About: Kharijites

An Entity of Type: Thing, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

The Kharijites (Arabic: الخوارج, romanized: al-Khawārij, singular Arabic: خارجي, romanized: khāriji), also called al-Shurat (Arabic: الشراة, romanized: al-Shurāt), were an Islamic sect which emerged during the First Fitna (656–661). The first Kharijites were supporters of Ali who rebelled against his acceptance of arbitration talks to settle the conflict with his challenger, Mu'awiya, at the Battle of Siffin in 657. They asserted that "judgment belongs to God alone", which became their motto, and that rebels such as Mu'awiya had to be fought and overcome according to Qur'anic injunctions. Ali defeated the Kharijites at the Battle of Nahrawan in 658, but their insurrection continued. Ali was assassinated in 661 by a Kharijite seeking revenge for the defeat at Nahrawan.

Property Value
dbo:abstract
  • Cháridža (arabsky الخوارج‎) je název islámské sekty. Vznikla v roce 657 v době mocenského zápasu mezi Alím, Mohamedovým bratrancem a zetěm, a Mu'ávijou, bratrancem 3. chalífy Uthmána. Vojska obou mužů se střetla nedaleko . Když začal mít Alí převahu, vyzval ho Mu'ávija k dohodě na základě rozsudku podle koránu, na což Alí přistoupil. Několik tisíc rozčarovaných příslušníků Alího armády vzápětí opustilo tábor, jelikož byli přesvědčeni, že v tomto případě patří rozsudek jedině Bohu. Tato skupina se uchýlila do , kde prohlásili Alího konání za nepřípustné a v roce 661 jeden z příslušníků cháridži Alího zavraždil. Při volbě dalších kandidátů na post chalífy cháridža zdůrazňovala etické kvality kandidáta bez ohledu na jeho původ. Chalífou se tak podle nich může stát každý, kdo žije v souladu s islámem. Na základě striktních interpretací islámského učení prohlásili ostatní muslimy za bezvěrce a sami přísně trestali vše, co podle nich nebylo v souladu s islámem. Od 7. století se cháridža začala dále štěpit. Umírnění členové založili skupinu ibádíja, která je dodnes činná především v Ománu, Libyi a v Tunisku (Džerba). Pro jejich využívání (označování ostatních muslimů za nemuslimy) bývají v moderní době spojováni s islámskými extremisty jako je Islámský stát a al-Káida. (cs)
  • El kharigisme (àrab: الخوارج, al-ẖawārij, ‘els kharigites’, ‘els dissidents’; en singular, الخارجي, al-ẖārijī) és una de les tres branques en què es va dividir l'islam arran dels problemes successoris del califat pels volts de l'any 661: ortodoxos (o sunnites), xiïtes i kharigites. Aquesta divisió té els seus orígens en el conflicte generat arran de la successió del califa Uthman ibn Affan. Un corrent (els futurs «kharigites») va propugnar l'elecció del dirigent de l'Umma (la comunitat de creients) entre aquelles persones religiosament més aptes, negligint per tant el principi dinàstic defensat per alguns (els futurs «xiïtes»), que creien que la successió s'havia de buscar entre els descendents del profeta Mahoma (concretament entre els descendents de la seva filla Fàtima az-Zahrà i del seu nebot Alí ibn Abi-Tàlib), i negligint també l'opció defensada per d'altres (els futurs «sunnites»), que acabaren cercant la successió califal en un parent llunyà del Profeta, l'omeia Muàwiya ibn Abi-Sufyan, governador de Damasc. (ca)
  • Die Charidschiten (arabisch الخارجية, DMG al-Ḫāriǧīya) oder Chawāridsch (arabisch الخوارج, DMG al-Ḫawāriǧ ‚die [zum Kampf] Ausziehenden‘) waren eine religiös-politische Oppositionsbewegung des frühen Islams, die in der Zeit des Aufruhrs nach der Ermordung des dritten Kalifen ʿUthmān ibn ʿAffān im Jahre 656 entstand. Die beiden Begriffe, die von dem vieldeutigen arabischen Verb ḫaraǧa („hinausgehen, sich absondern, ausziehen zum Kampf, rebellieren“) abgeleitet sind, sind allerdings nur Fremdbezeichnungen. Die Angehörigen der Bewegung selbst bezeichneten sich meist als Schurāt („[Selbst]verkaufende“), ein Name, der von dem Prinzip des Schirā' abgeleitet ist, das bei ihnen eine tragende Bedeutung hatte. Die frühen Charidschiten nannte man nach ihrem ersten Lager in Harūrā' nahe Kufa auch Harūrīya. Ende des 7. Jahrhunderts spaltete sich das Charidschitentum in zahlreiche Untergruppen auf. Von diesen Untergruppen besteht allein die Ibādīya mit Anhängern in Oman, Nordafrika und an der ostafrikanischen Küste als islamische Sondergemeinschaft bis heute fort. Die Ibaditen der Gegenwart betrachten sich selbst allerdings nicht mehr als Charidschiten, sondern als Gruppe, die in Opposition zu den radikalen Strömungen innerhalb des Charidschitentums entstanden ist. (de)
