An Entity of Type: Thing, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

This is a list of the Byzantine emperors from the foundation of Constantinople in 330 AD, which marks the conventional start of the Eastern Roman Empire, to its fall to the Ottoman Empire in 1453 AD. Only the emperors who were recognized as legitimate rulers and exercised sovereign authority are included, to the exclusion of junior co-emperors (symbasileis) who never attained the status of sole or senior ruler, as well as of the various usurpers or rebels who claimed the imperial title.

Property Value
dbo:abstract
  • Llista d'emperadors de l'Imperi Romà d'Orient. No hi ha consens sobre la data d'inici de l'Imperi Romà d'Orient. Serà l'emperador Dioclecià (284-305) qui inicia aquest procés, instaurant la tetrarquia, dividint l'Imperi entre dos augustos i dos cèsars, quedant-se per a ell la part d'Orient. No obstant, les diferents visions es basen sobretot en: * El regnat de Constantí I el Gran (306-337). * La fundació de Constantinoble l'any 330. * La mort de Teodosi I el Gran (395), moment en què l'Imperi Romà queda definitivament dividit entre Orient i Occident. * La caiguda de l'Imperi Romà d'Occident el 476. La data final és clara coincident amb la caiguda de Constantinoble el 1453, últim reducte de l'imperi, en mans de Mehmet II, soldà de l'Imperi Otomà. Els emperadors d'Orient, com a continuadors de l'Imperi Romà, van continuar anomenant-se a si mateixos emperadors romans i conservar la resta de títols lligats a aquesta dignitat. No obstant això, aquests títols es van mantenir fins al regnat d'Heracli, que instaura el de basileu i es va produint la progressiva desaparició dels tradicionalment romans, com una tendència a l'hel·lenització que va experimentar l'Orient, situat en una zona culturalment grega. (ca)
  • هذه قائمة الأباطرة البيزنطيين من وقت تأسيس القسطنطينية سنة 330م، والتي تُمثل البداية التقليدية للإمبراطورية البيزنطية (أو الإمبراطورية الرومانية الشرقية)، وصولًا إلى فتحها على يد العثمانيين بقيادة السلطان محمد الفاتح سنة 857هـ الموافقة لسنة 1453م. وحدهم الأباطرة الذين اعتُرف بهم كحكام شرعيين ومارسوا سلطة سيادية مضمنين في هذه القائمة، واستُبعد الأباطرة الشبان المبتدئين (باللاتينية: symbalileis) الذين لم يحصلوا أبدًا على منصب الحاكم الوحيد أو كبار القادة، بالإضافة إلى مختلف المغتصبين أو المتمردين الذين زعموا اللقب الإمبراطوري. يتفق المُؤرخون على أنَّ سُلالة الأباطرة البيزنط تبدأ بِالإمبراطور الروماني قُسطنطين الأوَّل، الذي كان أوَّل من اعتنق المسيحيَّة من حُكَّام تلك الدولة، وسبب جعل السُلالة تبدأ به يعود إلى أنَّ الإمبراطوريَّة البيزنطيَّة تميَّزت عن الرومانيَّة بِكونها مسيحيَّة مُنذُ البداية، كما أنَّ الإمبراطور المذكور أعاد بناء مدينة بيزنطة العتيقة، التي شيَّدها الإغريق حوالي سنة  657 ق.م، ونقل مركز العاصمة إليها، فسُميت باسمه لاحقًا وأصبحت «القُسطنطينيَّة»، كما أنَّ الأباطرة اللاحقون نظروا إلى قُسطنطين المذكور باعتباره الحاكم الأمثل، واتخذوه قُدوةً لهم. وباختصار، فإنَّ السبب الذي يجعل من قُسطنطين المُؤسس الفعليّ لِهذه الدولة، هو أنَّ سماتها الثقافيَّة والحضاريَّة المُميَّزة التي تُفرِّقُها عن الإمبراطوريَّة الرومانيَّة ظهرت وتبلورت في عهده: فنظام حُكمها رومانيّ إمبراطوري تمركز في القُسطنطينيَّة وسط مُحيطٍ شرقيٍّ يونانيٍّ وثقافةٍ شرقيَّةٍ هيمنت عليها وهضمت مظاهرها اللاتينيَّة، وكانت المسيحيَّةُ دينها منذُ البداية، عكس الرومانيَّة التي كانت الوثنيَّة دينها ثُمَّ تنصَّرت. كانت الإمبراطوريَّة البيزنطيَّة الخليفة الشرعيَّة لِلإمبراطوريَّة الرومانيَّة في ممالكها الشرقيَّة، بعد انقسام الأخيرة