| dbo:abstract
|
- Západnictví (за́падничество) vzniklo v letech 1830–1850 jako směr společenského a filosofického myšlení. Západníci, představitelé jednoho ze směrů ruského společenského uvažování 40.–začátku 60. let 19. století, se zasazovali o zrušení nevolnictví a o přiznání nutnosti rozvíjení Ruska západoevropskou cestou. Většina západníků pocházela z prostředí šlechtických statkářů, nešlechtické inteligence i bohatých kupců, z nichž se většinou stali vědci a spisovatelé. Jak napsal J. M. Lotman, „Evropanství“ vycházelo z představ o tom, že „ruská cesta“ je cestou, kterou už prošla evropská kultura, která v tom byla napřed. Pravda, na samém začátku tu byl charakteristický doplněk: až si Rusko osvojí evropskou civilizaci a vydá se evropskou cestou, půjde po ní rychleji a dojde dále než Západ– tak nejednou zdůrazňovali představitelé různých odstínů tohoto směru. Od Petra po ruské marxisty se pořád opakuje myšlenka o nutnosti „dohnat a předehnat.“ Až zvládne všechny výdobytky západní kultury, ponechá si Rusko, jak tvrdili zástupci těchto koncepcí, hlubokou odlišnost od svého „přemoženého učitele“, a skokem urazí cestu, kterou Západ ušel postupně, a dle ruského maximalismu nedůsledně. Termíny „západnictví“, „západníci“ (někdy „evropané“), stejně jako „slavjanofilství“, „slavjanofilové“ vznikly v ideové polemice čtyřicátých let. Už současníci a samotní účastníci této polemiky poukazovali na podmíněnost a nepřesnost těchto termínů. Ruský filosof druhé poloviny 19. století V. S. Solovjov (sám zastával ideje západnictví) označil západnictví za „směr našeho společenského myšlení a literatury, uznávající duchovní solidárnost Ruska a západní Evropy jako neoddělitelných částí jednoho kulturně historického celku, zahrnujícího celé lidstvo... Otázky o vztahu víry a rozumu, autority a svobody, o spojení náboženství a filosofie a jich obou s positivní vědou, otázky hranic mezi osobním a typickým základem a také o vzájemných vztazích různorodých typických celků mezi sebou, otázky vztahu národa k lidstvu, církve ke státu, státu k ekonomické společnosti – všechny tyto a podobné otázky jsou stejně důležité a významné pro Západ i Východ.“[zdroj?] Ideje západnictví vyjadřovali a propagovali publicisté a spisovatelé – P. J. Čaadajev, , (představitelé tak zvaného náboženského západnictví), V. S. Solovjov a (liberální západníci), I. S. Turgeněv, V. G. Bělinskij, A. I. Gercen, N. P. Ogarjov, později N. G. Černyševskij, , (západníci socialisté), , , a j.; profesoři historie, práva a politické ekonomie – , , S. M. Solovjov, , , , , a jiní. Ideje západníků rozvíjeli více či méně básníci a publicisté – , D. V. Grigorovič, I. A. Gončarov, , , , , N. A. Někrasov, I. I. Panajev, A. F. Pisemskij, M. E. Saltykov-Ščedrin, ti se však často snažili sblížit západníky se slavjanofily, třebaže během let v jejich názorech a díle začal převládat prozápadní názor. (cs)
- Der Begriff Westler (russisch Западник, zapadnik) ist eine Umschreibung für eine politisch-publizistische Richtung im Russland des 19. Jahrhunderts, die in den 1840er Jahren aufgrund der Auseinandersetzung mit den Slawophilen entstand. Vergleichbar mit den Urbanen in Ungarn, traten die Vertreter der Westler für einen engen Anschluss Russlands an die westeuropäische Kultur ein. Dazu zählten die Übernahme westeuropäischer Philosophie (z. B. Hegel), Technologie (z. B. Industrialisierung) und Regierungsformen (Liberalismus und Abkehr von Leibeigenschaft und Autokratie).In den Zeitschriften Otetschestwennyie sapiski und Sowremennik traten einige von ihnen als Literaturkritiker auf. Einige Vertreter der Westler waren Nikolai Ogarjow, Timofei Granowski, Wassili Botkin, Pawel Annenkow, Iwan Turgenew, Iwan Panajew, Pjotr Tschaadajew, Wissarion Belinski und Alexander Herzen. (de)
