About: Indulgence

An Entity of Type: Thing, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

In the teaching of the Catholic Church, an indulgence (Latin: indulgentia, from indulgeo, 'permit') is "a way to reduce the amount of punishment one has to undergo for sins". The Catechism of the Catholic Church describes an indulgence as "a remission before God of the temporal punishment due to sins whose guilt has already been forgiven, which the faithful Christian who is duly disposed gains under certain prescribed conditions through the action of the Church which, as the minister of redemption, dispenses and applies with authority the treasury of the satisfactions of Christ and all of the saints".

Property Value
dbo:abstract
  • La indulgència és el perdó dels pecats, o dels càstigs associats, després de la confessió, l'absolució i de la realització d'una gesta tipificada (com la peregrinació a llocs considerats sants, pregar el rosari o seguir el Via Crucis). Les indulgències van arribar a ser un negoci a l'edat moderna, ja que el clergat venia absolucions a canvi de béns i diners per la por a l'infern dels creients. Aquests abusos van ser un dels motius que van provocar el protestantisme. El fet de poder adquirir una indulgència es deu a la doctrina de la comunió dels sants, per la qual una persona pot «netejar» la culpa d'altri, atès que Jesús va salvar tota la humanitat i amb el seu patiment va crear una comunitat. Per això es justifiquen les oracions, donatius i promeses de parents i coneguts per facilitar l'ascens al Cel dels morts propers. La indulgència plenària denota la remissió de totes les penes temporals (per ser servit al purgatori, i per tant no etern) pels pecats comesos. (ca)
  • صك الغفران (باللاتينية: Indulgentia) بحسب المعتقدات الدينية الكاثوليكية هي الإعفاء الكامل أو الجزئي من العقاب الدنيوي على الخطايا التي تم الصفح عنها. يتم منح الإندولجنتيا من الكنيسة بعد أن يعترف الشخص الآثم بخطاياه ويتوب عنها. وبحسب المعتقد الكاثوليكي فأن هذا الحل من العقاب الدنيوي يأتي من تضحية المسيح لنفسه على الصليب وشفاعة القديسين. وكانت عادة ما تمنح مقابل أعمال خير أو صلوات. استبدل هذا المعتقد عقيدة الكفارة في أوائل المسيحية. فكان بإمكان الخاطيء غفران جزء من خطاياه مقابل شفاعة (توسط) المسجونين أو المحكومين بالإعدام من الشهداء المسيحيين. كانت مزاعم بيع كهنة ورهبان كاثوليك لوثائق تؤكد حصول الشخص على الغفران مقابل مبلغ مادي (صكوك الغفران) من أهم النقاط التي أثيرت ضد الكنيسة الكاثوليكية من قبل مارتن لوثر وغيره من المصلحين البروتستانت. كانت صكوك الغفران إحدى الاسباب المباشرة للإصلاح البروتستانتي. في عام 1517 م، قدم البابا ليو العاشر الغفران لأولئك الذين أعطوا المال لإعادة بناء كنيسة القديس بطرس في روما. ممارسات التسويق المتعددة التي قام بها يوهان تيتزل في الترويج لصكوك الغفران لبناء الكنيسة استفزت مارتن لوثر لكتابة أطروحاته الخمسة والتسعين، حيث أدان ما اعتبره عملية شراء وبيع للخلاص. في الأطروحة 28 حيث اعترض لوثر على قول منسوب ليوهان تيتزل: «بمجرد ان ترن عملة في الوعاء، فان روحا تبعث من المطهر». إن الأطروحات الخمسة والتسعين لم تشجب فقط مثل هذه المعاملات باعتبارها دنيوية ولكنها أنكرت حق البابا في منح العفو نيابة عن الله في المقام الأول: الشيء الوحيد الذي ضمنته صكوك الغفران هو زيادة الأرباح والجشع، لأن العفو ليس بيد الكنيسة انما بيد الله وحده تؤمن الكنائس الأرثوذكسية الشرقية بأن الإنسان يمكن أن يعفي من الخطايا من خلال سر الاعتراف المقدس. بسبب الاختلافات في لاهوت الخلاص، لا توجد تساهلات عن مغفرة العقاب الزمني للخطيئة في الأرثوذكسية الشرقية، ولكن حتى القرن العشرين كانت هناك في بعض الأماكن ممارسة لشهادات الغفران (οχάρτια-synchorochartia) كانت بعض هذه الشهادات مرتبطة بقرارات أي بطريرك ان يرفع بعض العقوبات الكنسية الخطيرة، بما في ذلك الحرمان الكنسي، للأحياء أو الموتى. ولكن بسبب نفقة الحفاظ على الأماكن المقدسة ودفع الضرائب الكثيرة المفروضة عليها، فإن بطريرك القدس الأرثوذكسي اليوناني، بموافقة بطريرك القسطنطينية كان له الحق الوحيد في توزيع هذه الوثائق بأعداد كبيرة على الحجاج أو إرسالها إلى مكان آخر، في بعض الأحيان بمساحة فارغة لاسم المستفيد، سواء أكان حياً أم ميتاً، فردًا أو عائلة بأكملها، للذين تُقرأ من أجلهم الصلوات. كتب بطريرك القدس الأرثوذكسي اليوناني دوسيثوس نوتاراس (1641–1707): «من التقاليد العريقة والتقليدية المعروفة، والمعروفة للجميع، أن البطاركة الأقدس يمنحون شهادة الغفران (συγχωροχάρτιον - synchorochartion) للأشخاص المؤمنين... لهم من البداية وما زالوا يفعلون.» في الواقع، ابتداءً من القرن السادس عشر، استخدم المسيحيون الأرثوذكس في الكنيسة اليونانية هذه الشهادات على نطاق واسع. (ar)
  • Odpustek (plurál odpustky, latinsky indulgentia) je odpuštění časných trestů za hříchy (zpočátku chápáno jako počet dní pokání, později nesprávně chápáno jako zkrácení trestu pobytu v očistci), které může být úplné (plnomocné odpustky), nebo částečné (částečné odpustky). Odpustky může člověk získat buď pro sebe, nebo pro duše v očistci. Proti kupčení (též kramaření, tzn. možnosti získání za peníze) s odpustky ve středověku vystupovali církevní reformátoři jako např.: Jan Viklef, Jan Hus nebo Martin Luther. Zatímco Viklef a Luther odmítli odpustky zcela, Hus vystupoval pouze proti jejich získávání za peníze (navíc ve spojitosti s financováním války Jana XXIII.) V katolické teologii jsou odpustky v úzké souvislosti se svátostí smíření. Odpustek pak označuje odpuštění za hříchy na základě nového postoje vůči Ježíšovu přikázání lásky (např. modlitba, almužna, pouť). Získání odpuštění je možné podle křesťanství pouze na základě vykupitelské oběti Ježíše Krista a vztahu k němu. (cs)
