About: Coloratura

An Entity of Type: Thing, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

Coloratura is an elaborate melody with runs, trills, wide leaps, or similar virtuoso-like material, or a passage of such music. Operatic roles in which such music plays a prominent part, and singers of these roles, are also called coloratura. Its instrumental equivalent is ornamentation. Coloratura is particularly found in vocal music and especially in operatic singing of the 18th and 19th centuries. The word coloratura (UK: /ˌkɒlərəˈtjʊərə/ COL-ə-rə-TURE-ə, US: /ˌkʌl-/ CUL-, Italian: [koloraˈtuːra]) means "coloring" in Italian, and derives from the Latin word colorare ("to color").

Property Value
dbo:abstract
  • Coloratura, de l'italià colorare (colorejar; intensificar; animar), és la capacitat de la veu lírica d'executar successions de notes ràpides de vegades de forma melismàtica. Ha de poder realitzar-la qualsevol tipus de veu, però normalment s'escriuen per a soprano i tenor, que són les que més agilitat tenen per naturalesa. El significat musicològic de coloratura s'aplica específicament a l'elaborada i florida ornamentació en la música vocal del Classicisme (segle xviii) i del Romanticisme musical (més específicament al bel canto). Tot i això, la música antiga dels segles xv, xvi i XVII ja incloïa un ampli repertori que requeria la tècnica de coloratura. Per exemple, les àries de lluïment de l'òpera barroca posseïen una especialment destinada a la improvisació. La coloratura va ser definida per primera vegada en diccionaris musicals no italians, com les obres de Michael Praetorius a Syntagma Musicum (1618), Sébastien de Brossard al seu Dictionnaire de musique (1703) i Johann Gottfried Walther al seu (1732). Malgrat que deriva de colorare o colorazione, la coloratura no suposa cap canvi del color tonal de la veu amb intenció expressiva. (ca)
  • Koloratura (z německého Koloratur, resp. italského coloratura, to z latinského color, barva, barvit, zdobit) je melodická výzdoba především zpěvního hlasu. Je charakteristická rychlými běhy, skoky, či sekvencemi. Nejčastěji se objevuje v áriích. Často je chápána jako projev manýrismu a samoúčelnosti, v dílech mistrů je s účinkem používána jako prostředek ke zvýraznění vypjatých míst či charakteru postav. Označení se používá také pro zvláštní pěveckou techniku určenou k interpretaci takových árií. (cs)
  • Eine Koloratur (von lat. color = „Farbe, Färbung“) ist im Gesang eine schnelle Abfolge von Tönen mit kurzen Notenwerten oft gleicher Länge. Koloraturen sind melismatisch, d. h., mehrere Töne fallen gemeinsam auf den Vokal einer Textsilbe. Sie können gebunden oder staccato ausgeführt werden. Das Prinzip der die Melodie umspielenden Verzierung wurde bereits seit dem Mittelalter entwickelt und fand einen ersten Höhepunkt in der Diminutionspraxis des späten 16. und frühen 17. Jahrhunderts, z. B. bei Komponisten wie Luzzasco Luzzaschi oder Giulio Caccini. Bis zu diesem Zeitpunkt war das Kolorieren eine Form der Improvisation, die jedoch noch bis weit ins 19. Jahrhundert essenziell blieb. Die Koloratur ist wichtiger Bestandteil der Gesangstechnik des Belcanto und der Opernmusik von Claudio Monteverdi bis Giuseppe Verdi und gehörte im 18. Jahrhundert besonders zur Opera seria. Die Virtuosität der Koloraturen steigerte sich im Spätbarock, als von den virtuosesten Sängern und Sängerinnen immer häufiger nicht nur Läufe, sondern auch Sprünge und gebrochene Akkorde verlangt wurden, wie sie in der Violin- und Tastenmusik modern waren. Eine wichtige Rolle spielten bei dieser Entwicklung sowohl berühmte Kastraten wie Farinelli oder Carestini, als auch Primadonnen, wie Faustina Bordoni, Caterina Gabrielli, Lucrezia Agujari u. a. Auch der Tonumfang wurde im 18. Jahrhundert ausgedehnt und erreichte im Zeitalter der Klassik bereits die Obergrenze (berühmtestes Beispiel dafür sind die Arien der Königin der Nacht in Mozarts Zauberflöte). In den frühromantischen Opern des sogenannten Belcanto in Italien zwischen 1810 und ca. 1850, vor allem bei Gioachino Rossini, erlebte der Koloraturgesang einen letzten großen Höhepunkt und wurde bis zur Grenze des