An Entity of Type: Thing, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

Magdeburg rights (German: Magdeburger Recht; also called Magdeburg Law) were a set of town privileges first developed by Otto I, Holy Roman Emperor (936–973) and based on the Flemish Law, which regulated the degree of internal autonomy within cities and villages granted by the local ruler. Named after the German city of Magdeburg, these town charters were perhaps the most important set of medieval laws in Central Europe. They became the basis for the German town laws developed during many centuries in the Holy Roman Empire. The Magdeburg rights were adopted and adapted by numerous monarchs, including the rulers of Bohemia, Hungary, Poland and Lithuania, a milestone in the urbanization of the region which prompted the development of thousands of villages and cities.

Property Value
dbo:abstract
  • Els Drets de Magdeburg (en alemany: Magdeburger Recht) va ser un dels més coneguts sistemes de dret urbà. Va ser format al segle xiii a la ciutat alemanya de Magdeburg com a dret urbà feudal, en virtut del qual l'activitat econòmica, els drets de propietat, la vida sociopolítica i l'estat estamental dels ciutadans es regulaven per un sistema jurídic propi, el que es corresponia amb el paper de les ciutats com a centres de producció i intercanvi monetari i mercantil. Les fonts del Dret de Magdeburg, el Sassenspiegel (El mirall saxó, una compilació de la llei feudal alemanya) i l'estatut de la ciutat de Magdeburg, normalment definien l'organització de la producció artesanal, el comerç, l'ordre d'elecció i activitat del govern autònom urbà, dels gremis d'artesans i comerciants. Estava trobava vigent entre els segles XIII i XVIII a Polònia, Bielorússia, Lituània i Ucraïna. Al Gran Ducat de Lituània (sobretot en el territori de la moderna Bielorússia, Lituània i Ucraïna) el Dret de Magdeburg es va instaurar a: Vílnius (1387), Brest (1390), Hrodna (1391), Lutsk (1432), Slutsk (1441), Kíev (1494 - 1497), Polotsk (1498), Minsk (1499), Maguilov (1561), Vítsiebsk (1597), Druya (1620), (1643), Stanislav (1662), i altres ciutats. Els residents de les ciutats que obtenien el Dret de Magdeburg estaven exempts d'obligacions feudals. Sobre la base del Dret de Magdeburg a la ciutat es creava un òrgan d'autogovern electe, el magistrat. Amb la introducció del Dret de Magdeburg es revocava el dret local, encara que l'aplicació dels costums locals estava permesa en el cas que les normes, necessàries per a la solució del cas, no estiguessin previstes pel Dret de Magdeburg. El Dret de Magdeburg no s'aplicava a la població jueva, que no es considerava part de la població original de les ciutats de l'Europa oriental. L'excepció va ser només a la ciutat lituana de Trakai, on els jueus el 1444 van obtenir el dret de Magdeburg com un grup independent de ciutadans. Sobre la base del Dret de Magdeburg a 1785 a Rússia va ser establert el (en rus Грамота на права и выгоды городам Российской империи, també conegut com a "Жалованная грамота городам"). (ca)
