An Entity of Type: agent, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

The right of a people to self-determination is a cardinal principle in modern international law (commonly regarded as a jus cogens rule), binding, as such, on the United Nations as authoritative interpretation of the Charter's norms. It states that peoples, based on respect for the principle of equal rights and fair equality of opportunity, have the right to freely choose their sovereignty and international political status with no interference. Broadly speaking, the term self-determination also refers to the free choice of one's own acts without external compulsion.

Property Value
dbo:abstract
  • El dret d'autodeterminació és un principi fonamental dels drets humans; es tracta del dret dels pobles a "determinar lliurement el seu estatus polític". El dret d'autodeterminació dels pobles fou formalitzat jurídicament per primera volta en la Carta de les Nacions Unides, ratificada l'any 1945. L'article 1 d'aquesta Carta, punt 2, estableix que un dels propòsits de les Nacions Unides és fomentar el respecte al principi d'autodeterminació dels pobles. El 4-5 de desembre de 1950 l'Assemblea General de les Nacions Unides, en reafirmació del principi enunciat en la Carta, va reconèixer que "el dret dels pobles i nacions a la lliure determinació" era un dret humà fonamental, i decidí incloure'l en els futurs Pactes Internacionals de Drets Humans. A més a més, disposava que tots els estats han de fomentar l'exercici d'aquest dret. El dret a l'autodeterminació és una norma de ius cogens. Les normes de ius cogens constitueixen el nivell més alt de les normes de dret internacional i han d'ésser obeïdes sempre. (ca)
  • حق تقرير المصير هو مصطلح في القانون الدولي يعني منح الشعب أو السكان المحليين إمكانية أن يقرروا شكل السلطة التي يريدونها وطريقة تحقيقها بشكل حر وبدون تدخل خارجي. يُنسب هذا المصطلح إلى رئيس الولايات المتحدة الأميركية وودرو ويلسون مع أنه جرى قبله استخدام مصطلحات مشابهة. كان مبدأ حق تقرير المصير في جوهر اتفاقية فرساي التي وُقعت بعد الحرب العالمية الأولى، وأمر بإقامة دول قومية جديدة في أوروبا بدلاً من الإمبراطورية النمساوية المجرية والإمبراطورية الألمانية. وفيما بعد كان هذا المبدأ أساس المطالب المناهضة للاستعمار، بمعنى الدعوة إلى إلغاء السيطرة الأوروبية الاستعمارية على أفريقيا وآسيا. تطرق مصطلح «تقرير المصير» منذ البداية إلى السكان الذين تربط بينهم لغة مشتركة وثقافة مشتركة ("قومية") والمقيمين في منطقة محددة. جرى تطبيق حق تقرير المصير من خلال الإعلان عن المنطقة وعن الجمهور المقيم عليها كدولة قومية، أو كجزء يتمتع بحكم ذاتي داخل اتحاد فدرالي. وقد اتضحت الإشكالية الكامنة في تطبيق مبدأ حق تقرير المصير في الفترة الواقعة بين الحربين العالميتين، وتمثلت تلك الإشكالية في أن قبول جميع المطالب بحق تقرير المصير قد هدد بتقسيم أوروبا إلى دويلات صغيرة وخلق المزيد من الحدود السياسية التي تحول دون العبور الحر للناس والبضائع. حاولوا حل هذه الإشكالية من خلال إقامة فدراليات مثل يوغسلافيا، وتشيكوسلوفاكيا، وغيرهما، غير أن هذا الحل باء بالفشل لأن الشعوب التي كانت تقيم في تلك الدول لم تتمكن من تطبيق سلطة مشتركة لزمن طويل. ليس هذا فحسب، فلم يقطن كل شعب في منطقة محددة. فيهود أوروبا مثلا أقاموا في مجتمعات صغيرة نسبيا منتشرة في جميع أنحاء القارات. وكان الهنغاريون موزعين بين هنغاريا نفسها وإقليم ترانسيلفانيا الواقع في عمق الأراضي الرومانية. جابه تطبيق حق تقرير المصير مشاكل أصعب في فترة إلغاء الحكم الاستعماري، في أواخر سنوات الأربعين من القرن العشرين، وفي سنوات الستين من القرن ذاته. لقد جرى تعريف الحدود السياسية في أفريقيا وآسيا بموجب مصالح الدول الأوروبية العظمى، وكثيرا ما تجاهلوا المزايا الخاصة للسكان المحليين، كالدين، العادات، اللغة، وما شابهها. رأت الأمم المتحدة، التي قبلت بحق تقرير المصير كجزء من ميثاق الأمم المتحدة (في تعديل عام 1951)، كما رأت الدول الأعضاء فيها، أن تطبيق حق تقرير المصير هو داخل الحدود القائمة، مما أدى إلى إقامة دول متعددة القوميات تواجه صعوبة في تطبيق حكم مشترك. وعموماً، يعتبر حق تقرير المصير حقا جماعيا وليس فرديا. بمعنى أن هذا الحق لا يمكن أن يمارس فقط من خلال فرد واحد أو مجموعة أفراد. بل هو خاص بعدد كبير من الناس توجد بينهم روابط مشتركة، مثل لغة، تاريخ، ثقافة. وقد قيّد القانون الدولي هذا الحق بعدة قيود، حتى لا يؤدي إلى تفتيت الدول وزعزعة سيادتها، فلو أن كل الأقليات في الدول ستقول بأن لها لغة وتاريخ مشتركاً كأقلية، وبالتالي تطالب بالانفصال عن الدولة الأم، فإن هذا يعني تفتيت الدول. وعليه، يمكن القول أن الحق في تقرير المصير محصور في حالتين، الأولى: هي حالة الشعوب الخاضعة للاستعمار أو الاحتلال، حيث بموجب هذا الحق يكون لها الحق بالتخلص من الاحتلال الأجنبي أو التمييز العنصري وأن تحكم نفسها بنفسها. والثانية: هي حالة الأقليات التي تتعرض إلى الاضطهاد أو التمييز العنصري الممنهج من قبل الدولة. (ar)
  • Právo národů na sebeurčení je principem, ze kterého některé státy odvozují svou legitimitu (například Slovensko v Ústavě Slovenské republiky, či tehdejší Československo), zatímco v jiných případech je pokládán za nepřípustný a destabilizující separatismus. Toto právo je odvozováno z ideje národního státu. Jeho cílem nebo prostředkem je zpravidla vytvoření státu nebo autonomního území podle etnických územních hranic, případně etnická samospráva na personálním principu. (cs)
