An Entity of Type: language, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

The Hebrew alphabet (Hebrew: אָלֶף־בֵּית עִבְרִי, Alefbet ivri), known variously by scholars as the Ktav Ashuri, Jewish script, square script and block script, is an abjad script used in the writing of the Hebrew language and other Jewish languages, most notably Yiddish, Ladino, Judeo-Arabic, and Judeo-Persian. It is also used informally in Israel to write Levantine Arabic, especially among Druze. It is an offshoot of the Imperial Aramaic alphabet, which flourished during the Achaemenid Empire and which itself derives from the Phoenician alphabet.

Property Value
dbo:abstract
  • Hebrejské písmo je písmo, jímž se zaznamenává hebrejština, jidiš, ladino a dříve též například slovanský lešon Kena’an. V průběhu dějin se podoba písma proměňovala. V období 10.–6. století př. n. l. se pro zápis hebrejštiny používalo tzv. paleohebrejské písmo, jež vycházelo přímo z fénického písma. S rostoucím vlivem aramejštiny se však k zápisu hebrejského textu stále více užívaly aramejské znaky (rovněž z fénického základu), jež byly pro zápis hebrejštiny uzpůsobeny do tzv. kvadrátního písma. V dalším průběhu se vyvinuly další typy hebrejského písma, výsadní pozici si však dodnes uchoval kvadrátní typ. Hebrejština se zapisuje zprava doleva a zpravidla jen pomocí 22 konsonantů, které tvoří abecedu (alefbejt/alefbet). Vokály (samohlásky), akcenty a případně další znaky do abecedy nepatří a používají se jen jako pomůcka k zajištění správného čtení textu, a to zejména v případě posvátných hebrejských textů (nikoli ale u textů určených k předčítání v synagoze – ty jsou v původní nevokalizované podobě) nebo slouží jako pomůcka pro děti nebo obecně pro ty, kteří se hebrejsky učí. (cs)
  • L'alfabet hebreu, també conegut com a àlef-bet en hebreu a partir del nom de les primeres dues lletres, és un conjunt de 22 lletres usades en l'escriptura del llenguatge hebreu. A banda de per l'idioma hebreu, aquest alfabet també ha estat usat i s'usa, amb algunes adaptacions, per l'escriptura de diferents llengües de la diàspora jueva, com ara el judeoàrab, el judeoespanyol (o sefardita), l'ídix, el judeoprovençal (o shoadit), i fins i tot el català. Alguns dels seus caràcters també s'usen en el domini de les matemàtiques. Estrictament, l'alefat és un abjad (és a dir un sistema d'escriptura on les vocals no estan representades) com l'àrab. Igual que aquest, l'escriptura es fa de dreta a esquerra, les lletres no tenen una forma majúscula i algunes poques d'elles canvien de forma d'acord amb la seva posició. També com a l'àrab, existeix una forma d'impremta i una de cursiva. Per la representació dels sons vocals, tret de determinats casos en què una consonant pren un so vocal, es fa servir un sistema de diacrítics anomenat נקוד - niqqud (= puntuació), que fou inventat i incorporat molt més tardanament. Els diacrítics normalment no es fan servir fora dels diccionaris, textos infantils i d'aprenentatge, i en la lectura de la Bíblia. En aquest últim cas, el niqqud es complementa amb un conjunt de marques de tˁeʕamim (= gustos de) cantil·lació, o entonació per la lectura correcta dels textos masorètics (= tradicionals, o traspassats per tradició, referint-se als textos sagrats del Judaisme). Una dificultat en la lectura de l'hebreu per als no nadius rau en el fet que les lletres representen diferents sons en funció de la seva posició a la paraula, així com en alguns casos en funció de les lletres precedents o següents. També existeix el problema invers, quan, a l'hebreu modern, dues lletres es pronuncien igual (dit homofonia). Cal tenir en compte que l'hebreu no fou parlat quotidianament durant més de dos mil anys, i fou conservat principalment en lectures religioses, i per tant alguns sons originals han desaparegut en algunes comunitats jueves d'Europa (on no existien aquells sons) i en el parlar normal de gran part dels israelians. De totes maneres, encara pot sentir-se molta gent (normalment d'origen asiàtic) que segueix emprant els sons originals. (ca)
  • | تُعرف الأبجدية العبرية في الأوساط الأكاديمية بعدة ألقاب، مثل: «الكتابة اليهودية»، و«كتابة المربع». وهي عبارة عن نظام كتابة أبجدي (حيث تُكتب الحروف الصامتة فقط دون كتابة حروف العلة أو تمثيلها بأي شكل من الأشكال) يُستخدم في كتابة اللغة العبرية واللغات اليهودية الأخرى مثل اللغة اليديشية (اللغة الألمانية اليهودية)، والإسبانية اليهودية، والعربية اليهودية، والفارسية اليهودية. استعان اليهود بنظامي كتابة للغة العبرية على مر التاريخ، وهما: الكتابة العبرية الأصلية القديمة التي تُعرف حاليًا بالأبجدية العبرية القديمة، وهي لا تزال مُحفوظة حتى الآن في صورة الأبجدية السامرية. أما النسخة الحديثة من الكتابة العبرية (أو الكتابة اليهودية) فهي نسخة نمطية من الأبجدية الآرامية، ويُطلق عليها حكماء اليهود «أشوريت» (أي «الكتابة الآشورية»)، إذ يُعتقد أن