  • Magdeburské právo (německy Das Magdeburger Recht) označovalo typ městského práva vycházející z městského práva Magdeburgu, které mělo značný vliv na městské právo v severovýchodním Německu, Slezsku, Polsku, v severní části Čech a Moravy, Litvě, Bělorusku, Uhersku a na Ukrajině. Magdeburské městské právo vycházelo ze Saského zrcadla. První doložená písemná zmínka se vztahuje k listině magdeburského arcibiskupa Wichmanna ze Seeburgu z roku 1188. V českých zemích představovalo magdeburské právo (severoněmecké) spolu s právem norimberským (jihoněmeckým) dominantní typ městského práva. Od 13. až do 17. století byl pro města magdeburského okruhu nejvyšší autoritou právě magdeburský městský soud – možnost odvolávat se do zahraničí budila nelibost, např. města pod českou korunou měla možnost odvolání od 14. století zakázanou (nejvyššími autoritami pak zůstaly Litoměřice pro česká a Olomouc pro moravská města). Jednotnost městského práva v příslušném obvodu se vztahovala na královská města stejně jako na poddanská města bez rozdílu. (cs)
  • Das Magdeburger Recht ist eine Form des Stadtrechts, die ihren Ursprung in der Stadt Magdeburg hat und von dort aus erheblichen Einfluss auf die Stadtrechte in Ostmitteleuropa und Osteuropa entfaltete, häufig in seiner schlesischen beziehungsweise polnischen Variante, dem sogenannten Neumarkter Recht, oder der nördlichen Variante, dem Kulmer Recht, das sich über ganz West- und Ostpreußen ausbreitete. Das allgemeine Stadtrecht hat seine Wurzeln im Gewohnheitsrecht der Kaufleute, in den vom Grundherren verliehenen Privilegien und in von der jeweiligen Gemeinschaft selbst beschlossenen Regeln („Willkür“). Innerhalb der Stadt wurde den Bürgern durch das Stadtrecht die persönliche Freiheit, das Eigentumsrecht, die Unversehrtheit von Leib und Leben und die geregelte wirtschaftliche Tätigkeit garantiert. (de)
  • Τα Δικαιώματα του Μαγδεβούργου (γερμανικά: Magdeburger Recht), επίσης Νόμος του Μαγδεβούργου, ήταν ένα σύνολο προνομίων πόλης που αναπτύχθηκε για πρώτη φορά από τον Όθων Α΄ της Αγίας Ρωμαϊκής Αυτοκρατορίας (936-973) και βασίστηκε στον φλαμανδικό νόμο, που διέπει τον βαθμό εσωτερικής αυτονομίας εντός των πόλεων και των χωριών που χορηγούνταν από τους κυβερνήτες. Ονομάστηκαν από τη γερμανική πόλη Μαγδεβούργο και αυτοί οι χάρτες πόλης ήταν ίσως το πιο σημαντικό σύνολο μεσαιωνικών νόμων στην Κεντρική Ευρώπη. Έγινε η βάση για τους γερμανικούς δημοτικούς νόμους που αναπτύχθηκαν κατά τη διάρκεια πολλών αιώνων στην Αγία Ρωμαϊκή Αυτοκρατορία. Τα δικαιώματα του Μαγδεβούργου υιοθετήθηκαν και προσαρμόστηκαν από πολλούς μονάρχες, συμπεριλαμβανομένων των ηγεμόνων της Βοημίας, της Μοραβίας, της Ουγγαρίας, της Πολωνίας και της Λιθουανίας, ένα ορόσημο στην αστικοποίηση της περιοχής που οδήγησε στην ανάπτυξη χιλιάδων χωριών και πόλεων. (el)
  • La t.n. Magdeburga juro estas urba rajto, kiu estiĝis en Magdeburg kaj de tie disvastiĝis ĉefe en la orienta Eŭropo. La unua skriba fonto por la ekzisto de la Magdeburga juro estas privilegio pri plisimpligo de la urba procesordo fare de ĉefepiskopo el la jaro 1188. Tio signifas, ke tiutempe jam ekzistis urba rajto en Magdeburg. En 1294 la burĝoj aĉetis de la ĉefepiskopo la postenojn de la gvidaj legislativa kaj militista oficistoj de la urbo (Schultheiß kaj Burggraf). Formale la ĉefepiskopo restis la ĉefa juĝisto, sed praktike la urba konsilantaro posedis la juĝpovon. En la sama jaro oni dividis la taskojn inter laika juĝistaro, kiu respondecis pri la ekzekutivo, dum la konsilantaro zorgis pri administrado kaj legislativo. Ekde tiu tempo oni povas paroli pri la Magdeburga juro en la senco de sendependa memadministrado de urbo. La Magdeburga juro entenis leĝajn regulojn pri familia kaj hereda juro (i.a. memstara sinprezento kaj sindefendo de edzino), pri kriminala juro (i.a. ĉesigo de parencara respondeco pri la krimo de unuopulo, ĉesigo de