An Entity of Type: organisation, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

The Edict of Milan (Latin: Edictum Mediolanense; Greek: Διάταγμα τῶν Μεδιολάνων, Diatagma tōn Mediolanōn) was the February 313 AD agreement to treat Christians benevolently within the Roman Empire. Western Roman Emperor Constantine I and Emperor Licinius, who controlled the Balkans, met in Mediolanum (modern-day Milan) and, among other things, agreed to change policies towards Christians following the edict of toleration issued by Emperor Galerius two years earlier in Serdica. The Edict of Milan gave Christianity legal status and a reprieve from persecution but did not make it the state church of the Roman Empire. That occurred in AD 380 with the Edict of Thessalonica.

Property Value
dbo:abstract
  • براءة ميلان (باللاتينيّة: Edict Milano) هو مرسوم أُعلن عام 313 أُعلن فيه حياد الإمبراطورية الرومانية بشؤون العبادة مما أزال العقبات أمام الممارسات الدينية للمسيحية والديانات الأخرى. الحقبة التالية من العصر القديم من مرسوم ميلانو 313 هي حقبة نضوج الكنيسة الأولى. نالت الكنيسة الحرية واعترف بها رسمياً الإمبراطور قُسْطَنْطِيْنُ الكَبيْرْ (مرسوم ميلانو 313) حيث كان له الأثر الأكبر في إقراره . وقع على هذا المرسوم إمبراطور الغرب قُسْطَنْطِيْنُ الكَبيْرْ وَالإِمْبَرَاطُوْر الشَّرْقِي لِيْسِيْنيُوس الأَوَّل، إِلَّا أَنَّ الإِمْبَرَاطُوْر لِيْسِيْنيُوس الأَوَّل كَانَ قَدْ تَرَاجَعَ بَعْدَ ذَلِكَ بَعَدَمَا أَدَّى ذَلِكَ إِلَى اقْتِتَالٍ بَيْنَهُ وَبَيْنَ الإِمْبَرَاطُوْر قُسْطَنْطِيْن الكَبيْر وَالذي انْتَهَى بهَزِيْمَةِ لِيْسِيْنيُوس الأَوَّل وَمَقْتَلَهِ سَنَة 324 م. وَبذَلِكَ أَصْبَحَ قُسْطَنْطِيْن الكَبير الحَاكِمَ الفِعْلِيَّ الوَحِيْد للإِمْبَرَاطُوْرِيَّةِ الرُّوْمَانِيَّةِ بشِقَّيْهَا الشَّرْقِيّ وَالغَرْبيّ، وَ وَحَّدَهُمَا بَعْدَ ذَلِكَ وَأَعْلَنَ المَسِيْحِيَّةَ الدِّيَانَةَ الرَّسْمِيَّةَ لِلْبلادْ،وقامت الكنائس الفخمة.وتحددت العقيدة رسمياً في ما يخص سر الثالوث الأقدس والتجسّد في المجامع المسكونية لا سيما الأربعة الأولى.وتنظمت الكنيسة وتشكّلت رسمياً البطريركيات والليتورجيات الكبرى، وأخذ المجتمع المدني وجهاً مسيحياً. القسم الثاني من هذه الحقبة أظهر تصدعاً في الوحدة القائمة في العالم الروماني القديم. (ar)
  • L'edicte de Milà fou un decret promulgat a la ciutat de Milà el 313 pels emperadors Constantí el Gran i Licini I, que van confirmar l'edicte de tolerància de Sàrdica i van precisar els seus termes. L'edicte anava dirigit al Prefecte del Pretori, i va ser publicat el març del 313. El seu text, segons Lactanci, inclou la següent sentència: La legislació pro-cristiana de Constantí es va concretar en els següents anys (319 a 323) en les següents lleis o edictes: * Any 313, rescripte que allibera als capellans cristians de l'exercici dels càrrecs públics locals (Curiales) * Any 319, Decret datat a Roma que prohibeix les pràctiques dels arúspex i endevins llevat d'en els temples amb assistència de públic i en vista de tots. També aparegué una confirmació per rescripte de l'exempció als capellans cristians de l'exercici dels càrrecs curials. * Any 320, nou rescripte confirmant i ampliant l'exempció dels càrrecs públics de la Cúria al clero cristià * Any 321, dues lleis promulgades a Aquileia que prescriuen greus penes contra els qui utilitzin sortilegis contra la vida o el pudor, i permetent-se les receptes medicinals. * Any 321, una llei promulgada a Sàrdica, permet la consulta als auguris quan un llamp caigui al palau imperial o un altre edifici públic, però en tot cas els pronòstics han de ser comunicats directament a l'emperador. * Any 321, llei que permet els testaments a favor de les esglésies cristianes; també aparegué una llei que obligava als gremis i els a l'observança d'un dia festiu a la setmana, usant-se per a això el diumenge, dia que els cristians dediquen al seu Déu * Any 323, llei que castiga amb penes severes el que s'obligui els cristians a participar en actes del culte pagà i la derogació de la Llei d'August prohibint el celibat. Després de la seva victòria sobre Licini, Constantí va dirigir un edicte als ciutadans de la part oriental de l'imperi, on l'Edicte de Milà no