About: Opera seria

An Entity of Type: LanguageUnit106284225, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

Opera seria (Italian pronunciation: [ˈɔːpera ˈsɛːrja]; plural: opere serie; usually called dramma per musica or melodramma serio) is an Italian musical term which refers to the noble and "serious" style of Italian opera that predominated in Europe from the 1710s to about 1770. The term itself was rarely used at the time and only attained common usage once opera seria was becoming unfashionable and beginning to be viewed as something of a historical genre. The popular rival to opera seria was opera buffa, the 'comic' opera that took its cue from the improvisatory commedia dell'arte.

Property Value
dbo:abstract
  • L'opera seria (òpera seriosa), de vegades anomenada dramma per musica o dramma serio, és un terme musical italià per determinar un gènere d'òpera que va predominar a Europa al segle xviii. En contraposició hi havia l'opera buffa que, en part, es va derivar de la Commedia dell'arte. Va néixer amb la reforma d'Alessandro Scarlatti (1660-1725) que eliminà els personatges còmics per tal de donar més dignitat a l'argument, el qual es torna extremadament rígid i convencional amb personatges mitològics o històrics. Els temes eren grandiloqüents i moralitzants, amb un final feliç. Els orígens també els trobem a França, gràcies a les reformes de Lully (1632-1687), on ja havia sorgit també un moviment semblant però amb una orquestra més densa, moltes vegades incorporant ballets, amb àries i recitatius més curts i més modestos, i amb cors més freqüents. Els nous corrents literaris impulsats pel "bon gust" francès havien arribat també als llibretistes i sota l'impuls i l'exemple de dos d'ells, Apostolo Zeno (1668-1750) i Pietro Metastasio (1698-1782), els textos operístics es van estilitzar i van adoptar una forma eminentment clàssica, cosa que va suposar l'aplicació de la famosa regla de les tres unitats, que dictaminava que tota obra escènica havia de tenir: * Unitat de temps: no podien transcórrer en l'escena més de 24 hores en l'acció dramàtica. * Unitat de lloc: tot el drama havia de desenvolupar-se en un mateix lloc geogràfic. * Unitat d'acció: el drama s'havia de centrar en els esdeveniments relatius als protagonistes i no introduir històries paral·leles o alienes al drama principal. Els arguments de l'opera seria solien ser de tema clàssic, històric o mitològic grecollatí, o bé amb històries cavalleresques de les croades, encara que adaptats a la mentalitat de l'època i sense gaires pretensions de fidelitat als models. L'estructura de l'opera seria començava amb una obertura tripartida inicial, l'acció es desenvolupava mitjançant recitatius, gairebé sempre només amb clavicèmbal (recitatius secchi), i àries que s'anaven repartint entre els personatges, donant preferència als castrati i a les grans sopranos, i alternant els diferents afectes aleshores de rigor: amor, furor, dolor, alegria, etc. L'element essencial d'aquest tipus d'espectacle era l'ària da capo, amb una estructura molt clara en tres seccions. En la tercera part, el cantant podia afegir tota mena d'ornamentacions a les quals ja havia previst el compositor. En mig de cada ària, l'acció es desenvolupa a través dels recitatius que provocaven que l'acció fos lenta i avorrida. Autoretrat d'una societat aristocràtica –precisament és a França on l'òpera reflecteix més clarament el caràcter i la societat dels seus dirigents–, l'opera seria es refugia en fórmules literàries i musicals estàtiques. L'acció i els personatges no són tan importants com el retrat de les actituds morals, on es reflecteixen l'ètica i les actituds de la societat a la qual van dirigides. Però la burgesia i el poble tenia uns altres ideals estètics i unes altres afeccions, i el resultat d'aquestes diferents tendències és l'aparició d'un nou gènere, una fórmula plena d'acció i flexibilitat: l'opera buffa. Després de mitjan segle xviii, Gluck (1714-1787) va intentar reformar l'opera seria retornant a l'acció dramàtica el seu paper principal, per sobre fins i tot dels cantants: se substitueix l'aridesa dels recitatius secchi per recitatius més curts en els quals l'orquestra recolza la veu i es barreja amb ella (recitatius accompagnati) i s'aboleix les àries da capo. Al final del segle xviii, Mozart (1756-1791) fou un dels darrers autors importants amb Idomeneo, re di Creta (1781) i La clemenza di Tito (1791). A partir d'aquest moment deixa de ser un corrent predominant per passar a ser un tipus d'òpera que s'utilitza al mateix temps que d'altres. Amb el Classicisme i sobretot amb Rossini (1792-1868), arriben importants innovacions: els concertants són més freqüents i duren més que en l'òpera seriosa heretada del segle xviii. (ca)