Möglichen getrieben – nun auch in der Opera buffa. Schon bei Rossinis jüngeren Kollegen Bellini und Donizetti spielte Dramatik eine immer größere Rolle und die Koloraturen wurden nach und nach weniger und einfacher. Sangen bis etwa 1830 in der italienischen Oper noch alle Stimmlagen Koloraturen, so verschwanden diese als erstes aus den Männerstimmen, bis in der zweiten Hälfte des 19. Jahrhunderts nur noch die Koloratursoprane übrig blieben. In der deutschen Oper wurden schon seit Carl Maria von Weber so gut wie keine Koloraturen mehr verwendet, was einerseits auf die Entwicklung eines eigenen deutschen Nationalstils zurückzuführen ist, aber durchaus auch darauf, dass deutsche Sänger (von Ausnahmen wie Gertrud Elisabeth Mara oder Henriette Sontag abgesehen) meistens nicht die spektakuläre Koloraturtechnik besaßen wie die Italiener. Im Laufe des 19. Jahrhunderts gewann dann die Forderung nach Dramatik immer größeres Gewicht und der Koloraturgesang wurde auch in Italien ab etwa 1855 bei Verdi verdrängt, weil er von den Romantikern als zunehmend altmodisch und künstlich angesehen wurde. Nach 1860 wurden virtuose Koloraturen für hohe Soprane noch gelegentlich für fröhliche, kokette oder witzige Effekte eingesetzt, z. B. von Jacques Offenbach in der Arie der Puppe Olympia in Les Contes d'Hoffmann (1881) oder im Frühlingsstimmenwalzer (1883) von Johann Strauss. Arien mit zahlreichen Koloraturen werden auch Koloraturarien genannt. Bei Richard Wagner, Giacomo Puccini und anderen Veristen spielte die Koloratur gar keine Rolle mehr, sie war mit den naturalistischen Ausdrucksansprüchen der durchkomponierten Oper nicht mehr zu vereinbaren. (de)
  • Ο μουσικός όρος κολορατούρα προέρχεται από το λατινικό ρήμα colorare που σημαίνει χρωματίζω· από την ίδια ρίζα προέρχεται και το color, το φθογγόσημο αξίας ενός ογδόου στη λατινική ορολογία της μουσικής. Στην παγκόσμια μουσική ορολογία χρησιμοποιείται στη φωνητική μουσική και αναφέρεται στο περίτεχνο τραγούδι, ιδιαιτέρως στα πλαίσια της όπερας του 18ου και 19ου αιώνων. Με τον όρο κολορατούρα αναφερόμαστε συνηθέστερα σε γρήγορες κλιμακες, και παρόμοια δεξιοτεχνικά περάσματα, που απαντώνται τόσο στην όπερα, όσο και στο ορατόριο, ληντ κλπ. Η λέξη κολορατούρα συχνά αποτελεί και επιθετικό προσδιορισμό ενός τύπου φωνής (π.χ. σοπράνο κολορατούρα), όπου ο εκτελεστής καλείται να εκτελέσει ως επί το πλείστον δεξιοτεχνικά περάσματα. Θεωρητικά, μπορούμε να αναφερθούμε σε "τενόρο κολορατούρα", "κοντράλτο κολορατούρα" κλπ, ωστόσο συνήθως αναφερόμαστε στη σοπράνο. Ειδικά για τη φωνή της σοπράνο (υψίφωνος), εκτός της ικανότητας να εκτελεί δεξιοτεχνικά περάσματα, έχει και την ικανότητα να εκτείνεται περίπου μία οκτάβα πάνω από τη συνήθη έκταση μιας κανονικής υψιφώνου (τυπικά, ντο 4 - φα 6). Επιπλέον, μια σοπράνο κολορατούρα διακρίνεται στην ελαφριά (ή λυρική) και τη δραματική κολορατούρα, ανάλογα με τον οπερατικό ρόλο που καλείται να ερμηνεύσει. Ένας γνωστός ρόλος δραματικής κολορατούρας είναι και η Βασίλισσα της Νύχτας (Königin der Nacht) στην όπερα Μαγικός Αυλός του Μότσαρτ. Έναν ακόμη τύπο σοπράνο κολορατούρα αποτελεί και η σοπράνο sfogato (ή και σοπράνο assoluta), της οποίας η έκταση υπερβαίνει το φα 6. Η κολορατούρα ως τεχνική απαντάται σε πολλά έργα του κλασικού ρεπερτορίου, κυρίως δε σε όπερες και άλλα φωνητικά έργα των Βιβάλντι, Χαίντελ, Μότσαρτ, Ροσσίνι και Ντονιτσέτι. (el)
  • Koloraturoj (lat. color = „kolor(ig)o“) estas en la kantado ornamaĵoj laŭ formo de tonpasaĝoj kaj ankaŭ tonsaltoj. Koloraturoj estas melismaj, do havas plurajn tonoj sur unu tekstosilabo. La principon de ornamado ĉirkaŭludanta la esencan melodion muzikistoj jam evoluigis ekde la mezepoko. Kulmino estis la diminuado de la 17-a jarcento. Ĝis ĉi tiu epoko la kolorurado estis maniero de improvizado. En la malfrubaroka ario oni tiam intensigis la virtuozan kantadon ĝisekstreme, kaj la paso de la kantado esti pli kaj pli elkomponata, same kiel ankaŭ en la Viena klasiko. (eo)