havia tingut quasi aplicació i havia caigut en l'oblit (encara que probablement els cristians no van ser perseguits, malgrat que s'ha dit que va ser la persecució d'aquests el que motivà la intervenció de Constantí). En el nou edicte, el text del qual s'ha conservar a través del bisbe arrià Eusebi de Cesarea, i per tant és menys fiable, Constantí diu: Si el text és veritablement aquest, resulta fàcil comprendre que en un estat sota un poder absolut, molts optarien per la conversió malgrat no creure sincerament, i altres intentarien evitar ser identificats com no cristians, i dissimular la seva pertinença a una altra religió (la qual cosa en si mateixa no era perillosa, però podia arribar a ser-ho, o almenys a constituir un obstacle per a determinades carreres). (ca)
  • Edikt milánský, resp. Milánské ujednání („Milánský reskript“) je konvenční označení dokumentu z roku 313, který vydal císař Konstantin I. a jeho spoluvladař Licinius. Správnější název, Milánské ujednání, resp. „Milánský reskript“, je moderní označení pro dohodu mezi římskými císaři Konstantinem I., císařem Západu, a Liciniem, císařem Východu, z roku 313, která zajišťovala, že „jak křesťané, tak i všichni ostatní obyvatelé mají právo svobodné volby, aby byli stoupenci jakéhokoli vyznání, které si sami zvolí“. Toto ujednání je běžně známé hlavně jako milánský (resp. edikt milánský apod.), což ovšem není správné označení. (cs)
  • Διάταγμα των Μεδιολάνων ή Έδικτο των Μεδιολάνων (αλλιώς και διάταγμα του Μιλάνου, καθώς τα Μεδιόλανα είναι το - από τα λατινικά εξελληνισμένο - όνομα του σημερινού Μιλάνου της Ιταλίας) ονομάζεται το διάταγμα της θέσπισης της ανεξιθρησκίας στη ρωμαϊκή αυτοκρατορία, με το οποίο ο Μέγας Κωνσταντίνος και ο Αύγουστος Λικίνιος σταμάτησαν τους διωγμούς των χριστιανών το 313 μ.Χ. Με το διάταγμα νομιμοποιήθηκε η χριστιανική Εκκλησία ως «επιτρεπόμενη θρησκεία» (Religio licita), οι οπαδοί της οποίας έπρεπε να προσεύχονται στον δικό τους θεό για την ευτυχία του κράτους. Με αυτή την κίνηση ο Κωνσταντίνος δεν έκανε το Χριστιανισμό επίσημη θρησκεία της Αυτοκρατορίας, απλώς εγγυήθηκε την ανοχή του κράτους απέναντι στους χριστιανούς και όλες τις λοιπές θρησκείες που ζούσαν στη σκιά των ειδωλολατρών. Παρόλο που το διάταγμα ίσχυε οι διωγμοί σταμάτησαν μόνο όταν ο Κωνσταντίνος έγινε μονοκράτορας (324) και αφότου η Πρωτεύουσα μεταφέρθηκε στην Κωνσταντινούπολη (Νέα Ρώμη). Αυτό είχε ως αποτέλεσμα οι χριστιανοί να μην κρύβονται και κατά συνέπεια να μην χρησιμοποιούν τις κατακόμβες ως μέρος για να κρύβονται και να τελούν τις θρησκευτικές τους τελετές. (el)
  • Mailänder Vereinbarung ist die Bezeichnung für eine im Jahr 313 zwischen den römischen Kaisern Konstantin I., dem Kaiser des Westens, und Licinius, dem Kaiser des Ostens, getroffene Vereinbarung, die „sowohl den Christen als auch überhaupt allen Menschen freie Vollmacht [gewährte], der Religion anzuhängen, die ein jeder für sich wählt“. Eine geläufige Bezeichnung für diese Vereinbarung ist auch Toleranzedikt von Mailand (bzw. Edikt von Mailand u. ä.), was aber sachlich falsch ist. (de)
  • La Edikto de Milano (latine Ēdictum Mediolānense, antikve-greke Διάτᾰγμᾰ τῶν Μεδῐόλᾱνων, Diátagma tō̂n Mediólānōn) estis fakte letero subskribita de la imperiestroj Konstanteno kaj Licinio, respektive estroj de la Okcident-Romia Imperio kaj de la Orient-Romia Imperio, kiu proklamis en la Romia Imperio. La letero estis disvastigita en la jaro 313, iom post la konkludo de la persekutado fare de Diokleciano. (eo)
  • El Edicto de Milán (en latín, Edictum Mediolanensis), conocido también como La tolerancia del cristianismo, fue promulgado en Milán en el año 313 y en él se establecía la libertad de religión en el Imperio romano, dando fin a las persecuciones dirigidas por las autoridades contra ciertos grupos religiosos, particularmente los cristianos. El edicto fue firmado por Constantino I el Grande y Licinio, dirigentes del imperio romano. En el momento de la promulgación del edicto, existían en el Imperio cerca de 1500 sedes episcopales y al menos de cinco a siete millones de habitantes de los cincuenta que componían el imperio profesaban el cristianismo.​ Después de la aprobación, se inició la etapa conocida por los historiadores cristianos como la Paz de la Iglesia. (es)
