An Entity of Type: military unit, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

Death is frequently imagined as a personified force. In some mythologies, a character known as the Grim Reaper (usually depicted as a berobed skeleton wielding a scythe) causes the victim's death by coming to collect that person's soul. Other beliefs hold that the Spectre of Death is only a psychopomp, serving to sever the last ties between the soul and the body, and to guide the deceased to the afterlife, without having any control over when or how the victim dies. Death is most often personified in male form, although in certain cultures Death is perceived as female (for instance, Marzanna in Slavic mythology, or Santa Muerte in Mexico).

Property Value
dbo:abstract
  • Smrtka či Smrt je tradiční personifikace smrti, zpodobněná jako kostlivec s kosou, často bývá zobrazována v černém hábitu. Někdy vystupuje jako stařena nebo stařec (smrťák), eufemisticky se označuje jako kmotřička smrt nebo zubatá. Podle vyprávění přichází smrtka k umírajícím, aby symbolickým seknutím kosy ukončila jejich život. Smrtka je častou postavou v pověstech a pohádkách. (cs)
  • وجد مفهوم الموت ككيان محسوس في العديد من المجتمعات منذ فجر التاريخ. ففي الإنجليزية، غالبًا ما كان يطلق على «الموت» حاصد الأرواح ومنذ القرن الخامس عشر إلى يومنا هذا، كان يظهر على شكل هيكل عظمي يحمل منجلاً كبيرًا ويرتدي عباءة سوداء مع قلنسوة. وكان يطلق عليه أيضًا ملاك الموت أو عفريت الموت أو ملاك الظلام والضوء (ملاك هامافيت «الموت»)، وهو اسم مشتق من الإنجيل وعلم التلمود. ولم يشر الإنجيل نفسه إلى «ملاك الموت»، ومع ذلك، كانت الإشارة إلى «أبادون (Abaddon)» (المدمر)، وهو الملاك المعروف باسم «ملاك الهاوية». وفي علم التلمود، وُصف بـ الملاك الرئيسي سامائيل (Samael). في بعض الحالات، يكون «قابض الأرواح» قادرًا على التسبب الفعلي في وفاة الضحية، مما أدى إلى الحكايات التي تروي إمكانية رشوته أو خداعه أو الاحتيال عليه من أجل الحفاظ على الحياة، مثلما هو الحال في قصة سيزيف(Sisyphus). بينما ترى المعتقدات الأخرى أن «شبح الموت» ما هو إلا مرشد الأرواح (psychopomp) يمضي كرباط بين الروح والجسد وتوجيه الميت إلى العالم الآخر دون وجود أي رقابة على حقيقة وفاة الشخص. في العديد من اللغات (بما فيها اللغة الإنجليزية)، يتم تجسيد «الموت» في شكل ذكر، بينما في اللغات الأخرى، يعني شخصية نسائية (على سبيل المثال، في السلافية واللغات الرومانسية). (ar)
  • La mort s'ha representat com una figura antropomorfa o com un personatge fictici en moltes mitologies i cultures populars. La personificació de la mort en tant que entitat viva, conscient i sensible, és lligada a la idea de la mort i al seu pes històric i filosòfic considerable. Segons les llengües, és un personatge o bé femení (com per exemple en les llengües romàniques i eslaves), o bé masculí (com per exemple en anglès). És sovint representada sota forma d'un esquelet (o d'un cos esquelètic presentant alguns escassos esquinçalls de pell sobre certs ossos), de vegades vestida d'un gran abric negre a caputxa i d'una capa. En moltes llengües, principalment les eslaves i romàniques, inclòs el català, la mort és tractada com una figura femenina, mentre que en altres, com l'anglès i l'alemany, com a masculina. En el folklore occidental modern, la Mort sol representar-se com un esquelet que porta una túnica, un vestit negre amb caputxa i possiblement amb una dalla gran. La mort es coneix llavors com " la fosca segadora "O simplement "parca". Aquest símbol d'origen italià és molt present al llarg de l'Edat mitjana i el Renaixement, en quadres apocalíptics i macabres com el de Pieter Brueghel el Vell (El triomf de la mort). En un moment en què la Pesta Negra feia furor, la Parca va representar un ésser terrorífic que havia vingut a agafar els vius amb un cop de fulla. Les al·legories de la mort s'han repetit moltes vegades en treballs més recents, sobretot relacionats amb la fantasia, amb el mateix simbolisme que al seu origen. (ca)
  • Mortulo (Ŝinigamio (budhaa japana kulturo) kaj (ŝintoa japana kulturo), Giltinė (litova kulturo), (kelta kulturo), Grim Reaper (anglosaksa kulturo), Santa Muerte (meksika popola religio), Yeomna-dai-o (budhaa korea kulturo), Yama-o (hindua kulturo), Diyu-o (ĉinia kulturo), Azraelo (islama kulturo)) estas personigo de morto, ofte reprezentata en la Okcidento kiel homa skeletulo kun falĉilo, ofte ĝi estas bildigata en nigra vesto kaj falĉilo sur ŝultro. Laŭ rakontoj, Mortulo venas al mortantoj, por ke ĝi per simbola svingo de falĉilo finigis ilian vivon. Mortulo ofte estas figuro en mitoj kaj fabeloj, sed ĝi aperas ankaŭ en filmoj. (eo)
  • Der Sensenmann (auch Gevatter Tod oder Schnitter) ist eine aus dem Mittelalter stammende personifizierte, anthropomorphe Allegorie des Todes. Der Tod wird oft als gerippenhafte Gestalt (Skelett) dargestellt, die mit einer Sense die Menschen dahinmäht. (de)
