About: Syllable

An Entity of Type: organisation, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

A syllable is a unit of organization for a sequence of speech sounds typically made up of a syllable nucleus (most often a vowel) with optional initial and final margins (typically, consonants). Syllables are often considered the phonological "building blocks" of words. They can influence the rhythm of a language, its prosody, its poetic metre and its stress patterns. Speech can usually be divided up into a whole number of syllables: for example, the word ignite is made of two syllables: ig and nite.

Property Value
dbo:abstract
  • السلابية (من اليونانية συλλαβή وتلفظ ‎[si.la.ˈvi]‏)، أو المقطع وحدة من الوحدات التي يقسم إليها صوت الكلام الإنساني، وهو متعلق بانسيابية الكلام حيث أن الكلام في معظم لغات العالم لا ينساب بوتيرة واحدة وإنما بشكل مقطع. على سبيل المثال، كلمة «استمر» تلفظ بالمقاطع التالية: اِس-تَ-مَر-رَ. المقاطع هي وحدات فونولوجية وليست وحدات إملائية أو قواعدية، وبالتالي فهي ليست محصورة ضمن أطر الكلمات، وفي كثير من اللغات تكون المقاطع عابرة لحدود الكلمات، ونجد ذلك في اللغة العربية عندما تتلو كلمة مبدوؤة بهمزة وصل كلمة منتهية بمقطع خفيف أو مقطع مغلق؛ مثلا «رجلان اسماهما» تلفظ رَ-جُ-لا-نِس-ما-هُ-ما، أو اسم «عبد العزيز» يلفظ عَب-دل-عَ-زيز. إن ماهية المقاطع في لغة معينة قادرة على التأثير على إيقاع اللغة وانسيابية الكلام فيها وميزانها الشعري إلخ. (ar)
  • Una síl·laba és un conjunt de sons que es pronuncien en un únic cop de veu. És cadascuna de les parts que componen una paraula. Al Diccionari de l'Institut d'Estudis Catalans (DIEC) es defineix com la "unitat fonètica i fonològica bàsica constituïda per un nucli, que correspon a un so de sonicitat elevada, precedit i seguit opcionalment per un o més sons de sonicitat menor". El diccionari normatiu de l'Acadèmia Valenciana de la Llengua la defineix com la "unitat articulatòria bàsica constituïda per un sol nucli fònic situat entre dos depressions de l'emissió de veu". Per a la Gran Enciclopèdia Catalana, tradicionalment, és l'element mínim d'articulació i la unitat natural que conforma els significants dels signes lingüístics. Val a dir, però, que tot i que la síl·laba té una clara realitat psicològica, les característiques fonètiques de la síl·laba són difícilment delimitables. La composició de les síl·labes i els fenòmens que les afecten s'estudien bàsicament en la fonologia. Es pot considerar que tant la síl·laba com la unitat lingüística per excel·lència d'aquesta disciplina, juntament amb el fonema. De fet, van aparèixer primer els sil·labaris que els alfabets. Segons el nombre de síl·labes, un mot és monosíl·lab, bisíl·lab, trisíl·lab o pol·lísilab (més de tres síl·labes), qüestió que afecta l'accentuació. Pot tenir repercussions també en el to, en les llengües on aquest tret té un valor distintiu. La separació en síl·labes d'una paraula s'anomena sil·labificació i té a veure amb aquests fenòmens (anomenats suprasegmentals perquè van més enllà d'un sol tros de mot) i també amb qüestions gràfiques, com la separació amb guionet d'un mot entre dues línies. L'escriptura sil·làbica aparegué segles abans que les . Les primeres síl·labes documentades pertanyen a tauletes escrites a voltants de l'any 2800 aC a la ciutat sumèria d'Ur. Aquest canvi de pictogrames a síl·labes ha estat descrit com "l'avenç més important de la història de l'escriptura". S'han trobat llengües alienes al concepte de síl·laba (incloent-hi alguns idiomes nadius de la costa nord-occidental de Nord-amèrica, així com algunes llengües amazigues i ryukyuenques), però són una excepció, ja que la gran majoria de llengües compten amb aquesta característica per definir la pertinença o no al sistema de determinats mots. (ca)
  • Slabika je nejmenší organizační jednotka řeči, kterou vyslovujeme, část slova vyslovená jedním nárazem dechového proudu. Např. po-le- slovo vyslovujeme ne po hláskách, ale po slabikách. Slabika je tvořena jádrem, které obvykle bývá ohraničeno svahy. Slova mohou být bezslabičná (splývají se slabikou sousedního slova), jednoslabičná nebo víceslabičná. Jednotkou délky, trvání slabiky je mora. (cs)