preskripto kaze de perfortkrimo), sed ĉefe ĝi tamen estis komerc(ist)a juro (ia. garantidevo por varoj, devigo al fakturigo ktp.). Pri la juĝado respondecis laika juĝistaro (Schöppenstuhl), kiu kutime konsistis el 11 laikoj, kiuj rajtis mem decidi pri siaj posteuloj. La Magdeburga juro disvastiĝis iom okcidenten en regionon de la nuna Malsupra Saksio, sed ĉefe ĝi disvastiĝis orienten kune kun la koloniigo, al Brandenburgio, Pomerio, Prusio, Turingio, Saksio, Luzacio, Silezio, Bohemio kaj Moravio, ĝis la baltaj ŝtatoj, Rusio kaj Ukrainio. Tiu rimarkinda disvastiĝo okazis kune kun la t.n. Sachsenspiegel (= ), kiu fiksis la ĝeneralan juron tiutempe. Ambaŭ leĝarojn kune oni foje nomis Germana juro (lat. ius teutonicus) intertempe oni preferas la esprimon "Saksa-magdeburga juro". Grandurboj, kiuj ricevis la Magdeburgan juron, ekz. estis Vilnius kaj Kaunas en Litovio kaj Kiev en Ukrainio. La Magdeburgaj Leĝoj estis la plej vaste adoptitaj urbaj leĝoj tra Centra kaj Orienta Eŭropo, sed ne estis la solaj. La leĝoj de Frankfurto, Hamburgo, Freiburg kaj Lubeck ankaŭ estis adoptitaj de dekoj da aliaj urboj. En kazo de disputo aŭ dubo la aliaj urboj konsultis la magdeburgan laikan juĝistaron, kiu tiamaniere ricevis fortan influon rilate al la interpretado de la juraj normoj. La influo kiel konsulta instanco malpliiĝis kiel sekvo de la eklezia dispartiĝo kaŭze de la Reformacio, ĉar la urboj de katolika regiono ne plu rajtis konsultiĝi kun la protestanta Magdeburg. Sed la definitiva fino okazis dum la Tridekjara milito en 1631, kiam neniiĝis la tuta "jura biblioteko" de la juĝistaro. Sigismondo la 3-a Vasa, Reĝo de Pollando kaj Svedio, dekretis ke judoj estus rekte subordigitaj al la reĝo kaj ne submetitaj al urbaj aŭtoritatoj determinitaj de Magdeburgaj rajtoj. Loka escepto estas ke la judoj ĝuis la rajtojn de Magdeburgo nur en la urbo Tarkai en Litovio, kaj ankaŭ en , nuntempe kvartalo de Kratovo sed tiam memstara urbo. Aliloke aliaj leĝoj estis praktikataj rilate al ili, en kiuj estis iu diskriminacio. En Pollando la Magdeburga juro perdis sian validecon nur dum la Napoleon-aj reformoj kaj en Ukrainio ĝi validis ĝis la enkonduko de la "Leĝaro de la Rusa Imperio" en 1840/42. En Kievo mem ĝi validis ĝis 1834. Eĉ la latva civila juro el 1937 estas ankoraŭ influita de la Magdeburga juro. (eo)
  • El Derecho de Magdeburgo (en alemán: Magdeburger Recht) fue uno de los más conocidos sistemas de derecho urbano. Fue formado en el siglo XIII en la ciudad alemana de Magdeburgo como derecho urbano feudal, en virtud del cual la actividad económica, los derechos de propiedad, la vida sociopolítica y el estado estamental de los ciudadanos se regulaban por un sistema jurídico propio, lo que se correspondía con el papel de las ciudades como centros de producción y el intercambio monetario y mercantil. Las fuentes del Derecho de Magdeburgo, el Espejo Sajón (una compilación de la ley feudal alemana) y el estatuto de la ciudad de Magdeburgo, normalmente definían la organización de la producción artesanal, el comercio, el orden de elección y actividad del gobierno autónomo urbano, de los gremios de artesanos y comerciantes.