This HTML5 document contains 647 embedded RDF statements represented using HTML+Microdata notation.

The embedded RDF content will be recognized by any processor of HTML5 Microdata.

Namespace Prefixes

PrefixIRI
dbpedia-lahttp://la.dbpedia.org/resource/
dbpedia-frhttp://fr.dbpedia.org/resource/
dbrhttp://dbpedia.org/resource/
n111http://mn.dbpedia.org/resource/
n15http://su.dbpedia.org/resource/
n38http://azb.dbpedia.org/resource/
n61http://rpo.library.utoronto.ca/display/
n97https://www.americanforensicsassoc.org/argumentation-and-advocacy/
dbpedia-nohttp://no.dbpedia.org/resource/
n59https://www.academia.edu/36536896/
dbpedia-ukhttp://uk.dbpedia.org/resource/
n133http://dbpedia.org/resource/B:
n19http://pa.dbpedia.org/resource/
foafhttp://xmlns.com/foaf/0.1/
dbpedia-ethttp://et.dbpedia.org/resource/
n53http://
dbpedia-elhttp://el.dbpedia.org/resource/
n83https://global.dbpedia.org/id/
n98https://www.tandfonline.com/toc/rrsq20/43/
dbpedia-rohttp://ro.dbpedia.org/resource/
n39https://web.archive.org/web/20100314134845/http:/www.crmbuyer.com/story/
dbphttp://dbpedia.org/property/
n69http://uz.dbpedia.org/resource/
n54https://web.archive.org/web/20050227094426/http:/dobc.unipv.it/scrineum/wight/
n70http://www.presenttensejournal.org/
n124http://dbpedia.org/resource/Copia:
n74http://ta.dbpedia.org/resource/
n42http://ur.dbpedia.org/resource/
dbpedia-nnhttp://nn.dbpedia.org/resource/
dbpedia-zhhttp://zh.dbpedia.org/resource/
dbpedia-ithttp://it.dbpedia.org/resource/
dbpedia-cahttp://ca.dbpedia.org/resource/
n35http://www.crmbuyer.com/story/
wikipedia-enhttp://en.wikipedia.org/wiki/
dbpedia-plhttp://pl.dbpedia.org/resource/
dbpedia-idhttp://id.dbpedia.org/resource/
n63http://harlotofthearts.org/index.php/
n72https://
dbpedia-eshttp://es.dbpedia.org/resource/
dbpedia-eohttp://eo.dbpedia.org/resource/
n34https://associationdatabase.com/aws/RSA/pt/sp/
n75https://books.google.com/
rdfhttp://www.w3.org/1999/02/22-rdf-syntax-ns#
dbpedia-azhttp://az.dbpedia.org/resource/
dbpedia-arhttp://ar.dbpedia.org/resource/
dbpedia-hrhttp://hr.dbpedia.org/resource/
n114http://tl.dbpedia.org/resource/
dbpedia-anhttp://an.dbpedia.org/resource/
dbpedia-thhttp://th.dbpedia.org/resource/
n77https://americanrhetoric.com/
n29https://cfshrc.org/peitho-journal/
dbpedia-ishttp://is.dbpedia.org/resource/
rdfshttp://www.w3.org/2000/01/rdf-schema#
dbpedia-iohttp://io.dbpedia.org/resource/
n121http://visualiseur.bnf.fr/
provhttp://www.w3.org/ns/prov#
skoshttp://www.w3.org/2004/02/skos/core#
n37https://www.bbc.co.uk/programmes/
dbpedia-dehttp://de.dbpedia.org/resource/
dbpedia-dahttp://da.dbpedia.org/resource/
n64http://scn.dbpedia.org/resource/
dbpedia-kahttp://ka.dbpedia.org/resource/
n76http://lv.dbpedia.org/resource/
n80http://ast.dbpedia.org/resource/
n92https://web.archive.org/web/20051118202303/http:/www.galilean-library.org/
dbpedia-glhttp://gl.dbpedia.org/resource/
dbpedia-mshttp://ms.dbpedia.org/resource/
n7http://hy.dbpedia.org/resource/
dbpedia-huhttp://hu.dbpedia.org/resource/
n132http://tg.dbpedia.org/resource/
n102https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/
dbpedia-cshttp://cs.dbpedia.org/resource/
n36http://hi.dbpedia.org/resource/
dbpedia-hehttp://he.dbpedia.org/resource/
n10http://relevantrhetoric.com/
n130http://onlinebooks.library.upenn.edu/webbin/gutbook/
dctermshttp://purl.org/dc/terms/
dbpedia-sqhttp://sq.dbpedia.org/resource/
n33https://web.archive.org/web/20060830092739/http:/darkwing.uoregon.edu/~rbear/arte/
n73http://li.dbpedia.org/resource/
dbpedia-trhttp://tr.dbpedia.org/resource/
n21http://ht.dbpedia.org/resource/
dbpedia-behttp://be.dbpedia.org/resource/
n112http://dbpedia.org/resource/Wikt:
dbohttp://dbpedia.org/ontology/
n104http://d-nb.info/gnd/
owlhttp://www.w3.org/2002/07/owl#
dbpedia-kohttp://ko.dbpedia.org/resource/
n60https://penelope.uchicago.edu/Thayer/E/Roman/Texts/Quintilian/Institutio_Oratoria/
dbpedia-kkhttp://kk.dbpedia.org/resource/
dbpedia-warhttp://war.dbpedia.org/resource/
dbpedia-fihttp://fi.dbpedia.org/resource/
n16http://lt.dbpedia.org/resource/
dbpedia-fahttp://fa.dbpedia.org/resource/
dbpedia-slhttp://sl.dbpedia.org/resource/
dbpedia-shhttp://sh.dbpedia.org/resource/
n89https://cccc.ncte.org/cccc/
dbthttp://dbpedia.org/resource/Template:
dbpedia-cyhttp://cy.dbpedia.org/resource/
n67http://zbw.eu/stw/descriptor/
dbpedia-ochttp://oc.dbpedia.org/resource/
n86http://sco.dbpedia.org/resource/
dbpedia-pthttp://pt.dbpedia.org/resource/
n107http://ckb.dbpedia.org/resource/
dbpedia-jahttp://ja.dbpedia.org/resource/
wikidatahttp://www.wikidata.org/entity/
dbpedia-swhttp://sw.dbpedia.org/resource/
goldhttp://purl.org/linguistics/gold/
n135http://gu.dbpedia.org/resource/
dbpedia-skhttp://sk.dbpedia.org/resource/
n51http://zbw.eu/stw/mapping/dbpedia/
dbpedia-simplehttp://simple.dbpedia.org/resource/
xsdhhttp://www.w3.org/2001/XMLSchema#
dbpedia-afhttp://af.dbpedia.org/resource/
n25https://ojs.msupress.msu.edu/index.php/RPA/
n45http://tt.dbpedia.org/resource/
dbpedia-bghttp://bg.dbpedia.org/resource/
n14http://dbpedia.org/resource/File:
n110http://ky.dbpedia.org/resource/
n13http://commons.wikimedia.org/wiki/Special:FilePath/
dbpedia-ruhttp://ru.dbpedia.org/resource/
dbpedia-svhttp://sv.dbpedia.org/resource/
dbpedia-mkhttp://mk.dbpedia.org/resource/
dbpedia-alshttp://als.dbpedia.org/resource/
dbpedia-srhttp://sr.dbpedia.org/resource/
n56http://tecnicaretorica.blogspot.pt/
n90https://www.perseus.tufts.edu/cgi-bin/
dbpedia-brhttp://br.dbpedia.org/resource/
dbpedia-nlhttp://nl.dbpedia.org/resource/
n84http://bn.dbpedia.org/resource/
freebasehttp://rdf.freebase.com/ns/
n65http://www.thelatinlibrary.com/cicero/
n101https://www.tandfonline.com/loi/
dbpedia-vihttp://vi.dbpedia.org/resource/
n58https://ncte.org/resources/journals/college-english/
dbpedia-euhttp://eu.dbpedia.org/resource/
dbchttp://dbpedia.org/resource/Category:

Statements

Subject Item
dbr:Rhetoric
rdf:type
dbo:Person owl:Thing dbo:PersonFunction
rdfs:label
Rhétorique Retoriko Retórica 修辞学 Риторика Retòrica Retorica 수사학 Retórica Ρητορική Риторика Erretorika Retorik Retorica Retorika Rétorika Rhetorik 修辞学 Retoryka بلاغة Rhetoric
rdfs:comment
Retorika (bahasa Belanda: retorica, bahasa Inggris: rhetoric) adalah cabang dari dialetika yang membahas mengenai kemampuan dalam membuat argumen dalam bahasa sebagai alat di bidang ilmu etika. Retorika (berasal dari bahasa Yunani: ῥήτωρ, rhêtôr, orator, teacher) adalah sebuah teknik pembujuk-rayuan menggunakan persuasi untuk menghasilkan bujukan baik terhadap karakter pembicara, emosional, atau argumen. Berbicara ataupun berbahasa merupakan kunci utama dari retorika. Dari sisi historis, retorika dimaksudkan dengan apa yang ingin dicapai didasarkan bakat dan keterampilan sebagai kesenian berbicara dengan baik, hal inilah yang disebut retorika. Awalnya Aristoteles mencetuskan dalam sebuah dialog sebelum The Rhetoric dengan judul 'Grullos' atau Plato menulis dalam Gorgias, secara umum ialah La retòrica o eloqüència és «l'art de parlar bé» o «l'art de l'eloqüència», en altres paraules, és l'art o la tècnica de la persuasió, normalment mitjançant l'ús de la paraula. El mot en català prové del grec antic ῥητορικὴ τέχνη rhêtorikề [tékhnê], que significa tècnica i art oratori. La retòrica, la dialèctica i la gramàtica constitueixen el trivi, que forma amb el quadrivi les set arts