  • Coloratura is an elaborate melody with runs, trills, wide leaps, or similar virtuoso-like material, or a passage of such music. Operatic roles in which such music plays a prominent part, and singers of these roles, are also called coloratura. Its instrumental equivalent is ornamentation. Coloratura is particularly found in vocal music and especially in operatic singing of the 18th and 19th centuries. The word coloratura (UK: /ˌkɒlərəˈtjʊərə/ COL-ə-rə-TURE-ə, US: /ˌkʌl-/ CUL-, Italian: [koloraˈtuːra]) means "coloring" in Italian, and derives from the Latin word colorare ("to color"). (en)
  • Koloratura (italieratik coloratura) ahots lirikoak segidako nota lasterrak jarraian kantatzeko ahalmena da. Koloratura izaten da, hau da, koloraturan, hitz baten bokala hainbat nota jarraituri zabaltzen da. Koloratura, bel canto teknikaren hiru adierazleetako bat da. Horregatik, edozein ahots motak egin beharrekoa izaten da. Baina, hala ere, koloratura sopranoaren ahotserako musikan askoz gehiago erabiltzen da. (eu)
  • En el ámbito de la música, la coloratura hace referencia a la elaboración de la melodía, en concreto en la música vocal y especialmente en la operística. Partiendo de esta definición, el término puede asumir varios significados relacionados. Así pues, es ampliamente utilizado para designar ciertos pasajes musicales y roles operísticos en los que esta técnica ornamental desempeña un papel relevante, así como por extensión, a los cantantes que interpretan tales roles.​​​​ La palabra española «coloratura» proviene del italiano «colorare», que significa ‘colorear, intensificar, animar’. (es)
  • En musique classique, le terme coloratura (du latin « colorare » qui signifie « orner ») qualifie une voix virtuose apte à réaliser des vocalises complexes au sein d'un répertoire richement orné : trilles, arpèges, notes piquées, etc. Il est également employé fréquemment sous les formes francisées colorature ou coloratoure. Ce type de spécialisation vocale est apparu au XVIIe siècle en même temps que l'opéra et s'est développé aux siècles suivants, propagé par les castrats du XVIIIe siècle, et les prime donne du XIXe siècle dans les fameux « airs de bravoure ». Même si par la suite, le mot coloratura a pu être plus ou moins généralisé à l'ensemble du chant classique, profane aussi bien que sacré, il désigne avant tout l'une des caractéristiques du bel canto italien. Théoriquement, le mot pourrait être appliqué à tout type vocal, masculin aussi bien que féminin, capable d'aborder ce genre de répertoire. Depuis la disparition des castrats, cependant, ce terme a été habituellement associé aux seules voix féminines légères (soprano et mezzo-soprano essentiellement). Par extension, la colorature désigne une voix de femme, particulièrement souple et étendue, spécialiste du chant lyrique orné. Le terme est souvent employé à tort pour désigner la catégorie la plus aiguë des sopranos dont la cantatrice française Mado Robin (surnommée par les Américains « the French stratospheric colorature ») fut le symbole dans les années 1940-1950. Exemples de rôles de colorature : * Aria Agitata da due venti dans l'opéra La Griselda de Vivaldi * La Reine de la Nuit dans La Flûte enchantée de Mozart (soprano dramatique coloratura) ; * Zerbinette dans Ariadne auf Naxos de Richard Strauss ; * Lucia dans Lucia di Lammermoor de Gaetano Donizetti (soprano lyrique coloratura) ; * Rosina dans Il barbiere di Siviglia de Rossini (mezzo-soprano coloratura). (fr)
  • Ornáidiú bláthach san ailtireacht nó sa cheol guthach. Mar shampla, is féidir le soprán coloratura breis ornáidíochta nó tondatha a chur le nótaí arda i séis. (ga)
  • 'Coloratur atau Coloratura adalah sebuah teknik suara dalam bernyanyi, suara wanita yang berpindah-pindah nada dengan amat cepat, ringan dan lincah. Lagu-lagu yang memerlukan suara seperti itu banyak terdapat pada berbagai karya dalam opera-opera Italia pada abad ke 18 dan awal abad ke 19. Komponis atau pencipta lagu yang memakai teknik coloratur, misalnya Bellini, Donizetti. Istilah coloratur juga dipakai dalam lagu-lagu dengan nada-nada penuh nada gerak lincah dan cepat turun-naik, ibarat hiasan-hiasan yang beraneka ragam. (in)