  • The Edict of Milan (Latin: Edictum Mediolanense; Greek: Διάταγμα τῶν Μεδιολάνων, Diatagma tōn Mediolanōn) was the February 313 AD agreement to treat Christians benevolently within the Roman Empire. Western Roman Emperor Constantine I and Emperor Licinius, who controlled the Balkans, met in Mediolanum (modern-day Milan) and, among other things, agreed to change policies towards Christians following the edict of toleration issued by Emperor Galerius two years earlier in Serdica. The Edict of Milan gave Christianity legal status and a reprieve from persecution but did not make it the state church of the Roman Empire. That occurred in AD 380 with the Edict of Thessalonica. The document is found in Lactantius's De mortibus persecutorum and in Eusebius of Caesarea's History of the Church with marked divergences between the two. Whether or not there was a formal 'Edict of Milan'  is no longer really debated among scholars who generally reject the story as it has come down in church history. The version found in Lactantius is not in the form of an edict. It is a letter from Licinius to the governors of the provinces in the Eastern Empire he had just conquered by defeating Maximinus later in the same year and issued in Nicomedia. (en)
  • Milango Ediktua (latinez: Edictum Mediolanense), kristautasunaren tolerantzia izenarekin ere ezaguna dena, Milanen aldarrikatu zen 313an. Ediktu horren bidez erlijio-askatasuna ezarri zen Erromatar Inperioan, eta zenbait erlijio-talderen aurkako, berezi kristauen aurkako, jazarpenei amaiera eman zitzaien. Konstantino I.a Handiak eta Liziniok sinatu zuten ediktua; Mendebaldeko eta Ekialdeko erromatar inperioetako agintariak ziren biak, hurrenez hurren. (eu)
  • Maklumat Milano, atau Maklumat Milan, adalah suatu keputusan yang dikeluarkan oleh Kaisar Konstantinus Agung pada tahun 313 M. Dalam keputusan ini, Kaisar memberikan kebebasan pada rakyatnya dalam beragama dan beribadah. Umat Kristen yang pada awalnya selalu dianiaya dan terdiskriminasi memperoleh haknya untuk berkembang dan diakui, bahkan nantinya pada tahun 380 menjadi agama resmi (Kristen (sekarang Kristen Katolik)) yang merupakan keputusan penerus dari Konstantinus, yaitu Kaisar Theodosius. Agama Kristen kemudian berkembang dengan pesat, baik dalam lembaga maupun praktik keagamaan dan fasilitasnya. Pembangunan gereja terjadi secara megah dan besar-besaran. Struktur peribadatan mendapatkan bentuk yang lebih meriah karena ada unsur-unsur upacara kekaisaran yang dimasukkan dalam liturgi Gereja. Jumlah penganut Kristen semakin berkembang pesat. Para pejabat Gereja mendapatkan jaminan sosial dari Kaisar. Dalam tradisi Kristen, Maklumat Milano dikenal mempunyai sumbangan terhadap sejarah kekristenan, di mana orang-orang agama Kristen diperbolehkan hidup di Romawi. Banyak perkembangan yang dihasilkan oleh orang-orang Kristen pada waktu itu; arsitektur gereja, kalender, liturgi, tradisi hidup membiara dsb. Dalam pertemuannya dengan Kaisar Konstantinus Agung dan pada tahun 313, selain memberikan kebebasan dalam beragama, Kaisar bahkan akan mengganti kerugian yang diakibatkan oleh pemerintah Romawi kepada orang-orang Kristen. Motivasi Konstantinus Agung mengeluarkan keputusan ini adalah karena perpecahan politik yang sedang terjadi di Romawi. Saat itu terjadi perang saudara selama lebih dari setengah abad. Dengan keputusan tersebut, dia melihat bahwa kekuatan agama Kristen sanggup mempersatukan berbagai kekuatan yang berselisih saat pemerintahannya. Maklumat Milano juga dianggap merupakan titik balik sejarah di Eropa dalam hal kebebasan peradaban. Kemerdekaan dan jaminan kepada rakyat dalam berdemokrasi sesuai dengan prinsip-prinsipnya menjadi diakomodasi oleh negara. (in)