  • Death is frequently imagined as a personified force. In some mythologies, a character known as the Grim Reaper (usually depicted as a berobed skeleton wielding a scythe) causes the victim's death by coming to collect that person's soul. Other beliefs hold that the Spectre of Death is only a psychopomp, serving to sever the last ties between the soul and the body, and to guide the deceased to the afterlife, without having any control over when or how the victim dies. Death is most often personified in male form, although in certain cultures Death is perceived as female (for instance, Marzanna in Slavic mythology, or Santa Muerte in Mexico). (en)
  • Herio, Erio, beste kulturetan aurkitu daitekeen heriotzaren "izaki" irudikapena da.Heriotzarekin erlazionatzen dan pertsonaia Jainko bezala gurtua ere izan da beste garai eta kulturetan. Heriotza maiz irudikatzen da indar pertsonifikatu gisa. Mitologiak batzuetan biktimaren heriotza eragiten du pertsona horren arima biltzera etorrita. Beste sinesmen batzuen arabera, Heriotzaren Espektroa psikoponpo bat besterik ez da, arimaren eta gorputzaren arteko azken loturak eteteko eta hildakoa beste mundura bideratzeko balio duena, biktima noiz edo nola hiltzen den kontrolatu gabe. Heriotza gehienetan gizonezkoen moduan pertsonifikatzen da, nahiz eta zenbait kulturatan Heriotza emakumezko gisa hautematen den. (eu)
  • La Mort a été représentée en tant que figure anthropomorphe ou comme personnage fictif dans de nombreuses mythologies et cultures populaires. La personnification de la mort en tant qu'entité vivante, consciente et sensible, est liée à l'idée de la mort et à son poids historique et philosophique considérable. Selon les langues, elle est un personnage soit féminin, soit masculin. Elle est souvent représentée sous forme d'un squelette (ou d'un corps squelettique présentant quelques rares lambeaux de peau sur certains os), parfois vêtue d'un grand manteau noir à capuche et d'une cape Dans le folklore occidental moderne, la Mort est généralement représentée comme un squelette portant une robe, une toge noire avec capuche, et éventuellement avec une grande faux. La Mort est alors connue sous le nom de « la Grande Faucheuse » ou tout simplement « la Faucheuse ». Ce symbole d'origine italienne est très présent durant tout le Moyen Âge et à la Renaissance, dans les peintures apocalyptiques et macabres comme celle de Pieter Brueghel l'Ancien (Le Triomphe de la Mort). À une époque où la peste noire faisait des ravages, la faucheuse représentait un être terrifiant venu happer les vivants d'un coup de lame. Les allégories de la mort ont été reprises maintes fois dans des œuvres plus récentes, notamment liées à la fantasy, avec la même symbolique qu'à leur origine. (fr)
  • El concepto de la muerte como una entidad antropomórfica ha existido en muchas culturas desde los albores de la humanidad. En español, además del nombre propio de la Muerte es común emplear el término la Parca proveniente de la mitología romana. A partir del siglo XV comenzó a ser representado como una figura esquelética que lleva capa y capucha. También se da el nombre del Ángel de la Muerte. En rigor no hay ninguna mención en la Biblia del Ángel de la Muerte, sin embargo, hay una mención de Abbaddon (el Destructor), un ángel cuya verdadera identidad es un misterio; y que corresponde al Ángel del Abismo. En algunos casos, la Muerte es quien causa la muerte de la víctima, lo que da origen a historias donde a esta se le puede engañar o sobornar permitiendo así que el condenado sobreviva gracias a su astucia, como en el caso de Sísifo. Otras creencias sostienen que el espectro de la muerte es solo un psicopompo, que sirve para cortar los últimos lazos entre el alma y el cuerpo además de para guiar al difunto al otro mundo. De este modo la figura no tendría ningún control sobre el hecho de la muerte de la víctima. En muchos idiomas, como en las lenguas eslavas y romances (incluyendo el español), la muerte es personificada en forma femenina, mientras que en otros (como el inglés), se percibe como un personaje masculino. (es)
  • Is é an Bás ná créatúr nó spiorad a bhfuil tá ann i gcultúir ar timpeall an domhain ó thús stair an duine. Téann an coincheap ar bhás mar chréatúr beo nó eintiteas osnádúrtha ar ais go dtí an Ghréig Ársa. Ón naoú 15ú haois, le athbheochan an mar fhoinse inspioráide ealaíne, tháinig sé chun a thaispeáint mar fhigiúr cnámharlaigh iompair speal agus cóirithe i dubh le , tá leaganacha éagsúla de bás mar spioraid nó bheith ag cultúir éagsúla ar timpeall an domhain. (ga)