  • Η συλλαβή είναι μια οργανωμένη ενότητα για μια ακολουθία ήχων όσον αφορά την ομιλία. Για παράδειγμα, η λέξη νερό αποτελείται από δύο συλλαβές: νε και ρο. Μια συλλαβή συνήθως αποτελείται από έναν πυρήνα (πιο συχνά ένα φωνήεν), με προαιρετικά αρχικά και τελικά περιθώρια (τυπικά, σύμφωνο). Η συλλαβική γραφή ξεκίνησε αρκετές εκατοντάδες χρόνια πριν εμφανιστούν τα πρώτα γράμματα. Οι πρώτες καταγεγραμμένες συλλαβές βρίσκονται σε δίσκους γραμμένες γύρω στο 2800 π.Χ. στην πόλη των Σουμερίων, την Ουρ. Αυτή η μετατόπιση από εικονογράμματα σε συλλαβές έχει χαρακτηριστεί ως «η πιο σημαντική εξέλιξη στην ιστορία της γραφής». (el)
  • Die Silbe (von lateinisch syllaba aus altgriechisch συλλαβή „Zusammenfassung, Silbe“) ist ein linguistischer Begriff, der eine Einheit aus einem oder mehreren aufeinanderfolgenden Lauten bzw. Phonemen bezeichnet, die sich in einem Zug aussprechen lassen und so eine Sprecheinheit bilden. Sie stellt die kleinste Lautgruppe im natürlichen Sprechfluss dar. Die Silbe bildet eine rein lautliche (phonetische) Einheit, die unabhängig von ihrer Bedeutung gebildet wird. Daher stimmt die Einteilung eines Wortes in Silben häufig nicht mit der Einteilung in bedeutungstragende Einheiten (Morpheme) überein – auch wenn im Deutschen oft dieser Eindruck entsteht. Dies wird dadurch erschwert, dass Morpheme in bestimmten Nomenklaturen auch als Sprachsilben bezeichnet werden. Die in diesem Artikel beschriebene Silbe wird dann zur Abgrenzung als Sprechsilbe bezeichnet. Daneben wird manchmal auch eine Schreibsilbe definiert. Jedes phonologische Wort lässt sich in Silben unterteilen – diese Unterteilung dient als Basis für die schriftsprachliche (graphematische) Worttrennung am Zeilenende, welche durch einen Trennstrich gekennzeichnet wird (beispielsweise Sil-be, lus-tig, wa-rum). In der Poesie, d. h. Lyrik und anderen Versdichtungen, konstituiert in manchen Sprachen wie dem Deutschen der Wechsel aus betonten und unbetonten Silben das Versmaß. In diesem Zusammenhang wird in der Verslehre (Metrik) eine vom Metrum geforderte betonte Silbe als Hebung, eine unbetonte als Senkung bezeichnet. Diese Begrifflichkeit wird im übertragenen Sinn auch auf quantitierende Verse der antiken Metrik (Verslehre) angewendet. Als Hebung werden hier diejenigen langen Silben bezeichnet, die nicht kurze Silben vertreten, als Senkung die kurzen Silben und die sie ersetzenden langen Silben. Zwar hat jede Sprache eigene Regeln für den Aufbau ihrer Silben, aber einige davon gelten universell: Eine Silbe muss immer genau einen Silbenkern enthalten. Das ist meistens ein Vokal oder Doppelvokal (Diphthong). Zusätzlich kann sie einen oder mehrere Konsonanten aufweisen. Manche Sprachen (z. B. Deutsch) erlauben in unbetonten Silben auch sonore Konsonanten wie Nasale oder Liquiden als Silbenkern. Andere Sprachen, z. B. Tschechisch, erlauben auch in betonten Silben bestimmte Konsonanten als Silbenkern, z. B. Strč prst skrz krk ‚Steck den Finger durch den Hals‘. Diese Aspekte werden in der Linguistik als Silbenbeschränkungen aufgefasst. In diesem Zusammenhang wird danach gefragt, wann eine Silbe den sogenannten „Wohlgeformtheitsaspekten“ folgt und wann nicht. Es werden universelle und sprachspezifische Silbenstrukturbeschränkungen unterschieden. Als silbisch bezeichnet man einen Konsonanten, wenn er in einem Wort Silbenträger ist. Beispiele sind Wörter, die auf en enden: Laden [ˈlaːdn̩] mit silbischem /n̩/ im Gegensatz zur nichtsilbischen Variante [ˈlaːdən] mit Schwa /ə/, der historisch älteren Aussprache. (de)
  • Silabo (de la antikva greka συλλαβή sullabḗ) estas unuo de parolo, kiu konsistas el unu aŭ kelkaj fonoj (simplaj parolsonoj aŭ "fonetikaj segmentoj"). El silaboj konsistas vortoj. De la fiziologia vidpunkto silabo estas sono aŭ kelkaj sinsekvaj sonoj, prononcataj per unu puŝo de elspirata aero. De la akustika vidpunkto silabo estas parto de parolado, en kiu unu sono estas distingebla per pli klara sonado disde la najbaraj sonoj. Difino de silabo, kvankam ĝenerale "intuicie komprenebla", varias ĉe diversaj lingvistoj kaj lingvistikaj skoloj (ĝis plena neo de tiu nocio, kiel en la frazo de sovetia esploristo Zinder: "Silabo estas fikcio"). Male, Noam Chomsky diras ke silabo estas realo, dum fonemo estus scienca abstraktaĵo. Ĉiukaze amplekse konstateblas, ke malfacilas difini definitive tiun koncepton, se eble nur por praktikaj celoj sed ne por atingi konkludan teorion. Tiaj praktikaj celoj povus rilati al poezio (metriko, tio