  • L’«édit de Milan » est un rescrit conservé sous forme de deux lettres circulaires adressées en été 313 aux gouverneurs des provinces orientales de l'Empire par les co-empereurs Licinius et Constantin, rapportant un accord conclu entre eux lors de leur rencontre à Milan en février 313. Prolongeant les dispositions de l'édit de Galère, le texte accorde la liberté de culte aux chrétiens et ordonne que leur soient restitués tous les biens et bâtiments qui leur ont été confisqués durant la Grande persécution. Cette tolérance, motivée par des enjeux de sécurité publique, s'applique sans distinction à chaque individu ainsi qu'à tous cultes et religions d'un Empire qui, de facto, ne repose désormais plus sur la faveur des dieux romains traditionnels. Bien que ce ne soit pas un édit et qu'il ne provienne peut-être pas de Milan, et même si la nature du texte, son commanditaire ou sa portée demeurent l'objet de débats dans la recherche, c'est sous ce nom que l'historiographie a souvent retenu le texte comme marqueur de la reconnaissance du christianisme en tant que culte légitime au sein de l'Empire romain et du passage entre l'Antiquité païenne et l'époque chrétienne. L’historiographie contemporaine n'a pas vraiment fixé d'appellation alternative à ce « prétendu édit », usant d'expressions telles que « édit de Constantin », « lettre de Licinius » voire « édit de Constantin et Licinius », « lettre de Milan », « mandatum de Milan » ou encore « rescrit de Nicomédie »… (fr)
  • ミラノ勅令(ミラノちょくれい、ラテン語: Edictum Mediolanense)は、313年にローマ皇帝コンスタンティヌス1世(当時は西方正帝)とリキニウス(同・東方正帝)が連名で発布したとされる勅令である。一般に、全帝国市民の信教の自由を保障した内容とされるが、この勅令の実在そのものや、真の起草者について疑問視する研究者もいる。 (ja)
  • 밀라노 칙령(313년, 라틴어: Edictum Mediolanense, 영어: Edict of Milan)은 로마 황제였던 콘스탄티누스와 리키니우스가 사인한 칙령이다. 주된 내용은 종교에 관한 관용인데, 종교적인 예배나 제의에 대해 로마 제국이 중립적 입장을 취한다는 내용의 포고문이다. 이로써 로마 제국에서 신앙을 가지는 것, 특히 기독교 신앙을 핍박하던 입장에서 옹호하는 입장으로 돌아선 사건이다. (ko)
  • Het Edict van Milaan is mogelijk een edict geweest dat door Constantijn de Grote en Licinius in februari 313 werd uitgevaardigd in Milaan. Hoewel Constantijn en Licinius de situatie van christenen zeker hebben besproken, wordt het bestaan van dit edict door sommige historici verworpen. Het eventuele edict is niet bewaard gebleven. Wat lang voor het edict werd aangezien, is een diplomatieke brief van Licinius gericht aan de stadhouders van het oosten van het Romeinse Rijk. (nl)
  • Si intende per editto di Milano (noto anche come editto di Costantino e Licinio, editto di tolleranza o rescritto di tolleranza) l'accordo sottoscritto nel febbraio-marzo 313 dai due Augusti dell'impero romano, Costantino per l'Occidente e Licinio per l'Oriente, e promulgato il 13 giugno del medesimo anno, in vista di una politica religiosa comune alle due parti dell'impero. Il patto fu stretto in Occidente in quanto il senior Augustus era Costantino. Le conseguenze dell'editto per la vita religiosa nell'impero romano sono tali da farne una data fondamentale nella storia dell'Occidente. Secondo l'interpretazione tradizionale Costantino e Licinio firmarono a Mediolanum (la moderna Milano), nel periodo in cui la città era capitale dell'Impero romano d'Occidente, un editto per concedere a tutti i cittadini, quindi anche ai cristiani, la libertà di venerare le proprie divinità. Il termine editto, tuttavia, è da considerarsi errato, in quanto Costantino e Licinio diedero disposizioni ai governatori delle province romane affinché procedessero con l'attuazione delle misure contenute nell'editto di Galerio del 30 aprile 311, con il quale era stato definitivamente posto termine alle persecuzioni. Secondo le medesime interpretazioni moderne, i due Augusti si incontrarono a Milano solo per discutere, mentre le disposizioni furono dettate e messe per iscritto in Bitinia. Oltre a riconoscere la libertà di culto, l'editto di Milano determina l'obbligo di restituire tutti i luoghi, beni e possedimenti in precedenza acquistati, requisiti o tolti ai cristiani durante il lungo periodo delle persecuzioni (la regola valeva anche per chi aveva acquistato o ricevuto in dono in modo legittimo il bene in questione); questo è considerabile il punto di partenza da cui si svilupperà l'inalienabilità dei beni della chiesa, che nei secoli a venire renderà "intoccabili" i possedimenti (nel Medioevo si trattava soprattutto di terre) della chiesa. (it)