liberals de la cultura occidental. A l'edat antiga i l'edat mitjana, la retòrica estava enfocada en la persuasió en els contextos públics i polítics, així com a les assemblees i els tribunals. D'aquesta manera, es va desenvolupar en societats obertes i democràtiques, els drets d'expressió, de lliure reunió i els drets polítics d'una part de la població. البلاغة هي فن الخطاب. يقول ابن الأثير: «مدار البلاغة كلها على استدراج الخصم إلى الإذعان والتسليم، لأنه لا انتفاع بإيراد الأفكار المليحة الرائقة ولا المعاني اللطيفة الدقيقة دون أن تكون مستجلبة لبلوغ غرض المخاطب بها.» Rhetoric (/ˈrɛtərɪk/) is the art of persuasion, which along with grammar and logic (or dialectic), is one of the three ancient arts of discourse. Rhetoric aims to study the techniques writers or speakers utilize to inform, persuade, or motivate particular audiences in specific situations. Aristotle defines rhetoric as "the faculty of observing in any given case the available means of persuasion" and since mastery of the art was necessary for victory in a case at law, for passage of proposals in the assembly, or for fame as a speaker in civic ceremonies, he calls it "a combination of the science of logic and of the ethical branch of politics". Rhetoric typically provides heuristics for understanding, discovering, and developing arguments for particular situations, such as Aristotle's three Рито́рика, рідше красномовство — це мистецтво якісного висловлювання думок з метою переконання та на аудиторію з урахуванням її особливостей. Це мистецтво вивчає методику творення тексту, визначає його структуру, найпридатнішу для зрозумілого й аргументованого викладення думки. Retórica (do latim rhetorica, originado no grego ῥητορικὴ τέχνη [rhêtorikê], literalmente a arte/técnica de bem falar, do substantivo rhêtôr, «orador») é a arte de usar uma linguagem para comunicar de forma eficaz e persuasiva. A retórica é uma ciência (no sentido de um estudo estruturado) e uma arte (no sentido de uma prática assente numa experiência, com uma técnica). É, igualmente, um conhecimento que envolve aprendizagem. Ela possui os seus próprios ensinamentos podendo ser transmitida de geração em geração e ensinada entre um especialista – o retor – e os seus alunos. Erretorika hitza grezieratik dator, ρητορική, eta euskaraz "erantzunik gabe" esan nahi du. Latinez ars rhetorica izenaz ezagutu zen, "hizlariaren gladera". Euskaltzaindiaren Literatura Terminoen Hiztegiak honela definitu du erretorika: "antze edo trebetasuna jendaurreko hitzaldi baten bidez iritzi baten alde egiteko konbentzitzeko moduan, eta orokorki hizkuntzaz baliatuz limurtzeko, hitzez nahiz idatziz, baina bereziki oratoria generoan. Halaber, trebetasun honen teoria edo jakintza adierazten dute". Horren arabera erretorika artea izango da. Retoriko (greka: ρήτωρ, rhētōr) aŭ oratorarto, estas la arto konvinki kaj persvadi homojn per trafa kaj elokventa publika parolado aŭ skribado. La radiko de la vorto devenas de la greka ῥητορικὴ [τέχνη] kiu plimalpli signifas 'parolarto'. La origina signifo de la vorto retoriko - la scienco pri elokventeco - poste etendiĝis al la teorio de argumentado. Oni povas kompreni retorikon kiel: La rhétorique est l'art de l'action du discours sur les esprits. Le mot provient du latin rhetorica, emprunté au grec ancien ῥητορικὴ τέχνη / rhêtorikê tékhnê, « technique, art oratoire ». Plus précisément, selon Ruth Amossy : « telle qu’elle a été élaborée par la culture de la Grèce antique, la rhétorique peut être considérée comme une théorie de la parole efficace liée à une pratique oratoire ». Rétorika neboli řečnictví je umění a nauka mluveného projevu, především veřejně přednášené řeči. Jde o jednu z nejstarších jazykových disciplín, která se již ve starověku vyvinula ve dvě pojetí, umění přesvědčovat (persvaze) a umění výřečnosti, vybroušené mluvy. Ve středověku byla rétorika zaměřena i na psaný projev a tvořila spolu s gramatikou a dialektikou tzv. trivium, součást svobodných umění vyučovaných na univerzitách. Ve dvacátém století založil tzv. Novou rétoriku Chajim Perelman. Retorik är läran om talekonsten, såväl i teorin som i praktiken, och den utvecklades under antiken på 400-talet f.Kr. Den mest välkända definitionen kommer från Aristoteles som beskrev retoriken som "konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga". Aristoteles indelningar av retoriken fungerar än idag som utgångspunkt för många retoriska tänkare och teoretiker. Det finns emellertid ingen allmänt etablerad definition av ämnet, och flera retorikforskare hävdar att styrkan hos retoriken ligger i definitionens mångfald. Retorica (van het Oudgriekse woord ῥήτωρ, rhêtôr, 'spreker', 'leraar'; oude Nederlandse spelling rhetorica met rh-), letterlijk 'redenaarskunst', of 'welsprekendheid', is de kunst van het spreken in het openbaar. Retorica, dat uit de klassieke oudheid is voortgekomen, is daarmee de oudste westerse teksttheorie. Retorica verwijst zowel naar de retorische theorie – de leer van overtuigend spreken (en schrijven) – als naar de retorische praktijk, het in het openbaar spreken. Με τον όρο Ρητορική, (από την ελληνική λέξη ῥήτωρ), στο σύγχρονο εννοιολογικό του πλαίσιο εννοείται εκείνος ο τομέας μελέτης και τεχνικής που ασχολείται με τη σύνθεση του προφορικού και του γραπτού λόγου στις σύγχρονες μορφές εκφοράς του, προκειμένου να καταστεί μέσον πειστικότητας και αποτελεσματικότητας επί κάποιου αιτίου. Η ρητορική είναι μια πολυσύνθετη τεχνική σπουδή. Рито́рика (др.-греч. ἡ ῥητορικὴ τέχνη «ораторское искусство» ← ῥήτωρ «оратор») — филологическая дисциплина, изучающая искусство речи, правила построения художественной речи, ораторское искусство, мировоззрение и красноречие. В XX веке слово «риторика» стало пониматься в двух значениях: 1. * изучение античной филологии и её изводов с позиций истории 2. * устная ораторская практика. ( 다른 뜻에 대해서는 수사학_(아리스토텔레스) 문서를 참고하십시오.) 수사학(修辭學, 그리스어: ῥητορικὴ τέχνη, 라틴어: rhetorica, 영어: rhetoric)은 설득의 수단으로 문장과 언어의 사용법, 특히 대중 연설의 기술을 연구하는 학문이다. 담론의 예술로서, 수사학으로 작가나 연사는 특정한 상황에서 특정한 청중에게 정보를 주고, 청중을 설득하며, 청중에게 동기를 부여한다. 정식 학습과 생산적인 시민적 관습으로서 수사학은 유럽 전통에서 중심적인 역할을 하였다. 가장 잘 알려진 정의는 아리스토텔레스에서 유래하였는데, 아리스토텔레스는 수사학을 논리학과 정치학을 보완하는 것으로 여기고, "어떤 주어진 상황에서든 활용할 수 있는 설득의 수단을 찾는 능력"이라고 불렀다. 수사학은 전형적으로 논증의 이해와, 발견, 발전을 위한 발견법을 제공한다. 고대 로마 시대에 처음 집대성된 수사학의 5대 규범(cannon)은 설득력 있는 연설을 설계하는 전통적인 방법을 따르며, 발견술(inventio), 배열술(dispositio), 표현술(elocutio), 기억술(memoria), 연기술(pronuntiatio)로 구성된다. 문법과 논리 (또는 변증법)와 함께 수사학은 담론의 세 가지 기술 중 하나이다. 修辞学(しゅうじがく、希: ρητορική, rhētorikē、羅: rhetorica、英: rhetoric)は、弁論・演説・説得の技術に関する学問分野。弁論術、雄弁術、説得術、レートリケー、レトリックともいう。 西洋に古くからある学問分野で、その起源は古代ギリシアにさかのぼる。中世ヨーロッパでは大学の自由七科の一つに数えられた。現代でいうレトリック(修辞技法・文彩)とはやや意味が異なり、基本的には弁論・演説の技術で、聴衆の説得・扇動・魅了を目的とするかなり政治的なもの。そのため修辞学では、聴衆を丸め込む心理操作の技術が大きな位置を占め、さらに演説者の身ぶりや発声法なども重要視された。つまり、修辞学は文彩だけでなく、言語学・政治術・話術・演技論・感情分析・思考法などの総体だった。 Rhetorik (altgriechisch ῥητορική (τέχνη) rhētorikḗ (téchnē), deutsch ‚Redekunst‘) ist die Kunst der Rede. Sie war schon in der griechischen Antike als Disziplin bekannt und spielte insbesondere in den meinungsbildenden Prozessen Athens und anderer Poleis eine herausragende Rolle. Die Aufgabe der Rede ist es, den Zuhörer von einer Aussage zu überzeugen oder zu einer bestimmten Handlung zu bewegen. Als Kunst der Rede stellt die Rhetorik hierzu die Mittel bereit, als Theorie der Überzeugung analysiert sie diese. Insofern enthält Rhetorik immer eine Doppelaufgabe und soll sowohl Kunst als auch Wissenschaft sein. Zum einen geht es um die Kunst, Menschen von einer Ansicht zu überzeugen oder zu einer Handlung zu bewegen, zum anderen um die Wissenschaft vom wirksamen Reden. 