| rdfs:comment
| - Der märkische Osemund war ein sehr weiches und zähes, gut schmiedbares Eisen. (de)
- La méthode osmonde, parfois appelée procédé osmond ou osmund, est un procédé historique d'affinage en une étape de la fonte brute en acier naturel. Elle permet de traiter la fonte des premiers hauts fourneaux européens, qui apparaissent en Suède au XIIe siècle, notamment à Lapphyttan. Par métonymie, les osmonds désignent les boules de fer produites selon cette méthode, d'un poids calibré et commercialisées dans toute l'Europe, du XIIIe siècle jusqu'à 1620, quand leur exportation est interdite par le roi de Suède. (fr)
- Osmund – postać handlowa żelaza używana od średniowiecza do XVII wieku. Było to żelazo surowe w formie bryłek o masie rzędu 300 gramów. Wytwarzane z rud żelaza w procesie fryszerki. Duża ilość osmundu pochodzącego ze Szwecji była przerabiana w gdańskich hamerniach. (pl)
- Osmond iron (also spelt osmund and also called osborn) was wrought iron made by a particular process. This is associated with the first European production of cast iron in furnaces such as Lapphyttan in Sweden. Osmonds appear in some of the earliest English Customs accounts, for example in 1325. The kappe a Swedish iron weight used for osmond occurs in a commercial treaty in Novgorod in 1203, and this implies the production of osmond iron. The osmond process was also used in the county of Mark in Westphalia, in southern Germany and Switzerland. (en)
- Osmundjärn är en svensk benämning på järn som framställts genom härdfärskning av tackjärn från masugnar, så kallat osmundsmide. Osmundsmide kallas det äldsta och mest hantverksmässiga sättet att tillverka smidbart järn. Man använde gärna spillbitar av tackjärn från masugnar, eller järnkorn som stampas fram ur slagg med hjälp av sinnerstampar. Detta sätt att få smidbart järn har tidigare använts i blästbruket. Man använde malm från sjöar och myrar och framställde järn i blästerugnar sedan ca 700 f.Kr.Det äldsta belägget från masugn är från Lapphyttan ca 1150. Osmundarna var betydelsefulla i järnproduktionen från 1200-talet fram till 1600-talet (sv)
|
| has abstract
| - Der märkische Osemund war ein sehr weiches und zähes, gut schmiedbares Eisen. (de)
- Osmond iron (also spelt osmund and also called osborn) was wrought iron made by a particular process. This is associated with the first European production of cast iron in furnaces such as Lapphyttan in Sweden. Osmonds appear in some of the earliest English Customs accounts, for example in 1325. The kappe a Swedish iron weight used for osmond occurs in a commercial treaty in Novgorod in 1203, and this implies the production of osmond iron. Osmond iron was made by melting pig iron in a hearth that is narrower and deeper than a typical finery in an English finery forge. The hearth had a charcoal fire blown with bellows through a tuyere. As the iron melted, the drops fell through the blast and congealed. They were then lifted with an iron bar into the blast. As they melted they were caught on the end of a large staff, held in the fire and turned rapidly so that the drops spread out, forming a ball. Osmonds reached England during the later Middle Ages through the port of Gdańsk. However, there were hammer mills in its hinterland and that of Lübeck, which made the osmonds into bar iron. In the 1620s, Gustav II Adolf of Sweden prohibited his subjects from exporting unfinished iron, and all trade in osmonds ceased. The osmond process was also used in the county of Mark in Westphalia, in southern Germany and Switzerland. The process was introduced to Wales in connection with the establishment by William Humfrey and others of wireworks at Tintern in 1566, an enterprise that was shortly afterwards taken over by the Company of Mineral