  • Konsep Kematian sebagai entitas hidup telah ada di banyak masyarakat sejak awal sejarah. Dalam bahasa Inggris, kematian sering diberi nama Grim Reaper dan, sejak abad ke-15, ditampilkan sebagai sosok kerangka membawa sabit besar dan mengenakan jubah hitam dengan kerudung. Hal ini juga diberi nama Malaikat Maut (Malach HaMavet) atau Iblis Kematian atau malaikat gelap dan terang yang berasal dari Alkitab dan tradisis Talmud. Alkitab sendiri tidak merujuk pada "Malaikat Kematian" ketika ia pertama kali muncul di Mesir. Ada juga referensi untuk "Abaddon" (Penghancur), seorang malaikat yang dikenal sebagai "Malaikat Jurang Maut". Dalam pengetahuan Talmud, dia ditandai sebagai . (in)
  • Magere Hein (ook wel de Dood, man met de zeis, Pietje de Dood [in Vlaanderen] of Heintje de Dood) is een personificatie van de dood. Hij wordt vaak afgebeeld als een gedaante die gehuld is in een donker gewaad, een kap over het hoofd heeft en een zeis bij zich draagt. De zichtbare lichaamsdelen van Magere Hein laten zien dat hij een (levend) geraamte is. Het betreft hier de benige hand waarmee hij zijn zeis vasthoudt en soms zijn schedel. Vaak is zijn hoofd niet te zien en maakt dit plaats voor duisternis (logisch gezien is dit schaduw, afkomstig van de kap). De zeis symboliseert het feit dat de dood iedereen treft: een zeis maait alle korenhalmen om. In de middeleeuwen werd de dood onder andere tijdens de dodendans meestal afgebeeld als een mager lijk met open wonden waaruit maden kropen. Magere Hein staat ook weleens symbool voor de (alles verslindende) tijd. Behalve een zeis draagt hij dan ook een zandloper bij zich. Meestal wordt de tijd echter voorgesteld als Vadertje Tijd, een oude (maar nog wel levende) man die eveneens een zandloper en een zeis bij zich draagt. Met een Magere Hein wordt ook vaak een erg dun iemand bedoeld. (nl)
  • 죽음의 신, 사신(死神), 저승사자(監齋使者)는 인간을 비롯한 생물의 죽음을 인도하거나 관리하는 신이다. 영어로는 그림 리퍼(Grim Reaper)라고 부른다. 죽음의 신이라는 존재는 역사가 시작한 이래 여러 문명권에서 등장하기 시작하였다. 가장 대표적인 형태인 낫과 검은 망토, 후드를 걸친 해골의 모습을 한 서양의 사신은 15세기부터 등장하여 현재까지 이어져 내려오고 있으며, 성경에서 유래된 "죽음의 천사"라는 이름으로 불리기도 한다. 한편 사신은 희생자의 목숨을 자의적으로 빼앗을 수 있으나, 그리스 신화에서의 시시포스처럼, 어떤 경우에는 이를 속이거나 매수하여 목숨을 보존할 수도 있다고 전해진다. 또 한편으로는 사신에게는 자의적으로 사람의 목숨을 빼앗을 권한이 없으며, 그저 임종을 맞이한 자의 영혼을 육신으로부터 단절시키고 저승으로 인도하는 역할만을 수행한다고도 한다. 대부분의 문명권에서 사신은 남성적인 모습으로 묘사되나, 슬라브 문명권과 같이 여성의 모습으로 묘사되는 경우도 있다. (ko)
  • La morte personificata è una figura esistente fin dall'antichità nella mitologia e nella cultura popolare, con una vaga forma umana o come personaggio fittizio. La raffigurazione più diffusa nell'immaginario collettivo è quella di uno scheletro che brandisce una falce, a volte vestito da un saio nero, una tunica o da un mantello di colore nero munito di cappuccio. I temi più comuni con i quali viene raffigurata la morte personificata sono: * scheletri che danzano con esseri viventi; * scheletri armati di falce che infieriscono su varie categorie sociali di persone per dimostrazione che dinanzi alla morte siamo tutti uguali; * Danza Macabra che si diffonde nella seconda metà del 1300 mediante il testo francese composto da Jean Le Ferve (1395-1468) nel quale dichiara: “Je fis Le Macabré La Danse”; * raffigurazioni del Giudizio Universale correlato a una rappresentazione dantesca del Paradiso e dell'Inferno; * raffigurazione del Giudizio Universale come decimazione umana dopo la peste del 1348; * raffigurazioni di 3 personaggi vivi e 3 personaggi morti, questo per sottolineare il ciclo della vita e della morte; * associazione di simboli di morte a quelli del diavolo per evidenziare la contrapposizione duale tra l'anima e il corpo, la luce e il buio, la vita e la morte. L'iconografia del Giudizio Universale dal XII secolo cambia diventando giudizio individuale: l'uomo al momento della morte acquista coscienza della sua individualità, passando perciò dalla morte intesa come fatto collettivo, alla morte che concerne il singolo individuo, la propria morte. Il morente non vede più le persone intorno a sé ma si chiude in se stesso dove avviene lo scontro tra Cielo e Inferno, tra Cristo, Le Vergini, I santi e i Demoni. Il giudizio dell'individuo non avviene in uno spazio ultraterreno ma dentro la sua stanza: accade allora che Dio non sia tanto il giudice che pronuncia la sentenza, quanto l'arbitro dell'ultima prova proposta all'uomo nel momento preciso della morte. Il morente deve scegliere tra il bene e il male, ma il demonio lo tenta sollecitandolo alla disperazione mostrandogli come la fine minacci di sottrargli tutti quei beni materiali che egli ha amato e posseduto. Se