  • Το συγχωροχάρτι, στα λατινικά: indulgentia (ελληνική μεταφορά, η ιντουλγκέντσια, ιντουλγκέντζα και ιντουλγκέντια), ήταν ένα έγγραφο το οποίο βεβαίωνε άφεση αμαρτιών και το οποίο χορηγούνταν έναντι χρημάτων, υποσχέσεων ή άλλων παραχωρήσεων από εκκλησιαστική αρχή. Θεολογικό έρεισμα των συγχωροχαρτιών αποτελούσε η αντίληψη της Ρωμαιοκαθολικής εκκλησίας, ότι η εξομολόγηση δεν αρκεί για να άρει όλες τις συνέπειες της αμαρτίας, αλλά ότι κάποιες από αυτές παρέμεναν και μετά, μπορούσαν όμως να αντισταθμιστούν από το «πλεόνασμα» καλοσύνης των αγίων, το οποίο διαχειριζόταν η Εκκλησία και συγκεκριμένα ο Πάπας. Η πρακτική της πώλησης συγχωροχαρτιών βρήκε ευρεία εφαρμογή στη Δύση ιδίως κατά τον Μεσαίωνα. Αν και καταδικάστηκε επίσημα, η πρακτική αυτή μαρτυρείται στην πράξη έως και τον 20ό αιώνα. Στην Ορθόδοξη εκκλησία, έντυπες ή χειρόγραφες ευχές υπέρ ζώντων και κεκοιμημένων, συχνά με την ονομασία συγχωροχάρτια ή συγχωρητικές ευχές ή και μετριότητες, εμφανίστηκαν σποραδικά, με διαφορετικό όμως σκοπό και θεολογικό περιεχόμενο από εκείνα της Καθολικής Εκκλησίας και χωρίς να επιφέρουν οποιαδήποτε αλλαγή στους θεσμούς της μετάνοιας, της εξομολόγησης, της άρσης και λύσης του αφορισμού ή των επιτιμίων, μέσω Οικουμενικής ή έστω τοπικής συνοδικής απόφασης. (el)
  • Ablass oder Indulgenz (lateinisch indulgentia), veraltet auch römische Gnade, ist ein Begriff aus der römisch-katholischen Theologie und bezeichnet einen von der Kirche geregelten Gnadenakt, durch den nach kirchlicher Lehre zeitliche Sündenstrafen erlassen (nicht dagegen die Sünden selbst vergeben) werden. Es gibt Teilablässe oder vollkommene Ablässe, die die Gläubigen unter von der Kirche bestimmten Bedingungen erlangen können. Ablässe können auch Verstorbenen zugewendet werden. (de)
  • Indulgenco laŭ katolikismo kaj kelkaj aliaj kristanaj konfesioj estas redukto aŭ nuligo de puno pro plenumitaj pekoj.La katolika sakramentaro postulas por tio tri kondiĉojn: 1. * Pento (latine: contritio cordis = humila pento de la koro). 2. * Konfeso (confessio oris = buŝa konfeso) al sacerdoto, kiu rajtas pardoni la kulpon, sed ne nuligi la penon kuntrenitan de la peko. 3. * Kompenso, (satisfactio operis = kompenso per faro). Ĝi povas konsisti en preĝo, almozoj, pilgrimado, fastado ktp. Kiel intuicieblas, ĉiu el tiuj kondiĉoj povas esti neglektata: tial la indulgenco ne realiĝas.Krome, kaj precipe la lasta kondiĉo kiu nun estas efike reglamentata sed en la pasinto povis konduki al troigoj kiel al skurĝigado aŭ al almozo kvazaŭ iluzia substituo de la unua kondiĉo ktp, tiuj kondiĉoj povas esti erare prezentitaj, kiel foje okazis kaj okazas. Laŭ nuna katolika (ankaŭ protestanta) teologia doktrino, homo ne povas per nura propra iniciato akiri pardonon kaj indulgencon, sed nur fidante al la "kompensa ofero" de Jesuo Kristo lia “bonagado” akiras la celon. Ĝuste tio, laŭ nemalofta onidiro, ne ĉiam estintus la katolika starpunkto; sed kritika analizo de sennombraj dokumentoj de provincaj koncilioj kaj sumoj ktp montras ke tiu koncepto ĉiam gvidis la tutan kristanan doktrinon. Laŭlonge de kelkaj jarcentoj, papoj kaj episkopoj (proprainiciate aŭ rajtigite de la papoj) kutimis peti, kiel pentofaran kontentigon por la akirado de la indulgenco (nome, estingo de la peno), monan oferon kaj pri tiu ofero ili koncedis al pentofarantaj donacantoj atestan bileton. La lasta fama epizodo de tiu sistemo okazis kun la papo Leono la 10-a: ĉi kaze, foje, predikantoj ŝarĝitaj anonci (kaj distrumpeti) la indulgencon kaj kolektigi la monon malpli insistis pri la neceso de sincera pento kaj animaj kondiĉoj ol pri mona donaco: fine aperis ke tuta afero similis al "vendado de indulgencoj". Tiu konduto reagigis Marteno Lutero kaj aliaj katolikaj eklezianoj (vidu plisube), kaj devigis la Trentan Koncilion pritrakti indulgencojn kaj sugesti korektadon rilate ilian proklamadon kaj disdonadon. (eo)