أصولها تعود إلى آشور. توجد كذلك عدة أساليب (أو بعبارة معاصرة، «خطوط») متنوعة لرسم حروف الكتابة اليهودية المذكورة في المقالة، بما في ذلك أساليب كتابة العبرية بحروف متصلة. تتألف الأبجدية العبرية من 22 حرفًا. لا تشمل الأبجدية العبرية حروفًا صغيرة وكبيرة مثل الأبجدية اللاتينية، ولكن تُكتب خمسة حروف من حروف العبرية بأشكال مختلفة عند وقوعها في نهاية الكلمة. تُكتب العبرية من اليمين إلى اليسار. وفي الأصل كانت الأبجدية العبرية تحتوي على حروف صامتة فقط، ولكنها الآن صارت «أبجدية غير صافية». فقد اخترع ناسخي اللغة العبرية طرقًا لتمثيل الحروف اللينة على مدار القرون، كما الحال في اللغة العربية، وذلك عن طريق إضافة نقاط لتمثيل الحروف اللينة تُعرف في العبرية بالنِقُود. تُستخدم الحروف «י ו ה א» في كلٍ من العبرية التوراتية والعبرية الحاخامية في أسلوب الكتابة الذي يُطلق عليه «ام قراءة»، أي استعمال بعض الحروف الصامتة (كحرف الهاء مثلًا في اللغة العربية) في تمثيل الحروف اللينة. وقد ظهر اتجاه في اللغة العبرية الحديثة يسعى إلى استخدام نظام التنقيط في تمثيل حروف العلة التي لا تُكتب في العادة، وتُعرف تلك العادة بالتهجئة التامة (بالعبرية: כְּתִיב מָלֵא؛ «كتيڤ ملئ»). تستخدم اللغة اليديشية نسخة مُعدلة من الأبجدية العبرية، وهي أبجدية تامة تُمثّل فيها جميع الحروف اللينة باستثناء الكلمات المتوارثة من العبرية التي تحتفظ عادةً بطريقة التهجئة العبرية التقليدية. تتشابه الأبجدية العبرية والأبجدية العربية في عدة جوانب نظرًا إلى أنهما مُشتقتان من الأبجدية الآرامية، وكلاهما يستمد كتابته من الأبجدية الفينيقية. وفينيقيا هو مصطلح يوناني يشير إلى منطقة كنعان. (ar)
  • Το εβραϊκό αλφάβητο (εβραϊκά: אָלֶף־בֵּית עִבְרִי, alefbet ʿIvri) είναι το αλφάβητο της εβραϊκής γλώσσας. Χρησιμοποιείται επίσης και από άλλες εβραϊκές γλώσσες, οι πιο γνωστές εκ των οποίων είναι η Γίντις (γερμανοεβραϊκή γλώσσα) και οι . Υπάρχουν δύο μορφές του αλφαβήτου, η παλαιο-εβραϊκή (η οποία έχει διατηρηθεί σε μεγάλο βαθμό, αν και διαφοροποιημένη, στη ) και η σύγχρονη «τετραγωνισμένη μορφή». Η τελευταία είναι στυλιζαρισμένη μορφή της αραμαϊκής γραφής. Εκτός των παραπάνω, υπάρχει και επισεσυρμένη μορφή η οποία επίσης διαφοροποιείται κατά τόπους και εποχές. Το εβραϊκό αλφάβητο έχει 22 γράμματα, από τα οποία τα 5 διαφοροποιούνται όταν βρίσκονται στο τέλος της λέξης (τελικά). Πρόκειται για αριστερόστροφο σύστημα γραφής, αρχικά αποτελούμενο μόνο από σύμφωνα. Όπως και άλλα , π.χ. το αραβικό, το εβραϊκό αλφάβητο ανέπτυξε αργότερα σημεία ένδειξης των φωνηέντων, τα νικούντ (niqqud). Στα ραββινικά εβραϊκά, τα γράμματα א ה ו י χρησιμεύουν επίσης για την αναπαράσταση φωνηέντων. Το εβραϊκό αλφάβητο, όταν χρησιμοποιείται για την καταγραφή της γλώσσας Γίντις, είναι πλήρες αλφάβητο (με την εξαίρεση των δάνειων εβραϊκών λέξεων). Στη σύγχρονη εποχή είναι γενική η τάση αποτύπωσης όλων φωνηέντων, όπως στα Γίντις, έτσι ώστε οι αντίστοιχοι χαρακτήρες να λειτουργούν ως πλήρη φωνήεντα. Πριν την υιοθέτηση της σημερινής γραφής του εβραϊκού αλφαβήτου, τα Εβραϊκά γράφονταν από τους αρχαίους Ισραηλίτες, δηλαδή τους Εβραίους και Σαμαρείτες, με το παλαιο-εβραϊκό αλφάβητο. Κατά τον 3ο αι. π.Χ., οι Εβραίοι άρχισαν να χρησιμοποιούν μια στυλιζαρισμένη μορφή του αραμαϊκού αλφαβήτου, ενώ οι Σαμαρείτες συνέχισαν να χρησιμοποιούν μια παραλλαγή του παλαιο-εβραϊκού, τη λεγόμενη σαμαριτική γραφή. Η σημερινή «τετραγωνισμένη γραφή» του εβραϊκού αλφαβήτου προέρχεται από τη στυλιζαρισμένη αραμαϊκή η οποία χρησιμοποιούνταν στην Περσική Αυτοκρατορία (η οποία με τη σειρά της την είχε προσλάβει από τους Αραμαίους). Μετά την πτώση της Περσικής Αυτοκρατορίας, οι Εβραίοι χρησιμοποίησαν και τους δύο τύπους γραφής, πριν καταλήξουν οριστικά στην αραμαϊκή μορφή. (el)
  • La hebrea alfabeto estas konsonanta alfabeto, per kiu la hebrea kaj jida lingvoj estas skribataj. En certaj situacioj la hebreaj literoj estas uzataj ankaŭ kiel ciferoj. La hebreajn vortojn oni skribas de dekstre maldekstren. Vokal-literoj ne ekzistas, kio povas okazigi plursencecon; la kunteksto, tamen, plej ofte klarigas, kiu signifo estas celata. Por faciligi al lernantoj, ĝuste prononci la vortojn (kaj ĝuste elekti la signifon), kaj en certaj kazoj, kiam la ekzakta prononco gravas, la vokaloj estas indikitaj per punktetoj (‏ניקודות‎ niqqudot, vidu malsupre). La tiel-nomata punktita skribo uziĝas ĉefe en la malaltaj niveloj de la lernejo, en lingvokursoj, en porinfanaj libroj kaj en la tanaĥo. La ĉiutaga lingvo ne uzas ĝin. Jam (malofte) en la malnova hebrea lingvo kaj tre ofte en la hodiaŭa lingvo, la literoj jod kaj estas uzataj por indiki vokalajn sonojn: 1. * vav povas indiki, krom la sono [v], la vokalsonojn [u] kaj [o]. 2. * jod povas indiki, krom la sono [j], la vokalsonojn [i], [e], [ej] kaj [aj]. (eo)
  • Das hebräische Alphabet (hebräisch אָלֶף־בֵּית עִבְרִי alef-bet iwri) ist das aus 22 Buchstaben bestehende Alphabet des antiken und modernen Hebräisch sowie des biblischen und talmudischen Aramäisch. Daneben wurden und werden teilweise auch andere jüdische Sprachen damit geschrieben, zum Beispiel Jiddisch und Ladino. (de)
