An Entity of Type: Thing, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

Classical mechanics is a physical theory describing the motion of macroscopic objects, from projectiles to parts of machinery, and astronomical objects, such as spacecraft, planets, stars, and galaxies. For objects governed by classical mechanics, if the present state is known, it is possible to predict how it will move in the future (determinism), and how it has moved in the past (reversibility).

Property Value
dbo:abstract
  • En física la mecànica clàssica, de vegades també anomenada mecànica newtoniana, és una de les grans subdivisions de la mecànica, es refereix a un conjunt de lleis físiques que descriuen el comportament dels cossos sotmesos a l'acció d'un sistema de forces, descriu de manera força precisa gran part dels fenòmens mecànics que podem observar directament a la nostra vida quotidiana. L'altra gran subdivisió és la mecànica quàntica. La mecànica clàssica és aplicable als cossos continus, a velocitats baixes (és a dir, molt per sota de la velocitat de la llum) i de mida molt més gran que els àtoms o les molècules. La podem utilitzar per descriure el moviment de tota classe d'objectes macroscòpics, des dels projectils fins a parts de les màquines passant pels objectes astronòmics com les naus espacials, els planetes, les estrelles o les galàxies. Dins d'aquests dominis ofereix resultats força acurats, es tracta d'una de les matèries més antigues en ciència, enginyeria i tecnologia. Dins de la mecànica clàssica sovint es diferencien dues teories: la mecànica newtoniana (o simplement mecànica ), formulada per primera vegada per Newton en la famosa obra Philosophiae Naturalis Principia Mathematica, publicada el 1686, i la mecànica analítica desenvolupada per Lagrange, Hamilton, Liouville, Jacobi i d'altres entre la segona meitat del segle xviii i finals del segle xix. De vegades amb el terme mecànica clàssica s'està indicant, especialment en la literatura científica de parla anglesa, només una de les dues teories. Cal assenyalar que les dues teories, encara que partint de principis diferents (els postulats d'Isaac Newton en el primer cas, el principi de mínima acció en el segon) i utilitzant mètodes matemàtics sustancialment diferents (càlcul simple en el primer cas, càlcul de les variacions i elements d'anàlisi matemàtica que en el segon), van arribar a resultats equivalents des del punt de vista experimental. (ca)
  • الميكانيكا الكلاسيكية (بالإنجليزية: Classical mechanics)‏ هي الفرع الأقدم في علم حركة الأجسام (الميكانيكا)، وهي تهتم بدراسة القوى الواقعة على الجسم وحركته ونظم الجسيمات في فضاء إقليدي ثلاثي الأبعاد ومحاولة صياغة تلك العلاقات في قوانين فيزيائية، تسمح باستنتاج سير الحركة المستقبلية على أساس معرفة الظروف الابتدائية.توارد مصطلح الميكانيكا الكلاسيكية للدلالة على المنظومات الرياضية التي أرساها إسحاق نيوتن، بشكل أساسي، ويوهانز كبلر وغاليليو غاليلي والتي ظلّت سائدة منذ القرن السابع عشر حتى ظهور النسبية الخاصة والنسبية العامة التي صاغها أينشتاين خلال السنوات 1905 - 1916 وميكانيكا الكم التي اشترك في صياغتها ماكس بلانك وهيزنبرج وشرودنجر وديراك في بداية القرن العشرين بين 1900 - 1928. في البداية كانت الميكانيكا الكلاسيكية والمشار إليها بالميكانيكا النيوتنية تهتم بصفة أساسية بتفسير حركة الكواكب والأجسام على الأرض بواسطة أساليب التحليل الرياضي، ولا سيما الحساب التفاضلي، التي وضعها نيوتن بنفسه بالتزامن مع لايبنتز. وفي ما بعد قام لاغرانج وهاميلتون بإعادة صياغة وتبسيط حسابات الميكانيكا التقليدية وذلك بالاعتماد على أن حركة الجسم تخضع لوجود حد أدنى من الطاقة الكامنة دون اللجوء إلى توازن القوى والتسارع (قانون نيوتن الثاني). كما تدخل النظريات الخاصة بتأثير الحرارة على الغازات والأجسام والمعروفة الديناميكا الحرارية ومن المساهمين في هذا المضمار بويل وبولتزمان وكذلك صياغة نظرية الكهرومغناطيسية على يد ماكسويل كلها تنتسب إلى الميكانيكا التقليدية ونظرية النظم الديناميكية. * وقوانين الميكانيكا الكلاسيكية تنجح في وصف حركة الأجسام عند السرعات البطيئة والصغيرة بالنسبة إلى سرعة الضوء. وتبلغ سرعة الضوء 300 ألف كيلومتر/ثانية. أما إذا اقتربت سرعة الجسم من سرعة الضوء، فيجب الحساب باستخدام النظرية النسبية حتى لا تحدث فروق بين الحساب والمشاهدة إذا اتبعنا طريقة نيوتن. وكذلك لا تأخذ الديناميكا التقليدية التأثيرات الكوموية في الحسبان. وتلك التأثيرات الكمومية لا بد من أخذها في الاعتبار عند دراستنا لخواص المادة وحركتها في الحيز المجهري أي عند تعاملنا مع الجسيمات الذرية وتحت الذرية.مثل التشعب والشواش. كما تعتبر الميكانيكا التقليدية أداة العديد من التطبيقات التقنية الحديثة (مثل الهندسة المدنية، الملاحة الفضائية، الإنسالية). (ar)
  • La mecànica (del grec Μηχανική mekanicos) és la part de la física que estudia el moviment dels cossos físics i les causes d'aquests moviments, tals com les forces o les energies. La mecànica pot ser dividida en la mecànica clàssica, la mecànica relativista, la mecànica quàntica i la mecànica quàntica relativista. Aquesta divisió depèn de la dimensió i la velocitat dels objectes físics que s'estudien. Aquesta disciplina té els seus inicis a l'antiga Grècia però és a l'edat moderna, amb científics com Galileo, Kepler i especialment Newton, quan s'inicia el que avui coneixem com a mecànica clàssica. La mecànica és una ciència que pertany a la física, ja que estudia fenòmens físics. Per això té una estreta relació amb el rigor de les matemàtiques i el seu raonament deductiu, així com amb l'enginyeria, amb un caràcter fortament empíric. (ca)
  • Mechanika je obor fyziky, který se zabývá mechanickým pohybem, tedy přemísťováním těles v prostoru a čase a změnami a tvarů těles. Mezi veličiny, které nejčastěji používá patří poloha, rychlost, zrychlení, síla, energie a hybnost. Mechanika patří k nejstarším oborům fyziky a od počátku byla úzce spojena s technickými aplikacemi, např. s tvorbou mechanických strojů. Je založena na principech tvořících obecnější teorii (např. speciální teorie relativity, kvantová teorie, teorie chaosu). (cs)
  • Klasická mechanika je mechanika, zabývající se mechanickými jevy makroskopických těles, která se pohybují rychlostí zanedbatelnou vzhledem k rychlosti světla. S takovými jevy se člověk běžně kolem sebe setkává, proto byla většina mechanických jevů zkoumána již ve starověku (Archimédés, Hérón). Na samém konci středověku pak začaly znovu být poznatky upřesňovány a dále rozšiřovány (Galileo Galilei, Blaise Pascal). Vyvrcholením bylo dílo Isaaca Newtona, který postuloval zákony klasické mechaniky (Newtonovy pohybové zákony), přetrvávající až do konce 19. století. Proto bývá klasická mechanika často označována jako Newtonova mechanika, jde-li o doslovnou citaci Newtona, nebo newtonovská mechanika, jde-li o mechaniku v duchu Newtonově, případně však dále rozvinutou. Ke konci 19. století byly při pokusech sloužících k určení rychlosti světla zjištěny rozpory se stávající Newtonovou teorií. Tyto rozpory se podařilo odstranit Albertu Einsteinovi formulací teorie relativity. Relativistická fyzika je založena na obdobných principech jako newtonovská mechanika, proto bývá takto vzniklá relativistická mechanika dnes považována za součást klasické mechaniky. Někdy se v této souvislosti také hovoří o klasické relativistické mechanice, čímž se zdůrazňuje rozdíl od kvantové relativistické mechaniky. Max Planck našel ke konci 19. století řešení problému označovaného jako ultrafialová katastrofa. Jeho řešení vedlo ke změně chápání fyzikálních principů, jejichž důsledkem byl vznik kvantové mechaniky, která se zabývá především mikroskopickými tělesy. Jako klasická mechanika bývá primárně označována mechanika Newtonova (tedy mechanika pomalu se pohybujících makroskopických těles). Pokud je třeba rozlišovat pouze mezi principy, na nichž je založena kvantová mechanika, a principy, na nichž je založena Newtonova a Einsteinova teorie, pak je klasická mechanika společným označením pro Newtonovu i relativistickou mechaniku (jedná se tedy o společné označení pro pohyb makroskopických těles). Klasická mechanika se tedy zaměřuje na mechaniku makrosvěta, zatímco kvantová mechanika se zaměřuje na fyziku mikrosvěta. (cs)
  • Die Mechanik (von altgriechisch μηχανικὴ τέχνη mechané, deutsch ‚Maschine, Kunstgriff, Wirkungsweise‘) ist in den Naturwissenschaften und den Ingenieurwissenschaften die Lehre von der Bewegung und Verformung von Körpern sowie den dabei wirkenden Kräften. In der Physik wird unter Mechanik meist die klassische Mechanik verstanden. Im Teilgebiet der theoretischen Physik wird der Begriff oft abkürzend für die theoretische Mechanik verwendet. In den Ingenieurwissenschaften versteht man darunter meist die Technische Mechanik, die Methoden und Grundlagen der klassischen Mechanik zur Berechnung von Maschinen oder Bauwerken nutzt. Sowohl die Relativitätstheorie als auch die Quantenmechanik enthalten die klassische Mechanik als Spezialfall. Die Klassische Mechanik wurde im 17. Jahrhundert im Wesentlichen durch die Arbeiten von Isaac Newton begründet und war damit die erste Naturwissenschaft im modernen Sinn (siehe Geschichte der Klassischen Mechanik). (de)