إلى نصفين شرقيّ وغربيّ سنة 395م. استمرَّت الإمبراطوريَّة الرومانيَّة الغربيَّة قائمة حتَّى سنة 476م، وعندما سقطت اعتبر الأباطرة البيزنطيَّون أنفسهم الخُلفاء الشرعيُّون المُباشرون لِلأباطرة الرومان المُتحدرين من أغسطس قيصر. مصطلح «البيزنطية» صاغه التأريخ الغربي فقط في القرن السادس عشر. لم يتوقف الأباطرة البيزنطيين عن استخدام لقب «الإمبراطور الروماني» إلى ما بعد التتويج البابوي لشارلمان الفرنجي كإمبراطور الرومانية المقدسة (25 كانون الأول (ديسمبر) 800م)، وقد حصل ذلك جزئيًا كرد فعل على تتويج الإمبراطورة أيرين على عرش القسطنطينية، والتي لم يعترف البابا ليون الثالث بسلطانها كونها امرأة. (ar)
  • Diese Liste der byzantinischen Kaiser bietet einen systematischen Überblick über die Herrscher des Byzantinischen Reiches. Sie enthält alle Kaiser von Konstantin dem Großen (306–337), der nach der Erringung der Alleinherrschaft im Römischen Reich ab 324 die neue Kaiserresidenz Konstantinopel errichten ließ und ab diesem Zeitpunkt als erster byzantinischer Kaiser gilt, bis Konstantin XI. Palaiologos, der Konstantinopel 1453 an die Osmanen verlor. In der Forschung werden die Herrscher der spätantik-frühbyzantinischen Phase des Reiches (bis Herakleios 641), in der noch Latein die Hof- und Verwaltungssprache war, in der Regel auch als oströmische Kaiser bezeichnet und zumindest bis zu Justinian I. noch zu den römischen Kaisern gezählt. Nicht zu den byzantinischen Kaisern werden die von 284 bis 324 im Osten des Reiches regierenden Tetrarchen Diokletian, Galerius, Maximinus Daia und Licinius gerechnet. Für die Zeit zwischen 1204 und 1261, als Konstantinopel als Lateinisches Kaiserreich von den Kreuzfahrern beherrscht wurde, werden die Herrscher des Kaiserreiches Nikaia als byzantinische Kaiser geführt. Die Herrscher des Kaiserreiches Trapezunt (1204–1461) aus der Dynastie der Komnenen gelten nicht als byzantinische Kaiser. (de)
  • Tento seznam císařů Byzantské říše zahrnuje všechny císaře, počínaje Konstantinem I. Velikým po Konstantina XI. Dragaše, rozdělené podle panovnických dynastií. (cs)
  • Αυτός είναι ο κατάλογος των Βυζαντινών αυτοκρατόρων από την ίδρυση της Κωνσταντινούπολης το 330 μ.Χ., η οποία σηματοδοτεί τη συμβατική έναρξη της Ανατολικής Ρωμαϊκής (Βυζαντινής) Αυτοκρατορίας, μέχρι την Άλωση της Κωνσταντινούπολης το 1453 από τους Οθωμανούς. (el)
  • Orient - romiaj imperiestroj (de la tiel nomata Bizanca imperio) (eo)
  • This is a list of the Byzantine emperors from the foundation of Constantinople in 330 AD, which marks the conventional start of the Eastern Roman Empire, to its fall to the Ottoman Empire in 1453 AD. Only the emperors who were recognized as legitimate rulers and exercised sovereign authority are included, to the exclusion of junior co-emperors (symbasileis) who never attained the status of sole or senior ruler, as well as of the various usurpers or rebels who claimed the imperial title. The following list starts with Constantine the Great, the first Christian emperor, who rebuilt the city of Byzantium as an imperial capital, Constantinople, and who was regarded by the later emperors as the model ruler. It was under Constantine that the major characteristics of what is considered the Byzantine state emerged: a Roman polity centered at Constantinople and culturally dominated by the Greek East, with Christianity as the state religion. The Byzantine Empire was the direct legal continuation of the eastern half of the Roman Empire following the division of the Roman Empire in 