estas mezuro aŭ kalkulado de silaboj), komprenebligo en malfavoraj cirkonstancoj, disdivido de skribado laŭ linioj ktp. En Esperanto kaj aliaj lingvoj, nur vokaloj povas esti centro de silabo, sed estas lingvoj en kiuj duonvokaloj (j, ŭ) aŭ eĉ (r, l, m aŭ n) povas esti centro de silabo, ĉar ili havas sufiĉon da aero (provu prononci ssss, rrrrr). Vere, fonetike ne estas malsamo inter /i/ kaj /j/, /u/ kaj /ŭ/, ili havas la samajn formantojn en sama frekvenco, nur la daŭro estas malsama. Sekve la diferenco inter /i/ kaj /j/, /u/ kaj /ŭ/ estas fonema, t. e., gramatika, ne fonetika, t. e., fizika. Ekzemple, en la portugala lingvo, nur oksitonaj vortoj povas fini per vokaloj, paroksitonaj kaj proparoksitonaj finas per konsonantoj aŭ duonvokaloj, kiu formas silabojn ĉar en tiu lingvo tio eblas (kiel ankaŭ en kelkaj slavaj kaj barataj lingvoj). (eo)
  • Una sílaba es una unidad de organización para una secuencia de sonidos del habla.​ Es la siguiente menor división de la cadena hablada después del fonema y la mora. Por lo general, se compone de un núcleo de sílaba (la mayoría de las veces una vocal) con márgenes iniciales y finales opcionales (típicamente, consonantes). Las sílabas a menudo se consideran los "bloques de construcción" fonológicos de las palabras.​ Pueden influir en el ritmo de una lengua, su prosodia, su métrica poética y sus patrones de acentuación. El habla generalmente se puede dividir en un número entero de sílabas: por ejemplo, la palabra bueno se compone de dos sílabas: bue y no.​ La escritura basada en sílabas (silabario) es históricamente anterior a la basada en fonemas, es decir la escritura alfabética, como la protosinaítica. Las primeras sílabas registradas están en tablillas escritas alrededor del 2800 a. C. en la ciudad sumeria de Ur. El cambio de los pictogramas a los silabarios se ha denominado "el avance más importante en la historia de la escritura".​ Una palabra que consta de una sola sílaba, por ejemplo pan, se llama monosílabo, y se dice que es monosilábica. Términos similares son bisílabo (bisílabas; también disílabas) para una palabra de dos sílabas; trisílabo (trisilábicas) para una palabra de tres sílabas; tetrasílabo para aquellas con cuatro sílabas; y polisílabo (polisilábicas), palabras que tienen cinco o más sílabas.​ (es)
  • Silaba (grezieraz: συλλαβή, syllaví) katea mintzatuko edozein fonema-talderen oinarrian dagoen funtsezko egitura da, arnasa-kolpe batez ahoskatzen dena. Adibidez, katu hitza bi silabak osatuta dago: ka eta tu. Silaba bat osatzeko nukleo silabiko bat (normalean bokal bat) eta aurreko edo osteko gehigarria (normalean kontsonante bat) beharrezkoa da. Silabak hitzen adreilu fonologikotzat hartzen dituzte. Hizkuntza baten erritmo, prosodian, metrikan edo ahoskeran eragina dute. Idazkera silabikoa letrak sortu baino askoz gehiago hasi zen, izan ere, lehendabiziko ereduak k. a. 2800 inguru agertu ziren Sumerreko Ur hirian. Silaba bakarreko hitzak (adibidez, su) , bi silabakoak (adibidez, esne) eta hiru edo gehiagokoak (adibidez, gramatika) dute izena. Hizkuntza batzuetako hitzek silaba bat bakarrik izan dezakete (txinerazko hitzek, adibidez). (eu)
  • La syllabe (du latin : syllaba, du grec ancien : συλλαβή / sullabế, « ensemble, rassemblement ») est une unité ininterrompue du langage oral. Son noyau, autour duquel elle se construit, est généralement une voyelle. Une syllabe peut également avoir des extrémités précédant ou suivant la voyelle, qui, lorsqu'elles existent, sont toujours constituées de consonnes. En linguistique, la syllabe est considérée comme une unité abstraite de la langue. Elle existe en tant qu'élément du système d'une langue donnée, et est par conséquent étudiée par la phonologie, qui s'intéresse aux sons en tant qu'éléments d'un système linguistique. On constate cependant que cette existence abstraite dans la langue est liée à de nombreux faits concrets et matériels de la parole, tant lorsque la syllabe est articulée que lorsqu'elle est perçue à l'oral. Des faits directement liés à la syllabe peuvent ainsi être mesurés et quantifiés empiriquement : cela conduit la syllabe à être également l'objet d'étude de la phonétique, étudiant les sons de la langue dans leur matérialité. Deux types de modèles expliquent le fonctionnement interne de la syllabe. Les modèles dits linéaires postulent que l'agencement des sons linguistiques dans la syllabe s'opère directement d'après leurs propriétés respectives. Les modèles dits non linéaires montrent au contraire qu'il existe un certain nombre de sous-constituants, tels que l'attaque, la coda, le noyau ou encore la rime, qui génèrent des règles au sein de la syllabe et sont perçus par les usagers de la langue. La syllabe est la première entité non porteuse de sens de l'oral à avoir été transcrite à l'écrit. De fait, l'écriture syllabique a précédé de plusieurs centaines d'années les premières lettres, en naissant vers 2800 av. J.