  • Η μηχανική, δηλαδή «η τέχνη των μηχανών», αποτελεί έναν ευρύ κλάδο της φυσικής που ασχολείται με τη συμπεριφορά των φυσικών σωμάτων, δηλαδή όταν αυτά αλληλεπιδρούν με δυνάμεις μεταξύ τους, τα αποτελέσματα της άσκησης των δυνάμεων αυτών, δηλαδή με τη κίνηση, δηλαδή τους μηχανισμούς της αλλαγής της με το χρόνο (και την τυχόν παραμόρφωσή τους). Η επιστημονική αυτή ενασχόληση έχει τις ρίζες της στην αρχαία Ελλάδα, όπως τεκμηριώνουν τα αρχαία κείμενα του Αριστοτέλη και του Αρχιμήδη, που έχουν διασωθεί και ανευρεθεί (δείτε περισσότερες λεπτομέρειες παρακάτω, στην Ιστορία της Κλασικής Μηχανικής). Κατά τις αρχές της Νεώτερης Περιόδου, επιστήμονες όπως ο Γαλιλαίος, ο Κέπλερ και ιδιαίτερα ο Νεύτων, οδήγησαν στην ίδρυση της αποκαλούμενης Κλασικής Μηχανικής. Είναι ένας κλάδος της αντίστοιχης Κλασικής Φυσικής, που ασχολείται με σωματίδια που είτε είναι σε «ηρεμία» είτε κινούνται με (σχετικά) μικρή ταχύτητα. Η μηχανική μπορεί επίσης να οριστεί ως ένας κλάδος της Φυσικής που ασχολείται με την κίνηση και τη δύναμη ενός συγκεκριμένου αντικειμένου. Η μηχανική ήταν ο πρώτος κλάδος της φυσικής. Αποτελεί μία μεγάλη πηγή γνώσης για τον φυσικό κόσμο. Επίσης αποτελεί κεντρικό μέρος της τεχνολογίας, δηλαδή των τεχνικών εφαρμογής αυτής της γνώσης για σκοπούς χρήσιμους στον άνθρωπο. Με αυτή τη λογική ο κλάδος είναι συχνά γνωστός ως εφαρμοσμένη μηχανική. (el)
  • Στη φυσική, η Κλασική Μηχανική είναι ένας από τούς δύο κύριους κλάδους της Μηχανικής, η οποία ασχολείται με το σύνολο των Φυσικών Νόμων που περιγράφουν την κίνηση σωμάτων υπό την επίδραση ενός συστήματος δυνάμεων. Η μελέτη της κίνησης των σωμάτων είναι αρχαία, κάνοντας την κλασική μηχανική έναν από τους παλαιότερους και ευρύτερους κλάδους της φυσικής, της μηχανικής και της τεχνολογίας. Η κλασική μηχανική περιγράφει την κίνηση μακροσκοπικών αντικειμένων, από βλήματα έως και μέρη μηχανικών συστημάτων, καθώς και , όπως διαστημόπλοια, πλανήτες, αστέρια, και γαλαξίες. Εκτός αυτών, πολλές ειδικεύσεις μέσα στον τομέα ασχολούνται με Ρευστά (Αέρια, Υγρά), Στερεά, και άλλα ειδικά ζητήματα. Η κλασική μηχανική παρέχει εξαιρετικά ακριβή αποτελέσματα εφόσον το πεδίο της μελέτης περιορίζεται σε μεγάλα αντικείμενα και σε ταχύτητες που δε πλησιάζουν αυτήν του φωτός. Όταν έχουμε να κάνουμε με αντικείμενα αρκετά μικρά, είναι απαραίτητο να εισάγουμε τον άλλο κύριο κλάδο της μηχανικής την, κβαντομηχανική, η οποία συνενώνει τους μακροσκοπικούς νόμους της φυσικής με την και χειρίζεται την των ατόμων και των μορίων. Σε περιπτώσεις που η ταχύτητα των αντικειμένων πλησιάζει αυτήν του φωτός, η κλασική μηχανική επεκτείνεται από την Ειδική Σχετικότητα. Η Γενική Σχετικότητα ενώνει την Ειδική Σχετικότητα με τον νόμο της παγκόσμιας έλξης του Νεύτωνα, επιτρέποντας στους φυσικούς να χειριστούν την βαρυτική έλξη σε βαθύτερο επίπεδο. Ο όρος κλασική μηχανική επινοήθηκε στις αρχές του 20ου αιώνα για να περιγράψει το σύστημα της φυσικής που ξεκίνησε ο Νεύτων και οι άλλοι φυσικοί φιλόσοφοι του 17ου αιώνα, χτίζοντας πάνω στις προηγούμενες αστρονομικές θεωρίες του Γιόχαν Κέπλερ, οι οποίες με την σειρά τους ήταν βασισμένες στις ακριβείς παρατηρήσεις του Τύχο Μπράχε και στις μελέτες του Γαλιλαίου για την κίνηση γήινων βλημάτων . Εφόσον αυτές οι πτυχές της Φυσικής αναπτύχθηκαν πολύ πριν την ανακάλυψη της κβαντικής μηχανικής και της σχετικότητας, μερικές πηγές εξαιρούν την θεωρία της σχετικότητας του Αϊνστάιν από αυτήν την κατηγορία. Παρ' όλα αυτά ένας μεγάλος αριθμός σύγχρονων πηγών περιλαμβάνουν την σχετικιστική μηχανική, η οποία από την δική τους οπτική αντιπροσωπεύει την κλασσική μηχανική στην πιο ανεπτυγμένη και ακριβή μορφή της. Το αρχικό στάδιο ανάπτυξης της κλασικής μηχανικής συχνά αναφέρεται και ως Νευτώνεια μηχανική, και σχετίζεται με τις φυσικές έννοιες που προαναφέραμε και τις μαθηματικές μεθόδους που αναπτύχθηκαν από τον Νεύτωνα, και παράλληλα από τον Λάιμπνιτς, και άλλους. Αυτό αναλύεται διεξοδικότερα παρακάτω. Αργότερα, πιο αφηρημένες και γενικές μέθοδοι αναπτύχθηκαν,οδηγώντας σε ανασχηματισμούς της κλασικής μηχανικής γνωστές και ως Λαγκρανζιανή μηχανική και . Αυτή η ραγδαία πρόοδος έγινε στον 18ο και 19ο αιώνα, και επέκτεινε την μηχανική πέρα από το έργο του Νεύτωνα, κυρίως με την χρήση . Τελικά, τα μαθηματικά που αναπτύχθηκαν για αυτές τις νέες θεωρίες ήταν η βάση για την δημιουργία της κβαντικής μηχανικής. (el)
  • المِيكانِيكا (باليونانية: μηχανική)‏ أو علم الآليات أو عِلْم الحِيَل أو عِلْمُ القُوى المُحَرِّكةِ والساكِنة، (والمقصود بالحيلة ما يُعرف اليوم بالآلة أو الجهاز) هي مجال الفيزياء المعنية بحركات الأجسام العيانية. القوى المطبقة على الكائنات تؤدي إلى إزاحة، أو تغييرات في موضع كائن بالنسبة لموضعه. يرجع أصل هذا الفرع من الفيزياء في اليونان القديمة إلى كتابات أرسطو وأرخميدس. خلال الفترة الحديثة المبكرة، وضع علماء مثل غاليليو وكيبلر ونيوتن الأساس لما يعرف الآن بالميكانيكا الكلاسيكية. إنه فرع من الفيزياء الكلاسيكية التي تتعامل مع الجسيمات التي تكون في حالة سكون أو تتحرك بسرعات أقل بكثير من سرعة الضوء. يمكن تعريفه أيضًا على أنه فرع من العلوم يتعامل مع حركة وقوى على أجسام ليست في عالم الكم. (ar)
  • Mekaniko aŭ meĥaniko referencas al la parto de fiziko pritrakanta la ekvilibron, movadon de korpoj, la fortojn kiuj efikas sur la korpoj, kaj ties aplikado al maŝinoj kaj aparatoj. La termino "korpo" povas signifi grandan sortimenton de objektoj, ekzemple: partikloj, , kosmaj flugaparatoj, astroj, , kaj eroj de solidoj, likvoj, gasoj, ktp. Mekaniko eble estas la primara kaj originala fako de fiziko. Ĝi entenas grandan parton de scio pri la natura mondo. Ĝi ankaŭ konstituas la centran parton de teknologio kaj inĝenieriko. La plej gravaj divizioj de mekaniko estas inter klasika mekaniko, kvantuma mekaniko, kaj . Historie klasika mekaniko venis unue, dum kvantuma mekaniko kaj relativeca mekaniko estas pli novaj. Kvantuma mekaniko kaj relativika mekaniko malkovriĝis frue en la 20-a jarcento. Pro la matematika precizeco de prognozoj bazitaj sur klasika mekaniko, ĝi estas rigardata kiel la modelo por aliaj . Kvantuma mekaniko havas pli grandan amplekson ol klasika mekaniko; kaj oni povas vidi ĝin entenanta klasikan mekanikon de la vidpunkto de la grandeco de korpoj. Ne estas kontraŭdiroj; ĉar en la limo de mezgrandaj korpoj la prognozoj de kvantuma mekaniko alprokimiĝas al tiuj de klasika mekaniko. Iel analoge, Ejnŝtejna relativeco etendis la amplekson de mekaniko, kaj klasika kaj kvantuma. Refoje ne estas kontraŭdiroj tie ĉi. Samkiel oni povas diri ke kvantuma mekaniko kovras grandajn kaj malgrandajn partiklojn. Oni povas diri ke relativeco kovras "rapidajn" kaj "malrapidajn" korpojn. Por malrapidaj partikloj estas pli simple uzi klasikan mekanikon. Kontinuas esti esploro en la kazo de malgrandaj rapidaj korpoj. La matematikaj priskriboj en kvantuma mekaniko kaj relativika mekaniko ne kongruas. Por kombini ilin oni devas trovi novan priskribon kiu facile funkcias kun malgrandaj rapidaj korpoj. Ĉiutaga observanto ne bezonas tiun ĉi ekstreman priskribon por ĉiutagaj aferoj. Aliaj distingaĵoj inter la subfakoj de mekaniko koncernas la naturon de la korpoj. Oni traktas partiklojn kiel mankantan internan strukturon. Do oni traktas ilin kiel matematikajn punktojn de klasika mekaniko. Rigidaj korpoj havas etendon, sed konservas simplecon proksiman al tiu de partikloj, aldonante nur kelkajn gradojn de libereco, kiaj orientado en spaco. Alie korpoj povas esti duon-rigida, t.e. , aŭ ne-rigida, t.e. . Tiuj ĉi fakoj havas klasikajn kaj kvantumajn subfakojn. Aliaj ankaŭ havas relativikajn subfakojn. Ekzemple, la movado de spacveturilo priskribiĝas per klasika mekaniko rilate al sia orbito kaj (t.e. per rotacio rilate al ). Dum atoma nukleo priskribiĝas per kvantuma mekaniko en analogaj situacioj. (eo)
  • Klasika mekaniko estas tiu mekaniko, kiu neglektas relativecon kaj kvantumajn aspektojn je la studo de la movo de la korpoj aŭ mekaniko. Historie klasika mekaniko venis unue, dum kvantuma mekaniko kaj estas pli novaj. Kvantuma mekaniko kaj relativeca mekaniko disvolviĝis frue en la 20-a jarcento. Multfoje aperas kiel neŭtona mekaniko (grave elvolita de Isaac Newton), kvankam oni povas inkludi aliajn alproksimiĝojn al la fako, kiel tiel de Leibniz. Newton studas movon laŭ ĝiaj kaŭzoj (fortoj), tamen aliaj studas ĝin laŭ ĝiaj efektoj (energiŝanĝoj). Klasika mekaniko trafas pri movo de makroskalaj objektoj, tiel kiel pafaĵoj, maŝineroj aū kosmaj objektoj, ekzemple spacveturiloj, planedoj, steloj kaj galaksioj. Ĝi eltenas precizajn rezultojn pri la movo de tiuj objektoj, kaj estas unu el la plej malnovaj kaj ampleksaj fakoj en scienco kaj teknologio. Ene de tiu fako, multaj specialaj fakoj enestas, tiuj pri gasoj, likvoj aū solidoj, ktp. Klasika mekaniko estas fako de fiziko kie la determina movado de objektoj studiĝas. Ĝi inkluzivas kelkajn diversajn fakojn kiuj prezentas specialigitajn formojn aŭ etaĝojn de disvolvado: * Neŭtona mekaniko * Termodinamiko * Statistika mekaniko * * Lagranĝa mekaniko kaj hamiltona mekaniko estas reformulaĵoj de la klasika mekaniko per la aliaj matematikaĵoj. Plejmultaj el la supraj estas iel ekvivalentaj, aŭ ekzakte ekvivalentaj aŭ ekvivalentaj laŭ specialaj cirkonstancoj. Ekzemple, lagranĝa mekaniko estas ĉiam ekzakte ekvivalenta al neŭtona mekaniko, sed en ĝia plej simpla formo, hamiltona mekaniko estas ekvivalenta al la antaŭaj du nur kiam ne estas frotaj aŭ trenaj fortoj. En aliaj kazoj, antaŭe menciita fako de mekaniko estas nur oportuna specialigita formo: neŭtona mekaniko povas uziĝi por dedukti statisikan mekanikon, kaj statistika mekaniko rekte produktas, pli precize, ĉiujn la rezultojn de termodinamiko. (eo)