- L'occidentalisme est un courant de pensée né dans l'Empire russe dans la première moitié du xixe siècle. Il recouvre une multitude de théories (aussi bien libérales que socialistes, ou anarchistes) dont le point commun est de considérer que la Russie est arriérée et que c'est l'Occident qui doit lui servir de modèle de développement. La conviction de l'infériorité de la Russie par rapport à l'Europe occidentale était largement répandue dans un pays où les tsars (en particulier Pierre le Grand et Catherine II) et les classes dirigeantes avaient écarté les valeurs et institutions russes pour adopter, souvent rapidement et brutalement, celles de l'Occident. (fr)
- Westernisme (/ˈzɑːpɑːdnɪk/; bahasa Rusia: западничество, tr. Zapadnichestvo; IPA: ) adalah sekumpulan intelektual abad ke-19 yang percaya bahwa pembangunan Rusia bergantung kepada teknologi Eropa Barat dan pemerintahan liberal. Menurut mereka, gagasan-gagasan barat seperti industrialisasi perlu diterapkan di seluruh Rusia supaya negara ini lebih makmur. Dalam bahasa Rusia, istilah ini disebut zapadnichestvo (зáпадничество; westernisme), dan penganutnya disebut zapadniki (westernis). Dalam konteks sejarah Rusia, zapadnichestvo berlawanan dengan . Para Slavofil berpendapat bahwa Barat harus menerapkan nilai-nilai budaya Rusia, bukan sebaliknya. Di era modern, khususnya di negara-negara berkembang, istilah ini mengacu kepada pendukung pembangunan ekonomi ala Barat. Vissarion Belinsky dan Alexander Herzen adalah westernis ternama. (in)
- Il termine occidentalismo indica:
* un atteggiamento etnocentrista di ammirazione o pretesa superiorità della civiltà occidentale, contrapposta all'antioccidentalismo, al relativismo culturale e al multiculturalismo; in forma estrema è definito sciovinismo occidentale
* una corrente del pensiero storico e filosofico che si affermò in Russia nei primi decenni del XIX secolo ed ebbe le sue maggiori caratterizzazioni ideologiche intorno al 1835-1845. Insieme all'opposta corrente dello slavofilismo contribuì a precisare gli orientamenti principali della cultura e della spiritualità russa dell'epoca. (it)
- Westernizers (/ˈzɑːpɑːdnɪk/; Russian: За́падник, romanized: Západnik) were a group of 19th-century intellectuals who believed that Russia's development depended upon the adoption of Western European technology and liberal government. In their view, western ideas such as industrialisation needed to be implemented throughout Russia to make it a more successful country. The Russian term was зáпадничество (západnichestvo, "westernism"), and its adherents were known as the за́падники (západniki, "westernists"). In some contexts of Russian history, zapadnichestvo can be contrasted with Slavophilia, whose proponents argued that the West should adopt Russian cultural values, rather than the other way around. In modern usage, especially in the developing world, the term can refer to supporters of Western-style economic development. (en)
- Okcydentalizm (z łac. occidentalis – zachodni) lub zapadniczestwo, zapadnictwo (z ros. zapad – запад – zachód) – ruch społeczno-polityczny w Rosji funkcjonujący w latach 1830–1860, opowiadający się za przeprowadzeniem w Rosji reform upodabniających ustrój i społeczeństwo rosyjskie do cywilizacji zachodnioeuropejskiej. Od lat 60. XIX w. zwolenników poglądów dotąd definiowanych jako okcydentalistyczne w Rosji określa się jako liberałów. (pl)
- Zapadnik var en anhängare av zapadnitjestvo (av ryska zapad, "väster"), "den västerländska rörelsen", en rysk kulturströmning, som uppkom i slutet av 1830-talet samtidigt med slavofilismen och som i motsättning till slavofilerna hävdade nödvändigheten för Ryssland av nära anslutning till den västerlandet. Båda rörelserna uppstod i Moskva, där det intellektuella livet på 1830-talet gjorde ett mäktigt uppsving och där universitetsungdomen, som under den rådande starka politiska reaktionen var avskuren från möjligheten att syssla med politiska och sociala frågor, med så mycket större iver ägnade sig åt filosofiska, estetiska och litterära frågor. Ett centrum för dessa intressen utgjorde den studentkrets som i början av 1830-talet bildades kring Nikolaj Stankevitj och som speciellt ägnade sig åt studium av den nya idealistiska tyska