  • Мила́нский эди́кт (лат. Edictum Mediolanense) — соглашение, достигнутое в июне 313 года римскими императорами Константином и Лицинием при встрече в Медиолане (Милане). Провозглашало религиозную терпимость на территории Римской империи. Считается переломным моментом на пути превращения христианства в официальную религию империи. (ru)
  • Edykt mediolański (łac. Edictum Mediolanense) – edykt ogłoszony wspólnie przez cesarza zachodniej części Cesarstwa Rzymskiego Konstantyna Wielkiego oraz cesarza wschodniej części Licyniusza w 313 roku w Mediolanie. Zaprowadzał wolność wyznania wiary w Cesarstwie Rzymskim. Od tej pory chrześcijanie bez przeszkód mogli wyznawać swoją religię. Na mocy edyktu nastąpił zwrot budynków i gruntów kościelnych gminom chrześcijańskim. (pl)
  • Ediktet i Milano eller milanesiska ediktet år 313 deklarerade att Romerska riket skulle förhålla sig neutralt i religiösa frågor, vilket i praktiken innebar slutet på förföljelsen av de kristna. Ediktet utfärdades av den västromerske tetrarken Konstantin den store och den östromerske tetrarken Licinius. Det upprepade och utvidgade ett 312 av dem utgivet edikt om allmän religionsfrihet och bestämde att kyrkor och gods som fråntagits de kristna skulle återlämnas. "Med hänsyn till att fri religionsutövning ej bör förvägras någon, utan frihet måste lämnas åt vars och ens omdöme och vilja att efter eget val utöva sin religion, har vi redan tidigare befallt, att det även skall tillåtas de kristna att behålla den tro, som hör samman med deras sekt och religion." (del av ediktet i Milano) (sv)
  • O Édito de Milão ou Mediolano (em latim: Edictum mediolanense) promulgado em 13 de junho de 313 foi um documento proclamatório no qual se determina que o Império Romano seria neutro em relação ao credo religioso, acabando oficialmente com toda perseguição sancionada oficialmente, especialmente aos cristãos. Tal documento, publicado em forma de carta, transcreveu o acordo entre os tetrarcas Constantino (imperador do Ocidente) e Licínio (imperador do Oriente). Além da liberdade religiosa, a aplicação do Édito fez devolver os lugares de culto e as propriedades que tinham sido confiscadas aos cristãos e vendidas em hasta pública: "o mesmo será devolvido aos cristãos sem pagamento de qualquer indenização e sem qualquer fraude ou decepção". Deu ao cristianismo, e a todas as outras religiões, o estatuto de legitimidade (latim: religio licita), comparável com o paganismo e com efeito destituiu o paganismo como religião oficial do Império Romano e dos seus exércitos. Antes da emissão do Édito de Milão, Galério, em 30 de abril de 311, promulgou o Édito de Tolerância, também chamado de Decreto da Indulgência, no qual, buscando harmonia política, reconhece o cristianismo e dá fim à perseguição anticristã. (pt)
  • Міланський едикт — лист, підсумок політичної домовленості двох імператорів Костянтина та Ліцинія 313 р., яким проголошувалась релігійна терпимість на території Римської імперії. Міланський едикт, поклавши край гонінням на християн, став важливим кроком на шляху перетворення християнства на офіційну релігію імперії. Текст едикту не зберігся, однак він цитується Лактанцієм в його праці «Про смерть переслідувачів». (uk)
  • 米蘭敕令(拉丁語:Edictum Mediolanense,英語:Edict of Milan,又譯作米蘭詔令、米蘭諭旨或米蘭詔書)是羅馬帝國皇帝君士坦丁一世和李錫尼在313年於意大利的米蘭頒發的一個寬容基督教的敕令;此詔書宣佈羅馬帝國境內有信仰基督教的自由,並且發還了已經沒收的教會財產,亦承認了基督教的合法地位。米蘭敕令是基督教歷史上的轉折點,標誌著羅馬帝國的統治者對基督教從鎮壓和寬容相結合的政策轉為保護和利用的政策、從被戴克里先迫害的地下宗教成為被承認的宗教,而基督教也開始了與帝國政府的政教合一。 公元380年,罗马帝国皇帝颁布萨洛尼卡敕令,确立基督教为国教。 (zh)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 304483 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 17967 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1121704639 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:sign
  • "Edict of Milan" (en)
dbp:source
  • Lactantius, On the Deaths of the Persecutors , ch. 48. opera, ed. 0. F. Fritzsche, II, p 288 sq. . (en)