  • Classical mechanics is a physical theory describing the motion of macroscopic objects, from projectiles to parts of machinery, and astronomical objects, such as spacecraft, planets, stars, and galaxies. For objects governed by classical mechanics, if the present state is known, it is possible to predict how it will move in the future (determinism), and how it has moved in the past (reversibility). The earliest development of classical mechanics is often referred to as Newtonian mechanics. It consists of the physical concepts based on foundational works of Sir Isaac Newton, and the mathematical methods invented by Gottfried Wilhelm Leibniz, Joseph-Louis Lagrange, Leonhard Euler, and other contemporaries, in the 17th century to describe the motion of bodies under the influence of a system of forces. Later, more abstract methods were developed, leading to the reformulations of classical mechanics known as Lagrangian mechanics and Hamiltonian mechanics. These advances, made predominantly in the 18th and 19th centuries, extend substantially beyond earlier works, particularly through their use of analytical mechanics. They are, with some modification, also used in all areas of modern physics. Classical mechanics provides extremely accurate results when studying large objects that are not extremely massive and speeds not approaching the speed of light. When the objects being examined have about the size of an atom diameter, it becomes necessary to introduce the other major sub-field of mechanics: quantum mechanics. To describe velocities that are not small compared to the speed of light, special relativity is needed. In cases where objects become extremely massive, general relativity becomes applicable. However, a number of modern sources do include relativistic mechanics in classical physics, which in their view represents classical mechanics in its most developed and accurate form. (en)
  • Die klassische Mechanik oder Newtonsche Mechanik ist das Teilgebiet der Physik, das die Bewegung von festen, flüssigen oder gasförmigen Körpern unter dem Einfluss von Kräften beschreibt. Dazu gehören auch der Fall der Trägheitsbewegung in Abwesenheit einer Kraft und der Fall des statischen Gleichgewichts, d. h. des Verbleibens in der Ruhelage, obwohl Kräfte wirken. Typische Anwendungsgebiete der klassischen Mechanik sind Himmelsmechanik, Technische Mechanik, Hydrodynamik, Aerodynamik, Statik und Biomechanik. Die klassische Mechanik beruht auf den von Isaac Newton Ende des 17. Jahrhunderts gelegten Grundlagen, wurde aber noch bis zum Ende des 19. Jahrhunderts durch Gottfried Wilhelm Leibniz, Johann I Bernoulli, Daniel Bernoulli, Leonhard Euler, Jean-Baptiste le Rond d’Alembert, Joseph-Louis de Lagrange, Augustin Louis Cauchy, William Rowan Hamilton und andere erweitert und weitgehend vollständig ausgearbeitet. In der Entwicklung der Physik und der anderen Naturwissenschaften diente sie als wichtiges Vorbild. Die klassische Mechanik ermöglicht sehr genaue Beschreibungen und Vorhersagen aller mechanischen Vorgänge in Wissenschaft, Technik und Natur, sofern die Geschwindigkeit der Körper gegenüber der Lichtgeschwindigkeit und ihre De-Broglie-Wellenlänge gegenüber den Abmessungen des betrachteten Systems vernachlässigt werden können. Die physikalischen Theorien wie Relativitätstheorie und Quantenmechanik, mit denen diese Einschränkungen im 20. Jahrhundert überwunden wurden, fußen ihrerseits auf der klassischen Mechanik, beruhen aber auch wesentlich auf Konzepten, die mit der klassischen Mechanik nicht mehr vereinbar sind. (de)
  • La mecánica (en griego, Μηχανική y en latín, mēchanica) o arte de construir una máquina es la rama de la física que estudia y analiza el movimiento y reposo de los cuerpos, y su evolución en el tiempo, bajo la acción de fuerzas.​ Modernamente la mecánica incluye la evolución de sistemas físicos más generales que los cuerpos másicos. En ese enfoque la mecánica estudia también las ecuaciones de evolución temporal de sistemas físicos como los campos electromagnéticos o los sistemas cuánticos donde propiamente no es correcto hablar de cuerpos físicos. El conjunto de disciplinas que abarca la mecánica convencional es muy amplio y es posible agruparlas en cuatro bloques principales: La mecánica es una ciencia perteneciente a la física, ya que los fenómenos que estudia son físicos, por ello está relacionada con las matemáticas. Sin embargo, también puede relacionarse con la ingeniería, en un modo menos riguroso. Ambos puntos de vista se justifican parcialmente ya que, si bien la mecánica es la base para la mayoría de las ciencias de la ingeniería clásica, no tiene un carácter tan empírico como estas y, en cambio, por su rigor y razonamiento deductivo, se parece más a la matemática. Esta rama de la física tiene sus orígenes en la Antigua Grecia con los escritos de Aristóteles y Arquímedes.​​​ Durante el período moderno temprano, científicos como Galileo, Kepler y Newton sentaron las bases de lo que ahora se conoce como mecánica clásica. Es una rama de la física clásica que se ocupa de partículas que están en reposo o que se mueven con velocidades significativamente menores que la velocidad de la luz. También se puede definir como una rama de la ciencia que se ocupa del movimiento y las fuerzas sobre cuerpos que no están en el reino cuántico. Hoy en día, el campo se conoce menos en términos de teoría cuántica. (es)
  • Mekanika (grezieraz Μηχανική Mikhaniki) objektu fisikoen portaera eta horrek ingurunean dituen efektuak aztertzen dituen fisikaren atala da, haiek indarrak jasan eta desplazamenduak izaten dituztenean. Fisikaren atal honek Antzinako Grezian ditu bere sustraiak non Aristotelek behera botatzen ziren gorputzen jokabidea aztertu zuen (harri bat esate baterako). Dena den Galileo, Kepler eta bereziki Newton izan ziren gaur egun Mekanika newtondar moduan ezagutzen dugunaren oinarriak jarri zituztenak. (eu)
  • Mekanika klasikoa objektu makroskopikoen higidura deskribatzen duen fisikaren arloa da, hala nola proiektilen eta makinen zatien higidurak, edota espazio-ontzi, planeta, izar eta galaxien higidurak ere. Emaitza oso zehatzak lortzen ditu eremu horietan, eta zientziaren, ingeniaritzaren eta teknologiaren arlo zaharrenetariko eta zabalenetariko bat da. Bestalde, mekanika klasikoak materiaren egoera guztien propietateak aztertzen ditu, solido izan zein fluido (likido, gas edo plasma) izan. Aldiune batean objektu baten egoera ezagutuz gero, mekanika klasikoaren legeen bidez kalkulatu —eta aurresan— egin daiteke objektua nola higituko den etorkizunean —horri determinismoa deritzo—, eta baita nola higitu den iraganean ere —horri itzulgarritasuna deritzo—. Mekanika klasikoaren garapen goiztiarrena XVII. mendearen bigarren erdialdean gauzatu zen Isaac Newton (1626-1727) eta Gottfried Wilhelm Leibniz-en (1646-1716) lanari esker, biek ala biek metodo matematiko egokiak asmatu baitzituzten indar-sistemen eraginpean dauden gorputzen higidura deskribatzeko. Gainera, Newtonek mekanika klasikoaren funtsezko legeak modu matematikoan aztertzeko bidea argitu zuen 1687an Philosophiae Naturalis Principia Mathematica liburuan. Horregatik, orduan sorturiko mekanika klasikoari mekanika newtondarra zeritzon hasieran, eta gaur egun ere horrelaxe esaten zaio maiz. Geroago, XVIII eta XIX. mendeetan zehar metodo abstraktuak asmatu ziren mekanika klasikoa birformulatzeko, bereziki Joseph-Louis Lagrange-ren (1736-1813) (mekanika lagrangearra) eta William Rowan Hamilton-en (1805-1865) (mekanika hamiltondarra) eskutik, nolabait esateko mekanika analitikoa garatuz, gaur egun fisika modernoaren arlo askotan forma horretan erabiltzen dena. Nolanahi ere, mekanika klasikoa terminoa XX. mendean hasi zen erabiltzen, mende horren hasieran gertaturiko aldakuntza eta teoria berrietatik bereizteko. Hain zuzen ere, batetik, objektuen abiadura argiaren abiadurara hurbiltzen ari den kasuetan erlatibitatearen teoria berezia eduki behar baita kontuan; bestetik, objetuen tamaina izugarri handia denean (izarrak, galaxiak…) erlatibitate orokorra aplikatu behar da; eta objektuen tamaina atomoen tamainaren antzekoa edo txikiagoa denean mekanika kuantikoa erabili behar da. Labur esanda mekanika klasikoak tamaina eta abiadura eta ez oso handi edo oso txikietako objektuekin da baliagarria; baina abiadura edo tamaina oso handietako kasuetan, mekanika erlatibista, eta atomoen tamainako munduan, mekanika kuantikoa. (eu)
  • La mecánica clásica es la rama de la física que estudia las leyes del comportamiento de cuerpos físicos macroscópicos (a diferencia de la mecánica cuántica) en reposo y a velocidades pequeñas comparadas con la velocidad de la luz. En la mecánica clásica en general se tienen tres aspectos invariantes: el tiempo es absoluto, la naturaleza realiza de forma espontánea la mínima acción y la concepción de un universo determinado. El primer desarrollo de la mecánica clásica suele denominarse mecánica newtoniana. Consiste en los conceptos físicos basados en los trabajos fundacionales de Sir Isaac Newton, y en los métodos matemáticos inventados por Gottfried Wilhelm Leibniz, Joseph-Louis Lagrange, Leonhard Euler, y otros contemporáneos, en el siglo XVII para describir el movimiento de los cuerpos físicos bajo la influencia de un sistema de fuerzas. Posteriormente, se desarrollaron métodos más abstractos que dieron lugar a las reformulaciones de la mecánica clásica conocidas como mecánica lagrangiana y mecánica hamiltoniana. Estos avances, realizados predominantemente en los siglos XVIII y XIX, van sustancialmente más allá de los trabajos anteriores, sobre todo por su uso de la mecánica analítica. También se utilizan, con algunas modificaciones, en todas las áreas de la física moderna. La mecánica clásica proporciona resultados extremadamente precisos cuando se estudian objetos grandes que no son extremadamente masivos y velocidades que no se acercan a la velocidad de la luz. Cuando los objetos que se examinan tienen el tamaño del diámetro de un átomo, se hace necesario introducir el otro gran subcampo de la mecánica: la mecánica cuántica. Para describir las velocidades que no son pequeñas en comparación con la velocidad de la luz, se necesita la relatividad especial. En los casos en los que los objetos se vuelven extremadamente masivos, se aplica la relatividad general. Sin embargo, algunas fuentes modernas incluyen la mecánica relativista en la física clásica, que en su opinión representa la mecánica clásica en su forma más desarrollada y precisa. Existen varias formulaciones diferentes, en mecánica clásica, para describir un mismo fenómeno natural que, independientemente de los aspectos formales y metodológicos que utilizan, llegan a la misma conclusión. La mecánica vectorial, que deviene directamente de las leyes de Newton, por lo que también se le conoce como «mecánica newtoniana», llega, a partir de las tres ecuaciones formuladas por Newton y mediante el cálculo diferencial e integral, a una muy exacta aproximación de los fenómenos físicos. Es aplicable a cuerpos que se mueven en relación con un observador a velocidades pequeñas comparadas con la de la luz. Fue construida en un principio para una sola partícula moviéndose en un campo gravitatorio. Se basa en el tratamiento de dos magnitudes vectoriales bajo una relación causal: la fuerza y la acción de la fuerza, medida por la variación del momentum (cantidad de movimiento). El análisis y síntesis de fuerzas y momentos constituye el método básico de la mecánica vectorial. Requiere del uso privilegiado de sistemas de referencia inercial.