​ Estaba presente entre los siglos XIII y XVIII en Polonia, Bielorrusia, Lituania, Ucrania. En el Gran Ducado de Lituania (sobre todo en el territorio de la moderna Bielorrusia, Lituania y Ucrania) obtuvieron el Derecho de Magdeburgo: Vilna (1387), Brest (1390), Goradnia (1391), Lutsk (1432), Slutsk (1441), Kiev (1494-1497), Pólatsk (1498), Minsk (1499), Maguilov (1561), Vítebsk (1597), (1620), (1643), Stanislav (1662), y otras ciudades. Los residentes de las ciudades que obtenían el Derecho de Magdeburgo estaban exentos de obligaciones feudales. Sobre la base del Derecho de Magdeburgo en la ciudad se creaba un órgano de autogobierno electo, el magistrado. Con la introducción del Derecho de Magdeburgo se revocaba el derecho local, aunque la aplicación de las costumbres locales estaba permitido en el caso de que las normas, necesarias para la solución del caso, no estaban previstas por el Derecho de Magdeburgo. El Derecho de Magdeburgo no se aplicaba a la población judía, que no se consideraba parte de la población original de las ciudades de Europa Oriental. La excepción fue solo la ciudad lituana de Trakai, donde los judíos en 1444 obtuvieron el Derecho de Magdeburgo como un grupo independiente de los ciudadanos. Sobre la base del Derecho de Magdeburgo en 1785 en Rusia fue establecido el Diploma sobre los derechos y ventajas a las ciudades del Imperio Ruso (en ruso: Грамота на права и выгоды городам Российской империи, también conocido como "Жалованная грамота городам"). (es)
  • Magdeburg rights (German: Magdeburger Recht; also called Magdeburg Law) were a set of town privileges first developed by Otto I, Holy Roman Emperor (936–973) and based on the Flemish Law, which regulated the degree of internal autonomy within cities and villages granted by the local ruler. Named after the German city of Magdeburg, these town charters were perhaps the most important set of medieval laws in Central Europe. They became the basis for the German town laws developed during many centuries in the Holy Roman Empire. The Magdeburg rights were adopted and adapted by numerous monarchs, including the rulers of Bohemia, Hungary, Poland and Lithuania, a milestone in the urbanization of the region which prompted the development of thousands of villages and cities. (en)
  • Ce qu’on appelle droit de Magdebourg (en allemand : Magdeburger Recht) est une forme de privilège urbain originaire de la ville de Magdebourg, qui a eu une influence considérable sur le droit urbain en Europe médiane et en Europe de l’Est, soit dans sa variante silésienne, le droit de Neumarkt, qui s'est répandu en Pologne et Lituanie, ou dans sa variante septentrionale, le droit de Culm, qui s’est répandu en Prusse dans le cadre de l'État teutonique. Le droit de ville en général prend ses racines dans le droit coutumier des marchands, dans les privilèges accordés par les seigneurs aux villes et dans les règles décidées par la communauté elle-même. À l'intérieur de la ville, il garantissait aux citoyens leur liberté personnelle, leur droit de propriété et leur intégrité physique et réglait l'activité économique. (fr)
  • マクデブルク法(独: Magdeburger Recht)は、神聖ローマ皇帝のオットー1世により作られた地域の支配者による市や村の情勢に対する法で、内容は都市の自由を守り抜く規定と並んで、商法、刑法、訴訟法、手続法などの条文が大部分を占める。長いあいだ神聖ローマ帝国の有力都市であったマクデブルクの自治権をモデルとするために同市の名を冠しており、中欧で中世の都市法で最も重要なものである。 この法は、ドイツ都市法の基礎となり何世紀の間に神聖ローマ帝国で発展した。重要な事ではボヘミア、ハンガリーやポーランドの君主達がマクデブルク法を採用し修正している、同法は何千もの都市や村の発展を促し、都市化へ画期的な法となった。 (ja)
  • 마그데부르크법(독일어: Magdeburger Recht)은 신성 로마 제국의 오토 1세 황제가 제정한 도시법이다. 중세 시대의 도시법 중에서 가장 중요한 법률로 여겨진다. 특정 지역의 지배자가 도시와 마을에 대한 자치권을 승인하는 내용에 관한 법률로서 상법, 형법, 절차법 등에 관한 조문이 대부분을 차지한다. 마그데부르크법은 신성 로마 제국의 주요 도시 가운데 하나였던 마그데부르크의 자치권을 모델로 삼았기 때문에 유래된 이름이다. 독일의 도시법의 기초가 된 법률로서 수세기 동안 신성 로마 제국의 대표적인 법률로 여겨졌다. 폴란드, 보헤미아, 헝가리의 군주들이 마그데부르크법을 적용, 수정한 도시법을 제정하면서 수천 개의 도시와 마을의 발전을 촉진시키고 도시화를 진행한 획기적인 법률이 되었다. (ko)