  • Εθνική αυτοδιάθεση ονομάζεται το δικαίωμα ενός έθνους ή λαού να αποφασίζει αυτοδύναμα για το διεθνές στάτους της επικράτειάς του και για τα ζητήματα που σχετίζονται άμεσα με αυτό. Στο μέσο νου ο όρος έχει συνδεθεί με τα κινήματα ανεξαρτησίας, άρα με την επιδίωξη δημιουργίας νέων κυρίαρχων εθνικών κρατών, αλλά το εύρος του δεν περιορίζεται σε αυτήν - π.χ. ενδέχεται ένας λαός να επιλέγει συνειδητά την παραμονή του σε ένα ή την του σε ένα άλλο. Συχνά χρησιμοποιείται με την ίδια σημασία ο πιο «παγκόσμιος» όρος του εθνικού αυτοπροσδιορισμού (αγγλικά national self-determination), ο οποίος μάλιστα αποτελεί στοιχείο του Διεθνούς Δικαίου. Στην ελληνική γλώσσα οι δύο έννοιες διαφέρουν ελαφρώς: η αυτοδιάθεση σχετίζεται περισσότερο με το έθνος ως πολιτική οντότητα, ενώ ο αυτοπροσδιορισμός ως ταυτότητα. Στο βαθμό που είναι δύσκολο να συμφωνηθεί επακριβώς τι αποτελεί έθνος, λαό κτλ., καθίσταται εξίσου δύσκολο να συμφωνηθεί μια συγκεκριμένη μεθοδολογία, υπό τις οποίες αναγνωρίζεται σε ένα έθνος το δικαίωμα της αυτοδιάθεσης. Το κενό καλύπτεται συνήθως από την προσφυγή στην ισχύ, είτε πολιτική είτε στρατιωτική, μέσω της οποίας οι αιτούμενοι αυτοδιάθεσης επιδιώκουν να εξαναγκάσουν το «κράτος-καταπιεστή» σε αναγνώριση του δικαιώματος. Σημαντικό ρόλο παίζει επίσης το διεθνές περιβάλλον, ιδιαίτερα οι εκάστοτε βουλήσεις των μεγάλων δυνάμεων που έχουν την ισχύ να καθορίζουν τους όρους του παιχνιδιού. Η Ελληνική Επανάσταση αποτελεί χαρακτηριστικό παράδειγμα, στο οποίο όλοι αυτοί οι παράγοντες συνυπήρξαν: Οι Έλληνες εξεγέρθηκαν το 1821 εναντίον της Οθωμανικής Αυτοκρατορίας, πετυχαίνοντας σημαντικές στρατιωτικές νίκες και ταυτόχρονα προκαλώντας κύμα φιλελληνισμού στο χριστιανικό κόσμο. Βαθμιαία αυτοί οι δύο παράγοντες, σε συνδυασμό με τα συμφέροντα Μεγ. Βρετανίας, Γαλλίας και Ρωσίας στη Μεσόγειο, οδήγησαν τις μεγάλες δυνάμεις στην απόφαση να επιβάλουν την ελληνική ανεξαρτησία στους Οθωμανούς, εμπλεκόμενοι ακόμα και στρατιωτικά (Ναυμαχία του Ναβαρίνου κ.ά.). (el)
  • La Rajto de memdetermino aŭ mallonge Memdetermino estas principo en la internacia juro, kies ĉeftrajto estas la rajto de popolo aŭ nacio determini sian propran politikan statuson, ŝtatformon kaj registaron sen ajna ekstera trudo aŭ enmiksiĝo, kaj disponi pri teritorio, kie tiu registaro povas plenrajte regadi. La principo ne deklaras kiel decido pri memdetermino estu farita, kia estu ĝia rezulto, ĉu sendependeco, federacio, protektateco, ia aŭtonomeco aŭ eĉ plena asimiliĝo. Nek ĝi deklaras ion pri la dislimiĝo inter nacioj aŭ eĉ pri tio, en kio konsistas nacio. Ekzistas interkonfliktantaj difinoj kaj juraj kriterioj, laŭ kiuj difini la grupojn, kiuj legitime rajtas pretendi rajton je memdetermino. Tiu koncepto naskiĝis antaŭ 1859, diskonatiĝis komence de la 20-a jc. en signifa grado pro la influo de la usona prezidento Woodrow Wilson, kaj poste estis formulo de etika kaj politika aserto de la tutmonda komunumo kontraŭ la jarcentojn daŭrinta eŭropa koloniismo. (eo)
  • Das Selbstbestimmungsrecht der Völker ist eines der Grundrechte des Völkerrechts. Es besagt, dass ein Volk das Recht hat, frei über seinen politischen Status, seine Staats- und Regierungsform und seine wirtschaftliche, soziale und kulturelle Entwicklung zu entscheiden. Dies schließt seine Freiheit von Fremdherrschaft ein. Dieses Selbstbestimmungsrecht ermöglicht es einem Volk, eine Nation bzw. einen eigenen nationalen Staat zu bilden oder sich in freier Willensentscheidung einem anderen Staat anzuschließen. Heute wird das Selbstbestimmungsrecht der Völker allgemein als gewohnheitsrechtlich geltende Norm des Völkerrechtes anerkannt. Sein Rechtscharakter wird außerdem durch Artikel 1 Ziffer 2 der UN-Charta, durch den Internationalen Pakt über bürgerliche und politische Rechte (IPBPR) sowie den Internationalen Pakt über wirtschaftliche, soziale und kulturelle Rechte (IPWSKR), beide vom 19. Dezember 1966, völkervertragsrechtlich anerkannt. Damit gilt es universell. (de)
  • Autodeterminazioa edo jendartearen autodeterminazio-eskubidea, zientzia politikoetan eta nazioarteko zuzenbidean ( modura jotzea ohikoa delarik) Herriek beren kabuz eta askatasunez beren herria zuzentzeko zein gobernu era nahi duten eta zein estatu eredu nahi duten aukeratzeko, eta azken batean zein estatu mota nahi duten aukeratzeko duten eskubidea da. (eu)
  • El derecho de libre determinación de los pueblos, más conocido como derecho de autodeterminación, es el derecho de un pueblo a decidir sus propias formas de gobierno, perseguir su desarrollo económico, social y cultural, y estructurarse libremente, sin injerencias externas y de acuerdo con el principio de equidad. La libre determinación está recogida en los Pactos Internacionales de Derechos Humanos, aunque no en la Declaración Universal de los Derechos Humanos. También numerosas resoluciones de la Asamblea General de la ONU hacen referencia a este principio y lo desarrollan: por ejemplo, las resoluciones 1514 (XVI) o 1541 (XVI), relativas al derecho de autodeterminación de los pueblos coloniales. Es un principio fundamental del Derecho internacional público y un derecho de los pueblos, que tiene carácter inalienable y genera obligaciones erga omnes​ para los Estados. Incluso, de acuerdo con muchos autores, la libre determinación ha devenido norma de ius cogens.​ La ONU afirma que este derecho solo se puede aplicar a territorios sin autogobierno y que tengan motivos históricos.