filosofin, först Friedrich von Schelling, sedan Friedrich Hegel. Kretsens ledare och oomstritt främste man var Stankevitj själv, en av sin tids mest upplysta kulturpersonligheter, som författare föga produktiv och inte särskilt betydande, men med en sällsynt förmåga att ge sin omgivning väckande impulser och sätta sin prägel på sin generation. Kretsens litterära språkrör blev redan från början Vissarion Belinskij, den sedan så ryktbare kritikern, vars skriftställarskap under denna tid inte huvudsakligen baserades på hans egna idéer, utan på inspiration från Stankevitjs krets och särskilt från Stankevitj själv. I övrigt samlade kretsen inom sig hela Moskvas unga intellektuella elit och räknade som sina medlemmar de flesta av såväl zapadnik-riktningens som slavofilismens blivande koryféer. Divergensen mellan dessa båda element började först visa sig då man från allmänt teoretiska betraktelser och abstrakta filosofiska resonemang övergick till att i de filosofiska systemens ljus granska den ryska historiska utvecklingen. Några, de blivande slavofilerna, deducerade ur de filosofiska teorierna fram uppfattningen att den ryska historiska utvecklingen till sin art är skild från Västerlandets och att Rysslands bestämmelse var att, utan att sammanblanda sig med den västerländska kulturen, blott genom att utveckla sitt eget nationella väsen, nå fram till att spela en dominerande roll i världshistorien. Andra, de blivande zapadnikerna, förkastade denna mystiska förutbestämmelse och hävdade att skillnaden mellan den ryska och den västerländska historiska utvecklingen var endast den att Ryssland kommit långt efter Västerlandet, att den gick i samma banor som Västerlandets, av vilket man alltså borde lära och dra nytta. Under det att de förra, i överensstämmelse med sin grundåskådning, skarpt fördömde Peter den stores kulturgärning som ett hänsynslöst brott mot den ryska historiska utvecklingen, såg de senare i denna en betydelsefull framstegsakt, varigenom Ryssland från sin tidigare isolering förts ut på den stora allmänmänskliga skådebanan. Ur dessa meningsskiljaktigheter rörande Rysslands förflutna följde så småningom, i samma mån som man övergav sitt tidigare politiska och sociala ointresse, olika uppfattningar om det samtida ryska livets förhållanden. Trots att de båda parterna hyste i det stora hela sammanfallande åsikter – till exempel rörande nödvändigheten av livegenskapens upphävande, censurens lindring och det administrativa godtyckets upphörande – så representerade de på andra punkter rent motsatta åsikter. Medan slavofilerna önskade bibehållen autokrati med endast en rådgivande folkrepresentation, yrkade zapadnikerna på en lagstiftande folkförsamling enligt europeiskt mönster. Medan slavofilerna hänfört omfattade den ryska bykommunens kollektivistiska principer, hyllade zapadnikerna individualistiska grundsatser. Medan slavofilerna höll på den ryska ortodoxin, var zapadnikerna (dock inte alla) fritänkare. Utkristalliseringen av dessa motsatta åsikter och brytningen mellan de båda riktningarna försiggick endast successivt. En av de första impulserna till schismen utgjorde publiceringen av den utanför Moskvakretsen stående skriftställaren Pjotr Tjaadajevs "Filosofiska brev" 1836 (skrivet redan 1829 efter en resa i Europa). Den kritiska syn på den ryska historiska utvecklingen, som så småningom börjat göra sig gällande i studentdiskussionerna i Moskva, återfanns här, fastän driven nästan in absurdum. Författaren ser på hela det ryska livet med mörk hopplöshet, utan att kunna finna en enda ljuspunkt i det förflutna eller hysa något hopp om framtiden. Grunden till Rysslands hopplöst olyckliga läge finner han i den omständigheten, att det så länge varit avskuret från den europeiska kulturella utvecklingen, en följd av att det mottagit grunderna för sin civilisation från det redan i förfall stående Bysans. Denna framställning, från vilken även de västerländskt sinnade elementen i Moskva tog avstånd, fattades av motsidan som en fullständig smutskastning