  • الخوارج اسم أطلقه مخالفو فرقة قديمة محسوبة على الإسلام كانوا يسمون أنفسهم بـ«أهل الإيمان»، وهي أول فرقة ظهرت في الإسلام علي يد ذو الخويصرة التميمي، واشتهرت بالخروج بالسيف علي عثمان بن عفان وقتله، وخروجهم بالسيف على علي بن أبي طالب بعد معركة صفين سنة 37هـ؛ لرفضهم التحكيم بعد أن عرضوه عليهم وقتل علي بن أبي طالب عبر ضرب عنقه وهو يصلي علي يد عبد الرحمن بن ملجم المذحجي ثأراً لقتلى جيش الخوارج في معركة النهروان. وقد عرف الخوارج على مدى تاريخهم بالمغالاة في الدين وبالتكفير والتطرف، كما عرفوا بالصدق الشديد كونهم يعتبرون الكذب من الكبائر المُكفرة ولذلك كان يثق علماء الحديث برواة الخوارج فيقول أبو داوود: «ليس في أصحاب الأهواء أصح حديثا من الخوارج، ثم ذكر عمران بن حطان وأبا حسان»، وقد عرفوا أيضا بكثرة الصلاة والصيام وقراءة القرآن فيقول النبي ﷺ: «يحقر أحدكم صلاته مع صلاتهم وصيامه مع صيامهم يقرءون القرآن لا يجاوز تراقيهم»، وأهم عقائدهم: تكفير أصحاب الكبائر، ويقولون بخلودهم في النار، وكفروا عثمان وعلي وطلحة والزبير وعائشة، ويقولون بالخروج بالسيف على الحكام الظالمين والفاسقين وهذا الرأي يتفق مع بعض علماء أهل السنة الذين يرون جواز الخروج بالسيف علي الحاكم الظالم الجائر كابن حجر العسقلاني احتجاجا بالقراء الذين خرجوا علي الحجاج بن يوسف الثقفي وأهل المدينة في الحرة، وهم فرق شتى. ويلقب الخوارج بالحرورية والنواصب والمارقة والبغاة والمكفِّرة والشكاكية والشراة والمُحَكِّمة، والسبب الذي من أجله سموا خوارج لأنهم خرجوا على أئمة الحق والعدل، وسموا شراة لأنهم قالوا شرينا أنفسنا في طاعة الله، أي بعناها بالجنة، وسموا المكفرة لتكفيرهم أصحاب الكبائر كالسارقين والزناة وشاربي الخمر والقول بخلودهم في النار كالكفار، وسموا البغاة لأنهم يبغون علي المسلمين ويقتلونهم بغير الحق، وسموا مارقة وذلك للحديث النبوي الذي أنبأ بأنه سيوجد مارقة من الدين كما يمرق السهم من الرمية، إلا أنهم لا يرضون بهذا اللقب لأنهم يعتبرون أنفسهم على الهدى والحق وأما غيرهم فإنهم أهل كفر، وسموا المحكمة لإنكارهم الحَكَمين (عمرو بن العاص وأبو موسى الأشعري) وقالوا لا حكم إلا لله. ولقد توالت الأحداث بعد ذلك بين علي والذين خرجوا عليه بالسيف، ومحاولته إقناعهم بالحجة والرد علي شبهاتهم عبر مناظرة بن عباس لجيشهم فعاد أكثرهم وتابوا إلا قلة، ثم قيام الحرب وهزيمتهم وهروبهم إلى سجستان وحضرموت، وبعثهم من جديد وتكوين فرق كانت لها صولات وجولات من حين لآخر لقتال الحكام والأئمة المسلمين الشرعيين. ومنهج التعامل معهم كما قال الإمام الشافعي «ولو أن قوماً أظهروا رأي الخوارج وتجنبوا جماعات الناس وكفروهم لم يحلل بذلك قتالهم لأنهم على حرمة الإيمان لم يصيروا إلى الحال التي أمر الله عز وجل بقتالهم فيها . بَلَغَنا أن علياً - رضي الله تعالى عنه - بينما هو يخطب إذ سمع تحكيما من ناحية المسجد : لا حكم إلا الله عز وجل . فقال علي - رضي الله تعالى عنه - : كلمة حق أريد بها باطل ، لكم علينا ثلاث : لا نمنعكم مساجد الله أن تذكروا فيها اسم الله ، ولا نمنعكم الفيء ما كانت أيديكم مع أيدينا ، ولا نبدؤكم بقتال ..» وقال الشافعي كذلك «أخبرنا عبد الرحمن بن الحسن بن القاسم الأزرقي الغساني عن أبيه أن عدياً كتب لعمر بن عبد العزيز أن الخوارج عندنا يسبونك . فكتب إليه عمر بن عبد العزيز : إن سبوني فسبوهم أو اعفوا عنهم ، وإن أشهروا السلاح فأشهروا عليهم ، وإن ضربوا فاضربوهم» وقال علي بن أبي طالب «إن خالفوا إمامًا عدلًا فقاتلوهم، وإن خالفوا إمامًا جائرًا فلا تقاتلوهم؛ فإن لهم مقالً»، وعامل علي بن أبي طالب الخوارج قبل الحرب وبعدها معاملة المسلمين فما إن انتهت المعركة حتى أصدر أمره في جنده ألا يتبعوا مُدبِرًا أو يذففوا على جريح أو يمثِّلوا بقتيل. ولا يعد كل من يخرج علي الحاكم بالسيف من الخوارج فهناك أهل حق وهم من خرجوا بالسيف علي الحكام الظالمين والذين يتركون العمل بالسنة النبوية والحدود ويحلون شرب الخمر والزنا كما قال ابن حجر العسقلاني: «وقسمٌ خرجوا غضبًا للدين، من أجل جَور الولاة وتَرْك عملِهم بالسُّنة النبوية؛ فهؤلاء أهلُ حقٍّ، ومنهم: الحسين بن علي، وأهل المدينة في الحرَّة، والقرَّاء الذين خرجوا على الحجَّاج» وقال كذلك القرطبي: «لو تركَ الإمام إقامةَ قاعدةٍ من قواعد الدين؛ كإقام الصلاة، وصوم رمضان، وإقامة الحدود، ومَنَع من ذلك، وكذلك: لو أباحَ شُربَ الخمر والزنا، ولم يمنع منهما، لا يُختلف في وجوب خَلْعِهِ، فأمَّا لو ابتدعَ بدعةً، ودعا النَّاسَ إليها، فالجمهور: على أنه يُخْلَع» وهناك البغاة وهم من يخرجون بالسيف من أجل الملك فقط فقال بن حجر العسقلاني «وقسم خرجوا لطلب الملك فقط سواء كانت فيهم شبهة أم لا وهم البغاة» وقد ظهرت فرق أخري بسبب الخوارج مثل فرقة المرجئة التي نشأت للرد عليهم فأخرجت العمل من الإيمان ليكون أهل القبلة جميعا مؤمنين مهما كانت أعمالهم. (ar)
  • Οι Χαριζίτες (αραβικά: الخوارج‎) εμφανίστηκαν στον πρώτο αιώνα του Ισλάμ κατά τη διάρκεια της , της κρίσης ηγεσίας μετά το θάνατο του Μωάμεθ. Εξεγέρθηκαν ενάντια στην εξουσία του Χαλίφη Αλή, ο οποίος συμφώνησε σε διαιτησία με τον αντίπαλό του, τον Μωαβία Α΄, ώστε να αποφασιστεί η διαδοχή του Χαλιφάτου μετά τη (657). Ένας Χαριζίτης αργότερα δολοφόνησε τον Αλή και για εκατοντάδες χρόνια οι Χαριζίτες ήταν πηγή εξέγερσης ενάντια στο Χαλιφάτο. (el)
