| dbo:abstract
|
- Eugène Rouher (* 30. November 1814 in Riom; † 3. Februar 1884 in Paris) war ein französischer Staatsmann. Von 1863 bis 1869 stand er fast sechs Jahre lang als Staatsminister an der Spitze der französischen Regierung. Er hatte maßgeblichen Einfluss auf Kaiser Napoleon III., dessen Politik er meist vorbehaltlos verteidigte. Nach dem Sturz des Kaisers 1870 setzte er sich, politisch weiterhin aktiv, für die Interessen des Sohnes Napoleons III., Napoléon Eugène Louis Bonaparte, ein. (de)
- Eugène Rouher (30 November 1814 – 3 February 1884) was a French statesman of the Second Empire. He was born at Riom (Puy-de-Dôme), where he practised law after taking his degree in Paris in 1835. In 1846 he sought election to the Chamber of Deputies as an official candidate of the Guizot ministry. It was only after the Revolution of 1848, however, that he became deputy for the department of Puy-de-Dôme. Re-elected to the Legislative Chamber in 1849 he succeeded Odilon Barrot as minister of justice, with the additional office of keeper of the seals (20 December 1848 to 26 October 1851 and 3 December 1851 to 22 January 1852). From the tribune of the Chamber he described the revolution of February as a "catastrophe," and he supported reactionary legislation, notably the bill (31 May 1850) for the limitation of the suffrage. After the coup d'état of 2 December 1851, he was entrusted with the redaction of the new constitution, and on his resignation of office in January became vice-president of the Council of State. After the formal establishment of the Empire, Napoleon III rewarded him with a grant of £40,000 and the estate of Cirey. In 1855 he became minister of agriculture, commerce and public works, and in 1856 senator. He created France's excellent system of railways without making them a state monopoly, and he conducted the complicated negotiations for the treaty of commerce with England which was concluded in January 1860, and subsequently arranged similar treaties with Belgium and Italy. On 23 June 1863 he became minister president of the Council of State, and on the death of Adolphe Billault on 18 October 1863 minister of state and chief spokesman of the emperor. before the Corps Législatif. Although the government had a great majority in the Chamber, the opposition counted the redoubtable names of Adolphe Thiers, Berryer and Jules Favre, and government measures were only passed by frequent resort to the closure. Rouher had to defend Napoleon's foreign adventures as well as the free trade treaties and the extravagances of Baron Haussmann for which he was directly responsible. After an attempted defence of the foreign policy which had aided the aggrandizement of Prussia at the expense of Austria, Thiers told him in the Chamber that there were "no more blunders left for him to make." He opposed the abortive Liberal concessions of January 1867, announced in a personal letter from Napoleon III to himself, and resigned with the rest of the cabinet, only to resume office after a short interval as minister of finance from 20 January to 13 November 1867. When concessions became inevitable Rouher, the "vice-empereur" resigned to make way after six months' interval for Emile Ollivier. He still fought for reaction in his new office of President of the French Senate from 20 July, to 4 September 1870. After the fall of the Empire he fled to England, but returned to France a year later to work for the fortunes of the prince imperial. After serious disturbances he was elected member for Ajaccio on 11 February 1872, his election being characterized by the prefect of Corsica as a regular conspiracy in favour of the Empire. In the Chamber, where he subsequently represented Riom, he formed the group of the Appel au Peuple. His first speech in the House was the occasion (21 May 1872) of violent attacks by Audiffret-Pasquier and Léon Gambetta. In the 1876 legislative elections for the Bastia constituency Rouher won 8,790 votes against 4,367 votes for Patrice de Corsi, and was proclaimed elected on 25 February 1876. The death of the prince imperial in 1879 put an end to the serious chances of the Bonapartists, although Rouher sought to secure the recognition of Prince Napoleon, son of Napoleon's brother Jerome, as heir to the Imperial honours. Rouher lost his reason after a stroke of paralysis in 1883, and died a few months later. (en)
