dbo:abstract
|
- كانت حرب جاوة منذ 1741 حتى 1743 صراعًا مسلحًا للجيش الصيني والجاوي المشترك ضد الحكومة الاستعمارية الهولندية والجاويين الموالين لهولندا، وقد وقعت في وسط وشرق جاوة. انتهت الحرب بانتصار الهولنديين، وأدت إلى سقوط سلطنة ماتارام، وبشكل غير مباشر إلى تأسيس كل من سلطنة سوراكارتا وسلطنة يوجياكرتا. بعد سنوات من تزايد المشاعر المعادية للصين، ذبحت القوات الهولندية 10000 صيني في باتافيا (جاكارتا حاليًا) في أكتوبر 1740، وهربت مجموعة من الناجين بقيادة خي باندجانغ عبر مضيق سوندرا، متجهين في النهاية شرقًا إلى سمارانغ في جزيرة جاوة. على الرغم من التحذير من الانتفاضة الوشيكة، فقد تجاهل قائد جيش شركة الهند الشرقية الهولندية، بارثولوميوس فيشر، مستشاريه ولم يعد تعزيزات. مع تطور الوضع، قررت محكمة باكوبوونو الثاني، سونان ماتارام، دعم الصينيين مبدئيًا بينما بدا أنها تساعد الهولنديين. بعد الخسائر الأولى في 1 فبراير 1741 في باتي، انتشر المتمردون الصينيون عبر وسط جاوة، وتحالفوا مع الجاويين أثناء خوض معارك وهمية لإقناع الهولنديين بأن الجاويين كانوا يدعمونهم. عندما أصبح الخداع واضحًا بشكل متزايد واقترب الصينيون من سمارانغ، أصبح فيشر غير مستقر عقليًا. بعد الاستيلاء على ريمبانغ وتانجونغ وجيبارا، حاصر الجيش الصيني والجاوي المشترك سمارانغ في يونيو 1741. ردًا على ذلك، أصدر فيشر أمرًا بإبادة جميع الصينيين في جاوة. عرض الأمير تجاكرانينغرات الرابع من مادورا تحالفه، وبدأ مسيرته من مادورا غربًا، مبيدًا أي صيني عثرت عليه قواته وساحقًا التمرد في جاوة الشرقية. في أواخر عام 1741، كُسِر الحصار حول سمارانغ عندما فر جيش باكوبوونو الثاني بمجرد أن أصبح واضحًا أن الهولنديين، مع تعزيزاتهم، لديهم قوة نيران متفوقة. قادت الحملة الهولندية طوال عام 1742 باكوبوونو الثاني إلى الاستسلام وتبديل الجوانب، ومع رغبة بعض الأمراء الجاويين في مواصلة الحرب، في 6 أبريل، تبرأت الثورة من باكوبوونو الثاني، واختير ابن اخيه، رادن ماس غاريندي، ليكون سلطانهم. عندما استعاد الهولنديون المدن عبر الساحل الشمالي لجاوة، قاد التمرد هجومًا على عاصمة باكوبوونو الثاني في كارتوسورو، مما أجبر السونان على الفرار مع عائلته. استعاد تجاكرانينغرات الرابع المدينة في ديسمبر 1742، وبحلول أوائل عام 1743، كان آخر صيني قد استسلم. بعد الحرب، أكد الهولنديون سيطرة أكبر على جاوة من خلال معاهدة مع باكوبوونو الثاني. (ar)
- The Java War of 1741 to 1743 was an armed struggle by a joint Chinese and Javanese army against the Dutch East India Company and pro-Dutch Javanese that took place in central and eastern Java. Ending in victory for the Dutch, the war led to the fall of the Sultanate of Mataram and, indirectly, the founding of both the Sunanate of Surakarta and the Sultanate of Yogyakarta. After years of growing anti-Chinese sentiment, Dutch forces massacred 10,000 ethnic Chinese in Batavia (now Jakarta) in October 1740. A group of survivors led by Khe Pandjang fled across the Sundra Strait, eventually heading east for Semarang on the island of Java. Despite being warned of the impending uprising, the head of the Dutch East India Company's military, Bartholomeus Visscher, ignored his advisers and did not prepare reinforcements. As the situation developed, the court of Pakubuwono II, Sunan of Mataram, decided to tentatively support the Chinese while seemingly helping the Dutch. After the first casualties on 1 February 1741 in Pati, Chinese insurgents spread through central Java, joining forces with the Javanese while staging sham battles to convince the Dutch that the Javanese were supporting them. As the deception became increasingly obvious and the Chinese drew closer to Semarang, Visscher became mentally unstable. After capturing Rembang, Tanjung, and Jepara, the joint Chinese and Javanese army besieged Semarang in June 1741. Prince Cakraningrat IV of Madura offered his alliance, and worked from Madura westward, killing any Chinese he and