  • コロラトゥーラ(イタリア語: coloratura)は、クラシック音楽の歌曲やオペラにおいて、旋律に細かく速い音符の連なりを用いて装飾を施し、まるで声を転がすように歌う技法である。このような装飾は、音価の長い音符を音価の短い音符に分割するディミヌツィオーネ(イタリア語:diminuzione)という方法が用いられ、音価の長い白い音符から音価の短い黒い音符に変えるため、音符に色を塗るcolorireという言葉からコロラトゥーラという言葉が生まれた。このように細かく速い音符の連なりを敏捷に歌う技法をアジリタ(イタリア語:agilità)とも呼ぶ。 この技法は16世紀からロッシーニの活躍した1800年代中頃までの期間に大きく発展した。特にカストラートの歌手達によって極限まで歌唱技術が高められたが、過剰な装飾を施すことは時に音楽の本質を歪めることもあった。その中にあって、ロッシーニは楽譜に全ての装飾音を記譜し、装飾によって登場人物の心情を浮かび上がらせることに成功している。なお、このように装飾された旋律を歌うことを装飾歌唱(カント・フィオリート canto fiorito)とも言う。 しかし、ロッシーニ以降の時代は装飾的な演奏よりも力強く直接的な表現を好む方向に変化し、コロラトゥーラ・ソプラノなど一部を除いて次第に装飾歌唱の技術は忘れ去られていった。しかし、1980年に始まるロッシーニ・フェスティバル(通称ROF)での地道な活動により、再び息を吹き返し、現在ではソプラノだけではなく、テノールやバリトンなど全ての声種において装飾演奏を聞けるようになってきている。 コロラトゥーラを要求される楽曲では、具体的にはトリル、モルデント、グルペット、アルペッジョ、アッポジャトゥーラ、アッチャカトゥーラ、上行・下降の音階、跳躍が組み合わされ、華麗な演奏効果を生み出すことができる。これが使われている曲の中で特に有名なものとしては、モーツァルトの歌劇『魔笛』における第2幕の夜の女王(ソプラノ)によるアリア「復讐の炎は地獄のように我が心に燃え」がある。ロッシーニの歌劇『セビリアの理髪師』第1幕第2場でロジーナ(メゾ・ソプラノ)が歌う「今の歌声は (Una voce poco fa) 」も有名である。この他に、ロッシーニの代表的な歌劇である「タンクレイディ」「チェネレントラ」「アルジェのイタリア女」「セミラーミデ」にも華麗なコロラトゥーラを聞かせる楽曲が多く含まれている。 (ja)
  • Coloratuur is een reeks versieringen in de muziek, door snelle loopjes, sprongen, korte noten en tremolo's. De term wordt meestal gebruikt voor klassieke (eind 18e eeuw) en romantische (19e eeuw, vooral belcanto) vocale muziek en is dan vaak synoniem voor vocale virtuositeit, maar kan ook worden gebruikt voor instrumentale muziek. Het woord is afkomstig van het Latijns-Italiaanse colorare = kleuren. De sopraan is het meest geschikt voor het zingen van coloraturen (sopranen die zich hierin hebben gespecialiseerd heten coloratuursopranen), maar ook alle andere vrouwelijke en mannelijke stemsoorten kunnen zich de coloratuurtechniek meester maken. Voorbeelden van bekende coloratuuraria's zijn de wraakaria van de koningin van de nacht in Mozarts Zauberflöte, de waanzinaria van Lucia in Lucia di Lammermoor van Gaetano Donizetti en de aria van Zerbinetta uit Ariadne auf Naxos van Richard Strauss. In het artikel Sopraan zijn lijsten opgenomen met lyrische en dramatische coloratuurrollen in opera's. (nl)
  • La coloratura è un passo virtuosistico di una melodia vocale. Nella storia della musica si hanno esempi di colorature scritte dai compositori e di altre invece improvvisate dai cantanti. Di solito si tratta di vocalizzi su singole sillabe, una successione anche molto lunga di note quasi sempre da eseguirsi con notevole velocità. La coloratura è uno degli stilemi più diffusi nel belcanto italiano, tanto da dare il nome ad alcuni "tipi" di voce. Si parla per esempio di soprano di coloratura per definire quella voce di soprano, che è in grado di eseguire correttamente una grande quantità di questi passi virtuosistici. Nel periodo d'oro del belcanto, la coloratura veniva anche impiegata come mezzo espressivo e non solo come sfoggio tecnico. Un passo estremamente virtuosistico conferiva maggiore drammaticità ad un personaggio e ad un evento scenico. Questo presupponeva un grado maggiore di astrazione rispetto al realismo che ha poi predominato nella seconda metà del XIX secolo; infatti la coloratura scomparve quasi completamente nel corso di quel periodo. Se ne avranno esempi celeberrimi anche molto più tardi (per esempio, nel XX secolo, il caso eclatante di Ariadne auf Naxos di Richard Strauss). Esempi di coloratura appaiono anche in tradizioni operistiche non italiane (come gli interventi lirici che la Regina della Notte compie ne Il flauto magico di Mozart). (it)
  • Koloratura (wł. coloratura) – w analizie dzieła muzycznego, określenie fragmentu kompozycji wokalnej (np. arii lub pieśni), złożonego z przebiegów gamowych, pasaży i innych ozdobników, wymagających od wykonawcy biegłości i sprawnego dysponowania skalą głosu. (pl)
  • Колоратура (итал. coloratura — украшение) — совокупность орнаментальных приёмов в вокальной музыке, прежде всего в классической опере, особенно итальянской и французской опере периода барокко (XVII—XVIII вв.), классицизма (вторая половина XVIII века) и раннего романтизма (первая половина XIX века). (ru)