accetterà di rifiutare i beni terreni si salverà, se invece vorrà portarli nell'aldilà sarà dannato. Questi oggetti temporali possono essere sia beni concreti che la stessa famiglia, in entrambi i casi il moribondo peccherà di avarizia intesa come avida passione della vita, degli esseri e delle cose. L'avaro voleva portare con sé i beni della vita ma la Chiesa lo avvertiva che li avrebbe portati all'Inferno. Lo si vede bene nell'affresco Il trionfo della morte, risalente al 1485, ospitato nella chiesa di S. Bernardino a Bergamo, la morte viene raffigurata come regina che sottomette tutti a sé, indossa un mantello e una corona ed è attorniata da persone che la implorano e le offrono ricchezze. Pertanto il momento della morte non è più calmo e rassegnato ma drammatico, in quanto espressione di questo nuovo rapporto con la ricchezza che può essere temporale ma anche spirituale. L'uomo in punto di morte, non essendo più certo della salvezza eterna, voleva salvaguardarsi con garanzie spirituali: il morente quindi doveva scegliere tra l'amore per i beni temporali e la vita eterna: donare i beni alla Chiesa permetteva la salvezza dell'anima. Si stabilì così una relazione ambigua tra gli atteggiamenti davanti alla ricchezza e quelli davanti alla morte (l'amore delle cose terrene legato alla salvezza eterna): l'amore per i beni terreni permettevano donandoli alla Chiesa, la garanzia della vita eterna, ma non solo, si ottenevano in cambio anche fama e gloria, come mostrano le tombe dei maggiori donatori. Ritornano infatti le tombe visibili, molto rare nell'Alto Medioevo, che permettevano al defunto di essere in cielo ma rimanere sulla terra. Questo processo di trasformazione ha portato l'aumento della diseguaglianza tra povero e ricco: solo pochi potevano arrivare a ottenere una tomba visibile e propria, gli altri rimanevano anonimi nella fossa comune. La netta distinzione tra ricco e povero veniva sottolineata dal cambiamento dei riti funebri. Il corte funebre del potente donatore aveva un seguito molto numeroso, costituito da monaci, preti specializzati, amici, parenti e gente povera. La figura della morte è nota a molti con il nome di Tristo Mietitore, Sinistro Mietitore, Cupo Mietitore, Nera Mietitrice o Signora in Nero. La personificazione della morte viene generalmente associata all'idea di un'entità neutra, ossia né buona né cattiva. Il suo unico compito sarebbe quello di accompagnare nel trapasso le anime degli esseri umani al regno dei morti. La morte viene spesso immaginata come una forza personificata, grazie al suo posto di rilievo nella cultura. In alcune mitologie, il Tristo Mietitore fa sì che la vittima muoia semplicemente venendo a prenderla e portandola all'inferno. A loro volta, le persone in alcune storie cercano di aggrapparsi alla vita evitando la visita della Morte, o difendendosi dalla Morte offrendole denaro o altre preziosità o usando trucchi. Altre credenze sostengono che lo Spettro della Morte è solo uno psicopompo, che serve a recidere gli ultimi legami tra l'anima e il corpo, e per guidare il defunto verso l'aldilà, senza avere alcun controllo su quando o come la vittima muore. La morte è spesso personificata in forma maschile, sebbene in certe culture venga percepita come femminile (ad esempio, Morana nella mitologia slava). (it)
  • 死神(しにがみ)とは、生命の死を司るとされる神で世界各地に類似の伝説が存在する。冥府においては魂の管理者とされ、落語など様々な娯楽作品にも古くから死を司る存在として登場する。 (ja)
  • O conceito de morte como uma entidade tem existido em muitas sociedades, desde o início da história. A partir do século XV, com o reavivamento da cultura greco-romana como fonte de inspiração artística; veio a ser mostrada como uma figura esquelética carregando uma gadanha (ferramenta similar à foice) e vestida com uma túnica negra com capuz; sendo inspirada em Hades, o deus grego do mundo inferior (Plutão para os romanos). Na cultura ocidental, a Morte é frequentemente associada a esta figura, de aspecto semelhante ao enraizado no século XV. No oriente é chamada de Iama, Enma, ou mais recentemente, Shinigami (deus ou anjo da Morte na mitologia japonesa). Existe também na bíblia, Abadom (também chamado de Apollyon), um anjo cuja verdadeira identidade é um mistério e que aparece no livro de Jó (capítulo 26, versículo 6) e no livro do Apocalipse (capítulo 9, versículo 11), onde é chamado de Anjo do Abismo. Nas tradições judaicas antigas de onde a Bíblia surgiu, o anjo da morte era chamado pelo nome de Samael, anjo esse que para os estudiosos bíblicos, principalmente a partir do Novo testamento é identificado como Satanás "o que tinha o império da morte" (Hebreus, 2:14) e no islamismo o anjo da morte é identificado como Azrael. Em alguns casos, a Morte é capaz de realmente matar a vítima, levando a contos em que ela pode ser subornada, enganada ou aprisionada, a fim de manter a vida, como no caso de Sísifo. Outras crenças sustentam que a Morte é um psicopompo, servindo apenas para cortar os últimos laços entre a alma e o corpo e para guiar os mortos para o outro mundo sem ter qualquer controle sobre o fato da morte da vítima. Em várias línguas (por exemplo, em línguas eslavas e românicas), assim como no português, a Morte é personificada na forma feminina, enquanto em outras (como por exemplo no inglês e no alemão), ela é apresentada como uma personagem masculina. (pt)