  • Ĥariĝismo kies sekvantoj estas la ĥariĝanoj (arabe خارجي, ĥāriĝī plurale arabe خوارج, ĥaŭāriĝ) estas unu el la tri ĉefaj teologiaj branĉoj de Islamo, kune kun la ŝijaismo kaj sunaismo. Ĥariĝismo venas de la vorto ĥariĝi t.e. "tiu kiu eliras", rilate al la foriro de muzulmanoj en 657 forlasante la bofilon kaj kuzon de Mohamedo, Ali Ibn Abi Talib, ĉar li akceptis la bataladon inter li kaj sia malamiko, la umajada Mu'aŭija. Male al la sunaistoj, kiuj konsideris ke la kalifo devus esti araba viro el la tribo kurajŝo, kaj de la ŝijaistoj, kiuj konsideris ke Ali, bofilo de Mohamedo, aŭ posteulo lia, la ĥariĝanoj kredis ke la kalifeco ŝprucas el la komunumo, kiu devas libere elekti la plej indan "eĉ se nigra sklavo". Ili asertas ke piaj faroj ne ekzistas vera fido. Ĥariĝanoj okazigis grandajn ribeliĝojn kontraŭ la umajadoj, malfortigante ilin kaj faciligante la surtroniĝon de la abasidoj. Estis ĥariĝano, kiu mortigis Ali-n en 661. La rigoreco rilate al la plenumado de ĉiuj islamaj preceptoj kontrastas kun la granda toleremo de ĥariĝano al aliaj religianoj. Ĥariĝanoj pasintece estis granda komunumo sed poste ili dividiĝis en multnombrajn sektojn. Nuntempe la malmultaj ĥariĝanoj, kiuj ekzistas, apartenas al la ibadioj kaj loĝas en Omano, en Zanzibaro kaj en izolitaj lokoj de Magrebo. (eo)
  • Kharijismoa islamaren hiru adar nagusietako bat da, xiismoaren eta sunnismoaren ondoan. Khawarij (arabieraz: الخوارج‎, al-Khawārij, singularrez خارجي, khāriji) hitza exonimo bat da eta "irteten direnak" esan nahi du, 657an bere arerioa zen Muawiyah I.aren alde Aliren bandoa utzi zutenean protagonizatu zuten desertzioari erreferentzia eginez. Suniek ez bezala- kalifak Quraisheko tribuko arabiar kide bat izan behar zuela uste dutenak- eta xiitek- kalifa Ali edo haren ondorengo zuzena izan behar zena uste dutenak-, khawarijek kalifa-duintasuna komunitatetik datorrela uste zuten, eta horretarako musulmanik duinena aukeratu behar zuela, "esklabo beltz bat izanda ere". Haien ustez, legetik aldentzen den musulmanak musulman izateari uzten dio, eta kalifa bada, kargutik kendu behar da. Khawarijek omeiatar kalifen aurkako matxinada handiak eragin zituzten, hauek ahulduz eta abbastarrek ordezkatzea erraztuz. 661ean khārijia Ali hil zuena izan zen. Islamaren aginduak betetzean duen zorroztasunak beste erlijioekiko tolerantzia handia du kontrapuntutzat. (eu)
  • The Kharijites (Arabic: الخوارج, romanized: al-Khawārij, singular Arabic: خارجي, romanized: khāriji), also called al-Shurat (Arabic: الشراة, romanized: al-Shurāt), were an Islamic sect which emerged during the First Fitna (656–661). The first Kharijites were supporters of Ali who rebelled against his acceptance of arbitration talks to settle the conflict with his challenger, Mu'awiya, at the Battle of Siffin in 657. They asserted that "judgment belongs to God alone", which became their motto, and that rebels such as Mu'awiya had to be fought and overcome according to Qur'anic injunctions. Ali defeated the Kharijites at the Battle of Nahrawan in 658, but their insurrection continued. Ali was assassinated in 661 by a Kharijite seeking revenge for the defeat at Nahrawan. After Mu'awiya's establishment of the Umayyad Caliphate in 661, his governors kept the Kharijites in check. The power vacuum caused by the Second Fitna (680–692) allowed for the resumption of the Kharijites' anti-government rebellion and the Kharijite factions of the Azariqa and Najdat came to control large areas in Persia and Arabia. Internal disputes and fragmentation weakened them considerably before their defeat by the Umayyads in 696–699. In the 740s, large-scale Kharijite rebellions broke out across the caliphate, but all were eventually suppressed. Although the Kharijite revolts continued into the Abbasid period (750–1258), the most militant Kharijite groups were gradually eliminated, and were replaced by the non-activist Ibadiyya, who survive to this day in Oman and some parts of North Africa. They, however, deny any links with the Kharijites of the Second Muslim Civil War and beyond, condemning them as extremists. The Kharijites believed that any Muslim, irrespective of his descent or ethnicity, qualified for the role of caliph, provided they were morally irreproachable. It was the duty of Muslims to rebel against and depose caliphs who sinned. Most Kharijite groups branded as unbelievers Muslims who had committed a grave sin, and the most militant declared killing of such unbelievers to be licit, unless they repented. Many Kharijites were skilled orators and poets, and the major themes of their poetry were piety and martyrdom. The Kharijites of the eighth and ninth centuries participated in theological debates and, in the process, contributed to mainstream Islamic theology. What is known about Kharijite history and doctrines derives from non-Kharijite authors of the ninth and tenth centuries, and is hostile toward the sect. The absence of the Kharijite version of their history has made unearthing their true motives difficult. Traditional Muslim historical sources and mainstream Muslims have viewed the Kharijites as religious extremists who left the Muslim community. Many modern Muslim extremist groups have been compared to the Kharijites for their radical ideology and militancy. On the other hand, some modern Arab historians have stressed the egalitarian and proto-democratic tendencies of the Kharijites. Modern, academic historians are generally divided in attributing the Kharijite phenomenon to purely religious motivations, economic factors, or a Bedouin (nomadic Arab) challenge to the establishment of an organized state, with some rejecting the traditional account of the movement having started at Siffin. (en)