​ La mecánica analítica (analítica en el sentido matemático de la palabra, no en el sentido filosófico) es una formulación matemática abstracta sobre la mecánica; permite desligarse de esos sistemas de referencia privilegiados y tener conceptos más generales al momento de describir un movimiento con el uso del cálculo de variaciones. Sus métodos son poderosos y trascienden de la mecánica a otros campos de la física. Se puede encontrar el germen de la mecánica analítica en la obra de Leibniz, quien propone que para solucionar problemas en mecánica, magnitudes escalares (menos oscuras, según Leibniz que la fuerza y el momento de Newton), como energía cinética y el trabajo, son suficientes y menos oscuras que las cantidades vectoriales, como la fuerza y el momento, propuestos por Newton. Existen dos formulaciones equivalentes: la llamada mecánica lagrangiana es una reformulación de la mecánica realizada por Joseph Louis Lagrange que se basa en la ahora llamada ecuación de Euler-Lagrange (ecuaciones diferenciales de segundo orden) y el principio de mínima acción; la otra, llamada mecánica hamiltoniana, es una reformulación más teórica basada en una funcional llamada hamiltoniano realizada por William Hamilton.​ Las mecánicas hamiltoniana y lagrangiana son ejemplos de mecánicas analíticas, donde las magnitudes se relacionan entre sí por ecuaciones diferenciales parciales, que son equivalentes a las ecuaciones de Newton, por ejemplo las ecuaciones canónicas de Hamilton.​ (es)
  • La mécanique newtonienne est une branche de la physique. Depuis les travaux d'Albert Einstein, elle est souvent qualifiée de mécanique classique. La mécanique classique ou mécanique newtonienne est une théorie physique qui décrit le mouvement des objets macroscopiques lorsque leur vitesse est faible par rapport à celle de la lumière. (fr)
  • Teoiric na meicnice, bunaithe ar na gaolta idir fórsaí is gluaisní maidir le réada sa ghnáthshaol, is é sin réada i bhfad níos mó ná adaimh atá ag gluaiseacht ar luas i bhfad níos lú ná luas forleata an tsolais. Curtha i bhfoirmlí is i bhfocail ag Isaac Newton, go bunúsach ina 3 dhlí gluaisne. Glactar le ham mar dhearbhchainníocht bhuan, comhionann do gach breathnóir, idirdhealaithe ón spás, agus mais is fuinneamh idirdhealaithe uaidh freisin. (ga)
  • Is éard atá sa mheicnic ná staidéar matamaiticiúil ar ghluaiseacht. Baintear leas as dlíthe Newton chun cur síos a dhéanamh ar dhíláithriú coirp óna fhosphointe nuair a fheidhmíonn fórsaí air. Is dlíthe nádúrtha iad dlíthe Newton agus glactar leo mar seo a leanas: * Fanann corp ina sheasamh nó ag gluaiseacht ag ráta tairseach go dtí go bhfeidhmníonn fórsa eismheánach air. * Nuair a fheidhmíonn fórsaí eismheánacha ar chorp, is ionann ráta athraithe an mhóimintim agus suim na bhfórsaí sin. * Nuair a fheidhmíonn corp A fórsa ar chorp B, feidhmníonn corp B fórsa eile ar chorp A; tá méad an fhórsa seo cothrom le méad an chéad fhórsa, agus dírithe sa treo úrchóireach. Sé bunphrionsapal na meicnice ná an prionsabal coibheasta: ní mór gluaiseacht a thomhas i leith ruda: níl a leithead de rud ann agus gluaiseacht absalóideach. Mar sin, labraítear mar gheall ar `ghluaiseacht coirp i leith ruda'. Más ionann an rud sin agus córas comhardanáidí agus uaireadóir, glaotar fráma (nó córas) tagartha ar an rud sin. Má tá dhá fhráma ag gluaiseacht go rialta nó ina bhfos i leith a chéile glaotar frámaí taimhe orthu. Baintear leas as frámaí taimhe sa mheicnic. I ndáiríre tuigeann gach duine an coincheap seo: má tá tú i dtraein agus na dallóga dúnta ar an bhfuinneog, ní féidir a rá an bhfuil an traein ag gluiseacht go rialta, nó ina seasamh. Tuigtear gluaiseacht na traenach i leith cad a fheictear lasmuigh. Ar an láimh eile, is féidir a aithint muna bhfuil an ghluaiseacht rialta seo ag an traein: má tá lúb san iarnród agus má chasann an traein go tapaidh, is féidir athraithe i ngluaiseacht na traenach a mhothú. Is cás eile é seo ach tá anailís na meicnice níos fusa i leith fráma taimhe, agus bainfear leas astu siúd as seo amach. Chun dlíthe Newton a athrú go matamaitic agus chun díláithriú an choirp a shloinneadh mar fheidhm an ama, ní mór teicnící an chalcalais a shainmhíniú. San alt seo, pléifear corp no réad atá ina phoncmháis: tá máis ag an gcorp ach níl toirt aige. Mar sin, tá an plé níos simplí ach níl gá leis an srian seo. (ga)
  • Mekanika (Bahasa Latin mechanicus, dari Bahasa Yunani mechanikos, "seseorang yang ahli di bidang mesin") adalah jenis ilmu khusus yang mempelajari fungsi dan pelaksanaan mesin, alat atau benda yang seperti mesin. Mekanika merupakan bagian yang sangat penting dalam ilmu fisika terutama untuk ilmuwan dan rekayasawan. Mekanika juga berarti ilmu pengetahuan yang mempelajari suatu benda serta efek dari gaya yang dihasilkannya. Cabang ilmu mekanika secara garis besar terbagi menjadi dua, yaitu statika dan . Sedangkan dinamika dapat pula dibagi dua menjadi kinematika dan kinetika. (in)
  • Mekanika klasik adalah bagian dari ilmu fisika yang membahas mengenai gaya yang bekerja pada benda. Sebagian besar konsep dasar di dalam mekanika klasik memanfaatkan hukum gerak Newton yang dirumuskan oleh Isaac Newton, sehingga sering pula dinamakan sebagai "Mekanika Newton". Mekanika klasik dibagi menjadi beberapa sub bagian lagi, yaitu statika (mempelajari benda diam), kinematika (mempelajari benda bergerak), dan dinamika (mempelajari benda yang terpengaruh gaya). Mekanika klasik memberikan hasil yang sangat akurat untuk penerapan praktis dalam kehidupan sehari-hari. Kekurangannya hanya pada kasus tertentu. Mekanika klasik memerlukan konsep relativitas khusus untuk sistem yang bergerak dengan kecepatan sangat tinggi atau yang mendekati kecepatan cahaya. Sementara itu, mekanika klasik memerlukan konsep mekanika kuantum untuk sistem yang sangat kecil, dan teori medan kuantum untuk sistem yang memiliki kedua sifat tersebut. Namun, mekanika klasik masih sangat berguna, karena ia lebih sederhana dan mudah diterapkan dibandingkan dengan teori lainnya, dan dia juga memiliki perkiraan yang valid dan luas terapannya. Mekanika klasik dapat digunakan untuk menjelaskan gerakan benda sebesar manusia (seperti gasing dan bisbol). Benda-benda astronomi (seperti planet dan galaksi, dan beberapa benda mikroskopis (seperti molekul organik) juga masih bisa diperhutngkan pergerakannya dengan menggunakan mekanika klasik. Mekanika klasik menggambarkan atau sistem partikel. Dinamika partikel demikian, ditunjukkan oleh hukum-hukum Newton tentang gerak, terutama oleh hukum kedua Newton. Hukum ini menyatakan, "Sebuah benda yang memperoleh pengaruh gaya atau interaksi akan bergerak sedemikian rupa sehingga laju perubahan waktu dari momentum sama dengan gaya tersebut". Hukum-hukum gerak Newton baru memiliki arti fisis, jika hukum-hukum tersebut diacukan terhadap suatu kerangka acuan tertentu, yakni kerangka acuan inersia (suatu kerangka acuan yang bergerak serba sama - tak mengalami percepatan). Prinsip Relativitas Newtonian menyatakan, "Jika hukum-hukum Newton berlaku dalam suatu kerangka acuan maka hukum-hukum tersebut juga berlaku dalam kerangka acuan lain yang bergerak serba sama relatif terhadap kerangka acuan pertama". Konsep diperkenalkan ketika suatu partikel bebas dari pengaruh gaya atau interaksi dari luar sistem fisis yang ditinjau (idealisasi fakta fisis yang sebenarnya). Gerak partikel terhadap suatu kerangka acuan inersia tak gayut (independen) posisi titik asal sistem koordinat dan tak gayut arah gerak sistem koordinat tersebut dalam ruang. Dikatakan, dalam kerangka acuan inersia, ruang bersifat homogen dan isotropik. Jika partikel bebas bergerak dengan kecepatan konstan dalam suatu sistem koordinat selama interval waktu tertentu tidak mengalami perubahan kecepatan, konsekuensinya adalah waktu yang bersifat homogen. (in)
  • La mécanique (du grec ancien Μηχανική / mèchanikê, « l'art de construire une machine ») est une branche de la physique dont l'objet est l'étude du mouvement, des déformations ou des états d'équilibre des systèmes physiques. Cette science vise ainsi à décrire les mouvements de différentes sortes de corps, depuis les particules subatomiques avec la mécanique quantique, jusqu'aux galaxies avec la mécanique céleste. Jusqu'au XIXe siècle, la notion de mécanique englobait aussi bien l'étude scientifique des corps en mouvement que la théorie des machines. Au XXIe siècle, si la mécanique en tant que science ne perd pas de vue la question de son application pratique, il ne s'agit plus essentiellement d'une activité visant à concevoir des machines. (fr)