395. Emperors listed below up to Theodosius I in 395 were sole or joint rulers of the entire Roman Empire. The Western Roman Empire continued until 476. Byzantine emperors considered themselves to be rightful Roman emperors in direct succession from Augustus; the term "Byzantine" was coined by Western historiography only in the 16th century. The use of the title "Roman Emperor" by those ruling from Constantinople was not contested until after the papal coronation of the Frankish Charlemagne as Holy Roman Emperor (25 December 800), done partly in response to the Byzantine coronation of Empress Irene, whose claim, as a woman, was not recognized by Pope Leo III. In practice, according to the Hellenistic political system, the Byzantine emperor had been given total power through God to shape the state and its subjects, he was the last authority and legislator of the empire and all his work was in imitation of the sacred kingdom of God, also according to the Christian principles, he was the ultimate benefecator and protector of his people. (en)
  • Berikut ini merupakan sebuah daftar Kaisar Romawi Timur atau Kekaisaran Bizantium. Daftar ini tidak termasuk sejumlah rekan-kaisar yang tidak pernah secara tunggal atau status senior sebagai pemimpin, tidak termasuk pula sejumlah penyerap atau pemberontak yang menuntut gelar kerajaan (seperti yang dapat anda temukan pada ). Daftar ini dimulai dengan Konstantinus I, Kaisar Romawi pertama yang menganut Kristiani, yang mendirikan Konstantinopel, dan yang juga dianggap oleh Kaisar-kaisar Bizantium selanjutnya sebagai tokoh pemimpin. Diokletianus yang merupakan pendahulunya terkadang dianggap Kaisar "Bizantium" pertama di dalam akal politik, karena ia menggantikan jebakan-jebakan republika di kantor dengan otokrasi yang mudah, menandai transisi dari Kepangeranan menjadi Dominan yang absolutis, bentuk yang biasanya lebih oriental dan monarki Helenistik yang mencirikan Kekaisaran. Akan tetapi hanya di bawah kekuasaan Konstantinuslah karakteristik utama dari negara Bizantium muncul: sebuah pemerintahan Romawi berpusat di Konstantinopel dan budaya didominasi oleh Timur Yunani, dengan agama Kristen sebagai agama negara. Seluruh Kaisar Bizantium menganggap diri mereka sendiri sebagai Kaisar-kaisar Romawi, istilah "Bizantium" diciptakan pertama kali oleh historiografi Barat beberapa saat kemudian, pada abad ke-16. Meskipun Paus Roma dan para pemimpin Jermanik di Barat mengakui pewaris Kekaisaran Timur atas warisan Romawi setelah runtuhnya Kekaisaran Romawi Barat, pada tanggal 25 Desember 800, Paus Leo III memahkotai Charlemagne sebagai Kaisar Romawi (yang akhirnya menyebabkan pembentukan Kekaisaran Romawi Suci) karena ketidaknyamanan hubungan dengan Orthodoks Timur, suatu tindakan yang dibenci oleh rakyat Bizantium. Hal ini terjadi setelah pemahkotaan Maharani Irene, yang sebagai seorang wanita, tidak diakui oleh Paus memiliki hak bertahta. Gelar seluruh Kaisar yang terdaftar sebelumnya Heraklius secara resmi Augustus, meskipun berbagai gelar lainnya seperti juga dipergunakan. Untuk kepentingan resmi, nama-nama mereka diawali dengan Imperator Caesar dan diikuti oleh Augustus. Diikuti dengan Heraklius, gelar yang umumnya menjadi Yunani Basileus (Gr. Βασιλεύς), yang sebelumnya umumnya berarti "raja", "berdaulat" namun sekarang digunakan sebagai pengganti 'Imperator. Diikuti dengan pendirian Kekaisaran saingan di Eropa Barat (Kekaisaran Romawi Suci), gelar Autokrator (Gr. Αυτοκράτωρ) juga sering dipergunakan. Pada beberapa abad kemudian Kekaisaran, kaisar sering disebut oleh Kristiani Barat sebagai "Kaisar Yunani," meskipun mereka masih menganggap diri mereka sendiri Kaisar-kaisar "Romawi". Menuju berakhirnya Kekaisaran tersebut, mereka menyebut diri mereka sendiri sebagai "[Nama Kaisar] di dalam Kristiani, Kaisar dan Otokrasi Romawi." Untuk kaisar-kaisar sebelumnya, lihat Daftar Kaisar Romawi (in)