  • The Hebrew alphabet (Hebrew: אָלֶף־בֵּית עִבְרִי, Alefbet ivri), known variously by scholars as the Ktav Ashuri, Jewish script, square script and block script, is an abjad script used in the writing of the Hebrew language and other Jewish languages, most notably Yiddish, Ladino, Judeo-Arabic, and Judeo-Persian. It is also used informally in Israel to write Levantine Arabic, especially among Druze. It is an offshoot of the Imperial Aramaic alphabet, which flourished during the Achaemenid Empire and which itself derives from the Phoenician alphabet. Historically, two separate abjad scripts have been used to write Hebrew. The original, old Hebrew script, known as the paleo-Hebrew alphabet, has been largely preserved in a variant form as the Samaritan alphabet. The present "Jewish script" or "square script", on the contrary, is a stylized form of the Aramaic alphabet and was technically known by Jewish sages as Ashurit (lit. "Assyrian script"), since its origins were alleged to be from Assyria. Various "styles" (in current terms, "fonts") of representation of the Jewish script letters described in this article also exist, including a variety of cursive Hebrew styles. In the remainder of this article, the term "Hebrew alphabet" refers to the square script unless otherwise indicated. The Hebrew alphabet has 22 letters. It does not have case. Five letters have different forms when used at the end of a word. Hebrew is written from right to left. Originally, the alphabet was an abjad consisting only of consonants, but is now considered an "impure abjad". As with other abjads, such as the Arabic alphabet, during its centuries-long use scribes devised means of indicating vowel sounds by separate vowel points, known in Hebrew as niqqud. In both biblical and rabbinic Hebrew, the letters י‎ ו‎ ה‎ א‎ can also function as matres lectionis, which is when certain consonants are used to indicate vowels. There is a trend in Modern Hebrew towards the use of matres lectionis to indicate vowels that have traditionally gone unwritten, a practice known as "full spelling". The Yiddish alphabet, a modified version of the Hebrew alphabet used to write Yiddish, is a true alphabet, with all vowels rendered in the spelling, except in the case of inherited Hebrew words, which typically retain their Hebrew consonant-only spellings. The Arabic and Hebrew alphabets have similarities because they are both derived from the Aramaic alphabet, which in turn derives either from paleo-Hebrew or the Phoenician alphabet, both being slight regional variations of the Proto-Canaanite alphabet used in ancient times to write the various Canaanite languages (including Hebrew, Moabite, Phoenician, Punic, et cetera). (en)
  • Hebrear alfabetoa (hebreeraz: אָלֶף־בֵּית עִבְרִי, alefbet ʿIvri ) juduen abjad da, 22 kontsonantek osatua. Hebreera ez ezik, yidish eta beste judu-hizkuntzak ere (tartean, juduen nafar-aragoiera) idazteko erabiltzen da. (eu)
  • L'alphabet hébreu (האלפבית העברי, haˈalefbet haivri) est un alphabet consonantique (abjad) dont les graphèmes actuels se développèrent à partir de ceux de l’alphabet araméen. Les locuteurs de l'hébreu appellent leur alphabet alefbet, alef et bet en étant les deux premières lettres. Cet alphabet est utilisé pour écrire l'hébreu, mais aussi le yiddish (ou judéo-allemand), le shuadit (ou judéo-provençal) et aussi autrefois d’autres langues sémitiques ou encore régionalement des langues indo-européennes ou ouralo-altaïques parlées par la diaspora juive. (fr)
  • El alfabeto hebreo (en hebreo, אָלֶף־בֵּית עִבְרִי‎, alefbet ivri), conocido de forma más académica como escritura cuadrada o arameo cuadrado y de forma popular como el alef-bet, es el alfabeto utilizado para la escritura del idioma hebreo y otros idiomas judíos, sobre todo yidis, ladino, judeoárabe y judeopersa Es un alfabeto de tipo consonántico y se originó como una mera adaptación del alfabeto arameo imperial, un alfabeto que floreció durante el Imperio aqueménida derivado del alfabeto fenicio. Antes del cautiverio de Babilonia el hebreo se escribía con una adaptación del alfabeto fenicio llamada alfabeto paleo-hebreo, que se ha conservado en gran parte como alfabeto samaritano. La actual escritura hebrea "cuadrada", por el contrario, es una forma estilizada del alfabeto arameo y era conocida técnicamente por los sabios judíos como ashurit (o ktab ashuri, literalmente "Escritura asiria"), ya que se alega que sus orígenes son de Asiria.