An Entity of Type: Thing, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

In linguistics, and particularly phonology, stress or accent is the relative emphasis or prominence given to a certain syllable in a word or to a certain word in a phrase or sentence. That emphasis is typically caused by such properties as increased loudness and vowel length, full articulation of the vowel, and changes in tone. The terms stress and accent are often used synonymously in that context but are sometimes distinguished. For example, when emphasis is produced through pitch alone, it is called pitch accent, and when produced through length alone, it is called quantitative accent. When caused by a combination of various intensified properties, it is called stress accent or dynamic accent; English uses what is called variable stress accent.

Property Value
dbo:abstract
  • L'accent és la prominència de la veu amb què es destaca una part d'una paraula o una seqüència fònica. Segons les llengües, l'accent consisteix en una major intensitat sonora, un augment de la durada, un canvi de to o una combinació d'aquests factors. Es pot distingir entre una síl·laba tònica (si té accent) o àtona (si no en té). No tots els mots tenen una síl·laba tònica si es pronuncien dins la tira fònica. Per exemple, en la frase Ell es tombava al llit, els mots es i al no reben accent, resulten àtons. (ca)
  • النَّبْرُ في علم الصوتيات أو تجويد القرآن ظاهرة صوتية دقيقة تهدف إلى إبراز الصوت على مقطع من الكلمة. وهو أشيع في اللغات الغربية منه في العربية، بحيث يمكن أن يتغير معنى الكلمة في تلك اللغات بتغير موقع النبر، بينما في العربية لا يغير النبر المعنى لكنه قد يساعد السامع على الفهم. (ar)
  • Přízvuk (akcent) je fonetický důraz na některý prvek v rámci mluvené řeči. Slovní přízvuk je fonetický důraz na určitou slabiku slova, větný přízvuk je důraz na určitou část věty. Obvykle má podobu zesílení a zároveň zvýšení hlasu, v některých jazycích je spojen též s prodloužením slabiky. Umístění slovního přízvuku v některých jazycích má vliv na výslovnost přízvučné slabiky i některých dalších hlásek před přízvukem či za přízvukem. Přízvuk patří mezi tzv. suprasegmentální prvky jazyka. Někdy se přízvukem (cizím přízvukem) či akcentem rozumí celkově pozměněná přízvučnost řeči, ovlivněná zpravidla jiným jazykem nebo specifickým dialektem; může být příznakem nedostatečného osvojení daného jazyka, ale i neurologické poruchy (tzv. ). V tomto smyslu se standardní mluva bez cizích prvků někdy označuje jako řeč bez přízvuku. (cs)
  • Der Akzent (im 15. oder 16. Jahrhundert von lateinisch accentus ‚eigentlich‘ „das Antönen, das Beitönen“ entlehnt, einer Ableitung vom Verb accinere „dazu singen, dazu tönen“; deutsch auch die Betonung) in der Sprachwissenschaft ist eine suprasegmentale Eigenschaft von Lauten, Wörtern, Wortgruppen und Sätzen. Sie dient der Hervorhebung von Silben, Wörtern, Wortgruppen und Sätzen. Spezifisch spricht man vom Wortakzent, bei dem eine Silbe hervorgehoben wird, bzw. vom Satzakzent, bei dem ein Wort hervorgehoben wird. Als Mittel kommen * dynamischer (Tonstärke), * melodischer (Tonhöhe) und * temporaler (Tondauer) Akzent zum Einsatz. Neben dem Hauptakzent kann es noch einen oder mehrere Nebenakzente geben. Im Deutschen wird der Wortakzent vorwiegend dynamisch realisiert. Er liegt auf einer der drei letzten betonbaren Silben in einem Wort (Dreisilbengesetz). In Komposita wird meistens der erste Bestandteil betont. In der Dichtung wird bei Sprachen, die dem akzentuierenden Versprinzip folgen, der Versakzent vor allem durch Tonstärke (dynamisch) und Tonhöhe (melodisch) erzeugt, während bei Sprachen, die dem quantitierenden Versprinzip folgen, die Tondauer (temporal) und damit die Vokalquantität maßgeblich ist. Der Versakzent kann sich vom natürlichen