- Eugène Rouher (Riom, 1814ko azaroaren 30a - Paris, 1884ko otsailaren 3a) frantses politikaria izan zen. Diputatu errepublikanoa izan zen 1858-1849 urteetan, eta Luis Napoleonen aldeko agertu zen. 1849-1852 urteetan Justiziako ministro izan zen, Estatuko Kontseiluko lehendakariordea, Nekazaritzako ministro eta Herri Lanetakoa (1855-1863), senataria (1856) eta Estatuko Kontseiluko lehendakaria (1863). 1863an Estatuko ministro hautatu zuten eta, izenez hala ez bazen ere, izatez lehen ministro eta Finantzetako ministro izan zen (1867). Mexikorako espedizio bat bultzatu zuen, eta Austria eta Italiarekin isilpeko hitzarmena izenpetu zuen (1866-1888). 1869ko hauteskundeen ondoren, kargua utzi zuen eta senatuko lehendakari izan zen. Ingalaterrara erbesteratu zen 1870ean, eta hurrengo urtean itzuli zen Frantziara. Diputatu bonapartista izan zen 1872-1881 urteetan. (eu)
- Eugène Rouher est un homme de loi et un homme politique français, né à Riom, le 30 novembre 1814, et mort à Paris, le 3 février 1884. Il fut l'un des principaux personnages du Second Empire. Sa position prééminente au sommet de l'État dans les années 1860, lorsqu'il occupa notamment les fonctions de ministre présidant le conseil d'État puis de ministre d'État de 1863 à 1869, lui valut d'être qualifié de « Vice-Empereur ». Il fut, entre la mort de Napoléon III (1873) et celle du prince Impérial (1879), le principal chef du parti bonapartiste. (fr)
- Eugène Rouher (Riom, 30 novembre 1814 – Parigi, 3 febbraio 1884) è stato un politico francese. (it)
- Eugène Rouher (Riom, 30 november 1814 - Parijs, 3 februari 1884) was een Frans advocaat en politicus. Hij was een van de belangrijkste figuren van het Tweede Franse Keizerrijk. Zijn vooraanstaande positie in het bestuur van Frankrijk in de jaren 1860 leveren hem de bijnaam vice-keizer op. (nl)
- Eugène Rouher, född den 30 november 1814 i Riom, död den 3 februari 1884 i Paris, var en fransk politiker. Roher var först advokat i sin födelsestad, men kastade sig efter februarirevolutionen 1848 in i politiken. Han blev deputerad både i den och den och var två gånger minister under republikens korta tillvaro. Vid statskuppen den 2 december 1851 slöt han sig omedelbart och hängivet till Napoleon III och var sedan under hela dennes levnad en av hans mest nitiska, betrodda och oegennyttiga tjänare och vänner. Han blev genast justitieminister (3 december 1851-22 januari 1852) och vid kejsardömets upprättande ordförande i en av "" sektioner. År 1855 blev han minister för handel, jordbruk och allmänna arbeten och genomförde som sådan en mångfald betydande reformer, såsom kontrakten med de stora järnvägsbolagen (1859), frihandelns införande genom handelstraktaten med Storbritannien (1860), åtskilliga sociala förbättringar samt de stora arbetena för Paris utveckling och försköning. År 1863 utnämndes Rouher till och blev som sådan kejsarens officiella representant hos kamrarna. Han försvarade glänsande och hårdnackat 1852 års författning och kejsarens personliga maktutövning. Han ingrep även med våld för att rätta de kommunala valen i önskad riktning, men lyckades inte kväva oppositionen eller hindra utförandet av Napoleons liberala tänkesätt. När oppositionen i parlamentet 1869 växt sig alltför stark, nedlade Rouher, vars maktutövning förskaffat honom namnet "vicekejsaren", makten i stället för att böja sig. Han fortfor dock att vara en av kejsarens närmaste rådgivare och var 1870 president i senaten. Efter kejsardömets fall slog han sig ned i London, lät förgäves uppställa sig som kandidat i departementen Gironde och Charente-Inférieure till nationalförsamlingen, men valdes 1872 på Korsika. Han var sedan en av de mest energiska cheferna för bonapartisterna, valdes 1876 både på Korsika och i Riom, understödde efter 16 maj de Broglie och omvaldes till deputerad i Riom 1877. I en på sin tid mycket uppmärksammad debatt uppträdde han mot Gambetta på det varmaste till kejsardömets försvar. Efter kejsarprinsens död drog han sig alltmer från politiken, men uppträdde ännu 1880 i deputeradekammaren till försvar för frihandeln. Hans imponerande uppträdande och stora, stundom i förening med hans finansiella skicklighet och utomordentliga energi gjorde honom till en av förgrundsfigurerna i det andra kejsardömets historia. Wikimedia Commons har media relaterad till Eugène Rouher. (sv)