  • Para os cantores líricos, a palavra Coloratura em português tem uma conotação diferente do que tem em outras línguas. Em português, significa a execução de diversas notas em uma única sílaba, geralmente rapidamente e com grande agilidade, podendo ser legato ou staccato. Em inglês faz-se diferença entre coloratura e melisma, usando aquele como sinônimo de , e este para coloratura. Cantores ligeiros e virtuosos, capazes de realizar frases ornamentadas com extrema agilidade, não significam porém, que sejam vozes com coloratura. Para que a característica "Coloratura" seja empregada na classificação do cantor, ele deve ser capaz de realiza-la fora de sua tessitura, sem perda de qualidade no timbre ou alterações vocais que tendem à característica "metálica" mesmo em cobertura. Vozes coloraturas possuem um timbre aveludado sem perder o Squillo da voz, nos registros agudos, acima da tessitura. Nas vozes coloraturas, a ressonância responsável por essa característica acontece no Seio Esfenoidal, cavidade que está localizada no centro da cabeça, entre a cavidade nasal e a glândula hipófise. Para uma voz ser caracterizada coloratura, essa ressonância deve acontecer naturalmente e sem pressão excessiva com a passagem de registro de peito para cabeça. Geralmente, cantores coloratura possuem classificação "Lirico" ou "Lirico-legero", pois possuem cor e brilho nas frequências medio-agudas, que ressoam no seio esfenoidal (as mesmas frequências responsáveis pelo squillo), porém não há uma regra. Vozes puramente "Legero" e "Dramatico" raramente possuem coloratura. Vozes "Legero", geralmente não possuem projeção suficiente para penetrar no seio esfenoidal com tamanha qualidade, porém são vozes que facilmente entram em ressonância com os seios frontais, e em notas fortes, adquirem um timbre vibrante com brilho, e squillo, na maioria das vezes tendem à um timbre um pouco metálico, que é compensado com um maior rebaixamento da laringe "scuro". Nas vozes "Dramatico", ocorre o oposto, possuem muita projeção de frequencias médias no seio esfenoidal e ao mesmo tempo nas cavidades frontais. Vozes masculinas e femininas, podem possuir coloratura, porém de maneiras distintas. Na mulher deve ocorrer naturalmente, como uma característica do bel canto, a medida que a voz vai subindo, a voz sai do chiaroscuro e a cobertura vai se intensificando até alcançar a coloratura. No homem, a coloratura é quase sempre utilizada no bel canto para realizar notas agudas, do pianíssimo ao piano aveludadas, sem o uso de falsete. Notas próximas do limite da tessitura ou já na extensão. A coloratura no homem, utiliza da técnica masculina dos tenores do fim do renascimento ao meio do período barroco. A técnica "Voz Faríngea" com cobertura, que hoje na técnica vocal moderna seria algo próximo da voz mista em "Health Belting". No período barroco os tenores utilizavam a partir do Fá sustenido, um ajuste laríngeo que utilizava o músculo "Tiroaritenóideo" de forma passiva (com pouca pressão), esta a musculatura responsável pela fonação e principalmente pelos agudos hoje, em voz plena, atuando de forma ativa (com maior pressão). Diferente do falsete, que ocorre com pouca pressão de ar. No falsete os Tiroaritenóideos não atuam na produção do falsete, e sim o Aritenóideo transversal. Alguns exemplos de tenores que são capazes de fazer coloratura, são o peruano Juan Diego Florez (Peru), Eduardo Itaborahy (Brasil), Jonas Kauffman (alemão), Luciano Pavarotti (Itália). Apesar disso a coloratura no homem, não se resume a apenas pianos e pianíssimos. Aqueles tenores, que na coloratura o fazem bem em agudos extremos em forte e com qualidade. Esses tenores, geralmente "legeros" e "lirico legeros" são apelidados de "Tenores de Rossini",capazes de reproduzir o D5, presente em algumas árias de Rossini. Sopranos Lírico Coloratura Cantores especializados em realizar coloratura com a voz têm em sua classificação vocal a palavra coloratura, embora possam possuir timbres característicos de soprano ligeiro, lírico ou dramático. Por exemplo: Exemplos de soprano coloratura: * Carla Maffioletti (soprano coloratura) uma das maiores brasileiras (pt)