  • In the teaching of the Catholic Church, an indulgence (Latin: indulgentia, from indulgeo, 'permit') is "a way to reduce the amount of punishment one has to undergo for sins". The Catechism of the Catholic Church describes an indulgence as "a remission before God of the temporal punishment due to sins whose guilt has already been forgiven, which the faithful Christian who is duly disposed gains under certain prescribed conditions through the action of the Church which, as the minister of redemption, dispenses and applies with authority the treasury of the satisfactions of Christ and all of the saints". The recipient of an indulgence must perform an action to receive it. This is most often the saying (once, or many times) of a specified prayer, but may also include a pilgrimage, the visiting of a particular place (such as a shrine, church or cemetery) or the performance of specific good works. Indulgences were introduced to allow for the remission of the severe penances of the early church and granted at the intercession of Christians awaiting martyrdom or at least imprisoned for the faith. The church teaches that indulgences draw on the treasury of merit accumulated by Jesus' superabundantly meritorious sacrifice on the cross and the virtues and penances of the saints. They are granted for specific good works and prayers in proportion to the devotion with which those good works are performed or prayers recited. By the late Middle Ages, indulgences were used to support charities for the public good including hospitals. However, the abuse of indulgences, mainly through commercialization, had become a serious problem which the church recognized but was unable to restrain effectively. Indulgences were, from the beginning of the Protestant Reformation, a target of attacks by Martin Luther and other Protestant theologians. Eventually the Catholic Counter-Reformation curbed the abuses of indulgences, but indulgences continue to play a role in modern Catholic religious life, and were dogmatically confirmed as part of the Catholic faith by the Council of Trent. Reforms in the 20th century largely abolished the quantification of indulgences, which had been expressed in terms of days or years. These days or years were meant to represent the equivalent of time spent in penance, although it was widely mistaken to mean time spent in Purgatory. The reforms also greatly reduced the number of indulgences granted for visiting particular churches and other locations. (en)
  • Dans l'Église catholique, l’indulgence (du latin indulgere, « accorder ») est la rémission totale ou partielle devant Dieu de la peine temporelle encourue en raison d'un péché déjà pardonné. Cette rémission peut s'obtenir par diverses bonnes œuvres (pèlerinages, prières spéciales, visite de reliques, assistance à telle ou telle messe, etc.) ou par une contribution pécuniaire. Le Code de droit canonique consacre aux indulgences le chapitre IV du titre IV portant sur le sacrement de pénitence. Le canon 992 définit l'indulgence en fonction de l'encyclique de Paul VI. Elle est reprise dans le Catéchisme de l'Église catholique au point 1471. L'ensemble des indulgences est présenté dans l'Enchiridion des indulgences publié par la Pénitencerie apostolique, bien que toutes n'y puissent figurer. Cette pratique est moins courante de nos jours. (fr)
  • La Doctrina de las Indulgencias es un concepto de la teología católica estrechamente ligado a los conceptos de pecado, penitencia, remisión y purgatorio. En su formulación común consiste en que ciertas consecuencias del pecado, como la pena temporal del mismo, puedan ser objeto de una remisión o indulgencia (del latín indulgentia: 'bondad, benevolencia, gracia, remisión, favor') concedida por determinados representantes de la Iglesia y bajo ciertas condiciones. Esta institución se remonta al cristianismo antiguo​ y tanto su práctica como su formulación se han desarrollado a lo largo del tiempo. La doctrina protestante no la acepta por considerar que carece de fundamento bíblico. Por tal razón, a partir de la Reforma, solo fue objeto de desarrollo en el ámbito de la Iglesia católica. En la doctrina católica, la indulgencia, a diferencia del sacramento de la penitencia o reconciliación, no perdona el pecado en sí mismo, sino que exime de las penas de carácter temporal que de otro modo los fieles deberían purgar, sea durante su vida terrenal o luego de la muerte en el purgatorio. La indulgencia no es un sacramento como la penitencia. Puede ser concedida por el papa, los obispos y los cardenales, a quienes, por ejemplo, recen determinada oración, visiten determinado santuario, utilicen ciertos objetos de culto, realicen ciertos peregrinajes, o cumplan con otros rituales específicos. Aunque se trata de un concepto teológico secundario, las indulgencias desempeñaron en su momento un papel central en la historia del cristianismo. En el siglo XVI, los abusos y el tráfico económico al que dieron lugar constituyeron uno de los motivos por el que Martín Lutero se enfrentó con la Iglesia católica. (es)
  • I dteagasc na hEaglaise Caitlicí, is éard is logha ann ná maithiúnas i bpionós an pheaca, atá fanta fós i ndiaidh e. Sa Mheánaois, bhí díol loghanna ann, teastas a dúirt go raibh an tréimhse ama i bpurgadóir laghdaithe ag duine toisc gur cheannaigh sé nó sí loghanna. (ga)