Akzent unterscheiden, da beispielsweise durch eine regelmäßige Folge von gleichartigen Versfüßen eine akzentuierte Silbe beim Vortrag automatisch auch dort gesprochen wird, wo der natürlichen Betonung nach keine ist. Beispiel: Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten, …◡—◡—◡—◡—◡—◡ Hier entsteht durch die regelmäßige Jambenfolge eine Hebung auf der letzten Silbe von „schwankende“, die der natürlichen Betonung (—◡◡) nach nicht vorhanden ist. Der Versakzent im Unterschied zum natürlichen Akzent wird auch als Iktus (lateinisch ictus „Schlag“) bezeichnet, ebenso das den Akzent markierende diakritische Zeichen (meist ein über den Silbenvokal bzw. das Silbenzeichen gesetzter Akut für den Hauptakzent und ein Gravis für den Nebenakzent). Beim Tonakzent geht es um die temporale Variation oder den Verlauf der Tonhöhe auf den Vokalen innerhalb eines Wortes, meist im Kontrast zwischen mehreren Silben oder innerhalb einer Silbe. Die Rolle, die der Akzent innerhalb einer Sprache spielt, wird auch zur Typisierung von Sprachen verwendet. Man unterscheidet: * Akzentsprachen, bei denen der Wortakzent phonologisiert und bedeutungstragend ist. Beispiele sind Deutsch, Englisch und Polnisch. * Tonsprachen, bei denen die Tonhöhe bedeutungstragend ist. Beispiele sind das Chinesische und viele Sprachen Afrikas. Akzente können in diesen Sprachen existieren; ihre Bedeutung ist aber oft weniger prominent. * Tonhöhe-Akzentsprachen (engl. pitch accent language), die Merkmale von Akzent- und Tonsprachen aufweisen. Beispiele sind Japanisch und Schwedisch. (de)
  • Στη γλωσσολογία ο τόνος είναι ένα διακριτικό σημείο που συνοδεύει ένα γράμμα και δίνει φωνητικές πληροφορίες για την προφορά του. Υπάρχουν διαφόρων ειδών τόνοι σε διαφορετικές γλώσσες: ο μουσικός τονισμός αφορά στην οξύτητα της φωνής και καθορίζει το ύψος (ψηλό/χαμηλό) της φωνής σε σχέσης με μη τονισμένες συλλαβές. Ο δυναμικός τονισμός αφορά την ένταση της φωνής και δηλώνει ότι η τονιζόμενη συλλαβή πρέπει να προφερθεί με μεγαλύτερη ένταση από τις μη τονιζόμενες συλλαβές. Μουσικό τονισμό, για παράδειγμα, έχουν η Κινεζική και κάποιες αφρικανικές γλώσσες). Σε κάποιες γλώσσες και ιδιώματα, συνυπάρχει ο μουσικός με τον δυναμικό τονισμό (Σουηδικά, γλώσσες της Βαλτικής, Σλοβενική, γερμανικά ιδιώματα). Η Νέα Ελληνική έχει αποκλειστικά δυναμικό τονισμό. (el)
  • Akcento estas prozodia fenomeno kiu elstarigas silabon en vorto aŭ vorton en frazo. Akcento estas supersegmenta eco de vortoj kaj frazoj. Ĝi apartenas al la fonologio de lingvoj. En plej multaj lingvoj, ia formo de akcento estas uzata por indiki la fokuson de la frazo per frazakcento. En multaj lingvoj kiuj ne estas tonlingvoj, unu silabo en plursilabaj vortoj kutimas esti akcentita. En tiuj kazoj, akcento estas realigata per altigo de la forto de voĉo kaj artikulacio. Tio estas nomata dinamika akcento aŭ streĉakcento (angle: stress accent aŭ simple stress). En kelkaj tonlingvoj, tono havas similan funkcion, kaj oni nomas tion tonakcento (angle: tone accent aŭ simple accent), en ne-faka lingvo foje ”muzika akcento”. Tonakcento tamen realiĝas malsame en malsamaj lingvoj kaj do ne estas unueca fenomeno. (eo)
  • El acento prosódico es un término usado ocasionalmente para describir dos tipos de características suprasegmentales diferentes: * El acento léxico, que en muchas lenguas es fonológicamente relevante y ayuda a segmentar una oración en palabras. En las lenguas como el español, donde el acento léxico es fonológicamente relevante,​ solo una sílaba de cada palabra tiene un acento léxico primario (ˈ), en palabras largas pueden existir acentos léxicos secundarios (ˌ), como en simultáneamente [si.mul.ˈta.ne.a.ˌmen.te]). Estos tipos de acento son fonológicamente predecibles. * El acento oracional, que tiene que ver con los fenómenos de entonación y topicalización. Y no es una característica propiamente de la palabra sino de la oración completa o el enunciado. Puede verse influido por factores pragmáticos. El término "acento prosódico" es por tanto ambiguo. En inglés y en la mayor parte de la literatura científica el término prosodic stress se usa cada vez más como sinónimo de acento oracional (sentence stress). Por otra parte se reserva el término lexical stress para el acento fonológicamente relevante de las palabras. (es)