  • El jariyismo o cariyismo (en árabe: خارجي jāriŷī, plural خوارج jawāriŷ) es una de las tres ramas principales del islam, junto a la del chiismo y el sunnismo. La palabra jariyí significa "el que se sale", en referencia a la deserción que protagonizaron en el año 657 cuando abandonaron el bando de Alí al aceptar este, en el campo de batalla de Siffín, un arbitraje entre él y su adversario, el omeya Muawiya. A diferencia de los sunníes, que consideraban que el califa debía ser un árabe varón miembro de la tribu de Quraish, y de los chiíes, que consideraban que debía ser Alí, sobrino de Mahoma, o un descendiente directo suyo, los jariyíes pensaban que la dignidad califal emana de la comunidad, que debe elegir libremente al más digno "aunque sea un esclavo negro". Defienden también que sin rectitud en el obrar no existe verdadera fe. El musulmán que se aparta de la ley deja de ser musulmán, y si es califa debe ser destituido. Los jariyíes provocaron grandes rebeliones contra los califas omeyas, debilitándolos y facilitando su sustitución por los abasíes. Fue un jariyí Harūrī, Abd al-Rahman ibn Mulyam, quien asesinó a Alí en el año 661. Su rigor en lo que al cumplimiento de los preceptos del islam se refiere tiene como contrapunto una gran tolerancia hacia las otras religiones. (es)
  • Le kharidjisme ou kharijisme est une branche de l'Islam apparue lors de l'arbitrage entre Ali et Mu'awiya à l'issue de la bataille de Siffin qui les avaient opposés en 657. Il s'agit de la troisième branche, à côté du sunnisme, majoritaire, et du chiisme. Ses adeptes sont les khāridjites (en arabe : khawāridj, خوارج, sortants, dissidents) réduits aujourd'hui aux seuls ibadites. Selon al-Shahrastani, un khariji est toute personne qui se révolte contre le dirigeant autour duquel sont réunis les musulmans. Les khawarij sont ainsi considérés comme des dissidents. Le kharijisme est l'une des toutes premières factions apparues en Islam. Les kharijites se divisèrent, par la suite, en une multitude de groupes (près d'une vingtaine). Sept d'entre eux ont été principalement recensés : les mouhakkimites, les azraqites, les najadites, les thaalabites, les ajradites, les ibadites et les sufrites. Tous partagent des fondements communs comme l'excommunication (takfir) des musulmans commettant des grands péchés, l'obligation de se révolter contre le dirigeant injuste ou débauché, ou encore l'excommunication de certains compagnons de Mahomet[réf. à confirmer]. Les Kharidjites furent ainsi nommés par Ali pour désigner tout mouvement musulman contestataire, qu'importent leurs revendications et leurs méthodes, pourtant radicalement opposées. Les ibadites, pacifistes, firent sécession durant son règne en lui reprochant son comportement belliqueux, refusèrent de partir en guerre et restèrent à Bassora. Ils ne cautionnèrent donc pas l'escalade de violence faisant suite à leur départ. (fr)
  • Khawārij (bahasa Arab: خوارج atau dibaca Khowaarij, secara harfiah memiliki arti "Mereka yang Keluar") ialah istilah umum yang mencakup sejumlah aliran dalam Islam yang awalnya mengakui kekuasaan Ali bin Abi Thalib, lalu menolaknya. Disebut Khowarij disebabkan karena keluarnya mereka dari barisan Ali yang saat itu dianggap sebagai pemimpin kaum muslimin yang sah. Awal keluarnya mereka dari pemimpin kaum muslimin yaitu pada zaman khalifah Ali bin Abi Thalib ketika terjadi (musyawarah) dua utusan. Mereka berkumpul disuatu tempat yang disebut Khoruro (satu tempat di daerah Kufah). Oleh sebab itulah mereka juga disebut Al Khoruriyyah. (in)
  • ハワーリジュ派(アラビア語: الخوارج‎ al-Khawārij)は、イスラーム教の初期に多数派(のちのスンナ派とシーア派)から政治的理由で分離することで成立した派。ハワーリジュは「出ていった者・離反した者」を意味し、単数形はハーリジー (خارجي‎ Khārijī) である。広義にはウンマが合意したイマームに対して謀反を企てる者、狭義にはアリー軍とムアーウィヤ軍とで交わされた和議に反対し、アリー陣営から離反した者達をいう。 スンナ派においてスンナ派以外の宗派は異端とされるため、しばしば迫害を受けた。また、ハワーリジュ派は多くの宗派に分裂しており、主要な分派だけで6つあるとされるが、その大部分はウマイヤ朝の圧力を受け消滅し、現存するものはその分派の1つで穏健派のイバード派のみである。 現代においては、自派以外のムスリムを不信仰者として武力行使する集団や、反体制派に対してのレッテルとしても使われ、しばしば弾圧される。例としてワッハーブ派が興った際に、ハナフィー学派のがそれらを「現代のハワーリジュ派」として糾弾した。 (ja)
  • Il Kharigismo è un ramo dell'Islam, distaccatosi dagli altri all'epoca del quarto califfo ʿAlī ibn Abī Ṭālib. Anche all'interno del Kharigismo (come nel Sunnismo e nello Sciismo) ci sono i sufi e no (che rifiutano l'approccio sufico considerato troppo libero). (it)
  • Charydżyzm (arab. ‏خوارج,‎ chawāridż) – najmniejszy z trzech głównych nurtów islamu (obok sunnizmu i szyizmu). Był pierwszą grupą rozłamową w tej religii, powstałą wskutek sporu o sukcesję do tronu kalifa. (pl)