  • 力学(りきがく、英語:mechanics)とは、物体や機械(machine)の運動、またそれらに働く力や相互作用を考察の対象とする学問分野の総称。 (ja)
  • La meccanica è la branca della fisica che descrive il movimento dei corpi materiali.In base alle caratteristiche fisiche della materia studiata, sono state formulate diverse teorie che si suddividono principalmente in: * meccanica classica * meccanica statistica * meccanica relativistica * meccanica quantistica La meccanica classica descrive in modo sostanzialmente accurato gran parte dei fenomeni meccanici osservabili direttamente nella nostra vita quotidiana. Alcune delle sue principali branche di applicazione sono la meccanica celeste, la meccanica del suono, ma quella più rilevante, dalla quale discendono anche la meccanica dei solidi e la meccanica dei fluidi, è senz'altro la meccanica del continuo, basata sull'ipotesi del corpo continuo, il cui campo di validità è definito dal numero di Knudsen. Qualora tale ipotesi non possa essere applicata, si possono utilizzare i principi della meccanica statistica, di cui fa parte la termodinamica. Si osserva invece una considerevole discrepanza fra le previsioni della meccanica classica e gli esperimenti sia per sistemi nei quali le velocità in gioco sono paragonabili con la velocità della luce e sia per sistemi di dimensioni spaziali paragonabili a quelle atomiche o molecolari, per i quali la costante fondamentale con cui confrontarsi è la costante di Planck. In questi casi la meccanica classica viene sostituita rispettivamente dalla meccanica relativistica e dalla meccanica quantistica. (it)
  • Con il termine meccanica classica si intende generalmente, in fisica e in matematica, l'insieme delle teorie meccaniche, con i loro relativi formalismi, sviluppate fino alla fine del 1904 e comprese all'interno della fisica classica, escludendo quindi gli sviluppi della meccanica relativistica e della meccanica quantistica. Essa descrive in modo sostanzialmente accurato gran parte dei fenomeni meccanici osservabili direttamente nella nostra vita quotidiana ed è applicabile ai corpi continui, a velocità non prossime alla velocità della luce e per dimensioni superiori a quelle atomiche o molecolari. Dove non sono valide queste ipotesi è necessario applicare teorie meccaniche differenti, che tengano conto delle caratteristiche del sistema in esame. (it)
  • De klassieke mechanica, ook wel Newtoniaanse mechanica genoemd, is de vorm, waarin de mechanica sinds Isaac Newton wordt beschreven. De klassieke mechanica is een onderdeel van de natuurkunde. Newton postuleerde zijn drie wetten van de mechanica en daarmee maakte hij het mogelijk de wiskunde in de natuurkunde te gebruiken. Later is op het werk van Newton voortgebouwd door onder anderen Joseph-Louis Lagrange en William Rowan Hamilton. De klassieke mechanica is van toepassing in 'alledaagse' situaties. Totdat Albert Einstein met de relativiteitstheorie kwam, gingen natuurkundigen ervan uit, dat met de klassieke mechanica de beweging van voorwerpen accuraat werd beschreven. Vanaf het begin van de 20e eeuw bleek de klassieke mechanica niet meer toereikend te zijn om alle waarnemingen te verklaren. Fundamentele uitbreiding bleek nodig met de relativiteitstheorie en de kwantummechanica. De klassieke mechanica geldt alleen wanneer er sprake is van snelheden die klein zijn ten opzichte van de lichtsnelheid, wanneer de zwaartekracht niet abnormaal sterk is en wanneer het gedrag van de materie op atomaire schaal is te verwaarlozen. In het dagelijks leven voldoet de klassieke mechanica dus nog wel. Zie het artikel over mechanica voor een samenvatting van de geschiedenis van de klassieke mechanica. (nl)
  • De mechanica is het onderdeel van de natuurkunde dat zich bezighoudt met evenwicht en beweging van voorwerpen onder invloed van de krachten die erop werken. (nl)
  • 古典力学(こてんりきがく、(英: classical mechanics)は、量子力学が出現する以前のニュートン力学や相対論的力学を指す。物理学における力学に関する研究のうち、量子論を含むものを「量子力学」とするのに対し、量子論を含まないものを指してそう呼ぶ。 古典力学はマクロな物質の運動、例えば弾道計算や機械動作、宇宙船、星、銀河などの天体の運動に関する研究に使われている。そして、それらの領域に対して、とても精度の高い結果をもたらす、最も古く最も広範な科学、工学における領域のうちの一つである。古典力学は光速に近い場合には特殊相対性理論を用いることによってより一般な形式を与えることとなる。同様に、一般相対性理論は、より深いレベルで重力を扱うこととなる。古典力学は現代でもさかんに研究されている分野である。 (ja)
  • 고전역학(古典力學, 영어: classical mechanics)은 물체에 작용하는 힘과 운동의 관계를 설명하는 물리학이다. 뉴턴의 운동법칙을 만든 뉴턴의 이름을 따 "뉴턴 역학"이라고 부르기도 한다. 고전역학은 다시 크게 두 분야로 나뉜다. 하나는 힘이 균형을 이루어 움직이지 않는 물체들을 다루는 정역학이며 다른 하나는 운동하는 물체를 다루는 동역학이다. (역학 참조) 고전역학은 일상생활에서 일어나는 현상들을 매우 정확하게 설명하고 예측할 수 있다. 그러나 매우 빠른 속도로 움직이는 계에서는 상대성이론, 원자단위와 같은 극히 미세한 스케일의 계에서는 양자 역학에 자리를 내주었으며, 그리고 그 두 가지 조건을 동시에 만족하는 계에서는 양자 마당 이론이 그 역할을 대신하고 있다. 그렇지만, 고전역학은 다음과 같은 이유로 여전히 아주 유용하다. 첫째, 다른 이론들에 비해 비교적 수학적으로 간단하여 쉽게 사용할 수 있으며둘째, 대략적으로 옳은 결과를 주는 범위가 아주 넓다. 실제로 고전 역학은 다음과 같은 물체들의 운동들을 잘 설명하고 있다. 1. * 일상생활에서 보는 물체 (팽이 나 야구공) 2. * 천체와 같은 극히 거시적인 물체 (행성 이나 은하) 3. * 극미한 영역의 물체 (유기분자) 고전역학은 따로 발전된 고전 전자기학, 그리고 고전 열역학과 거의 모순되지 않는 것처럼 보였으나, 19세기에 들어서 더 심각한 모순점들이 드러나 현대 물리학이 필요하게 되었다. 특별히, 고전 비상대론 전기역학은 에테르 매질에 대해 빛의 속도가 일정하리라고 예측하였다. 이 예측은 고전 역학과 융화될 수 없었고 그러한 사실이 특수상대론의 성장으로 이어졌다. 그리고, 고전 열역학과는 엔트로피가 잘 정의될 수 없는 양이 되는 깁스 역설과 흑체복사의 자외선 영역에서의 무한한 에너지의 예측 등의 모순을 빚었다. 이러한 문제들을 해결하기 위한 노력으로 인해 양자 역학이 성장하게 되었다. (ko)
  • ( 메카닉스는 여기로 연결됩니다. UFO의 음반에 대해서는 Mechanix 문서를 참고하십시오.) 역학(力學, 문화어: 력학, 고대 그리스어: Μηχανική, 영어: Mechanics)은 물리학의 한 분야로, 외력을 받고 있는 물체의 정지 또는 운동 상태를 설명하고 예측하는 자연 과학이다. 역학에는 여러 하위 분야가 있으며, 크게 보아 고전역학과 양자역학으로 구분할 수 있다. (ko)
  • Mechanika (od greckiego mechané - maszyna) — nauka techniczna oraz dział fizyki. (pl)
  • A mecânica clássica se refere às três principais formulações da mecânica pré-relativística: a mecânica newtoniana, mecânica lagrangeana e a mecânica hamiltoniana. É a parte da física que analisa o movimento, as variações de energia e as forças que atuam sobre um corpo. No ensino de física, a mecânica clássica geralmente é a primeira área da física a ser lecionada. É geralmente classificada em estática, cinemática e dinâmica. Existem três obras fundamentais que situam a mecânica clássica como ciência, o Discurso sobre as Duas Novas Ciências, o Horologium Oscillatorium e os Princípios Matemáticos da Filosofia Natural. (pt)
  • A mecânica (em grego clássico: μηχανική) é a área da física que se preocupa com os movimentos de corpos macroscópicos. Forças aplicadas a objetos resultam em deslocamentos ou mudanças na posição de um objeto em relação ao seu ambiente. Este ramo da física tem suas origens na Grécia Antiga com os escritos de Aristóteles e Arquimedes. Durante o início do período moderno, cientistas como Galileu, Kepler e Newton lançaram as bases para o que hoje é conhecido como mecânica clássica. É um ramo da física clássica que lida com partículas que estão em repouso ou se movem com velocidades significativamente menores do que a velocidade da luz. Também pode ser definido como um ramo da ciência que lida com o movimento e as forças sobre os corpos fora do domínio quântico. O campo é hoje menos amplamente compreendido em termos de teoria quântica. (pt)
  • Класси́ческая меха́ника — вид механики (раздела физики, изучающего законы изменения положений тел в пространстве со временем и причины, его вызывающие), основанный на законах Ньютона и принципе относительности Галилея. Поэтому её часто называют «нью́тоновой меха́никой». Классическая механика подразделяется на: * статику (которая рассматривает равновесие тел); * кинематику (которая изучает геометрическое свойство движения без рассмотрения его причин); * динамику (которая рассматривает движение тел с учётом вызывающих его причин). Существует несколько эквивалентных способов формального математического описания классической механики: * законы Ньютона; * лагранжев формализм; * гамильтонов формализм; * формализм Гамильтона — Якоби. На рубеже XIX—XX вв. были выявлены пределы применимости классической механики. Выяснилось, что она даёт исключительно точные результаты, но только в тех случаях, когда применяется к телам, скорости которых много меньше скорости света, а размеры значительно превышают размеры атомов и молекул, и при расстояниях или условиях, когда скорость распространения гравитации можно считать бесконечной (обобщением классической механики на тела, двигающиеся с произвольной скоростью, является релятивистская механика, а на тела, размеры которых сравнимы с атомными, — квантовая механика; квантовые релятивистские эффекты рассматриваются квантовой теорией поля). Тем не менее, классическая механика сохраняет своё значение, поскольку она: 1. * намного проще в понимании и использовании, чем остальные теории; 2. * в обширном диапазоне достаточно хорошо описывает реальность. Классическую механику можно использовать для описания движения очень широкого класса физических объектов: и обыденных предметов макромира (таких, как волчок и бейсбольный мяч), и объектов астрономических размеров (таких, как планеты и звёзды), и многих микроскопических объектов. (ru)