  • Образ смерти — персонификация смерти в виде некоей физической сущности. Смерть в качестве вымышленного образа встречается в мифах и легендах всех мировых культур начиная с незапамятных времён. Так как изначально человек не мог объяснить причину смерти живого существа, то бытовали представления о смерти, как о реальном существе. В европейской (и, в частности, славянской) культуре смерть часто изображается в виде скелета с косой, облачённого в белый или чёрный балахон с капюшоном (англ. Grim Reaper — «Мрачный жнец»). Именно поэтому смерть называют порой «костлявая». Другие верования утверждают, что Мрачный жнец - это всего лишь психопомп , служащий для разрыва последних связей между душой и телом и для ведения духа умершего в загробную жизнь, не имея никакого контроля над тем, когда и как умирает жертва. (ru)
  • Liemannen, Dödsängeln eller Döden är en personifikation av döden, ofta framställd som ett skelett med svart kåpa, huva och en lie. Liemannen uppstod ur det makabra dödsmotiv som svepte över Europa efter digerdöden på senmedeltiden. Lien och även timglaset blev tidigt attribut till honom. Med den förra "skördar" han sina offer (vilket onekligen bäst passar in på massdöden under en pandemi), med den andra mäter han ut varje människas livstid (jfr. Nornorna). Ibland framställs han även med ett pergament på vilket står skrivet namnen på dem han ska skörda. Han fick första gången sitt namn genom den judiska tron, Azrael. (sv)
  • Śmierć (personifikacja) – nadanie biologicznemu zjawisku śmierci cech ludzkich, nierzadko również antropomorficznej postaci. Śmierć jako pojęcie abstrakcyjne była personifikowana przez twórców wielu epok. Najpopularniejsze, a mające swe źródło w średniowieczu, wyobrażenia śmierci: * zakapturzona postać kobieca (słowo śmierć w języku polskim jest rzeczownikiem rodzaju żeńskiego) lub męska (np. Ankou w bretońskich wierzeniach ludowych) * kostucha – ludowe, jako kościotrupa z kosą, czasem w kapturze. Jednak nie zawsze występuje pod postacią szkieletu, czasem kaptur całkowicie skrywa widok twarzy w cieniu i nie widać innych części ciała, więc może występować jako duch (mimo tego, że widać płaszcz, kaptur oraz kosę). W starożytnej Grecji miała postać przystojnego Tanatosa. W wyobrażeniach ludowych często jako personifikacja śmierci pojawiał się Charon. Wyobrażenie śmierci jako mężczyzny ma źródło w języku – po grecku śmierć (Θάνατος, Thanatos) jest rodzaju męskiego. Wśród Słowian śmierć symbolizowała Marzanna, której wyobrażenie w postaci najczęściej słomianej kukły, palono lub topiono w okresie Jarego Święta. W średniowieczu przedstawiana była jako rozkładające się ciało, mumia lub suchy szkielet. Przeważnie bywa kobietą, ale np. w Niemczech występowały męskie personifikacje śmierci (po niemiecku der Tod – śmierć jest rodzaju męskiego), czy w Norwegii jako mannen med ljåen – „mężczyzna z kosą”. Śmierć występowała w toposach takich jak Zaraza-Dżuma, Legenda o trzech żywych i trzech umarłych i Triumf śmierci, Taniec śmierci. W literaturze częsty był motyw rozmowy ze śmiercią, obecny w utworze Rozmowa Mistrza Polikarpa ze śmiercią. W epoce renesansu przedstawiano śmierć jako Mojry lub przynajmniej najstarszą z nich, Atropos. W baroku powrócono do przedstawień makabrycznych, opartych na wzorcach średniowiecznych. W kulturze japońskiej określana mianem shinigami. W epoce Młodej Polski powstawały liczne przedstawienia makabryczne, jak na obrazach Jamesa Ensora (np. A fight over a smoked herring – „Spór szkieletów o śledzia”), czy portrety ze śmiercią, a także wiele innych obrazów Arnolda Böcklina. Oryginalną personifikację śmierci stworzył Jacek Malczewski na obrazach z cyklu Thanatos i Śmierć. Śmierć stała się też celem żartów, np. słynnej grupy Monty Python lub Terry'ego Pratchetta. (pl)