  • La liste des empereurs byzantins présente les empereurs de l'Empire byzantin (Empire romain d'Orient). À partir du règne d'Héraclius, les empereurs portent le titre de basileus. (fr)
  • Imperatore bizantino (in greco moderno: Βασιλεὺς τῶν Ῥωμαίων, traslitterato: Basilèus tôn Rhōmàiōn, lett. Imperatore dei Romani/Romei) è il nome usato dagli storici moderni per definire il monarca dell'Impero romano d'Oriente; il Basileus fu considerato a lungo l'unico successore legale del titolo di imperatore romano dopo la fine dell'Impero romano d'Occidente. (it)
  • 동로마 황제 또는 비잔티움 황제는 동로마 제국의 국가원수로, 공식 칭호는 로마인의 황제 및 전제자(중세 그리스어: βασιλεὺς καὶ αὐτοκράτωρ Ῥωμαίων)이다. 동로마 제국은 로마 제국과 동일한 국가이며, 헤라클리우스 황제 이전에는 기존 로마 황제와 동일하게 아우구스투스 및 임페라토르와 같은 라틴식 칭호들을 사용하였으나 이후부터는 각각 바실레프스 및 아프토크라토르와 같은 그리스식 칭호를 대신 사용하였다. 다음은 역대 동로마 황제의 목록이다. (ko)
  • 東ローマ帝国皇帝の一覧 * 名前の後の“ ”内はあだ名。 * 名前の後の“ ”が付かないものは姓。 王朝による分類は後世の歴史家によるものである。 王朝の記事も参照 (ja)
  • O Império Bizantino surgiu oficialmente em 395, quando o imperador Teodósio I (r. 378–395) faleceu e o Império Romano foi dividido entre seus filhos: o Império Romano do Ocidente ficou com Honório (r. 395–423) e o Império Romano do Oriente ou Império Bizantino com Arcádio (r. 395–408). Apesar disso, convencionalmente, a historiografia reconhece que o Império Bizantino já existiu desde o tempo de Constantino (r. 306–337), que transferiu a capital para Bizâncio, que refundou em 330 como Constantinopla. Sob Zenão (r. 474–491), a divisão do império foi abolida e ele tornou-se imperador único. Irene (r. 797–802) usurpou o trono de seu filho Constantino VI (r. 776–797) e tornar-se-ia a primeira mulher a assumir o trono imperial. No Natal do ano 800, com o pretexto da ausência de um imperador do sexo masculino no trono de Constantinopla, e por razões de conveniência, o papa Leão III coroou Carlos Magno (r. 768–814) como imperador do Ocidente. Em Constantinopla, isto foi visto como sacrilégio. Em 802, Carlos Magno enviou embaixadores a Constantinopla propondo casamento com Irene, mas, de acordo com Teófanes o Confessor, o plano foi frustrado pelo eunuco Aécio, um dos favoritos de Irene. Em 1204, a capital foi cercada e saqueada pela Quarta Cruzada. No rescaldo, dois Estados sucessores foram estabelecidos: o Império de Niceia e o Despotado do Epiro. Um terceiro, o Império de Trebizonda, havia sido criado algumas semanas antes do saque por Aleixo I. Dos três, Epiro e Niceia ficaram em melhores condições para recuperar Constantinopla. O Império de Niceia lutou para sobreviver nas décadas seguintes e, em meados do século XIII, perdeu muito do sul da Anatólia. O enfraquecimento do Sultanato de Rum após a invasão mongol de 1242–1243 permitiu que muitos beis e gazis criassem seus próprios principados (beilhiques) na Anatólia, enfraquecendo a posição bizantina na região. O Império de Niceia, fundado pela dinastia lascarina, conseguiu reconquistar Constantinopla aos latinos em 1261 e derrotar o Despotado do Epiro. Miguel VIII Paleólogo (r. 1259–1282) fundou a dinastia paleóloga, a última a governar o império até seu fim em 1453. (pt)