  • Dalam ajaran Gereja Katolik, indulgensi (bahasa Inggris: indulgence, bahasa Latin: indulgentia) adalah penghapusan hukuman atau sementara (temporal) karena dosa-dosa yang telah mendapat ampunan. Pada praktiknya indulgensi berhubungan erat dengan daya guna pengampunan dosa dari Sakramen Tobat. Menurut Katekismus Gereja Katolik, hanya umat beriman yang benar-benar siap menerimanya, sesuai persyaratan yang telah ditetapkan dengan jelas, yang dapat memperoleh indulgensi dengan bantuan Gereja. Sebagaimana dijelaskan di atas, indulgensi bukan penghapusan atau pengampunan dosa, dan indulgensi tidak menghapuskan hukuman (siksa dosa) karena dosa yang belum mendapatkan pengampunan (lih. Elemen-elemen Sakramen Tobat). (in)
  • La dottrina dell'indulgenza è un aspetto della fede affermata dalla Chiesa cattolica, che si riferisce alla possibilità di cancellare una parte ben precisa delle conseguenze di un peccato (detta pena temporale), dal peccatore che abbia confessato con pentimento sincero il suo errore e sia stato perdonato tramite il sacramento della confessione. (it)
  • 贖宥状(しょくゆうじょう、ラテン語: indulgentia)とは、16世紀にカトリック教会が発行した罪の償いを軽減する証明書。免償符(めんしょうふ)、贖宥符(しょくゆうふ)とも呼ばれる。 また、日本においては免罪符(めんざいふ)とも呼ばれ、「罪のゆるしを与える」意味で、責めや罪を免れるものや、行為そのものを指すこともある。 (ja)
  • 대사(大赦, Indulgentia) 또는 면벌(免罰), 대사부(大赦符)는 라틴어로 ‘은혜’ 또는 ‘관대한 용서’라는 뜻이다. 로마 가톨릭교회의 신학을 따르면 교황이 지닌 일종의 종교적 죄의 처벌에 대한 '사면권'이다. 이미 용서받은 죄에 따른 벌, 즉 잠벌(暫罰)을 탕감받기 위해서는 현세에서 행하는 속죄인 보속을 치루어야 하는데, 이를 일부 또는 전부를 감면해주는 은사를 말한다. 죄인이 자신이 저지른 범죄를 교회에 사실대로 고백하여 죄를 용서받은 다음 예수와 모든 성인의 보속 공로를 통해서 그 죄에 해당하는 벌을 교회의 승인을 받아 면제받게 된다. 가톨릭 교리에 따르면, 대사는 벌을 사면해 주지만 죄 자체를 소멸시킬 효력은 없다. 죄를 용서받는 유일한 통상적 방식은 고해성사 뿐으로 '대사'를 곧 '면죄부'라고 하는 것은 오역이다.대사는 교황이나 주교들이 줄 수 있으며, 대사의 조건으로 제시되는 행위는 고해성사, 영성체, 기도, 성지 순례 등의 신앙 실천으로, 이러한 실천들은 어떠한 물질적 조건도 요구하지 않는다. (ko)
  • Een aflaat (Latijn: indulgentia) is een uit de leer van de Rooms-Katholieke Kerk afkomstige kwijtschelding voor God van tijdelijke straffen (penitentie) voor zonden die, wat de schuld betreft, reeds vergeven werden. Volgens de Katholieke leer moeten mensen die handelen tegen een gebod of verbod uit de kerkleer, zondaar genoemd, een straf ondergaan voor zijn zonden, om de ziel te zuiveren en de morele orde en de eer van God te herstellen. Door het geloof in de onderlinge verbondenheid van de gelovigen in Jezus, wordt het door de kerk ook mogelijk geacht dat een ander deze straf voldoet. De aflaat houdt in dat de kerk bepaalt, in naam van de goede daden van Jezus en de heiligen, dat de plicht om een straf te voldoen wordt opgeheven. Het is een praktijk in de Katholieke Kerk die nauw verbonden is met het sacrament van de biecht. De zonde moet namelijk eerst zijn opgebiecht, er moet berouw zijn voor de zonde en een vast voornemen deze niet meer te begaan. Een gelovige kan deze kwijtschelding onder bepaalde welomschreven voorwaarden verwerven door toedoen van de Kerk. Vanaf de elfde eeuw ontstond de praktijk om voor aflaten geld te vragen, een manier om de bouw van kerken te bekostigen. De handel in aflaten onder leiding van de Duitse aartsbisschop Albrecht van Brandenburg, was voor de Duitse priester en hoogleraar Maarten Luther in 1517 aanleiding een protestbrief te schrijven die de kiem legde voor het Protestantisme. Een andere manier waarop de aflaat zakelijk werd ingezet, was om deze te verlenen aan mensen die bereid waren deel te nemen aan militaire expedities van de kerk, de zogenaamde kruistochten. De aflaat is gedeeltelijk of vol naargelang hij iemand geheel of gedeeltelijk verlost van de tijdelijke straffen die voor de zonde verschuldigd zijn. Gelovigen kunnen ook aflaten bekomen voor gestorvenen om hen te helpen bij het uitboeten van hun tijdelijke zondestraffen in het vagevuur. De paragrafen 1471 tot en met 1479 van de Catechismus van de Katholieke Kerk behandelen de leer en de praktijk van de aflaten. (nl)
  • Na doutrina católica, Indulgência (do latim indulgentia, que provém de indulgeo, "para ser gentil") é a remissão, total ou parcial, da pena temporal devida, para a justiça de Deus, pelos pecados que foram perdoados, ou seja, do mal causado como consequência do pecado já perdoado através da confissão sacramental, a remissão é concedida pela Igreja Católica no exercício do poder das chaves, por meio da aplicação dos superabundantes méritos de Cristo e dos santos, por algum motivo justo e razoável." Embora "no sacramento da Penitência a culpa do pecado é removida, e com ele o castigo eterno devido aos pecados mortais, ainda permanece a pena temporal exigida pela Justiça Divina, e essa exigência deve ser cumprida na vida presente ou na depois da morte, isto é, no Purgatório. Uma indulgência oferece ao pecador penitente meios para cumprir esta dívida durante sua vida na terra", reparando o mal que teria sido cometido pelo pecado. (pt)