  • Opera seria, někdy též dramma per musica, je operní žánr vzniklý na přelomu 17. a 18. století jako reakce na zmatená operní libreta barokní opery 17. století. Děj těchto oper byl často velmi nepravděpodobný a chaotický a obsahoval v sobě prvky komické i tragické, heroické výšiny i lacinou pouliční grotesku. Z této žánrové všehochuti se vyvinula jednak opera buffa s výhradně komickými prvky a jednak opera seria s vážnými a nadčasovými motivy. (cs)
  • Η όπερα Σέρια (Opera seria, σοβαρή όπερα) είναι τυπική ναπολιτάνικη όπερα που ολοκληρώνεται σε τρεις πράξεις. Γραμμένη από σημαντικούς κατά καιρούς ποιητές που γράφουν ποιήματα για όπερες (λιμπρέτα). Υπάρχουν διάλογοι, σκηνική δράση και υπόθεση. Σχηματίζεται βασικά από την εναλλαγή δυο μορφολογικών μερών, του recitativο secco και της Άριας. Τους τραγουδιστές συνοδεύει το συνεχές βάσιμο (μπάσο κοντίνουο), που αποτελείται από τσέμπαλο ή λαούτο και ένα μπάσο όργανο όπως βιολοντσέλο ή κοντραμπάσο. (el)
  • Opera seria (Plural opere serie), zeitgenössische Bezeichnung: Dramma per musica, ist ein Ende des 18. Jahrhunderts (nachträglich) gebildeter Terminus für die „ernste“ italienische Oper, als Gegensatz zu Opera buffa, „komische Oper“. Diese Unterscheidung ist gleichbedeutend mit den zeitgenössischen Begriffen „hoher“ und „niederer“ Stil. Unter dem Einfluss der römischen Accademia dell’Arcadia und durch Pietro Metastasios Libretti erlebte der „hohe Stil“, die Opera seria, ihren Höhepunkt. Nachdem sich seit Ende des 16. Jahrhunderts hauptsächlich in Italien aus der Monodie und den florentinischen Intermedien die Form der „Oper“ entwickelt hatte – die 1598 im Kreis der Florentiner Camerata entstandene La Dafne von Jacopo Peri gilt allgemein als erste Oper der Musikgeschichte –, bildete sich Ende des 17. Jahrhunderts die opera seria heraus, welche dann im 18. Jahrhundert die Opernbühnen beherrschte. Als kostspieligste aller Theatergattungen entstand sie aus der Festkultur der herrschenden Klasse (des Adels), deren Regentschaft sie gleichzeitig allegorisch zu legitimieren und überhöhen suchte. In ihren Libretti wurden gerne mythologische und heroische Stoffe verarbeitet, die mit der Herrscherfigur zu identifizieren waren, wie z. B. in La clemenza di Tito (1734) (Die Milde des Titus) von Pietro Metastasio. Zunehmend populär wurde die Rivalin der „Seria“, die Opera buffa („komische“ Oper), welche sich aus den „Intermezzi“ entwickelte, die, wie der Name andeutet, ursprünglich zwischen den drei Akten der Seria gegeben wurden. Sie hatten keinen Bezug zur Handlung der Seria, sondern dienten mit ihren volkstümlichen und Commedia-dell’arte-Anklängen der Auflockerung oder Überbrückung wichtiger Bühnenarbeiten. Opere serie, welche immer ein Libretto in italienischer Sprache als Grundlage haben, waren nicht nur in Italien verbreitet, sondern in ganz Europa, wenn man von Frankreich absieht. Hier beherrschte die vom gebürtigen Italiener Giovanni Battista Lulli (Jean-Baptiste Lully) (1632–1687) begründete Tragédie lyrique bis zum Ende des 18. Jahrhunderts die Bühnen, wobei um 1752 zwischen Anhängern des französischen und des italienischen Opernstils der Buffonistenstreit ausbrach.Die bekanntesten Komponisten der Opera seria sind Antonio Caldara, Alessandro Scarlatti, Johann Adolf Hasse, Antonio Vivaldi, Leonardo Vinci, Nicola Porpora, Georg Friedrich Händel, Leonardo Leo, Baldassare Galuppi, Francesco Feo, Giovanni Battista Pergolesi und in der zweiten Hälfte des Jahrhunderts dann Niccolò Jommelli, Tommaso Traetta, Christoph Willibald Gluck, Josef Mysliveček, Joseph Haydn, Johann Christian Bach, Antonio Salieri, Antonio Sacchini, Giuseppe Sarti, Domenico Cimarosa und Wolfgang Amadeus Mozart.Die Opera seria basierte auf ihrer textlichen Grundlage, die vornehmlich von den Librettisten Apostolo Zeno und Pietro Metastasio geprägt wurde, deren Vorlagen über Jahrzehnte von zahlreichen Komponisten mehrfach vertont wurden. Weitere bekannte Dichter in dieser Richtung waren Silvio Stampiglia, Antonio Salvi und Paolo Antonio Rolli. (de)