  • Koloratur (av lat. color färg), virtuos utsmyckning av vokalmusik genom snabba löpningar, vågade språng, ornament och drillar. Koloraturer förekom ofta i den italienska körmusiken under 1400- och 1500-talet, och utvecklades särskilt i Florens. Under de följande århundradena var italiensk musik mycket tongivande, och koloraturer praktiserades i nästan all opera- och kantatmusik. Även arabisk sångteknik innehåller koloraturer, och uppkomsten i Europa kan ha varit genom kulturellt utbyte därifrån. Fram till början av 1800-talet gavs sångartister inom alla röstlägen möjlighet att demonstrera sin virtuositet genom koloraturer. Barockoperans bravurarior gav rikliga tillfällen till sådan improvisation, i synnerhet vid kadenserna. Från 1800-talet står koloraturer främst att finna i arior för sopraner, varför benämningen koloratursopran uppkommit. I det här fallet räknas den koloraturrösten som den högsta av sopranrösterna medan den dramatiska är motsatsen. Koloratur förekommer dock i alla röstlägen, särskilt i barockoperor. Bach har koloratur i nästintill all vokalmusik, undantaget de långsamma styckena (Bach skrev dock aldrig någon opera). Även körsatser kan vara rikt utsmyckade med koloraturer i alla stämmor. Bachs Magnificat och Händels Messias är bra exempel på detta. Berömda koloraturarior är Nattens drottnings stora aria Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen (Hämndarian) i Mozarts Trollflöjten, Lucias aria (Vansinnesscenen) i Donizettis Lucia di Lammermoor och Zerbinettas aria i Richard Strauss Ariadne på Naxos. Koloratur förekommer också i tyngre partier. Leonora i Trubaduren och Violetta i La Traviata (båda av Verdi) är sådana exempel, där finns koloraturer i ariorna i form av snabba löpningar, oftast långa skalor upp och ner. (sv)
  • 花腔(義大利語:Coloratura)是一种华丽的演唱技巧,主要应用于西洋古典音乐中,以装饰音多而难度大而著名。起源于17-18世纪的意大利阉伶,现在多由女高音或次女高音演唱。 (zh)
  • Колоратура (італ. coloratura — прикраса) — сукупність орнаментальних прийомів у вокальній музиці, насамперед у класичній опері, особливо італійській та французькій опері періоду бароко (XVII—XVIII ст.), класицизму (друга половина XVIII століття) і раннього романтизму (перша половина XIX століття). Найчастіше колоратура використовувалася в партіях для високих співацьких голосів, насамперед сопрано — спочатку у виконанні співаків-кастратів, а потім для високого, так званого колоратурного сопрано у виконанні жінок. Серед характерних зразків оперних партій з широким використанням колоратури — партії Цариці Ночі в «Чарівній флейті» Моцарта і Лючії в «Лючії ді Ламмермур» Доніцетті. Барвистими і надзвичайно складними колоратурами рясніють оперні арії епохи бароко (Гендель, Вівальді, та ін.) У XX столітті і до сьогодні, у зв'язку з виникненням і популяризацією автентичного виконання музики епохи бароко, до числа голосів, виконуючих колоратури, додався і контратенор, який в такому випадку виконує чоловічі сопранові партії. (uk)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 839554 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 8395 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1100208712 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
rdf:type
rdfs:comment
  • Koloratura (z německého Koloratur, resp. italského coloratura, to z latinského color, barva, barvit, zdobit) je melodická výzdoba především zpěvního hlasu. Je charakteristická rychlými běhy, skoky, či sekvencemi. Nejčastěji se objevuje v áriích. Často je chápána jako projev manýrismu a samoúčelnosti, v dílech mistrů je s účinkem používána jako prostředek ke zvýraznění vypjatých míst či charakteru postav. Označení se používá také pro zvláštní pěveckou techniku určenou k interpretaci takových árií. (cs)
  • Koloraturoj (lat. color = „kolor(ig)o“) estas en la kantado ornamaĵoj laŭ formo de tonpasaĝoj kaj ankaŭ tonsaltoj. Koloraturoj estas melismaj, do havas plurajn tonoj sur unu tekstosilabo. La principon de ornamado ĉirkaŭludanta la esencan melodion muzikistoj jam evoluigis ekde la mezepoko. Kulmino estis la diminuado de la 17-a jarcento. Ĝis ĉi tiu epoko la kolorurado estis maniero de improvizado. En la malfrubaroka ario oni tiam intensigis la virtuozan kantadon ĝisekstreme, kaj la paso de la kantado esti pli kaj pli elkomponata, same kiel ankaŭ en la Viena klasiko. (eo)