  • Het Maagdenburgs recht was een vorm van stadsrecht waarvan de oorsprong in Maagdenburg gezocht moet worden. Het gold voornamelijk in Oost-Europa, waar het vaak in een Sleeswijker of Poolse variant werd aangetroffen; het Neumarkter Recht of de noordelijke variant het Kulmer Recht. (nl)
  • Il Diritto di Magdeburgo (in tedesco: Magdeburger Recht) è una raccolta di che regolava l'autonomia interna nelle città e nei villaggi. Elaborato per la libera città imperiale di Magdeburgo, da cui prese il nome, si evolvette durante i secoli del Sacro Romano Impero e costituisce probabilmente la più importante raccolta di leggi dei comuni medievali tedeschi. La legge fu solennemente promulgata il 15 dicembre 1261 nella chiesa dei Santi Giacomo e Vincenzo. Adottato da numerosi sovrani dell'Europa centrale e orientale, il Diritto di Magdeburgo rappresentò una pietra miliare nell'urbanizzazione della regione e agevolò lo sviluppo di migliaia di villaggi e città. Oltre a Magdeburgo stessa, altre importanti città in cui il Diritto (o sue varianti locali) ebbe vigore furono Biecz, Frysztak, Sandomierz, Cracovia, Kurów, Poznań, Breslavia, Złotoryja, Hrodna, Kiev, Leopoli, Brody, Luc'k, Volodymyr-Volyns'kyj, Sanok, e Nižyn, nonché Bardejov, Humenné e Krupina nell'attuale Slovacchia, all'epoca Regno di Ungheria. (it)
  • Magdeburgrätten (tyska: Magdeburger Recht) var en uppsättning av tyska stadslagar vilka reglerade graden av den interna autonomin inom städerna och till dem hörande byarna. Modellen och namnet kommer ursprungligen från den kejserliga fria staden Magdeburg. Magdeburgrätten hade utvecklats under flera århundraden i det Tysk-romerska riket och var möjligen den viktigaste uppsättningen av tyska medeltida stadslagar. Modellen kom senare att anammas av andra monarker i Central- och Östeuropa, till exempel i Polen, Markgrevskapet Brandenburg, Pommern, Böhmen, Schlesien och Ukraina. Lagarna var en milstolpe i regionens urbaniseringsprocess och påskyndade utvecklingen av tusentals byar och städer. Förutom själva Magdeburg användes Magdeburgrätten (eller varianter av den) i städer som Berlin, Prag, Szczecin, Sandomierz, Kraków, Poznań, Wrocław, Hrodna, Kiev, Lviv, Lutsk med flera. Den schlesiska och polska versionen av stadslagarna kallas Neumarkträtten eller Środarätten efter staden Neumarkt in Schlesien (nuv. Środa Śląska), som erhöll en version av Magdeburgrätten i början av 1200-talet och därefter fick ge namn åt denna version. (sv)
  • Prawo magdeburskie (prawo niemieckie; łac. Ius municipale magdeburgense, niem. Magdeburger Recht) – średniowieczne prawo miejskie, wzorowane na prawie Magdeburga. W 1035 Magdeburg otrzymał patent nadający miastu prawo do handlu i zjazdów. Prawo to spisane zostało z inicjatywy arcybiskupa Magdeburga Wichmana z Seeburga w 1188, stając się wzorcem dla podobnych regulacji wielu miast środkowoeuropejskich. Prawo niemieckie – termin powstały w początkach XIII w. na Śląsku i Morawach, początkowo jako prawo napływającej ludności, a następnie jako wzór przy organizacji samorządów miejskich i lokacji polskich wsi. Prawo magdeburskie dla ujęcia całości życia prawnego składało się z dwóch spisów prawa, tj. obszerniejszego i bardziej wszechstronnego Zwierciadła Saskiego (Speculum Saxonum) oraz prawa posiłkowego Weichbild dla miast. W kolejnych stuleciach prawo magdeburskie, lub tzw. magdeburgia, stały się synonimem prawa miejskiego. W Polsce prawo niemieckie stosowane było do 1791, kiedy Sejm Czteroletni przyjął ustawę Miasta nasze królewskie wolne w państwach Rzeczypospolitej, która zniosła prawo niemieckie i określiła nowy ustrój miast; ustawa została w całości włączona do Konstytucji 3 maja. (pl)