  • Serioza opero (ital.: opera seria, ankaŭ: dramma per musica) estas, male al opera buffa, ĝenro de opero ekestinta en Napolo, kiu traktas prefere mitajn kaj heroecajn temojn. Tio legitimis kaj troaltigis la regadon de la regantoj (nobeloj kaj episkopoj). Stampe influis ĝian tekstan bazon la libretistoj Apostolo Zeno kaj antaŭ ĉio Pietro Metastasio. Ĉilasta tiagrade, ke oni diras por la 18-a jarcento ankaŭ pri „metastazia serioza opero“. Ĉi tiu tipo de serioza opero plejparte konsistas el 3 aktoj. Ĉiu el ĉi tiuj aktoj siaflanke kunmetiĝas el serio de scenoj, kiuj siaflanke konsistas el recitativo kaj ario finanta la scenon. Tian arion oni nomas forirario, ĉar temas pri solokantaĵo, kiun kantas persono sur la scenejo antaŭ ol li aŭ ŝi foriras. Decida elemento de opera seria estas la afekciinstruo. La steluloj de la operscenejo estis la kastritoj. La roluloj de opera seria estis nobeloj kaj reĝoj (ekz. Händel: ) resp. plejofte herooj el la antikva mitaro (Händel: , Hasse ), validis la reguloj de strikta, ferma dramo. Ankaŭ la personaro estis fiksita: prima kaj seconda donna (plejofte kantataj de soprano, mezosoprano aŭ aldo, plejofte de virinoj), Primo kaj secondo uomo (plejofte sopprano, kantata de kastritoj), mezzo carattere (plejofte baritono, tenoro, …) kaj unu aŭ pluraj buffo-roloj (baso, soprano, …). Laŭ karaktero la figuro ne estas psikologie multfacetaj subjektoj, sed prezentaĵoj de persontipo: ili reprezentas aŭ la virton, la perfidon aŭ ŝanceliĝas inter la du polusoj kaj finfine decidiĝas por la virto. Ili ne estas (laŭsence de la klerismo) libere agantaj personoj, sed ĉiam submetitaj al la volo de la dioj aŭ de la sorto. La ĥoroj estas ĥoroj laŭsence de la antikva dramo, ili reprezentas kvazaŭ obligitan unuopulon, ne amason de sentantaj idividuoj. Laŭforme la serioza opero konsistas ĉefe el la movimentparo recitativo-triparta ario, je kio la agado disvolviĝas nur en la recitativoj. La arioj nur komentas la agadon. La teksto de tia ario kutime konsistas el du aŭ tri frazoj, kiuj etendiĝas per treege virtuozaj koloraturoj sur pluraj minutoj. La opero komencas per uverturo, kiu tamen ne rilatas al la agado, estis nepre kutime, antaŭigi al la operoj uverturojn origine verkitajn por alia peco. Same kutime estis, enigi je gastprezentadoj de mondvaste famaj kantvirtuozoj ties kunportitajn bravurariojn en la pecojn. (eo)
  • Ópera seria es un término musical que remite al estilo noble y "serio" de la ópera italiana que predominaba en Europa aproximadamente entre los años 1710 y 1770. El único rival popular de la opera seria era la opera bufa, el subgénero cómico sobre el cual la comedia del arte y su tendencia a la improvisación ejercieron una gran influencia. La opera seria italiana (que siempre contaba con libretos en lengua italiana) se componía no solo en Italia, sino también en la Austria de los Habsburgo, Dresde y otros estados alemanes, Inglaterra y España, entre otros. Solo Francia desarrolló su propia tradición operística. La opera seria se basa en las convenciones del dramma per musica ("el drama a través de la música") de la época barroca, haciendo uso del modelo de aria da capo, con su forma A-B-A. En la primera parte se expone el tema principal; en la segunda, un tema secundario; y la tercera presenta una repetición del tema principal con variaciones en la parte cantada.Una ópera prototípica de este período comienza con una obertura instrumental de tres tempos (rápido-lento-rápido); tras ello, se alternan una serie de recitativos —que pueden o no incluir partes dialogadas— con arias, a través de las cuales los personajes expresan sus sentimientos y emociones. Después de la interpretación de un aria, el cantante sale del escenario, lo que invita al público a aplaudir. Esta dinámica se mantiene en los actos de los que consta la ópera, y concluye con una parte coral o un dueto de tono optimista. Los cantantes interpretan un gran número de arias, que pueden reflejar diversos estados de ánimo, como la tristeza o la ira, bien en tono meditativo, bien en tono heroico. Las óperas del compositor alemán Georg Friedrich Händel representan la cumbre del género. (es)