-C. dans la cité sumérienne d'Ur. Ce passage des pictogrammes aux lettres a été qualifié de « plus importante étape dans l'histoire de l'écriture ». Dans les développements récents de l'écriture des langues transcrites dans l'alphabet latin, une syllabe écrite a développé ses propres fonctionnements et joue un rôle en termes de règles orthographiques. (fr)
  • Is sraith litreacha scríofa chun ionadaíocht a dhéanamh de shiollaí agus (i dteangacha éigean nó céimeanna scríbhneoireacht) le haghaidh na aibítre é siolla. Tugtar lide air i nGaeilge na hAlban.' (ga)
  • Suku kata atau silabel (bahasa Yunani: συλλαβή sullabē) adalah unit pembentuk kata yang tersusun dari satu fonem atau urutan fonem. Sebagai contoh, kata kamus terdiri dari dua suku kata: ka dan mus. Silabel sering dianggap sebagai unit pembangun fonologis kata karena dapat memengaruhi ritme suatu kata. * l * * s (in)
  • A syllable is a unit of organization for a sequence of speech sounds typically made up of a syllable nucleus (most often a vowel) with optional initial and final margins (typically, consonants). Syllables are often considered the phonological "building blocks" of words. They can influence the rhythm of a language, its prosody, its poetic metre and its stress patterns. Speech can usually be divided up into a whole number of syllables: for example, the word ignite is made of two syllables: ig and nite. Syllabic writing began several hundred years before the first letters. The earliest recorded syllables are on tablets written around 2800 BC in the Sumerian city of Ur. This shift from pictograms to syllables has been called "the most important advance in the history of writing". A word that consists of a single syllable (like English dog) is called a monosyllable (and is said to be monosyllabic). Similar terms include disyllable (and disyllabic; also bisyllable and bisyllabic) for a word of two syllables; trisyllable (and trisyllabic) for a word of three syllables; and polysyllable (and polysyllabic), which may refer either to a word of more than three syllables or to any word of more than one syllable. (en)
  • La sillaba è un complesso di suoni che si pronuncia unito con una sola emissione di voce. L'unità prosodica della sillaba è presente nelle realizzazioni foniche di ogni lingua, e il fatto che i parlanti sappiano sillabare con naturalezza nelle proprie lingue dimostra che la sillaba è un elemento del linguaggio implicito nella coscienza linguistica di ogni parlante. Rappresentazione ad albero di due monosillabi inglesi, cat e sing. La sillaba (σ) è divisa in attacco, nucleo e coda (questi ultimi due formano la rima). È formata da tre o più elementi: un attacco (o incipit; onset in inglese), un nucleo e una coda. Nucleo e coda sono in genere riuniti in un'ulteriore unità prosodica detta "rima". Il nucleo è l'unica parte obbligatoria; possono costituire nucleo sillabico le vocali, i dittonghi, e, in alcune lingue, le consonanti sonoranti (liquide, come [r] e [l], o nasali, come [m] o [n]). Normalmente, la sillaba e le sue componenti sono indicate con lettere dell'alfabeto greco: σ indica l'intera sillaba, ν il nucleo, κ la coda, ω l'attacco. Nucleo e coda formano la rima (ρ). Il termine "testa", a seconda delle varie scuole, è sinonimo di "attacco" o di "nucleo". Una sillaba è detta "aperta" o "libera" quando termina per vocale, "chiusa" o "implicata" quando termina per consonante. La sillaba tonica, quella su cui cade l'accento o sulla quale deve essere appoggiata la voce per una corretta pronuncia, caratterizza la parola stessa, infatti abbiamo parole tronche quando la sillaba tonica è l'ultima, piane quando la sillaba tonica è la penultima, sdrucciole quando la sillaba tonica è la terzultima, bisdrucciole quando la sillaba tonica è la quartultima. Nella lingua italiana abbiamo in prevalenza parole piane. La sillaba protonica è quella che precede la sillaba tonica. (it)