  • Odpust – w teologii katolickiej pojęcie oznaczające darowanie przez Boga kary doczesnej za grzechy, które zostały odpuszczone co do winy. Przebaczenie grzechów nie uwalnia od kary doczesnej na ziemi lub w czyśćcu. Przynosi je dopiero odpust, którego udziela Kościół. Odpust można uzyskać dla siebie lub dla osoby zmarłej po spełnieniu określonych warunków. Odpust może być zupełny, jeśli jest darowaniem całej, przewidzianej przez Boga kary lub cząstkowy – jeśli jest tej kary zmniejszeniem. Odpust może być udzielony żywym lub zmarłym i dotyczy wyłącznie chrześcijan. Pojęcie odpustu ściśle związane jest z pojęciami dotyczącymi prawa rządzenia w Kościele i związanym z tym „prawem kluczy” oraz z wiarą w wymianę darów pomiędzy żyjącymi i umarłymi, tzn. obcowanie świętych. W przeciwieństwie do sakramentów, które są łaską i wprowadzają w stan łaski uświęcającej, a także są niezależne od zasług, odpusty są skutkiem zadośćuczynienia. Z powodu nadużyć, które miały miejsce w historii Kościoła, odpusty stały się jedną z przyczyn wystąpienia Marcina Lutra i reformacji. (pl)
  • Avlat betecknar, inom romersk-katolska kyrkans försoningslära, efterskänkandet av timliga (jordiska) straff som uppkommit till följd av synd och finns kvar trots att den botfärdige fått avlösningen i bikten och dessutom fullgjort den meddelade botgöringen för begångna synder. Avlat innebär inte syndernas förlåtelse utan den ges genom avlösningen i bikten (botens sakrament). Trots syndernas förlåtelse anses dock inte synderna därmed vara ogjorda och deras konsekvenser upphävda, även om de i sig är utplånade, utan man räknar med att det återstår att dessa sonas för att kunna nå evigheten hos Gud. Traditionellt talar man om att avlaten ger "efterskänkande av de timliga straffen", vilket bygger på en äldre tankegång där varje synd gav ett visst antal år i skärselden och en avlat kunde minska antalet år för en själv, eller den avlidne person, som man skänkte avlaten. Avlat kan vinnas genom ett antal olika handlingar, enligt Kyrkans regler. Det kan vara att läsa en viss bön på en speciell av Kyrkan utsedd jubileumsdag, eller att företa en längre pilgrimsvandring. Det krävs även bikt, vissa böner och kommunionsgång för att avlaten skall bli giltig. Man kan aldrig få avlat för synder som man inte redan fått förlåtelse för genom bikt. Man skiljer på partiell eller fullständig avlat. Den fullständiga, som ger avlat för alla ens synder, är dock i praktiken svår att erhålla eftersom den förutom de av kyrkan bestämda kraven, även kräver fullständig ånger och vilja att aldrig mer begå ens den allra minst synd. (Avlaten är inte något papper man får i handen av en präst, utan har man uppfyllt kraven för den och haft rätt inställning får man den av Gud. Det är dock kyrkan som ger möjligheten genom att "annonsera ut" en avlat enligt vissa premisser.) Idag torde få personer se det så bokstavligt och matematiskt som skett historiskt. För de flesta katoliker i Sverige idag har vinnandet av avlater nästan helt förlorat sin betydelse, medan det för andra fortfarande känns angeläget, men då vanligtvis som ett sätt att förbättra sin relation med Gud eller hjälpa en avliden anhörig att sona sina syndiga handlingar. Än idag uttrycks emellertid frågor kring avlaten på ett mycket detaljerat och juridiskt sätt av kyrkan och de är ännu kanoniskt giltiga. (sv)
  • Индульге́нция (лат. indulgentia от лат. indulgeo — милость, снисходительность) — в католической церкви освобождение от временного наказания (кары) за грехи, в которых грешник уже покаялся и вина за которые уже прощена в таинстве исповеди, в частности разрешение от наложенной Церковью епитимьи. В эпоху Возрождения получило распространение ошибочное понимание индульгенции как отпущения грехов за деньги, причем независимо от таинства исповеди. В 1567 году папа Пий V полностью запретил предоставление индульгенции за деньги и иные пожертвования. Согласно католическому богословию, отпущение временной кары католики получают через действие Католической церкви из сокровищницы заслуг Христа и святых. Индульгенция может быть частичной или полной, в зависимости от того, освобождает ли она частично или полностью от временной кары за грехи. Каждый католик может получать индульгенции как для себя, так и за умерших. (ru)
  • 大赦(拉丁語:Indulgentia)是基督宗教的教理及神學思想之一,但現今僅天主教會採用。信徒在領受和好聖事後,雖然罪過已獲得赦免,但仍然會受制於罪過遺留下的思想或行為,被稱為「暫罰」,這時候必須透過教會頒布大赦,给信徒分施基督及历代圣人的功劳宝藏,使自身的暫罰得以在神前獲得免除。 大赦分为「全大赦」(Indulgentiae Plenariae)及「限大赦」(Indulgentiae Partiales)两种,全大赦赦免人因罪应得的全部暂罚,而限大赦只赦免部分暂罚。根據天主教法典,只有教宗擁有颁赐大赦的权利,他人只能在得到教宗允许、或受法律委托才能颁赐,而具体事项则由宗座负责。 大赦并未直接见于《圣经》,是建基于「代赎」的观念。中世纪晚期,当时的羅馬教廷为筹措资金,授权神职人员前往欧洲各地售卖大赦证明书(由羊皮纸制成的“纪念证书”),此即後世所稱的贖罪券(又稱赦罪券、赦罪符),這使得大赦的行為,沦为当时教会之敛财工具,本已矛盾重重的欧洲社会被激起动荡,更由此引發宗教改革,最终导致新教的产生;售賣贖罪券的行為在天主教會發起內部革新運動後才停止。梵二大公會議時又改革大赦的施行方式,解決大赦過於數字化的問題。 (zh)