  • Hizkuntzalaritzan, azentua hitzen silaba jakin bati edo batzuei, edo esaldi batean zenbait hitzi ematen zaien enfasi fonikoa da. Andres Alberdik horrela definitu du: " elementua da azentua ere, eta honela defini daiteke: modu adierazgarrian silaba bat besteetatik nabarmentzea, tonuz nahiz intentsitatez". (eu)
  • En linguistique et précisément en phonologie, l’accent tonique met systématiquement en relief une syllabe ou une more dans un mot en augmentant la hauteur, la force ou la durée du son, souvent une combinaison de ces trois facteurs. La syllabe ou la more frappée de l'accent est dite tonique, et les autres atones. On distingue fréquemment les langues à accent tonique des langues à tons et à accent de hauteur, bien que certaines langues, comme le mandarin et le thaï, utilisent les deux systèmes : dans une langue à tons, l'accent tonique peut n'être que secondaire. Enfin, au sein des accents toniques, on distingue deux catégories : l'accent d'intensité et l'accent de hauteur. L'accent tonique est une notion étudiée principalement en phonétique et en phonologie. La première discipline s'intéresse aux moyens physiques de sa réalisation, la seconde à son rôle dans la langue. L'accent tonique est un facteur discret au même titre que le phonème mais n'est pas segmentable : c'est donc une unité suprasegmentale. Comme l'accent est systématique, il n'est pas expressif, au contraire de l'intonation, mais sert à aider à la compréhension en découpant le flux sonore et en mettant en relief des mots ou groupes clés. Note : Les transcriptions phonologiques entre barres obliques sont en alphabet phonétique international (API). L'accent tonique est signalé par le symbole /ˈ/ placé devant la syllabe concernée. L'accent secondaire est symbolisé par /ˌ/ ; ainsi, dans la chaîne de phonèmes /ˌfutʁiˈkɛ/ « foutriquet », /kɛ/ porte l'accent tonique (primaire), /fu/ l'accent secondaire et /tʁi/ est atone. (fr)
  • In linguistics, and particularly phonology, stress or accent is the relative emphasis or prominence given to a certain syllable in a word or to a certain word in a phrase or sentence. That emphasis is typically caused by such properties as increased loudness and vowel length, full articulation of the vowel, and changes in tone. The terms stress and accent are often used synonymously in that context but are sometimes distinguished. For example, when emphasis is produced through pitch alone, it is called pitch accent, and when produced through length alone, it is called quantitative accent. When caused by a combination of various intensified properties, it is called stress accent or dynamic accent; English uses what is called variable stress accent. Since stress can be realised through a wide range of phonetic properties, such as loudness, vowel length, and pitch (which are also used for other linguistic functions), it is difficult to define stress solely phonetically. The stress placed on syllables within words is called word stress. Some languages have fixed stress, meaning that the stress on virtually any multisyllable word falls on a particular syllable, such as the penultimate (e.g. Polish) or the first (e.g. Finnish). Other languages, like English and Russian, have lexical stress, where the position of stress