  • L’opera seria est un opéra de tradition et de langue italienne pratiqué au XVIIIe siècle. Son caractère est noble et « sérieux », ce qui l’oppose à l'opera buffa, de caractère comique et enjoué, héritier de la tradition de la commedia dell'arte. L’opera seria fut très en vogue dans presque toute l'Europe pendant le XVIIIe siècle — à l'exception notable de la France. Ce terme est plus récent et souvent synonyme de dramma per musica (dramma in musica, dramma musicale) : celui-ci apparaît en frontispice des livrets et il est chronologiquement antérieur. Cependant l'opera seria est une forme évoluée du dramma per musica, une forme dont les caractères se définissent de façon plus précise, plus régulière et se stabilisent plus ou moins au cours du XVIIIe siècle. (fr)
  • Opera seria (Italian pronunciation: [ˈɔːpera ˈsɛːrja]; plural: opere serie; usually called dramma per musica or melodramma serio) is an Italian musical term which refers to the noble and "serious" style of Italian opera that predominated in Europe from the 1710s to about 1770. The term itself was rarely used at the time and only attained common usage once opera seria was becoming unfashionable and beginning to be viewed as something of a historical genre. The popular rival to opera seria was opera buffa, the 'comic' opera that took its cue from the improvisatory commedia dell'arte. Italian opera seria (invariably to Italian libretti) was produced not only in Italy but almost throughout Europe, and beyond (see Opera in Latin America, Opera in Cuba e. g.). Among the main centres in Europe were the court operas based in Warsaw (since 1628), Munich (founded in 1653), London (established in 1662), Vienna (firmly established 1709; first operatic representation: Il pomo d'oro, 1668), Dresden (since 1719) as well as other German residences, Saint Petersburg (Italian opera reached Russia in 1731, first opera venues followed c. 1742), Madrid (see Spanish opera), and Lisbon. Opera seria was less popular in France, where the national genre of French opera (or tragédie en musique) was preferred. Acclaimed composers of opera seria included Antonio Caldara, Alessandro Scarlatti, George Frideric Handel, Antonio Vivaldi, Nicola Porpora, Leonardo Vinci, Johann Adolph Hasse, Leonardo Leo, Baldassare Galuppi, Francesco Feo, Giovanni Battista Pergolesi and in the second half of the 18th century Christoph Willibald Gluck, Niccolò Jommelli, Tommaso Traetta, Josef Mysliveček, Joseph Haydn, Johann Christian Bach, Antonio Salieri, Antonio Sacchini, Giuseppe Sarti, Niccolò Piccinni, Giovanni Paisiello, Domenico Cimarosa, and Wolfgang Amadeus Mozart. By far the most successful librettist of the era was Metastasio, others were Apostolo Zeno, Benedetto Pamphili, Silvio Stampiglia, Antonio Salvi, Pietro Pariati, Pietro Ottoboni, Stefano Benedetto Pallavicino, Nicola Francesco Haym, Domenico Lalli, Paolo Antonio Rolli, Giovanni Claudio Pasquini, Ranieri de' Calzabigi and Giovanni Ambrogio Migliavacca. (en)
  • Opera seria atau melodramma serio adalah istilah musik bahasa Italia untuk jenis opera Italia yang "serius", yang terkenal di Eropa dari tahun 1720-an sampai sekitar 1770. Istilah ini digunakan saat opera seria tidak lagi populer, untuk membedakan dari opera buffa, jenis opera komedi yang berasal dari . Opera seria tidak hanya dihasilkan di Italia, tetapi juga di Habsburg Austria, Inggris, Dresden, Spanyol, dan lain-lain. Pencipta opera seria antara lain , , George Frideric Handel, , , dan Mozart. Zaman opera seria muncul bersamaan dengan zaman castrati, yaitu penyanyi laki-laki yang dikastrasi sebelum akil balik untuk mempertahankan suara soprano atau alto mereka. Salah satu yang paling terkenal adalah , yang memulai kariernya pada 1722 dibantu oleh . Saingan utama Farinelli adalah . (in)
  • 오페라 세리아(Opera seria, 때때로 멜로드라마 세리오라 부른다)는 오페라 부파와 대립되는 말이며, 정가극(正歌劇)이라 번역되기도 한다. 제재를 신화나 영웅의 전설에서 구한 서정적 비극이며, 음악적으로는 중창이나 합창을 포함하기는 하지만 아리아에 중점을 두고 그것을 드라마틱한 레치타티보로 접속해 간다는 방법이 취해진다. 그리하여 무엇보다도 우선 소리의 아름다움을 돋보이게 하려는 생각을 조성하여 벨 칸토 창법이라든가 다 카포 아리아를 낳게 된다. 그리고 그것은 결국 주역을 무엇보다 중요시하는 이탈리아 오페라의 전통적 성격을 확립하게 된다. 그 뒤 몇 번의 변천을 거듭하였지만, 오페라 세리아는 마침내 오페라 역사의 주류를 이루었다. 한편 오페라 세리아가 그 독자의 명칭과 양식을 확립한 것은 18세기 나폴리파의 오페라 작곡가들의 노력에 의한다. 그들은 그 때까지의 번잡한 오페라를 정리하여 서정비극의 성격을 철저히 하려고 이 오페라 세리아를 가져온 것이다. (ko)