  • Ві́дпуст, індульге́нція (лат. indulgentia, від indulgeo — дозволяю, у римо-католицькій церкві) — відпущення тимчасових покарань Церквою за гріхи, які були раніше прощені Богом в таїнстві примирення (Сповіді). (uk)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 286356 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 55640 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1122628783 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:author
dbp:source
  • The History of the Popes, from the Close of the Middle Ages, pp. 347-348 (en)
dbp:text
  • Above all, a most clear distinction must be made between indulgences for the living and those for the dead. As regards indulgences for the living, Tetzel always taught pure doctrine. The assertion that he put forward indulgences as being not only a remission of the temporal punishment of sin, but as a remission of its guilt, is as unfounded as is that other accusation against him, that he sold the forgiveness of sin for money, without even any mention of contrition and confession, or that, for payment, he absolved from sins which might be committed in the future. His teaching was, in fact, very definite, and quite in harmony with the theology of the Church, as it was then and as it is now, i.e., that indulgences "apply only to the temporal punishment due to sins which have been already repented of and confessed"…. The case was very different with indulgences for the dead. As regards these there is no doubt that Tetzel did, according to what he considered his authoritative instructions, proclaim as Christian doctrine that nothing but an offering of money was required to gain the indulgence for the dead, without there being any question of contrition or confession. He also taught, in accordance with the opinion then held, that an indulgence could be applied to any given soul with unfailing effect. Starting from this assumption, there is no doubt that his doctrine was virtually that of the drastic proverb: :"As soon as money in the coffer rings, the soul from purgatory's fire springs." The Papal Bull of indulgence gave no sanction whatever to this proposition. It was a vague scholastic opinion, rejected by the Sorbonne in 1482, and again in 1518, and certainly not a doctrine of the church, which was thus improperly put forward as dogmatic truth. The first among the theologians of the Roman court, Cardinal Cajetan, was the enemy of all such extravagances, and declared emphatically that, even if theologians and preachers taught such opinions, no faith need be given them. "Preachers," said he, "speak in the name of the Church only so long as they proclaim the doctrine of Christ and His Church; but if, for purposes of their own, they teach that about which they know nothing, and which is only their own imagination, they must not be accepted as mouthpieces of the Church. No one must be surprised if such as these fall into error." (en)
  • I believe present Church praxis would benefit if the granting of an indulgence were restricted to a special public ceremony of penitential readings, prayers, etc., at which the bishop in person would bless those wishing to gain the indulgence, after praying over them. It would be helpful, too, if the ceremony were linked to the Eucharistic celebration. In this way the recipient would more likely feel that the full authority of the Body of Christ is supporting him as he carries out the indulgenced work. (en)
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
rdf:type
rdfs:comment
  • Ablass oder Indulgenz (lateinisch indulgentia), veraltet auch römische Gnade, ist ein Begriff aus der römisch-katholischen Theologie und bezeichnet einen von der Kirche geregelten Gnadenakt, durch den nach kirchlicher Lehre zeitliche Sündenstrafen erlassen (nicht dagegen die Sünden selbst vergeben) werden. Es gibt Teilablässe oder vollkommene Ablässe, die die Gläubigen unter von der Kirche bestimmten Bedingungen erlangen können. Ablässe können auch Verstorbenen zugewendet werden. (de)
  • I dteagasc na hEaglaise Caitlicí, is éard is logha ann ná maithiúnas i bpionós an pheaca, atá fanta fós i ndiaidh e. Sa Mheánaois, bhí díol loghanna ann, teastas a dúirt go raibh an tréimhse ama i bpurgadóir laghdaithe ag duine toisc gur cheannaigh sé nó sí loghanna. (ga)
  • Dalam ajaran Gereja Katolik, indulgensi (bahasa Inggris: indulgence, bahasa Latin: indulgentia) adalah penghapusan hukuman atau sementara (temporal) karena dosa-dosa yang telah mendapat ampunan. Pada praktiknya indulgensi berhubungan erat dengan daya guna pengampunan dosa dari Sakramen Tobat. Menurut Katekismus Gereja Katolik, hanya umat beriman yang benar-benar siap menerimanya, sesuai persyaratan yang telah ditetapkan dengan jelas, yang dapat memperoleh indulgensi dengan bantuan Gereja. Sebagaimana dijelaskan di atas, indulgensi bukan penghapusan atau pengampunan dosa, dan indulgensi tidak menghapuskan hukuman (siksa dosa) karena dosa yang belum mendapatkan pengampunan (lih. Elemen-elemen Sakramen Tobat). (in)