- Эжен Руэ (фр. Eugène Rouher; 30 ноября 1814, Рьом — 3 февраля 1884, Париж) — французский политический деятель, близкий сподвижник Наполеона III, получивший прозвище «вице-император». (ru)
|
| rdfs:comment
|
- Eugène Rouher (* 30. November 1814 in Riom; † 3. Februar 1884 in Paris) war ein französischer Staatsmann. Von 1863 bis 1869 stand er fast sechs Jahre lang als Staatsminister an der Spitze der französischen Regierung. Er hatte maßgeblichen Einfluss auf Kaiser Napoleon III., dessen Politik er meist vorbehaltlos verteidigte. Nach dem Sturz des Kaisers 1870 setzte er sich, politisch weiterhin aktiv, für die Interessen des Sohnes Napoleons III., Napoléon Eugène Louis Bonaparte, ein. (de)
- Eugène Rouher est un homme de loi et un homme politique français, né à Riom, le 30 novembre 1814, et mort à Paris, le 3 février 1884. Il fut l'un des principaux personnages du Second Empire. Sa position prééminente au sommet de l'État dans les années 1860, lorsqu'il occupa notamment les fonctions de ministre présidant le conseil d'État puis de ministre d'État de 1863 à 1869, lui valut d'être qualifié de « Vice-Empereur ». Il fut, entre la mort de Napoléon III (1873) et celle du prince Impérial (1879), le principal chef du parti bonapartiste. (fr)
- Eugène Rouher (Riom, 30 novembre 1814 – Parigi, 3 febbraio 1884) è stato un politico francese. (it)
- Eugène Rouher (Riom, 30 november 1814 - Parijs, 3 februari 1884) was een Frans advocaat en politicus. Hij was een van de belangrijkste figuren van het Tweede Franse Keizerrijk. Zijn vooraanstaande positie in het bestuur van Frankrijk in de jaren 1860 leveren hem de bijnaam vice-keizer op. (nl)
- Эжен Руэ (фр. Eugène Rouher; 30 ноября 1814, Рьом — 3 февраля 1884, Париж) — французский политический деятель, близкий сподвижник Наполеона III, получивший прозвище «вице-император». (ru)
- Eugène Rouher (30 November 1814 – 3 February 1884) was a French statesman of the Second Empire. He was born at Riom (Puy-de-Dôme), where he practised law after taking his degree in Paris in 1835. In 1846 he sought election to the Chamber of Deputies as an official candidate of the Guizot ministry. It was only after the Revolution of 1848, however, that he became deputy for the department of Puy-de-Dôme. Re-elected to the Legislative Chamber in 1849 he succeeded Odilon Barrot as minister of justice, with the additional office of keeper of the seals (20 December 1848 to 26 October 1851 and 3 December 1851 to 22 January 1852). (en)
- Eugène Rouher (Riom, 1814ko azaroaren 30a - Paris, 1884ko otsailaren 3a) frantses politikaria izan zen. Diputatu errepublikanoa izan zen 1858-1849 urteetan, eta Luis Napoleonen aldeko agertu zen. 1849-1852 urteetan Justiziako ministro izan zen, Estatuko Kontseiluko lehendakariordea, Nekazaritzako ministro eta Herri Lanetakoa (1855-1863), senataria (1856) eta Estatuko Kontseiluko lehendakaria (1863). 1863an Estatuko ministro hautatu zuten eta, izenez hala ez bazen ere, izatez lehen ministro eta Finantzetako ministro izan zen (1867). Mexikorako espedizio bat bultzatu zuen, eta Austria eta Italiarekin isilpeko hitzarmena izenpetu zuen (1866-1888). 1869ko hauteskundeen ondoren, kargua utzi zuen eta senatuko lehendakari izan zen. Ingalaterrara erbesteratu zen 1870ean, eta hurrengo urtean itzuli (eu)
- Eugène Rouher, född den 30 november 1814 i Riom, död den 3 februari 1884 i Paris, var en fransk politiker. Roher var först advokat i sin födelsestad, men kastade sig efter februarirevolutionen 1848 in i politiken. Han blev deputerad både i den och den och var två gånger minister under republikens korta tillvaro. Vid statskuppen den 2 december 1851 slöt han sig omedelbart och hängivet till Napoleon III och var sedan under hela dennes levnad en av hans mest nitiska, betrodda och oegennyttiga tjänare och vänner. Han blev genast justitieminister (3 december 1851-22 januari 1852) och vid kejsardömets upprättande ordförande i en av "" sektioner. År 1855 blev han minister för handel, jordbruk och allmänna arbeten och genomförde som sådan en mångfald betydande reformer, såsom kontrakten med de s (sv)
|
