| dbo:abstract
|
- يوهانس مولر (بالألمانية: Johannes von Müller) (و. 1752 – 1809 م) هو مؤرخ، وسياسي، وأمين مكتبة، وأستاذ جامعي، وكاتب سويسري، ولد في شافهاوزن، وكان عضوًا في الأكاديمية البروسية للعلوم، ومتنورون، والأكاديمية الملكية الهولندية للفنون والعلوم، توفي في كاسل، عن عمر يناهز 57 عاماً. (ar)
- Johannes von Müller (* 3. Januar 1752 in Schaffhausen; † 29. Mai 1809 in Kassel) war ein Schweizer Geschichtsschreiber, Publizist und Staatsmann. Als Johannes Müller geboren, wurde er am 6. Februar 1791 von Leopold II. als Edler von Müller zu Sylvelden in den Adelsstand erhoben. (de)
- Johannes von MÜLLER (naskiĝinta la 3-an de januaro 1752 en Ŝafhaŭzo, mortinta la 29-an de majo 1809 en Kaselo) estis svisa historiisto kaj verkisto. (eo)
- Johannes von Müller (3 January 1752 – 29 May 1809) was a Swiss historian. (en)
- Johannes von Müller (nacido como Johannes Müller en Schaffhausen, el 3 de enero de 1752 - Kassel, el 29 de mayo de 1809), elevado a la nobleza el 6 de febrero de 1791 como Edler von Müller zu Sylvelden por el emperador Leopoldo II, fue un relator, publicista político y hombre de estado suizo. (es)
- Johannes von Müller, né le 3 janvier 1752 à Schaffhouse (Suisse) et mort le 29 mai 1809 à Cassel (Royaume de Westphalie), est un historien suisse. (fr)
- Johannes von Müller (Sciaffusa, 3 gennaio 1752 – Kassel, 29 maggio 1809) è stato uno storico e politico svizzero naturalizzato tedesco.Nato come Johannes Müller, il 6 febbraio 1791 fu nominato barone da Leopoldo II e assunse il nome di Johannes von Müller zu Sylvelden. (it)
- Иоганн Мюллер (нем. Johannes von Müller; 3 января 1752, Шаффхаузен — 29 мая 1809, Кассель) — известный швейцарский историк. (ru)
- Johannes von Müller, född den 3 januari 1752 i Schaffhausen, död den 29 maj 1809 i Kassel, var en schweizisk historieskrivare, son till en protestantisk präst. År 1781 fick han en lärar- och 1782 en underbibliotekariebefattning i Kassel, men tog 1783 avsked. Åren 1786–1792 innehade von Müller diplomatiska och politiska tjänster hos ärkebiskopen av , kurfurst Friedrich Karl Joseph von Erthal, och blev, sedan Mainz intagits av fransmännen, verkligt hovråd i geheime hov- och statskansliet i Wien, efter att redan 1791 ha adlats av kejsaren. År 1800 förflyttades von Müller till förste kustos vid kejserliga biblioteket, men sökte 1804 sin lycka i preussisk tjänst, där han anställdes som huset Hohenzollerns historiograf och vetenskapsakademiens i Berlin sekreterare. 1804 lärde han i Weimar känna Schiller för vilken hans Geschichten Schweizerischer Eidgenossenschaft blev den viktigaste källan till dennes pjäs Wilhelm Tell. Efter slaget vid Jena (1806) närmade han sig Napoleon samt blev i december 1807 ministerstatssekreterare och några veckor senare generaldirektör för den allmänna undervisningen i det nya konungariket Westfalen. von Müller sökte och vann tidigt berömmelse för historiskt författarskap samt ägde också de rikaste förutsättningar för ett sådant: oerhört minne, hopat studiematerial och egendomlig förmåga att leva sig in i de tidsförhållanden han skildrar. Han grundlade sitt rykte som historieskrivare genom Geschichte der Schweizer, fortsatt under titeln Die Geschichte schweizerischer Eidgenossenschaft (4 band och förra delen av ett 5:e, 1780–1808, omfattande tiden till 1499; fortsättningar skrevs av , Hottinger, och ). Arbetet