  • Het kharidjisme (of khawaridj) (Arabisch: الخوارج, al-Khawāridj, enkelv. خارجي, khāridji), ook genoemd de ash-Shurat (Arabisch: الشراة, ash-Shurāt), is een scheuring binnen de islam die ontstond in het jaar 657 in Irak. Belangrijke kenmerken van de leer zijn de nadruk op daden in plaats van dogma's en het hebben van een goede inborst als geloofsrechtvaardiging. Zij verwerpen ritualisme en corrupt leiderschap, wat in het verre verleden leidde tot meerdere opstanden tegen het heersende gezag. Ze bestreden zowel de soennieten als de sjiieten in het verleden. Ze kwamen voor het eerst in opstand tegen de kaliefen Othman en Ali en vermoordden hen daarbij ook. De kharidjieten werden vervolgd en waren daardoor gedwongen het Arabisch Schiereiland te ontvluchten. (nl)
  • Kharijiter eller Khawarijer (arabiska: خوارج, khawārij, singularis khārijī, "de som utträder", de som lämnar", ”separatister”) kallades medlemmarna av en islamisk sekt i södra Mesopotamien, med centrum i Basra, under det sena 600-talet och tidiga 700-talet. Sekten var avskild från såväl sunniter som shiiter. Sekten, främst av medlemmar av stammen (Banu Tamim), bildades under åren av kamp om politisk hegemoni som följde efter profeten Muhammeds död. Mordet på den tredje kalifen Uthman utfört av myterister 656 följdes av en maktkamp mellan Ali och Uthmans släkting Muawiya I. Anhängare från båda sidor möttes 657 i slaget vid Siffin där omkring 12 000 kharijiter deltog i Alis armé. De lämnade dock hans armé för att bekämpa de båda stridande parterna. De besegrades senare av Ali själv i slaget vid Nahrawan. Kharijiterna överlevde dock som grupp, och en av dem utförde mordet på Ali 661. Kharijiterna hade blivit missnöjda med att Ali gått med på en skiljedom, en skiljedom som de ansåg gynnade Muawiya I. Den kharijitiska teologin var radikal och fundamentalistisk och ställde krav på en kompromisslös efterlevnad av deras tolkning av Koranens lära. De mest extrema kharijiterna betraktade alla moderata muslimer som otrogna kafirer och hycklare som kunde dödas ostraffat (en sed som brukar kallas takfir). Kharijiterna bannlyste alla som begick "grova synder". Kharijiterna menade att bara de mest puritanska medborgarna skulle tillåtas ha politisk makt, något som ledde till att sekten under hela sin existens var politiskt splittrad. Med tiden blev emellertid kharijiterna mer pragmatiska och mer toleranta mot islams huvudfåra. Deras huvudstad Basra blev 690-730 ett viktigt teologiskt centrum som attraherade de många som ville göra uppror mot det sunnitiska kalifatet. De inspirerade många muslimska utbrytningar som rustamiderna och midrariterna (?) och andra uppror i maghrebområdet. Den "kharijitiska" sekt som fortfarande existerar, ibaditerna, förkastar den kharijitiska etiketten andra vill ge den. De utgör en betydande del av befolkningen i Oman och det finns små grupper i Mzab-området i Algeriet, ön Jarba i Tunisien och i Libyen. Under modern tid brukar terroristgrupper som propagerar för takfir ibland kallas nykharijiter, till exempel i Algeriet och i Egypten. Även gruppen al-Qaida, ledd av Usama Bin Laden, kan ibland i arabisk media framställas som kharijiter/nykharijiter. al-Qaida själva anser sig inte vara kharijitliknande trots att de, liksom kharijiterna, anklagar andra muslimer för att vara otrogna (kafirer). (sv)
  • Хариджи́ти (від араб. خوارج‎ — виступати) — найраніше в ісламі релігійно-політичне угрупування, що утворилось в ході боротьби за владу між Алі і Муавією. Розчарувавшись в Алі як у вожді, група колишніх соратників почала збройну боротьбу проти нього. Так було покладено початок хариджитському руху. В літературі хариджити згадуються і під іншими назвами: мухаккіма, шурат, марікуна. Надалі хариджитами називали всіх, хто виступав проти законних правителів. З самого початку хариджити не були єдині ні в релігійних, ні в військово-політичних відношеннях. Джерела називають понад 20 хариджитських общин в різний час і різних краях Халіфату. Найзначиміші з них азракіти, ібадити і суфрити. Суперництво між ним ослаблювало хариджитський рух в цілому. Тим не менше могутні виступи хариджитів в Іраку, Ірані, Аравії, Північній Африці (де і понині збереглися общини ібадитів) тримали в постійній напрузі центральну владу. Хариджити зробили великий внесок у розробку ісламської догматики. Вони виробили своє вчення про верховну владу, протиставивши її як сунітській теорії халіфату, так і шиїтській доктрині імамату. Вони визнавали безумовну виборність голови релігійної общини-держави, не придаючи ніякого значення походженню кандидата. Умовами правомочності претендента на владу в мусульманській общині-державі вони вважали слідування Корану і сунні, справедливе обходження з людьми і здатність із зброєю в руках виступати проти несправедливого правителя. Хариджити визнавали право за кожною общиною на вибрання свого імама-халіфа і на його усунення, вважали імамів тільки уповноваженими общини, якій належить суверенна влада. В питаннях віри хариджити були поборниками неухильного виконання релігійних прописів. Виходячи з того, що істинна віра визначається вчинками, вони оголошували віровідступниками всіх, хто здійснив тяжкий гріх, і закликали вбивати їх. Жорстокість і фанатизм хариджитів звужували соціальну базу їх руху, що в кінцевому підсумку привело до його поразки. В наш час[коли?] хариджити представлені лише ібадитами в Омані і в деяких районах Північної Африки. (uk)