  • Het Byzantijnse Rijk is een voortzetting van het oostelijk deel van het Romeinse Rijk na de val van het westelijk deel in 476. De splitsing van het Romeinse Rijk begint wanneer Diocletianus in 284 het Keizerrijk in een Westelijk en Oostelijk deel verdeelt voor bestuurlijke doeleinden. Een diepere splitsing tussen Oost en West vindt plaats vanaf 364. Men kan echter reeds spreken van het Byzantijnse Rijk wanneer Constantijn de Grote de hoofdstad in 330 van Rome verplaatst naar de Griekse stad Byzantium aan de Bosporus, het latere Constantinopel, het huidige Istanboel. De definitieve splitsing was in 395 toen de laatste keizer die over het onverdeelde rijk heerste stierf. Voor de lijst keizers vanaf het begin van het keizerrijk tot de val van het westelijke gedeelte, zie Keizers van Rome. (nl)
  • Cesarze bizantyńscy – chronologiczna lista władców Cesarstwa Wschodniorzymskiego. (pl)
  • Представлен спи́сок импера́торов Византи́и в хронологическом порядке. Правители Византии считали себя наследниками Рима, «ромеями», и носили восходящие к нему титулы. По-гречески императоров чаще всего именовали автократорами (греч. Αὐτοκράτωρ — самодержец). Курсивом выделены узурпаторы. Жирным шрифтом в таблицах выделены даты периодов с преимущественным политическим влиянием описываемого лица (важно при наличии его соправителей). (ru)
  • De bysantinska kejsarna och kejsarinnorna innehade makten i det romerska riket från och med att Konstantin den store bytt huvudstaden (och därmed flyttat den centrala administrationen i riket) till Konstantinopel år 330. Efter kejsardömets slutliga delning in i två administrativa indelningar år 395 och det västromerska rikets fall år 476 fortsatte de bysantinska kejsarna att regera över det östromerska riket från huvudstaden Konstantinopel. Deras rike kallas från och med det västromerska rikets fall 476 oftast för det bysantinska riket för att skilja på antikens romerska rike och den medeltida stat som utvecklades ur de "överlevande" östliga provinserna. Därav kallas rikets monarker för bysantinska monarker trots att detta inte är en beteckning de själva hade varit bekanta med. Kejsare till och med Theodosius I:s död år 395 var antingen medregenter eller kejsare över hela det romerska kejsardömet. Efter 395 regerade kejsarna i den här listan de östliga provinserna fram till det västromerska rikets fall år 476. Efter det ansåg sig de östromerska kejsarna som lagliga arvingar till hela det romerska riket då den östliga kejsaren Zeno år 480 upplöste titlarna "västromersk kejsare" och "östromersk kejsare" och utsåg sig själv till ensam Augustus över kejsardömet. Alla de bysantinska kejsarna ansåg sig själva vara rättmätiga romerska kejsare i direkt succession till Augustus. Termen "bysantinsk" skapades inte förrän på 1500-talet, några årtionden efter rikets fall, och titeln hade inte varit omstridd innan år 800 då påven Leo III krönte den frankiske kungen Karl den store till "romersk kejsare" (se karolinger). Detta gjordes delvis för att det bysantinska riket då styrdes av kejsarinnan Irene, som påven vägrade erkänna på grund av att hon var kvinna. Alla kejsare innan Herakleios använde officiellt titeln Augustus, samt ibland andra titlar såsom Dominus. Deras namn inleddes med Imperator Caesar och avslutades med Augustus. När Herakleios ändrade statsspråket till grekiska blev titeln