​ También existen varios "estilos" (en términos actuales, "fuentes" o tipos de letra) de representación de las letras, incluyendo una variedad de estilos hebreos cursivos. En el resto de este artículo, el término "alfabeto hebreo" se refiere a la escritura cuadrada a menos que se indique lo contrario. El alfabeto hebreo tiene 22 letras, como otros alfabetos semíticos. Es unicameral, es decir, sin diferenciación entre mayúsculas y minúsculas. Cinco de sus letras tienen formas diferentes cuando se usan al final de una palabra (sofit). Se escribe de derecha a izquierda. Originalmente, el alfabeto era puramente consonántico, pero al igual que otros alfabetos consonánticos, como el árabe, durante siglos los escribas idearon medios para indicar los sonidos de las vocales sea mediante puntos vocálicos separados (niqqud) o reutilizando las consonantes י ו ה א para indicar vocales (matres lectionis). Hay una tendencia en el hebreo moderno al uso de matres lectionis para indicar vocales que tradicionalmente no se escribían, una práctica conocida como "". El alfabeto yidis, que es una versión extendida del alfabeto hebreo usada para escribir el idioma yidis, es un alfabeto plenamente vocalizado, con todas las vocales representadas en la ortografía, excepto en el caso de las palabras hebreas heredadas, que normalmente conservan su ortografía hebrea de solo consonantes. Los alfabetos árabe y hebreo tienen similitudes porque ambos se derivan del alfabeto arameo, que a su vez se deriva del fenicio, que proviente del alfabeto protocananeo utilizado en la antigüedad para escribir los diversos idiomas cananeos (incluyendo hebreo, moabita, fenicio, púnico, etcétera). (es)
  • Is í an aibítir Eabhraise an aibítir ina scríobhtar an Eabhrais. (ga)
  • Abjad Ibrani atau Alfabet Ibrani adalah sebuah abjad yang digunakan untuk menulis bahasa Ibrani dan bahasa-bahasa Yahudi lainnya seperti bahasa Yiddish dan bahasa Ladino. Dalam bahasa Ibrani, disebut alef-bet ivri (bahasa Ibrani: אָלֶף־בֵּית עִבְרִי‎).Seluruhnya ada 22 huruf. Tidak ada huruf besar atau kecil, tetapi ada 5 huruf yang memiliki bentuk khusus sofit (Bahasa Ibrani סופית, artinya "akhiran" atau "penutup") bila digunakan di akhir suatu kata. Huruf-huruf Ibrani ditulis dan dibaca dari kanan ke kiri. Asalnya abjad ini terdiri hanya dari konsonan. Sebagaimana abjad lain, seperti Abjad Arab, dibuatlah cara untuk menandai bunyi huruf hidupdengan titik-titik terpisah, yang dalam bahasa Ibrani dikenal sebagai niqqud. Dalam Ibrani rabbinik, huruf-huruf א ה ו י juga digunakan sebagai untuk menyatakan bunyi vokal. Jika digunakan untuk menulis dalam bahasa Yiddish, sistem penulisan abjad adalah abjad murni (kecuali untuk kata-kata pinjaman Ibrani). Dalam penggunaan modern, huruf vokal dapat ditandai sebagaimana untuk bahasa Yiddish, kecuali ע menggantikan ה) dan juga dalam bahasa Ibrani modern. Saat ini ada kecenderungan ke dengan huruf-huruf ini menjadi huruf hidup sejati. (in)
  • L'alfabeto ebraico (האלפבית העברי, ha-alefbet ha-ʻivri) è l'abjad con cui vengono scritti l'ebraico, lo yiddish, il ladino giudeo-spagnolo (da non confondere con la lingua ladina) e altre lingue utilizzate dagli ebrei nel mondo, pur usando i caratteri ebraici non sono considerabili abjad in quanto utilizzano alcuni caratteri ebraici al posto delle vocali. L'alfabeto ebraico viene scritto da destra verso sinistra. Esso è composto da 22 lettere, di cui due ( ו vav e י jod) semiconsonanti. Cinque consonanti hanno una forma che cambia se finali di parola. Nella pronuncia della maggioranza degli attuali parlanti israeliani, le consonanti א e ע non hanno suono proprio, ma servono per appoggiare la vocale susseguente. La pronuncia di alcune consonanti si modifica a seconda della presenza vocalica. La pronuncia differisce tra aschenaziti (pronuncia "non-orientale") e sefarditi (pronuncia "orientale"), la versione di questi ultimi è considerata lo standard. I caratteri normalmente usati nelle monete ed iscrizioni dell'antico Israele differiscono abbastanza da quelli usati in epoca più tarda; in quanto questi ultimi derivano dal cosiddetto alfabeto ebraico quadrato, variante dell'alfabeto aramaico in uso tra gli Assiri, e che gli Ebrei cominciarono ad usare durante la cattività babilonese seguita alla sconfitta del Regno di Giuda nel VI secolo a.C.. Dopo la vittoria dei Persiani, nel III secolo a.C. gli Ebrei sempre più impiegarono la stilizzata forma quadrata dell'alfabeto aramaico allora in uso nell'Impero persiano achemenide, e che i Persiani avevano adottato dagli Assiri. Un derivato dell'alfabeto proto-ebraico più vicino ai caratteri originali fu quello in uso tra le comunità Samaritane, che impiegarono il loro alfabeto samaritano per scrivere eccellente letteratura, prima in ebraico poi in aramaico. (it)
  • ヘブライ文字(ヘブライもじ、ヘブライ語: אלפבית עברי‎ アレフベート・イヴリー、ヘブル文字とも)とは、主にヘブライ語を表記するための文字である。ほかにイディッシュ語などの表記にも用いられる。 現代のヘブライ文字は、アラム文字より派生したアブジャドの一種で、右書き(右から左に)で書く。ヘブライ語の話者はヘブライ文字をアレフベートと呼ぶ。22文字の子音文字からなる表音文字で、うち k、m、n、p、ṣ の5つの文字に非語末形と語末形(ソフィート)の区別があるため、27文字になっている。 (ja)