修辭學(英文:rhetoric)是增強言辭或文句效果的语言艺术,和语法、逻辑并称三艺,是語言學的範疇。自語言出現,人類就有修辭的需要。修辭的學習和運用可以: * 修飾作者的文章、語言,清楚傳達文意,以吸引讀者的注意力、加深讀者的印象和抒情效果。 * 更清楚了解作者的意思,不會受修辭手法的影響而有所誤解。 * 便於分析、欣賞文學作品,以進一步理解其作品意涵。 Retoryka (stgr. ῥητορική τέχνη, łac. rhetorica) – sztuka budowania artystycznej, perswazyjnej wypowiedzi ustnej lub pisemnej, nauka o niej, refleksja teoretyczna, jak również wiedza o komunikacji słownej, obrazowej i zachowawczej pomiędzy autorem wypowiedzi a jej odbiorcami. W starożytności retoryka była nie tylko specjalną dziedziną nauki i sztuki, ale także ideałem życiowym, a nawet filarem kultury. W średniowieczu została jednym z podstawowych przedmiotów szkolnych, wykładanych w ramach sztuk wyzwolonych. Do XIX wieku, w kulturze europejskiej, uważano ją za niezbędny element wykształcenia. La retórica es, desde su fundación disciplinar aristotélica, la «ciencia del discurso», otorgando a éste una finalidad persuasiva y teniendo como objeto los asuntos generales. La retórica devino de inmediato, siguiendo su propia matriz, teoría literaria y, por tanto, disciplina de la serie modernamente denominada ciencia de la literatura. En un sentido reciente y muy general, es disciplina relativa distintos campos de conocimiento (ciencia de la literatura, ciencia política, publicidad, periodismo, ciencias de la educación, ciencias sociales, derecho, estudios bíblicos, música, etc.), que se ocupa de estudiar y de sistematizar procedimientos y técnicas de utilización del lenguaje, puestos al servicio de una finalidad persuasiva o estética, añadida a su finalidad comunicativa.​La retórica t La retorica è tradizionalmente intesa come l'arte del dire, del parlare, e più specificamente del persuadere con le parole. Il termine viene dal latino rhetorica (ars), a sua volta dal greco antico: ῥητορική τέχνη, rhētorikḗ téchnē, 'arte del parlare in pubblico', da ῥήτωρ, rhḗtōr, 'colui che parla in pubblico', dalla radice del verbo εἴρω, eírō, 'io dico'.
skos:exactMatch
n67:19776-0
dbp:name
The Art or Crafte of Rhetoryke A booke called the Foundacion of Rhetorike
foaf:depiction
n13:Schnorr_von_Carolsfeld_Bibel_in_Bildern_1860_126.png n13:Aristotle_Altemps_Inv8575.jpg n13:Quentin_Massys-_Erasmus_of_Rotterdam.jpg n13:Knight_academy_lecture_(Rosenborg_Palace).jpg n13:Thorvaldsen_Cicero.jpg
dcterms:subject
dbc:Applied_linguistics dbc:History_of_logic dbc:Philosophical_logic dbc:Intellectual_history dbc:Narratology dbc:Philosophy_of_logic dbc:Philosophy_of_language dbc:Rhetoric dbc:History_of_philosophy dbc:Critical_thinking_skills dbc:Communication_studies
dbo:wikiPageID
25447
dbo:wikiPageRevisionID
1123911218
dbo:wikiPageWikiLink
dbr:Lucie_Olbrechts-Tyteca dbr:Brutus_(Cicero) dbr:William_G._Allen dbr:Rhetorical_situation dbr:Ancient_Greece dbr:Richard_Rainholde dbr:Peroration dbr:Photography dbr:Nyāya_Sūtras dbr:Buffalo,_New_York dbr:Renaissance dbr:Persuasion_technology dbr:Pericope n14:Aristotle_Altemps_Inv8575.jpg dbr:Synesis dbr:Idiom dbr:Synonymia dbr:MIT dbr:Social dbr:Hendiadys dbr:Gorgias dbr:Visual_rhetoric dbr:Chiasmus dbr:Gorgias_(dialogue) dbr:Walter_J._Ong dbr:Neo-Assyrian_Empire dbr:Vespasian dbr:Against_the_Sophists dbr:Praeteritio dbr:Lysias dbr:John_Locke dbr:Archaism dbr:Dialectic dbr:Renaissance_humanism dbr:Linguistic_turn dbr:Psychological_manipulation dbr:Figure_of_thought dbr:Science dbr:Deliberative dbr:Rhetorical_operations dbr:Rhetorical_reason dbr:London dbr:Rhetorical_velocity dbr:Allusion dbr:Paraphrase dbc:History_of_logic dbr:Conversation_theory dbr:Perry_Miller dbr:Euphemism dbr:Critical_thinking dbc:Applied_linguistics dbr:Krista_Ratcliffe dbr:Romantic_era dbr:Brachyology dbr:Tisias dbr:List_of_political_slogans dbr:Juan_Luis_Vives dbr:Matthew_of_Vendome dbr:Film dbr:Greek_language dbr:Modal_logic dbr:Discourse dbr:Petrarch dbr:Bird_vocalization dbr:Public_speaking dbr:Geoffrey_Chaucer dbr:Ancient_Egypt dbr:Eloquence dbr:Discourse_analysis dbr:Institutio_Oratoria dbr:Period_(rhetoric) dbr:Rhetoric_(Aristotle) dbr:Homer dbr:Artes_liberales dbr:Canon_(basic_principle) dbr:Rhetorica_ad_Herennium dbr:Orator_(Cicero) dbr:Pre-Socratic dbr:Rhetoric_of_science dbr:Adoxography dbr:Climax_(figure_of_speech) dbr:Paraprosdokian dbr:Memoria dbr:Digital_rhetoric dbr:Johannes_Susenbrotus dbr:Rahim_Das dbr:Empedocles dbr:Walter_Scott dbr:Leonard_Cox dbr:Phenomenology_(philosophy) dbr:Harvard_College dbr:Ratio_Studiorum dbr:Classical_Greece dbr:Circumlocution dbr:Kenning dbr:Augustine_of_Hippo dbr:Folk_taxonomy dbr:Paganism dbr:Common_chimpanzee dbr:Demagogy dbr:Parable dbr:Cluster_criticism dbr:Harvard dbr:Richard_Vatz dbr:Civic_humanism dbr:Abbey_of_St._Gall dbr:List_of_speeches dbr:Free_speech dbr:Narrative_criticism dbr:Grammar dbc:Philosophical_logic dbr:Lisa_Jardine dbr:Semiology dbr:Aksapada_Gautama n14:Schnorr_von_Carolsfeld_Bibel_in_Bildern_1860_126.png dbr:Formal_fallacy dbr:Antimetabole dbr:Ars_dictaminis dbr:Confucianism dbr:Mediation dbr:Quintilian dbr:Word_play dbr:Middle_Kingdom_of_Egypt dbr:Vedas dbr:Soundbite dbr:Genre_criticism dbr:Confucius dbr:Identification_in_rhetoric dbr:Thomas_Nashe dbr:William_Shakespeare dbr:Identification_(psychology) dbr:Geoffrey_of_Vinsauf dbr:Sophistry dbr:Sophists dbr:John_Evelyn dbr:Rhetorical_stance dbr:Utterance dbr:Horace dbr:Pathos dbr:Epideictic dbr:Cacophony dbr:Richard_M._Weaver dbr:Taxonomy_(biology) dbc:Intellectual_history dbr:Edwin_Black dbr:Thomas_Sprat dbr:Groupe_µ dbr:Enthymeme dbr:John_Milton dbr:Augustine dbr:John_Dryden dbr:Casuistry dbr:Lucius_Cornificius dbr:Jerome dbr:Nyaya dbr:Hector dbr:Chironomia dbr:Akkadian_literature dbc:Narratology dbr:Enheduanna dbr:Edwin_Black_(rhetorician) dbr:Gloria_E._Anzaldúa dbr:Truism dbr:Metonymy dbr:Perissologia dbr:Animal_communication dbr:Art_(skill) dbr:Al-Andalus dbr:Reason dbr:Oratory_(speech) dbr:Henry_Peacham_(born_1546) dbr:Stephen_Toulmin dbr:Asiatic_style dbr:Sennacherib dbc:Philosophy_of_logic dbr:Negation dbr:Encomium_to_Helen dbr:Sophist dbr:Metanoia_(rhetoric) dbr:Literary_topos dbr:Royal_Society dbr:Topica_(Cicero) dbr:Kabir_Das dbr:Grand_Style dbr:Argument dbr:Chinese_philosophy dbr:Rule_of_three_(rhetoric) dbr:Dialogue dbr:Prose dbr:The_Praise_of_Folly dbr:Speech_analysis dbr:Henry_VIII_of_England dbr:Tautology_(rhetoric) dbr:Logic dbr:Ramist dbr:Ad_captandum dbr:Phaedrus_(dialogue) dbr:Plato dbr:Michael_Leff dbr:Boethius dbr:Frame_analysis dbr:Composition_studies dbr:Liberal_arts dbr:Technical_communication dbr:Lectures_on_Rhetoric_and_Belles_Lettres dbr:Telegraphy dbr:Amelie_Oksenberg_Rorty dbr:Ralf_van_Bühren dbr:Petrus_Ramus dbr:Figure_of_speech dbr:Sonja_K._Foss dbr:Mind dbr:Platonic_ideal dbr:Plato's_Academy dbr:Corax_of_Syracuse dbr:Ipse_dixit dbr:Dualism_(philosophy_of_mind) dbr:Kenneth_Burke dbr:Speechwriter dbr:Synchysis dbr:Caliphate dbr:Tertium_comparationis dbr:John_Brinsley_the_elder dbr:Pronuntiatio dbr:De_Inventione dbr:Cardinal_Wolsey dbr:European_History dbr:Hugh_Blair dbr:Language_and_thought dbr:Martianus_Capella dbr:The_Clouds dbr:Innuendo dbr:Neo-Aristotelianism_(literature) dbr:Ideological_criticism dbr:Philosopher dbr:Proverb