| p:abstract
| - Gilbert de Clare, 7th Earl of Hertford and 3rd Earl of Gloucester (September 2, 1243, at Christchurch, Hampshire – December 7, 1295) was a powerful English noble. Also known as "Red" Gilbert de Clare, probably because of his hair colour. (en)
- Gilbert de Clare, 7de graaf van Hertford en 3de graaf van Gloucester, bijg. de Rode, (Christchurch, 2 september 1243 – 7 december 1295) was een zoon van Richard de Clare, graaf van Gloucester en Hertford, en van Maud de Lacy, gravin van Lincoln. Gilbert erfde de bezittingen van zijn vader in 1262. Zolang hij minderjarig was, stond hij onder de hoede van Humphrey de Bohun, 2de graaf van Hereford. In april 1264 leidde Gilbert de Clare de slachtpartij op de Joden in Canterbury, zoals Simon V van Montfort in Leicester had gedaan. Hij steunde Simon de Montfort in diens opstand tegen Hendrik III. Hij was het die de koning gevangen nam in 1264. De opstand werd onderdrukt en Gilbert de Clares kastelen in Kingston en Tonbridge werden hem door koning Hendrik III afgenomen. De koning stond wel toe dat Alice de Lusignan in Tonbridge kon blijven, omdat het zijn nicht was, terwijl de Clare en Simon van Montfort werden aangeklaagd voor verraad. In 1264 werden Gilbert en zijn trawanten verbannen door Guy Foulques en werden zijn bezittingen onder interdict geplaatst. In 1268 vertrok hij op kruistocht vanuit Northampton als boetedoening voor zijn misdaden. Als dank voor zijn steun aan prins Edward, kreeg hij in 1265 het kasteel en de titel van Abergavenny en het kasteel van Brecknock. Gilbert huwde een eerste maal met Adelheid van Lusignan, dochter van Hugo XI van Lusignan. Zij was een familielid van koning Hendrik III, maar het werd een ongelukkig huwelijk. Gilbert en Adelheid scheidden in 1267. Er werd beweerd dat Adelheids liefde uitging naar haar neef Edward. Gilbert en Adelheid hadden de volgende dochters: Isabella, gehuwd met Guy de Beauchamp, 10de graaf van Warwick, en met Maurice de Berkeley, 2de baron Berkeley, Johanna, gehuwd met Duncan Macduff, 7de graaf van Fife, en met Gervase Avenel. Het huwelijk met Alice werd tenslotte in 1285 geannuleerd en Gilbert hertrouwde met Johanna van Akko, een dochter van Edward I en diens eerste echtgenote Eleonora van Kastilië. Edward trachtte op deze wijze de Clare en zijn bezittingen nauwer aan de kroon te binden. Gilbert en Johanna hadden één zoon, zijn opvolger Gilbert, graaf van Gloucester die sneuvelde in de slag om Bannockburn, en drie dochters: Eleonora, gehuwd met Hugh le Despenser, gunsteling van haar oom Edward II, terechtgesteld in 1326, en nadien met William de la Zouche; Margaretha, gehwud met Piers Gaveston en met Hugh Audeley; en de jongste, Elisabeth de Clare (1295 - 1360), in 1308 gehuwd met John de Burgh, in 1316 met Theobald van Verdun en met Roger d'Amory in 1317. (nl)
- Gilbert de Clare, 7. hrabia Hertford i 3. hrabia Gloucester (ur. 2 września 1243 w Christchurch w hrabstwie Hampshire, zm. 7 grudnia 1295 w zamku Montmouth), angielski możnowładca, najstarszy syn Richarda de Clare, 6. hrabiego Hertford, i Maud de Lacy, córki 1. hrabiego Lincoln. Nazywany "Czerwonym" Gilbertem de Clare, prawdopodobnie od koloru włosów. Po śmierci ojca w 1262 r. został 7. hrabią Hertford i 3. hrabią Gloucester. Przez pewien czas znajdował się pod opieką Humphrey'a de Bohun, 2. hrabiego Hereford. W kwietniu 1264 r. Hertford dokonał masakry Żydów w Canterbury. Był stronnikie lidera frakcji baronów, Szymona de Montfort. Stanął też po jego stronie, kiedy w 1264 r. rozpoczęła się wojna między baronami a królem Henrykiem III. Na początku wojny Henryk zdobył należące do Hertforda zamki Kingston i Tonbridge. 