  • 히브리 문자(אלפבית עברי 알레프베이트 이브리)는 이스라엘의 공용어인 히브리어, 유럽의 이디시어와 라디노어를 쓰기 위해 사용되는 22개의 문자로 이루어진 아브자드이다. 아람 문자에서 영향을 받아서 많이 닮았으나, 이 문자에서 5개 종의 글자는 단어 끝에 올 때 모양이 바뀌기도 한다. 히브리 문자는 아랍 문자처럼 오른쪽에서 왼쪽으로 써야 한다. 히브리 문자는 페니키아 문자에서 유래한 아람문자에서 영향을 받았고, 기원전 3세기부터 사용되기 시작했다. (ko)
  • Het Hebreeuwse alfabet is het alfabet dat gebruikt wordt voor het schrijven van het Hebreeuws, zowel het Modern Hebreeuws, een van de officiële talen van Israël, als het Tenachisch Hebreeuws (ook wel het Klassiek Hebreeuws). Ook het Jiddisch (een West-Germaanse taal) en soms ook het Ladino (Joods-Spaans) worden met het Hebreeuwse alfabet geschreven. Het Hebreeuws wordt geschreven van rechts naar links. Het Hebreeuwse woord voor alfabet is אלף-בית, uit te spreken als alef-beet, en bestaat uit de eerste twee letters de alef en de beet. Het Hebreeuwse alfabet stamt af van het Aramese alfabet. (nl)
  • O sistema de escrita hebraico, também conhecido como Alef-Beit, é o abjad utilizado para a escrita em hebraico, que é uma língua semítica pertencente à família das línguas afro-asiáticas, falada em Israel, foi criado por volta do século III a.C.. Também é utilizado para escrever o iídiche (ver Ortografia iídiche), língua germânica falada pelos judeus da Europa Oriental e Alemanha; e o ladino, dialeto utilizado pelos judeus sefarditas. Assim como na escrita árabe, nesse alfabeto, os textos são escritos no sentido anti-horário ou seja, da direita para a esquerda. (pt)
  • Hebreiska alfabetet har 22 bokstäver och används för att skriva hebreiska, jiddisch, och övriga språk som används av den judiska gemenskapen. Ett kännetecken för det hebreiska alfabetet är att det skrivs från höger till vänster. Det lånades in från det feniciska alfabetet och var ett eget utvecklat skrivsystem omkring 800-talet f.Kr. Det hebreiska skrivsystemet är en konsonantskrift eller abjad, det vill säga en skrift som bara använder konsonanter. Vokaler anges som punkter under eller i bokstäverna, så kallad , och används då uttalet är tvetydigt, eller under inlärning av läskunskaper för barn och vuxna. Dessa punkter anger det vokalljud som följer efter konsonanten under vilken punkterna är utskrivna. Undantaget är viss niqqud i anslutning till bokstaven vav (ו) då en punkt till vänster om den (וּ) anger ett uttal snarlikt "u" utan något konsonantljud, medan en punkt ovan (וֹ) anger ett uttal snarlikt "o" utan något konsonantljud. Då vissa ord börjar med vokaler eller har dubbla vokalljud finns två bokstäver som inte har några egna ljud; alef (א) och ayin (ע). Dessa kan omformas till vilket vokalljud som helst med hjälp av niqqud, vilket gör det möjligt att skriva ut ett ord som antingen börjar med ett vokalljud eller som har ett dubbelt vokalljud. Ett exempel är ordet עיר (med niqqud עִיר), vilket betyder "stad" och uttalas ungefär "ir". Ordets första bokstav, ayin, har inget eget ljud men blir till ett i-ljud genom punkten . Tabellen nedan visar det hebreiska alfabetet i tryckstil. Slutbokstäverna är varianter som används när bokstaven är den sista i ett ord. De härstammar från den tid då skriften skrevs på pergament som var dyrt och orden skrevs utan mellanrum. För vissa bokstäver var det då tvetydigt om var ordet tog slut. Slutvarianterna användes då för att markera detta och de används än i dag i modern hebreiska. (sv)
  • Alfabet hebrajski, nazywany też pismem żydowskim lub pismem kwadratowym – alfabet spółgłoskowy stosowany do zapisu języka hebrajskiego, jidysz, ladino, i innych języków żydowskich, wywodzący się z alfabetu aramejskiego, a pośrednio z fenickiego i egipskich hieroglifów. Język hebrajski przejął ten rodzaj pisma między IV a II w. p.n.e. (w miejsce wcześniej używanego alfabetu paleohebrajskiego będącego odmianą fenickiego). Składa się z 22 znaków, a w przeciwieństwie do alfabetu łacińskiego nie rozróżnia się w nim liter małych i wielkich. Najstarszy znany zapis pełnego alfabetu hebrajskiego zawiera Kamień z Tel Zajit. Kierunek pisma: od prawej do lewej. Litery alfabetu hebrajskiego: Pięć liter (kaf, mem, nun, pe, cade) przyjmuje na końcu wyrazu inną graficznie formę, zwaną końcową (kaf finalne, mem finalne itd.). Są to tak zwane „litery końcowe” (sofit). Kształt liter „pisanych” (kursywy) różni się znacznie od pierwowzorów „drukowanych” (pismo kwadratowe). Niektóre litery zmieniają swoją wymowę (i nazwę) po umieszczeniu wewnątrz litery (znaku w kształcie kropki). Są to np. wet (v) → bet (b), chaf (χ) → kaf (k), fe (f) → pe (p). W niektórych epokach i dialektach języka hebrajskiego istniało też rozróżnienie: thaw (θ) → taw (t), nieistniejące we współczesnym hebrajskim (izraelskim). Dodanie dageszu (dagesz hazak) do innej litery oznacza jej podwojenie. Litera szin ma kropkę nad prawym „ramieniem” (lecz nie jest to dagesz) i wtedy wymawiana jest jako „sz”. Kropka nad „ramieniem” lewym zmienia nazwę na sin i wymowę na „s”. Judaizm uznaje graficzną formę alfabetu za świętą; mistycy żydowscy uważali litery hebrajskie za nośniki duchowych mocy, a ich znajomość za sposób przybliżania się do Boga. (pl)