  • Mechanika klasyczna – dział mechaniki opisujący ruch ciał (kinematyka), wpływ oddziaływań na ruch ciał (dynamika) oraz badanie równowagi ciał materialnych (statyka). Mechanika klasyczna oparta jest na prawach ruchu (zasadach dynamiki) sformułowanych przez Isaaca Newtona, dlatego też jest ona nazywana „mechaniką Newtona” (Principia). Mechanika klasyczna wyjaśnia poprawnie zachowanie się większości ciał w naszym otoczeniu. Do końca XIX wieku była uznawana za teorię dokładną, na początku XX wieku okazała się niepoprawna w niektórych sytuacjach. W celu wyjaśnienia niezgodności powstały nowe działy mechaniki: * mechanika relatywistyczna wraz z jej teoriami – ogólną teorią względności i szczególną teorią względności, opisujące zachowanie się obiektów poruszających się z prędkością porównywalną z prędkością światła w próżni, * mechanika kwantowa, opisująca zachowanie się mikroskopijnych obiektów (cząsteczki, atomy, cząstki elementarne). Wymienione teorie w pewnym sensie obalają mechanikę klasyczną, choć są zbudowane na jej bazie pojęciowej i ją uzupełniają. Mimo to mechanika klasyczna jest nadal bardzo użyteczna, ponieważ: * jest prostsza w stosowaniu niż inne teorie, * z pewnymi przybliżeniami może być stosowana w szerokim zakresie, * stanowi podstawę pojęciową dla innych teorii. Mechanika klasyczna może być używana do opisu ruchu zarówno obiektów rozmiaru makroskopowych (np. piłka, samochód), w tym obiektów astronomicznych (np. planety, galaktyki), jak i obiektów mikroskopijnej wielkości (np. cząsteczek organicznych, a nawet – w dużym przybliżeniu i w ograniczonym zakresie – do cząstek elementarnych). Przykładowo: równanie ruchu elektronu, wynikające z mechaniki klasycznej, poprawnie opisuje działanie mikroskopu elektronowego; dopiero do wyjaśnienia ograniczeń rozdzielczości tego mikroskopu potrzeba odwołania do mechaniki kwantowej, a wyjaśnienie działania mikroskopu elektronowego z użyciem samych pojęć mechaniki kwantowej byłoby trudne. W ostatnich latach wzrastającym zainteresowaniem cieszy się dział mechaniki klasycznej o nazwie dynamika nieliniowa. Kluczowym pojęciem jest tu chaos, a głównym narzędziem – nieliniowe równania różniczkowe i iteracyjne. (pl)
  • Mekanik (grekiska: μηχανική, 'redskap') är den del av fysiken som behandlar jämvikt, rörelse och krafter. Mekanik är den äldsta och mest grundläggande delen av fysiken. Mekaniken handlar om kroppars beteende när de utsätts för krafter och förflyttningar. Under början av 1900-talet formulerades nya mekaniska lagar baserat på objektens storlek och hastighet, som skilde sig från den newtonska mekaniken. Detta ledde till att mekaniken delades upp på flera områden. För objekt som rör sig mycket snabbt, nära ljusets hastighet, formulerade Albert Einstein relativitetsteorin. För mycket små objekt växte kvantmekaniken fram. Den klassiska mekaniken används fortfarande inom sitt giltighetsområde, för objekt som är tillräckligt stora och tillräckligt långsamma. Två enkla modeller som används inom mekaniken är och stelkroppsmekanik, där man beskriver kroppar som partiklar respektive stela kroppar. (sv)
  • Klassisk mekanik är den del av mekaniken som grundar sig på de rörelselagar som Isaac Newton formulerade i sitt banbrytande verk Principia 1687. Mekanik är den del av fysiken som beskriver växelverkan mellan materiella system (kroppar) i vila eller rörelse eller, alternativt formulerat, sambandet mellan en kropps rörelse och de krafter som påverkar den. Den klassiska mekanikens giltighetsområde är begränsat dels till kroppar med massor som är mycket större än elementarpartiklarnas massor, dels till kroppar som rör sig med hastigheter som är mycket mindre än ljushastigheten. I annat fall måste hänsyn tas till kvantmekaniska respektive relativistiska effekter. Eftersom klassisk mekanik dels anses som en fundamental vetenskap, dels är av central betydelse inom ett flertal tekniska tillämpningsområden, såsom maskin- och byggnadsteknik, betraktas mekanik ofta som en egen disciplin skild från fysiken. Inom tekniska utbildningar ges ofta separata kurser i mekanik, fristående från allmänna fysikkurser, och ämnet har ofta egna institutioner och akademiska befattningar, till exempel professurer. (sv)
  • Меха́ника (греч. μηχανική — искусство построения машин) — раздел физики, наука, изучающая движение материальных тел и взаимодействие между ними; при этом движением в механике называют изменение во времени взаимного положения тел или их частей в пространстве. (ru)
  • Класична механіка — розділ фізики, який вивчає рух на основі законів Ньютона та принципу відносності Галілея. Тому її часто називають «Ньютоновою механікою». Класичну механіку використовують, якщо можна знехтувати квантовими та релятивістськими ефектами.Класичну механіку поділяють на: * кінематику, яка вивчає рух тіл, не беручи до уваги сили. * динаміку, яка вивчає рух тіл під дією сил. * статику, тобто фізику тіл у спокої (вивчає питання їхньої рівноваги). Об'єкти, які вивчаються механікою, називають механічними системами. Завданням механіки є вивчення властивостей механічних систем, зокрема їхньої еволюції в часі. Базовими поняттями класичної механіки є поняття сили, маси та руху. Маса в класичній механіці визначається як міра інертності, тобто здатності тіла до збереження стану спокою або рівномірного прямолінійного руху за відсутності дії на нього сил. З другого боку, сили, які діють на тіло, змінюють стан його руху, викликаючи прискорення. Взаємодія цих двох ефектів і є головною темою механіки Ньютона. Іншими важливими поняттями цього розділу фізики є енергія, імпульс, момент імпульсу, які можуть передаватись між об'єктами в процесі взаємодії. Енергія механічної системи складається з її кінетичної (енергії руху) та потенціальної (залежної від положення тіла відносно інших тіл) енергій. Щодо цих фізичних величин діють фундаментальні закони збереження. (uk)
  • 力学(英語:mechanics)是物理学的一个分支,主要研究能量和力以及它们与物体的平衡、变形或运动的关系。 (zh)
  • Мехáніка (від грец. Μηχανική, mechane — знаряддя, споруда, мистецтво побудови машин) — в загальному розумінні наука про механічний рух та рівновагу тіл і взаємодію, що виникає при цьому між тілами. Належить до природничих наук. Також це розділ фізики який вивчає закон механічного руху і механічної взаємодії. Термін «механіка» ввів у науку Арістотель. Вольтер уважав, що «історія механічних мистецтв є, імовірно, найкориснішою з усіх». Механіку поділяють на загальну механіку, механіку суцільних середовищ і прикладну механіку. В кожному з цих розділів розрізняють статику, кінематику й динаміку. До загальної механіки відносять аналітичну механіку, небесну механіку, балістику, теорію гіроскопів, теорію стійкості руху, а також теорію коливань, біомеханіку, теоретичну механіку тощо. Основу механіки суцільних середовищ становить гідроаеромеханіка, газова динаміка, механіка деформованого твердого тіла. До прикладної механіки відносять механіку ґрунтів і сипких тіл, будівельну механіку, опір матеріалів та ін. (uk)
  • 经典力学是力学的一个分支。经典力学是以牛顿运动定律为基础,在宏观世界和低速状态下,研究物体运动的基本学科。在物理學裏,经典力学是最早被接受为力學的一个基本綱領。经典力学又分为静力学(描述静止物体)、运动学(描述物体运动)和动力学(描述物体受力作用下的运动)。16世纪,伽利略·伽利莱就已采用科学实验和数学分析的方法研究力学。他为后来的科学家提供了许多豁然开朗的启示。艾萨克·牛顿则是最早使用数学语言描述力学定律的科学家。 后来,拉格朗日、哈密顿创立更为抽象的研究方法來表述经典力学。新的表述形式被称为拉格朗日力学和哈密顿力学。这些进步主要发生在18世纪和19世纪,新的表达方式大大超出了牛顿所表达经典力学的工作范围,特别是通过使用分析力学,经过一些修改即可用于现代物理学的所有领域。 在研究速度不接近光速、质量不是非常大的宏观物体时,经典力学提供了非常精确的结果。然而,当被检测的对象尺度具有大约原子直径的大小时,需要引入量子力学;描述物体速度接近光速时,需要引入狭义相对论;如果研究大質量对象,需要引入广义相对论。 目前主流的研究将纳入经典物理学,在他们看来,相对论力学以最发达和最准确的形式来代表经典力学。 (zh)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 19555586 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 47017 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1122171001 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
rdf:type
rdfs:comment
  • Mechanika je obor fyziky, který se zabývá mechanickým pohybem, tedy přemísťováním těles v prostoru a čase a změnami a tvarů těles. Mezi veličiny, které nejčastěji používá patří poloha, rychlost, zrychlení, síla, energie a hybnost. Mechanika patří k nejstarším oborům fyziky a od počátku byla úzce spojena s technickými aplikacemi, např. s tvorbou mechanických strojů. Je založena na principech tvořících obecnější teorii (např. speciální teorie relativity, kvantová teorie, teorie chaosu). (cs)
  • المِيكانِيكا (باليونانية: μηχανική)‏ أو علم الآليات أو عِلْم الحِيَل أو عِلْمُ القُوى المُحَرِّكةِ والساكِنة، (والمقصود بالحيلة ما يُعرف اليوم بالآلة أو الجهاز) هي مجال الفيزياء المعنية بحركات الأجسام العيانية. القوى المطبقة على الكائنات تؤدي إلى إزاحة، أو تغييرات في موضع كائن بالنسبة لموضعه. يرجع أصل هذا الفرع من الفيزياء في اليونان القديمة إلى كتابات أرسطو وأرخميدس. خلال الفترة الحديثة المبكرة، وضع علماء مثل غاليليو وكيبلر ونيوتن الأساس لما يعرف الآن بالميكانيكا الكلاسيكية. إنه فرع من الفيزياء الكلاسيكية التي تتعامل مع الجسيمات التي تكون في حالة سكون أو تتحرك بسرعات أقل بكثير من سرعة الضوء. يمكن تعريفه أيضًا على أنه فرع من العلوم يتعامل مع حركة وقوى على أجسام ليست في عالم الكم. (ar)
  • Mekanika (grezieraz Μηχανική Mikhaniki) objektu fisikoen portaera eta horrek ingurunean dituen efektuak aztertzen dituen fisikaren atala da, haiek indarrak jasan eta desplazamenduak izaten dituztenean. Fisikaren atal honek Antzinako Grezian ditu bere sustraiak non Aristotelek behera botatzen ziren gorputzen jokabidea aztertu zuen (harri bat esate baterako). Dena den Galileo, Kepler eta bereziki Newton izan ziren gaur egun Mekanika newtondar moduan ezagutzen dugunaren oinarriak jarri zituztenak. (eu)
  • La mécanique newtonienne est une branche de la physique. Depuis les travaux d'Albert Einstein, elle est souvent qualifiée de mécanique classique. La mécanique classique ou mécanique newtonienne est une théorie physique qui décrit le mouvement des objets macroscopiques lorsque leur vitesse est faible par rapport à celle de la lumière. (fr)
  • Teoiric na meicnice, bunaithe ar na gaolta idir fórsaí is gluaisní maidir le réada sa ghnáthshaol, is é sin réada i bhfad níos mó ná adaimh atá ag gluaiseacht ar luas i bhfad níos lú ná luas forleata an tsolais. Curtha i bhfoirmlí is i bhfocail ag Isaac Newton, go bunúsach ina 3 dhlí gluaisne. Glactar le ham mar dhearbhchainníocht bhuan, comhionann do gach breathnóir, idirdhealaithe ón spás, agus mais is fuinneamh idirdhealaithe uaidh freisin. (ga)