mot fosterlandet, och den patriotiska harmen gav ökad livskraft åt de slavofila idéerna och skärpte motsatsen mellan dessas anhängare och motståndare. Då härtill kom, att stora personalförändringar inträffade i Moskvakretsens sammansättning – Stankevitj avreste 1837 till utlandet, Belinskij bosatte sig 1839 i Sankt Petersburg, varemot till kretsen anslöt sig Aleksandr Herzen, som 1840 återvänt till Moskva efter sex års förvisning – så antog striderna, som i det längsta förts i behärskade och akademiska former, bland annat på diskussionsaftnar i några intellektuella Moskvasalonger – mera oförsonlig karaktär. Definitiv och irreparabel blev schismen efter en av slavofilskalden Nikolaj Jazykov 1844 publicerad smädedikt "Till de icke-våra", i vilken zapadnikerna i grova former förklarades i akt såsom religiösa avfällingar, ungdomens förförare och fosterlandsförrädare. Zapadnikernas främste banerförare blev under 1840-talets skarpa strider Belinskij, som i sitt litteraturkritiska författarskap, först i "Otetjestvennyja zapiski", sedan i "Sovremennik", vid varje tillfälle angrep slavofilerna och entusiastiskt gick i bräschen för den västerländska kulturens idéer och ideal. Han sekunderades i Moskva av professorn i historia, Timofej Granovskij, vars av västerländsk kultur präglade föreläsningar fullständigt ställde den slavofile professorn Stepan Sjevyrjovs akademiska undervisning i skuggan och utövade kolossalt inflytande på studentvärlden. Emellertid bildade aldrig zapadnikerna samma slutna enhetsfront som deras motståndare; redan samtidigt med brytningen med slavofilerna började rätt starka divergenser göra sig gällande inom zapadnikernas eget läger. I och med Belinskijs död (1848) och Herzens avresa till utlandet (1847) kan man också anse den egentliga och ursprungliga zapadnik-rörelsen slut. De forna zapadnikerna delade alltmer upp sig på två olika riktningar. En del tog starkt intryck av dåtidens socialism (speciellt Charles Fourier); som en utlöpare av denna riktning kan betraktas den diskussionsklubb i Sankt Petersburg, som fick namn efter sin ledare Michail Petrasjevskij och som sprängdes av polisen 1849 (Petrasjevskijgruppen), då bland dess andra medlemmar även Fjodor Dostojevskij dömdes till döden för att benådas på avrättningsplatsen. Andra – och flertalet – utvecklade sig till borgerlig radikalism och kan betraktas som andliga fäder till 1900-talets konstitutionella demokrater (Kadettpartiet). De socialistiskt färgade zapadnikarvtagarna fann sedan ett centrum i Nikolaj Tjernysjevskijs och Nikolaj Dobroljubovs "Sovremennik", de liberala i "Vjestnik Jevropy" och andra tidskrifter. (sv)
- За́падничество — сложившееся в 1830—1850-х годах направление общественной и философской мысли. Западники, представители одного из направлений русской общественной мысли 40—50-х годов XIX века, выступали за отмену крепостного права и признание необходимости развития России по западноевропейскому пути. Большинство западников по происхождению и положению принадлежали к дворянам-помещикам, были среди них разночинцы и выходцы из среды богатого купечества, ставшие впоследствии преимущественно учёными и писателями. Идеи западничества выражали и пропагандировали публицисты и литераторы — П. Я. Чаадаев, В. С. Печерин, И. А. Гагарин, В. С. Соловьёв (представители так называемого религиозного западничества), И. С. Тургенев и Б. Н. Чичерин (либеральные западники), В. Г. Белинский, А. И. Герцен, Н. П. Огарёв, позднее Н. Г. Чернышевский, В. П. Боткин, П. В. Анненков (западники-социалисты), М. Н. Катков, Е. Ф. Корш, А. В. Никитенко и др.; профессора истории, права и политической экономии — Т. Н. Грановский, П. Н. Кудрявцев, С. М. Соловьёв, К. Д. Кавелин, Б. Н. Чичерин, П. Г. Редкин, И. К. Бабст, И. В. Вернадский и др. Идеи западников в той или иной степени разделяли писатели, поэты, публицисты — Н. А. Мельгунов, Д. В. Григорович, И. А. Гончаров, А. В. Дружинин, А. П. Заблоцкий-Десятовский, В. Н. Майков, В. А. Милютин, Н. А. Некрасов, И. И. Панаев, А. Ф. Писемский, М. Е. Салтыков-Щедрин, но они часто пытались примирить западников и славянофилов, хотя с годами в их взглядах и творчестве прозападническое направление преобладало. (ru)