  • 음절(音節, syllable)은 화자와 청자가 한 뭉치로 생각하는 발화의 단위이다. 음소보다 크고 낱말(단어)보다 작다. 음절은 자음과 모음 또는 단독 모음으로 구성된다. (ko)
  • 音節(おんせつ)またはシラブル(英: syllable)は、連続する言語音を区切る分節単位の一種である。典型的には、1個の母音を中心に、その母音単独で、あるいはその母音の前後に1個または複数個の子音を伴って構成する音声(群)で、音声の聞こえの一種のまとまりをいう。 中国語などの声調言語(トーン言語)では、母音と子音の組合せに、さらに母音の音程の高低変化による声調を加えて一つの音節を構成する。 日本語の場合、音節とは区切り方が必ずしも一致しない「モーラ」(拍)という分節単位が重要である。 (ja)
  • Een lettergreep of syllabe is een klankgroep binnen een woord die minimaal uit een klinker bestaat. Het is een prosodische eenheid, wat inhoudt dat het ritme, de klemtoon en de intonatie bepalend zijn. Er zijn geen volledig objectieve regels te geven voor de opdeling van een stroom taalklanken in lettergrepen, maar in het algemeen delen sprekers de intuïtie dat lettergrepen overeenkomen met de klanken die men op de tellen van een maat uitspreekt, wanneer de spraakklanken op melodie worden gezet. (nl)
  • Слог — минимальная фонетико-фонологическая единица, характеризующаяся наибольшей акустико-артикуляционной слитностью своих компонентов, то есть входящих в него звуков. Слог не имеет связи с формированием и выражением смысловых отношений. Это чисто произносительная единица. В слоге группируются звуки разной степени звучности, наиболее звучные — слогообразующие, остальные — неслоговые. При определении понятия слога с точки зрения науки о языке различаются два подхода. Со стороны образования, или, иначе, в физиологическом отношении, слог интерпретируется как звук или сочетание звуков, при произнесении которых речевой аппарат человека порождает один неразрывный толчок выдыхаемого воздуха. В свою очередь, в акустическом отношении, или со стороны звучности, под слогом может пониматься такой отрезок речи, в рамках которого один звук выделяется в сравнении с другими, находящимися от него в непосредственной близости, наибольшей степенью звучности. (ru)
  • Sylaba (stgr. συλλαβή syllabḗ), zgłoska – element struktury fonologicznej aktu komunikacyjnego, który pomimo pozornej oczywistości wciąż nie ma ustalonej jednoznacznej definicji. Prób zdefiniowania podejmowało się wielu badaczy. Zdaniem Leokadii Dukiewicz sylabę można rozumieć jako uwarunkowane fizjologicznie zjawisko segmentacji wiązek głosek, zachodzące podczas artykulacji, wynikające ze zmian stopnia rozwarcia kanału głosowego i natężenia drgań więzadeł głosowych, odbieranych jako zmiany intensywności i donośności głosu. Sawicka rozumie sylabę jako najmniejszą samodzielną jednostkę fonetyczną, której funkcją jest segmentacja wypowiedzi, mająca na celu ułatwienie artykulacji i percepcji (u nadawcy) oraz recepcji (u odbiorcy) wypowiedzi. Podział na sylaby miałby mieć w tym wypadku charakter skonwencjonalizowany (umowny) i opierać się na tym samym uzusie społecznym, jakim jest język naturalny. Podstawową różnicą definicji jest przyczyna powstania sylabizacji – czy jest to fizjologiczne uwarunkowanie, wynikające z konstrukcji aparatu artykulacyjnego (jak uważa L. Dukiewicz), czy wynikający z językowej konwencji pragmatyczny mechanizm podnoszący ekonomię języka (jak twierdzi I. Sawicka) Cechą wspólną dla tych definicji jest uznanie sylabizacji za zjawisko segmentacji, tj. podziału potoku mowy na pewne wyróżnialne artykulacyjnie (ale nie funkcjonalnie) segmenty. Mechanicznie można zatem uznać sylabę, za fragment aktu mowy ograniczony dwoma obserwowalnymi spadkami natężenia głosu z zaznaczeniem miejsca jego szczytowej intensywności. Sylaba musi zawierać co najmniej jeden ośrodek (nucleus), którym jest zazwyczaj samogłoska (w niektórych językach może to być też spółgłoska sylabiczna – sonant). Jeśli ośrodek poprzedzony jest spółgłoskami, nazywamy je nagłosem, jeśli z kolei następują po nim jakieś spółgłoski, tworzą one wygłos. Pisma posiadające odrębne znaki dla każdej sylaby to sylabariusze (zobacz kana). (pl)
  • Sílaba é uma emissão de voz completa, representada por um ou mais fonemas. (pt)