his troops could find and quashing the rebellion in eastern Java. In late 1741, the siege around Semarang was broken as Pakubuwono II's army fled once it became apparent that the Dutch, with their reinforcements, had superior firepower. The Dutch campaign throughout 1742 led Pakubuwono II to surrender and switch sides; as some Javanese princes wished to continue the war, on 6 April Pakubuwono II was disowned by the revolution and his nephew, Raden Mas Garendi, was chosen to be their sultan. As the Dutch recaptured cities through the northern coast of Java, the rebellion led an attack on Pakubuwono II's capital at Kartosuro, forcing the Sunan to flee with his family. Cakraningrat IV retook the city in December 1742, and by early 1743, the last Chinese had surrendered. After the war, the Dutch asserted greater control of Java through a treaty with Pakubuwono II. (en)
- Perang Jawa dari tahun 1741 hingga 1743 adalah konflik bersenjata antara gabungan tentara Tionghoa dengan Jawa melawan Vereenigde Oostindische Compagnie (VOC) yang meletus di Jawa tengah dan timur. Setelah tentara Belanda membantai 10.000 orang Tionghoa di Batavia (sekarang Jakarta), mereka yang selamat melarikan diri ke Semarang di bawah kepemimpinan Khe Pandjang. Meskipun telah diperingatkan bahwa pemberontakan akan segera meletus, kepala militer VOC Bartholomeus Visscher mengabaikan peringatan tersebut dan tidak menyiapkan bala bantuan. Seiring perkembangan situasi, Sunan Mataram Pakubuwono II memilih mendukung para pemberontak Tionghoa sambil berpura-pura membantu Belanda. Setelah korban pertama berjatuhan pada 1 Februari 1741 di Pati, para pemberontak Tionghoa menyebar ke seluruh Jawa bagian tengah. Orang Jawa turut membantu orang Tionghoa sembari berpura-pura bertempur melawan mereka agar orang Belanda mengira didukung orang Jawa. Tipu daya ini menjadi semakin jelas dan tentara Tionghoa terus mendekati Semarang, alhasil Visscher menjadi tidak stabil secara mental. Sesudah merebut Rembang, Tanjung, dan Jepara, tentara gabungan Tionghoa dan Jawa mengepung Semarang pada Juni 1741. Pangeran Cakraningrat IV dari Madura menawarkan bantuan kepada Belanda, dan dari Madura ke arah barat ia membantai semua orang Tionghoa yang dapat ia temui dan memadamkan pemberontakan di Jawa bagian timur. Pada akhir tahun 1741, pengepungan Semarang berhasil dipatahkan setelah tentara Pakubuwono II melarikan diri karena tentara Belanda, dengan bala bantuan mereka, memiliki senjata api yang lebih unggul. Setelah Belanda melancarkan kampanye militer pada tahun 1742, Pakubuwono II memutuskan untuk menyerah dan beralih membantu Belanda. Namun, beberapa pangeran Jawa ingin meneruskan perang, sehingga pada 6 April Pakubuwono II tidak diakui oleh para pemberontak. Keponakan Pakubuwono II, Raden Mas Garendi, kemudian dipilih oleh para pemberontak sebagai penggantinya. Begitu Belanda berhasil merebut kembali semua kota di pantai utara Jawa, para pemberontak menyerang ibu kota Pakubuwono II di Kartosuro, sehingga dia terpaksa melarikan diri bersama keluarganya. Cakraningrat IV merebut kembali kota tersebut pada Desember 1742, dan pada awal 1743 pemberontak Tionghoa terakhir telah menyerah. Setelah perang ini berakhir, Belanda semakin menancapkan kekuasaannya di Jawa melalui perjanjian dengan Pakubuwono II. (in)