  • Opera seria, czyli opera poważna – jeden z dwóch podstawowych gatunków opery, obok opery komicznej. Jej powstanie jest związane z ośrodkiem szkoły neapolitańskiej. W operze seria muzyka dominuje nad słowem, zawiera ona liczne arie, pieśniowe cavatiny, ensemble, chóry. Do czasów Mozarta opera seria miała ścisłe kanony budowy, takie jak zasada równomiernego rozmieszczania arii i forma owych arii, umieszczanie fragmentów baletowych, odpowiednio zbudowane wątki fabularne i postacie. W późniejszym okresie kompozytorzy zaczęli pozwalać sobie na większą swobodę, np. w operze Don Giovanni Mozart połączył kanony komiczne z poważnymi i sam umieścił to dzieło w katalogu oper buffa. Poza operą seria i dramma giocoso formą pośrednią jest opera semiseria (opera półpoważna), której przykładem jest Sroka złodziejka Rossiniego. (pl)
  • オペラ・セリア(正歌劇、イタリア語:Opera seria, or dramma per musica; ドランマ・ペル・ムジカ, melodramma serio; メロドランマ・セリオ)は、1710年代から1770年頃までヨーロッパで支配的だった、高貴かつ「シリアス」(イタリア語:seria)なのこと。もっとも当時は「オペラ・セリア」という言葉が使われることは滅多になく、流行が廃れてから使われるようになった。歴史的ジャンルと見られたのである。オペラ・セリアのライバルは、即興的なコメディア・デラルテを手本とした喜劇的なオペラ、オペラ・ブッファである。 イタリア語で歌われる「オペラ・セリア」(オペラ台本は例外なくイタリア語で書かれていた)はイタリアだけでなく、イングランドや、ハプスブルク・オーストリア、ザクセンなどのドイツ諸国、さらにスペインでも上演された。しかし、フランスでは人気がなかった。自国のが好まれていたからである。 人気のあったオペラ・セリア作曲家には、アレッサンドロ・スカルラッティ、ヨハン・アドルフ・ハッセ、レオナルド・ヴィンチ、ニコラ・ポルポラ、ゲオルク・フリードリヒ・ヘンデルなどがいる。18世紀後半の作曲家では、トンマーゾ・トラエッタ、クリストフ・ヴィリバルト・グルック、そしてヴォルフガング・アマデウス・モーツァルトなどがいる。 (ja)
  • L'opera seria è un genere dell'opera italiana.Si contrappone storicamente al genere dell'opera buffa, al punto tale che la decadenza di quest'ultima, nel corso del XIX secolo, finì per renderne prima incerti, poi irriconoscibili i contorni. I temi portanti dell'opera seria sono il dramma e le passioni umane con storie e personaggi tratti dalla mitologia, dall'epica cavalleresca e dalla storia antica o medievale. Il pubblico di riferimento era prevalentemente nobiliare e cortigiano poiché il linguaggio era forbito e i problemi e gli avvenimenti all'interno della storia erano molto simili a quelli nella vita di tutti i giorni nel mondo dell'aristocrazia . L'espressione "opera seria" è utilizzata internazionalmente in italiano. (it)
  • Een dramma per musica (ook dramma in musica; lett: drama op/door muziek) is de meest gebruikte benaming voor elke opera sinds de opkomst van het operagenre in de 17e eeuw onder Claudio Monteverdi tot de jaren 70-80 van de 18e eeuw onder Wolfgang Amadeus Mozart. Tegenwoordig wordt het meestal een opera seria (Italiaans: serieuze opera) genoemd, een naam die echter bijna nooit in de tijd zelf werd gebruikt, maar nu algemeen gebruikt wordt voor het soort heroïsche opera dat vorm kreeg in Napels, Rome, Venetië en Wenen en dat zich eind 17e eeuw ontwikkelde uit diverse stijlelementen. Het onderwerp van de opera is vaak afkomstig uit de Grieks-Romeinse mythologie of geschiedenis. (nl)
  • Opera seria, "tragisk opera", är den "seriösa" italienska 1700-talsoperan. Musikaliskt var opera seria baserad på växlingen mellan seccorecitativ och arior. De ämnen som behandlades var i allmänhet klassiskt mytiska eller historiska. Opera seria var traditionellt uppbyggd på fem huvudpersoner. De här rollgestalterna hade fixerade dramatiska funktioner och fastlagda röstfack: * Härskaren (guden, kungen, kejsaren, tyrannen, fältherren, fursten ur den grekiska eller romerska mytologin eller historien) sjöngs av en tenor. * De båda rivaliserande yngre undersåtarna (oftast av adlig härkomst) tilldelades kastratröster (primo uomo och seconda uomo). * Till dessa sällade sig två kvinnor (prima donna och seconda donna), som ofta utgjorde grunden till konflikten mellan kungen och "ynglingarna" eller sinsemellan. Genom librettot bestämdes också själva spelreglerna. Men spelets förlopp avgjorde tonsättaren. Individualiteten i 1700-talets otaliga opera seria-verk hängde på det musikaliska detaljarbetet. (sv)