  • Евре́йский алфави́т (ивр. ‏אָלֶף־בֵּית עִבְרִי‎‏‎ а́леф-бет иври́) — алфавит, используемый в иврите, а также идише, ладино и других еврейских языках диаспоры. Также использовался в караимском и крымчакском языках. Поскольку в иврите используется консонантное письмо, весь алфавит состоит из согласных букв, однако некоторые из них используются также для записи гласных в иврите и, в особенности, в других языках диаспоры. (ru)
  • 希伯来文是方體亞蘭字母(亞拉姆語:אָרָמָיָא‎,羅馬化:ʾārāmāyā;希伯来语:כְּתָב אַשּׁוּרִי‬,k'táv 'ashurí)的俗稱。由於現代亚述語已很少使用方體字母書寫,而現代希伯来语也很少使用古希伯來字母書寫,人們便將這種幾乎只用於書寫猶太人諸語言的文字訛稱爲“希伯来语字母”甚至“希伯来字母”,儘管在希伯來語中仍然將這種文字稱為亚述文(希伯來語:אַשּׁוּרִית‎‎,羅馬化:'ashurít)。方體亞蘭文是从亚拉姆语字母表的基础上发展起来的,类似阿拉伯字母。希伯来语使用者称他们的字母表为“aleph-bet”。現時除了希伯來語以外,尚有另一種過去猶太人常用的語言意第绪语亦採用方体亚述文。 (zh)
  • Гебрайська абе́тка, Абе́тка мо́ви іври́т (івр. אָלֶף־בֵּית עִבְרִי‎, Алефбет Іврі), як і в більшості інших семітських мов, складається лише з літер, що позначають приголосні, тобто система письма є консонантною. Голосні на письмі не позначаються, але в релігійних текстах, словниках і підручниках вони, так само як варіанти вимови приголосних, позначаються спеціальними діакритичними знаками (некудот — נקדות), розташованими над літерами, під ними або всередині. Крім того, напівголосні вав і йод можуть позначати відповідно звуки о(у) та і. Також є знаки слабкий даґеш (який позначає перехід деяких щілинних приголосних клацальні) та сильний даґеш (який позначає подвоєння приголосного), які позначаються як крапка у середині приголосної літери, та мапік, який позначає, що літера 'ге' на кінці слова позначає приголосний h, і позначається крапкою у середині 'ге'. (uk)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 13446 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 115071 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1124743204 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:align
  • center (en)
dbp:children
  • (en)
  • Square Aramaic Alphabet (en)
  • Yiddish alphabet (en)
dbp:date
  • 2012-02-29 (xsd:date)
dbp:fam
dbp:imagesize
  • 220 (xsd:integer)
dbp:iso
  • Hebr (en)
dbp:languages
dbp:name
  • Hebrew alphabet (en)
dbp:quote
  • Why does the story of creation begin with bet?... In the same manner that the letter bet is closed on all sides and only open in front, similarly you are not permitted to inquire into what is before or what was behind, but only from the actual time of Creation. (en)
dbp:sample
  • Alefbet ivri.svg (en)
dbp:sisters
  • Arabic (en)
  • (en)
  • Syriac (en)
  • Nabataean (en)
  • Sogdian (en)
  • Mandaic (en)
  • Pahlavi scripts (en)
  • Palmyrene (en)
dbp:source
  • Babylonian Talmud, Tractate Hagigah, 77c (en)
dbp:time
  • 2 (xsd:integer)
dbp:type
dbp:unicode
  • (en)
  • Alphabetic Presentation Forms (en)
  • Hebrew, (en)
  • U+0590 to U+05FF (en)
  • U+FB1D to U+FB4F (en)
dbp:url
dbp:width
  • 50.0
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
rdf:type
rdfs:comment
  • Das hebräische Alphabet (hebräisch אָלֶף־בֵּית עִבְרִי alef-bet iwri) ist das aus 22 Buchstaben bestehende Alphabet des antiken und modernen Hebräisch sowie des biblischen und talmudischen Aramäisch. Daneben wurden und werden teilweise auch andere jüdische Sprachen damit geschrieben, zum Beispiel Jiddisch und Ladino. (de)
  • Hebrear alfabetoa (hebreeraz: אָלֶף־בֵּית עִבְרִי, alefbet ʿIvri ) juduen abjad da, 22 kontsonantek osatua. Hebreera ez ezik, yidish eta beste judu-hizkuntzak ere (tartean, juduen nafar-aragoiera) idazteko erabiltzen da. (eu)
  • L'alphabet hébreu (האלפבית העברי, haˈalefbet haivri) est un alphabet consonantique (abjad) dont les graphèmes actuels se développèrent à partir de ceux de l’alphabet araméen. Les locuteurs de l'hébreu appellent leur alphabet alefbet, alef et bet en étant les deux premières lettres. Cet alphabet est utilisé pour écrire l'hébreu, mais aussi le yiddish (ou judéo-allemand), le shuadit (ou judéo-provençal) et aussi autrefois d’autres langues sémitiques ou encore régionalement des langues indo-européennes ou ouralo-altaïques parlées par la diaspora juive. (fr)
  • Is í an aibítir Eabhraise an aibítir ina scríobhtar an Eabhrais. (ga)
  • ヘブライ文字(ヘブライもじ、ヘブライ語: אלפבית עברי‎ アレフベート・イヴリー、ヘブル文字とも)とは、主にヘブライ語を表記するための文字である。ほかにイディッシュ語などの表記にも用いられる。 現代のヘブライ文字は、アラム文字より派生したアブジャドの一種で、右書き(右から左に)で書く。ヘブライ語の話者はヘブライ文字をアレフベートと呼ぶ。22文字の子音文字からなる表音文字で、うち k、m、n、p、ṣ の5つの文字に非語末形と語末形(ソフィート)の区別があるため、27文字になっている。 (ja)
  • 히브리 문자(אלפבית עברי 알레프베이트 이브리)는 이스라엘의 공용어인 히브리어, 유럽의 이디시어와 라디노어를 쓰기 위해 사용되는 22개의 문자로 이루어진 아브자드이다. 아람 문자에서 영향을 받아서 많이 닮았으나, 이 문자에서 5개 종의 글자는 단어 끝에 올 때 모양이 바뀌기도 한다. 히브리 문자는 아랍 문자처럼 오른쪽에서 왼쪽으로 써야 한다. 히브리 문자는 페니키아 문자에서 유래한 아람문자에서 영향을 받았고, 기원전 3세기부터 사용되기 시작했다. (ko)