  • Mekanika (Bahasa Latin mechanicus, dari Bahasa Yunani mechanikos, "seseorang yang ahli di bidang mesin") adalah jenis ilmu khusus yang mempelajari fungsi dan pelaksanaan mesin, alat atau benda yang seperti mesin. Mekanika merupakan bagian yang sangat penting dalam ilmu fisika terutama untuk ilmuwan dan rekayasawan. Mekanika juga berarti ilmu pengetahuan yang mempelajari suatu benda serta efek dari gaya yang dihasilkannya. Cabang ilmu mekanika secara garis besar terbagi menjadi dua, yaitu statika dan . Sedangkan dinamika dapat pula dibagi dua menjadi kinematika dan kinetika. (in)
  • 力学(りきがく、英語:mechanics)とは、物体や機械(machine)の運動、またそれらに働く力や相互作用を考察の対象とする学問分野の総称。 (ja)
  • De mechanica is het onderdeel van de natuurkunde dat zich bezighoudt met evenwicht en beweging van voorwerpen onder invloed van de krachten die erop werken. (nl)
  • 古典力学(こてんりきがく、(英: classical mechanics)は、量子力学が出現する以前のニュートン力学や相対論的力学を指す。物理学における力学に関する研究のうち、量子論を含むものを「量子力学」とするのに対し、量子論を含まないものを指してそう呼ぶ。 古典力学はマクロな物質の運動、例えば弾道計算や機械動作、宇宙船、星、銀河などの天体の運動に関する研究に使われている。そして、それらの領域に対して、とても精度の高い結果をもたらす、最も古く最も広範な科学、工学における領域のうちの一つである。古典力学は光速に近い場合には特殊相対性理論を用いることによってより一般な形式を与えることとなる。同様に、一般相対性理論は、より深いレベルで重力を扱うこととなる。古典力学は現代でもさかんに研究されている分野である。 (ja)
  • ( 메카닉스는 여기로 연결됩니다. UFO의 음반에 대해서는 Mechanix 문서를 참고하십시오.) 역학(力學, 문화어: 력학, 고대 그리스어: Μηχανική, 영어: Mechanics)은 물리학의 한 분야로, 외력을 받고 있는 물체의 정지 또는 운동 상태를 설명하고 예측하는 자연 과학이다. 역학에는 여러 하위 분야가 있으며, 크게 보아 고전역학과 양자역학으로 구분할 수 있다. (ko)
  • Mechanika (od greckiego mechané - maszyna) — nauka techniczna oraz dział fizyki. (pl)
  • Меха́ника (греч. μηχανική — искусство построения машин) — раздел физики, наука, изучающая движение материальных тел и взаимодействие между ними; при этом движением в механике называют изменение во времени взаимного положения тел или их частей в пространстве. (ru)
  • 力学(英語:mechanics)是物理学的一个分支,主要研究能量和力以及它们与物体的平衡、变形或运动的关系。 (zh)
  • 经典力学是力学的一个分支。经典力学是以牛顿运动定律为基础,在宏观世界和低速状态下,研究物体运动的基本学科。在物理學裏,经典力学是最早被接受为力學的一个基本綱領。经典力学又分为静力学(描述静止物体)、运动学(描述物体运动)和动力学(描述物体受力作用下的运动)。16世纪,伽利略·伽利莱就已采用科学实验和数学分析的方法研究力学。他为后来的科学家提供了许多豁然开朗的启示。艾萨克·牛顿则是最早使用数学语言描述力学定律的科学家。 后来,拉格朗日、哈密顿创立更为抽象的研究方法來表述经典力学。新的表述形式被称为拉格朗日力学和哈密顿力学。这些进步主要发生在18世纪和19世纪,新的表达方式大大超出了牛顿所表达经典力学的工作范围,特别是通过使用分析力学,经过一些修改即可用于现代物理学的所有领域。 在研究速度不接近光速、质量不是非常大的宏观物体时,经典力学提供了非常精确的结果。然而,当被检测的对象尺度具有大约原子直径的大小时,需要引入量子力学;描述物体速度接近光速时,需要引入狭义相对论;如果研究大質量对象,需要引入广义相对论。 目前主流的研究将纳入经典物理学,在他们看来,相对论力学以最发达和最准确的形式来代表经典力学。 (zh)
  • الميكانيكا الكلاسيكية (بالإنجليزية: Classical mechanics)‏ هي الفرع الأقدم في علم حركة الأجسام (الميكانيكا)، وهي تهتم بدراسة القوى الواقعة على الجسم وحركته ونظم الجسيمات في فضاء إقليدي ثلاثي الأبعاد ومحاولة صياغة تلك العلاقات في قوانين فيزيائية، تسمح باستنتاج سير الحركة المستقبلية على أساس معرفة الظروف الابتدائية.توارد مصطلح الميكانيكا الكلاسيكية للدلالة على المنظومات الرياضية التي أرساها إسحاق نيوتن، بشكل أساسي، ويوهانز كبلر وغاليليو غاليلي والتي ظلّت سائدة منذ القرن السابع عشر حتى ظهور النسبية الخاصة والنسبية العامة التي صاغها أينشتاين خلال السنوات 1905 - 1916 وميكانيكا الكم التي اشترك في صياغتها ماكس بلانك وهيزنبرج وشرودنجر وديراك في بداية القرن العشرين بين 1900 - 1928. (ar)
  • En física la mecànica clàssica, de vegades també anomenada mecànica newtoniana, és una de les grans subdivisions de la mecànica, es refereix a un conjunt de lleis físiques que descriuen el comportament dels cossos sotmesos a l'acció d'un sistema de forces, descriu de manera força precisa gran part dels fenòmens mecànics que podem observar directament a la nostra vida quotidiana. L'altra gran subdivisió és la mecànica quàntica. (ca)
  • La mecànica (del grec Μηχανική mekanicos) és la part de la física que estudia el moviment dels cossos físics i les causes d'aquests moviments, tals com les forces o les energies. La mecànica pot ser dividida en la mecànica clàssica, la mecànica relativista, la mecànica quàntica i la mecànica quàntica relativista. Aquesta divisió depèn de la dimensió i la velocitat dels objectes físics que s'estudien. Aquesta disciplina té els seus inicis a l'antiga Grècia però és a l'edat moderna, amb científics com Galileo, Kepler i especialment Newton, quan s'inicia el que avui coneixem com a mecànica clàssica. (ca)
  • Klasická mechanika je mechanika, zabývající se mechanickými jevy makroskopických těles, která se pohybují rychlostí zanedbatelnou vzhledem k rychlosti světla. S takovými jevy se člověk běžně kolem sebe setkává, proto byla většina mechanických jevů zkoumána již ve starověku (Archimédés, Hérón). Na samém konci středověku pak začaly znovu být poznatky upřesňovány a dále rozšiřovány (Galileo Galilei, Blaise Pascal). Vyvrcholením bylo dílo Isaaca Newtona, který postuloval zákony klasické mechaniky (Newtonovy pohybové zákony), přetrvávající až do konce 19. století. Proto bývá klasická mechanika často označována jako Newtonova mechanika, jde-li o doslovnou citaci Newtona, nebo newtonovská mechanika, jde-li o mechaniku v duchu Newtonově, případně však dále rozvinutou. (cs)
  • Η μηχανική, δηλαδή «η τέχνη των μηχανών», αποτελεί έναν ευρύ κλάδο της φυσικής που ασχολείται με τη συμπεριφορά των φυσικών σωμάτων, δηλαδή όταν αυτά αλληλεπιδρούν με δυνάμεις μεταξύ τους, τα αποτελέσματα της άσκησης των δυνάμεων αυτών, δηλαδή με τη κίνηση, δηλαδή τους μηχανισμούς της αλλαγής της με το χρόνο (και την τυχόν παραμόρφωσή τους). Η επιστημονική αυτή ενασχόληση έχει τις ρίζες της στην αρχαία Ελλάδα, όπως τεκμηριώνουν τα αρχαία κείμενα του Αριστοτέλη και του Αρχιμήδη, που έχουν διασωθεί και ανευρεθεί (δείτε περισσότερες λεπτομέρειες παρακάτω, στην Ιστορία της Κλασικής Μηχανικής). Κατά τις αρχές της Νεώτερης Περιόδου, επιστήμονες όπως ο Γαλιλαίος, ο Κέπλερ και ιδιαίτερα ο Νεύτων, οδήγησαν στην ίδρυση της αποκαλούμενης Κλασικής Μηχανικής. Είναι ένας κλάδος της αντίστοιχης Κλασικής (el)
  • Στη φυσική, η Κλασική Μηχανική είναι ένας από τούς δύο κύριους κλάδους της Μηχανικής, η οποία ασχολείται με το σύνολο των Φυσικών Νόμων που περιγράφουν την κίνηση σωμάτων υπό την επίδραση ενός συστήματος δυνάμεων. Η μελέτη της κίνησης των σωμάτων είναι αρχαία, κάνοντας την κλασική μηχανική έναν από τους παλαιότερους και ευρύτερους κλάδους της φυσικής, της μηχανικής και της τεχνολογίας. (el)
  • Klasika mekaniko estas tiu mekaniko, kiu neglektas relativecon kaj kvantumajn aspektojn je la studo de la movo de la korpoj aŭ mekaniko. Historie klasika mekaniko venis unue, dum kvantuma mekaniko kaj estas pli novaj. Kvantuma mekaniko kaj relativeca mekaniko disvolviĝis frue en la 20-a jarcento. Multfoje aperas kiel neŭtona mekaniko (grave elvolita de Isaac Newton), kvankam oni povas inkludi aliajn alproksimiĝojn al la fako, kiel tiel de Leibniz. Newton studas movon laŭ ĝiaj kaŭzoj (fortoj), tamen aliaj studas ĝin laŭ ĝiaj efektoj (energiŝanĝoj). (eo)
  • Mekaniko aŭ meĥaniko referencas al la parto de fiziko pritrakanta la ekvilibron, movadon de korpoj, la fortojn kiuj efikas sur la korpoj, kaj ties aplikado al maŝinoj kaj aparatoj. La termino "korpo" povas signifi grandan sortimenton de objektoj, ekzemple: partikloj, , kosmaj flugaparatoj, astroj, , kaj eroj de solidoj, likvoj, gasoj, ktp. (eo)
  • Classical mechanics is a physical theory describing the motion of macroscopic objects, from projectiles to parts of machinery, and astronomical objects, such as spacecraft, planets, stars, and galaxies. For objects governed by classical mechanics, if the present state is known, it is possible to predict how it will move in the future (determinism), and how it has moved in the past (reversibility). (en)
  • Die klassische Mechanik oder Newtonsche Mechanik ist das Teilgebiet der Physik, das die Bewegung von festen, flüssigen oder gasförmigen Körpern unter dem Einfluss von Kräften beschreibt. Dazu gehören auch der Fall der Trägheitsbewegung in Abwesenheit einer Kraft und der Fall des statischen Gleichgewichts, d. h. des Verbleibens in der Ruhelage, obwohl Kräfte wirken. Typische Anwendungsgebiete der klassischen Mechanik sind Himmelsmechanik, Technische Mechanik, Hydrodynamik, Aerodynamik, Statik und Biomechanik. (de)
  • Die Mechanik (von altgriechisch μηχανικὴ τέχνη mechané, deutsch ‚Maschine, Kunstgriff, Wirkungsweise‘) ist in den Naturwissenschaften und den Ingenieurwissenschaften die Lehre von der Bewegung und Verformung von Körpern sowie den dabei wirkenden Kräften. In der Physik wird unter Mechanik meist die klassische Mechanik verstanden. Im Teilgebiet der theoretischen Physik wird der Begriff oft abkürzend für die theoretische Mechanik verwendet. In den Ingenieurwissenschaften versteht man darunter meist die Technische Mechanik, die Methoden und Grundlagen der klassischen Mechanik zur Berechnung von Maschinen oder Bauwerken nutzt. (de)
  • La mecánica (en griego, Μηχανική y en latín, mēchanica) o arte de construir una máquina es la rama de la física que estudia y analiza el movimiento y reposo de los cuerpos, y su evolución en el tiempo, bajo la acción de fuerzas.​ Modernamente la mecánica incluye la evolución de sistemas físicos más generales que los cuerpos másicos. En ese enfoque la mecánica estudia también las ecuaciones de evolución temporal de sistemas físicos como los campos electromagnéticos o los sistemas cuánticos donde propiamente no es correcto hablar de cuerpos físicos. (es)
  • La mecánica clásica es la rama de la física que estudia las leyes del comportamiento de cuerpos físicos macroscópicos (a diferencia de la mecánica cuántica) en reposo y a velocidades pequeñas comparadas con la velocidad de la luz. En la mecánica clásica en general se tienen tres aspectos invariantes: el tiempo es absoluto, la naturaleza realiza de forma espontánea la mínima acción y la concepción de un universo determinado. (es)