  • Магдебу́ргское пра́во (нем. Magdeburger Recht) — одна из наиболее известных систем городского права, сложившаяся в XIII веке в Магдебурге как феодальное городское право, согласно которому экономическая деятельность, имущественные права, общественно-политическая жизнь и сословное состояние горожан регулировались собственной системой юридических норм, что соответствовало роли городов как центров производства и денежно-товарного обмена. Иными словами, это привилегия, право на независимость города от феодалов. По данному праву города получали свою юридическую, экономическую, общественно-политическую и имущественную независимость. (ru)
  • Магдебу́рзьке пра́во (також німе́цьке або тевтонське міське́ пра́во; лат. theuthunico iure, id est iure magdeburgensi) — одна з найпоширеніших правових систем міського самоврядування в Центральній Європі у часи Середньовіччя. (uk)
  • 馬德堡權利(德語:Magdeburger Recht),也叫做馬德堡法,是由神圣罗马帝国皇帝奥托一世(公元936—973年)基於弗拉芒法所首先發展出來的一部城鎮特權法,該法律是規範了由在地統治者授予城鎮和乡村內部的自治權層級。其得名於奥托一世曾居住的德国城市马德堡。这些城镇特许宪章可能是中世纪时期中欧最重要的法律,这也成为了神圣罗马帝国在随后几个世纪内发展出的德国城镇法的基石。馬德堡權利被包括波西米亚、匈牙利、波兰和立陶宛眾多統治者在內的諸多王侯所接納和修訂過,令該法成為地緣內城镇化进程的一個里程碑,有推动到上千鄉村和城鎮的發展。 (zh)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageID
  • 188298 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 8086 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1115929314 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
gold:hypernym
rdf:type
rdfs:comment
  • Magdeburg rights (German: Magdeburger Recht; also called Magdeburg Law) were a set of town privileges first developed by Otto I, Holy Roman Emperor (936–973) and based on the Flemish Law, which regulated the degree of internal autonomy within cities and villages granted by the local ruler. Named after the German city of Magdeburg, these town charters were perhaps the most important set of medieval laws in Central Europe. They became the basis for the German town laws developed during many centuries in the Holy Roman Empire. The Magdeburg rights were adopted and adapted by numerous monarchs, including the rulers of Bohemia, Hungary, Poland and Lithuania, a milestone in the urbanization of the region which prompted the development of thousands of villages and cities. (en)
  • マクデブルク法(独: Magdeburger Recht)は、神聖ローマ皇帝のオットー1世により作られた地域の支配者による市や村の情勢に対する法で、内容は都市の自由を守り抜く規定と並んで、商法、刑法、訴訟法、手続法などの条文が大部分を占める。長いあいだ神聖ローマ帝国の有力都市であったマクデブルクの自治権をモデルとするために同市の名を冠しており、中欧で中世の都市法で最も重要なものである。 この法は、ドイツ都市法の基礎となり何世紀の間に神聖ローマ帝国で発展した。重要な事ではボヘミア、ハンガリーやポーランドの君主達がマクデブルク法を採用し修正している、同法は何千もの都市や村の発展を促し、都市化へ画期的な法となった。 (ja)
  • 마그데부르크법(독일어: Magdeburger Recht)은 신성 로마 제국의 오토 1세 황제가 제정한 도시법이다. 중세 시대의 도시법 중에서 가장 중요한 법률로 여겨진다. 특정 지역의 지배자가 도시와 마을에 대한 자치권을 승인하는 내용에 관한 법률로서 상법, 형법, 절차법 등에 관한 조문이 대부분을 차지한다. 마그데부르크법은 신성 로마 제국의 주요 도시 가운데 하나였던 마그데부르크의 자치권을 모델로 삼았기 때문에 유래된 이름이다. 독일의 도시법의 기초가 된 법률로서 수세기 동안 신성 로마 제국의 대표적인 법률로 여겨졌다. 폴란드, 보헤미아, 헝가리의 군주들이 마그데부르크법을 적용, 수정한 도시법을 제정하면서 수천 개의 도시와 마을의 발전을 촉진시키고 도시화를 진행한 획기적인 법률이 되었다. (ko)
  • Het Maagdenburgs recht was een vorm van stadsrecht waarvan de oorsprong in Maagdenburg gezocht moet worden. Het gold voornamelijk in Oost-Europa, waar het vaak in een Sleeswijker of Poolse variant werd aangetroffen; het Neumarkter Recht of de noordelijke variant het Kulmer Recht. (nl)