dbp:text
  • When you see that this has been granted to [Christians] by us, your Worship will know that we have also conceded to other religions the right of open and free observance of their worship for the sake of the peace of our times, that each one may have the free opportunity to worship as he pleases; this regulation is made that we may not seem to detract from any dignity of any religion. (en)
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
gold:hypernym
rdf:type
rdfs:comment
  • Edikt milánský, resp. Milánské ujednání („Milánský reskript“) je konvenční označení dokumentu z roku 313, který vydal císař Konstantin I. a jeho spoluvladař Licinius. Správnější název, Milánské ujednání, resp. „Milánský reskript“, je moderní označení pro dohodu mezi římskými císaři Konstantinem I., císařem Západu, a Liciniem, císařem Východu, z roku 313, která zajišťovala, že „jak křesťané, tak i všichni ostatní obyvatelé mají právo svobodné volby, aby byli stoupenci jakéhokoli vyznání, které si sami zvolí“. Toto ujednání je běžně známé hlavně jako milánský (resp. edikt milánský apod.), což ovšem není správné označení. (cs)
  • Mailänder Vereinbarung ist die Bezeichnung für eine im Jahr 313 zwischen den römischen Kaisern Konstantin I., dem Kaiser des Westens, und Licinius, dem Kaiser des Ostens, getroffene Vereinbarung, die „sowohl den Christen als auch überhaupt allen Menschen freie Vollmacht [gewährte], der Religion anzuhängen, die ein jeder für sich wählt“. Eine geläufige Bezeichnung für diese Vereinbarung ist auch Toleranzedikt von Mailand (bzw. Edikt von Mailand u. ä.), was aber sachlich falsch ist. (de)
  • La Edikto de Milano (latine Ēdictum Mediolānense, antikve-greke Διάτᾰγμᾰ τῶν Μεδῐόλᾱνων, Diátagma tō̂n Mediólānōn) estis fakte letero subskribita de la imperiestroj Konstanteno kaj Licinio, respektive estroj de la Okcident-Romia Imperio kaj de la Orient-Romia Imperio, kiu proklamis en la Romia Imperio. La letero estis disvastigita en la jaro 313, iom post la konkludo de la persekutado fare de Diokleciano. (eo)
  • Milango Ediktua (latinez: Edictum Mediolanense), kristautasunaren tolerantzia izenarekin ere ezaguna dena, Milanen aldarrikatu zen 313an. Ediktu horren bidez erlijio-askatasuna ezarri zen Erromatar Inperioan, eta zenbait erlijio-talderen aurkako, berezi kristauen aurkako, jazarpenei amaiera eman zitzaien. Konstantino I.a Handiak eta Liziniok sinatu zuten ediktua; Mendebaldeko eta Ekialdeko erromatar inperioetako agintariak ziren biak, hurrenez hurren. (eu)
  • ミラノ勅令(ミラノちょくれい、ラテン語: Edictum Mediolanense)は、313年にローマ皇帝コンスタンティヌス1世(当時は西方正帝)とリキニウス(同・東方正帝)が連名で発布したとされる勅令である。一般に、全帝国市民の信教の自由を保障した内容とされるが、この勅令の実在そのものや、真の起草者について疑問視する研究者もいる。 (ja)
  • 밀라노 칙령(313년, 라틴어: Edictum Mediolanense, 영어: Edict of Milan)은 로마 황제였던 콘스탄티누스와 리키니우스가 사인한 칙령이다. 주된 내용은 종교에 관한 관용인데, 종교적인 예배나 제의에 대해 로마 제국이 중립적 입장을 취한다는 내용의 포고문이다. 이로써 로마 제국에서 신앙을 가지는 것, 특히 기독교 신앙을 핍박하던 입장에서 옹호하는 입장으로 돌아선 사건이다. (ko)
  • Het Edict van Milaan is mogelijk een edict geweest dat door Constantijn de Grote en Licinius in februari 313 werd uitgevaardigd in Milaan. Hoewel Constantijn en Licinius de situatie van christenen zeker hebben besproken, wordt het bestaan van dit edict door sommige historici verworpen. Het eventuele edict is niet bewaard gebleven. Wat lang voor het edict werd aangezien, is een diplomatieke brief van Licinius gericht aan de stadhouders van het oosten van het Romeinse Rijk. (nl)
  • Мила́нский эди́кт (лат. Edictum Mediolanense) — соглашение, достигнутое в июне 313 года римскими императорами Константином и Лицинием при встрече в Медиолане (Милане). Провозглашало религиозную терпимость на территории Римской империи. Считается переломным моментом на пути превращения христианства в официальную религию империи. (ru)
  • Edykt mediolański (łac. Edictum Mediolanense) – edykt ogłoszony wspólnie przez cesarza zachodniej części Cesarstwa Rzymskiego Konstantyna Wielkiego oraz cesarza wschodniej części Licyniusza w 313 roku w Mediolanie. Zaprowadzał wolność wyznania wiary w Cesarstwie Rzymskim. Od tej pory chrześcijanie bez przeszkód mogli wyznawać swoją religię. Na mocy edyktu nastąpił zwrot budynków i gruntów kościelnych gminom chrześcijańskim. (pl)