istället den grekiska synonymen Basileus. Titeln Autokrator användes också ibland efter att det tysk-romerska riket, som även de gjorde anspråk på titeln "romersk kejsare", etablerats. På senare tid kallades de bysantinska kejsarna oftast för "grekiska kejsare" av européer västerifrån, en titel de själva aldrig använde. Mot kejsardömets slut var "kejsare och autokrat över romarna" den vanligaste varianten av titeln. Kejserliga dynastier blev allt vanligare under medeltiden, men att titeln skulle ärvas av släktingar lagstadgades aldrig utan var snarare en tradition. Listan inkluderar regerande kejsare och kejsarinnor av det östromerska och senare "bysantinska" riket, från år 324 till år 1453. Västromerska kejsare, även de från samma dynastier som de östromerska (exempelvis Konstantin II av den konstantinska dynastin) inkluderas inte i listan om de aldrig regerade över den östliga hälften av riket. (sv)
  • 本表列出東羅馬帝國(後世又稱之為拜占庭帝國)自330年至1453年的所有皇帝,不包含從未成為主皇帝的副皇帝。 東羅馬帝國的开始时间难于确定。皇帝戴克里先为了便于管理國土,在284年将帝国分为东西两部。而東部帝國在西部帝國被滅亡後,其國祚仍繼續延續到西元1453年為止,帝國首都君士坦丁堡最終在鄂圖曼帝國蘇丹穆罕默德二世大軍的包圍下,於君士坦丁堡圍城戰中遭到攻陷。 被认为是第一位東羅馬帝國皇帝的君主有: 1. * 君士坦丁大帝:第一位将首都迁至君士坦丁堡(原希腊城市拜占庭)的皇帝。 2. * 瓦伦斯:死于378年的阿德里安堡戰役;这一年是几种关于中世纪的开始时间的说法之一。 3. * 阿卡狄奧斯:罗马帝国永久分裂后东部的第一位皇帝。 4. * 芝诺:西罗马帝国灭亡时的东部皇帝;此后罗马帝国的王统只有在东部留存。 此外,也有部分學者认为希拉克略是第一位東羅馬皇帝,因为他是第一个下令以希腊语作为官方语言的皇帝,此舉象徵著東羅馬帝國從古羅馬的操拉丁語、信奉多神教文化,正式轉變為中世紀說希臘語、信仰東正教的社會。钱币学家则注意到,阿纳斯塔修斯一世是第一个在钱币上铸刻希腊文的皇帝。 東羅馬帝國並沒有皇帝世袭的正式體制。世襲在帝國較多被視為傳統,而不是作為一個不可侵犯的體制。 (zh)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageID
  • 4016 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 69685 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1122907109 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:appointer
  • Unspecified, de facto hereditary (en)
dbp:began
  • 0330-05-11 (xsd:date)
dbp:border
  • imperial (en)
dbp:caption
  • 0001-01-06 (xsd:gMonthDay)
  • Constantine XI (en)
  • Last to reign (en)
dbp:ended
  • 1453-05-29 (xsd:date)
dbp:firstMonarch
dbp:lastMonarch
dbp:pretender
  • None (en)
dbp:realm
  • the Romans (en)
dbp:residence
dbp:royalTitle
  • Emperor (en)
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
gold:hypernym
rdf:type
rdfs:comment
  • Tento seznam císařů Byzantské říše zahrnuje všechny císaře, počínaje Konstantinem I. Velikým po Konstantina XI. Dragaše, rozdělené podle panovnických dynastií. (cs)
  • Αυτός είναι ο κατάλογος των Βυζαντινών αυτοκρατόρων από την ίδρυση της Κωνσταντινούπολης το 330 μ.Χ., η οποία σηματοδοτεί τη συμβατική έναρξη της Ανατολικής Ρωμαϊκής (Βυζαντινής) Αυτοκρατορίας, μέχρι την Άλωση της Κωνσταντινούπολης το 1453 από τους Οθωμανούς. (el)
  • Orient - romiaj imperiestroj (de la tiel nomata Bizanca imperio) (eo)
  • La liste des empereurs byzantins présente les empereurs de l'Empire byzantin (Empire romain d'Orient). À partir du règne d'Héraclius, les empereurs portent le titre de basileus. (fr)
  • Imperatore bizantino (in greco moderno: Βασιλεὺς τῶν Ῥωμαίων, traslitterato: Basilèus tôn Rhōmàiōn, lett. Imperatore dei Romani/Romei) è il nome usato dagli storici moderni per definire il monarca dell'Impero romano d'Oriente; il Basileus fu considerato a lungo l'unico successore legale del titolo di imperatore romano dopo la fine dell'Impero romano d'Occidente. (it)
  • 동로마 황제 또는 비잔티움 황제는 동로마 제국의 국가원수로, 공식 칭호는 로마인의 황제 및 전제자(중세 그리스어: βασιλεὺς καὶ αὐτοκράτωρ Ῥωμαίων)이다. 동로마 제국은 로마 제국과 동일한 국가이며, 헤라클리우스 황제 이전에는 기존 로마 황제와 동일하게 아우구스투스 및 임페라토르와 같은 라틴식 칭호들을 사용하였으나 이후부터는 각각 바실레프스 및 아프토크라토르와 같은 그리스식 칭호를 대신 사용하였다. 다음은 역대 동로마 황제의 목록이다. (ko)