- La guerra di Giava (detta anche Guerra cinese di Giava) fu uno scontro che durò dal 1741 al 1743 tra la e i giavanesi contro il governo coloniale olandese ed i suoi sostenitori. Si svolse nella parte centrale ed orientale dell'isola di Giava. Si concluse con la vittoria degli olandesi e la guerra contribuì alla caduta del Sultanato di Mataram e, indirettamente, alla fondazione del sunanato di Surakarta ed al sultanato di Yogyakarta. Dopo anni di crescente sentimento anti-cinese, le forze olandesi massacrarono 10.000 a Batavia (attuale Giacarta) nell'ottobre del 1740, ma un gruppo di sopravvissuti guidato da si portò oltre lo stretto di Sundra, puntando poi ad est alla volta di Semarang sull'isola di Giava. Malgrado le insurrezioni, il comandante militare delle forze della compagnia olandese delle Indie orientali, Bartholomeus Visscher, ignorò i suoi consiglieri e non preparò i rinforzi necessari a contrastare il risentimento popolare. Con l'evolversi della situazione, , sunan di Mataram, decise di supportare i cinesi pur continuando formalmente a dare il proprio appoggio agli olandesi. Dopo le prime sconfitte il 1 febbraio 1741 a Pati, gli insorti cinesi si portarono nella parte centrale di Giava dove si incontrarono con altri ribelli giavanesi, cercando così di convincere gli olandesi che tutta la popolazione locale era contro di loro. L'esercito sino-indonesiano catturò quindi , Tanjung e , e si pose quindi all'assedio di Semarang nel giugno del 1741. In risposta, Visscher ordinò l'ordine di eliminare fisicamente ogni cinese presente sull'isola di Giava. Il principe di Madura offrì la propria alleanza agli olandesi, proponendosi di uccidere i cinesi che fosse riuscito a trovare con le sue truppe e nel contempo di schiacciare la rivolta nella parte orientale di Giava. Sul finire del 1741, l'assedio a Semarang venne interrotto dal momento che l'esercito di Pakubuwono II decise di abbandonare il campo quando comprese che gli olandesi disponevano di forze maggiori. La campagna militare del 1742 portò Pakubuwono II alla resa ed al cambio di bandiera; dal momento che alcuni principi giavanesi erano intenzionati a continuare al guerra, il 6 aprile Pakubuwono II venne rinnegato dalla rivoluzione e suo nipote, Raden Mas Garendi, venne prescelto quale nuovo sovrano. Gli olandesi ripresero le città della costa settentrionale di Giava ed i ribelli attaccarono la capitale di Pakubuwono II, , costringendo il sunan all'esilio con la sua famiglia. Cakraningrat IV riprese la città nel dicembre del 1742, e dall'inizio del 1743, gli ultimi cinesi si arresero. Dopo la guerra, gli olandesi condivisero il controllo di gran parte di Giava con Pakubuwono II, col quale sottoscrissero un trattato. (it)
- Javanesiska kriget, även kallad Kinesiska kriget, ägde rum mellan kinesiska och javanesiska styrkor mot den nederländska kolonialregeringen på Java i Nederländska Ostindien mellan 1 februari 1741 och tidigt år 1743. Kriget vanns av holländarna och ledde till fall och indirekt till grundandet av och . Kriget bröt ut i efterdyningarna av Massakern i Batavia 1740, när överlevande flydde från Batavia och sökte skydd och stöd mot holländarna från den inhemska befolkningen på Java. Kineserna fick stöd av sultan , som gav dem stöd av sina javanesiska trupper mot holländarna, som de belägrade i Semarang i juni efter att ha tagit Rembang, Tanjung, och Jepara. När belägringen bröts av holländarnas överlägsna vapen, kapitulerade Pakubuwono II 6 april 1742, men ersattes som sultan av sin brorson som, liksom flera andra javanesiska furstar, fortsatte striden. Holländarna, i allians med sultan , utplånade under 1742 upproret på norra respektive östra Java och massakrerade varje kines inom synhåll. I december 1742 togs Matarams huvudstad , och i början av 1743 kapitulerade de sista kinesiska styrkorna. Genom fredsavtalet med Pakubuwono II resulterade kriget i att Nederländernas makt på Java stärktes. (sv)
|