| dbpedia-owl:abstract
|
- Publius Cornelius Tacitus (* um 58 n. Chr. ; † um 120) war ein bedeutender römischer Historiker und Senator.
- Cornelio Tácito (Cornelius Tacitus) fue un historiador, senador, cónsul y gobernador del Imperio romano.
- Publius Cornelius Tacitus oli roomalainen senaattori ja historioitsija. Häntä pidetään Rooman merkittävimpänä historioitsijana ja eräänä huomattavimmista roomalaisista kirjailijoista. Tacituksen elämästä tiedetään hyvin vähän. Hän syntyi ehkä Galliassa tai Pohjois-Italiassa senaattori- tai ritarisäätyyn kuuluvaan perheeseen. Hän opiskeli Roomassa ja kävi läpi tavanmukaisen virkauran. Hänestä tuli senaattori ja vuonna 97 konsuli. Vuosina 112-113 hän toimi Asian provinssin kuvernöörinä. Hän kuoli luultavasti joskus vuoden 115 jälkeen. Tacituksen tyylillinen esikuva oli Sallustius ja hän arvosteli terävästi keisarivaltaa. Hänen historiannäkemyksensä keisarinhovin juonitteluista on ironinen ja pessimistinen. Tacituksella oli omaperäinen selkeä ja koruton kirjoitustyyli, joka poikkesi sekä hopea- että kultakauden valtavirrasta. Tacituksen pääteokset ovat Historiae ja Annales. Historiae eli ”historiankirjat” kertoo Rooman historian Rooman keisari Neron kuolemasta vuonna 69 eteenpäin. Vain neljä ensimmäistä ja osa viidennestä kirjasta ovat säilyneet. Annales eli ”vuosikirjat” kertoo keisari Tiberiuksen valtaannoususta vuonna 14 aina Neron kuolemaan. Kirjoja teoksessa oli ilmeisesti kuusitoista mutta osia 5. ja 16. kirjasta puuttuu ja kirjat 7–10 puuttuvat kokonaan. Teoksen säilynyt kolmannes on suomennettu nimellä Keisarillisen Rooman historia. Tacituksen pienempiin töihin kuuluu Germania, joka kertoo germaaniheimoista, jotka elivät Rooman valtakunnan ulkopuolella. Tacitus korosti luonnonvaraisten kansojen turmeltumattomuudessa olevaa voimaa, mikä on usein tulkittu varoitukseksi germaanien uhasta veltostuneille roomalaisille. Kirjassa Tacitus myös kuvaa alkukantaiset ja kurjuudessa elävät fennit, jotka on perinteisesti yhdistetty saamelaisten esivanhempiin. Teoksesta on kolme suomennosta vuosilta 1904, 1953 ja 1976. Malline:Sitaatti Toinen Tacituksen pienemmistä teoksista on elämäkertateos Agricola, jossa hän kertoo apestaan, roomalaisesta kenraalista Gnaeus Julius Agricolasta. Tacitus kuvaa Britanniassa sotineen valloittajakenraalin toimintaa ja luo henkilökuvan vanhan hyvän ajan roomalaisesta.
- È considerato uno degli storici più importanti dell'antichità. Le sue opere maggiori, gli Annales e le Historiae, illustrano la storia dell'Impero romano del I secolo, dalla morte dell'imperatore Augusto, avvenuta nel 14, fino alla morte dell'imperatore Domiziano, avvenuta nel 96.
- コルネリウス・タキトゥス（Cornelius Tacitus, 55年頃 - 120年頃）は、帝政期ローマの政治家、歴史家。個人名はプブリウス（Publius）ともガイウス（Gaius）ともいわれるがどちらかは不明で、通常は個人名を除いて表記される。サルスティウス、リウィウスらとともに古代ローマを代表する歴史家の一人であり、いわゆるラテン文学白銀期の作家として知られる。
- Publius Cornelius Tacitus was een Romeins consul, historicus, schrijver en redenaar. Hij wordt vaak gezien als Romes grootste historicus. Tacitus' sympathie ging duidelijk uit naar een republikeinse staatsvorm, eerder dan naar de willekeur van sommige keizers. Hij schrijft over keizers en machthebbers met evenveel vanzelfsprekendheid als over personen van minder belang en geeft daarmee inzicht in het leven van zijn tijd.