in a word is not predictable in that way but lexically encoded. Sometimes more than one level of stress, such as primary stress and secondary stress, may be identified. Stress is not necessarily a feature of all languages: some, such as French and Mandarin, are sometimes analyzed as lacking lexical stress entirely. The stress placed on words within sentences is called sentence stress or prosodic stress. That is one of the three components of prosody, along with rhythm and intonation. It includes phrasal stress (the default emphasis of certain words within phrases or clauses), and contrastive stress (used to highlight an item, a word or part of a word, that is given particular focus). (en)
  • In linguistica, l'accento di parola è un tratto prosodico (soprasegmentale), che permette – nella realizzazione fonetica di una parola – la messa in rilievo di una delle sillabe che la compongono. La messa in rilievo può essere realizzata attraverso il rafforzamento dell'intensità ("accento dinamico o espiratorio") o con un aumento dell'altezza della voce ("accento musicale"). Nel greco classico e nel latino classico si ha un accento avvertito come musicale, invece nel neogreco e nell'italiano esistono accenti percepiti come chiaramente intensivi. «Il ritmo del latino parlato in età classica si fondava sull'alternanza tra vocali lunghe e brevi, e con ogni probabilità quello fra i caratteri dell'accento che aveva valore distintivo era l'altezza musicale». Ambedue queste particolarità rientrano tra i mutamenti prodotti nel latino parlato in Italia durante il primo mezzo millennio della nostra era. «(...) si perde la distinzione fondata sulla quantità, e l'accento diviene prevalentemente intensivo». Un'altra forma di messa in rilievo è l' della sillaba, cioè un aumento della quantità fonologica. L'accento nella maggior parte dei casi può poggiare solo su vocali e sonanti (dunque, non sulle consonanti in senso stretto). (it)
  • De klemtoon of het accent is in de taalkunde een bijzondere eigenschap van een bepaalde lettergreep in een woord. In sommige talen, waaronder voor zover bekend alle Europese talen, krijgt een bepaalde lettergreep binnen een meerlettergrepig woord een klemtoon. De manier waarop die klemtoon fonetisch wordt verwerkelijkt verschilt van taal tot taal: in sommige talen is de beklemtoonde lettergreep wat luider, in andere vooral wat hoger, en in weer andere vooral wat langer dan de onbeklemtoonde lettergrepen. Het is ook mogelijk dat klinkers in onbeklemtoonde lettergrepen meer gereduceerd worden (zwakker worden uitgesproken) dan klinkers in vergelijkbare beklemtoonde lettergrepen. De meeste talen lijken deze vier dimensies van nadruk met elkaar te verstrengelen. Over sommige toontalen wordt wel beweerd dat ze helemaal geen klemtoon kennen, of in ieder geval dat het moeilijk is fonetische sporen van klemtoon te vinden. (nl)
  • 強勢(きょうせい)は、音節上におかれる音の強さである。強勢を持つ音節は、他の音節よりも呼気エネルギーが大きい。IPAでは第一強勢が [ ˈ ], 第二強勢が [ ˌ ] で表され、その音節の前におかれる。では꜠と꜡が用いられる。 イタリア語やスペイン語では普通、語末から二番目(penultimo)の音節に強勢が置かれる。イタリア語では語末のみ、スペイン語では例外全てに、アクセント記号が付される。 (ja)
  • Akcent wyrazowy (od łac. accentus „zaśpiew”) – wyróżnienie za pomocą środków fonetycznych niektórych sylab w obrębie wyrazu. W międzynarodowym alfabecie fonetycznym akcent główny oznacza się symbolem [], a słabszy akcent poboczny symbolem [ˌ] (np. usłyszymy [uswɨʂɨmɨ]). W MAF symbole te umieszczane są przed sylabami, do których się odnoszą (w niektórych innych notacjach występują po tych sylabach) – uzasadnione jest to tym, że wiedza o sposobie akcentowania danej zgłoski potrzebna jest przed jej wymówieniem (przeczytaniem). (pl)
