| rdfs:comment
| - برونو ويل (بالألمانية: Bruno Wille) هو كاتب ومؤلف ألماني، ولد في 6 فبراير 1860 في ماغديبورغ في ألمانيا، وتوفي في 4 سبتمبر 1928. (ar)
- Bruno Wille (* 6. Februar 1860 in Magdeburg; † 31. August 1928 auf Schloss Senftenau in Aeschach, das seit 1922 wieder zu Lindau gehört) war ein deutscher Prediger, Journalist und belletristischer sowie populärphilosophischer Schriftsteller. (de)
- Bruno Wille (6 February 1860 – 31 August 1928) was a German politician, writer and journalist. He was born in Magdeburg, and died in Aeschach near Lindau. He tried to make an end to the collective ideology of the Social Democratic Party of Germany (SPD) from 1890 until 1892. Influenced by Friedrich Nietzsche, he wanted to end the tyranny of political parties and protect individuality. He considered that politics should help develop a personality and not subdue it. (en)
- Bruno Wille, född 6 februari 1860 i Magdeburg, död 31 augusti 1928, var en tysk författare. Wille studerade 1881–84 teologi, naturvetenskap och filosofi i Bonn och Berlin, vistades 1885–86 i Rumänien och Osmanska riket och promoverades 1888 i Kiel. Han levde från 1890 som frireligiös predikant och skriftställare i Friedrichshagen-Berlin, där han redigerade "Der Freidenker", "Die Kunst dem Volke" och "Die freie Jugend" och 1890 inrättade "Die freie Volksbühne". (sv)
|
| has abstract
| - برونو ويل (بالألمانية: Bruno Wille) هو كاتب ومؤلف ألماني، ولد في 6 فبراير 1860 في ماغديبورغ في ألمانيا، وتوفي في 4 سبتمبر 1928. (ar)
- Bruno Wille (* 6. Februar 1860 in Magdeburg; † 31. August 1928 auf Schloss Senftenau in Aeschach, das seit 1922 wieder zu Lindau gehört) war ein deutscher Prediger, Journalist und belletristischer sowie populärphilosophischer Schriftsteller. (de)
- Bruno Wille (6 February 1860 – 31 August 1928) was a German politician, writer and journalist. He was born in Magdeburg, and died in Aeschach near Lindau. He tried to make an end to the collective ideology of the Social Democratic Party of Germany (SPD) from 1890 until 1892. Influenced by Friedrich Nietzsche, he wanted to end the tyranny of political parties and protect individuality. He considered that politics should help develop a personality and not subdue it. He was the leader of the radical youth opposition of the SPD. He did not have much support and had to leave the party in 1892. From that moment onwards, he regarded himself as an anarchist. In 1896 he published an account of his visits to Joseph Dietzgen in Siegburg, in which he speaks of the philosopher with great respect. He moved away from his anarchist viewpoint: Instead of complete egoism, he became an advocate of harmony of a community of humans. He became a great admirer of nature and wanted to become one with the world, which he regarded as an organism. He was a supporter of the Christ Myth Theory (which had prominence in the late 19th and early 20th century in Germany, due to the Deutsche Monistenbund and rising prominence of mythicist figures such as Kalthoff, who also led to the rediscovery of Bruno Bauer. (en)
- Bruno Wille, född 6 februari 1860 i Magdeburg, död 31 augusti 1928, var en tysk författare. Wille studerade 1881–84 teologi, naturvetenskap och filosofi i Bonn och Berlin, vistades 1885–86 i Rumänien och Osmanska riket och promoverades 1888 i Kiel. Han levde från 1890 som frireligiös predikant och skriftställare i Friedrichshagen-Berlin, där han redigerade "Der Freidenker", "Die Kunst dem Volke" och "Die freie Jugend" och 1890 inrättade "Die freie Volksbühne". Wille tillhörde från början samma krets som Gerhart Hauptmann, och hans utgångspunkt var en materialistisk och socialistisk åskådning, vilken småningom övergick i en individualistisk-anarkisk, av män som Friedrich Nietzsche och Max Stirner påverkad uppfattning, som var fientlig mot allt statligt och samhälleligt tvång och med optimistisk tro på den mänskliga perfektibiliteten. Av Willes mycket omfattande författarskap kan nämnas Einsiedler und Genosse (1891; andra upplagan 1892, sociala dikter), Lehrbuch für den Jugendunterricht freier Gemeinden (tre band, 1890–1904), Atheistische Sittlichkeit (1892), Philosophie der Befreiung durch das reine Mittel (1892; andra upplagan 1894), diktsamlingen Einsiedelkunst, Heder aus der Kiefernheide (1897), Einleitung zu Novalis' sämtlichen Werken (1898), Offenbarungen des Wachholderbaumes (1901, tredje upplagan 1907, en naturfilosofisk stämningsroman), Romantische Märchen (1902), Das lebendige All (1905; "Det lefvande alltet", 1907), Die Abendburg (1909), tolkningar av bland andra Adalbert Stifter, Johann Wolfgang von Goethe och Lev Tolstoj, och antologier som den mystiskt panteistiska "Und gib uns Frieden" (1917). (sv)
|
![[RDF Data]](/fct/images/sw-rdf-blue.png)
![[cxml]](/fct/images/cxml_doc.png)
![[csv]](/fct/images/csv_doc.png)
![[text]](/fct/images/ntriples_doc.png)
![[turtle]](/fct/images/n3turtle_doc.png)
![[ld+json]](/fct/images/jsonld_doc.png)
![[rdf+json]](/fct/images/json_doc.png)
![[rdf+xml]](/fct/images/xml_doc.png)
![[atom+xml]](/fct/images/atom_doc.png)
![[html]](/fct/images/html_doc.png)