- Publius (or Gaius) Cornelius Tacitus (AD 56 – AD 117) was a senator and a historian of the Roman Empire. The surviving portions of his two major works—the Annals and the Histories—examine the reigns of the Roman Emperors Tiberius, Claudius, Nero and those who reigned in the Year of the Four Emperors. These two works span the history of the Roman Empire from the death of Augustus in AD 14 to (presumably) the death of emperor Domitian in AD 96. There are enormous lacunae in the surviving texts, including one four books long in the Annals. Other works by Tacitus discuss oratory, Germania, and biographical notes about his father-in-law Agricola, primarily during his campaign in Britannia. Tacitus was an author writing in the latter part of the Silver Age of Latin literature. His work is distinguished by a boldness and sharpness of wit, and a compact and sometimes unconventional use of Latin.
- Denne artikkelen omhandler historikeren Tacitus. For informasjon om keiser Tacitus, se Marcus Claudius Tacitus. Publius eller Gaius Cornelius Tacitus var en romersk taler, advokat, senator og en av antikkens største historikere. Hans hovedverker er Germania som beskrev samfunn, levevis, sedevaner og religiøse forestillinger hos en del vestgermanske stammer. Dessuten forfattet han Annales og Historiae, som tok for seg keisertidens første århundre, fra Tiberius ble keiser til Domitians død.
- Publius (albo Gaius - imię niepewne) Cornelius Tacitus, czyli Tacyt - jeden z najsłynniejszych historyków rzymskich. Był rodowitym Rzymianinem, ale urodził się prawdopodobnie w Galii. Uczył się retoryki u Kwintyliana. W 77 roku ożenił się z córką konsula Agrykoli, który podbił Brytanię i został jej namiestnikiem. Tacyt był homo novus, czyli pierwszą osobą w rodzie, która objęła wyższe urzędy i weszła do senatu. Był kwestorem, pretorem, prokonsulem w Azji. Urzędy te odciągały go od pracy historyka, którą podjął po świadomym zrezygnowaniu z funkcji mówcy (w Dialogu o mówcach wyjaśnia, że w czasach niedostatecznej swobody słowa zawód mówcy nie może być dobrze wykonywany). Dialog w czasie terroru wprowadzonego przez Domicjana był rozpowszechniany anonimowo. Prawdopodobnie za cesarza Trajana wydał już pod swoim nazwiskiem pracę De vita et moribus Iulii Agricolae (Żywot Juliusza Agrykoli). Była to praca poświęcona teściowi, ale malująca jego życie na szerokim tle historycznym. Następnie napisał pierwszą monografię etnograficzną obcych plemion - Germanię. W dziele tym uderza rzetelność i obiektywizm autora. Kilka wzmianek odnosi się do plemion zamieszkujących ziemie dzisiejszej Polski. Głównymi książkami Tacyta są Dzieje i Roczniki. W pierwszej pracy Tacyt opisuje rządy Domicjana i Wespazjana. W drugiej - dzieje dawniejsze od Tyberiusza do Nerona. Autor starał się być w tych dziełach obiektywny. Pisał sine ira et studio (bez gniewu i stronniczości), umiejętnie korzystał ze źródeł.