  • Stavelsen är en rytmisk grundenhet samt den minsta prosodiska enheten. En stavelse består av en stavelsekärna, oftast en vokal, som ofta, men inte alltid, är omgiven av konsonanter. De konsonanter som föregår kärnan kallas ansats, de som kommer efter kärnan kallas koda. En eller flera stavelser i ett ord får ofta betoning. På fackspråk kallas den sista stavelsen i ett ord ultima, den näst sista penultima och den tredje stavelsen bakifrån antepenultima. Om stavelsen slutar med en vokal kallas den öppen, medan den kallas sluten om den slutar med en konsonant. Den idealiska och mest förekommande stavelsen i världens språk består av en inledande konsonant och en vokal, till exempel "da". Så gott som alla språk har den typen av stavelse, och många språk kan fylla på med fler inledande konsonanter, och lägga till ett antal konsonanter efter vokalen/kärnan. Svenskan är ett språk som tillåter extremt många konsonanter: tre initialt ("skri") och åtminstone fem finalt ("skälmskt") (se även fonotax). Konsonantljuden brukar, i de flesta språk, ordna sig runt kärnan/vokalen så att konsonanter med högst sonoritet står närmast före och efter vokalen. Egenskapen hos ett fonem att kunna agera stavelsekärna kallas för att vara stavelsebildande eller syllabisk, efter det latinska ordet för stavelse, syllaba. Vissa språk, till exempel tjeckiska, tillåter l och r som stavelsekärnor, såsom i ordet vlk (varg) och krk (hals). I en del språk kan ett konsonantljud ta över rollen som stavelsekärna när stavelsens vokal är kraftigt reducerad, till exempel i svenska dialektala katt'n (’katten’), men med bibehållen längd på stavelserna. Ett alternativt synsätt är att vissa språk har en stavning av en kropp plus koda medan andra språk har en stavning med ansats plus rim. Den minsta syntaktiska enheten kallas morfem. Många morfem består av endast en stavelse. Men majoriteten av morfemen består av mer än en stavelse och begreppen stavelse och morfem är olika begrepp. (sv)
  • Склад — у мовознавстві — мінімальний відрізок потоку зв'язного мовлення, що складається з одного або кількох звуків. Розуміння складу, його структури, класифікаційних ознак, поділу слів на склади тощо визначається різними теоріями, що пояснюють природу складу. Сучасне мовознавство склад розглядає в дихотомії — на рівні фонетики як фонетичну одиницю і на рівні фонології як фонологічну одиницю. Склад, особливості його структури й творення пов'язують також з ритмом мовлення, його просодикою, наголошуванням тощо. (uk)
  • 音节(英語:syllable)是构成语音序列的单位,也是语音中最自然的语音结构单位。例如:英语单词“water”(/ˈwôtər/)就是由“wa”(/wô/)和“ter”(/tər/)两个音节构成的。一个音节通常都包含一个音节核(syllable nucleus,通常由元音充当),此外还可能有音节起首和结尾的界音(margin,通常由辅音充当)。 音节通常被认为是词语在音系学层面上的“建筑材料”,它会对所属语言的节奏、韵律、诗律以及语言的轻重音模式产生影响。 只由一个音节构成的词(如英语单词dog)称为单音节词(monosyllable)。类似地,由两个音节构成的词称为双音节词(disyllable),而由三个音节构成的词称为三音节词(trisyllable)。多音节词(polysyllable)可以指由一个以上音节构成的词。现代汉语中则称为复音词。 (zh)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 44911 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 45005 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1124420382 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:date
  • 2019-03-30 (xsd:date)
dbp:url
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
gold:hypernym
rdf:type
rdfs:comment
  • Slabika je nejmenší organizační jednotka řeči, kterou vyslovujeme, část slova vyslovená jedním nárazem dechového proudu. Např. po-le- slovo vyslovujeme ne po hláskách, ale po slabikách. Slabika je tvořena jádrem, které obvykle bývá ohraničeno svahy. Slova mohou být bezslabičná (splývají se slabikou sousedního slova), jednoslabičná nebo víceslabičná. Jednotkou délky, trvání slabiky je mora. (cs)
  • Is sraith litreacha scríofa chun ionadaíocht a dhéanamh de shiollaí agus (i dteangacha éigean nó céimeanna scríbhneoireacht) le haghaidh na aibítre é siolla. Tugtar lide air i nGaeilge na hAlban.' (ga)
  • Suku kata atau silabel (bahasa Yunani: συλλαβή sullabē) adalah unit pembentuk kata yang tersusun dari satu fonem atau urutan fonem. Sebagai contoh, kata kamus terdiri dari dua suku kata: ka dan mus. Silabel sering dianggap sebagai unit pembangun fonologis kata karena dapat memengaruhi ritme suatu kata. * l * * s (in)
  • 음절(音節, syllable)은 화자와 청자가 한 뭉치로 생각하는 발화의 단위이다. 음소보다 크고 낱말(단어)보다 작다. 음절은 자음과 모음 또는 단독 모음으로 구성된다. (ko)
  • 音節(おんせつ)またはシラブル(英: syllable)は、連続する言語音を区切る分節単位の一種である。典型的には、1個の母音を中心に、その母音単独で、あるいはその母音の前後に1個または複数個の子音を伴って構成する音声(群)で、音声の聞こえの一種のまとまりをいう。 中国語などの声調言語(トーン言語)では、母音と子音の組合せに、さらに母音の音程の高低変化による声調を加えて一つの音節を構成する。 日本語の場合、音節とは区切り方が必ずしも一致しない「モーラ」(拍)という分節単位が重要である。 (ja)