  • Os Carijitas (em árabe: خوارج,, "os que cindiram") foram o primeiro ramo a formar-se no Islão durante a Primeira Guerra Civil Islâmica de 655—661 entre Ali e Moáuia I sobre quem deveria ser o califa. Inicialmente partidários de Ali na contenda, rejeitaram as suas pretensões em 657, opondo-se igualmente às de Moáuia. Os Carijitas viriam por sua vez a dividir-se em vários subramos; um deles, o dos Ibaditas, é o único sobrevivente no mundo contemporâneo, englobando a maioria dos muçulmanos do Omã, mas com pequenos núcleos presentes na Argélia (oásis de Mzab), na ilha tunisina de Djerba e em Zanzibar. (pt)
  • Хариджиты (араб. الخوارج‎ — вышедшие, возмутившиеся, мятежники‎, также в научной литературе используется наименование хавариджи, что является более точным произношением арабского оригинала) самоназвание — аш-Шурат (араб. الشراة‎ — меняющиеся‎) — исламское религиозно-политическое течение, возникшее в ходе Первой фитны (656—661). Первоначально наименование «хариджиты» взяли бывшие сторонники праведного халифа Али, которые в 657 году восстали из-за недовольства его решением провести третейский суд после безрезультатной Сиффинской битвы против основного претендента на халифат Муавии. Согласно хариджитам, судить смертных позволено лишь Богу. Это утверждение в дальнейшем стало их боевым девизом. Али разгромил мятежников в битве при Нахраване год спустя, но течение продолжило своё существование, и в 661 году Али убил Абдуррахман ибн Мулджам, которого принято считать одним из последователей движения. (ru)
  • 哈瓦利吉派(阿拉伯语:الخوارج‎,al-Khawārij),或哈里哲,即“分离者”,是伊斯兰教最早出现的宗教政治派别,最早见于——穆罕默德去世后的领导人危机。该次领导危机最后演化为反抗阿里政权的叛乱,当时他同意与穆阿威叶一世停战,依照《古兰经》就哈里發國的继承权问题作出裁决。后因不满裁决结果,哈瓦利吉派刺杀了阿里,并且在接下来的数百年内,哈瓦利吉派都是哈里发国的叛乱根源。 哈瓦利吉派認為「唯有真主能做出判斷」,因而反對運用裁决作為決定新哈里發的手段。他們認為裁决是由凡人來做出決定,而戰場上的勝利者才是真主的選擇。他們認為任何穆斯林,就算不是古萊什部族甚至不是阿拉伯人,只要具備完善的道德,也能成為社群的領導人伊瑪目。假使領導人墮落了,穆斯林就有責任起而反對並將其推翻。 一部份哈瓦利吉派逐漸發展出有別於主流遜尼派和什葉派穆斯林的教條,尤其是採用一種激進的方式對待 takfir ── 即被判定是變節者和不信阿拉者。 (zh)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 296037 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 95421 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1123001206 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:authorLink
  • Clifford Edmund Bosworth (en)
  • Giorgio Levi Della Vida (en)
dbp:doi
  • 10.116300 (xsd:double)
dbp:first
  • Adam (en)
  • Keith (en)
  • R. (en)
  • T. (en)
  • Moktar (en)
  • C. Edmund (en)
  • Giorgio Levi (en)
  • Wilferd (en)
dbp:last
  • Bosworth (en)
  • Madelung (en)
  • Della Vida (en)
  • Lewicki (en)
  • Gaiser (en)
  • Lewinstein (en)
  • Rubinacci (en)
  • Djebli (en)
dbp:pages
  • 107 (xsd:integer)
  • 648 (xsd:integer)
  • 766 (xsd:integer)
  • 810 (xsd:integer)
  • 1074 (xsd:integer)
dbp:title
  • Ṣufriyya (en)
  • Azāriqa (en)
  • Azāriḳa (en)
  • Khārijīs (en)
  • Khāridjites (en)
  • Ibāḍiyya (en)
  • Kharijites in Persia (en)
  • Taḥkīm (en)
  • al-Ibāḍiyya (en)
dbp:url
dbp:volume
  • 1 (xsd:integer)
  • 3 (xsd:integer)
  • 4 (xsd:integer)
  • 9 (xsd:integer)
  • 10 (xsd:integer)
dbp:wikiPageUsesTemplate
dbp:year
  • 2008 (xsd:integer)
  • 2009 (xsd:integer)
  • 2020 (xsd:integer)
  • 2021 (xsd:integer)
dcterms:subject
rdf:type
rdfs:comment
  • Οι Χαριζίτες (αραβικά: الخوارج‎) εμφανίστηκαν στον πρώτο αιώνα του Ισλάμ κατά τη διάρκεια της , της κρίσης ηγεσίας μετά το θάνατο του Μωάμεθ. Εξεγέρθηκαν ενάντια στην εξουσία του Χαλίφη Αλή, ο οποίος συμφώνησε σε διαιτησία με τον αντίπαλό του, τον Μωαβία Α΄, ώστε να αποφασιστεί η διαδοχή του Χαλιφάτου μετά τη (657). Ένας Χαριζίτης αργότερα δολοφόνησε τον Αλή και για εκατοντάδες χρόνια οι Χαριζίτες ήταν πηγή εξέγερσης ενάντια στο Χαλιφάτο. (el)
  • ハワーリジュ派(アラビア語: الخوارج‎ al-Khawārij)は、イスラーム教の初期に多数派(のちのスンナ派とシーア派)から政治的理由で分離することで成立した派。ハワーリジュは「出ていった者・離反した者」を意味し、単数形はハーリジー (خارجي‎ Khārijī) である。広義にはウンマが合意したイマームに対して謀反を企てる者、狭義にはアリー軍とムアーウィヤ軍とで交わされた和議に反対し、アリー陣営から離反した者達をいう。 スンナ派においてスンナ派以外の宗派は異端とされるため、しばしば迫害を受けた。また、ハワーリジュ派は多くの宗派に分裂しており、主要な分派だけで6つあるとされるが、その大部分はウマイヤ朝の圧力を受け消滅し、現存するものはその分派の1つで穏健派のイバード派のみである。 現代においては、自派以外のムスリムを不信仰者として武力行使する集団や、反体制派に対してのレッテルとしても使われ、しばしば弾圧される。例としてワッハーブ派が興った際に、ハナフィー学派のがそれらを「現代のハワーリジュ派」として糾弾した。 (ja)
  • Il Kharigismo è un ramo dell'Islam, distaccatosi dagli altri all'epoca del quarto califfo ʿAlī ibn Abī Ṭālib. Anche all'interno del Kharigismo (come nel Sunnismo e nello Sciismo) ci sono i sufi e no (che rifiutano l'approccio sufico considerato troppo libero). (it)