- Públio (Caio) Cornélio Tácito (em latim Publius Cornelius Tacitus) ou simplesmente Tácito,, historiador romano, foi questor, pretor, cônsul, procônsul da Ásia e orador. É considerado um dos maiores historiadores da Antiguidade. Escreveu por volta do ano 102 um Diálogo dos oradores e depois, Sobre a vida e o caráter de Júlio Agrícola, um elogio ao seu sogro, que havia sido um eminente homem público durante o reinado de Domiciano e que havia completado, como general, a conquista da Britânia, além de ter feito uma expedição à Escócia. Suas obras principais foram os Annales ("Anais") e as Historiae ("Histórias"), que tinham por tema, respectivamente, a história do Império Romano no primeiro século, desde a morte de Augusto e a chegada ao poder do imperador Tibério até à morte de Nero (Annales), e da morte de Nero à de Domiciano (Historiae). Devido ao declínio do interesse romano pela historiografia tradicional, com uma crescente preferência pelas biografias e sátiras, e durante o século III, Tácito parece ter sido negligenciado como autor. A História Augusta cita que o imperador Tácito, que governou entre 275 e 276 d. C. , ordenou que fossem feitas cópias das obras do historiador, o que indica que elas já deveriam estar fora de circulação. O modelo de escrita da história de Tácito foi retomado apenas na Antiguidade Tardia, quando o grego Amiano Marcelino, pode ter se inspirado nele para escrever uma história, em latim, da sua própria época. No entanto, no começo da Idade Média Ocidental, sua obra voltou a cair no esquecimento, para só readquirir notoriedade durante a Renascença. Em consequência destas oscilações na sua fortuna crítica, seus textos maiores chegaram até nós muito mutilados, de forma tal que os Anais, tais como podemos lê-los hoje, contêm apenas a descrição de parte do principado de Tibério - a descrição do período de Calígula foi totalmente perdida - o final do governo de Cláudio, e a maior parte do de Nero - estando também perdida a conclusão da obra. Quanto às Histórias, seu texto preservado contém basicamente a narrativa da guerra civil do ano 69, que levou à ascensão de Vespasiano ao trono imperial. No livro XV dos Anais, Tácito descreve a perseguição que Nero empreende, culpando os cristãos pelo incêndio de Roma, onde 15% da cidade foi parcialmente destruída. Segundo Tácito, havia suspeitas de que o próprio Nero teria causado o incêndio. A passagem sobre os cristãos é considerada por muitos autores a primeira referência pagã à existência histórica de Jesus Cristo. Outra obra importante de Tácito foi o ensaio etnográfico Germania, uma descrição detalhada da Germânia e seus povos, contra os quais a Roma da época estava em guerra. Tácito tem as características usuais do historiador antigo: o gosto pela moralização - ele é um severo juiz de caráter -, pelo retrato dos grandes homens, o mais absoluto desinteresse pelo povo comum e o amor à retórica dos grandes discursos. De acordo com os padrões atuais, esses discursos da historiografia antiga podem parecer inventados ou remanejados; basta comparar a versão taciteana do discurso de Cláudio propondo a entrada de nobres gauleses no Senado com a cópia do discurso original, que uma descoberta arqueológica em Lyon, França, nos disponibilizou. Porém, a adaptação do original com a manutenção do mesmo argumento, polindo a retórica para se conformar ao estilo do autor, também é característico da historiografia antiga. Não se pode dizer que Tácito tenha idealizado sem restrições a época anterior da República Romana, pois ele reconhece que o governo imperial trouxe a estabilidade política necessária para gerenciar o território do Império Romano. Como o estilo do texto de Tácito é muito complexo - é considerado um dos autores latinos mais sofisticados -, fica por vezes difícil entender o verdadeiro ponto de vista do autor sobre a realidade política do principado. Por isso, é a ele que devemos grande parte da nossa idéia pré-concebida da decadência moral de Roma.