  • Coloratura is an elaborate melody with runs, trills, wide leaps, or similar virtuoso-like material, or a passage of such music. Operatic roles in which such music plays a prominent part, and singers of these roles, are also called coloratura. Its instrumental equivalent is ornamentation. Coloratura is particularly found in vocal music and especially in operatic singing of the 18th and 19th centuries. The word coloratura (UK: /ˌkɒlərəˈtjʊərə/ COL-ə-rə-TURE-ə, US: /ˌkʌl-/ CUL-, Italian: [koloraˈtuːra]) means "coloring" in Italian, and derives from the Latin word colorare ("to color"). (en)
  • Koloratura (italieratik coloratura) ahots lirikoak segidako nota lasterrak jarraian kantatzeko ahalmena da. Koloratura izaten da, hau da, koloraturan, hitz baten bokala hainbat nota jarraituri zabaltzen da. Koloratura, bel canto teknikaren hiru adierazleetako bat da. Horregatik, edozein ahots motak egin beharrekoa izaten da. Baina, hala ere, koloratura sopranoaren ahotserako musikan askoz gehiago erabiltzen da. (eu)
  • En el ámbito de la música, la coloratura hace referencia a la elaboración de la melodía, en concreto en la música vocal y especialmente en la operística. Partiendo de esta definición, el término puede asumir varios significados relacionados. Así pues, es ampliamente utilizado para designar ciertos pasajes musicales y roles operísticos en los que esta técnica ornamental desempeña un papel relevante, así como por extensión, a los cantantes que interpretan tales roles.​​​​ La palabra española «coloratura» proviene del italiano «colorare», que significa ‘colorear, intensificar, animar’. (es)
  • Ornáidiú bláthach san ailtireacht nó sa cheol guthach. Mar shampla, is féidir le soprán coloratura breis ornáidíochta nó tondatha a chur le nótaí arda i séis. (ga)
  • 'Coloratur atau Coloratura adalah sebuah teknik suara dalam bernyanyi, suara wanita yang berpindah-pindah nada dengan amat cepat, ringan dan lincah. Lagu-lagu yang memerlukan suara seperti itu banyak terdapat pada berbagai karya dalam opera-opera Italia pada abad ke 18 dan awal abad ke 19. Komponis atau pencipta lagu yang memakai teknik coloratur, misalnya Bellini, Donizetti. Istilah coloratur juga dipakai dalam lagu-lagu dengan nada-nada penuh nada gerak lincah dan cepat turun-naik, ibarat hiasan-hiasan yang beraneka ragam. (in)
  • Koloratura (wł. coloratura) – w analizie dzieła muzycznego, określenie fragmentu kompozycji wokalnej (np. arii lub pieśni), złożonego z przebiegów gamowych, pasaży i innych ozdobników, wymagających od wykonawcy biegłości i sprawnego dysponowania skalą głosu. (pl)
  • Колоратура (итал. coloratura — украшение) — совокупность орнаментальных приёмов в вокальной музыке, прежде всего в классической опере, особенно итальянской и французской опере периода барокко (XVII—XVIII вв.), классицизма (вторая половина XVIII века) и раннего романтизма (первая половина XIX века). (ru)
  • 花腔(義大利語:Coloratura)是一种华丽的演唱技巧,主要应用于西洋古典音乐中,以装饰音多而难度大而著名。起源于17-18世纪的意大利阉伶,现在多由女高音或次女高音演唱。 (zh)
  • Coloratura, de l'italià colorare (colorejar; intensificar; animar), és la capacitat de la veu lírica d'executar successions de notes ràpides de vegades de forma melismàtica. Ha de poder realitzar-la qualsevol tipus de veu, però normalment s'escriuen per a soprano i tenor, que són les que més agilitat tenen per naturalesa. (ca)
  • Eine Koloratur (von lat. color = „Farbe, Färbung“) ist im Gesang eine schnelle Abfolge von Tönen mit kurzen Notenwerten oft gleicher Länge. Koloraturen sind melismatisch, d. h., mehrere Töne fallen gemeinsam auf den Vokal einer Textsilbe. Sie können gebunden oder staccato ausgeführt werden. Bei Richard Wagner, Giacomo Puccini und anderen Veristen spielte die Koloratur gar keine Rolle mehr, sie war mit den naturalistischen Ausdrucksansprüchen der durchkomponierten Oper nicht mehr zu vereinbaren. (de)
  • Ο μουσικός όρος κολορατούρα προέρχεται από το λατινικό ρήμα colorare που σημαίνει χρωματίζω· από την ίδια ρίζα προέρχεται και το color, το φθογγόσημο αξίας ενός ογδόου στη λατινική ορολογία της μουσικής. Στην παγκόσμια μουσική ορολογία χρησιμοποιείται στη φωνητική μουσική και αναφέρεται στο περίτεχνο τραγούδι, ιδιαιτέρως στα πλαίσια της όπερας του 18ου και 19ου αιώνων. Με τον όρο κολορατούρα αναφερόμαστε συνηθέστερα σε γρήγορες κλιμακες, και παρόμοια δεξιοτεχνικά περάσματα, που απαντώνται τόσο στην όπερα, όσο και στο ορατόριο, ληντ κλπ. (el)