  • Het Hebreeuwse alfabet is het alfabet dat gebruikt wordt voor het schrijven van het Hebreeuws, zowel het Modern Hebreeuws, een van de officiële talen van Israël, als het Tenachisch Hebreeuws (ook wel het Klassiek Hebreeuws). Ook het Jiddisch (een West-Germaanse taal) en soms ook het Ladino (Joods-Spaans) worden met het Hebreeuwse alfabet geschreven. Het Hebreeuws wordt geschreven van rechts naar links. Het Hebreeuwse woord voor alfabet is אלף-בית, uit te spreken als alef-beet, en bestaat uit de eerste twee letters de alef en de beet. Het Hebreeuwse alfabet stamt af van het Aramese alfabet. (nl)
  • O sistema de escrita hebraico, também conhecido como Alef-Beit, é o abjad utilizado para a escrita em hebraico, que é uma língua semítica pertencente à família das línguas afro-asiáticas, falada em Israel, foi criado por volta do século III a.C.. Também é utilizado para escrever o iídiche (ver Ortografia iídiche), língua germânica falada pelos judeus da Europa Oriental e Alemanha; e o ladino, dialeto utilizado pelos judeus sefarditas. Assim como na escrita árabe, nesse alfabeto, os textos são escritos no sentido anti-horário ou seja, da direita para a esquerda. (pt)
  • Евре́йский алфави́т (ивр. ‏אָלֶף־בֵּית עִבְרִי‎‏‎ а́леф-бет иври́) — алфавит, используемый в иврите, а также идише, ладино и других еврейских языках диаспоры. Также использовался в караимском и крымчакском языках. Поскольку в иврите используется консонантное письмо, весь алфавит состоит из согласных букв, однако некоторые из них используются также для записи гласных в иврите и, в особенности, в других языках диаспоры. (ru)
  • 希伯来文是方體亞蘭字母(亞拉姆語:אָרָמָיָא‎,羅馬化:ʾārāmāyā;希伯来语:כְּתָב אַשּׁוּרִי‬,k'táv 'ashurí)的俗稱。由於現代亚述語已很少使用方體字母書寫,而現代希伯来语也很少使用古希伯來字母書寫,人們便將這種幾乎只用於書寫猶太人諸語言的文字訛稱爲“希伯来语字母”甚至“希伯来字母”,儘管在希伯來語中仍然將這種文字稱為亚述文(希伯來語:אַשּׁוּרִית‎‎,羅馬化:'ashurít)。方體亞蘭文是从亚拉姆语字母表的基础上发展起来的,类似阿拉伯字母。希伯来语使用者称他们的字母表为“aleph-bet”。現時除了希伯來語以外,尚有另一種過去猶太人常用的語言意第绪语亦採用方体亚述文。 (zh)
  • | تُعرف الأبجدية العبرية في الأوساط الأكاديمية بعدة ألقاب، مثل: «الكتابة اليهودية»، و«كتابة المربع». وهي عبارة عن نظام كتابة أبجدي (حيث تُكتب الحروف الصامتة فقط دون كتابة حروف العلة أو تمثيلها بأي شكل من الأشكال) يُستخدم في كتابة اللغة العبرية واللغات اليهودية الأخرى مثل اللغة اليديشية (اللغة الألمانية اليهودية)، والإسبانية اليهودية، والعربية اليهودية، والفارسية اليهودية. توجد كذلك عدة أساليب (أو بعبارة معاصرة، «خطوط») متنوعة لرسم حروف الكتابة اليهودية المذكورة في المقالة، بما في ذلك أساليب كتابة العبرية بحروف متصلة. (ar)
  • L'alfabet hebreu, també conegut com a àlef-bet en hebreu a partir del nom de les primeres dues lletres, és un conjunt de 22 lletres usades en l'escriptura del llenguatge hebreu. A banda de per l'idioma hebreu, aquest alfabet també ha estat usat i s'usa, amb algunes adaptacions, per l'escriptura de diferents llengües de la diàspora jueva, com ara el judeoàrab, el judeoespanyol (o sefardita), l'ídix, el judeoprovençal (o shoadit), i fins i tot el català. Alguns dels seus caràcters també s'usen en el domini de les matemàtiques. (ca)
  • Hebrejské písmo je písmo, jímž se zaznamenává hebrejština, jidiš, ladino a dříve též například slovanský lešon Kena’an. V průběhu dějin se podoba písma proměňovala. V období 10.–6. století př. n. l. se pro zápis hebrejštiny používalo tzv. paleohebrejské písmo, jež vycházelo přímo z fénického písma. S rostoucím vlivem aramejštiny se však k zápisu hebrejského textu stále více užívaly aramejské znaky (rovněž z fénického základu), jež byly pro zápis hebrejštiny uzpůsobeny do tzv. kvadrátního písma. V dalším průběhu se vyvinuly další typy hebrejského písma, výsadní pozici si však dodnes uchoval kvadrátní typ. (cs)
  • Το εβραϊκό αλφάβητο (εβραϊκά: אָלֶף־בֵּית עִבְרִי, alefbet ʿIvri) είναι το αλφάβητο της εβραϊκής γλώσσας. Χρησιμοποιείται επίσης και από άλλες εβραϊκές γλώσσες, οι πιο γνωστές εκ των οποίων είναι η Γίντις (γερμανοεβραϊκή γλώσσα) και οι . Υπάρχουν δύο μορφές του αλφαβήτου, η παλαιο-εβραϊκή (η οποία έχει διατηρηθεί σε μεγάλο βαθμό, αν και διαφοροποιημένη, στη ) και η σύγχρονη «τετραγωνισμένη μορφή». Η τελευταία είναι στυλιζαρισμένη μορφή της αραμαϊκής γραφής. Εκτός των παραπάνω, υπάρχει και επισεσυρμένη μορφή η οποία επίσης διαφοροποιείται κατά τόπους και εποχές. (el)
  • La hebrea alfabeto estas konsonanta alfabeto, per kiu la hebrea kaj jida lingvoj estas skribataj. En certaj situacioj la hebreaj literoj estas uzataj ankaŭ kiel ciferoj. La hebreajn vortojn oni skribas de dekstre maldekstren. Vokal-literoj ne ekzistas, kio povas okazigi plursencecon; la kunteksto, tamen, plej ofte klarigas, kiu signifo estas celata. Por faciligi al lernantoj, ĝuste prononci la vortojn (kaj ĝuste elekti la signifon), kaj en certaj kazoj, kiam la ekzakta prononco gravas, la vokaloj estas indikitaj per punktetoj (‏ניקודות‎ niqqudot, vidu malsupre). La tiel-nomata punktita skribo uziĝas ĉefe en la malaltaj niveloj de la lernejo, en lingvokursoj, en porinfanaj libroj kaj en la tanaĥo. La ĉiutaga lingvo ne uzas ĝin. (eo)