- För kejsaren av Rom, se Marcus Claudius Tacitus. Publius (eller Gaius) Cornelius Tacitus, född omkring 55, död omkring 120, var en romersk historiker, författare och statsman, som tillhörde senatorsståndet. Han blev praetor år 88 och konsul år 97, efter vilket han sedan utnämndes till prokonsul i provinsen Asia år 112. Det är huvudsakligen de efterlämnade skrifterna i historia, samtid, och etnografi som givit Tacitus ett namn för eftervärlden. Tacitus var senator, konsul under Nerva 97–98 och prokonsul över provinsen Asien 112–113. Han gifte sig med Gneus Julius Agricolas dotter Julia år 77 och påstås (sannolikt felaktigt) vara förfader till kejsaren Marcus Claudius Tacitus. Ett av de mest omdebatterade verken av Tacitus är den etnografiska De origine et situ Germanorum (Germania) från 98, där olika folkslag gemensamt kallade germaner, och deras kultur beskrivs. Germanska etnologer och nationalister har sedan 1600-talet försökt enas om tolkning av denna, och den har haft en avgörande betydelse för de nationella identiteter som berörs, men var fundamental även för germansk språkhistorisk normalvetenskap och på senare tid framför allt inom arkeologin. Trots att avståndet till Norden var långt, har Tacitus uppgifter i Germania en seriös karaktär, det han skriver verkar sakligt och objektivt. Inget stöd finns för att Tacitus själv besökt området utan verket ska ses som en andrahandsuppgift. Det finns dock flera skolor som tolkar hans utsagor på olika sätt; full enighet om tillförlitlighet och tolkningar råder inte. Därtill kommer att det finns olika tolkningssätt för att översätta det komplexa latin som Tacitus skrev. Enligt traditionell tolkning nämns Sverige och dess folk som Suioner, svioner, som bor på en ö i havet (Suionum hinc civitates ipso in Oceano). Rudbeck d. ä tolkade även de övergripande Suebier som svenskar, vilket forskningen i princip sedan dess avvisat. Därtill är Tacitus framställning inte riktigt klargörande och ger utrymme till flera andra tolkningar. Språkhistoriskt är det intressant att Tacitus jämför med brittiska, vad gäller Aestiorum (trad. Esterna). Detta verk har vållat en del diskussioner, särskilt vad beträffar tolkningen av den senare Jordanes Getica; även goter (Gotoner) nämns, samt Gothinier som talar galliska. Den senares teori om ön Scandza (Skandinavien eller Skåne) som goternas urhem finner dock av naturliga skäl inte stöd i Germania, då Tacitus Germania skrevs ca 400 år tidigare. Det bör även påpekas att geografin inte stämmer med svenska förhållanden, men att flera tyska geografiska benämningar lever kvar till idag.
- Пу́блий или Гай Корне́лий Та́цит (лат. Publius Cornelius Tacitus или Gaius Cornelius Tacitus) — древнеримский историк. Родился, предположительно, в южной Галлии, в знатной семье. Получил образование, затем поступил на государственную службу, последовательно занимая, в частности, посты квестора, претора и консула. В 98 г. опубликовал трактат «О происхождении германцев и местоположении Германии» (De origine, moribus ac situ Germanorum). Затем в период с 98 по 116 г. создаёт два своих главных произведения — «Историю» (Historiae) (из 14 книг, охватывающих период с 69 по 96 гг. , сохранились книги I—IV и частично V) и «Анналы» (Annalium ab excessu divi Augusti) (16 книг, охватывающих период с 14 по 68 г; сохранились книги I—IV и частично V, VI, XI и XVI).
- 普布利乌斯·科尔奈利乌斯·塔西佗（Template:Lang或Template:Lang，55年？—117年？），罗马帝国执政官、雄辩家、元老院元老，也是著名的历史学家與文體家，他的最主要的著作是《歷史》和《編年史》，从公元14年奥古斯都去世，提比略继位，一直写到到96年图密善逝世。
- Tacite (en latin Publius Cornelius Tacitus) est un historien romain né en 55 et mort vers 120 ap. J. -C.
|
| rdfs:comment
|
- Publius Cornelius Tacitus (* um 58 n. Chr. ; † um 120) war ein bedeutender römischer Historiker und Senator.
- Cornelio Tácito (Cornelius Tacitus) fue un historiador, senador, cónsul y gobernador del Imperio romano.
- È considerato uno degli storici più importanti dell'antichità. Le sue opere maggiori, gli Annales e le Historiae, illustrano la storia dell'Impero romano del I secolo, dalla morte dell'imperatore Augusto, avvenuta nel 14, fino alla morte dell'imperatore Domiziano, avvenuta nel 96.
- コルネリウス・タキトゥス（Cornelius Tacitus, 55年頃 - 120年頃）は、帝政期ローマの政治家、歴史家。個人名はプブリウス（Publius）ともガイウス（Gaius）ともいわれるがどちらかは不明で、通常は個人名を除いて表記される。サルスティウス、リウィウスらとともに古代ローマを代表する歴史家の一人であり、いわゆるラテン文学白銀期の作家として知られる。
- Publius Cornelius Tacitus was een Romeins consul, historicus, schrijver en redenaar. Hij wordt vaak gezien als Romes grootste historicus. Tacitus' sympathie ging duidelijk uit naar een republikeinse staatsvorm, eerder dan naar de willekeur van sommige keizers. Hij schrijft over keizers en machthebbers met evenveel vanzelfsprekendheid als over personen van minder belang en geeft daarmee inzicht in het leven van zijn tijd.