  • Магдебу́ргское пра́во (нем. Magdeburger Recht) — одна из наиболее известных систем городского права, сложившаяся в XIII веке в Магдебурге как феодальное городское право, согласно которому экономическая деятельность, имущественные права, общественно-политическая жизнь и сословное состояние горожан регулировались собственной системой юридических норм, что соответствовало роли городов как центров производства и денежно-товарного обмена. Иными словами, это привилегия, право на независимость города от феодалов. По данному праву города получали свою юридическую, экономическую, общественно-политическую и имущественную независимость. (ru)
  • Магдебу́рзьке пра́во (також німе́цьке або тевтонське міське́ пра́во; лат. theuthunico iure, id est iure magdeburgensi) — одна з найпоширеніших правових систем міського самоврядування в Центральній Європі у часи Середньовіччя. (uk)
  • 馬德堡權利(德語:Magdeburger Recht),也叫做馬德堡法,是由神圣罗马帝国皇帝奥托一世(公元936—973年)基於弗拉芒法所首先發展出來的一部城鎮特權法,該法律是規範了由在地統治者授予城鎮和乡村內部的自治權層級。其得名於奥托一世曾居住的德国城市马德堡。这些城镇特许宪章可能是中世纪时期中欧最重要的法律,这也成为了神圣罗马帝国在随后几个世纪内发展出的德国城镇法的基石。馬德堡權利被包括波西米亚、匈牙利、波兰和立陶宛眾多統治者在內的諸多王侯所接納和修訂過,令該法成為地緣內城镇化进程的一個里程碑,有推动到上千鄉村和城鎮的發展。 (zh)
  • Els Drets de Magdeburg (en alemany: Magdeburger Recht) va ser un dels més coneguts sistemes de dret urbà. Va ser format al segle xiii a la ciutat alemanya de Magdeburg com a dret urbà feudal, en virtut del qual l'activitat econòmica, els drets de propietat, la vida sociopolítica i l'estat estamental dels ciutadans es regulaven per un sistema jurídic propi, el que es corresponia amb el paper de les ciutats com a centres de producció i intercanvi monetari i mercantil. (ca)
  • Magdeburské právo (německy Das Magdeburger Recht) označovalo typ městského práva vycházející z městského práva Magdeburgu, které mělo značný vliv na městské právo v severovýchodním Německu, Slezsku, Polsku, v severní části Čech a Moravy, Litvě, Bělorusku, Uhersku a na Ukrajině. Magdeburské městské právo vycházelo ze Saského zrcadla. První doložená písemná zmínka se vztahuje k listině magdeburského arcibiskupa Wichmanna ze Seeburgu z roku 1188. (cs)
  • Τα Δικαιώματα του Μαγδεβούργου (γερμανικά: Magdeburger Recht), επίσης Νόμος του Μαγδεβούργου, ήταν ένα σύνολο προνομίων πόλης που αναπτύχθηκε για πρώτη φορά από τον Όθων Α΄ της Αγίας Ρωμαϊκής Αυτοκρατορίας (936-973) και βασίστηκε στον φλαμανδικό νόμο, που διέπει τον βαθμό εσωτερικής αυτονομίας εντός των πόλεων και των χωριών που χορηγούνταν από τους κυβερνήτες. Ονομάστηκαν από τη γερμανική πόλη Μαγδεβούργο και αυτοί οι χάρτες πόλης ήταν ίσως το πιο σημαντικό σύνολο μεσαιωνικών νόμων στην Κεντρική Ευρώπη. Έγινε η βάση για τους γερμανικούς δημοτικούς νόμους που αναπτύχθηκαν κατά τη διάρκεια πολλών αιώνων στην Αγία Ρωμαϊκή Αυτοκρατορία. Τα δικαιώματα του Μαγδεβούργου υιοθετήθηκαν και προσαρμόστηκαν από πολλούς μονάρχες, συμπεριλαμβανομένων των ηγεμόνων της Βοημίας, της Μοραβίας, της Ουγγαρίας (el)
  • La t.n. Magdeburga juro estas urba rajto, kiu estiĝis en Magdeburg kaj de tie disvastiĝis ĉefe en la orienta Eŭropo. La unua skriba fonto por la ekzisto de la Magdeburga juro estas privilegio pri plisimpligo de la urba procesordo fare de ĉefepiskopo el la jaro 1188. Tio signifas, ke tiutempe jam ekzistis urba rajto en Magdeburg. En 1294 la burĝoj aĉetis de la ĉefepiskopo la postenojn de la gvidaj legislativa kaj militista oficistoj de la urbo (Schultheiß kaj Burggraf). Formale la ĉefepiskopo restis la ĉefa juĝisto, sed praktike la urba konsilantaro posedis la juĝpovon. En la sama jaro oni dividis la taskojn inter laika juĝistaro, kiu respondecis pri la ekzekutivo, dum la konsilantaro zorgis pri administrado kaj legislativo. Ekde tiu tempo oni povas paroli pri la Magdeburga juro en la senc (eo)
