| dbo:abstract
|
- جون هندريك كاسبار كيرن (بالهولندية: Hendrik Kern) هو بروفيسور ومستشرق هولندي، ولد في 6 أبريل 1833 في جاوة الوسطى في إندونيسيا، وتوفي في 4 يوليو 1917 في أوترخت في هولندا. (ar)
- Johan Hendrik Caspar Kern (* 6. April 1833 in Purworedjo auf der Insel Java; † 4. Juli 1917 in Utrecht) war ein niederländischer Sanskritist, Indologist und Orientalist. (de)
- Johan Hendrik Caspar Kern (6 April 1833 – 4 July 1917) was a Dutch linguist and Orientalist. In the literature, he is usually referred to as H. Kern or Hendrik Kern; a few other scholars bear the same surname. (en)
- Johan Hendrik Caspar Kern, né le 6 avril 1833 sur l'île de Java et mort le 4 juillet 1917 à Utrecht, est un linguiste et orientaliste néerlandais. Professeur à l'université de Leyde, il est membre de l'Académie royale néerlandaise des arts et des sciences. (fr)
- Johan Hendrik Caspar Kern (6 April 1833 – 4 Juli 1917) yang juga biasa ditulis sebagai H. Kern atau Hendrik Kern, ialah seorang orientalis dan ahli bahasa Sanskerta berkebangsaan Belanda. Ia adalah profesor di Benares, dan di Leiden antara tahun 1865–1903. Kern ialah seorang ahli terkenal dalam filologi India, Melayu, dan Polinesia. Ia juga mengurusi masalah arkeologis yang berhubungan dengan sejarah Buddha (Maklumat Ashoka) dan juga sejarah agama Buddha dalam karyanya yang berjudul Geschiedenis van het buddhisme in Indië (2 jilid, 1882–1883) dan Manual of Buddhism (1896). Verspreide geschriften karyanya terbit dalam 15 jilid (1913–1929). (in)
- Johan Hendrik Caspar Kern (Poerworedjo, 6 april 1833 — Utrecht, 4 juli 1917) was een Nederlands taalkundige en oriëntalist. In de vakliteratuur wordt hij meestal aangeduid als H. Kern of Hendrik Kern; er zijn enkele andere wetenschappers met dezelfde achternaam. (nl)
- Jan Hendrik Caspar Kern, född 6 april 1833 i Purworejo (Indonesien), död 4 juli 1917 i Utrecht, var en nederländsk orientalist och språkvetare. Kern studerade 1850–55 i Utrecht och Leiden, där han publicerade bland annat en gradualavhandling om den grekiska historieskrivningen rörande perserna, och åhörde 1855 i Berlin föreläsningar av indologen Albrecht Weber och germanisten Jacob Grimm. Sedan han 1857 börjat medarbeta i den i Sankt Petersburg utgivna stora sanskritordboken och några år varit lärare i grekiska vid Atheneum i Maastricht, ägnade han sig i London åt studiet av de fornindiska handskrifterna i British Museum och beklädde 1863–65 anglo-sanskritprofessuren i Benares i Brittiska Indien. År 1865 tillträdde han den då nyinrättade professuren i sanskrit och jämförande språkvetenskap i Leiden och verkade där till 1903. Kern deltog i orientalistkongressen i Stockholm 1889. Kern var framstående kännare av indisk, malajisk och polynesisk filologi. Han behandlade även arkeologiska frågor i anslutning till buddhismens historia (Ashokas inskrifter) samt buddhismens religionshistoria i Geschiedenis van het buddhisme in Indië (två band, 1882-83) och Manual of Buddhism (1896). Kerns vetenskapliga universalism visade sig dessutom i behandlingen av så skilda ämnen som fornpersis kilskrift, de baltisk-slaviska och de germanska språken, inom vilka senare han särskilt vinnlade sig om tolkningen av de nederländska språkresterna från romartiden, om "Lex salica" och de saliska frankernas språk. Kern inlade slutligen betydande förtjänster om utforskningen av de nederländska folkdialekterna. Bland Kerns övriga skrifter kan nämnas: tolkningen av det indiska dramat "" (1862), texteditionerna "" (1865), "" (1868-78), "Aryabhatiya" (1874), "" (1891), de fornjavanska kawidikterna "" (1875) och "" (1900), "Les inscriptions d'Asoka" (1881 -83), "Inscriptions cambodgiennes" (1880-83), Over het aandeel van Indië en de geschiedenis van de Beschaving, en den invloed der studie van het Sanskrit op de taalwetenschap (1865), Over den invloed der Indische, Arabische en Europese beschaving op de volken van den Indische Archipel (1883), De fidjitaal vergeleken met hare verwanten in Indonesië en Polynesië (1886), De legende van Kunjarakarna (1901), Over Jacob Grimm en zijn invloed op de outwikkeling der nederlandsche taalwetenschap (1902) och Taalvergelijkende verhandeling over het Aneityumsch, met een Aanhangsel over het Klankstelsel van het Eromanga (1906). Hans Verspreide geschriften utgavs i 15 band (1913-29). (sv)