  • Een lettergreep of syllabe is een klankgroep binnen een woord die minimaal uit een klinker bestaat. Het is een prosodische eenheid, wat inhoudt dat het ritme, de klemtoon en de intonatie bepalend zijn. Er zijn geen volledig objectieve regels te geven voor de opdeling van een stroom taalklanken in lettergrepen, maar in het algemeen delen sprekers de intuïtie dat lettergrepen overeenkomen met de klanken die men op de tellen van een maat uitspreekt, wanneer de spraakklanken op melodie worden gezet. (nl)
  • Sílaba é uma emissão de voz completa, representada por um ou mais fonemas. (pt)
  • Склад — у мовознавстві — мінімальний відрізок потоку зв'язного мовлення, що складається з одного або кількох звуків. Розуміння складу, його структури, класифікаційних ознак, поділу слів на склади тощо визначається різними теоріями, що пояснюють природу складу. Сучасне мовознавство склад розглядає в дихотомії — на рівні фонетики як фонетичну одиницю і на рівні фонології як фонологічну одиницю. Склад, особливості його структури й творення пов'язують також з ритмом мовлення, його просодикою, наголошуванням тощо. (uk)
  • 音节(英語:syllable)是构成语音序列的单位,也是语音中最自然的语音结构单位。例如:英语单词“water”(/ˈwôtər/)就是由“wa”(/wô/)和“ter”(/tər/)两个音节构成的。一个音节通常都包含一个音节核(syllable nucleus,通常由元音充当),此外还可能有音节起首和结尾的界音(margin,通常由辅音充当)。 音节通常被认为是词语在音系学层面上的“建筑材料”,它会对所属语言的节奏、韵律、诗律以及语言的轻重音模式产生影响。 只由一个音节构成的词(如英语单词dog)称为单音节词(monosyllable)。类似地,由两个音节构成的词称为双音节词(disyllable),而由三个音节构成的词称为三音节词(trisyllable)。多音节词(polysyllable)可以指由一个以上音节构成的词。现代汉语中则称为复音词。 (zh)
  • السلابية (من اليونانية συλλαβή وتلفظ ‎[si.la.ˈvi]‏)، أو المقطع وحدة من الوحدات التي يقسم إليها صوت الكلام الإنساني، وهو متعلق بانسيابية الكلام حيث أن الكلام في معظم لغات العالم لا ينساب بوتيرة واحدة وإنما بشكل مقطع. على سبيل المثال، كلمة «استمر» تلفظ بالمقاطع التالية: اِس-تَ-مَر-رَ. إن ماهية المقاطع في لغة معينة قادرة على التأثير على إيقاع اللغة وانسيابية الكلام فيها وميزانها الشعري إلخ. (ar)
  • Una síl·laba és un conjunt de sons que es pronuncien en un únic cop de veu. És cadascuna de les parts que componen una paraula. Al Diccionari de l'Institut d'Estudis Catalans (DIEC) es defineix com la "unitat fonètica i fonològica bàsica constituïda per un nucli, que correspon a un so de sonicitat elevada, precedit i seguit opcionalment per un o més sons de sonicitat menor". El diccionari normatiu de l'Acadèmia Valenciana de la Llengua la defineix com la "unitat articulatòria bàsica constituïda per un sol nucli fònic situat entre dos depressions de l'emissió de veu". Per a la Gran Enciclopèdia Catalana, tradicionalment, és l'element mínim d'articulació i la unitat natural que conforma els significants dels signes lingüístics. Val a dir, però, que tot i que la síl·laba té una clara realitat (ca)
  • Η συλλαβή είναι μια οργανωμένη ενότητα για μια ακολουθία ήχων όσον αφορά την ομιλία. Για παράδειγμα, η λέξη νερό αποτελείται από δύο συλλαβές: νε και ρο. Μια συλλαβή συνήθως αποτελείται από έναν πυρήνα (πιο συχνά ένα φωνήεν), με προαιρετικά αρχικά και τελικά περιθώρια (τυπικά, σύμφωνο). (el)
  • Silabo (de la antikva greka συλλαβή sullabḗ) estas unuo de parolo, kiu konsistas el unu aŭ kelkaj fonoj (simplaj parolsonoj aŭ "fonetikaj segmentoj"). El silaboj konsistas vortoj. De la fiziologia vidpunkto silabo estas sono aŭ kelkaj sinsekvaj sonoj, prononcataj per unu puŝo de elspirata aero. De la akustika vidpunkto silabo estas parto de parolado, en kiu unu sono estas distingebla per pli klara sonado disde la najbaraj sonoj. (eo)
  • Una sílaba es una unidad de organización para una secuencia de sonidos del habla.​ Es la siguiente menor división de la cadena hablada después del fonema y la mora. Por lo general, se compone de un núcleo de sílaba (la mayoría de las veces una vocal) con márgenes iniciales y finales opcionales (típicamente, consonantes). Las sílabas a menudo se consideran los "bloques de construcción" fonológicos de las palabras.​ Pueden influir en el ritmo de una lengua, su prosodia, su métrica poética y sus patrones de acentuación. El habla generalmente se puede dividir en un número entero de sílabas: por ejemplo, la palabra bueno se compone de dos sílabas: bue y no.​ (es)