  • En musique classique, le terme coloratura (du latin « colorare » qui signifie « orner ») qualifie une voix virtuose apte à réaliser des vocalises complexes au sein d'un répertoire richement orné : trilles, arpèges, notes piquées, etc. Il est également employé fréquemment sous les formes francisées colorature ou coloratoure. Exemples de rôles de colorature : (fr)
  • La coloratura è un passo virtuosistico di una melodia vocale. Nella storia della musica si hanno esempi di colorature scritte dai compositori e di altre invece improvvisate dai cantanti. Di solito si tratta di vocalizzi su singole sillabe, una successione anche molto lunga di note quasi sempre da eseguirsi con notevole velocità. (it)
  • コロラトゥーラ(イタリア語: coloratura)は、クラシック音楽の歌曲やオペラにおいて、旋律に細かく速い音符の連なりを用いて装飾を施し、まるで声を転がすように歌う技法である。このような装飾は、音価の長い音符を音価の短い音符に分割するディミヌツィオーネ(イタリア語:diminuzione)という方法が用いられ、音価の長い白い音符から音価の短い黒い音符に変えるため、音符に色を塗るcolorireという言葉からコロラトゥーラという言葉が生まれた。このように細かく速い音符の連なりを敏捷に歌う技法をアジリタ(イタリア語:agilità)とも呼ぶ。 この技法は16世紀からロッシーニの活躍した1800年代中頃までの期間に大きく発展した。特にカストラートの歌手達によって極限まで歌唱技術が高められたが、過剰な装飾を施すことは時に音楽の本質を歪めることもあった。その中にあって、ロッシーニは楽譜に全ての装飾音を記譜し、装飾によって登場人物の心情を浮かび上がらせることに成功している。なお、このように装飾された旋律を歌うことを装飾歌唱(カント・フィオリート canto fiorito)とも言う。 (ja)
  • Coloratuur is een reeks versieringen in de muziek, door snelle loopjes, sprongen, korte noten en tremolo's. De term wordt meestal gebruikt voor klassieke (eind 18e eeuw) en romantische (19e eeuw, vooral belcanto) vocale muziek en is dan vaak synoniem voor vocale virtuositeit, maar kan ook worden gebruikt voor instrumentale muziek. Het woord is afkomstig van het Latijns-Italiaanse colorare = kleuren. (nl)
  • Koloratur (av lat. color färg), virtuos utsmyckning av vokalmusik genom snabba löpningar, vågade språng, ornament och drillar. Koloraturer förekom ofta i den italienska körmusiken under 1400- och 1500-talet, och utvecklades särskilt i Florens. Under de följande århundradena var italiensk musik mycket tongivande, och koloraturer praktiserades i nästan all opera- och kantatmusik. Även arabisk sångteknik innehåller koloraturer, och uppkomsten i Europa kan ha varit genom kulturellt utbyte därifrån. Fram till början av 1800-talet gavs sångartister inom alla röstlägen möjlighet att demonstrera sin virtuositet genom koloraturer. (sv)
  • Para os cantores líricos, a palavra Coloratura em português tem uma conotação diferente do que tem em outras línguas. Em português, significa a execução de diversas notas em uma única sílaba, geralmente rapidamente e com grande agilidade, podendo ser legato ou staccato. Em inglês faz-se diferença entre coloratura e melisma, usando aquele como sinônimo de , e este para coloratura. Vozes masculinas e femininas, podem possuir coloratura, porém de maneiras distintas. Sopranos Lírico Coloratura Exemplos de soprano coloratura: * Carla Maffioletti (soprano coloratura) uma das maiores brasileiras (pt)
  • Колоратура (італ. coloratura — прикраса) — сукупність орнаментальних прийомів у вокальній музиці, насамперед у класичній опері, особливо італійській та французькій опері періоду бароко (XVII—XVIII ст.), класицизму (друга половина XVIII століття) і раннього романтизму (перша половина XIX століття). У XX столітті і до сьогодні, у зв'язку з виникненням і популяризацією автентичного виконання музики епохи бароко, до числа голосів, виконуючих колоратури, додався і контратенор, який в такому випадку виконує чоловічі сопранові партії. (uk)
rdfs:label
  • Coloratura (en)
  • Coloratura (ca)
  • Koloratura (cs)
  • Koloratur (de)
  • Κολορατούρα (el)
  • Koloraturo (eo)
  • Coloratura (es)
  • Koloratura (eu)
  • Coloratura (ga)
  • Coloratura (in)
  • Coloratura (it)
  • Coloratura (fr)
  • コロラトゥーラ (ja)
  • Koloratura (pl)
  • Coloratuur (nl)
  • Coloratura (pt)
  • Колоратура (ru)
  • Koloratur (sv)
  • 花腔 (zh)
  • Колоратура (uk)
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:instrument of
is dbo:knownFor of
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is dbp:instrument of
is dbp:knownFor of
is gold:hypernym of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License