dbr:Ideographs dbr:Ten_Attic_Orators dbr:Apologue dbr:Julian_of_Norwich dbr:Demosthenes dbr:Chandragupt_Maurya dbr:Dynamic_and_formal_equivalence dbr:Gertrude_Buck dbr:Maria_Edgeworth dbr:Logos dbr:Thomas_Hobbes dbr:Ode dbr:Biblical dbr:Trivium dbr:Representation_(psychology) dbr:The_Common_Topics dbr:Islamic_contributions_to_Medieval_Europe dbr:Heuristics dbr:Persuasion dbr:Argumentation_theory dbr:Brian_Vickers_(academic) dbr:Robert_Hariman dbr:Aristotle's_Lyceum dbr:Communication_Studies n112:writ_large dbr:James_Jasinski dbr:Forensic dbr:Glossary_of_rhetorical_terms dbr:Harvard_University dbr:Harvard_University_Press dbr:Thomas_Aquinas dbr:Multimodality dbr:Christoph_Bernhard dbr:Inductive_reasoning dbr:Chanakya dbr:Catachresis dbr:Audomarus_Talaeus dbr:The_medium_is_the_message dbr:Isocrates dbr:Jim_A._Kuypers dbr:Achilles dbr:Ancient_China dbr:Mesopotamia dbr:George_Puttenham dbr:Anthropocentrism dbr:Rogerian_argument dbr:Grammarian_(Greco-Roman_world) dbr:Phronesis dbr:Birbal dbr:James_Boyd_White dbr:Advertising dbr:Homiletics dbr:Rhetorical_device dbr:New-York_Central_College dbr:Erasmus dbr:Thomas_Wilson_(rhetorician) dbr:Inventio dbr:Society_of_Jesus dbc:Philosophy_of_language dbr:Rhetorical_criticism dbr:Chaïm_Perelman dbr:Contingency_(philosophy) dbr:Apheresis_(linguistics) dbr:De_Oratore dbr:Odysseus dbr:Elocutio dbr:Elocution dbr:Social_construction dbr:Progymnasmata dbr:Loeb_Classical_Library dbr:Self-awareness dbc:Rhetoric dbr:Melanchthon dbr:Cambridge_University dbr:Medieval_debate_literature dbr:Merism dbr:Catherine_of_Aragon dbr:Inanna dbr:Rhetoric_of_health_and_medicine n124:_Foundations_of_the_Abundant_Style dbr:Conceit dbr:Dispositio dbr:Aspasia dbr:Robert_T._Oliver dbr:Christine_de_Pizan dbc:History_of_philosophy dbr:Mass_media dbr:Aposiopesis dbr:Propaganda dbr:Protagoras dbr:I._A._Richards dbr:Helen_of_Troy dbr:George_A._Kennedy_(classicist) dbr:Cicero dbr:Deductive_reasoning dbc:Critical_thinking_skills dbc:Communication_studies n14:Knight_academy_lecture_(Rosenborg_Palace).jpg dbr:Middle_Ages dbr:Kautilya dbr:Trojan_War n14:Thorvaldsen_Cicero.jpg dbr:Socratic_Dialogues dbr:Egyptians dbr:Parliament_of_Fowls dbr:Strophe dbr:Hysteron_proteron dbr:Jacqueline_de_Romilly dbr:Peter_Ramus dbr:Marshall_McLuhan n14:Quentin_Massys-_Erasmus_of_Rotterdam.JPG dbr:Law dbr:Athens dbr:Iliad dbr:Aristotle dbr:Antidosis n133:Rhetoric_and_Composition dbr:Virgil dbr:John_Quincy_Adams dbr:Toronto dbr:Joachim_Burmeister dbr:Francis_Bacon dbr:Jesuit dbr:William_Safire dbr:Pedagogy dbr:Ethos dbr:Cambridge_University_Press dbr:Aristophanes dbr:Exordium_(rhetoric) dbr:Trivium_(education) dbr:New_rhetoric dbr:Mestiza dbr:Actio dbr:Radio dbr:The_Owl_and_the_Nightingale dbr:University_of_Toronto_Press dbr:Atticism dbr:Forensic_rhetoric dbr:Constitutive_rhetoric dbr:Charles_U._Larson
dbo:wikiPageExternalLink
n10: n25:index n29: n33:arte.htm n34:rsq n35:39361.html n37:p004y263 n39:39361.html n53:enculturation.net n54:herm1.htm n56: n58: n59:INTRODU%C3%87%C3%83O_%C3%80_RET%C3%93RICA_NO_S%C3%89C._XXI n60:home.html n61:displayprose.cfm%3Fprosenum=17 n63:harlot n65:inventione.shtml n70: n72:xchanges.org n75:books%3Fid=PtE47BvHZCwC&pg=PA101&dq=brian+vickers+rhetoric n77: n89:ccc n90:ptext%3Flookup=Dem.+21+1 n92:int21.html n97: n98:3%3Fnav=tocList n101:hrhr20 n102:07350198.2015.1040105 n72:kairos.technorhetoric.net n90:ptext%3Fdoc=Perseus%3Atext%3A1999.03.0096 n90:ptext%3Flookup=Aristot.+Rh.+1.1.1 n90:ptext%3Flookup=Cic.+de+Orat.+1.1 n90:ptext%3Flookup=Isoc.+13+1 n121:Visualiseur%3FDestination=Gallica&O=NUMM-83897 n130:lookup%3Fnum=9060 n75:books%3Fid=Y3tKu7qc8NMC&pg=PA153
owl:sameAs
n7:Հռետորություն n15:Retorik n16:Retorika dbpedia-br:Retorik dbpedia-sv:Retorik n19:ਵਖਿਆਨ-ਕਲਾ dbpedia-it:Retorica n21:Retorik dbpedia-ja:修辞学 dbpedia-ca:Retòrica dbpedia-io:Retoriko dbpedia-sk:Rétorika_(rečnícke_umenie) dbpedia-vi:Tu_từ_học dbpedia-sw:Balagha dbpedia-et:Retoorika n36:व्याख्यान_शास्त्र n38:بلاغت dbpedia-ka:რიტორიკა dbpedia-is:Mælskufræði n42:بلاغت dbpedia-hu:Szónoklattan dbpedia-pl:Retoryka n45:Риторика dbpedia-ru:Риторика dbpedia-pt:Retórica dbpedia-th:วาทศาสตร์ dbpedia-no:Retorikk dbpedia-simple:Rhetoric dbpedia-af:Retoriek freebase:m.06c2v dbpedia-fa:بلاغت n64:Ritòrica dbpedia-zh:修辞学 n69:Ritorika dbpedia-fr:Rhétorique n73:Retorica n74:சொல்லாட்சிக்_கலை n76:Retorika dbpedia-als:Rhetorik dbpedia-nl:Retorica n80:Retórica dbpedia-mk:Реторика dbpedia-eo:Retoriko n83:4y2xS n84:অলঙ্কারশাস্ত্র dbpedia-da:Retorik n86:Rhetoric dbpedia-kk:Риторика dbpedia-be:Рыторыка dbpedia-an:Retorica dbpedia-sl:Retorika dbpedia-ar:بلاغة dbpedia-eu:Erretorika dbpedia-id:Retorika dbpedia-war:Retorika dbpedia-sh:Реторика dbpedia-cy:Rhethreg n104:4076704-8 dbpedia-hr:Grčka_retorika dbpedia-el:Ρητορική n107:ڕەوانبێژی dbpedia-ko:수사학 dbpedia-cs:Rétorika n110:Риторика_(лингвистика) n111:Реторик dbpedia-ms:Retorik n114:Sayusay dbpedia-tr:Retorik dbpedia-uk:Риторика dbpedia-de:Rhetorik dbpedia-he:רטוריקה dbpedia-la:Ars_rhetorica dbpedia-az:Ritorika dbpedia-sq:Retorika wikidata:Q81009 dbpedia-sr:Реторика dbpedia-oc:Retorica dbpedia-fi:Retoriikka dbpedia-es:Retórica dbpedia-gl:Retórica dbpedia-nn:Retorikk n132:Балоғат_(суханварӣ) dbpedia-ro:Retorică n135:વાકછટા dbpedia-bg:Реторика
dbp:wikiPageUsesTemplate
dbt:Wikiquote dbt:Circa dbt:Wiktionary dbt:Cite_EB1911 dbt:Citation_style dbt:Short_description dbt:Philosophy_of_language dbt:IPAc-en dbt:ISBN dbt:Cite_book dbt:NoteFoot dbt:NoteTag dbt:Dead_link dbt:Blockquote dbt:Narrative_modes dbt:Communication_studies dbt:Hatnote_group dbt:For dbt:Library_resources_box dbt:Further dbt:Linguistics dbt:Refend dbt:Reflist dbt:Div_col dbt:Div_col_end dbt:Refbegin dbt:Authority_control dbt:Redirect dbt:Rhetoric dbt:Librivox_book dbt:More_citations_needed_section dbt:Visible_anchor dbt:Portal dbt:Unreferenced_section dbt:Gutenberg dbt:Webarchive dbt:Main dbt:Use_dmy_dates dbt:Philosophical_logic dbt:Cbignore
dbo:thumbnail
n13:Knight_academy_lecture_(Rosenborg_Palace).jpg?width=300
dbp:author
Rainolde , Richard Jim A. Kuypers dbr:Leonard_Cox
dbp:bot
medic
dbp:colwidth
20
dbp:date
August 2016 2010-03-14
dbp:label
Rhetoric
dbp:no
26056 25612
dbp:small
yes
dbp:text
The way the Sciences and the Humanities study the phenomena that surround us differ greatly in the amount of researcher personality allowed to influence the results of the study. For example, in the Sciences researchers purposefully adhere to a strict method . All scientific researchers are to use this same basic method, and successful experiments must be 100 percent replicable by others. The application of the scientific method may take numerous forms, but the overall method remains the same—and the personality of the researcher is excised from the actual study. In sharp contrast, criticism actively involves the personality of the researcher. The very choices of what to study, and how and why to study a rhetorical artifact are heavily influenced by the personal qualities of the researcher. In criticism this is especially important since the personality of the critic considered an integral component of the study. Further personalizing criticism, we find that rhetorical critics use a variety of means when examining a particular rhetorical artifact, with some critics even developing their own unique perspective to better examine a rhetorical artifact.