  • Образ смерті — персоніфікація смерті у вигляді певної фізичної істоти. Смерть як персонаж зустрічається в міфах і легендах всіх світових культур, починаючи з незапам'ятних часів. Оскільки спочатку людина не могла пояснити причину смерті живої істоти, то побутували уявлення про смерть як про реальну істоту. У європейській (і, зокрема, українській) культурі смерть часто зображується у вигляді скелета з косою, одягненого в чорний балахон з капюшоном (англ. Grim Reaper — «Похмурий Жнець»). (uk)
  • 死神(英語:Personification of Death)是死亡轉化的擬人化身,掌管死亡的神靈。由於死亡是人類必經的歷程,因此普遍存在於各民族信仰及宗教之中,也是小說、電影等流行文化常見的題材。 在某些傳說之中,死神通過強制手段收集受害者的靈魂,導致受害者的死亡,稱之為殘酷收割者(Grim Reaper,通常描述為揮舞著大鐮的長袍骷髏);另有一些信仰則認為,死亡使者(Specter of Death)是一種精神嚮導,祂可以切斷死者靈魂與肉體之間的最後聯繫,指導死者前往來世,但對死者的死亡時間及死亡方式,並沒有任何干涉的控制權;死亡之靈(Spirit of Death)或死亡預喻者(Allegory of Death)會在死亡到來的時候,預先向死者顯示死亡的徵兆。 人們對死亡和未知世界充滿恐懼,因此將死亡稱為恐懼之王(King of Terrors);在一些宗教的神話體系裡面,死亡與災難的關係密不可分,死亡天使(Angel of Death)會帶來瘟疫、戰爭、飢荒和死亡收集大量的生命;另一方面,死神與惡魔的形象融合為一體,部分認為死亡是源自邪惡的力量,稱之為死之惡魔(Devil of Death)。 (zh)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 19075848 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 64627 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1124041026 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:article
  • Angel of Death (en)
dbp:author
  • Kaufmann Kohler and Ludwig Blau (en)
dbp:date
  • July 2021 (en)
dbp:reason
  • "most often" implies one can count depictions across cultures, which is OK, but a citation would be needed and the citation in the body of the text provides no such quantification, merely qualitative statement (en)
dbp:url
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
gold:hypernym
rdf:type
rdfs:comment
  • Smrtka či Smrt je tradiční personifikace smrti, zpodobněná jako kostlivec s kosou, často bývá zobrazována v černém hábitu. Někdy vystupuje jako stařena nebo stařec (smrťák), eufemisticky se označuje jako kmotřička smrt nebo zubatá. Podle vyprávění přichází smrtka k umírajícím, aby symbolickým seknutím kosy ukončila jejich život. Smrtka je častou postavou v pověstech a pohádkách. (cs)
  • Der Sensenmann (auch Gevatter Tod oder Schnitter) ist eine aus dem Mittelalter stammende personifizierte, anthropomorphe Allegorie des Todes. Der Tod wird oft als gerippenhafte Gestalt (Skelett) dargestellt, die mit einer Sense die Menschen dahinmäht. (de)
  • Death is frequently imagined as a personified force. In some mythologies, a character known as the Grim Reaper (usually depicted as a berobed skeleton wielding a scythe) causes the victim's death by coming to collect that person's soul. Other beliefs hold that the Spectre of Death is only a psychopomp, serving to sever the last ties between the soul and the body, and to guide the deceased to the afterlife, without having any control over when or how the victim dies. Death is most often personified in male form, although in certain cultures Death is perceived as female (for instance, Marzanna in Slavic mythology, or Santa Muerte in Mexico). (en)
  • Herio, Erio, beste kulturetan aurkitu daitekeen heriotzaren "izaki" irudikapena da.Heriotzarekin erlazionatzen dan pertsonaia Jainko bezala gurtua ere izan da beste garai eta kulturetan. Heriotza maiz irudikatzen da indar pertsonifikatu gisa. Mitologiak batzuetan biktimaren heriotza eragiten du pertsona horren arima biltzera etorrita. Beste sinesmen batzuen arabera, Heriotzaren Espektroa psikoponpo bat besterik ez da, arimaren eta gorputzaren arteko azken loturak eteteko eta hildakoa beste mundura bideratzeko balio duena, biktima noiz edo nola hiltzen den kontrolatu gabe. Heriotza gehienetan gizonezkoen moduan pertsonifikatzen da, nahiz eta zenbait kulturatan Heriotza emakumezko gisa hautematen den. (eu)
  • Is é an Bás ná créatúr nó spiorad a bhfuil tá ann i gcultúir ar timpeall an domhain ó thús stair an duine. Téann an coincheap ar bhás mar chréatúr beo nó eintiteas osnádúrtha ar ais go dtí an Ghréig Ársa. Ón naoú 15ú haois, le athbheochan an mar fhoinse inspioráide ealaíne, tháinig sé chun a thaispeáint mar fhigiúr cnámharlaigh iompair speal agus cóirithe i dubh le , tá leaganacha éagsúla de bás mar spioraid nó bheith ag cultúir éagsúla ar timpeall an domhain. (ga)
  • Konsep Kematian sebagai entitas hidup telah ada di banyak masyarakat sejak awal sejarah. Dalam bahasa Inggris, kematian sering diberi nama Grim Reaper dan, sejak abad ke-15, ditampilkan sebagai sosok kerangka membawa sabit besar dan mengenakan jubah hitam dengan kerudung. Hal ini juga diberi nama Malaikat Maut (Malach HaMavet) atau Iblis Kematian atau malaikat gelap dan terang yang berasal dari Alkitab dan tradisis Talmud. Alkitab sendiri tidak merujuk pada "Malaikat Kematian" ketika ia pertama kali muncul di Mesir. Ada juga referensi untuk "Abaddon" (Penghancur), seorang malaikat yang dikenal sebagai "Malaikat Jurang Maut". Dalam pengetahuan Talmud, dia ditandai sebagai . (in)