  • Charydżyzm (arab. ‏خوارج,‎ chawāridż) – najmniejszy z trzech głównych nurtów islamu (obok sunnizmu i szyizmu). Był pierwszą grupą rozłamową w tej religii, powstałą wskutek sporu o sukcesję do tronu kalifa. (pl)
  • Het kharidjisme (of khawaridj) (Arabisch: الخوارج, al-Khawāridj, enkelv. خارجي, khāridji), ook genoemd de ash-Shurat (Arabisch: الشراة, ash-Shurāt), is een scheuring binnen de islam die ontstond in het jaar 657 in Irak. Belangrijke kenmerken van de leer zijn de nadruk op daden in plaats van dogma's en het hebben van een goede inborst als geloofsrechtvaardiging. Zij verwerpen ritualisme en corrupt leiderschap, wat in het verre verleden leidde tot meerdere opstanden tegen het heersende gezag. Ze bestreden zowel de soennieten als de sjiieten in het verleden. Ze kwamen voor het eerst in opstand tegen de kaliefen Othman en Ali en vermoordden hen daarbij ook. De kharidjieten werden vervolgd en waren daardoor gedwongen het Arabisch Schiereiland te ontvluchten. (nl)
  • 哈瓦利吉派(阿拉伯语:الخوارج‎,al-Khawārij),或哈里哲,即“分离者”,是伊斯兰教最早出现的宗教政治派别,最早见于——穆罕默德去世后的领导人危机。该次领导危机最后演化为反抗阿里政权的叛乱,当时他同意与穆阿威叶一世停战,依照《古兰经》就哈里發國的继承权问题作出裁决。后因不满裁决结果,哈瓦利吉派刺杀了阿里,并且在接下来的数百年内,哈瓦利吉派都是哈里发国的叛乱根源。 哈瓦利吉派認為「唯有真主能做出判斷」,因而反對運用裁决作為決定新哈里發的手段。他們認為裁决是由凡人來做出決定,而戰場上的勝利者才是真主的選擇。他們認為任何穆斯林,就算不是古萊什部族甚至不是阿拉伯人,只要具備完善的道德,也能成為社群的領導人伊瑪目。假使領導人墮落了,穆斯林就有責任起而反對並將其推翻。 一部份哈瓦利吉派逐漸發展出有別於主流遜尼派和什葉派穆斯林的教條,尤其是採用一種激進的方式對待 takfir ── 即被判定是變節者和不信阿拉者。 (zh)
  • الخوارج اسم أطلقه مخالفو فرقة قديمة محسوبة على الإسلام كانوا يسمون أنفسهم بـ«أهل الإيمان»، وهي أول فرقة ظهرت في الإسلام علي يد ذو الخويصرة التميمي، واشتهرت بالخروج بالسيف علي عثمان بن عفان وقتله، وخروجهم بالسيف على علي بن أبي طالب بعد معركة صفين سنة 37هـ؛ لرفضهم التحكيم بعد أن عرضوه عليهم وقتل علي بن أبي طالب عبر ضرب عنقه وهو يصلي علي يد عبد الرحمن بن ملجم المذحجي ثأراً لقتلى جيش الخوارج في معركة النهروان. وقد عرف الخوارج على مدى تاريخهم بالمغالاة في الدين وبالتكفير والتطرف، كما عرفوا بالصدق الشديد كونهم يعتبرون الكذب من الكبائر المُكفرة ولذلك كان يثق علماء الحديث برواة الخوارج فيقول أبو داوود: «ليس في أصحاب الأهواء أصح حديثا من الخوارج، ثم ذكر عمران بن حطان وأبا حسان»، وقد عرفوا أيضا بكثرة الصلاة والصيام وقراءة القرآن فيقول النبي ﷺ: «يحقر أحدكم صلاته مع صلاتهم وصيامه مع صيامهم يقرءون القر (ar)
  • El kharigisme (àrab: الخوارج, al-ẖawārij, ‘els kharigites’, ‘els dissidents’; en singular, الخارجي, al-ẖārijī) és una de les tres branques en què es va dividir l'islam arran dels problemes successoris del califat pels volts de l'any 661: ortodoxos (o sunnites), xiïtes i kharigites. (ca)
  • Cháridža (arabsky الخوارج‎) je název islámské sekty. Vznikla v roce 657 v době mocenského zápasu mezi Alím, Mohamedovým bratrancem a zetěm, a Mu'ávijou, bratrancem 3. chalífy Uthmána. Vojska obou mužů se střetla nedaleko . Když začal mít Alí převahu, vyzval ho Mu'ávija k dohodě na základě rozsudku podle koránu, na což Alí přistoupil. Několik tisíc rozčarovaných příslušníků Alího armády vzápětí opustilo tábor, jelikož byli přesvědčeni, že v tomto případě patří rozsudek jedině Bohu. Tato skupina se uchýlila do , kde prohlásili Alího konání za nepřípustné a v roce 661 jeden z příslušníků cháridži Alího zavraždil. (cs)
  • Die Charidschiten (arabisch الخارجية, DMG al-Ḫāriǧīya) oder Chawāridsch (arabisch الخوارج, DMG al-Ḫawāriǧ ‚die [zum Kampf] Ausziehenden‘) waren eine religiös-politische Oppositionsbewegung des frühen Islams, die in der Zeit des Aufruhrs nach der Ermordung des dritten Kalifen ʿUthmān ibn ʿAffān im Jahre 656 entstand. Die beiden Begriffe, die von dem vieldeutigen arabischen Verb ḫaraǧa („hinausgehen, sich absondern, ausziehen zum Kampf, rebellieren“) abgeleitet sind, sind allerdings nur Fremdbezeichnungen. Die Angehörigen der Bewegung selbst bezeichneten sich meist als Schurāt („[Selbst]verkaufende“), ein Name, der von dem Prinzip des Schirā' abgeleitet ist, das bei ihnen eine tragende Bedeutung hatte. Die frühen Charidschiten nannte man nach ihrem ersten Lager in Harūrā' nahe Kufa auch Harū (de)
  • Ĥariĝismo kies sekvantoj estas la ĥariĝanoj (arabe خارجي, ĥāriĝī plurale arabe خوارج, ĥaŭāriĝ) estas unu el la tri ĉefaj teologiaj branĉoj de Islamo, kune kun la ŝijaismo kaj sunaismo. Ĥariĝismo venas de la vorto ĥariĝi t.e. "tiu kiu eliras", rilate al la foriro de muzulmanoj en 657 forlasante la bofilon kaj kuzon de Mohamedo, Ali Ibn Abi Talib, ĉar li akceptis la bataladon inter li kaj sia malamiko, la umajada Mu'aŭija. La rigoreco rilate al la plenumado de ĉiuj islamaj preceptoj kontrastas kun la granda toleremo de ĥariĝano al aliaj religianoj. (eo)
  • El jariyismo o cariyismo (en árabe: خارجي jāriŷī, plural خوارج jawāriŷ) es una de las tres ramas principales del islam, junto a la del chiismo y el sunnismo. La palabra jariyí significa "el que se sale", en referencia a la deserción que protagonizaron en el año 657 cuando abandonaron el bando de Alí al aceptar este, en el campo de batalla de Siffín, un arbitraje entre él y su adversario, el omeya Muawiya. Fue un jariyí Harūrī, Abd al-Rahman ibn Mulyam, quien asesinó a Alí en el año 661. (es)