  • La dottrina dell'indulgenza è un aspetto della fede affermata dalla Chiesa cattolica, che si riferisce alla possibilità di cancellare una parte ben precisa delle conseguenze di un peccato (detta pena temporale), dal peccatore che abbia confessato con pentimento sincero il suo errore e sia stato perdonato tramite il sacramento della confessione. (it)
  • 贖宥状(しょくゆうじょう、ラテン語: indulgentia)とは、16世紀にカトリック教会が発行した罪の償いを軽減する証明書。免償符(めんしょうふ)、贖宥符(しょくゆうふ)とも呼ばれる。 また、日本においては免罪符(めんざいふ)とも呼ばれ、「罪のゆるしを与える」意味で、責めや罪を免れるものや、行為そのものを指すこともある。 (ja)
  • 대사(大赦, Indulgentia) 또는 면벌(免罰), 대사부(大赦符)는 라틴어로 ‘은혜’ 또는 ‘관대한 용서’라는 뜻이다. 로마 가톨릭교회의 신학을 따르면 교황이 지닌 일종의 종교적 죄의 처벌에 대한 '사면권'이다. 이미 용서받은 죄에 따른 벌, 즉 잠벌(暫罰)을 탕감받기 위해서는 현세에서 행하는 속죄인 보속을 치루어야 하는데, 이를 일부 또는 전부를 감면해주는 은사를 말한다. 죄인이 자신이 저지른 범죄를 교회에 사실대로 고백하여 죄를 용서받은 다음 예수와 모든 성인의 보속 공로를 통해서 그 죄에 해당하는 벌을 교회의 승인을 받아 면제받게 된다. 가톨릭 교리에 따르면, 대사는 벌을 사면해 주지만 죄 자체를 소멸시킬 효력은 없다. 죄를 용서받는 유일한 통상적 방식은 고해성사 뿐으로 '대사'를 곧 '면죄부'라고 하는 것은 오역이다.대사는 교황이나 주교들이 줄 수 있으며, 대사의 조건으로 제시되는 행위는 고해성사, 영성체, 기도, 성지 순례 등의 신앙 실천으로, 이러한 실천들은 어떠한 물질적 조건도 요구하지 않는다. (ko)
  • 大赦(拉丁語:Indulgentia)是基督宗教的教理及神學思想之一,但現今僅天主教會採用。信徒在領受和好聖事後,雖然罪過已獲得赦免,但仍然會受制於罪過遺留下的思想或行為,被稱為「暫罰」,這時候必須透過教會頒布大赦,给信徒分施基督及历代圣人的功劳宝藏,使自身的暫罰得以在神前獲得免除。 大赦分为「全大赦」(Indulgentiae Plenariae)及「限大赦」(Indulgentiae Partiales)两种,全大赦赦免人因罪应得的全部暂罚,而限大赦只赦免部分暂罚。根據天主教法典,只有教宗擁有颁赐大赦的权利,他人只能在得到教宗允许、或受法律委托才能颁赐,而具体事项则由宗座负责。 大赦并未直接见于《圣经》,是建基于「代赎」的观念。中世纪晚期,当时的羅馬教廷为筹措资金,授权神职人员前往欧洲各地售卖大赦证明书(由羊皮纸制成的“纪念证书”),此即後世所稱的贖罪券(又稱赦罪券、赦罪符),這使得大赦的行為,沦为当时教会之敛财工具,本已矛盾重重的欧洲社会被激起动荡,更由此引發宗教改革,最终导致新教的产生;售賣贖罪券的行為在天主教會發起內部革新運動後才停止。梵二大公會議時又改革大赦的施行方式,解決大赦過於數字化的問題。 (zh)
  • Ві́дпуст, індульге́нція (лат. indulgentia, від indulgeo — дозволяю, у римо-католицькій церкві) — відпущення тимчасових покарань Церквою за гріхи, які були раніше прощені Богом в таїнстві примирення (Сповіді). (uk)
  • صك الغفران (باللاتينية: Indulgentia) بحسب المعتقدات الدينية الكاثوليكية هي الإعفاء الكامل أو الجزئي من العقاب الدنيوي على الخطايا التي تم الصفح عنها. يتم منح الإندولجنتيا من الكنيسة بعد أن يعترف الشخص الآثم بخطاياه ويتوب عنها. وبحسب المعتقد الكاثوليكي فأن هذا الحل من العقاب الدنيوي يأتي من تضحية المسيح لنفسه على الصليب وشفاعة القديسين. وكانت عادة ما تمنح مقابل أعمال خير أو صلوات. استبدل هذا المعتقد عقيدة الكفارة في أوائل المسيحية. فكان بإمكان الخاطيء غفران جزء من خطاياه مقابل شفاعة (توسط) المسجونين أو المحكومين بالإعدام من الشهداء المسيحيين. (ar)
  • La indulgència és el perdó dels pecats, o dels càstigs associats, després de la confessió, l'absolució i de la realització d'una gesta tipificada (com la peregrinació a llocs considerats sants, pregar el rosari o seguir el Via Crucis). Les indulgències van arribar a ser un negoci a l'edat moderna, ja que el clergat venia absolucions a canvi de béns i diners per la por a l'infern dels creients. Aquests abusos van ser un dels motius que van provocar el protestantisme. (ca)
  • Odpustek (plurál odpustky, latinsky indulgentia) je odpuštění časných trestů za hříchy (zpočátku chápáno jako počet dní pokání, později nesprávně chápáno jako zkrácení trestu pobytu v očistci), které může být úplné (plnomocné odpustky), nebo částečné (částečné odpustky). Odpustky může člověk získat buď pro sebe, nebo pro duše v očistci. Proti kupčení (též kramaření, tzn. možnosti získání za peníze) s odpustky ve středověku vystupovali církevní reformátoři jako např.: Jan Viklef, Jan Hus nebo Martin Luther. Zatímco Viklef a Luther odmítli odpustky zcela, Hus vystupoval pouze proti jejich získávání za peníze (navíc ve spojitosti s financováním války Jana XXIII.) (cs)
  • Το συγχωροχάρτι, στα λατινικά: indulgentia (ελληνική μεταφορά, η ιντουλγκέντσια, ιντουλγκέντζα και ιντουλγκέντια), ήταν ένα έγγραφο το οποίο βεβαίωνε άφεση αμαρτιών και το οποίο χορηγούνταν έναντι χρημάτων, υποσχέσεων ή άλλων παραχωρήσεων από εκκλησιαστική αρχή. (el)
  • Indulgenco laŭ katolikismo kaj kelkaj aliaj kristanaj konfesioj estas redukto aŭ nuligo de puno pro plenumitaj pekoj.La katolika sakramentaro postulas por tio tri kondiĉojn: 1. * Pento (latine: contritio cordis = humila pento de la koro). 2. * Konfeso (confessio oris = buŝa konfeso) al sacerdoto, kiu rajtas pardoni la kulpon, sed ne nuligi la penon kuntrenitan de la peko. 3. * Kompenso, (satisfactio operis = kompenso per faro). Ĝi povas konsisti en preĝo, almozoj, pilgrimado, fastado ktp. (eo)
  • La Doctrina de las Indulgencias es un concepto de la teología católica estrechamente ligado a los conceptos de pecado, penitencia, remisión y purgatorio. En su formulación común consiste en que ciertas consecuencias del pecado, como la pena temporal del mismo, puedan ser objeto de una remisión o indulgencia (del latín indulgentia: 'bondad, benevolencia, gracia, remisión, favor') concedida por determinados representantes de la Iglesia y bajo ciertas condiciones. Esta institución se remonta al cristianismo antiguo​ y tanto su práctica como su formulación se han desarrollado a lo largo del tiempo. La doctrina protestante no la acepta por considerar que carece de fundamento bíblico. Por tal razón, a partir de la Reforma, solo fue objeto de desarrollo en el ámbito de la Iglesia católica. (es)