  • Das Magdeburger Recht ist eine Form des Stadtrechts, die ihren Ursprung in der Stadt Magdeburg hat und von dort aus erheblichen Einfluss auf die Stadtrechte in Ostmitteleuropa und Osteuropa entfaltete, häufig in seiner schlesischen beziehungsweise polnischen Variante, dem sogenannten Neumarkter Recht, oder der nördlichen Variante, dem Kulmer Recht, das sich über ganz West- und Ostpreußen ausbreitete. (de)
  • El Derecho de Magdeburgo (en alemán: Magdeburger Recht) fue uno de los más conocidos sistemas de derecho urbano. Fue formado en el siglo XIII en la ciudad alemana de Magdeburgo como derecho urbano feudal, en virtud del cual la actividad económica, los derechos de propiedad, la vida sociopolítica y el estado estamental de los ciudadanos se regulaban por un sistema jurídico propio, lo que se correspondía con el papel de las ciudades como centros de producción y el intercambio monetario y mercantil. (es)
  • Ce qu’on appelle droit de Magdebourg (en allemand : Magdeburger Recht) est une forme de privilège urbain originaire de la ville de Magdebourg, qui a eu une influence considérable sur le droit urbain en Europe médiane et en Europe de l’Est, soit dans sa variante silésienne, le droit de Neumarkt, qui s'est répandu en Pologne et Lituanie, ou dans sa variante septentrionale, le droit de Culm, qui s’est répandu en Prusse dans le cadre de l'État teutonique. (fr)
  • Il Diritto di Magdeburgo (in tedesco: Magdeburger Recht) è una raccolta di che regolava l'autonomia interna nelle città e nei villaggi. Elaborato per la libera città imperiale di Magdeburgo, da cui prese il nome, si evolvette durante i secoli del Sacro Romano Impero e costituisce probabilmente la più importante raccolta di leggi dei comuni medievali tedeschi. La legge fu solennemente promulgata il 15 dicembre 1261 nella chiesa dei Santi Giacomo e Vincenzo. (it)
  • Prawo magdeburskie (prawo niemieckie; łac. Ius municipale magdeburgense, niem. Magdeburger Recht) – średniowieczne prawo miejskie, wzorowane na prawie Magdeburga. W 1035 Magdeburg otrzymał patent nadający miastu prawo do handlu i zjazdów. Prawo to spisane zostało z inicjatywy arcybiskupa Magdeburga Wichmana z Seeburga w 1188, stając się wzorcem dla podobnych regulacji wielu miast środkowoeuropejskich. (pl)
  • Magdeburgrätten (tyska: Magdeburger Recht) var en uppsättning av tyska stadslagar vilka reglerade graden av den interna autonomin inom städerna och till dem hörande byarna. Modellen och namnet kommer ursprungligen från den kejserliga fria staden Magdeburg. (sv)
rdfs:label
  • Magdeburg rights (en)
  • Drets de Magdeburg (ca)
  • Magdeburské právo (cs)
  • Magdeburger Recht (de)
  • Δικαιώματα του Μαγδεβούργου (el)
  • Magdeburga juro (eo)
  • Derecho de Magdeburgo (es)
  • Droit de Magdebourg (fr)
  • Diritto di Magdeburgo (it)
  • 마그데부르크법 (ko)
  • マクデブルク法 (ja)
  • Maagdenburgs recht (nl)
  • Prawo magdeburskie (pl)
  • Магдебургское право (ru)
  • Magdeburgrätten (sv)
  • Магдебурзьке право (uk)
  • 马格德堡法律 (zh)
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is dbp:establishedTitle of
is rdfs:seeAlso of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License