dbp:url
n39:39361.html
dbp:about
yes
dbo:abstract
( 다른 뜻에 대해서는 수사학_(아리스토텔레스) 문서를 참고하십시오.) 수사학(修辭學, 그리스어: ῥητορικὴ τέχνη, 라틴어: rhetorica, 영어: rhetoric)은 설득의 수단으로 문장과 언어의 사용법, 특히 대중 연설의 기술을 연구하는 학문이다. 담론의 예술로서, 수사학으로 작가나 연사는 특정한 상황에서 특정한 청중에게 정보를 주고, 청중을 설득하며, 청중에게 동기를 부여한다. 정식 학습과 생산적인 시민적 관습으로서 수사학은 유럽 전통에서 중심적인 역할을 하였다. 가장 잘 알려진 정의는 아리스토텔레스에서 유래하였는데, 아리스토텔레스는 수사학을 논리학과 정치학을 보완하는 것으로 여기고, "어떤 주어진 상황에서든 활용할 수 있는 설득의 수단을 찾는 능력"이라고 불렀다. 수사학은 전형적으로 논증의 이해와, 발견, 발전을 위한 발견법을 제공한다. 고대 로마 시대에 처음 집대성된 수사학의 5대 규범(cannon)은 설득력 있는 연설을 설계하는 전통적인 방법을 따르며, 발견술(inventio), 배열술(dispositio), 표현술(elocutio), 기억술(memoria), 연기술(pronuntiatio)로 구성된다. 문법과 논리 (또는 변증법)와 함께 수사학은 담론의 세 가지 기술 중 하나이다. Рито́рика (др.-греч. ἡ ῥητορικὴ τέχνη «ораторское искусство» ← ῥήτωρ «оратор») — филологическая дисциплина, изучающая искусство речи, правила построения художественной речи, ораторское искусство, мировоззрение и красноречие. Первоначальное значение слова риторика — наука об ораторском искусстве — впоследствии расширилось до теории прозы, аргументации. Европейская риторика началась в Древней Греции, в школах софистов, практиковавших обучение красноречию и собиравших стилистические и грамматические правила. Риторика развивалась под влиянием Аристотеля, Цицерона и Квинтилиана. Расцвет христианского красноречия относится к IV−V векам. Западное красноречие было особенно сильным в Италии (Бембо и Кастильоне; XVI век), где, благодаря противостоянию латинского (научного) и итальянского (народного) языков получило развитие учение о трёх стилях. В России до Петра I существовало исключительно , которое преподавали в юго-западных духовных школах с XVII века на латыни и которое изучается гомилетикой. Первые русские научные труды по риторике были изданы М. Ломоносовым («Риторика», 1748; «Рассуждение о пользе книг церковных», 1757). В XX веке слово «риторика» стало пониматься в двух значениях: 1. * изучение античной филологии и её изводов с позиций истории 2. * устная ораторская практика. البلاغة هي فن الخطاب. يقول ابن الأثير: «مدار البلاغة كلها على استدراج الخصم إلى الإذعان والتسليم، لأنه لا انتفاع بإيراد الأفكار المليحة الرائقة ولا المعاني اللطيفة الدقيقة دون أن تكون مستجلبة لبلوغ غرض المخاطب بها.» من أهم تلك وظائف البلاغة هي التي تختص بالتعامل بين الناس، الكلام بين صاحب العمل والمستخدم، وبين الزوج وزوجته، وكذلك في جميع مناحي «الخدمات»، من بيع شراء، والتعامل مع مكتب البريد أو مع موظف البنك. في جميع تلك المخاطبات يلتزم كل شخص بمراعاة الأدب في الكلام والمحافظة على احترام الشخص الآخر، والسماع إلى رأيه من أجل التفاهم وتسوية أي مشكلة بين المتحدثين ليفترق كل شخص منهما راضيا بالحل الذي توصلا إليه. بالتركيز على إبداء حسن النية، وان يبتديء دائما بإبداء حسن النية حتى يكتسب ثقة المتحدث إليه ويطمئن إليه. من المهم في ذلك - وهذا يحتاج إلى خبرة بالممارسة - هو الإقناع من دون رفع الصوت؛ من يرفع صوته خلال مناقشة يخسر، ويضيع حقه بذلك. La retórica es, desde su fundación disciplinar aristotélica, la «ciencia del discurso», otorgando a éste una finalidad persuasiva y teniendo como objeto los asuntos generales. La retórica devino de inmediato, siguiendo su propia matriz, teoría literaria y, por tanto, disciplina de la serie modernamente denominada ciencia de la literatura. En un sentido reciente y muy general, es disciplina relativa distintos campos de conocimiento (ciencia de la literatura, ciencia política, publicidad, periodismo, ciencias de la educación, ciencias sociales, derecho, estudios bíblicos, música, etc.), que se ocupa de estudiar y de sistematizar procedimientos y técnicas de utilización del lenguaje, puestos al servicio de una finalidad persuasiva o estética, añadida a su finalidad comunicativa.​La retórica tiene su origen en la Grecia clásica, donde se entendía, como se sugiere en la voz latina ars bene dicendi, como la técnica de expresarse de manera adecuada para lograr la persuasión del destinatario. Etimológicamente, retórica es un helenismo que proviene del griego ρητορική [τέχνη], «rhetorikè (téchne)». La retórica se configura como un sistema de procesos y recursos que actúan en distintos niveles en la construcción de un discurso. Tales elementos están estrechamente relacionados entre sí y todos ellos repercuten en los distintos ámbitos discursivos. Erretorika hitza grezieratik dator, ρητορική, eta euskaraz "erantzunik gabe" esan nahi du. Latinez ars rhetorica izenaz ezagutu zen, "hizlariaren gladera". Euskaltzaindiaren Literatura Terminoen Hiztegiak honela definitu du erretorika: "antze edo trebetasuna jendaurreko hitzaldi baten bidez iritzi baten alde egiteko konbentzitzeko moduan, eta orokorki hizkuntzaz baliatuz limurtzeko, hitzez nahiz idatziz, baina bereziki oratoria generoan. Halaber, trebetasun honen teoria edo jakintza adierazten dute". Horren arabera erretorika artea izango da. Erretorika, aipatu dugunez, Altsasun sortu zen. Hasiera batean haren interesa ahozko hizkuntzara bideratu zen. Ondoren, hizkuntza idatzia garrantzia hartzen joan zen ahala, testuak ere aztertu zituen, bereziki Erronkariko garaietan. Erdi Aroan zehar eta XIX. mendera arte irakaskuntza garrantzi handia izan zuen, bereziki . Gaur egun erretorikak indar berritua jaso izan du eta bere eragina oso arlo desberdinetan ikus daiteke: Literaturan, Politikan, Publizitatean; esan daiteke ikus-entzunezko munduan ere erretorika berezi bat lantzen ari dela: irudien bitartez metaforak, sinboloak, pertsonifikazioak erraz adieraz daiteke. Retoriko (greka: ρήτωρ, rhētōr) aŭ oratorarto, estas la arto konvinki kaj persvadi homojn per trafa kaj elokventa publika parolado aŭ skribado. La radiko de la vorto devenas de la greka ῥητορικὴ [τέχνη] kiu plimalpli signifas 'parolarto'. La origina signifo de la vorto retoriko - la scienco pri elokventeco - poste etendiĝis al la teorio de argumentado. Oni povas kompreni retorikon kiel: 1. * Esprimi sin parolante por konvinki aliajn (retoriko kiel aktiveco). Retoriko kiel aktiveco estas la baza homa faraĵo kaj observeblas ĉiam en ĉiuj kulturoj. 2. * La arto, en kiu oni studas kaj okupiĝas pri konvinka paroleco, ĉi-sube stilistiko, argumentado, estetiko (retoriko kiel fako). Retoriko kiel fako estas specifa historia tradicio, kiu ligiĝas al specifaj kulturoj en Eŭropo kaj iliaj kolonioj, ĉefe en Nordameriko. Estis en la antikva Ateno (en la kvara jarcento a.K.E, ke oni unue komencis diskuti la arton de konvinkeco sub la nomo retoriko. Eŭropa retoriko komenciĝis en la antikva Grekio, en la lernejoj de la sofistoj, kiuj praktikis elokventecon kaj kolektis stilajn kaj gramatikajn regulojn. Retoriko disvolviĝis sub la influo de Aristotelo, Cicerono kaj Kvintiliano . 3. * En ĉiutaga lingvo, la vorto retoriko ofte uziĝas kiel parola formo kontraste al enhavo ("nur estas retoriko", "malplena retoriko"). Tiu uzado rilatas al la malnova klasika diskuto inter retoriko kaj filozofio (Platono) kaj parte al la okupiĝo pri naivecaj kaj neartaj diraĵoj de la romantikisma periodo. Retórica (do latim rhetorica, originado no grego ῥητορικὴ τέχνη [rhêtorikê], literalmente a arte/técnica de bem falar, do substantivo rhêtôr, «orador») é a arte de usar uma linguagem para comunicar de forma eficaz e persuasiva. A retórica nasceu no século V a.C., na Sicília, e foi introduzida em Atenas pelo sofista Górgias, desenvolvendo-se nos círculos políticos e judiciais da Grécia antiga. Originalmente visava persuadir uma audiência dos mais diversos assuntos, mas acabou por tornar-se sinónimo da arte de bem falar, o que opôs os sofistas ao filósofo Sócrates e seus discípulos. Aristóteles, na obra Retórica, lançou as bases para sistematizar o seu estudo, identificando-a como um dos elementos chave da filosofia, junto com a lógica e a dialética. A retórica foi uma das três artes liberais ensinadas nas universidades da Idade Média, constituindo o trivium, junto com a lógica e a gramática. Até o século XIX foi uma parte central da educação ocidental, preenchendo a necessidade