[cita requerida] El concepto de libre determinación tiene una gran fuerza y un carácter especialmente polémico. El Comité de Derechos Humanos ha puesto de manifiesto su naturaleza fundamental al señalar que es requisito necesario para la plena efectividad de los derechos humanos individuales. Pero su mención en el discurso político contemporáneo puede levantar temores de desestabilización, incluso violenta; también se ha asociado con posiciones políticas extremistas y chauvinismos étnicos.​ La Revolución francesa se considera un paradigma básico de cómo el pueblo derrocó a la monarquía y a la aristocracia en el poder, y estableció un régimen republicano donde el pueblo se gobernaría a sí mismo.​ Esta multiplicidad de sentidos se deriva de que la libre determinación está estrechamente ligada al término «pueblos», término que es a su vez problemático y que no ofrece un único significado. Por el contrario, tanto la doctrina como los Estados u otros agentes internacionales han tratado de hacer valer sus respectivas concepciones.​ A partir de 1960, la definición de los pueblos coloniales como sujetos de la libre determinación supuso un impulso esencial para la descolonización y colaboró en una auténtica universalización de la sociedad internacional. Una concepción mayoritariamente occidental considera también «pueblo» al conjunto de habitantes de un Estado unitariamente considerado, mientras que diversas minorías nacionales o pueblos indígenas dentro de Estados se han autodefinido como pueblos. Sus reivindicaciones ponen de manifiesto la tensión y los conflictos que existen entre el derecho de libre determinación de los pueblos y la integridad territorial de los Estados.​ Por otra parte, el derecho de autodeterminación no se articula exclusivamente con la fórmula de la independencia, sino que tal como aseguró la Comisión Africana de Derechos Humanos y de los Pueblos puede articularse en "independencia, autogobierno, gobierno local, federalismo, confederalismo, unitarismo o cualquier otra forma de relación conforme a las aspiraciones del pueblo, pero reconociendo los otros principios establecidos, como la soberanía e integridad territorial".​ (es)
  • Le droit des peuples à disposer d'eux-mêmes, ou droit à l’autodétermination, est le principe issu du droit international selon lequel chaque peuple dispose ou devrait disposer du choix libre et souverain de déterminer la forme de son régime politique, indépendamment de toute influence étrangère. L'exercice de ce droit est en général lié à l'existence d'un État spécifique au peuple en question, État dont la pleine souveraineté est souvent envisagée comme la manifestation de la plénitude de ce droit. Il s'agit d'un droit collectif qui ne peut être mis en œuvre qu'au niveau d'un peuple. Proclamé pendant la Première Guerre mondiale, ce principe souffre de la difficulté à définir ce qu'est précisément un peuple : une ethnie ? l'ensemble des locuteurs d'une même langue ? un ensemble de citoyens partageant les mêmes aspirations, les mêmes valeurs ? Aucun texte ne définit clairement la notion de « peuple ». À l'issue de la Première Guerre mondiale, la Société des Nations (SDN) échoua à faire appliquer équitablement ce droit : s'il bénéficia généreusement aux vainqueurs, les peuples colonisés en furent exclus et ce fut aussi le cas de certains peuples d'Europe centrale et orientale, tels les Ukrainiens qui furent empêchés d'édifier leur État, les germanophones d'Autriche-Hongrie et ceux d'Alsace-Lorraine et d'autres territoires perdus par l'Allemagne qui furent empêchés de s'unir à la République de Weimar, les Irlandais empêchés d'exercer leur souveraineté sur la totalité de leur île. Le principe a été réaffirmé après la Seconde Guerre mondiale dans la Charte des Nations unies de 1945 qui inclut, parmi « les buts des Nations Unies », celui de « développer entre les nations des relations amicales fondées sur le respect du principe de l’égalité de droits des peuples et de leur droit à disposer d'eux-mêmes » (article 1, alinéa 2). Mais à l'issue de la Seconde Guerre mondiale, l'Organisation des Nations unies échoua encore plus largement à faire appliquer équitablement ce droit car les Conférences interalliées non seulement ne mentionnaient toujours pas les peuples colonisés, mais stipulaient toute une série de mesures ne tenant nul compte des éventuelles préférences des populations, comme l'établissement de la frontière occidentale de l'Union soviétique sur la ligne du pacte germano-soviétique de 1939, le partage de l'Europe en « zones d'influence », le déplacement de la Pologne de 300 km vers l'ouest ou encore la division en deux de l'Allemagne ou de la Corée. Il en va de même aujourd'hui et la mise en œuvre de ce principe ne va pas sans difficultés car tant les États existants que les partisans des autodéterminations locales peuvent s'opposer des arguments valables. L'indépendance du Kosovo en 2008 et, plus récemment, la déclaration unilatérale d'indépendance de la Catalogne en 2017 ont relancé le débat international sur l'application de ce principe. (fr)
