An Entity of Type: disease, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

The East–West Schism (also known as the Great Schism or Schism of 1054) is the break of communion since 1054 between the Roman Catholic and Eastern Orthodox churches. Immediately following the beginning of the schism, it is estimated that Eastern Christianity comprised a slim majority of Christians worldwide, with the majority of remaining Christians being Western. The schism was the culmination of theological and political differences which had developed during the preceding centuries between Eastern and Western Christianity.

Property Value
dbo:abstract
  • El Cisma Est-Oest (també conegut com el Gran Cisma o Cisma de 1054) va ser el trencament de la que es va produir al segle xi entre l'Església Catòlica i l'Església Ortodoxa Oriental. El cisma va ser la culminació de les diferències teològiques i polítiques que s'havien desenvolupat durant els segles precedents entre el cristianisme oriental i occidental. Una successió de i entre l'Orient Grec i l'Occident Llatí va precedir la divisió formal que es va produir el 1054. Entre aquestes van destacar: la (Filioque), què s'hauria d'utilitzar a l'Eucaristia, ja fos pa amb llevat o sense la pretensió del bisbe de Roma de jurisdicció universal i el lloc de la seu de Constantinoble en relació amb la pentarquia. El 1053 es va fer el primer pas del procés que va conduir a un cisma formal: les esglésies gregues del sud d'Itàlia es van veure obligades a conformar-se a les pràctiques llatines i, si alguna d'elles no ho feia, es van veure obligades a tancar. En represàlia, el patriarca Miquel I Cerulari de Constantinoble va ordenar el tancament de totes les esglésies llatines de Constantinoble. El 1054, el llegat papal enviat per Lleó IX va viatjar a Constantinoble amb finalitats que incloïen refusar a Cerulari el títol de «patriarca ecumènic» i insistir que reconegués la pretensió del papa de ser el cap de totes les esglésies. Els propòsits principals de la legació papal eren buscar ajuda de l'emperador bizantí, Constantí IX Monòmac, en vista de la conquesta normanda del sud d'Itàlia i tractar els atacs recents de contra l'ús de pa sense llevat i altres costums occidentals, atacs que van comptar amb el suport de Cerulari. L'historiador Axel Bayer diu que la legació va ser enviada en resposta a dues cartes, una de l'emperador que buscava ajuda per organitzar una campanya militar comuna pels imperis oriental i occidental contra els normands i l'altra des de Cerulari. Sobre la negativa de Cerulari a acceptar la demanda, el líder de la legació, el cardenal Humbert de Silva Candida, OSB, el va excomunicar i, a canvi, Cerulari va excomunicar Humbert i els altres llegats. La validesa de l'acte dels llegats occidentals és dubtosa perquè el papa Lleó va morir i l'excomunió de Cerulari es va aplicar únicament als llegats personalment. Tot i així, l'Església es va dividir en línies doctrinals, teològiques, lingüístiques, polítiques i geogràfiques, i la bretxa fonamental mai no s'ha curat, i cada banda acusava de vegades l'altra de caure en heretgia i d'iniciar la divisió. Les croades dirigides pels llatins, la massacre dels llatins el 1182, les represàlies d'Occident en el , la presa i el saqueig de Constantinoble durant la quarta croada el 1204 i la imposició dels patriarques llatins va dificultar la reconciliació.. L'establiment de jerarquies