12 maja ogłosił Montforta i de Clare'a zdrajcami. 14 maja, tuż przed bitwą pod Lewes, Gilbert i jego młodszy brat Thomas, zostali pasowani na rycerzy. Podczas bitwy Hertford dowodził centrum armii baronów i wziął do niewoli króla Henryka. Wkrótce potem do niewoli dostał się syn króla, książę Edward. Montfort i de Clare zostali faktycznymi władcami Anglii. 20 października 1264 r. zostali ekskomunikowani przez papieskiego legata. Wkrótce między Montfortem a de Clare'em doszło do rozłamu. W maju 1265 r. Hertford pomógł w ucieczce księciu Edwardowi i przeszedł na jego stronę. Aby przeszkodzić Montfortowi w ucieczce hrabia zniszczył statki w Bristolu i mosty na rzece Severn. 16 lipca brał udział w zwycięskiej dla księcia Edwarda bitwie pod Kenilworth. 4 sierpnia dowodził drugim hufcem w decydującej bitwie pod Evesham, w której zginął Montfort. 24 czerwca 1268 r. Hertford złożył śluby krucjatowe w Northampton, ale nie wyruszył na wyprawę krzyżową. W tym samym roku rozpoczyna budowę zamku obronnego w Caerphilly. Kontynuował za to spór z walijskim księciem Llewelynem, ale bez rezultatu. Po śmierci Henryka III 16 listopada 1272 r. hrabia zaprzysiągł wierność księciu Edwardowi, który właśnie wracał z krucjaty. Hertford sprawował rządy w jego imieniu do 1274 r. W sierpniu tego roku hrabia przywitał króla w zamku Tonbridge. Ok. 1253 r. poślubił Alicję de Lusignan, córkę Hugona XI de Lusignan, hrabiego de La Marche. Alicja była bratanicą króla Henryka III. Gilbert miał z nią dwie córki: Isabel de Clare, żona Guy de Beauchampa, 10. hrabiego Warwick, i Maurice'a de Berkeley, 2. barona Berkley Joan de Clare, żona Donnchadha III, hrabiego Fife, i Gerwazego Avenela Gilbert i Alicja znaleźli się w 1267 r. w separacji. Podobno hrabina miała romans z księciem Edwardem. Ostatecznie małżeństwo to zostało anulowane w 1285 r. 30 kwietnia 1290 r. Gilbert poślubił Joannę z Akki, córkę króla Anglii Edwarda I Długonogiego i Eleonory, córki Ferdynanda III Świętego, króla Kastylii. Gilbert i Joanna mieli razem syna i trzy córki: Gilbert de Clare, 8. hrabia Hertford i 4. hrabia Gloucester Eleanor de Clare, żona Hugona Despensera Młodszego i Williama de la Zouche Margaret de Clare, żona Piersa Gavestona i Hugh de Audley'a, 1. hrabiego Gloucester Elizabeth de Clare, żona Johna de Burgh, Tybalda II de Verdun i Rogera d'Amory 3 lipca 1290 r. hrabia wydał w Clerkenwell wielki bankiet z okazji swojego ślubu. Później wraz z żoną złożyli śluby krucjatowe, ale ponownie nic nie wyszło z wyprawy do Ziemi Świętej. Hrabia wdał się za to w spór z biskupem Llandaff, który w 1291 r. przerodził się w prywatną wojnę między oponentami. Obaj zostali pojmani przez króla Edwarda, a Hertford jako agresor musiał zapłacić 10 000 marek. Zmarł w 1295 r. w zamku Monmouth i został pochowany w Tewkesbury. Wszystkie jego tytuły przypadły jego jedynemu synowi, Gilbertowi. (pl)