  • The Kharijites (Arabic: الخوارج, romanized: al-Khawārij, singular Arabic: خارجي, romanized: khāriji), also called al-Shurat (Arabic: الشراة, romanized: al-Shurāt), were an Islamic sect which emerged during the First Fitna (656–661). The first Kharijites were supporters of Ali who rebelled against his acceptance of arbitration talks to settle the conflict with his challenger, Mu'awiya, at the Battle of Siffin in 657. They asserted that "judgment belongs to God alone", which became their motto, and that rebels such as Mu'awiya had to be fought and overcome according to Qur'anic injunctions. Ali defeated the Kharijites at the Battle of Nahrawan in 658, but their insurrection continued. Ali was assassinated in 661 by a Kharijite seeking revenge for the defeat at Nahrawan. (en)
  • Kharijismoa islamaren hiru adar nagusietako bat da, xiismoaren eta sunnismoaren ondoan. Khawarij (arabieraz: الخوارج‎, al-Khawārij, singularrez خارجي, khāriji) hitza exonimo bat da eta "irteten direnak" esan nahi du, 657an bere arerioa zen Muawiyah I.aren alde Aliren bandoa utzi zutenean protagonizatu zuten desertzioari erreferentzia eginez. Islamaren aginduak betetzean duen zorroztasunak beste erlijioekiko tolerantzia handia du kontrapuntutzat. (eu)
  • Le kharidjisme ou kharijisme est une branche de l'Islam apparue lors de l'arbitrage entre Ali et Mu'awiya à l'issue de la bataille de Siffin qui les avaient opposés en 657. Il s'agit de la troisième branche, à côté du sunnisme, majoritaire, et du chiisme. Ses adeptes sont les khāridjites (en arabe : khawāridj, خوارج, sortants, dissidents) réduits aujourd'hui aux seuls ibadites. (fr)
  • Khawārij (bahasa Arab: خوارج atau dibaca Khowaarij, secara harfiah memiliki arti "Mereka yang Keluar") ialah istilah umum yang mencakup sejumlah aliran dalam Islam yang awalnya mengakui kekuasaan Ali bin Abi Thalib, lalu menolaknya. Disebut Khowarij disebabkan karena keluarnya mereka dari barisan Ali yang saat itu dianggap sebagai pemimpin kaum muslimin yang sah. (in)
  • Хариджиты (араб. الخوارج‎ — вышедшие, возмутившиеся, мятежники‎, также в научной литературе используется наименование хавариджи, что является более точным произношением арабского оригинала) самоназвание — аш-Шурат (араб. الشراة‎ — меняющиеся‎) — исламское религиозно-политическое течение, возникшее в ходе Первой фитны (656—661). Первоначально наименование «хариджиты» взяли бывшие сторонники праведного халифа Али, которые в 657 году восстали из-за недовольства его решением провести третейский суд после безрезультатной Сиффинской битвы против основного претендента на халифат Муавии. Согласно хариджитам, судить смертных позволено лишь Богу. Это утверждение в дальнейшем стало их боевым девизом. Али разгромил мятежников в битве при Нахраване год спустя, но течение продолжило своё существование, (ru)
  • Kharijiter eller Khawarijer (arabiska: خوارج, khawārij, singularis khārijī, "de som utträder", de som lämnar", ”separatister”) kallades medlemmarna av en islamisk sekt i södra Mesopotamien, med centrum i Basra, under det sena 600-talet och tidiga 700-talet. Sekten var avskild från såväl sunniter som shiiter. Den "kharijitiska" sekt som fortfarande existerar, ibaditerna, förkastar den kharijitiska etiketten andra vill ge den. De utgör en betydande del av befolkningen i Oman och det finns små grupper i Mzab-området i Algeriet, ön Jarba i Tunisien och i Libyen. (sv)
  • Os Carijitas (em árabe: خوارج,, "os que cindiram") foram o primeiro ramo a formar-se no Islão durante a Primeira Guerra Civil Islâmica de 655—661 entre Ali e Moáuia I sobre quem deveria ser o califa. Inicialmente partidários de Ali na contenda, rejeitaram as suas pretensões em 657, opondo-se igualmente às de Moáuia. (pt)
  • Хариджи́ти (від араб. خوارج‎ — виступати) — найраніше в ісламі релігійно-політичне угрупування, що утворилось в ході боротьби за владу між Алі і Муавією. Розчарувавшись в Алі як у вожді, група колишніх соратників почала збройну боротьбу проти нього. Так було покладено початок хариджитському руху. В літературі хариджити згадуються і під іншими назвами: мухаккіма, шурат, марікуна. Надалі хариджитами називали всіх, хто виступав проти законних правителів. (uk)
rdfs:label
  • Kharijites (en)
  • خوارج (ar)
  • Kharigisme (ca)
  • Cháridža (cs)
  • Charidschiten (de)
  • Χαριζίτες (el)
  • Ĥariĝismo (eo)
  • Jariyismo (es)
  • Kharijismo (eu)
  • Khawarij (in)
  • Kharidjisme (fr)
  • Kharigismo (it)
  • ハワーリジュ派 (ja)
  • Kharidjisme (nl)
  • Carijitas (pt)
  • Charydżyzm (pl)
  • Хариджиты (ru)
  • Kharijiter (sv)
  • Хариджити (uk)
  • 哈瓦利吉派 (zh)
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:battle of
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is dbp:combatant of
is rdfs:seeAlso of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License