- За́хідники, За́хідництво — напрямок російської антифеодальної громадської думки 1840-х років, що протистояв слов'янофілам. Первісною організаційною базою західників були Московські літературні салони. Ідейні суперечки в московських салонах зображені Герценим в «Минулому і думах». У московський гурток західників входили Герцен, Грановський, Огарьов, Боткін, Кетчер, Корш, Кавелін та інші. Тісний зв'язок з гуртком мав Бєлінський, що жив у Петербурзі, до західників відносився також Іван Тургенєв. До загальних рис ідеології західників відносяться неприйняття феодально-кріпосницьких порядків в економіці, політиці й культурі; вимога соціально-економічних реформ за західним зразком. Представники західників вважали можливим встановити буржуазно-демократичний лад мирним шляхом — за допомогою освіти і пропаганди сформувати громадську думку і змусити монархію на буржуазні реформи; вони високо оцінювали перетворення Петра I. Західники виступали за подолання соціальної та економічної відсталості Росії не на базі розвитку самобутніх елементів культури, як пропонували слов'янофіли, а за рахунок досвіду Європи, котра пішла вперед в економічному розвитку. Вони акцентували увагу не на розбіжностях Росії та Заходу, а на загальному в їхній історичній та культурній долі. У середині 1840-х років в середовищі західників стався принциповий розкол — після диспуту Герцена з Грановським західники розділилося на ліберальне (Анненков, Грановський, Кавелін та інші) і революційно-демократичне крило (Герцен, Огарьов, Бєлінський). Розбіжності стосувалися ставлення до релігії (Грановський і Корш відстоювали догмат про безсмертя душі, демократи і Боткін виступали з позицій атеїзму та матеріалізму) і питання про методи реформ і пореформеного розвитку Росії (демократи висували ідеї революційної боротьби та побудови соціалізму). Ці розбіжності були перенесені і в сферу естетики і філософії. На філософські пошуки західників зробили вплив: на ранніх етапах — Шиллер, Гегель, Шеллінг; пізніше Фейєрбах, Конт і Сен-Сімон. У пореформенний час, в умовах капіталістичного розвитку західництво як особливий напрямок у суспільній думці перестав існувати. Погляди західників отримали розвиток в російській ліберальній думці кінця XIX — початку XX століття. (uk)
- 西方派（俄語：За́падник，羅馬化：Západnik；/ˈzɑːpɑːdnɪk/）是1830年代至1850年代发展起来的俄罗斯知识分子团体，大多数出身贵族地主。他们相信俄罗斯的发展依靠接受西欧的科技成果和自由主义政府体制。在他们眼中，要使俄罗斯成为更成功的国家，西方的理念，如工业化，应当在全国推广。 在俄罗斯历史上，西方派常常和形成对比。斯拉夫派认为西方应当接受俄罗斯的传统价值，而非相反。 在当代语境中，这个词可以被用来指代支持西式经济发展模式的人。 (zh)
|
| rdfs:comment
|
- Il termine occidentalismo indica:
* un atteggiamento etnocentrista di ammirazione o pretesa superiorità della civiltà occidentale, contrapposta all'antioccidentalismo, al relativismo culturale e al multiculturalismo; in forma estrema è definito sciovinismo occidentale
* una corrente del pensiero storico e filosofico che si affermò in Russia nei primi decenni del XIX secolo ed ebbe le sue maggiori caratterizzazioni ideologiche intorno al 1835-1845. Insieme all'opposta corrente dello slavofilismo contribuì a precisare gli orientamenti principali della cultura e della spiritualità russa dell'epoca. (it)
- Okcydentalizm (z łac. occidentalis – zachodni) lub zapadniczestwo, zapadnictwo (z ros. zapad – запад – zachód) – ruch społeczno-polityczny w Rosji funkcjonujący w latach 1830–1860, opowiadający się za przeprowadzeniem w Rosji reform upodabniających ustrój i społeczeństwo rosyjskie do cywilizacji zachodnioeuropejskiej. Od lat 60. XIX w. zwolenników poglądów dotąd definiowanych jako okcydentalistyczne w Rosji określa się jako liberałów. (pl)
- 西方派（俄語：За́падник，羅馬化：Západnik；/ˈzɑːpɑːdnɪk/）是1830年代至1850年代发展起来的俄罗斯知识分子团体，大多数出身贵族地主。他们相信俄罗斯的发展依靠接受西欧的科技成果和自由主义政府体制。在他们眼中，要使俄罗斯成为更成功的国家，西方的理念，如工业化，应当在全国推广。 在俄罗斯历史上，西方派常常和形成对比。斯拉夫派认为西方应当接受俄罗斯的传统价值，而非相反。 在当代语境中，这个词可以被用来指代支持西式经济发展模式的人。 (zh)