  • 東ローマ帝国皇帝の一覧 * 名前の後の“ ”内はあだ名。 * 名前の後の“ ”が付かないものは姓。 王朝による分類は後世の歴史家によるものである。 王朝の記事も参照 (ja)
  • Cesarze bizantyńscy – chronologiczna lista władców Cesarstwa Wschodniorzymskiego. (pl)
  • Представлен спи́сок импера́торов Византи́и в хронологическом порядке. Правители Византии считали себя наследниками Рима, «ромеями», и носили восходящие к нему титулы. По-гречески императоров чаще всего именовали автократорами (греч. Αὐτοκράτωρ — самодержец). Курсивом выделены узурпаторы. Жирным шрифтом в таблицах выделены даты периодов с преимущественным политическим влиянием описываемого лица (важно при наличии его соправителей). (ru)
  • 本表列出東羅馬帝國(後世又稱之為拜占庭帝國)自330年至1453年的所有皇帝,不包含從未成為主皇帝的副皇帝。 東羅馬帝國的开始时间难于确定。皇帝戴克里先为了便于管理國土,在284年将帝国分为东西两部。而東部帝國在西部帝國被滅亡後,其國祚仍繼續延續到西元1453年為止,帝國首都君士坦丁堡最終在鄂圖曼帝國蘇丹穆罕默德二世大軍的包圍下,於君士坦丁堡圍城戰中遭到攻陷。 被认为是第一位東羅馬帝國皇帝的君主有: 1. * 君士坦丁大帝:第一位将首都迁至君士坦丁堡(原希腊城市拜占庭)的皇帝。 2. * 瓦伦斯:死于378年的阿德里安堡戰役;这一年是几种关于中世纪的开始时间的说法之一。 3. * 阿卡狄奧斯:罗马帝国永久分裂后东部的第一位皇帝。 4. * 芝诺:西罗马帝国灭亡时的东部皇帝;此后罗马帝国的王统只有在东部留存。 此外,也有部分學者认为希拉克略是第一位東羅馬皇帝,因为他是第一个下令以希腊语作为官方语言的皇帝,此舉象徵著東羅馬帝國從古羅馬的操拉丁語、信奉多神教文化,正式轉變為中世紀說希臘語、信仰東正教的社會。钱币学家则注意到,阿纳斯塔修斯一世是第一个在钱币上铸刻希腊文的皇帝。 東羅馬帝國並沒有皇帝世袭的正式體制。世襲在帝國較多被視為傳統,而不是作為一個不可侵犯的體制。 (zh)
  • هذه قائمة الأباطرة البيزنطيين من وقت تأسيس القسطنطينية سنة 330م، والتي تُمثل البداية التقليدية للإمبراطورية البيزنطية (أو الإمبراطورية الرومانية الشرقية)، وصولًا إلى فتحها على يد العثمانيين بقيادة السلطان محمد الفاتح سنة 857هـ الموافقة لسنة 1453م. وحدهم الأباطرة الذين اعتُرف بهم كحكام شرعيين ومارسوا سلطة سيادية مضمنين في هذه القائمة، واستُبعد الأباطرة الشبان المبتدئين (باللاتينية: symbalileis) الذين لم يحصلوا أبدًا على منصب الحاكم الوحيد أو كبار القادة، بالإضافة إلى مختلف المغتصبين أو المتمردين الذين زعموا اللقب الإمبراطوري. (ar)
  • Llista d'emperadors de l'Imperi Romà d'Orient. No hi ha consens sobre la data d'inici de l'Imperi Romà d'Orient. Serà l'emperador Dioclecià (284-305) qui inicia aquest procés, instaurant la tetrarquia, dividint l'Imperi entre dos augustos i dos cèsars, quedant-se per a ell la part d'Orient. No obstant, les diferents visions es basen sobretot en: La data final és clara coincident amb la caiguda de Constantinoble el 1453, últim reducte de l'imperi, en mans de Mehmet II, soldà de l'Imperi Otomà. (ca)
  • Diese Liste der byzantinischen Kaiser bietet einen systematischen Überblick über die Herrscher des Byzantinischen Reiches. Sie enthält alle Kaiser von Konstantin dem Großen (306–337), der nach der Erringung der Alleinherrschaft im Römischen Reich ab 324 die neue Kaiserresidenz Konstantinopel errichten ließ und ab diesem Zeitpunkt als erster byzantinischer Kaiser gilt, bis Konstantin XI. Palaiologos, der Konstantinopel 1453 an die Osmanen verlor. (de)
  • This is a list of the Byzantine emperors from the foundation of Constantinople in 330 AD, which marks the conventional start of the Eastern Roman Empire, to its fall to the Ottoman Empire in 1453 AD. Only the emperors who were recognized as legitimate rulers and exercised sovereign authority are included, to the exclusion of junior co-emperors (symbasileis) who never attained the status of sole or senior ruler, as well as of the various usurpers or rebels who claimed the imperial title. (en)