  • The right of a people to self-determination is a cardinal principle in modern international law (commonly regarded as a jus cogens rule), binding, as such, on the United Nations as authoritative interpretation of the Charter's norms. It states that peoples, based on respect for the principle of equal rights and fair equality of opportunity, have the right to freely choose their sovereignty and international political status with no interference. The concept was first expressed in the 1860s, and spread rapidly thereafter. During and after World War I, the principle was encouraged by both Soviet Premier Vladimir Lenin and United States President Woodrow Wilson. Having announced his Fourteen Points on 8 January 1918, on 11 February 1918 Wilson stated: "National aspirations must be respected; people may now be dominated and governed only by their own consent. 'Self determination' is not a mere phrase; it is an imperative principle of action." During World War II, the principle was included in the Atlantic Charter, declared on 14 August 1941, by Franklin D. Roosevelt, President of the United States, and Winston Churchill, Prime Minister of the United Kingdom, who pledged The Eight Principal points of the Charter. It was recognized as an international legal right after it was explicitly listed as a right in the UN Charter. The principle does not state how the decision is to be made, nor what the outcome should be, whether it be independence, federation, protection, some form of autonomy or full assimilation. Neither does it state what the delimitation between peoples should be—nor what constitutes a people. There are conflicting definitions and legal criteria for determining which groups may legitimately claim the right to self-determination. Broadly speaking, the term self-determination also refers to the free choice of one's own acts without external compulsion. (en)
  • Hak menentukan nasib sendiri (bahasa Inggris: right to self-determination) adalah hak setiap orang untuk ara bebas menentukan kehendaknya sendiri, khususnya dalam hal prinsip mengenai status politik dan kebebasan mengejar kemajuan di bidang ekonomi, sosial, serta budaya. Kepentingan akan menentukan nasib sendiri, oleh sebab itu terletak pada adanya kebebasan dalam membuat pilihan. Namun demikian, dewasa ini, penggunaan menentukan nasib sendiri lebih mengacu pada hak untuk menentukan nasib politik. Namun dalam acuan tersebut, tidak ada kriteria hukum yang menjelaskan siapa orang/pihak yang dimaksud, atau kelompok mana yang dapat secara sah membuat klaim terhadap hak tersebut dalam kasus tertentu, yang menjadikannya salah satu di antara isu kompleks yang dihadapi para pembuat kebijakan. Istilah right to self determination atau hak untuk menentukan nasib sendiri mendapat perhatian yang cukup besar di Indonesia pada proses penyelesaian konflik yang sangat sensitif, termasuk peristiwa referendum Timor Timur pada tahun 1999 dan perundingan Aceh yang kemudian melahirkan Otonomi Khusus. Pada mulanya prinsip menentukan nasib sendiri merupakan pedoman dalam pembangunan ulang Eropa pasca-Perang Dunia I. Ketika sistem Eropa terdahulu mulai hancur setelah berakhirnya Perang Dunia I, prinsip menentukan nasib sendiri mendapat pembelaan dari tokoh internasional yang memiliki landasan ideologi berbeda, yakni Vladimir Lenin (dari 1903 sampai 1917) dan presiden Woodrow Wilson (pada 1918). Pidato Lenin bersifat lebih universal, meskipun pada akhirnya kurang berpengaruh. Sebaliknya, menguraikan sejumlah prinsip berkenaan dengan menentukan nasib sendiri, namun hanya diterapkan untuk orang-orang Eropa, dimana gagasan menentukan nasib sendiri tersebut berkembang secara berbeda di Eropa Tengah dan Eropa Timur, dengan di Eropa barat. Berkembangnya negara-negara modern di Eropa, dan meningkatnya kesadaran nasional yang tengah populer di masa itu, meningkatkan status ‘menentukan nasib sendiri’ sebagai prinsip politik. Lingkup prinsip menentukan nasib sendiri dianalisis oleh dua kelompok ahli internasional yang ditunjuk oleh League of Nations (liga bangsa-bangsa – LBB) untuk memeriksa kasus , wilayah yang secara budaya dan bahasa termasuk wilayah orang-orang Swedia, dan wilayah tersebut menginginkan kembali bersatu dengan pulau induk Swedia daripada tetap menjadi bagian negara Finlandia yang baru merdeka dari kekaisaran Rusia pada Desember 1917. Kelompok ahli yang pertama berpendapat bahwa menentukan nasib sendiri jelas tidak mendapat status hukum internasional karena meskipun prinsip menentukan nasib sendiri berperan penting dalam pandangan politik modern, terutama sejak Perang Dunia I, prinsip ini tidak ditemukan dalam perjanjian LBB. Pengakuan prinsip menentukan nasib sendiri pada sejumlah perjanjian internasional tertentu tidak dapat dianggap cukup untuk prinsip ini dapat diletakkan pada kaki yang sama dengan Hukum Bangsa-Bangsa (Law of Nations). Kelompok ahli kedua mencapai simpulan yang hampir serupa dengan lingkup menentukan nasib sendiri kelompok pertama, mengistilahkannya sebagai “sebuah prinsip keadilan dan kebebasan yang diekspresikan dalam formula yang samar-samar dan umum, sehingga menimbulkan bermacam-macam interpretasi dan pendapat yang berbeda-beda.” (in)