  • 죽음의 신, 사신(死神), 저승사자(監齋使者)는 인간을 비롯한 생물의 죽음을 인도하거나 관리하는 신이다. 영어로는 그림 리퍼(Grim Reaper)라고 부른다. 죽음의 신이라는 존재는 역사가 시작한 이래 여러 문명권에서 등장하기 시작하였다. 가장 대표적인 형태인 낫과 검은 망토, 후드를 걸친 해골의 모습을 한 서양의 사신은 15세기부터 등장하여 현재까지 이어져 내려오고 있으며, 성경에서 유래된 "죽음의 천사"라는 이름으로 불리기도 한다. 한편 사신은 희생자의 목숨을 자의적으로 빼앗을 수 있으나, 그리스 신화에서의 시시포스처럼, 어떤 경우에는 이를 속이거나 매수하여 목숨을 보존할 수도 있다고 전해진다. 또 한편으로는 사신에게는 자의적으로 사람의 목숨을 빼앗을 권한이 없으며, 그저 임종을 맞이한 자의 영혼을 육신으로부터 단절시키고 저승으로 인도하는 역할만을 수행한다고도 한다. 대부분의 문명권에서 사신은 남성적인 모습으로 묘사되나, 슬라브 문명권과 같이 여성의 모습으로 묘사되는 경우도 있다. (ko)
  • 死神(しにがみ)とは、生命の死を司るとされる神で世界各地に類似の伝説が存在する。冥府においては魂の管理者とされ、落語など様々な娯楽作品にも古くから死を司る存在として登場する。 (ja)
  • Liemannen, Dödsängeln eller Döden är en personifikation av döden, ofta framställd som ett skelett med svart kåpa, huva och en lie. Liemannen uppstod ur det makabra dödsmotiv som svepte över Europa efter digerdöden på senmedeltiden. Lien och även timglaset blev tidigt attribut till honom. Med den förra "skördar" han sina offer (vilket onekligen bäst passar in på massdöden under en pandemi), med den andra mäter han ut varje människas livstid (jfr. Nornorna). Ibland framställs han även med ett pergament på vilket står skrivet namnen på dem han ska skörda. Han fick första gången sitt namn genom den judiska tron, Azrael. (sv)
  • Образ смерті — персоніфікація смерті у вигляді певної фізичної істоти. Смерть як персонаж зустрічається в міфах і легендах всіх світових культур, починаючи з незапам'ятних часів. Оскільки спочатку людина не могла пояснити причину смерті живої істоти, то побутували уявлення про смерть як про реальну істоту. У європейській (і, зокрема, українській) культурі смерть часто зображується у вигляді скелета з косою, одягненого в чорний балахон з капюшоном (англ. Grim Reaper — «Похмурий Жнець»). (uk)
  • 死神(英語:Personification of Death)是死亡轉化的擬人化身,掌管死亡的神靈。由於死亡是人類必經的歷程,因此普遍存在於各民族信仰及宗教之中,也是小說、電影等流行文化常見的題材。 在某些傳說之中,死神通過強制手段收集受害者的靈魂,導致受害者的死亡,稱之為殘酷收割者(Grim Reaper,通常描述為揮舞著大鐮的長袍骷髏);另有一些信仰則認為,死亡使者(Specter of Death)是一種精神嚮導,祂可以切斷死者靈魂與肉體之間的最後聯繫,指導死者前往來世,但對死者的死亡時間及死亡方式,並沒有任何干涉的控制權;死亡之靈(Spirit of Death)或死亡預喻者(Allegory of Death)會在死亡到來的時候,預先向死者顯示死亡的徵兆。 人們對死亡和未知世界充滿恐懼,因此將死亡稱為恐懼之王(King of Terrors);在一些宗教的神話體系裡面,死亡與災難的關係密不可分,死亡天使(Angel of Death)會帶來瘟疫、戰爭、飢荒和死亡收集大量的生命;另一方面,死神與惡魔的形象融合為一體,部分認為死亡是源自邪惡的力量,稱之為死之惡魔(Devil of Death)。 (zh)
  • وجد مفهوم الموت ككيان محسوس في العديد من المجتمعات منذ فجر التاريخ. ففي الإنجليزية، غالبًا ما كان يطلق على «الموت» حاصد الأرواح ومنذ القرن الخامس عشر إلى يومنا هذا، كان يظهر على شكل هيكل عظمي يحمل منجلاً كبيرًا ويرتدي عباءة سوداء مع قلنسوة. وكان يطلق عليه أيضًا ملاك الموت أو عفريت الموت أو ملاك الظلام والضوء (ملاك هامافيت «الموت»)، وهو اسم مشتق من الإنجيل وعلم التلمود. ولم يشر الإنجيل نفسه إلى «ملاك الموت»، ومع ذلك، كانت الإشارة إلى «أبادون (Abaddon)» (المدمر)، وهو الملاك المعروف باسم «ملاك الهاوية». وفي علم التلمود، وُصف بـ الملاك الرئيسي سامائيل (Samael). (ar)
  • La mort s'ha representat com una figura antropomorfa o com un personatge fictici en moltes mitologies i cultures populars. La personificació de la mort en tant que entitat viva, conscient i sensible, és lligada a la idea de la mort i al seu pes històric i filosòfic considerable. Segons les llengües, és un personatge o bé femení (com per exemple en les llengües romàniques i eslaves), o bé masculí (com per exemple en anglès). És sovint representada sota forma d'un esquelet (o d'un cos esquelètic presentant alguns escassos esquinçalls de pell sobre certs ossos), de vegades vestida d'un gran abric negre a caputxa i d'una capa. (ca)
  • Mortulo (Ŝinigamio (budhaa japana kulturo) kaj (ŝintoa japana kulturo), Giltinė (litova kulturo), (kelta kulturo), Grim Reaper (anglosaksa kulturo), Santa Muerte (meksika popola religio), Yeomna-dai-o (budhaa korea kulturo), Yama-o (hindua kulturo), Diyu-o (ĉinia kulturo), Azraelo (islama kulturo)) estas personigo de morto, ofte reprezentata en la Okcidento kiel homa skeletulo kun falĉilo, ofte ĝi estas bildigata en nigra vesto kaj falĉilo sur ŝultro. Laŭ rakontoj, Mortulo venas al mortantoj, por ke ĝi per simbola svingo de falĉilo finigis ilian vivon. (eo)
  • El concepto de la muerte como una entidad antropomórfica ha existido en muchas culturas desde los albores de la humanidad. En español, además del nombre propio de la Muerte es común emplear el término la Parca proveniente de la mitología romana. A partir del siglo XV comenzó a ser representado como una figura esquelética que lleva capa y capucha. También se da el nombre del Ángel de la Muerte. En rigor no hay ninguna mención en la Biblia del Ángel de la Muerte, sin embargo, hay una mención de Abbaddon (el Destructor), un ángel cuya verdadera identidad es un misterio; y que corresponde al Ángel del Abismo. (es)