  • Acento tônico (português brasileiro) ou tónico (português europeu) denota, na Linguística, a tonicidade, ou seja, a ênfase dada a determinadas sílabas das palavras durante a fala. Sílabas acentuadas parecem ser pronunciadas mais alto e com mais força do que as que não são. Em português, é possível diferenciar dois tipos de acentos tônicos. O de maior intensidade, presente, por exemplo, na última sílaba da palavra "amar", é chamado principal. Outro, menos intenso, presente, por exemplo, na primeira sílaba da palavra "sozinho", é chamado secundário. No alfabeto fonético internacional, esses acentos são representados, respectivamente, pelos caracteres ˈ e ˌ. Esses símbolos devem preceder a sílaba tônica. Em X-SAMPA, os símbolos que representam esses acentos são: " e %. É possível classificar as línguas segundo a acentuação das sílabas entre aquelas que têm acento fixo e aquelas que têm acento livre. Encaixam-se no primeiro grupo os idiomas cuja acentuação é previsível. Dessa forma, o francês, no qual a maioria das palavras têm a última sílaba acentuada, o latim, em que as palavras são acentuadas na penúltima ou antepenúltima sílabas, dependendo da duração da vogal daquela, o alemão e o esperanto têm acento fixo. Por conta disso, esses idiomas não utilizam acentuação gráfica para marcar a tonicidade. O inglês também não utiliza acentos, contudo, em inglês, a tonicidade das palavras é imprevisível. As ortografias de certas línguas como japonesa fazem uso de sinais diacríticos para indicar a tonicidade de uma sílaba. Estes são os chamados acentos gráficos. O português e o espanhol também utilizam acentos, como por exemplo, em lâmpada (português) e lámpara (espanhol). (pt)
  • Betoning är en språkvetenskaplig term för vilken stavelse man lägger trycket på när man uttalar ett ord. Vad som i talspråket kännetecknar en betonad stavelse varierar mycket från språk till språk. Ljudegenskaper som kan förändras är ljudstyrka (dynamisk accent, tryck, ljudvågens amplitud), tonhöjd (tonaccent, melodisk accent, ljudents frekvens), längd (temporal eller kvantitativ accent) eller en kombination av dessa. Vokalförändring (kvalitativ accent) förekommer också i vissa språk, vilket vanligtvis betyder att vokalen görs öppnare eller mer sluten. (sv)
  • 重读(stress)和重音(accent)在語言學中有時是接近同義的概念,皆指某音節在單字中或單字在句子中相對突顯(prominent)的意思,不過在一些特別區分上,重音(accent)常常被應用在聲音聽覺上相關的概念。与之相对应的概念是轻读(unstress,又称弱读)和轻音。 (zh)
  • Ударе́ние — выделение каким-либо акустическим средством одной из сегментных единиц языка — слога, слова или синтагмы. Физическим носителем ударения являются слог или мора. Ударением обычно выделяется каждое знаменательное слово. В разных языках ударение может отличаться по преобладающему в нём (интенсивности, высоте тона и ), по характеру расположения в фонологической или морфологической слова (свободному или связанному, подвижному или неподвижному). Помимо обеспечения цельности и отдельности слова ударение в разных языках может выполнять различительную функцию в отношении как отдельных лексем, так и грамматических форм, разграничительную функцию, обозначая границы слов, и экспрессивную функцию. В некоторых языках, например, в палеоазиатских, ударение как просодическая характеристика отсутствует. Ударение является фактом суперсегментного уровня, образующим просодические системы языка. Раздел фонетики, изучающий ударение — акцентология. (ru)
  • На́голос, або акце́нт (лат. accentus, нім. Akzent, англ. stress, грец. τόνος), — надсегментна одиниця мовлення. Наголос є властивістю складу. Його також можна визначити як якісну характеристику (коли якість голосного є засобом вираження наголошення) і, також, як кількісну характеристику (відносно збільшена тривалість наголошеного голосного). У Міжнародному фонетичному алфавіті наголос позначається символом ⟨ˈ⟩, що ставиться перед наголошеним голосним — /ˈa, ˈe, ˈo/. В українському мовознавстві наголос позначається діакритичним знаком ⟨ ́⟩ (акут), що ставиться над наголошеною голосною літерою — А́а́, Е́е́, Є́є́, И́и́, І́і́, Ї́ї́, О́о́, У́у́, Ю́ю́, Я́я́. (uk)