- Západnictví (за́падничество) vzniklo v letech 1830–1850 jako směr společenského a filosofického myšlení. Západníci, představitelé jednoho ze směrů ruského společenského uvažování 40.–začátku 60. let 19. století, se zasazovali o zrušení nevolnictví a o přiznání nutnosti rozvíjení Ruska západoevropskou cestou. Většina západníků pocházela z prostředí šlechtických statkářů, nešlechtické inteligence i bohatých kupců, z nichž se většinou stali vědci a spisovatelé. Jak napsal J. M. Lotman, (cs)
- Der Begriff Westler (russisch Западник, zapadnik) ist eine Umschreibung für eine politisch-publizistische Richtung im Russland des 19. Jahrhunderts, die in den 1840er Jahren aufgrund der Auseinandersetzung mit den Slawophilen entstand. Vergleichbar mit den Urbanen in Ungarn, traten die Vertreter der Westler für einen engen Anschluss Russlands an die westeuropäische Kultur ein. Dazu zählten die Übernahme westeuropäischer Philosophie (z. B. Hegel), Technologie (z. B. Industrialisierung) und Regierungsformen (Liberalismus und Abkehr von Leibeigenschaft und Autokratie).In den Zeitschriften Otetschestwennyie sapiski und Sowremennik traten einige von ihnen als Literaturkritiker auf. (de)
- Westernisme (/ˈzɑːpɑːdnɪk/; bahasa Rusia: западничество, tr. Zapadnichestvo; IPA: ) adalah sekumpulan intelektual abad ke-19 yang percaya bahwa pembangunan Rusia bergantung kepada teknologi Eropa Barat dan pemerintahan liberal. Menurut mereka, gagasan-gagasan barat seperti industrialisasi perlu diterapkan di seluruh Rusia supaya negara ini lebih makmur. Dalam bahasa Rusia, istilah ini disebut zapadnichestvo (зáпадничество; westernisme), dan penganutnya disebut zapadniki (westernis). Vissarion Belinsky dan Alexander Herzen adalah westernis ternama. (in)
- L'occidentalisme est un courant de pensée né dans l'Empire russe dans la première moitié du xixe siècle. Il recouvre une multitude de théories (aussi bien libérales que socialistes, ou anarchistes) dont le point commun est de considérer que la Russie est arriérée et que c'est l'Occident qui doit lui servir de modèle de développement. (fr)
- Westernizers (/ˈzɑːpɑːdnɪk/; Russian: За́падник, romanized: Západnik) were a group of 19th-century intellectuals who believed that Russia's development depended upon the adoption of Western European technology and liberal government. In their view, western ideas such as industrialisation needed to be implemented throughout Russia to make it a more successful country. The Russian term was зáпадничество (západnichestvo, "westernism"), and its adherents were known as the за́падники (západniki, "westernists"). (en)
- Zapadnik var en anhängare av zapadnitjestvo (av ryska zapad, "väster"), "den västerländska rörelsen", en rysk kulturströmning, som uppkom i slutet av 1830-talet samtidigt med slavofilismen och som i motsättning till slavofilerna hävdade nödvändigheten för Ryssland av nära anslutning till den västerlandet. (sv)
- За́падничество — сложившееся в 1830—1850-х годах направление общественной и философской мысли. Западники, представители одного из направлений русской общественной мысли 40—50-х годов XIX века, выступали за отмену крепостного права и признание необходимости развития России по западноевропейскому пути. Большинство западников по происхождению и положению принадлежали к дворянам-помещикам, были среди них разночинцы и выходцы из среды богатого купечества, ставшие впоследствии преимущественно учёными и писателями. (ru)
- За́хідники, За́хідництво — напрямок російської антифеодальної громадської думки 1840-х років, що протистояв слов'янофілам. Первісною організаційною базою західників були Московські літературні салони. Ідейні суперечки в московських салонах зображені Герценим в «Минулому і думах». У московський гурток західників входили Герцен, Грановський, Огарьов, Боткін, Кетчер, Корш, Кавелін та інші. Тісний зв'язок з гуртком мав Бєлінський, що жив у Петербурзі, до західників відносився також Іван Тургенєв. Погляди західників отримали розвиток в російській ліберальній думці кінця XIX — початку XX століття. (uk)
|