  • Il principio di autodeterminazione dei popoli sancisce l'obbligo, in capo alla comunità degli stati, a consentire che un popolo sottoposto a dominazione straniera (colonizzazione o occupazione straniera con la forza), o facente parte di uno stato che pratica l'apartheid, possa determinare il proprio destino in uno dei seguenti modi: ottenere l'indipendenza, associarsi o integrarsi a un altro stato già in essere, o, comunque, a poter scegliere autonomamente il proprio regime politico (cosiddetta: «autodeterminazione esterna»). (it)
  • 民族自決(みんぞくじけつ、英:self-determination)とは、各民族・人民(英:peoples)が,みずからの意志によってその運命を決定するという政治原則。 民族自決には「外的自決」と「内的自決」の2つの意味がある。外的自決は植民地人民が植民地状況を脱し、独立を達成したり、他国と連携をしたり、はたまた施政国と統合をすることである。国際連合憲章のときには権利としては認められていなかったが、植民地独立付与宣言や友好関係原則宣言などを通して権利として認められるようになった(民族自決権)。一方内的自決は、一国内で政治的地位や経済的地位を自由に決定するという意味である。政治的地位の決定を「」、経済的地位の決定を「」ということもある。 (ja)
  • 자결권(自決權, self-determination)은 각 민족 집단이 스스로의 의지에 따라 그 귀속과 정치 조직, 정치적 운명을 결정하고, 타민족이나 타국가의 간섭을 인정하지 않는다고 하는 집단적 권리를 말한다. 민족자결이란 각 민족은 그 정치적 운명을 스스로 결정하는 권리를 가져야 하며 다른 민족의 간섭은 허용되지 않는다는 주장으로서 원래 유럽 내에서 오스트리아 또는 투르크제국의 판도(版圖) 내에 있었던 소수민족이 독립을 달성하기 위한 수단으로서 제창했던 것이다. 그런데 제2차대전 후 그 주장은 아시아·아프리카의 식민지 해방운동을 추진하기 위하여 원용(援用)되었다. 또한 이것은 유엔헌장 1조 2항에서 민족의 자결권(自決權) 및 자결의 원칙을 존중함으로써 국가간의 우호관계를 증진시킨다는 것을 유엔의 목적의 하나로 하고 있다는 점에 근거를 두고 있다. 서구(西歐)의 여러 나라는 그 규정을 해석하는데 있어 유엔의 목표를 제시한 데에 불과하다는 것이었으나 신흥제국은 자결권이 실정법적 권리라고 주장하고 식민지 해방운동을 일으켰다. 그 후 민족자결권의 사상이 보급되고 1966년 유엔에서 채택한 국제인권규약에서도 인정하고 있다. (ko)
  • Zelfbeschikkingsrecht of recht op zelfbeschikking is in het internationaal recht het recht van ieder volk om zelf te mogen bepalen onder welke soevereiniteit het wil vallen en zelf te beslissen over zijn economische, sociale en culturele ontwikkeling. (nl)
  • Samostanowienie narodów (samostanowienie ludów) – prawo do swobodnego określania statusu politycznego, społecznego, gospodarczego oraz kulturowego, a także prawo do utworzenia własnego państwa lub połączenia się z państwem już istniejącym. Początki prawa do samostanowienia narodów sięgają prądów umysłowych końca I wojny światowej. Samostanowienie narodów jako zasadę polityczną, przyznającą wszystkim narodom prawo do tworzenia i posiadania własnej państwowości sformułował m.in. Włodzimierz Lenin. Przejawiała się ona na przykład w deklaracji prezydenta USA Woodrowa Wilsona, przyznającej m.in. Polakom prawo do posiadania państwa. Samostanowienie narodów jest jedynym prawem człowieka o charakterze zbiorowym, traktowanym jako warunek korzystania z innych praw człowieka tej generacji (3 generacji praw człowieka). Przyjmuje się, że samostanowienie narodów może być realizowane tylko przez ludność zamieszkującą określony obszar i dominującą na nim. (pl)
  • Nationellt självbestämmande är ett rättsbegrepp inom internationell rätt som syftar på den kollektiva rätten för folk att bestämma över sitt eget öde i internationellt hänseende. Det är en grundprincip i folkrätten och som sådan allmänt erkänd. Rättsprincipen ifråga ställs naturligen mot en annan erkänd rättsprincip, principen om staters rätt till suveränitet; båda är jus cogens. Medan nationellt självbestämmande handlar om folkets rätt, vanligen till autonomi från staten, handlar suveränitet om statens rätt till absolut och ständig makt över ett samvälde och sitt territorium. De båda rättsprinciperna har ett kontradiktoriskt förhållande till varandra, men är oaktat detta båda giltiga. Det nationella självbestämmandet var en populär rättsprincip under 1970-talet efter avkoloniseringen av världen. Dock började Världssamfundet med tiden att medge inskränkningar av denna rätt, eftersom det i de nya, avkoloniserade staterna försiggick ständiga maktkamper med separatistiskt lagda etniska, politiska eller religiösa minoriteter vilket omöjliggjorde fred. Fastän idén om nationellt självbestämmande idéhistoriskt hör samman med nationalismen under 1800-talet, var det först efter första världskriget som principen blev mera allmän, detta med anledning av att Österrike-Ungern upplöstes i mindre stater. Efter andra världskriget antog FN konventioner och deklarationer om principen. FN-stadgan kapitel 1, artikel 1, §2 lyder att FN:s ändamål är "att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt samt vidtaga andra lämpliga åtgärder för att befästa världsfreden". Med folk menas i detta sammanhang något annat än staten, regeringen, politiska eller religiösa fraktioner eller terroristgrupper. Detta kom att uppfattas som att koloniserade folk ägde denna rätt, medan icke-koloniserade folk inte per automatik gjorde det. När stater ingåtts av flera etniska grupper som varit koloniserade tillerkänner FN dem nationellt självbestämmande som grupp. Om ett tidigare koloniserat folk redan en gång ingått en avkoloniserad stat med ett annat folk, upphör normalt rätten att bryta sig ur; det gäller bara de som lever koloniserade. Internt nationellt självbestämmande är en del av rättsprincipen. Det innebär att folket har sociala, politiska, språkliga, religiösa och kulturella rättigheter inom sitt land. Externt nationellt självbestämmande handlar om fall när ett majoritets- eller minoritetsfolk vill börja uppgå i en annan stat. Det senare kan åstadkommas: * a) genom fredlig upplösning av staten, * b) genom att hela staten uppgår i en annan stat, eller * c) genom secession (utbrytning). Det senare (c) är inkompatibelt med jus cogens-regeln om suveränitet. I de mycket fåtaliga fall när det nationella självbestämmandet överordnats har det vanligen handlat om att andra stater (jämför Montevideokonventionen) och då i synnerhet stormakter, ansett moderstaten vara de fault och att minoritetsgruppen som bryter sig ut är förtryckt. Ett flertal fall efter andra världskriget har satt rättsprincipen under lupp. Det gäller inte minst forna Jugoslavien och dess balkanisering under 1990-talet, som ledde till ett långdraget krig och etnisk rensning. (sv)