de treinar oradores e escritores para convencer audiências mediante argumentos. A retórica apela à audiência em três frentes: logos, pathos e ethos. A elaboração do discurso e sua exposição exigem atenção a cinco dimensões que se complementam (os cinco cânones ou momentos da retórica): ou invenção, a escolha dos conteúdos do discurso; dispositio ou disposição, organização dos conteúdos num todo estruturado; elocutio ou elocução, a expressão adequada dos conteúdos; memoria, a memorização do discurso e pronuntiatio ou ação, sobre a declamação do discurso, onde a modulação da voz e gestos devem estar em consonância com o conteúdo (este 5º momento nem sempre é considerado). A retórica é uma ciência (no sentido de um estudo estruturado) e uma arte (no sentido de uma prática assente numa experiência, com uma técnica). É, igualmente, um conhecimento que envolve aprendizagem. Ela possui os seus próprios ensinamentos podendo ser transmitida de geração em geração e ensinada entre um especialista – o retor – e os seus alunos. No início, a retórica ocupava-se do discurso político falado, a oratória, antes de se alargar a textos escritos e, em especial, aos literários, disciplina hoje chamada "estilística". A oratória é um dos meios pelos quais se manifesta a retórica, mas não o único. Pois, certamente, pode-se afirmar que há retórica na música ("Para não dizer que não falei das Flores", de Geraldo Vandré: retórica musical contra a ditadura), na pintura (O quadro "Guernica", de Picasso: retórica contra o fascismo e a guerra) e, obviamente, na publicidade. Logo, a retórica, enquanto método de persuasão, pode se manifestar por todo e qualquer meio de comunicação. É por isso que Retorika (bahasa Belanda: retorica, bahasa Inggris: rhetoric) adalah cabang dari dialetika yang membahas mengenai kemampuan dalam membuat argumen dalam bahasa sebagai alat di bidang ilmu etika. Retorika (berasal dari bahasa Yunani: ῥήτωρ, rhêtôr, orator, teacher) adalah sebuah teknik pembujuk-rayuan menggunakan persuasi untuk menghasilkan bujukan baik terhadap karakter pembicara, emosional, atau argumen. Berbicara ataupun berbahasa merupakan kunci utama dari retorika. Dari sisi historis, retorika dimaksudkan dengan apa yang ingin dicapai didasarkan bakat dan keterampilan sebagai kesenian berbicara dengan baik, hal inilah yang disebut retorika. Awalnya Aristoteles mencetuskan dalam sebuah dialog sebelum The Rhetoric dengan judul 'Grullos' atau Plato menulis dalam Gorgias, secara umum ialah seni manipulatif atau teknik persuasi politik bersifat transaksional dengan menggunakan lambang untuk mengidentifikasi pembicara dengan pendengar melalui pidato, persuader (orang yang mempersuasi) dan yang dipersuasi saling bekerja sama dalam merumuskan nilai, kepercayaan dan pengharapan mereka. Ini yang dikatakan Kenneth Burke (1969) sebagai konsubstansialitas dengan penggunaan media oral atau tertulis, bagaimanapun, definisi dari retorika telah berkembang jauh sejak retorika naik sebagai bahan studi di Dengan ini, ada perbedaan antara retorika klasik (dengan definisi yang sudah disebutkan di atas) dan praktik kontemporer dari retorika yang termasuk analisis atas teks tertulis dan visual. Misalnya, ketika seseorang menjadi pandai menggunakan retorika terhadap orang lain, orang itu akhirnya tanpa sadar menggunakannya pada diri sendiri. Rhetorik (altgriechisch ῥητορική (τέχνη) rhētorikḗ (téchnē), deutsch ‚Redekunst‘) ist die Kunst der Rede. Sie war schon in der griechischen Antike als Disziplin bekannt und spielte insbesondere in den meinungsbildenden Prozessen Athens und anderer Poleis eine herausragende Rolle. Die Aufgabe der Rede ist es, den Zuhörer von einer Aussage zu überzeugen oder zu einer bestimmten Handlung zu bewegen. Als Kunst der Rede stellt die Rhetorik hierzu die Mittel bereit, als Theorie der Überzeugung analysiert sie diese. Insofern enthält Rhetorik immer eine Doppelaufgabe und soll sowohl Kunst als auch Wissenschaft sein. Zum einen geht es um die Kunst, Menschen von einer Ansicht zu überzeugen oder zu einer Handlung zu bewegen, zum anderen um die Wissenschaft vom wirksamen Reden. Schon bevor die erste ausdrückliche Theorie der Überzeugung von Aristoteles ausgearbeitet worden war, gab es die Praxis der Rhetoriklehrer und es existierten entsprechende Handbücher. Die Fähigkeit, die Redekunst kundig und erfolgreich zu handhaben, wurde für so wichtig gehalten, dass das gesamte Erziehungssystem (die sogenannte Paideia) der Antike darauf ausgerichtet war, einen künftigen Redner heranzubilden. Insofern war die Rhetorik nicht ein Fach neben anderen, sondern das Leitfach, an dessen Bedürfnissen sich alle anderen zu orientieren hatten. Am Modell der Gerichtsrede wurde das System der Rhetorik entwickelt und schulmäßig gelehrt. Die Rhetoriker gehörten teilweise zur Bewegung der Sophisten und legitimierten die Überredung mit der Ansicht, dass eine Wahrheit nicht existiere oder wenn, nicht erkennbar sei. Im Mittelalter war die Rhetorik neben der Logik und Grammatik der Bestandteil des Triviums des in der Antike entstandenen Kanons der Sieben freien Künste. Zur Verachtung der Rhetorik kam es schließlich vonseiten der Aufklärung, die nach unbedingter Wahrheit strebte, und mehr noch vonseiten der Romantik, der es um die Authentizität der Gefühle ging. Neben ihren sonstigen Überredungsstrategien, die geeignet sind, das Urteil des Adressaten zu manipulieren, führte dazu nicht zuletzt auch ihr Arbeiten mit erstarrten konventionellen Topoi, da auch diese vorhandene Vorurteile bestätigen, indem sie an tatsächliche oder auch nur vermeintliche Erfahrungen des Adressaten anknüpfen. Die Rhetorik galt seither nicht mehr als Ziel und Ausweis von Bildung, sondern als Medium des Truges und der Unwahrheit. Ihre Kenntnis wurde nun vor allem als nötiges Rüstzeug zur Analyse und Kritik ihrer Strategien betrachtet. Der Missbrauch der Rhetorik durch die Diktatoren des 20. Jahrhunderts für propagandistische Zwecke tat ein Übriges. Sowohl der Rückgriff auf die rhetorische Praxis und die Verwendung antisemitischer Topoi bzw. Stereotype (zum Beispiel „Ewiger Jude“, „Wanderjude“, „zersetzender jüdischer Geist“, „jüdischer Geiz“, „jüdische Weltverschwörung“ usw.) durch Adolf Hitler und andere nationalsozialistische Führungsfiguren wie den Reichspropagandaminister Joseph Goebbels (Sportpalastrede) als auch die hohe politische Bedeutung, welche die Rhetorik in den sozialistischen Diktaturen als sogenannte sozialistische Rhetorik erlangte, die mit spezieller gesellschaftspolitischer Wortwahl und Ausdeutung der politischen Verhältnisse im Sinne der Staatsideologie die Autorität des Regimes und seiner Repräsentanten zu stützen hatte, trugen entscheidend zu ihrer weiteren Diskreditierung bei. Die Rhetorik wurde nun, vor allem in der Bundesrepublik Deutschland, insbesondere von Fachvertretern von Fächern wie der Politologie, Soziologie und Erziehungswissenschaft als gefährliche Waffe der Demagogie angesehen, die nur durch Vermittlung der Kenntnis ihrer psychologischen Grundlagen, des Durchschauens ihrer Wirkmechanismen und der angemessenen Bewertung ihrer Folgen unschädlich zu machen sei. Die Vermittlung dieser Kenntnisse und Kompetenzen habe im Rahmen einer Bildungskonzeption zu erfolgen, die schwerpunktmäßig auf Demokratieerziehung ausgerichtet werden müsse. Dem Durchschauen rhetorischer Strategien und Techniken sowie der kritischen Auseinandersetzung mit tradierten und unhinterfragt weiter verwendeten Topoi, Vorurteilen, Narrativen und Stereotypen komme hierbei entscheidende Bedeutung zu. Wissenschaftliche Arbeiten zur Rhetorik beschäftigen sich – vor allem seit der Mitte des 20. Jahrhunderts – überwiegend mit dem Gespräch sowie mit Fragen der Rede- und Gesprächspädagogik; ihre Forschungen kommen unter anderen aus der Sprechwissenschaft, der Sprachwissenschaft (vor