  • La Mort a été représentée en tant que figure anthropomorphe ou comme personnage fictif dans de nombreuses mythologies et cultures populaires. La personnification de la mort en tant qu'entité vivante, consciente et sensible, est liée à l'idée de la mort et à son poids historique et philosophique considérable. Selon les langues, elle est un personnage soit féminin, soit masculin. Elle est souvent représentée sous forme d'un squelette (ou d'un corps squelettique présentant quelques rares lambeaux de peau sur certains os), parfois vêtue d'un grand manteau noir à capuche et d'une cape (fr)
  • La morte personificata è una figura esistente fin dall'antichità nella mitologia e nella cultura popolare, con una vaga forma umana o come personaggio fittizio. La raffigurazione più diffusa nell'immaginario collettivo è quella di uno scheletro che brandisce una falce, a volte vestito da un saio nero, una tunica o da un mantello di colore nero munito di cappuccio. I temi più comuni con i quali viene raffigurata la morte personificata sono: (it)
  • Śmierć (personifikacja) – nadanie biologicznemu zjawisku śmierci cech ludzkich, nierzadko również antropomorficznej postaci. Śmierć jako pojęcie abstrakcyjne była personifikowana przez twórców wielu epok. Najpopularniejsze, a mające swe źródło w średniowieczu, wyobrażenia śmierci: W starożytnej Grecji miała postać przystojnego Tanatosa. W wyobrażeniach ludowych często jako personifikacja śmierci pojawiał się Charon. Wyobrażenie śmierci jako mężczyzny ma źródło w języku – po grecku śmierć (Θάνατος, Thanatos) jest rodzaju męskiego. W kulturze japońskiej określana mianem shinigami. (pl)
  • O conceito de morte como uma entidade tem existido em muitas sociedades, desde o início da história. A partir do século XV, com o reavivamento da cultura greco-romana como fonte de inspiração artística; veio a ser mostrada como uma figura esquelética carregando uma gadanha (ferramenta similar à foice) e vestida com uma túnica negra com capuz; sendo inspirada em Hades, o deus grego do mundo inferior (Plutão para os romanos). Na cultura ocidental, a Morte é frequentemente associada a esta figura, de aspecto semelhante ao enraizado no século XV. No oriente é chamada de Iama, Enma, ou mais recentemente, Shinigami (deus ou anjo da Morte na mitologia japonesa). (pt)
  • Magere Hein (ook wel de Dood, man met de zeis, Pietje de Dood [in Vlaanderen] of Heintje de Dood) is een personificatie van de dood. Hij wordt vaak afgebeeld als een gedaante die gehuld is in een donker gewaad, een kap over het hoofd heeft en een zeis bij zich draagt. De zichtbare lichaamsdelen van Magere Hein laten zien dat hij een (levend) geraamte is. Het betreft hier de benige hand waarmee hij zijn zeis vasthoudt en soms zijn schedel. Vaak is zijn hoofd niet te zien en maakt dit plaats voor duisternis (logisch gezien is dit schaduw, afkomstig van de kap). (nl)
  • Образ смерти — персонификация смерти в виде некоей физической сущности. Смерть в качестве вымышленного образа встречается в мифах и легендах всех мировых культур начиная с незапамятных времён. Так как изначально человек не мог объяснить причину смерти живого существа, то бытовали представления о смерти, как о реальном существе. В европейской (и, в частности, славянской) культуре смерть часто изображается в виде скелета с косой, облачённого в белый или чёрный балахон с капюшоном (англ. Grim Reaper — «Мрачный жнец»). Именно поэтому смерть называют порой «костлявая». Другие верования утверждают, что Мрачный жнец - это всего лишь психопомп , служащий для разрыва последних связей между душой и телом и для ведения духа умершего в загробную жизнь, не имея никакого контроля над тем, когда и как ум (ru)
rdfs:label
  • الموت (تجسيد) (ar)
  • Mort (mitologia) (ca)
  • Smrtka (cs)
  • Sensenmann (de)
  • Mortulo (eo)
  • Muerte (personificación) (es)
  • Herio (mitologia) (eu)
  • Death (personification) (en)
  • Bás (miotaseolaíocht) (ga)
  • Mort (mythologie) (fr)
  • Kematian (personifikasi) (in)
  • Morte personificata (it)
  • 죽음의 신 (ko)
  • 死神 (ja)
  • Śmierć (personifikacja) (pl)
  • Magere Hein (nl)
  • Morte (personificação) (pt)
  • Образ смерти (ru)
  • Liemannen (sv)
  • Смерть (персонаж) (uk)
  • 死神 (zh)
rdfs:seeAlso
owl:sameAs
skos:exactMatch
skos:narrowMatch
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:occupation of
is dbo:wikiPageDisambiguates of
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is dbp:characters of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License