  • Berikut ini merupakan sebuah daftar Kaisar Romawi Timur atau Kekaisaran Bizantium. Daftar ini tidak termasuk sejumlah rekan-kaisar yang tidak pernah secara tunggal atau status senior sebagai pemimpin, tidak termasuk pula sejumlah penyerap atau pemberontak yang menuntut gelar kerajaan (seperti yang dapat anda temukan pada ). Untuk kaisar-kaisar sebelumnya, lihat Daftar Kaisar Romawi (in)
  • Het Byzantijnse Rijk is een voortzetting van het oostelijk deel van het Romeinse Rijk na de val van het westelijk deel in 476. De splitsing van het Romeinse Rijk begint wanneer Diocletianus in 284 het Keizerrijk in een Westelijk en Oostelijk deel verdeelt voor bestuurlijke doeleinden. Een diepere splitsing tussen Oost en West vindt plaats vanaf 364. Men kan echter reeds spreken van het Byzantijnse Rijk wanneer Constantijn de Grote de hoofdstad in 330 van Rome verplaatst naar de Griekse stad Byzantium aan de Bosporus, het latere Constantinopel, het huidige Istanboel. De definitieve splitsing was in 395 toen de laatste keizer die over het onverdeelde rijk heerste stierf. (nl)
  • O Império Bizantino surgiu oficialmente em 395, quando o imperador Teodósio I (r. 378–395) faleceu e o Império Romano foi dividido entre seus filhos: o Império Romano do Ocidente ficou com Honório (r. 395–423) e o Império Romano do Oriente ou Império Bizantino com Arcádio (r. 395–408). Apesar disso, convencionalmente, a historiografia reconhece que o Império Bizantino já existiu desde o tempo de Constantino (r. 306–337), que transferiu a capital para Bizâncio, que refundou em 330 como Constantinopla. Sob Zenão (r. 474–491), a divisão do império foi abolida e ele tornou-se imperador único. Irene (r. 797–802) usurpou o trono de seu filho Constantino VI (r. 776–797) e tornar-se-ia a primeira mulher a assumir o trono imperial. No Natal do ano 800, com o pretexto da ausência de um imperador do (pt)
  • De bysantinska kejsarna och kejsarinnorna innehade makten i det romerska riket från och med att Konstantin den store bytt huvudstaden (och därmed flyttat den centrala administrationen i riket) till Konstantinopel år 330. Efter kejsardömets slutliga delning in i två administrativa indelningar år 395 och det västromerska rikets fall år 476 fortsatte de bysantinska kejsarna att regera över det östromerska riket från huvudstaden Konstantinopel. Deras rike kallas från och med det västromerska rikets fall 476 oftast för det bysantinska riket för att skilja på antikens romerska rike och den medeltida stat som utvecklades ur de "överlevande" östliga provinserna. Därav kallas rikets monarker för bysantinska monarker trots att detta inte är en beteckning de själva hade varit bekanta med. (sv)
rdfs:label
  • قائمة الأباطرة البيزنطيين (ar)
  • Llista d'emperadors romans d'Orient (ca)
  • Seznam byzantských císařů (cs)
  • Liste der byzantinischen Kaiser (de)
  • Κατάλογος Βυζαντινών Αυτοκρατόρων (el)
  • Imperiestroj de la Bizanca Imperio (eo)
  • Daftar Kaisar Romawi Timur (in)
  • Liste des empereurs byzantins (fr)
  • Imperatori bizantini (it)
  • List of Byzantine emperors (en)
  • 東ローマ帝国の皇帝一覧 (ja)
  • 동로마 황제 (ko)
  • Lijst van Byzantijnse keizers (nl)
  • Cesarze bizantyńscy (pl)
  • Lista de imperadores bizantinos (pt)
  • Lista över bysantinska monarker (sv)
  • Список византийских императоров (ru)
  • Список візантійських імператорів (uk)
  • 拜占庭皇帝列表 (zh)
rdfs:seeAlso
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:wikiPageDisambiguates of
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is dbp:succession of
is dbp:title of
is dbp:titleLeader of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License