  • Ópera-séria (em italiano: opera seria, também conhecida como dramma per musica ou melodramma serio) é um termo musical que se refere a um estilo "nobre" e "sério" de ópera italiana que predominou na Europa da década de 1710 até por volta de 1770. O próprio termo era pouco usado na época, e só se tornou comum depois que a própria opera seria saiu de moda, e passou a ser vista como um gênero histórico da ópera. A rival popular da ópera-séria era a ópera-bufa (opera buffa), a ópera-cômica que tomou como exemplo os improvisos da commedia dell'arte. A opera seria italiana (sempre com libretos em italiano) não era composta apenas na Itália, mas também na Áustria dos Habsburgos, na Inglaterra, na Saxônia e outros Estados alemães, e até mesmo na Espanha. Era, no entanto, menos popular na França, onde o gênero nacional da era preferido. Alguns compositores populares de ópera-séria foram Alessandro Scarlatti, Johann Adolf Hasse, , Nicola Porpora, Georg Friedrich Händel, Antonio Vivaldi, Leonardo Leo, Francesco Feo, e, na segunda metade do século XVIII, Niccolò Jommelli, Tommaso Traetta, Josef Mysliveček, Christoph Willibald Gluck, Joseph Haydn, Antonio Salieri, e Wolfgang Amadeus Mozart. (pt)
  • О́пера-се́риа (итал. ореrа seria — серьёзная опера) — жанр итальянской оперы, возник в конце XVII века в творчестве композиторов неаполитанской оперной школы. Оперу-сериа создавали на основе героико-мифологического или легендарно-исторического сюжета с чётким распределением сценического действия и музыки. В музыке преобладали речитативы и большие виртуозные арии солистов, которые словно соревновались в мастерстве вокализации. К выдающимся мастерам оперы-сериа принадлежали Алессандро Скарлатти, Георг-Фридрих Гендель, Никола Порпора, Бальдассаре Галуппи, Никколо Пиччини, Джан Франческо де Майо, Джакомо Мейербер, Кристоф Виллибальд Глюк, Антонио Сальери, ранний Моцарт, Гаспаре Спонтини, Игнацио Фьорилло, Дженнаро Манна и другие. (ru)
  • 正歌剧(義大利語:opera seria,義大利語發音:[ˈɔːpera ˈsɛːrja];複數:opere serie)是一種歌劇形式,起源于意大利那不勒斯,在巴洛克时代的1710年代至1770年代风行除法国之外的全欧洲,不过后来逐渐被轻歌剧所取代。 正歌剧体裁大多庄重、严肃,一般无外乎悲剧和历史剧,并有着一套比较严格规范的程序,用宣叙调叙述剧情,用咏叹调来刻画人物的思想感情。音乐风格崇高华丽,讲求歌唱技巧。巴洛克时期,歌剧舞台上大多是正歌剧,18世纪以后,正歌剧才逐渐淡出。历史上最具有典型代表意义的正歌剧作曲家包括亚历山德罗·斯卡拉蒂、格奥尔格·弗里德里希·韩德尔等。 正歌剧一般为 A-B-A 结构,第一部分为显示主题,第二部分为互补部分,第三部分再现原主题,一般一场正歌剧不会超过30乐章。前三乐章为序曲,速度为快-慢-快,然后为叙事部分,包括角色的对话和抒情,一般要进行三场,最后在合唱中结束。 (zh)
  • О́пера се́рія (серіа) (італ. орега seria — серйозна опера) — жанр італійської опери, виник наприкінці XVII ст. Оперу серія створювали на основі героїко-міфологічного або легендарно-історичного сюжету з чітким розподілом сценічної дії і музики. В музиці переважали речитативи secco та великі віртуозні арії солістів, які наче змагалися в майстерності вокалізації. До видатних майстрів опери серія належали Алессандро Скарлатті, Георг Фрідріх Гендель, Ніколо Порпора, Бальдассаре Ґалуппі, Н. Піччіні, Джакомо Меєрбер, ранній Вольфганг Амадей Моцарт, Г. Спонтіні та інші. (uk)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 357639 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 18208 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1070433455 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
gold:hypernym
rdf:type
rdfs:comment
  • Opera seria, někdy též dramma per musica, je operní žánr vzniklý na přelomu 17. a 18. století jako reakce na zmatená operní libreta barokní opery 17. století. Děj těchto oper byl často velmi nepravděpodobný a chaotický a obsahoval v sobě prvky komické i tragické, heroické výšiny i lacinou pouliční grotesku. Z této žánrové všehochuti se vyvinula jednak opera buffa s výhradně komickými prvky a jednak opera seria s vážnými a nadčasovými motivy. (cs)
  • Η όπερα Σέρια (Opera seria, σοβαρή όπερα) είναι τυπική ναπολιτάνικη όπερα που ολοκληρώνεται σε τρεις πράξεις. Γραμμένη από σημαντικούς κατά καιρούς ποιητές που γράφουν ποιήματα για όπερες (λιμπρέτα). Υπάρχουν διάλογοι, σκηνική δράση και υπόθεση. Σχηματίζεται βασικά από την εναλλαγή δυο μορφολογικών μερών, του recitativο secco και της Άριας. Τους τραγουδιστές συνοδεύει το συνεχές βάσιμο (μπάσο κοντίνουο), που αποτελείται από τσέμπαλο ή λαούτο και ένα μπάσο όργανο όπως βιολοντσέλο ή κοντραμπάσο. (el)
  • 오페라 세리아(Opera seria, 때때로 멜로드라마 세리오라 부른다)는 오페라 부파와 대립되는 말이며, 정가극(正歌劇)이라 번역되기도 한다. 제재를 신화나 영웅의 전설에서 구한 서정적 비극이며, 음악적으로는 중창이나 합창을 포함하기는 하지만 아리아에 중점을 두고 그것을 드라마틱한 레치타티보로 접속해 간다는 방법이 취해진다. 그리하여 무엇보다도 우선 소리의 아름다움을 돋보이게 하려는 생각을 조성하여 벨 칸토 창법이라든가 다 카포 아리아를 낳게 된다. 그리고 그것은 결국 주역을 무엇보다 중요시하는 이탈리아 오페라의 전통적 성격을 확립하게 된다. 그 뒤 몇 번의 변천을 거듭하였지만, 오페라 세리아는 마침내 오페라 역사의 주류를 이루었다. 한편 오페라 세리아가 그 독자의 명칭과 양식을 확립한 것은 18세기 나폴리파의 오페라 작곡가들의 노력에 의한다. 그들은 그 때까지의 번잡한 오페라를 정리하여 서정비극의 성격을 철저히 하려고 이 오페라 세리아를 가져온 것이다. (ko)