llatines als Estats croats significava que hi havia dos reclamants rivals a cadascuna de les seus patriarcals d'Antioquia, Constantinoble i Jerusalem, cosa que deixava clara l'existència del cisma. Diversos intents de reconciliació no van donar els seus fruits. El 1965, el papa Pau VI i el patriarca ecumènic Atenàgores I van anul·lar els anatemes del 1054, tot i que aquesta anul·lació de les mesures que es van prendre contra uns quants individus era essencialment un gest de bona voluntat i no constituïa cap mena de reunió. L'absència de comunió plena entre les esglésies fins i tot s'esmenta explícitament quan el Codi de Dret Canònic dóna permís als ministres catòlics per administrar els sagraments de la penitència, l'eucaristia i la unció dels malalts per demanar espontàniament a membres d'esglésies orientals com l'Església Ortodoxa Oriental. (així com les esglésies ortodoxes orientals i l'església d'Orient) i membres d'esglésies occidentals com l'Església Catòlica Antiga. Els contactes entre les dues parts continuen. Cada any, una delegació de cadascun s'uneix a la celebració de la festa patronal de l'altre, els sants Pere i Pau (29 de juny) per Roma i Sant Andreu (30 de novembre) per Constantinoble, i hi ha hagut diverses visites del cap de cadascuna a l'altra . Els esforços dels patriarques ecumènics cap a la reconciliació amb l'Església catòlica han estat sovint objectiu de fortes crítiques per part d'altres companys ortodoxos. (ca)
  • الانشقاق العظيم، ويُسمّى أحيانًا انشقاق الشرق والغرب، أو انشقاق العام 1054، هو انقسامٌ أصاب الجماعة الدينية المسيحية التي انقسمت إلى ما أصبح يُعرف الآن باسم الكنيسة الرومانية الكاثوليكية والكنيسة الشرقية الأرثوذكسية، الجماعة التي استمرت حتى القرن الحادي عشر. يُعتبر الانشقاق تتويجًا للخلافات اللاهوتية والسياسية بين الشرق المسيحي والغرب المسيحي والذي تعمّقت هوّته خلال القرون المتعاقبة. سبق الانشقاق العظيم الذي وقع بشكل رسميّ في العام 1054، العديد من الخلافات الكنسيّة والنزاعات اللاهوتية بين الشرق الإغريقي والغرب اللاتيني. كان من بين هذه الخلافات البارزة مسألة انبثاق الروح القدس، ومسألة ما إذا يجب استعمال الخبز المخمّر في الأفخارستيا (القربان المقدّس) أم لا، وأحقية ادعاء بابا روما بامتلاكه سلطة بابوية عالمية، وموقع بطريرك القسطنطينية المسكوني فيما يتعلق بالنظام البطريركي الخماسي. في العام 1053، اتُّخذت أول الخطوات التي أدّت إلى الانشقاق الرسمي: إذ عُرِض على الكنائس الإغريقية في جنوب إيطاليا إمّا أن أن تلتزم بالممارسات الكنسيّة اللاتينية أو تُغلَق. ردّاً على ذلك، أمر بطريرك القسطنطينية المسكوني ميخائيل سرولاريوس الأول بإغلاق جميع الكنائس اللاتينية في القسطنطينية. في العام 1054، سافر وفد أرسله البابا ليو التاسع إلى القسطنطينية لأسباب تتعلق برفض منح البطريرك سرولاريوس لقب «البطريرك المسكوني» والإصرار على انتزاع اعترافه بسلطة بابا روما على جميع الكنائس. كان الهدف الرئيسي من إرسال الوفد البابوي هو طلب المساعدة من الإمبراطور البيزنطي بعد الغزو النورماندي لجنوب إيطاليا، ولوضع حدّ للانتقادات الأخيرة التي بثّها كبير أساقفة أوهريد ضد استخدام الخبز غير المخمّر وغيرها من الطقوس الدينية الغربية، وهي الانتقادات التي كان يدعمها البطريرك سرولاريوس. يقول المؤرخ آكسيل باير إن المندوب البابوي أُرسل ردّاً على رسالتَين، إحداهما من الإمبراطور طلبًا للمساعدة في تنظيم حملة عسكرية مشتركة بين الإمبراطوريّتين الشرقية والغربية ضد النورمانديين، والأخرى من سرولاريوس. بعد رفض سرولاريوس ما طُلب منه، قام رئيس الوفد البابوي، الكاردينال همبرت سيلفا-كانيدا، بحرمانه كنسيّاً، وبالمقابل ردّ سرولاريوس بمعاقبة همبرت سيلفا-كانيدا وباقي الوفد البابوي بالحرمان