  • Die Silbe (von lateinisch syllaba aus altgriechisch συλλαβή „Zusammenfassung, Silbe“) ist ein linguistischer Begriff, der eine Einheit aus einem oder mehreren aufeinanderfolgenden Lauten bzw. Phonemen bezeichnet, die sich in einem Zug aussprechen lassen und so eine Sprecheinheit bilden. Sie stellt die kleinste Lautgruppe im natürlichen Sprechfluss dar. (de)
  • Silaba (grezieraz: συλλαβή, syllaví) katea mintzatuko edozein fonema-talderen oinarrian dagoen funtsezko egitura da, arnasa-kolpe batez ahoskatzen dena. Adibidez, katu hitza bi silabak osatuta dago: ka eta tu. Silaba bat osatzeko nukleo silabiko bat (normalean bokal bat) eta aurreko edo osteko gehigarria (normalean kontsonante bat) beharrezkoa da. Silabak hitzen adreilu fonologikotzat hartzen dituzte. Hizkuntza baten erritmo, prosodian, metrikan edo ahoskeran eragina dute. (eu)
  • La syllabe (du latin : syllaba, du grec ancien : συλλαβή / sullabế, « ensemble, rassemblement ») est une unité ininterrompue du langage oral. Son noyau, autour duquel elle se construit, est généralement une voyelle. Une syllabe peut également avoir des extrémités précédant ou suivant la voyelle, qui, lorsqu'elles existent, sont toujours constituées de consonnes. (fr)
  • A syllable is a unit of organization for a sequence of speech sounds typically made up of a syllable nucleus (most often a vowel) with optional initial and final margins (typically, consonants). Syllables are often considered the phonological "building blocks" of words. They can influence the rhythm of a language, its prosody, its poetic metre and its stress patterns. Speech can usually be divided up into a whole number of syllables: for example, the word ignite is made of two syllables: ig and nite. (en)
  • La sillaba è un complesso di suoni che si pronuncia unito con una sola emissione di voce. L'unità prosodica della sillaba è presente nelle realizzazioni foniche di ogni lingua, e il fatto che i parlanti sappiano sillabare con naturalezza nelle proprie lingue dimostra che la sillaba è un elemento del linguaggio implicito nella coscienza linguistica di ogni parlante. Rappresentazione ad albero di due monosillabi inglesi, cat e sing. La sillaba (σ) è divisa in attacco, nucleo e coda (questi ultimi due formano la rima). La sillaba protonica è quella che precede la sillaba tonica. (it)
  • Sylaba (stgr. συλλαβή syllabḗ), zgłoska – element struktury fonologicznej aktu komunikacyjnego, który pomimo pozornej oczywistości wciąż nie ma ustalonej jednoznacznej definicji. Prób zdefiniowania podejmowało się wielu badaczy. Zdaniem Leokadii Dukiewicz sylabę można rozumieć jako uwarunkowane fizjologicznie zjawisko segmentacji wiązek głosek, zachodzące podczas artykulacji, wynikające ze zmian stopnia rozwarcia kanału głosowego i natężenia drgań więzadeł głosowych, odbieranych jako zmiany intensywności i donośności głosu. (pl)
  • Stavelsen är en rytmisk grundenhet samt den minsta prosodiska enheten. En stavelse består av en stavelsekärna, oftast en vokal, som ofta, men inte alltid, är omgiven av konsonanter. De konsonanter som föregår kärnan kallas ansats, de som kommer efter kärnan kallas koda. En eller flera stavelser i ett ord får ofta betoning. På fackspråk kallas den sista stavelsen i ett ord ultima, den näst sista penultima och den tredje stavelsen bakifrån antepenultima. Om stavelsen slutar med en vokal kallas den öppen, medan den kallas sluten om den slutar med en konsonant. (sv)
  • Слог — минимальная фонетико-фонологическая единица, характеризующаяся наибольшей акустико-артикуляционной слитностью своих компонентов, то есть входящих в него звуков. Слог не имеет связи с формированием и выражением смысловых отношений. Это чисто произносительная единица. В слоге группируются звуки разной степени звучности, наиболее звучные — слогообразующие, остальные — неслоговые. (ru)
rdfs:label
  • مقطع لفظي (ar)
  • Síl·laba (ca)
  • Slabika (cs)
  • Silbe (de)
  • Συλλαβή (el)
  • Silabo (eo)
  • Sílaba (es)
  • Silaba (eu)
  • Siolla (ga)
  • Suku kata (in)
  • Syllabe (fr)
  • Sillaba (it)
  • 음절 (ko)
  • Lettergreep (nl)
  • 音節 (ja)
  • Sylaba (pl)
  • Sílaba (pt)
  • Syllable (en)
  • Слог (ru)
  • Stavelse (sv)
  • 音节 (zh)
  • Склад (мовознавство) (uk)
rdfs:seeAlso
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is gold:hypernym of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License