  • オペラ・セリア(正歌劇、イタリア語:Opera seria, or dramma per musica; ドランマ・ペル・ムジカ, melodramma serio; メロドランマ・セリオ)は、1710年代から1770年頃までヨーロッパで支配的だった、高貴かつ「シリアス」(イタリア語:seria)なのこと。もっとも当時は「オペラ・セリア」という言葉が使われることは滅多になく、流行が廃れてから使われるようになった。歴史的ジャンルと見られたのである。オペラ・セリアのライバルは、即興的なコメディア・デラルテを手本とした喜劇的なオペラ、オペラ・ブッファである。 イタリア語で歌われる「オペラ・セリア」(オペラ台本は例外なくイタリア語で書かれていた)はイタリアだけでなく、イングランドや、ハプスブルク・オーストリア、ザクセンなどのドイツ諸国、さらにスペインでも上演された。しかし、フランスでは人気がなかった。自国のが好まれていたからである。 人気のあったオペラ・セリア作曲家には、アレッサンドロ・スカルラッティ、ヨハン・アドルフ・ハッセ、レオナルド・ヴィンチ、ニコラ・ポルポラ、ゲオルク・フリードリヒ・ヘンデルなどがいる。18世紀後半の作曲家では、トンマーゾ・トラエッタ、クリストフ・ヴィリバルト・グルック、そしてヴォルフガング・アマデウス・モーツァルトなどがいる。 (ja)
  • L'opera seria è un genere dell'opera italiana.Si contrappone storicamente al genere dell'opera buffa, al punto tale che la decadenza di quest'ultima, nel corso del XIX secolo, finì per renderne prima incerti, poi irriconoscibili i contorni. I temi portanti dell'opera seria sono il dramma e le passioni umane con storie e personaggi tratti dalla mitologia, dall'epica cavalleresca e dalla storia antica o medievale. Il pubblico di riferimento era prevalentemente nobiliare e cortigiano poiché il linguaggio era forbito e i problemi e gli avvenimenti all'interno della storia erano molto simili a quelli nella vita di tutti i giorni nel mondo dell'aristocrazia . L'espressione "opera seria" è utilizzata internazionalmente in italiano. (it)
  • Een dramma per musica (ook dramma in musica; lett: drama op/door muziek) is de meest gebruikte benaming voor elke opera sinds de opkomst van het operagenre in de 17e eeuw onder Claudio Monteverdi tot de jaren 70-80 van de 18e eeuw onder Wolfgang Amadeus Mozart. Tegenwoordig wordt het meestal een opera seria (Italiaans: serieuze opera) genoemd, een naam die echter bijna nooit in de tijd zelf werd gebruikt, maar nu algemeen gebruikt wordt voor het soort heroïsche opera dat vorm kreeg in Napels, Rome, Venetië en Wenen en dat zich eind 17e eeuw ontwikkelde uit diverse stijlelementen. Het onderwerp van de opera is vaak afkomstig uit de Grieks-Romeinse mythologie of geschiedenis. (nl)
  • 正歌剧(義大利語:opera seria,義大利語發音:[ˈɔːpera ˈsɛːrja];複數:opere serie)是一種歌劇形式,起源于意大利那不勒斯,在巴洛克时代的1710年代至1770年代风行除法国之外的全欧洲,不过后来逐渐被轻歌剧所取代。 正歌剧体裁大多庄重、严肃,一般无外乎悲剧和历史剧,并有着一套比较严格规范的程序,用宣叙调叙述剧情,用咏叹调来刻画人物的思想感情。音乐风格崇高华丽,讲求歌唱技巧。巴洛克时期,歌剧舞台上大多是正歌剧,18世纪以后,正歌剧才逐渐淡出。历史上最具有典型代表意义的正歌剧作曲家包括亚历山德罗·斯卡拉蒂、格奥尔格·弗里德里希·韩德尔等。 正歌剧一般为 A-B-A 结构,第一部分为显示主题,第二部分为互补部分,第三部分再现原主题,一般一场正歌剧不会超过30乐章。前三乐章为序曲,速度为快-慢-快,然后为叙事部分,包括角色的对话和抒情,一般要进行三场,最后在合唱中结束。 (zh)
  • О́пера се́рія (серіа) (італ. орега seria — серйозна опера) — жанр італійської опери, виник наприкінці XVII ст. Оперу серія створювали на основі героїко-міфологічного або легендарно-історичного сюжету з чітким розподілом сценічної дії і музики. В музиці переважали речитативи secco та великі віртуозні арії солістів, які наче змагалися в майстерності вокалізації. До видатних майстрів опери серія належали Алессандро Скарлатті, Георг Фрідріх Гендель, Ніколо Порпора, Бальдассаре Ґалуппі, Н. Піччіні, Джакомо Меєрбер, ранній Вольфганг Амадей Моцарт, Г. Спонтіні та інші. (uk)
  • L'opera seria (òpera seriosa), de vegades anomenada dramma per musica o dramma serio, és un terme musical italià per determinar un gènere d'òpera que va predominar a Europa al segle xviii. En contraposició hi havia l'opera buffa que, en part, es va derivar de la Commedia dell'arte. Els arguments de l'opera seria solien ser de tema clàssic, històric o mitològic grecollatí, o bé amb històries cavalleresques de les croades, encara que adaptats a la mentalitat de l'època i sense gaires pretensions de fidelitat als models. (ca)
  • Serioza opero (ital.: opera seria, ankaŭ: dramma per musica) estas, male al opera buffa, ĝenro de opero ekestinta en Napolo, kiu traktas prefere mitajn kaj heroecajn temojn. Tio legitimis kaj troaltigis la regadon de la regantoj (nobeloj kaj episkopoj). Stampe influis ĝian tekstan bazon la libretistoj Apostolo Zeno kaj antaŭ ĉio Pietro Metastasio. Ĉilasta tiagrade, ke oni diras por la 18-a jarcento ankaŭ pri „metastazia serioza opero“. (eo)
  • Opera seria (Plural opere serie), zeitgenössische Bezeichnung: Dramma per musica, ist ein Ende des 18. Jahrhunderts (nachträglich) gebildeter Terminus für die „ernste“ italienische Oper, als Gegensatz zu Opera buffa, „komische Oper“. Diese Unterscheidung ist gleichbedeutend mit den zeitgenössischen Begriffen „hoher“ und „niederer“ Stil. Unter dem Einfluss der römischen Accademia dell’Arcadia und durch Pietro Metastasios Libretti erlebte der „hohe Stil“, die Opera seria, ihren Höhepunkt. (de)