  • In the teaching of the Catholic Church, an indulgence (Latin: indulgentia, from indulgeo, 'permit') is "a way to reduce the amount of punishment one has to undergo for sins". The Catechism of the Catholic Church describes an indulgence as "a remission before God of the temporal punishment due to sins whose guilt has already been forgiven, which the faithful Christian who is duly disposed gains under certain prescribed conditions through the action of the Church which, as the minister of redemption, dispenses and applies with authority the treasury of the satisfactions of Christ and all of the saints". (en)
  • Dans l'Église catholique, l’indulgence (du latin indulgere, « accorder ») est la rémission totale ou partielle devant Dieu de la peine temporelle encourue en raison d'un péché déjà pardonné. Cette rémission peut s'obtenir par diverses bonnes œuvres (pèlerinages, prières spéciales, visite de reliques, assistance à telle ou telle messe, etc.) ou par une contribution pécuniaire. L'ensemble des indulgences est présenté dans l'Enchiridion des indulgences publié par la Pénitencerie apostolique, bien que toutes n'y puissent figurer. Cette pratique est moins courante de nos jours. (fr)
  • Odpust – w teologii katolickiej pojęcie oznaczające darowanie przez Boga kary doczesnej za grzechy, które zostały odpuszczone co do winy. Przebaczenie grzechów nie uwalnia od kary doczesnej na ziemi lub w czyśćcu. Przynosi je dopiero odpust, którego udziela Kościół. Odpust można uzyskać dla siebie lub dla osoby zmarłej po spełnieniu określonych warunków. Odpust może być zupełny, jeśli jest darowaniem całej, przewidzianej przez Boga kary lub cząstkowy – jeśli jest tej kary zmniejszeniem. Odpust może być udzielony żywym lub zmarłym i dotyczy wyłącznie chrześcijan. (pl)
  • Een aflaat (Latijn: indulgentia) is een uit de leer van de Rooms-Katholieke Kerk afkomstige kwijtschelding voor God van tijdelijke straffen (penitentie) voor zonden die, wat de schuld betreft, reeds vergeven werden. Volgens de Katholieke leer moeten mensen die handelen tegen een gebod of verbod uit de kerkleer, zondaar genoemd, een straf ondergaan voor zijn zonden, om de ziel te zuiveren en de morele orde en de eer van God te herstellen. Door het geloof in de onderlinge verbondenheid van de gelovigen in Jezus, wordt het door de kerk ook mogelijk geacht dat een ander deze straf voldoet. De aflaat houdt in dat de kerk bepaalt, in naam van de goede daden van Jezus en de heiligen, dat de plicht om een straf te voldoen wordt opgeheven. (nl)
  • Na doutrina católica, Indulgência (do latim indulgentia, que provém de indulgeo, "para ser gentil") é a remissão, total ou parcial, da pena temporal devida, para a justiça de Deus, pelos pecados que foram perdoados, ou seja, do mal causado como consequência do pecado já perdoado através da confissão sacramental, a remissão é concedida pela Igreja Católica no exercício do poder das chaves, por meio da aplicação dos superabundantes méritos de Cristo e dos santos, por algum motivo justo e razoável." Embora "no sacramento da Penitência a culpa do pecado é removida, e com ele o castigo eterno devido aos pecados mortais, ainda permanece a pena temporal exigida pela Justiça Divina, e essa exigência deve ser cumprida na vida presente ou na depois da morte, isto é, no Purgatório. Uma indulgência of (pt)
  • Индульге́нция (лат. indulgentia от лат. indulgeo — милость, снисходительность) — в католической церкви освобождение от временного наказания (кары) за грехи, в которых грешник уже покаялся и вина за которые уже прощена в таинстве исповеди, в частности разрешение от наложенной Церковью епитимьи. (ru)
  • Avlat betecknar, inom romersk-katolska kyrkans försoningslära, efterskänkandet av timliga (jordiska) straff som uppkommit till följd av synd och finns kvar trots att den botfärdige fått avlösningen i bikten och dessutom fullgjort den meddelade botgöringen för begångna synder. Avlat innebär inte syndernas förlåtelse utan den ges genom avlösningen i bikten (botens sakrament). (sv)
rdfs:label
  • Indulgence (en)
  • صك غفران (ar)
  • Indulgència (ca)
  • Odpustek (cs)
  • Ablass (de)
  • Συγχωροχάρτι (el)
  • Indulgenco (eo)
  • Indulgencia (es)
  • Logha (ga)
  • Indulgence (catholicisme) (fr)
  • Indulgensi (in)
  • Indulgenza (it)
  • 대사 (가톨릭) (ko)
  • 贖宥状 (ja)
  • Aflaat (nl)
  • Odpust (pl)
  • Indulgência (pt)
  • Индульгенция (ru)
  • Avlat (sv)
  • Індульгенція (uk)
  • 大赦 (基督教) (zh)
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:knownFor of
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is dbp:knownFor of
is gold:hypernym of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License