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 171782 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 35187 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1118281932 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:above
  • Primary stress (en)
  • Secondary stress (en)
  • Extra stress (en)
dbp:decimal
  • 712 (xsd:integer)
  • 716 (xsd:integer)
dbp:ipaNumber
  • 501 (xsd:integer)
  • 502 (xsd:integer)
dbp:ipaSymbol
  • ˌ◌ (en)
  • ˈˈ◌ (en)
  • ˈ◌ (en)
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
gold:hypernym
rdf:type
rdfs:comment
  • L'accent és la prominència de la veu amb què es destaca una part d'una paraula o una seqüència fònica. Segons les llengües, l'accent consisteix en una major intensitat sonora, un augment de la durada, un canvi de to o una combinació d'aquests factors. Es pot distingir entre una síl·laba tònica (si té accent) o àtona (si no en té). No tots els mots tenen una síl·laba tònica si es pronuncien dins la tira fònica. Per exemple, en la frase Ell es tombava al llit, els mots es i al no reben accent, resulten àtons. (ca)
  • النَّبْرُ في علم الصوتيات أو تجويد القرآن ظاهرة صوتية دقيقة تهدف إلى إبراز الصوت على مقطع من الكلمة. وهو أشيع في اللغات الغربية منه في العربية، بحيث يمكن أن يتغير معنى الكلمة في تلك اللغات بتغير موقع النبر، بينما في العربية لا يغير النبر المعنى لكنه قد يساعد السامع على الفهم. (ar)
  • Hizkuntzalaritzan, azentua hitzen silaba jakin bati edo batzuei, edo esaldi batean zenbait hitzi ematen zaien enfasi fonikoa da. Andres Alberdik horrela definitu du: " elementua da azentua ere, eta honela defini daiteke: modu adierazgarrian silaba bat besteetatik nabarmentzea, tonuz nahiz intentsitatez". (eu)
  • 強勢(きょうせい)は、音節上におかれる音の強さである。強勢を持つ音節は、他の音節よりも呼気エネルギーが大きい。IPAでは第一強勢が [ ˈ ], 第二強勢が [ ˌ ] で表され、その音節の前におかれる。では꜠と꜡が用いられる。 イタリア語やスペイン語では普通、語末から二番目(penultimo)の音節に強勢が置かれる。イタリア語では語末のみ、スペイン語では例外全てに、アクセント記号が付される。 (ja)
  • Akcent wyrazowy (od łac. accentus „zaśpiew”) – wyróżnienie za pomocą środków fonetycznych niektórych sylab w obrębie wyrazu. W międzynarodowym alfabecie fonetycznym akcent główny oznacza się symbolem [], a słabszy akcent poboczny symbolem [ˌ] (np. usłyszymy [uswɨʂɨmɨ]). W MAF symbole te umieszczane są przed sylabami, do których się odnoszą (w niektórych innych notacjach występują po tych sylabach) – uzasadnione jest to tym, że wiedza o sposobie akcentowania danej zgłoski potrzebna jest przed jej wymówieniem (przeczytaniem). (pl)
  • Betoning är en språkvetenskaplig term för vilken stavelse man lägger trycket på när man uttalar ett ord. Vad som i talspråket kännetecknar en betonad stavelse varierar mycket från språk till språk. Ljudegenskaper som kan förändras är ljudstyrka (dynamisk accent, tryck, ljudvågens amplitud), tonhöjd (tonaccent, melodisk accent, ljudents frekvens), längd (temporal eller kvantitativ accent) eller en kombination av dessa. Vokalförändring (kvalitativ accent) förekommer också i vissa språk, vilket vanligtvis betyder att vokalen görs öppnare eller mer sluten. (sv)
  • 重读(stress)和重音(accent)在語言學中有時是接近同義的概念,皆指某音節在單字中或單字在句子中相對突顯(prominent)的意思,不過在一些特別區分上,重音(accent)常常被應用在聲音聽覺上相關的概念。与之相对应的概念是轻读(unstress,又称弱读)和轻音。 (zh)
  • Přízvuk (akcent) je fonetický důraz na některý prvek v rámci mluvené řeči. Slovní přízvuk je fonetický důraz na určitou slabiku slova, větný přízvuk je důraz na určitou část věty. Obvykle má podobu zesílení a zároveň zvýšení hlasu, v některých jazycích je spojen též s prodloužením slabiky. Umístění slovního přízvuku v některých jazycích má vliv na výslovnost přízvučné slabiky i některých dalších hlásek před přízvukem či za přízvukem. Přízvuk patří mezi tzv. suprasegmentální prvky jazyka. (cs)