  • El alfabeto hebreo (en hebreo, אָלֶף־בֵּית עִבְרִי‎, alefbet ivri), conocido de forma más académica como escritura cuadrada o arameo cuadrado y de forma popular como el alef-bet, es el alfabeto utilizado para la escritura del idioma hebreo y otros idiomas judíos, sobre todo yidis, ladino, judeoárabe y judeopersa Es un alfabeto de tipo consonántico y se originó como una mera adaptación del alfabeto arameo imperial, un alfabeto que floreció durante el Imperio aqueménida derivado del alfabeto fenicio. (es)
  • The Hebrew alphabet (Hebrew: אָלֶף־בֵּית עִבְרִי, Alefbet ivri), known variously by scholars as the Ktav Ashuri, Jewish script, square script and block script, is an abjad script used in the writing of the Hebrew language and other Jewish languages, most notably Yiddish, Ladino, Judeo-Arabic, and Judeo-Persian. It is also used informally in Israel to write Levantine Arabic, especially among Druze. It is an offshoot of the Imperial Aramaic alphabet, which flourished during the Achaemenid Empire and which itself derives from the Phoenician alphabet. (en)
  • Abjad Ibrani atau Alfabet Ibrani adalah sebuah abjad yang digunakan untuk menulis bahasa Ibrani dan bahasa-bahasa Yahudi lainnya seperti bahasa Yiddish dan bahasa Ladino. Dalam bahasa Ibrani, disebut alef-bet ivri (bahasa Ibrani: אָלֶף־בֵּית עִבְרִי‎).Seluruhnya ada 22 huruf. Tidak ada huruf besar atau kecil, tetapi ada 5 huruf yang memiliki bentuk khusus sofit (Bahasa Ibrani סופית, artinya "akhiran" atau "penutup") bila digunakan di akhir suatu kata. Huruf-huruf Ibrani ditulis dan dibaca dari kanan ke kiri. (in)
  • L'alfabeto ebraico (האלפבית העברי, ha-alefbet ha-ʻivri) è l'abjad con cui vengono scritti l'ebraico, lo yiddish, il ladino giudeo-spagnolo (da non confondere con la lingua ladina) e altre lingue utilizzate dagli ebrei nel mondo, pur usando i caratteri ebraici non sono considerabili abjad in quanto utilizzano alcuni caratteri ebraici al posto delle vocali. La pronuncia differisce tra aschenaziti (pronuncia "non-orientale") e sefarditi (pronuncia "orientale"), la versione di questi ultimi è considerata lo standard. (it)
  • Alfabet hebrajski, nazywany też pismem żydowskim lub pismem kwadratowym – alfabet spółgłoskowy stosowany do zapisu języka hebrajskiego, jidysz, ladino, i innych języków żydowskich, wywodzący się z alfabetu aramejskiego, a pośrednio z fenickiego i egipskich hieroglifów. Język hebrajski przejął ten rodzaj pisma między IV a II w. p.n.e. (w miejsce wcześniej używanego alfabetu paleohebrajskiego będącego odmianą fenickiego). Składa się z 22 znaków, a w przeciwieństwie do alfabetu łacińskiego nie rozróżnia się w nim liter małych i wielkich. Najstarszy znany zapis pełnego alfabetu hebrajskiego zawiera Kamień z Tel Zajit. (pl)
  • Hebreiska alfabetet har 22 bokstäver och används för att skriva hebreiska, jiddisch, och övriga språk som används av den judiska gemenskapen. Ett kännetecken för det hebreiska alfabetet är att det skrivs från höger till vänster. Det lånades in från det feniciska alfabetet och var ett eget utvecklat skrivsystem omkring 800-talet f.Kr. (sv)
  • Гебрайська абе́тка, Абе́тка мо́ви іври́т (івр. אָלֶף־בֵּית עִבְרִי‎, Алефбет Іврі), як і в більшості інших семітських мов, складається лише з літер, що позначають приголосні, тобто система письма є консонантною. Голосні на письмі не позначаються, але в релігійних текстах, словниках і підручниках вони, так само як варіанти вимови приголосних, позначаються спеціальними діакритичними знаками (некудот — נקדות), розташованими над літерами, під ними або всередині. Крім того, напівголосні вав і йод можуть позначати відповідно звуки о(у) та і. (uk)
rdfs:label
  • Hebrew alphabet (en)
  • الأبجدية العبرية (ar)
  • Alfabet hebreu (ca)
  • Hebrejské písmo (cs)
  • Hebräisches Alphabet (de)
  • Εβραϊκό αλφάβητο (el)
  • Hebrea alfabeto (eo)
  • Alfabeto hebreo (es)
  • Hebrear alfabeto (eu)
  • Aibítir Eabhraise (ga)
  • Abjad Ibrani (in)
  • Alphabet hébreu (fr)
  • Alfabeto ebraico (it)
  • ヘブライ文字 (ja)
  • 히브리 문자 (ko)
  • Hebreeuws alfabet (nl)
  • Alfabet hebrajski (pl)
  • Alfabeto hebraico (pt)
  • Еврейское письмо (ru)
  • Hebreiska alfabetet (sv)
  • 希伯来字母 (zh)
  • Гебрайська абетка (uk)
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:homepage
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:language of
is dbo:wikiPageDisambiguates of
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is dbp:alphabets of
is dbp:children of
is dbp:family of
is dbp:print of
is dbp:script of
is dbp:sisters of
is dbp:translitLang2Type of
is rdfs:seeAlso of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License