- Denne artikkelen omhandler historikeren Tacitus. For informasjon om keiser Tacitus, se Marcus Claudius Tacitus. Publius eller Gaius Cornelius Tacitus var en romersk taler, advokat, senator og en av antikkens største historikere. Hans hovedverker er Germania som beskrev samfunn, levevis, sedevaner og religiøse forestillinger hos en del vestgermanske stammer. Dessuten forfattet han Annales og Historiae, som tok for seg keisertidens første århundre, fra Tiberius ble keiser til Domitians død.
- 普布利乌斯·科尔奈利乌斯·塔西佗（Template:Lang或Template:Lang，55年？—117年？），罗马帝国执政官、雄辩家、元老院元老，也是著名的历史学家與文體家，他的最主要的著作是《歷史》和《編年史》，从公元14年奥古斯都去世，提比略继位，一直写到到96年图密善逝世。
- Publius Cornelius Tacitus oli roomalainen senaattori ja historioitsija. Häntä pidetään Rooman merkittävimpänä historioitsijana ja eräänä huomattavimmista roomalaisista kirjailijoista. Tacituksen elämästä tiedetään hyvin vähän. Hän syntyi ehkä Galliassa tai Pohjois-Italiassa senaattori- tai ritarisäätyyn kuuluvaan perheeseen. Hän opiskeli Roomassa ja kävi läpi tavanmukaisen virkauran. Hänestä tuli senaattori ja vuonna 97 konsuli. Vuosina 112-113 hän toimi Asian provinssin kuvernöörinä.
- Publius (albo Gaius - imię niepewne) Cornelius Tacitus, czyli Tacyt - jeden z najsłynniejszych historyków rzymskich. Był rodowitym Rzymianinem, ale urodził się prawdopodobnie w Galii. Uczył się retoryki u Kwintyliana. W 77 roku ożenił się z córką konsula Agrykoli, który podbił Brytanię i został jej namiestnikiem. Tacyt był homo novus, czyli pierwszą osobą w rodzie, która objęła wyższe urzędy i weszła do senatu. Był kwestorem, pretorem, prokonsulem w Azji.
- Públio (Caio) Cornélio Tácito (em latim Publius Cornelius Tacitus) ou simplesmente Tácito,, historiador romano, foi questor, pretor, cônsul, procônsul da Ásia e orador. É considerado um dos maiores historiadores da Antiguidade.
- Publius (or Gaius) Cornelius Tacitus (AD 56 – AD 117) was a senator and a historian of the Roman Empire. The surviving portions of his two major works—the Annals and the Histories—examine the reigns of the Roman Emperors Tiberius, Claudius, Nero and those who reigned in the Year of the Four Emperors. These two works span the history of the Roman Empire from the death of Augustus in AD 14 to (presumably) the death of emperor Domitian in AD 96.
- Пу́блий или Гай Корне́лий Та́цит (лат. Publius Cornelius Tacitus или Gaius Cornelius Tacitus) — древнеримский историк. Родился, предположительно, в южной Галлии, в знатной семье. Получил образование, затем поступил на государственную службу, последовательно занимая, в частности, посты квестора, претора и консула. В 98 г. опубликовал трактат «О происхождении германцев и местоположении Германии» (De origine, moribus ac situ Germanorum). Затем в период с 98 по 116 г.
- För kejsaren av Rom, se Marcus Claudius Tacitus. Publius (eller Gaius) Cornelius Tacitus, född omkring 55, död omkring 120, var en romersk historiker, författare och statsman, som tillhörde senatorsståndet. Han blev praetor år 88 och konsul år 97, efter vilket han sedan utnämndes till prokonsul i provinsen Asia år 112. Det är huvudsakligen de efterlämnade skrifterna i historia, samtid, och etnografi som givit Tacitus ett namn för eftervärlden.
- Tacite (en latin Publius Cornelius Tacitus) est un historien romain né en 55 et mort vers 120 ap. J. -C.
|