- Gilbert de Clare, 7:e earl av Hertford och 3:e earl av Gloucester, född 2 september 1243 i Christchurch, Hampshire, död 7 december 1295, var en mäktig normandisk adelsman. Han kallades "Red" Gilbert de Clare, troligen på grund av sin hårfärg. Han byggde Caerphilly Castle. Han var son till Richard de Clare, earl av Gloucester och Hertford, och Maud de Lacy, grevinna av Lincoln, dotter till John de Lacy och Margaret de Quincy. Gilbert ärvde faderns gods 1262, samt tog titlarna, däribland lord av Glamorgan, från 1263. Då han var minderårig då fadern dog kom han under Humphrey de Bohun, 2:e earl av Hereford. I april 1264, ledde han en massaker mot judar i Canterbury, så som Simon de Montfort hade gjort i London. Gilbert de Clares slott i Kingston och Tonbridge beslagtogs av kung Henrik III av England. Kungen lät dock hans grevinna, som befann sig i det senare att gå fri eftersom hon var hans niece; 12 maj förklarades han och Montfort vara förrädare. Två dagar senare, före slaget vid Lewes, 14 maj, dubbade Montfort earlen och hans bror Thomas. Earlen hade befälet över slagets andra linje och tillfångatog kungen, efter att ha slagit ned hans häst. Då prins Edvard också hade tagits tillfånga innehade Montfort och earlen makten. 20 oktober 1264 exkommunicerades Gilbert och hans anhängare av ett påvligt legat. Under den följande månaden, då de hade erövrat Gloucester och Bristol förklarades prinsen Edvard Longshanks och earlen vara rebeller. Earlen förstörde skepp i Bristol och bron över Severn för att hindra att Montfort flydde. Han delade prinsens seger vid Kenilworth [[16 juli] och i slaget vid Evesham, 4 augusti, där Montfort dödades. Han ledde den andra divisionen och bidrig stort till segern. Vid kung Henrik III:s död 16 november 1272, var earlen en av de första som svor Edvard I sin trohet. Edvard var på Sicilien på väg tillbaka från korståget. Följande dag han tillsammans med ärkebiskopen av York in i London och utropade fred för alla, kristna och judar, och för första gången säkrade erkännandet kungens äldste sons rätt att omedelbart ärva tronen. Sedan var han Guardian of England tills kungen återvänt till England i augusti 1274. Hans första äktenskap var med Alice de Lusignan, dotter till Hugh XI av Lusignan. De gifte sig omkring 1253, då Gilbert var i tioårsåldern. Hon var högättad och niece till kung Henrik, men det var inget lyckat äktenskap. De fick två döttrar innan de separerade 1267; det påstod att Alice hade känslor för sin kusin, prins Edvard. Innan detta hade, Gilbert och Alice fått två döttrar: Isabel de Clare, född 10 mars 1262, död 1333, g.m Guy de Beauchamp, 10:e earl av Warwick; Maurice de Berkeley,e baron Berkeley Joan de Clare, född 1264, död efter 1302, g.m Duncan Macduff, 7:e earl av Fife; Gervase Avenel Efter att hans äktenskap med Alice de Lusignan slutligen annulerats 1285, gifte han sig med Joan av Acre, dotter till kung Edvard I av England och hans första maka Eleanora av Kastilien. Enligt deras äktenskapskontrakt kunde deras sammanlagda egendomar endast ärvas av en direkt ättling. 3 juli 1290 gav earlen en stor bankett på Clerkenwell för att fira sitt bröllop med with the Joan of Acre som ägt rum 30 april 1290. Sedan ska de ha givit sig iväg på korståg, men i september undertecknade han baronernas brev till påven och 2 november avstod han sina anspråk att utse biskop i Llandaff. Följande år hade hans gräl om Brecknock med earlen av Hereford kulminerat till ett privat krig dem emellan. Både fängslades av kungen och fick böta. Han avled på Monmouth Castle [7 december]] 1295, och begravdes i Tewkesbury, på sin farfar Gilbert de Clares vänstra sida. (sv)
|
![[RDF Data]](http://dbpedia.org/statics/sw-cube.png)