  • Ediktet i Milano eller milanesiska ediktet år 313 deklarerade att Romerska riket skulle förhålla sig neutralt i religiösa frågor, vilket i praktiken innebar slutet på förföljelsen av de kristna. Ediktet utfärdades av den västromerske tetrarken Konstantin den store och den östromerske tetrarken Licinius. Det upprepade och utvidgade ett 312 av dem utgivet edikt om allmän religionsfrihet och bestämde att kyrkor och gods som fråntagits de kristna skulle återlämnas. "Med hänsyn till att fri religionsutövning ej bör förvägras någon, utan frihet måste lämnas åt vars och ens omdöme och vilja att efter eget val utöva sin religion, har vi redan tidigare befallt, att det även skall tillåtas de kristna att behålla den tro, som hör samman med deras sekt och religion." (del av ediktet i Milano) (sv)
  • Міланський едикт — лист, підсумок політичної домовленості двох імператорів Костянтина та Ліцинія 313 р., яким проголошувалась релігійна терпимість на території Римської імперії. Міланський едикт, поклавши край гонінням на християн, став важливим кроком на шляху перетворення християнства на офіційну релігію імперії. Текст едикту не зберігся, однак він цитується Лактанцієм в його праці «Про смерть переслідувачів». (uk)
  • 米蘭敕令(拉丁語:Edictum Mediolanense,英語:Edict of Milan,又譯作米蘭詔令、米蘭諭旨或米蘭詔書)是羅馬帝國皇帝君士坦丁一世和李錫尼在313年於意大利的米蘭頒發的一個寬容基督教的敕令;此詔書宣佈羅馬帝國境內有信仰基督教的自由,並且發還了已經沒收的教會財產,亦承認了基督教的合法地位。米蘭敕令是基督教歷史上的轉折點,標誌著羅馬帝國的統治者對基督教從鎮壓和寬容相結合的政策轉為保護和利用的政策、從被戴克里先迫害的地下宗教成為被承認的宗教,而基督教也開始了與帝國政府的政教合一。 公元380年,罗马帝国皇帝颁布萨洛尼卡敕令,确立基督教为国教。 (zh)
  • براءة ميلان (باللاتينيّة: Edict Milano) هو مرسوم أُعلن عام 313 أُعلن فيه حياد الإمبراطورية الرومانية بشؤون العبادة مما أزال العقبات أمام الممارسات الدينية للمسيحية والديانات الأخرى. الحقبة التالية من العصر القديم من مرسوم ميلانو 313 هي حقبة نضوج الكنيسة الأولى. نالت الكنيسة الحرية واعترف بها رسمياً الإمبراطور قُسْطَنْطِيْنُ الكَبيْرْ (مرسوم ميلانو 313) حيث كان له الأثر الأكبر في إقراره . وقع على هذا المرسوم إمبراطور الغرب قُسْطَنْطِيْنُ الكَبيْرْ وَالإِمْبَرَاطُوْر الشَّرْقِي لِيْسِيْنيُوس الأَوَّل، إِلَّا أَنَّ الإِمْبَرَاطُوْر لِيْسِيْنيُوس الأَوَّل كَانَ قَدْ تَرَاجَعَ بَعْدَ ذَلِكَ بَعَدَمَا أَدَّى ذَلِكَ إِلَى اقْتِتَالٍ بَيْنَهُ وَبَيْنَ الإِمْبَرَاطُوْر قُسْطَنْطِيْن الكَبيْر وَالذي انْتَهَى بهَزِيْمَةِ لِيْسِيْنيُوس الأَوَّل وَمَقْتَلَهِ سَنَة 324 م. وَبذَلِكَ أَصْبَحَ قُسْطَنْطِيْ (ar)
  • L'edicte de Milà fou un decret promulgat a la ciutat de Milà el 313 pels emperadors Constantí el Gran i Licini I, que van confirmar l'edicte de tolerància de Sàrdica i van precisar els seus termes. L'edicte anava dirigit al Prefecte del Pretori, i va ser publicat el març del 313. El seu text, segons Lactanci, inclou la següent sentència: La legislació pro-cristiana de Constantí es va concretar en els següents anys (319 a 323) en les següents lleis o edictes: (ca)
  • Διάταγμα των Μεδιολάνων ή Έδικτο των Μεδιολάνων (αλλιώς και διάταγμα του Μιλάνου, καθώς τα Μεδιόλανα είναι το - από τα λατινικά εξελληνισμένο - όνομα του σημερινού Μιλάνου της Ιταλίας) ονομάζεται το διάταγμα της θέσπισης της ανεξιθρησκίας στη ρωμαϊκή αυτοκρατορία, με το οποίο ο Μέγας Κωνσταντίνος και ο Αύγουστος Λικίνιος σταμάτησαν τους διωγμούς των χριστιανών το 313 μ.Χ. Με το διάταγμα νομιμοποιήθηκε η χριστιανική Εκκλησία ως «επιτρεπόμενη θρησκεία» (Religio licita), οι οπαδοί της οποίας έπρεπε να προσεύχονται στον δικό τους θεό για την ευτυχία του κράτους. Με αυτή την κίνηση ο Κωνσταντίνος δεν έκανε το Χριστιανισμό επίσημη θρησκεία της Αυτοκρατορίας, απλώς εγγυήθηκε την ανοχή του κράτους απέναντι στους χριστιανούς και όλες τις λοιπές θρησκείες που ζούσαν στη σκιά των ειδωλολατρών. Παρόλο (el)