är sedan länge föråldrat, men det utmärks av skildringens levande åskådlighet och en glänsande, om än något dunkel och maniererad stil samt karakteriseras av patriotisk lyftning och romantisk beundran för medeltiden. Smärre märkligare arbeten av von Müller är Reisen der Päpste (1782), Darstellung des Fürstenbundes (1787) och Erwartungen Deutschlands vom Fürstenbunde (1788). Som ett klassiskt arbete i sitt slag gäller von Müllers Vierundzwanzig Bücher allgemeiner Geschichte besonders der europäischen Menschheit (3 band, 1810; "Allmänna historien, i synnerhet öfver europeiska folkslagen", 1818–1819). En bror till von Müller, skolmannen Johann Georg Müller i Schaffhausen, utgav 1810–1819 en upplaga av hans Sämmtliche Werke i 27 band (ny följd i 40 band 1831–1835). Wikimedia Commons har media relaterad till Johannes von Müller. (sv)
|
| rdfs:comment
|
- يوهانس مولر (بالألمانية: Johannes von Müller) (و. 1752 – 1809 م) هو مؤرخ، وسياسي، وأمين مكتبة، وأستاذ جامعي، وكاتب سويسري، ولد في شافهاوزن، وكان عضوًا في الأكاديمية البروسية للعلوم، ومتنورون، والأكاديمية الملكية الهولندية للفنون والعلوم، توفي في كاسل، عن عمر يناهز 57 عاماً. (ar)
- Johannes von Müller (* 3. Januar 1752 in Schaffhausen; † 29. Mai 1809 in Kassel) war ein Schweizer Geschichtsschreiber, Publizist und Staatsmann. Als Johannes Müller geboren, wurde er am 6. Februar 1791 von Leopold II. als Edler von Müller zu Sylvelden in den Adelsstand erhoben. (de)
- Johannes von MÜLLER (naskiĝinta la 3-an de januaro 1752 en Ŝafhaŭzo, mortinta la 29-an de majo 1809 en Kaselo) estis svisa historiisto kaj verkisto. (eo)
- Johannes von Müller (3 January 1752 – 29 May 1809) was a Swiss historian. (en)
- Johannes von Müller (nacido como Johannes Müller en Schaffhausen, el 3 de enero de 1752 - Kassel, el 29 de mayo de 1809), elevado a la nobleza el 6 de febrero de 1791 como Edler von Müller zu Sylvelden por el emperador Leopoldo II, fue un relator, publicista político y hombre de estado suizo. (es)
- Johannes von Müller, né le 3 janvier 1752 à Schaffhouse (Suisse) et mort le 29 mai 1809 à Cassel (Royaume de Westphalie), est un historien suisse. (fr)
- Johannes von Müller (Sciaffusa, 3 gennaio 1752 – Kassel, 29 maggio 1809) è stato uno storico e politico svizzero naturalizzato tedesco.Nato come Johannes Müller, il 6 febbraio 1791 fu nominato barone da Leopoldo II e assunse il nome di Johannes von Müller zu Sylvelden. (it)
- Иоганн Мюллер (нем. Johannes von Müller; 3 января 1752, Шаффхаузен — 29 мая 1809, Кассель) — известный швейцарский историк. (ru)
- Johannes von Müller, född den 3 januari 1752 i Schaffhausen, död den 29 maj 1809 i Kassel, var en schweizisk historieskrivare, son till en protestantisk präst. År 1781 fick han en lärar- och 1782 en underbibliotekariebefattning i Kassel, men tog 1783 avsked. Åren 1786–1792 innehade von Müller diplomatiska och politiska tjänster hos ärkebiskopen av , kurfurst Friedrich Karl Joseph von Erthal, och blev, sedan Mainz intagits av fransmännen, verkligt hovråd i geheime hov- och statskansliet i Wien, efter att redan 1791 ha adlats av kejsaren. År 1800 förflyttades von Müller till förste kustos vid kejserliga biblioteket, men sökte 1804 sin lycka i preussisk tjänst, där han anställdes som huset Hohenzollerns historiograf och vetenskapsakademiens i Berlin sekreterare. 1804 lärde han i Weimar känna (sv)
|