  • Самовизначення — принцип, згідно з яким кожна спільнота має невід'ємне право на вільне облаштування свого громадського і політичного життя і сама визначає форму свого правління. Цей принцип посилається на природне право, і він став з XVII ст. провідною ідеєю ліберальної політичної державної думки. Джон Локк, Жан-Жак Руссо, а також ідеологи американської і французької революцій, висунули на чільне місце ідею самовизначення; її здійснювали конституційні акти багатьох країн у XIX—XX століть. Послідовно на цій основі підкреслюється національне самовизначення, тобто право кожного народу на визволення й утворення власної самостійної держави або добровільне влаштування взаємин з іншими державами на основі федерації чи автономії. З цього принципу виникає також прагнення членів того самого народу до об'єднання в одній національній державі (нім. та італ. рухи в XIX ст.). Самовизначення націй повинно ґрунтуватись на дотриманні індивідуальних прав людини, не залежно від її національної приналежності. Національні спільноти мають право користуватися досягненнями своєї культури, сповідувати свою релігію, а також користуватися своєю мовою у приватному житті та публічно вільно та без втручання чи дискримінації у будь-якій формі, мають право активної участі в культурному, релігійному, громадському, економічному та державному житті. Держави вживають заходів для створення сприятливих умов для реалізації цих прав за винятком тих випадків, коли конкретна діяльність здійснюється з порушенням національного законодавства та суперечить міжнародним нормам. (uk)
  • 自決(英語:Self-determination),意指由個體自身做抉擇來決定自己行動的方向,不受外部壓迫。允許人民自決,稱人民自决,是現代國際社會認定的基本人權之一,根据联合国宪章和国际法是指「在没有外部压迫或干扰的情况下,人民可以自由决定他们的政治地位,并自由谋求他们的经济、社会和文化的发展。」。自決的基本原則為提供人民法律平等與機會平等。 目前,在国际上,自决通常针对于殖民地、非自治领土等非拥有独立主权的国家或地区,如《给予殖民地国家和人民独立宣言》规定“所有的人民都有自决权”、《联合国土著人民权利宣言》规定“土著人民行使其自决权时,在涉及其内部和地方事务的事项上,以及在如何筹集经费以行使自治职能的问题上,享有自主权或自治权”。允許各民族實施自決的權利,稱為民族自決。 (zh)
  • Право народов на самоопределение — один из основных принципов международного права, означающий право каждого народа самостоятельно решать вопрос о форме своего государственного существования, свободно определять без вмешательства извне свой и осуществлять своё экономическое и . Этот принцип вместе с другими принципами провозглашен в Уставе ООН, ставящем целью «развивать дружественные отношения между нациями на основе уважения принципа равноправия и самоопределения народов». Эта же цель ставится в Уставе ООН в связи с развитием и между государствами. Кроме отделения, подразумевается значительное количество возможностей самоопределения от полного отказа от каких-то особенных прав до самоуправления, автономии или различных форм культурного обособления. Лозунг «самоопределения наций» был одним из популярных большевистских лозунгов во время революции и гражданской войны в России. (ru)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 29269 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 148832 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1124804177 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:bot
  • InternetArchiveBot (en)
dbp:date
  • 2012-10-25 (xsd:date)
  • September 2019 (en)
dbp:fixAttempted
  • yes (en)
dbp:url
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
gold:hypernym
rdf:type
rdfs:comment
  • Právo národů na sebeurčení je principem, ze kterého některé státy odvozují svou legitimitu (například Slovensko v Ústavě Slovenské republiky, či tehdejší Československo), zatímco v jiných případech je pokládán za nepřípustný a destabilizující separatismus. Toto právo je odvozováno z ideje národního státu. Jeho cílem nebo prostředkem je zpravidla vytvoření státu nebo autonomního území podle etnických územních hranic, případně etnická samospráva na personálním principu. (cs)
  • Autodeterminazioa edo jendartearen autodeterminazio-eskubidea, zientzia politikoetan eta nazioarteko zuzenbidean ( modura jotzea ohikoa delarik) Herriek beren kabuz eta askatasunez beren herria zuzentzeko zein gobernu era nahi duten eta zein estatu eredu nahi duten aukeratzeko, eta azken batean zein estatu mota nahi duten aukeratzeko duten eskubidea da. (eu)
  • Il principio di autodeterminazione dei popoli sancisce l'obbligo, in capo alla comunità degli stati, a consentire che un popolo sottoposto a dominazione straniera (colonizzazione o occupazione straniera con la forza), o facente parte di uno stato che pratica l'apartheid, possa determinare il proprio destino in uno dei seguenti modi: ottenere l'indipendenza, associarsi o integrarsi a un altro stato già in essere, o, comunque, a poter scegliere autonomamente il proprio regime politico (cosiddetta: «autodeterminazione esterna»). (it)