and Battery Works. Humfrey arranged to bring an expert maker of Osmond iron, Corslett Tinkhaus, from southwest Westphalia, where the production had reached a high level of technical proficiency. Tinkhaus arrived in Wales in 1567 and began working at Rhydygwern in the Glamorgan part of the lordship of Machen. This was where the first Machen Forge was, and he was evidently making osmond iron there. The iron was apparently forged with a tilt hammer, rather than the helve hammer, usual in finery forges. This was the raw material for the wireworks at Tintern. Osmond iron was made at Pontypool in the 18th century to supply wireworks there, and one of the forges there was still called the 'Osborn Forge' in the 19th century. (en)
- La méthode osmonde, parfois appelée procédé osmond ou osmund, est un procédé historique d'affinage en une étape de la fonte brute en acier naturel. Elle permet de traiter la fonte des premiers hauts fourneaux européens, qui apparaissent en Suède au XIIe siècle, notamment à Lapphyttan. Par métonymie, les osmonds désignent les boules de fer produites selon cette méthode, d'un poids calibré et commercialisées dans toute l'Europe, du XIIIe siècle jusqu'à 1620, quand leur exportation est interdite par le roi de Suède. (fr)
- Osmund – postać handlowa żelaza używana od średniowiecza do XVII wieku. Było to żelazo surowe w formie bryłek o masie rzędu 300 gramów. Wytwarzane z rud żelaza w procesie fryszerki. Duża ilość osmundu pochodzącego ze Szwecji była przerabiana w gdańskich hamerniach. (pl)
- Osmundjärn är en svensk benämning på järn som framställts genom härdfärskning av tackjärn från masugnar, så kallat osmundsmide. Osmundsmide kallas det äldsta och mest hantverksmässiga sättet att tillverka smidbart järn. Man använde gärna spillbitar av tackjärn från masugnar, eller järnkorn som stampas fram ur slagg med hjälp av sinnerstampar. Detta sätt att få smidbart järn har tidigare använts i blästbruket. Man använde malm från sjöar och myrar och framställde järn i blästerugnar sedan ca 700 f.Kr.Det äldsta belägget från masugn är från Lapphyttan ca 1150. Osmundarna var betydelsefulla i järnproduktionen från 1200-talet fram till 1600-talet Osmundsmidet innebar att tackjärnet värmdes på en härd av träkol, medan blåsbälgar blåste in syre i härden, för att sänka kolhalten i järnet. Bearbetningen skedde gradvis, och det första järnet man får fram kallas luppjärn. Luppjärnet värmdes på nytt i härden, därefter smiddes det ut och höggs upp till osmundar. Dessa hade en enhetlig vikt av ca 280 g. Ordets ursprungliga betydelse är oklar, och det är osäkert om det ursprungligen även syftat på myrblästerugnssmide, även om det innebär att man inte skulle ha behövt använda sig av det som kallas osmundssmide, då järnet redan från början hållit en tillräckligt låg kolhalt för att vara smidbart. Första gången ordet osmundjärn förekommer i skrift är 1280, och det användes då i England som beteckning på en från Norden importerad järnprodukt. Osmund användes även som beteckning på järnstycken av en specificerad vikt, 1/24 lispund eller omkring 280 gram. Osmundsjärnstycken var en viktig svensk exportvara men undanträngdes på 1600-talet av stångjärnet. Tillverkningen av osmundjärn fortsatte dock på en del håll, bl.a. i Grythyttan till slutet av 1700-talet. Man använde metoden för att utnyttja spill från tackjärn i masugnen. (sv)
|
![[RDF Data]](/fct/images/sw-rdf-blue.png)
![[cxml]](/fct/images/cxml_doc.png)
![[csv]](/fct/images/csv_doc.png)
![[text]](/fct/images/ntriples_doc.png)
![[turtle]](/fct/images/n3turtle_doc.png)
![[ld+json]](/fct/images/jsonld_doc.png)
![[rdf+json]](/fct/images/json_doc.png)
![[rdf+xml]](/fct/images/xml_doc.png)
![[atom+xml]](/fct/images/atom_doc.png)
![[html]](/fct/images/html_doc.png)