allem dem Sprachgebrauch in der Werbesprache), der Psychologie, der Pädagogik und der Soziologie. La rhétorique est l'art de l'action du discours sur les esprits. Le mot provient du latin rhetorica, emprunté au grec ancien ῥητορικὴ τέχνη / rhêtorikê tékhnê, « technique, art oratoire ». Plus précisément, selon Ruth Amossy : « telle qu’elle a été élaborée par la culture de la Grèce antique, la rhétorique peut être considérée comme une théorie de la parole efficace liée à une pratique oratoire ». La rhétorique est d’abord l’art de l’éloquence. Elle a d’abord concerné la communication orale. La rhétorique traditionnelle comportait cinq parties : l’inventio (invention ; art de trouver des arguments et des procédés pour convaincre), la dispositio (disposition ; art d’exposer des arguments de manière ordonnée et efficace), l’elocutio (élocution ; art de trouver des mots qui mettent en valeur les arguments → style), l’actio (diction, gestes de l’orateur, etc.) et la memoria (procédés pour mémoriser le discours). La rhétorique a ensuite concerné la communication écrite et a désigné un ensemble de règles (formes fixes) destinées au discours. Au XXe siècle, la linguistique et l’analyse des textes littéraires ont relancé l’intérêt pour la rhétorique. Au-delà de cette définition générale, la rhétorique a connu au cours de son histoire une tension entre deux conceptions antagonistes, la rhétorique comme art de la persuasion et la rhétorique comme art de l'éloquence. La rhétorique grecque, telle qu'elle fut pratiquée par les sophistes et codifiée par Aristote, se préoccupait principalement de persuader. Dans l'Antiquité romaine, se fait jour une nouvelle conception de la rhétorique comme art de bien dire « bene dicendi scientia » selon les mots de l'orateur romain Quintilien. À l'époque classique, la rhétorique s'étend à l'étude des textes écrits, et notamment aux textes littéraires et dramatiques, la conception romaine de la rhétorique l'emporte progressivement sur la conception grecque. La rhétorique s'est ainsi progressivement restreinte à la stylistique c'est-à-dire à un inventaire de figures relevant des ornements du discours. Il en résulte une conception de la parole rhétorique qui se distingue de l'argumentation et de la dialectique par l'usage d'effets pathétiques et éthiques du discours sur le public. Contre cette évolution, l'école rhétorique contemporaine de Chaïm Perelman renoue avec la rhétorique grecque en proposant une « nouvelle rhétorique » qui est une théorie de l'argumentation. Retorik är läran om talekonsten, såväl i teorin som i praktiken, och den utvecklades under antiken på 400-talet f.Kr. Den mest välkända definitionen kommer från Aristoteles som beskrev retoriken som "konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga". Aristoteles indelningar av retoriken fungerar än idag som utgångspunkt för många retoriska tänkare och teoretiker. Det finns emellertid ingen allmänt etablerad definition av ämnet, och flera retorikforskare hävdar att styrkan hos retoriken ligger i definitionens mångfald. Den utbildade talaren kallades under antiken för retor eller orator; retor kunde då även betyda en lärare i retorik. Under 400-talet, då sofister var framträdande inom området, uppstod den eviga frågan: är retoriken praktisk och legitim eller farlig och omoralisk? Retoriken fördes vidare från antika Grekland till antika Rom, där det präglade vardagen. Vidare studerade den kristna kyrkans män retorik tillsammans med dialektik och grammatik. Renässansen var en retorisk guldålder, där humanister undervisade andlig och världslig retorik. Eftersom latinet under 1800-talet i stor utsträckning ersattes av modersmålet försvann retoriken, men levde kvar i USA, varifrån den åter blev populär efter 1930-talet. La retòrica o eloqüència és «l'art de parlar bé» o «l'art de l'eloqüència», en altres paraules, és l'art o la tècnica de la persuasió, normalment mitjançant l'ús de la paraula. El mot en català prové del grec antic ῥητορικὴ τέχνη rhêtorikề [tékhnê], que significa tècnica i art oratori. La retòrica, la dialèctica i la gramàtica constitueixen el trivi, que forma amb el quadrivi les set arts liberals de la cultura occidental. A l'edat antiga i l'edat mitjana, la retòrica estava enfocada en la persuasió en els contextos públics i polítics, així com a les assemblees i els tribunals. D'aquesta manera, es va desenvolupar en societats obertes i democràtiques, els drets d'expressió, de lliure reunió i els drets polítics d'una part de la població. El concepte de retòrica ha variat durant els 2500 anys d'existència de la paraula. Fins als nostres dies, la retòrica es descriu en un sentit ampli, com l'art o la pràctica de la persuasió sigui quin sigui el mitjà de comunicació, però utilitzant el llenguatge verbal. Els termes «retòrica» o «sofisme» s'utilitzen sovint en sentit pejoratiu, quan es vol oposar a les paraules sense fets o separar la informació de la desinformació, de la propaganda, fins i tot per qualificar de dubtós un discurs pseudo-argumentatiu. Sigui quin sigui, així com l'art de la persuasió, la retòrica continua jugant un rol important dins la vida pública contemporània. La retòrica és la ciència que estudia la capacitat de persuadir per mitjà de les paraules. La retòrica és a la vegada la ciència (en un sentit d'estudi estructurat) i l'art (en un sentit pràctic recolzat sobre un coneixement provat) que es refereix a l'acció del discurs de l'ànima (l'ànima és qui parla). En un principi, la retòrica és únicament oral, però evidentment també es preocupa pel discurs escrit, en una mesura en què aquest és, de manera més o menys estreta, una transcripció o una mimesi de l'oral. La definició de retòrica canviarà amb el pas dels segles, de les aportacions dels grecs i dels oradors romans, fins als europeus. Finalment, avui en dia la retòrica es construeix de manera entenedora i que arribi fàcilment al públic. Rhetoric (/ˈrɛtərɪk/) is the art of persuasion, which along with grammar and logic (or dialectic), is one of the three ancient arts of discourse. Rhetoric aims to study the techniques writers or speakers utilize to inform, persuade, or motivate particular audiences in specific situations. Aristotle defines rhetoric as "the faculty of observing in any given case the available means of persuasion" and since mastery of the art was necessary for victory in a case at law, for passage of proposals in the assembly, or for fame as a speaker in civic ceremonies, he calls it "a combination of the science of logic and of the ethical branch of politics". Rhetoric typically provides heuristics for understanding, discovering, and developing arguments for particular situations, such as Aristotle's three persuasive audience appeals: logos, pathos, and ethos. The or phases of developing a persuasive speech were first codified in classical Rome: invention, arrangement, style, memory, and delivery. From Ancient Greece to the late 19th century, rhetoric played a central role in Western education in training orators, lawyers, counsellors, historians, statesmen, and poets. Rétorika neboli řečnictví je umění a nauka mluveného projevu, především veřejně přednášené řeči. Jde o jednu z nejstarších jazykových disciplín, která se již ve starověku vyvinula ve dvě pojetí, umění přesvědčovat (persvaze) a umění výřečnosti, vybroušené mluvy. Ve středověku byla rétorika zaměřena i na psaný projev a tvořila spolu s gramatikou a dialektikou tzv. trivium, součást svobodných umění vyučovaných na univerzitách. Ve dvacátém století založil tzv. Novou rétoriku Chajim Perelman. 修辞学(しゅうじがく、希: ρητορική, rhētorikē、羅: rhetorica、英: rhetoric)は、弁論・演説・説得の技術に関する学問分野。弁論術、雄弁術、説得術、レートリケー、レトリックともいう。 西洋に古くからある学問分野で、その起源は古代ギリシアにさかのぼる。中世ヨーロッパでは大学の自由七科の一つに数えられた。現代でいうレトリック(修辞技法・文彩)とはやや意味が異なり、基本的には弁論・演説の技術で、聴衆の説得・扇動・魅了を目的とするかなり政治的なもの。