  • Ópera seria es un término musical que remite al estilo noble y "serio" de la ópera italiana que predominaba en Europa aproximadamente entre los años 1710 y 1770. El único rival popular de la opera seria era la opera bufa, el subgénero cómico sobre el cual la comedia del arte y su tendencia a la improvisación ejercieron una gran influencia. Las óperas del compositor alemán Georg Friedrich Händel representan la cumbre del género. (es)
  • Opera seria (Italian pronunciation: [ˈɔːpera ˈsɛːrja]; plural: opere serie; usually called dramma per musica or melodramma serio) is an Italian musical term which refers to the noble and "serious" style of Italian opera that predominated in Europe from the 1710s to about 1770. The term itself was rarely used at the time and only attained common usage once opera seria was becoming unfashionable and beginning to be viewed as something of a historical genre. The popular rival to opera seria was opera buffa, the 'comic' opera that took its cue from the improvisatory commedia dell'arte. (en)
  • Opera seria atau melodramma serio adalah istilah musik bahasa Italia untuk jenis opera Italia yang "serius", yang terkenal di Eropa dari tahun 1720-an sampai sekitar 1770. Istilah ini digunakan saat opera seria tidak lagi populer, untuk membedakan dari opera buffa, jenis opera komedi yang berasal dari . Opera seria tidak hanya dihasilkan di Italia, tetapi juga di Habsburg Austria, Inggris, Dresden, Spanyol, dan lain-lain. Pencipta opera seria antara lain , , George Frideric Handel, , , dan Mozart. (in)
  • L’opera seria est un opéra de tradition et de langue italienne pratiqué au XVIIIe siècle. Son caractère est noble et « sérieux », ce qui l’oppose à l'opera buffa, de caractère comique et enjoué, héritier de la tradition de la commedia dell'arte. (fr)
  • Opera seria, czyli opera poważna – jeden z dwóch podstawowych gatunków opery, obok opery komicznej. Jej powstanie jest związane z ośrodkiem szkoły neapolitańskiej. W operze seria muzyka dominuje nad słowem, zawiera ona liczne arie, pieśniowe cavatiny, ensemble, chóry. Poza operą seria i dramma giocoso formą pośrednią jest opera semiseria (opera półpoważna), której przykładem jest Sroka złodziejka Rossiniego. (pl)
  • Ópera-séria (em italiano: opera seria, também conhecida como dramma per musica ou melodramma serio) é um termo musical que se refere a um estilo "nobre" e "sério" de ópera italiana que predominou na Europa da década de 1710 até por volta de 1770. O próprio termo era pouco usado na época, e só se tornou comum depois que a própria opera seria saiu de moda, e passou a ser vista como um gênero histórico da ópera. A rival popular da ópera-séria era a ópera-bufa (opera buffa), a ópera-cômica que tomou como exemplo os improvisos da commedia dell'arte. (pt)
  • Opera seria, "tragisk opera", är den "seriösa" italienska 1700-talsoperan. Musikaliskt var opera seria baserad på växlingen mellan seccorecitativ och arior. De ämnen som behandlades var i allmänhet klassiskt mytiska eller historiska. Opera seria var traditionellt uppbyggd på fem huvudpersoner. De här rollgestalterna hade fixerade dramatiska funktioner och fastlagda röstfack: Genom librettot bestämdes också själva spelreglerna. Men spelets förlopp avgjorde tonsättaren. Individualiteten i 1700-talets otaliga opera seria-verk hängde på det musikaliska detaljarbetet. (sv)
  • О́пера-се́риа (итал. ореrа seria — серьёзная опера) — жанр итальянской оперы, возник в конце XVII века в творчестве композиторов неаполитанской оперной школы. Оперу-сериа создавали на основе героико-мифологического или легендарно-исторического сюжета с чётким распределением сценического действия и музыки. В музыке преобладали речитативы и большие виртуозные арии солистов, которые словно соревновались в мастерстве вокализации. (ru)
rdfs:label
  • Opera seria (en)
  • Opera seria (ca)
  • Opera seria (cs)
  • Opera seria (de)
  • Όπερα σέρια (el)
  • Serioza opero (eo)
  • Ópera seria (es)
  • Opera seria (in)
  • Opera seria (fr)
  • Opera seria (it)
  • 오페라 세리아 (ko)
  • オペラ・セリア (ja)
  • Opera seria (nl)
  • Opera seria (pl)
  • Ópera-séria (pt)
  • Опера-сериа (ru)
  • Opera seria (sv)
  • Опера серіа (uk)
  • 正歌剧 (zh)
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:genre of
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is dbp:genre of
is dbp:type of
is rdfs:seeAlso of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License