  • 民族自決(みんぞくじけつ、英:self-determination)とは、各民族・人民(英:peoples)が,みずからの意志によってその運命を決定するという政治原則。 民族自決には「外的自決」と「内的自決」の2つの意味がある。外的自決は植民地人民が植民地状況を脱し、独立を達成したり、他国と連携をしたり、はたまた施政国と統合をすることである。国際連合憲章のときには権利としては認められていなかったが、植民地独立付与宣言や友好関係原則宣言などを通して権利として認められるようになった(民族自決権)。一方内的自決は、一国内で政治的地位や経済的地位を自由に決定するという意味である。政治的地位の決定を「」、経済的地位の決定を「」ということもある。 (ja)
  • 자결권(自決權, self-determination)은 각 민족 집단이 스스로의 의지에 따라 그 귀속과 정치 조직, 정치적 운명을 결정하고, 타민족이나 타국가의 간섭을 인정하지 않는다고 하는 집단적 권리를 말한다. 민족자결이란 각 민족은 그 정치적 운명을 스스로 결정하는 권리를 가져야 하며 다른 민족의 간섭은 허용되지 않는다는 주장으로서 원래 유럽 내에서 오스트리아 또는 투르크제국의 판도(版圖) 내에 있었던 소수민족이 독립을 달성하기 위한 수단으로서 제창했던 것이다. 그런데 제2차대전 후 그 주장은 아시아·아프리카의 식민지 해방운동을 추진하기 위하여 원용(援用)되었다. 또한 이것은 유엔헌장 1조 2항에서 민족의 자결권(自決權) 및 자결의 원칙을 존중함으로써 국가간의 우호관계를 증진시킨다는 것을 유엔의 목적의 하나로 하고 있다는 점에 근거를 두고 있다. 서구(西歐)의 여러 나라는 그 규정을 해석하는데 있어 유엔의 목표를 제시한 데에 불과하다는 것이었으나 신흥제국은 자결권이 실정법적 권리라고 주장하고 식민지 해방운동을 일으켰다. 그 후 민족자결권의 사상이 보급되고 1966년 유엔에서 채택한 국제인권규약에서도 인정하고 있다. (ko)
  • Zelfbeschikkingsrecht of recht op zelfbeschikking is in het internationaal recht het recht van ieder volk om zelf te mogen bepalen onder welke soevereiniteit het wil vallen en zelf te beslissen over zijn economische, sociale en culturele ontwikkeling. (nl)
  • 自決(英語:Self-determination),意指由個體自身做抉擇來決定自己行動的方向,不受外部壓迫。允許人民自決,稱人民自决,是現代國際社會認定的基本人權之一,根据联合国宪章和国际法是指「在没有外部压迫或干扰的情况下,人民可以自由决定他们的政治地位,并自由谋求他们的经济、社会和文化的发展。」。自決的基本原則為提供人民法律平等與機會平等。 目前,在国际上,自决通常针对于殖民地、非自治领土等非拥有独立主权的国家或地区,如《给予殖民地国家和人民独立宣言》规定“所有的人民都有自决权”、《联合国土著人民权利宣言》规定“土著人民行使其自决权时,在涉及其内部和地方事务的事项上,以及在如何筹集经费以行使自治职能的问题上,享有自主权或自治权”。允許各民族實施自決的權利,稱為民族自決。 (zh)
  • حق تقرير المصير هو مصطلح في القانون الدولي يعني منح الشعب أو السكان المحليين إمكانية أن يقرروا شكل السلطة التي يريدونها وطريقة تحقيقها بشكل حر وبدون تدخل خارجي. يُنسب هذا المصطلح إلى رئيس الولايات المتحدة الأميركية وودرو ويلسون مع أنه جرى قبله استخدام مصطلحات مشابهة. كان مبدأ حق تقرير المصير في جوهر اتفاقية فرساي التي وُقعت بعد الحرب العالمية الأولى، وأمر بإقامة دول قومية جديدة في أوروبا بدلاً من الإمبراطورية النمساوية المجرية والإمبراطورية الألمانية. وفيما بعد كان هذا المبدأ أساس المطالب المناهضة للاستعمار، بمعنى الدعوة إلى إلغاء السيطرة الأوروبية الاستعمارية على أفريقيا وآسيا. (ar)
  • El dret d'autodeterminació és un principi fonamental dels drets humans; es tracta del dret dels pobles a "determinar lliurement el seu estatus polític". El dret d'autodeterminació dels pobles fou formalitzat jurídicament per primera volta en la Carta de les Nacions Unides, ratificada l'any 1945. L'article 1 d'aquesta Carta, punt 2, estableix que un dels propòsits de les Nacions Unides és fomentar el respecte al principi d'autodeterminació dels pobles. (ca)
  • Das Selbstbestimmungsrecht der Völker ist eines der Grundrechte des Völkerrechts. Es besagt, dass ein Volk das Recht hat, frei über seinen politischen Status, seine Staats- und Regierungsform und seine wirtschaftliche, soziale und kulturelle Entwicklung zu entscheiden. Dies schließt seine Freiheit von Fremdherrschaft ein. Dieses Selbstbestimmungsrecht ermöglicht es einem Volk, eine Nation bzw. einen eigenen nationalen Staat zu bilden oder sich in freier Willensentscheidung einem anderen Staat anzuschließen. (de)
  • Εθνική αυτοδιάθεση ονομάζεται το δικαίωμα ενός έθνους ή λαού να αποφασίζει αυτοδύναμα για το διεθνές στάτους της επικράτειάς του και για τα ζητήματα που σχετίζονται άμεσα με αυτό. Στο μέσο νου ο όρος έχει συνδεθεί με τα κινήματα ανεξαρτησίας, άρα με την επιδίωξη δημιουργίας νέων κυρίαρχων εθνικών κρατών, αλλά το εύρος του δεν περιορίζεται σε αυτήν - π.χ. ενδέχεται ένας λαός να επιλέγει συνειδητά την παραμονή του σε ένα ή την του σε ένα άλλο. (el)
  • La Rajto de memdetermino aŭ mallonge Memdetermino estas principo en la internacia juro, kies ĉeftrajto estas la rajto de popolo aŭ nacio determini sian propran politikan statuson, ŝtatformon kaj registaron sen ajna ekstera trudo aŭ enmiksiĝo, kaj disponi pri teritorio, kie tiu registaro povas plenrajte regadi. La principo ne deklaras kiel decido pri memdetermino estu farita, kia estu ĝia rezulto, ĉu sendependeco, federacio, protektateco, ia aŭtonomeco aŭ eĉ plena asimiliĝo. Nek ĝi deklaras ion pri la dislimiĝo inter nacioj aŭ eĉ pri tio, en kio konsistas nacio. Ekzistas interkonfliktantaj difinoj kaj juraj kriterioj, laŭ kiuj difini la grupojn, kiuj legitime rajtas pretendi rajton je memdetermino. Tiu koncepto naskiĝis antaŭ 1859, diskonatiĝis komence de la 20-a jc. en signifa grado pro la (eo)
  • El derecho de libre determinación de los pueblos, más conocido como derecho de autodeterminación, es el derecho de un pueblo a decidir sus propias formas de gobierno, perseguir su desarrollo económico, social y cultural, y estructurarse libremente, sin injerencias externas y de acuerdo con el principio de equidad. La libre determinación está recogida en los Pactos Internacionales de Derechos Humanos, aunque no en la Declaración Universal de los Derechos Humanos. También numerosas resoluciones de la Asamblea General de la ONU hacen referencia a este principio y lo desarrollan: por ejemplo, las resoluciones 1514 (XVI) o 1541 (XVI), relativas al derecho de autodeterminación de los pueblos coloniales. Es un principio fundamental del Derecho internacional público y un derecho de los pueblos, qu (es)