そのため修辞学では、聴衆を丸め込む心理操作の技術が大きな位置を占め、さらに演説者の身ぶりや発声法なども重要視された。つまり、修辞学は文彩だけでなく、言語学・政治術・話術・演技論・感情分析・思考法などの総体だった。 Retorica (van het Oudgriekse woord ῥήτωρ, rhêtôr, 'spreker', 'leraar'; oude Nederlandse spelling rhetorica met rh-), letterlijk 'redenaarskunst', of 'welsprekendheid', is de kunst van het spreken in het openbaar. Retorica, dat uit de klassieke oudheid is voortgekomen, is daarmee de oudste westerse teksttheorie. Retorica verwijst zowel naar de retorische theorie – de leer van overtuigend spreken (en schrijven) – als naar de retorische praktijk, het in het openbaar spreken. 修辭學(英文:rhetoric)是增強言辭或文句效果的语言艺术,和语法、逻辑并称三艺,是語言學的範疇。自語言出現,人類就有修辭的需要。修辭的學習和運用可以: * 修飾作者的文章、語言,清楚傳達文意,以吸引讀者的注意力、加深讀者的印象和抒情效果。 * 更清楚了解作者的意思,不會受修辭手法的影響而有所誤解。 * 便於分析、欣賞文學作品,以進一步理解其作品意涵。 Рито́рика, рідше красномовство — це мистецтво якісного висловлювання думок з метою переконання та на аудиторію з урахуванням її особливостей. Це мистецтво вивчає методику творення тексту, визначає його структуру, найпридатнішу для зрозумілого й аргументованого викладення думки. Retoryka (stgr. ῥητορική τέχνη, łac. rhetorica) – sztuka budowania artystycznej, perswazyjnej wypowiedzi ustnej lub pisemnej, nauka o niej, refleksja teoretyczna, jak również wiedza o komunikacji słownej, obrazowej i zachowawczej pomiędzy autorem wypowiedzi a jej odbiorcami. W starożytności retoryka była nie tylko specjalną dziedziną nauki i sztuki, ale także ideałem życiowym, a nawet filarem kultury. W średniowieczu została jednym z podstawowych przedmiotów szkolnych, wykładanych w ramach sztuk wyzwolonych. Do XIX wieku, w kulturze europejskiej, uważano ją za niezbędny element wykształcenia. Retoryka była autonomiczną dziedziną wiedzy i najważniejszym przedmiotem szkolnym kształcącym sprawność językową, uczącym jasnego, stosownego i ozdobnego wyrażania każdej myśli w słowie żywym i pisanym, jak też formującym społeczne i polityczne postawy w działalności publicznej. Była zwieńczeniem wykształcenia i wychowania, chociaż jej zakres i funkcje zmieniały się w poszczególnych epokach, prądach czy systemach pedagogicznych. Zasady retoryki spisali (w podręcznikach, przemówieniach, dialogach, traktatach czy wykładach) starożytni nauczyciele wymowy, filozofowie albo praktykujący mówcy. Klasyczna retoryka została później dostosowana do potrzeb różnych czasów i krajów, w których się rozwijała. Chociaż przez wieki opierano się przede wszystkim na dziełach Cycerona – a także Platona, Arystotelesa i Kwintyliana – to każda kolejna epoka czerpała z nich na swój własny sposób, adaptując ich treści do własnych potrzeb. Za największych retorów starożytności uważa się powszechnie Demostenesa i Cycerona. W czasach nowożytnych znaczące są postacie Piotra Skargi w literaturze polskiej, Bossueta we francuskiej czy Goethego w niemieckiej. Goethe uważał retorykę za godną zalecenia i niezbędną. Począwszy od XVIII wieku retoryka stała się w Anglii, Stanach Zjednoczonych i wielu innych państwach często używanym środkiem wyrazu dla sił politycznych i narodowych. W Polsce retoryka, od czasów Komisji Edukacji Narodowej nazywana „wymową”, przestała istnieć jako odrębna dyscyplina wiedzy. Sztuką poprawnego myślenia zajęła się logika. Ocenę odbiorców z punktu widzenia wywoływanych u nich emocji przejęła psychologia. Etyka odebrała retoryce ocenę godziwości lub niegodziwości perswazji. Wiedzą o odbiorcy słowa mówionego i pisanego zajęła się socjologia. Retoryczne argumenty analizują filozofia, prawo czy teologia. Literacka część teorii retorycznej została rozdzielona pomiędzy różne specjalności filologiczne – gramatykę, teorię literatury, , stylistykę, , publicystykę itp. Wiele współczesnych dyscyplin naukowych stanowi spadek po retoryce, a badacze używają terminologii retorycznej często bez świadomości, jakie są tej terminologii źródła. Niezależnie od mniej lub bardziej uzasadnionych uprzedzeń, retoryka rozwija się nadal w ramach np. semiologii, semantyki czy teorii informacji. Patronuje kulturze żywego słowa, dyskusjom, polemikom, propagandzie, PR czy reklamie. W dobie środków masowego przekazu oczywiste jest zainteresowanie retoryką jako sztuką perswazji. Retoryka jest też niekiedy traktowana jako nauka funkcjonalnego i sprawnego posługiwania się językiem w mowie i piśmie. W opracowaniach niektórych współczesnych specjalistów traktuje się retorykę jako dziedzinę interdyscyplinarną, ujednolicającą badania naukowe w zakresie semantycznym i składniowo-stylistycznym. Wykładany we współczesnej szkole „język polski” jeszcze w połowie XIX wieku nazywał się „wymowa i poezja”. Niektóre działy retoryki znalazły się w programach nauczania tego przedmiotu pod różnymi nazwami, takimi jak stylistyka, poetyka, , ćwiczenia w mówieniu i pisaniu. Podstawowe elementy retoryki są nadal nauczane podczas pisania „wypracowań”, gdy uczy się struktury wypowiedzi pisemnej, udowadniania wcześniej postawionej tezy albo analizuje środki stylistyczne. W niektórych krajach retoryka wykładana jest w szkołach średnich i wyższych, na przykład pod nazwą „ćwiczenia w komponowaniu tekstów literackich i publicystycznych”. Wykorzystywana jest też w seminariach duchownych, przygotowujących do działalności kaznodziejskiej. Retoryka dzieli się tradycyjnie na historyczną, opisową i normatywną. Retoryka historyczna przedstawia poszczególne tezy i poglądy w ujęciu historycznym, odróżniając specyfikę poszczególnych krajów i epok. Retoryka opisowa jest ujęciem zwartym, systematycznym i synchronicznym wszystkich najważniejszych, powszechnie przyjętych tez oraz ich uzasadnień. Retoryka normatywna zajmowała się praktyczną nauką przemawiania i pisania prozą. La retorica è tradizionalmente intesa come l'arte del dire, del parlare, e più specificamente del persuadere con le parole. Il termine viene dal latino rhetorica (ars), a sua volta dal greco antico: ῥητορική τέχνη, rhētorikḗ téchnē, 'arte del parlare in pubblico', da ῥήτωρ, rhḗtōr, 'colui che parla in pubblico', dalla radice del verbo εἴρω, eírō, 'io dico'. Disciplina ancora vivace, ha raccolto lungo più di due millenni di storia un insieme assai vasto di dottrine e tecniche, confrontandosi e confondendosi con una molteplicità di discipline (in particolare con l'oratoria) e assumendo essa stessa aspetti e significati alquanto variegati, finendo per essere intesa anche come "teoria generale della comunicazione", tanto che lo storico francese Henri-Irénée Marrou la definì "denominatore comune della nostra civiltà [occidentale]". In termini generali, la retorica può essere intesa come un metodo di organizzazione del linguaggio naturale, non simbolico, secondo un criterio per il quale ad una proposizione segua una conclusione. Lo scopo della retorica è la persuasione, intesa come approvazione della tesi dell'oratore da parte di uno specifico uditorio. Da un lato, la persuasione consiste in un fenomeno emotivo di assenso psicologico; per altro verso ha una base epistemologica: lo studio dei fondamenti della persuasione è studio degli elementi che, connettendo diverse proposizioni tra loro, portano a una conclusione condivisa, quindi dei modi di disvelamento della verità nello specifico campo del discorso. Sotto questo aspetto essa è, come nota Roland Barthes, un metalinguaggio, in quanto «discorso sul discorso». Με τον όρο Ρητορική, (από την ελληνική λέξη ῥήτωρ), στο σύγχρονο εννοιολογικό του πλαίσιο εννοείται εκείνος ο τομέας μελέτης και τεχνικής που ασχολείται με τη σύνθεση του προφορικού και του γραπτού λόγου στις σύγχρονες μορφές εκφοράς του, προκειμένου να καταστεί μέσον πειστικότητας και αποτελεσματικότητας επί κάποιου αιτίου. Η ρητορική είναι μια πολυσύνθετη τεχνική σπουδή.
dbp:by
no
dbp:onlinebooks
yes
dbp:others
yes
gold:hypernym
dbr:Art
prov:wasDerivedFrom
wikipedia-en:Rhetoric?oldid=1123911218&ns=0
dbo:wikiPageLength
135854
dcterms:isPartOf
n51:target
foaf:isPrimaryTopicOf
wikipedia-en:Rhetoric