- Johan Hendrik Caspar Kern (ur. 6 kwietnia 1833, zm. 4 lipca 1917 w Utrechcie) – holenderski indianista. Był synem Johana, oficera stacjonującego w Indiach Holenderskich, i Marii Schindler. Od 1839 żył w Holandii, w 1850 ukończył gimnazjum w Zutphen i podjął studia na uniwersytecie w Utrechcie. Prowadził badania nad językami, m.in. sanskrytem, i zajmował się językoznawstwem porównawczym języków używanych w Indiach. W 1863 został profesorem uniwersytetu w Benaresie (obecnie Waranasi), później w Lejdzie. Do jego ważniejszych prac należą Çakuntala (1862) i Geschiedenis van het Buddhisten in Indie (1881-1883). (pl)
- Йохан Хендрик Каспар Керн (6 апреля 1833 — 4 июля 1917) — голландский лингвист и востоковед. (ru)
|
| rdfs:comment
|
- جون هندريك كاسبار كيرن (بالهولندية: Hendrik Kern) هو بروفيسور ومستشرق هولندي، ولد في 6 أبريل 1833 في جاوة الوسطى في إندونيسيا، وتوفي في 4 يوليو 1917 في أوترخت في هولندا. (ar)
- Johan Hendrik Caspar Kern (* 6. April 1833 in Purworedjo auf der Insel Java; † 4. Juli 1917 in Utrecht) war ein niederländischer Sanskritist, Indologist und Orientalist. (de)
- Johan Hendrik Caspar Kern (6 April 1833 – 4 July 1917) was a Dutch linguist and Orientalist. In the literature, he is usually referred to as H. Kern or Hendrik Kern; a few other scholars bear the same surname. (en)
- Johan Hendrik Caspar Kern, né le 6 avril 1833 sur l'île de Java et mort le 4 juillet 1917 à Utrecht, est un linguiste et orientaliste néerlandais. Professeur à l'université de Leyde, il est membre de l'Académie royale néerlandaise des arts et des sciences. (fr)
- Johan Hendrik Caspar Kern (Poerworedjo, 6 april 1833 — Utrecht, 4 juli 1917) was een Nederlands taalkundige en oriëntalist. In de vakliteratuur wordt hij meestal aangeduid als H. Kern of Hendrik Kern; er zijn enkele andere wetenschappers met dezelfde achternaam. (nl)
- Johan Hendrik Caspar Kern (ur. 6 kwietnia 1833, zm. 4 lipca 1917 w Utrechcie) – holenderski indianista. Był synem Johana, oficera stacjonującego w Indiach Holenderskich, i Marii Schindler. Od 1839 żył w Holandii, w 1850 ukończył gimnazjum w Zutphen i podjął studia na uniwersytecie w Utrechcie. Prowadził badania nad językami, m.in. sanskrytem, i zajmował się językoznawstwem porównawczym języków używanych w Indiach. W 1863 został profesorem uniwersytetu w Benaresie (obecnie Waranasi), później w Lejdzie. Do jego ważniejszych prac należą Çakuntala (1862) i Geschiedenis van het Buddhisten in Indie (1881-1883). (pl)
- Йохан Хендрик Каспар Керн (6 апреля 1833 — 4 июля 1917) — голландский лингвист и востоковед. (ru)
- Johan Hendrik Caspar Kern (6 April 1833 – 4 Juli 1917) yang juga biasa ditulis sebagai H. Kern atau Hendrik Kern, ialah seorang orientalis dan ahli bahasa Sanskerta berkebangsaan Belanda. Ia adalah profesor di Benares, dan di Leiden antara tahun 1865–1903. (in)
- Jan Hendrik Caspar Kern, född 6 april 1833 i Purworejo (Indonesien), död 4 juli 1917 i Utrecht, var en nederländsk orientalist och språkvetare. Kern studerade 1850–55 i Utrecht och Leiden, där han publicerade bland annat en gradualavhandling om den grekiska historieskrivningen rörande perserna, och åhörde 1855 i Berlin föreläsningar av indologen Albrecht Weber och germanisten Jacob Grimm. Sedan han 1857 börjat medarbeta i den i Sankt Petersburg utgivna stora sanskritordboken och några år varit lärare i grekiska vid Atheneum i Maastricht, ägnade han sig i London åt studiet av de fornindiska handskrifterna i British Museum och beklädde 1863–65 anglo-sanskritprofessuren i Benares i Brittiska Indien. År 1865 tillträdde han den då nyinrättade professuren i sanskrit och jämförande språkvetenskap (sv)
|