  • The right of a people to self-determination is a cardinal principle in modern international law (commonly regarded as a jus cogens rule), binding, as such, on the United Nations as authoritative interpretation of the Charter's norms. It states that peoples, based on respect for the principle of equal rights and fair equality of opportunity, have the right to freely choose their sovereignty and international political status with no interference. Broadly speaking, the term self-determination also refers to the free choice of one's own acts without external compulsion. (en)
  • Hak menentukan nasib sendiri (bahasa Inggris: right to self-determination) adalah hak setiap orang untuk ara bebas menentukan kehendaknya sendiri, khususnya dalam hal prinsip mengenai status politik dan kebebasan mengejar kemajuan di bidang ekonomi, sosial, serta budaya. Kepentingan akan menentukan nasib sendiri, oleh sebab itu terletak pada adanya kebebasan dalam membuat pilihan. Namun demikian, dewasa ini, penggunaan menentukan nasib sendiri lebih mengacu pada hak untuk menentukan nasib politik. Namun dalam acuan tersebut, tidak ada kriteria hukum yang menjelaskan siapa orang/pihak yang dimaksud, atau kelompok mana yang dapat secara sah membuat klaim terhadap hak tersebut dalam kasus tertentu, yang menjadikannya salah satu di antara isu kompleks yang dihadapi para pembuat kebijakan. (in)
  • Le droit des peuples à disposer d'eux-mêmes, ou droit à l’autodétermination, est le principe issu du droit international selon lequel chaque peuple dispose ou devrait disposer du choix libre et souverain de déterminer la forme de son régime politique, indépendamment de toute influence étrangère. L'exercice de ce droit est en général lié à l'existence d'un État spécifique au peuple en question, État dont la pleine souveraineté est souvent envisagée comme la manifestation de la plénitude de ce droit. Il s'agit d'un droit collectif qui ne peut être mis en œuvre qu'au niveau d'un peuple. Proclamé pendant la Première Guerre mondiale, ce principe souffre de la difficulté à définir ce qu'est précisément un peuple : une ethnie ? l'ensemble des locuteurs d'une même langue ? un ensemble de citoyens (fr)
  • Samostanowienie narodów (samostanowienie ludów) – prawo do swobodnego określania statusu politycznego, społecznego, gospodarczego oraz kulturowego, a także prawo do utworzenia własnego państwa lub połączenia się z państwem już istniejącym. (pl)
  • Nationellt självbestämmande är ett rättsbegrepp inom internationell rätt som syftar på den kollektiva rätten för folk att bestämma över sitt eget öde i internationellt hänseende. Det är en grundprincip i folkrätten och som sådan allmänt erkänd. Rättsprincipen ifråga ställs naturligen mot en annan erkänd rättsprincip, principen om staters rätt till suveränitet; båda är jus cogens. Medan nationellt självbestämmande handlar om folkets rätt, vanligen till autonomi från staten, handlar suveränitet om statens rätt till absolut och ständig makt över ett samvälde och sitt territorium. De båda rättsprinciperna har ett kontradiktoriskt förhållande till varandra, men är oaktat detta båda giltiga. Det nationella självbestämmandet var en populär rättsprincip under 1970-talet efter avkoloniseringen av v (sv)
  • Право народов на самоопределение — один из основных принципов международного права, означающий право каждого народа самостоятельно решать вопрос о форме своего государственного существования, свободно определять без вмешательства извне свой и осуществлять своё экономическое и . Этот принцип вместе с другими принципами провозглашен в Уставе ООН, ставящем целью «развивать дружественные отношения между нациями на основе уважения принципа равноправия и самоопределения народов». Эта же цель ставится в Уставе ООН в связи с развитием и между государствами. (ru)
  • Самовизначення — принцип, згідно з яким кожна спільнота має невід'ємне право на вільне облаштування свого громадського і політичного життя і сама визначає форму свого правління. Цей принцип посилається на природне право, і він став з XVII ст. провідною ідеєю ліберальної політичної державної думки. Джон Локк, Жан-Жак Руссо, а також ідеологи американської і французької революцій, висунули на чільне місце ідею самовизначення; її здійснювали конституційні акти багатьох країн у XIX—XX століть. (uk)
rdfs:label
  • حق تقرير المصير (ar)
  • Autodeterminació (ca)
  • Právo národů na sebeurčení (cs)
  • Selbstbestimmungsrecht der Völker (de)
  • Εθνική αυτοδιάθεση (el)
  • Rajto de memdetermino (eo)
  • Derecho de autodeterminación (es)
  • Autodeterminazio (eu)
  • Hak menentukan nasib sendiri (in)
  • Droit des peuples à disposer d'eux-mêmes (fr)
  • Autodeterminazione dei popoli (it)
  • 자결권 (ko)
  • Self-determination (en)
  • 民族自決 (ja)
  • Zelfbeschikkingsrecht (nl)
  • Samostanowienie narodów (pl)
  • Право на самоопределение (ru)
  • Autodeterminação (pt)
  • Nationellt självbestämmande (sv)
  • Національне самовизначення (uk)
  • 自決 (人權) (zh)
rdfs:seeAlso
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:genre of
is dbo:ideology of
is dbo:type of
is dbo:wikiPageDisambiguates of
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is dbp:establishedTitle of
is dbp:focus of
is dbp:goals of
is dbp:ideology of
is dbp:mainInterests of
is dbp:political of
is dbp:position of
is dbp:type of
is rdfs:seeAlso of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License