  • Στη γλωσσολογία ο τόνος είναι ένα διακριτικό σημείο που συνοδεύει ένα γράμμα και δίνει φωνητικές πληροφορίες για την προφορά του. Υπάρχουν διαφόρων ειδών τόνοι σε διαφορετικές γλώσσες: ο μουσικός τονισμός αφορά στην οξύτητα της φωνής και καθορίζει το ύψος (ψηλό/χαμηλό) της φωνής σε σχέσης με μη τονισμένες συλλαβές. Ο δυναμικός τονισμός αφορά την ένταση της φωνής και δηλώνει ότι η τονιζόμενη συλλαβή πρέπει να προφερθεί με μεγαλύτερη ένταση από τις μη τονιζόμενες συλλαβές. (el)
  • Akcento estas prozodia fenomeno kiu elstarigas silabon en vorto aŭ vorton en frazo. Akcento estas supersegmenta eco de vortoj kaj frazoj. Ĝi apartenas al la fonologio de lingvoj. En plej multaj lingvoj, ia formo de akcento estas uzata por indiki la fokuson de la frazo per frazakcento. En multaj lingvoj kiuj ne estas tonlingvoj, unu silabo en plursilabaj vortoj kutimas esti akcentita. En tiuj kazoj, akcento estas realigata per altigo de la forto de voĉo kaj artikulacio. Tio estas nomata dinamika akcento aŭ streĉakcento (angle: stress accent aŭ simple stress). (eo)
  • Der Akzent (im 15. oder 16. Jahrhundert von lateinisch accentus ‚eigentlich‘ „das Antönen, das Beitönen“ entlehnt, einer Ableitung vom Verb accinere „dazu singen, dazu tönen“; deutsch auch die Betonung) in der Sprachwissenschaft ist eine suprasegmentale Eigenschaft von Lauten, Wörtern, Wortgruppen und Sätzen. Sie dient der Hervorhebung von Silben, Wörtern, Wortgruppen und Sätzen. Spezifisch spricht man vom Wortakzent, bei dem eine Silbe hervorgehoben wird, bzw. vom Satzakzent, bei dem ein Wort hervorgehoben wird. Als Mittel kommen Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten, …◡—◡—◡—◡—◡—◡ (de)
  • El acento prosódico es un término usado ocasionalmente para describir dos tipos de características suprasegmentales diferentes: * El acento léxico, que en muchas lenguas es fonológicamente relevante y ayuda a segmentar una oración en palabras. En las lenguas como el español, donde el acento léxico es fonológicamente relevante,​ solo una sílaba de cada palabra tiene un acento léxico primario (ˈ), en palabras largas pueden existir acentos léxicos secundarios (ˌ), como en simultáneamente [si.mul.ˈta.ne.a.ˌmen.te]). Estos tipos de acento son fonológicamente predecibles. * El acento oracional, que tiene que ver con los fenómenos de entonación y topicalización. Y no es una característica propiamente de la palabra sino de la oración completa o el enunciado. Puede verse influido por factores pra (es)
  • En linguistique et précisément en phonologie, l’accent tonique met systématiquement en relief une syllabe ou une more dans un mot en augmentant la hauteur, la force ou la durée du son, souvent une combinaison de ces trois facteurs. La syllabe ou la more frappée de l'accent est dite tonique, et les autres atones. On distingue fréquemment les langues à accent tonique des langues à tons et à accent de hauteur, bien que certaines langues, comme le mandarin et le thaï, utilisent les deux systèmes : dans une langue à tons, l'accent tonique peut n'être que secondaire. Enfin, au sein des accents toniques, on distingue deux catégories : l'accent d'intensité et l'accent de hauteur. (fr)
  • In linguistics, and particularly phonology, stress or accent is the relative emphasis or prominence given to a certain syllable in a word or to a certain word in a phrase or sentence. That emphasis is typically caused by such properties as increased loudness and vowel length, full articulation of the vowel, and changes in tone. The terms stress and accent are often used synonymously in that context but are sometimes distinguished. For example, when emphasis is produced through pitch alone, it is called pitch accent, and when produced through length alone, it is called quantitative accent. When caused by a combination of various intensified properties, it is called stress accent or dynamic accent; English uses what is called variable stress accent. (en)