  • Mekanika klasikoa objektu makroskopikoen higidura deskribatzen duen fisikaren arloa da, hala nola proiektilen eta makinen zatien higidurak, edota espazio-ontzi, planeta, izar eta galaxien higidurak ere. Emaitza oso zehatzak lortzen ditu eremu horietan, eta zientziaren, ingeniaritzaren eta teknologiaren arlo zaharrenetariko eta zabalenetariko bat da. Bestalde, mekanika klasikoak materiaren egoera guztien propietateak aztertzen ditu, solido izan zein fluido (likido, gas edo plasma) izan. (eu)
  • Is éard atá sa mheicnic ná staidéar matamaiticiúil ar ghluaiseacht. Baintear leas as dlíthe Newton chun cur síos a dhéanamh ar dhíláithriú coirp óna fhosphointe nuair a fheidhmíonn fórsaí air. Is dlíthe nádúrtha iad dlíthe Newton agus glactar leo mar seo a leanas: Chun dlíthe Newton a athrú go matamaitic agus chun díláithriú an choirp a shloinneadh mar fheidhm an ama, ní mór teicnící an chalcalais a shainmhíniú. San alt seo, pléifear corp no réad atá ina phoncmháis: tá máis ag an gcorp ach níl toirt aige. Mar sin, tá an plé níos simplí ach níl gá leis an srian seo. (ga)
  • Mekanika klasik adalah bagian dari ilmu fisika yang membahas mengenai gaya yang bekerja pada benda. Sebagian besar konsep dasar di dalam mekanika klasik memanfaatkan hukum gerak Newton yang dirumuskan oleh Isaac Newton, sehingga sering pula dinamakan sebagai "Mekanika Newton". Mekanika klasik dibagi menjadi beberapa sub bagian lagi, yaitu statika (mempelajari benda diam), kinematika (mempelajari benda bergerak), dan dinamika (mempelajari benda yang terpengaruh gaya). (in)
  • La mécanique (du grec ancien Μηχανική / mèchanikê, « l'art de construire une machine ») est une branche de la physique dont l'objet est l'étude du mouvement, des déformations ou des états d'équilibre des systèmes physiques. Cette science vise ainsi à décrire les mouvements de différentes sortes de corps, depuis les particules subatomiques avec la mécanique quantique, jusqu'aux galaxies avec la mécanique céleste. (fr)
  • Con il termine meccanica classica si intende generalmente, in fisica e in matematica, l'insieme delle teorie meccaniche, con i loro relativi formalismi, sviluppate fino alla fine del 1904 e comprese all'interno della fisica classica, escludendo quindi gli sviluppi della meccanica relativistica e della meccanica quantistica. (it)
  • La meccanica è la branca della fisica che descrive il movimento dei corpi materiali.In base alle caratteristiche fisiche della materia studiata, sono state formulate diverse teorie che si suddividono principalmente in: * meccanica classica * meccanica statistica * meccanica relativistica * meccanica quantistica (it)
  • 고전역학(古典力學, 영어: classical mechanics)은 물체에 작용하는 힘과 운동의 관계를 설명하는 물리학이다. 뉴턴의 운동법칙을 만든 뉴턴의 이름을 따 "뉴턴 역학"이라고 부르기도 한다. 고전역학은 다시 크게 두 분야로 나뉜다. 하나는 힘이 균형을 이루어 움직이지 않는 물체들을 다루는 정역학이며 다른 하나는 운동하는 물체를 다루는 동역학이다. (역학 참조) 고전역학은 일상생활에서 일어나는 현상들을 매우 정확하게 설명하고 예측할 수 있다. 그러나 매우 빠른 속도로 움직이는 계에서는 상대성이론, 원자단위와 같은 극히 미세한 스케일의 계에서는 양자 역학에 자리를 내주었으며, 그리고 그 두 가지 조건을 동시에 만족하는 계에서는 양자 마당 이론이 그 역할을 대신하고 있다. 그렇지만, 고전역학은 다음과 같은 이유로 여전히 아주 유용하다. 첫째, 다른 이론들에 비해 비교적 수학적으로 간단하여 쉽게 사용할 수 있으며둘째, 대략적으로 옳은 결과를 주는 범위가 아주 넓다. 실제로 고전 역학은 다음과 같은 물체들의 운동들을 잘 설명하고 있다. (ko)
  • De klassieke mechanica, ook wel Newtoniaanse mechanica genoemd, is de vorm, waarin de mechanica sinds Isaac Newton wordt beschreven. De klassieke mechanica is een onderdeel van de natuurkunde. Newton postuleerde zijn drie wetten van de mechanica en daarmee maakte hij het mogelijk de wiskunde in de natuurkunde te gebruiken. Later is op het werk van Newton voortgebouwd door onder anderen Joseph-Louis Lagrange en William Rowan Hamilton. Zie het artikel over mechanica voor een samenvatting van de geschiedenis van de klassieke mechanica. (nl)
  • Mechanika klasyczna – dział mechaniki opisujący ruch ciał (kinematyka), wpływ oddziaływań na ruch ciał (dynamika) oraz badanie równowagi ciał materialnych (statyka). Mechanika klasyczna oparta jest na prawach ruchu (zasadach dynamiki) sformułowanych przez Isaaca Newtona, dlatego też jest ona nazywana „mechaniką Newtona” (Principia). Mechanika klasyczna wyjaśnia poprawnie zachowanie się większości ciał w naszym otoczeniu. * jest prostsza w stosowaniu niż inne teorie, * z pewnymi przybliżeniami może być stosowana w szerokim zakresie, * stanowi podstawę pojęciową dla innych teorii. (pl)
  • A mecânica (em grego clássico: μηχανική) é a área da física que se preocupa com os movimentos de corpos macroscópicos. Forças aplicadas a objetos resultam em deslocamentos ou mudanças na posição de um objeto em relação ao seu ambiente. Este ramo da física tem suas origens na Grécia Antiga com os escritos de Aristóteles e Arquimedes. Durante o início do período moderno, cientistas como Galileu, Kepler e Newton lançaram as bases para o que hoje é conhecido como mecânica clássica. É um ramo da física clássica que lida com partículas que estão em repouso ou se movem com velocidades significativamente menores do que a velocidade da luz. Também pode ser definido como um ramo da ciência que lida com o movimento e as forças sobre os corpos fora do domínio quântico. O campo é hoje menos amplamente (pt)
  • A mecânica clássica se refere às três principais formulações da mecânica pré-relativística: a mecânica newtoniana, mecânica lagrangeana e a mecânica hamiltoniana. É a parte da física que analisa o movimento, as variações de energia e as forças que atuam sobre um corpo. No ensino de física, a mecânica clássica geralmente é a primeira área da física a ser lecionada. É geralmente classificada em estática, cinemática e dinâmica. (pt)
  • Класси́ческая меха́ника — вид механики (раздела физики, изучающего законы изменения положений тел в пространстве со временем и причины, его вызывающие), основанный на законах Ньютона и принципе относительности Галилея. Поэтому её часто называют «нью́тоновой меха́никой». Классическая механика подразделяется на: * статику (которая рассматривает равновесие тел); * кинематику (которая изучает геометрическое свойство движения без рассмотрения его причин); * динамику (которая рассматривает движение тел с учётом вызывающих его причин). (ru)
  • Mekanik (grekiska: μηχανική, 'redskap') är den del av fysiken som behandlar jämvikt, rörelse och krafter. Mekanik är den äldsta och mest grundläggande delen av fysiken. Mekaniken handlar om kroppars beteende när de utsätts för krafter och förflyttningar. Två enkla modeller som används inom mekaniken är och stelkroppsmekanik, där man beskriver kroppar som partiklar respektive stela kroppar. (sv)
  • Klassisk mekanik är den del av mekaniken som grundar sig på de rörelselagar som Isaac Newton formulerade i sitt banbrytande verk Principia 1687. Mekanik är den del av fysiken som beskriver växelverkan mellan materiella system (kroppar) i vila eller rörelse eller, alternativt formulerat, sambandet mellan en kropps rörelse och de krafter som påverkar den. Den klassiska mekanikens giltighetsområde är begränsat dels till kroppar med massor som är mycket större än elementarpartiklarnas massor, dels till kroppar som rör sig med hastigheter som är mycket mindre än ljushastigheten. I annat fall måste hänsyn tas till kvantmekaniska respektive relativistiska effekter. Eftersom klassisk mekanik dels anses som en fundamental vetenskap, dels är av central betydelse inom ett flertal tekniska tillämpning (sv)
  • Мехáніка (від грец. Μηχανική, mechane — знаряддя, споруда, мистецтво побудови машин) — в загальному розумінні наука про механічний рух та рівновагу тіл і взаємодію, що виникає при цьому між тілами. Належить до природничих наук. Також це розділ фізики який вивчає закон механічного руху і механічної взаємодії. Термін «механіка» ввів у науку Арістотель. Вольтер уважав, що «історія механічних мистецтв є, імовірно, найкориснішою з усіх». (uk)
  • Класична механіка — розділ фізики, який вивчає рух на основі законів Ньютона та принципу відносності Галілея. Тому її часто називають «Ньютоновою механікою». Класичну механіку використовують, якщо можна знехтувати квантовими та релятивістськими ефектами.Класичну механіку поділяють на: * кінематику, яка вивчає рух тіл, не беручи до уваги сили. * динаміку, яка вивчає рух тіл під дією сил. * статику, тобто фізику тіл у спокої (вивчає питання їхньої рівноваги). (uk)
rdfs:label
  • Classical mechanics (en)
  • ميكانيكا كلاسيكية (ar)
  • ميكانيكا (ar)
  • Mecànica clàssica (ca)
  • Mecànica (ca)
  • Mechanika (cs)
  • Klasická mechanika (cs)
  • Mechanik (de)
  • Klassische Mechanik (de)
  • Μηχανική (el)
  • Κλασική μηχανική (el)
  • Mekaniko (eo)
  • Klasika mekaniko (eo)
  • Mecánica (es)
  • Mecánica clásica (es)
  • Mekanika (eu)
  • Mekanika klasiko (eu)
  • Mécanique (science) (fr)
  • Meicnic (ga)
  • Meicnic Newton (ga)
  • Mekanika klasik (in)
  • Mekanika (in)
  • Meccanica classica (it)
  • Mécanique newtonienne (fr)
  • Meccanica (fisica) (it)
  • 古典力学 (ja)
  • 力学 (ja)
  • 고전역학 (ko)
  • 역학 (물리학) (ko)
  • Mechanica (nl)
  • Mechanika (pl)
  • Klassieke mechanica (nl)
  • Mechanika klasyczna (pl)
  • Mecânica (pt)
  • Mecânica clássica (pt)
  • Механика (ru)
  • Классическая механика (ru)
  • Mekanik (sv)
  • Klassisk mekanik (sv)
  • Механіка (uk)
  • 力学 (zh)
  • Класична механіка (uk)
  • 经典力学 (zh)
rdfs:seeAlso
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:academicDiscipline of
is dbo:knownFor of
is dbo:mainInterest of
is dbo:nonFictionSubject of
is dbo:wikiPageDisambiguates of
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is dbp:field of
is dbp:knownFor of
is dbp:subject of
is rdfs:seeAlso of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License