  • The Edict of Milan (Latin: Edictum Mediolanense; Greek: Διάταγμα τῶν Μεδιολάνων, Diatagma tōn Mediolanōn) was the February 313 AD agreement to treat Christians benevolently within the Roman Empire. Western Roman Emperor Constantine I and Emperor Licinius, who controlled the Balkans, met in Mediolanum (modern-day Milan) and, among other things, agreed to change policies towards Christians following the edict of toleration issued by Emperor Galerius two years earlier in Serdica. The Edict of Milan gave Christianity legal status and a reprieve from persecution but did not make it the state church of the Roman Empire. That occurred in AD 380 with the Edict of Thessalonica. (en)
  • El Edicto de Milán (en latín, Edictum Mediolanensis), conocido también como La tolerancia del cristianismo, fue promulgado en Milán en el año 313 y en él se establecía la libertad de religión en el Imperio romano, dando fin a las persecuciones dirigidas por las autoridades contra ciertos grupos religiosos, particularmente los cristianos. El edicto fue firmado por Constantino I el Grande y Licinio, dirigentes del imperio romano. (es)
  • Maklumat Milano, atau Maklumat Milan, adalah suatu keputusan yang dikeluarkan oleh Kaisar Konstantinus Agung pada tahun 313 M. Dalam keputusan ini, Kaisar memberikan kebebasan pada rakyatnya dalam beragama dan beribadah. Umat Kristen yang pada awalnya selalu dianiaya dan terdiskriminasi memperoleh haknya untuk berkembang dan diakui, bahkan nantinya pada tahun 380 menjadi agama resmi (Kristen (sekarang Kristen Katolik)) yang merupakan keputusan penerus dari Konstantinus, yaitu Kaisar Theodosius. Agama Kristen kemudian berkembang dengan pesat, baik dalam lembaga maupun praktik keagamaan dan fasilitasnya. Pembangunan gereja terjadi secara megah dan besar-besaran. Struktur peribadatan mendapatkan bentuk yang lebih meriah karena ada unsur-unsur upacara kekaisaran yang dimasukkan dalam liturgi G (in)
  • L’«édit de Milan » est un rescrit conservé sous forme de deux lettres circulaires adressées en été 313 aux gouverneurs des provinces orientales de l'Empire par les co-empereurs Licinius et Constantin, rapportant un accord conclu entre eux lors de leur rencontre à Milan en février 313. L’historiographie contemporaine n'a pas vraiment fixé d'appellation alternative à ce « prétendu édit », usant d'expressions telles que « édit de Constantin », « lettre de Licinius » voire « édit de Constantin et Licinius », « lettre de Milan », « mandatum de Milan » ou encore « rescrit de Nicomédie »… (fr)
  • Si intende per editto di Milano (noto anche come editto di Costantino e Licinio, editto di tolleranza o rescritto di tolleranza) l'accordo sottoscritto nel febbraio-marzo 313 dai due Augusti dell'impero romano, Costantino per l'Occidente e Licinio per l'Oriente, e promulgato il 13 giugno del medesimo anno, in vista di una politica religiosa comune alle due parti dell'impero. Il patto fu stretto in Occidente in quanto il senior Augustus era Costantino. Le conseguenze dell'editto per la vita religiosa nell'impero romano sono tali da farne una data fondamentale nella storia dell'Occidente. (it)
  • O Édito de Milão ou Mediolano (em latim: Edictum mediolanense) promulgado em 13 de junho de 313 foi um documento proclamatório no qual se determina que o Império Romano seria neutro em relação ao credo religioso, acabando oficialmente com toda perseguição sancionada oficialmente, especialmente aos cristãos. Tal documento, publicado em forma de carta, transcreveu o acordo entre os tetrarcas Constantino (imperador do Ocidente) e Licínio (imperador do Oriente). (pt)
rdfs:label
  • براءة ميلان (ar)
  • Edicte de Milà (ca)
  • Edikt milánský (cs)
  • Edict of Milan (en)
  • Mailänder Vereinbarung (de)
  • Διάταγμα των Μεδιολάνων (el)
  • Edikto de Milano (eo)
  • Edicto de Milán (es)
  • Milango Ediktua (eu)
  • Maklumat Milano (in)
  • Édit de Milan (fr)
  • Editto di Milano (it)
  • ミラノ勅令 (ja)
  • 밀라노 칙령 (ko)
  • Edict van Milaan (nl)
  • Edykt mediolański (pl)
  • Édito de Milão (pt)
  • Миланский эдикт (ru)
  • Ediktet i Milano (sv)
  • Міланський едикт (uk)
  • 米兰敕令 (君士坦丁) (zh)
owl:differentFrom
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is owl:differentFrom of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License