  • In linguistica, l'accento di parola è un tratto prosodico (soprasegmentale), che permette – nella realizzazione fonetica di una parola – la messa in rilievo di una delle sillabe che la compongono. La messa in rilievo può essere realizzata attraverso il rafforzamento dell'intensità ("accento dinamico o espiratorio") o con un aumento dell'altezza della voce ("accento musicale"). Nel greco classico e nel latino classico si ha un accento avvertito come musicale, invece nel neogreco e nell'italiano esistono accenti percepiti come chiaramente intensivi. (it)
  • De klemtoon of het accent is in de taalkunde een bijzondere eigenschap van een bepaalde lettergreep in een woord. In sommige talen, waaronder voor zover bekend alle Europese talen, krijgt een bepaalde lettergreep binnen een meerlettergrepig woord een klemtoon. De manier waarop die klemtoon fonetisch wordt verwerkelijkt verschilt van taal tot taal: in sommige talen is de beklemtoonde lettergreep wat luider, in andere vooral wat hoger, en in weer andere vooral wat langer dan de onbeklemtoonde lettergrepen. Het is ook mogelijk dat klinkers in onbeklemtoonde lettergrepen meer gereduceerd worden (zwakker worden uitgesproken) dan klinkers in vergelijkbare beklemtoonde lettergrepen. De meeste talen lijken deze vier dimensies van nadruk met elkaar te verstrengelen. (nl)
  • Acento tônico (português brasileiro) ou tónico (português europeu) denota, na Linguística, a tonicidade, ou seja, a ênfase dada a determinadas sílabas das palavras durante a fala. Sílabas acentuadas parecem ser pronunciadas mais alto e com mais força do que as que não são. Em português, é possível diferenciar dois tipos de acentos tônicos. O de maior intensidade, presente, por exemplo, na última sílaba da palavra "amar", é chamado principal. Outro, menos intenso, presente, por exemplo, na primeira sílaba da palavra "sozinho", é chamado secundário. (pt)
  • Ударе́ние — выделение каким-либо акустическим средством одной из сегментных единиц языка — слога, слова или синтагмы. Физическим носителем ударения являются слог или мора. Ударением обычно выделяется каждое знаменательное слово. В разных языках ударение может отличаться по преобладающему в нём (интенсивности, высоте тона и ), по характеру расположения в фонологической или морфологической слова (свободному или связанному, подвижному или неподвижному). Помимо обеспечения цельности и отдельности слова ударение в разных языках может выполнять различительную функцию в отношении как отдельных лексем, так и грамматических форм, разграничительную функцию, обозначая границы слов, и экспрессивную функцию. В некоторых языках, например, в палеоазиатских, ударение как просодическая характеристика отс (ru)
  • На́голос, або акце́нт (лат. accentus, нім. Akzent, англ. stress, грец. τόνος), — надсегментна одиниця мовлення. Наголос є властивістю складу. Його також можна визначити як якісну характеристику (коли якість голосного є засобом вираження наголошення) і, також, як кількісну характеристику (відносно збільшена тривалість наголошеного голосного). (uk)
rdfs:label
  • Stress (linguistics) (en)
  • نبر (ar)
  • Accent prosòdic (ca)
  • Přízvuk (cs)
  • Akzent (Linguistik) (de)
  • Τονισμός (el)
  • Akcento (eo)
  • Acento prosódico (es)
  • Azentu (eu)
  • Accento (fonologia) (it)
  • Accent tonique (fr)
  • 強勢 (ja)
  • Klemtoon (nl)
  • Akcent wyrazowy (pl)
  • Acento tônico (pt)
  • Ударение (ru)
  • Betoning (sv)
  • 輕重讀 (zh)
  • Наголос (uk)
owl:differentFrom
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:wikiPageDisambiguates of
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License