الكنسي. كان هذا النزاع هو أول فِعل في عملية دامت لقرون طويلة نجم عنها الانشقاق الكامل. تبقى شرعيّة فعل الوفد البابوي موضع شكّ، إذ إن البابا كان قد توفّي، والحرمان الكنسي الذي عُوقب به سرلاريوس جاء منهم شخصيّاً وليس من البابا. ومع ذلك، فقد انقسمت الكنيسة لأسباب عقائدية، ولاهوتية، ولغوية، وسياسية، وجغرافية في شرخٍ لم يلتئم أبداَ، إذ يُوجه كلّ طرف للطرف الآخر اتهامات الوقوع في الهرطقة وابتداء الانقسام. وكان مِمّا صعّب عملية المصالحة الحروب الصليبية التي قادها الفرع اللاتيني، ومذبحة المسيحيين اللاتينيين في القسطنطينية في العام 1182، والانتقام الغربي في نهب سالونيك في العام 1185، والاستيلاء على القسطنطينية ونهبها في الحملة الصليبية الرابعة في العام 1204، وفرض بطاركة لاتينيين. أدى إنشاء بطريركيات دينية لاتينية في دول الحملات الصليبية إلى وجود متنافسَين على المنصب لكلّ مِن أنطاكية، والقسطنطينية، والقدس؛ الأمر الذي رسّخ وجود الانشقاق. لم تُفلح عدّة محاولات للصلح في ردم الهوّة بين الفريقين. في العام 1965، ألغى كلّ مِن البابا بول السادس وبطريرك القسطنطينية المسكوني أثيناغوراس الأول أناثيما العام 1054. في حين أن هذا الإبطال بحقّ الإجراءات التي اتُّخذت ضد أفرادٍ قد مثّل بادرة حسن نيّة، ولكنه لم يشكل أي نوعٍ من إعادة الاتحاد. ما تزال الاتصالات بين الجهتين مستمرة: ففي كل عام يحضر وفد من كلّ جهة احتفال الطرف الآخر بعيد القديس الراعي، القديسان بطرس وبول (في 29 يونيو) في حالة روما، والقديس آندرو (في 30 نوفمبر) في حالة القسطنطينية. وحدثت العديد من الزيارات المتبادلة بين رؤساء الكنائس من أحدهما للآخر. عادةً ما وقعت جهودُ البطاركة المسكونيين للمصالحة مع الكنيسة الكاثوليكية تحت نيران الانتقاد الشديدة التي وجّهها بعض الأرثوذكسيين الآخرين. (ar)
  • Velké schizma označuje rozkol v Rané neboli Prvotní církvi, který vyústil v rozdělení církve na dvě větve; dnešní tzv. Západní (tj. katolickou) a na ní navazující církevní směry vč. protestantských a tzv. Východní (tj. pravoslavnou čili ortodoxní). Obvykle se schizma datuje od roku 1054, kdy kardinál Humbert de Silva Candida exkomunikoval konstantinopolského patriarchu Michaela Kerullaria a všechny, kteří s ním stejně smýšlejí (tedy prakticky celou Východní církev), který v reakci na to exkomunikoval konkrétní původce klatby, papežské legáty, ale nikoliv už tehdejšího papeže sv. Lva IX., který je poslal. Na celé schizma existují dva různé pohledy ze schizmatu oddělených církví resp. skupin. (cs)
  • Το Σχίσμα του 1054 ή Σχίσμα των δύο Εκκλησιών είναι η διαίρεση και διάσπαση της κοινωνίας μεταξύ της Δυτικής και της Ανατολικής Χριστιανικής Εκκλησίας όταν επικεφαλής τους ήταν οι Πάπας Λέων Θ΄ και Πατριάρχης Κωνσταντινουπόλεως Μιχαήλ Κηρουλάριος, ύστερα από τους αμοιβαίους αναθεματισμούς που εξαπολύθηκαν τον Ιούλιο του 1054. Αν και μοιάζει να προέκυψε ξαφνικά, στην πραγματικότητα επισημοποίησε μια ήδη προϋπάρχουσα κατάσταση καθώς με το πέρασμα των χρόνων ο ανατολικός και ο δυτικός Χριστιανισμός διαμόρφωσαν διαφορετικές παραδόσεις, αν και εξελίχθηκαν παράλληλα, καθώς το χάσμα μεταξύ τους διευρυνόταν σε επίπεδο δογματικό, λειτουργικό και διοικητικό. (el)
  • La orienta skismo aŭ granda skismo estis la disiĝo de la Ortodoksa eklezio disde la Katolika eklezio. Kiel daton oni ofte donas 1054, kiam la papo kaj la Patriarko de Konstantinopolo ekskomunikis unu la alian, sed fakte temas pri okazaĵo kiu daŭradis inter la 5-a kaj 15-a jarcentoj. Hodiaŭ historiistoj interkonsentas ke orienta kaj okcidenta eklezioj disiĝis pro pliiĝintaj malkonsentoj, kiuj laŭis la kreskantan influon de la papa aŭtoritato. Ne teologiaj diferencoj fingravis por la skismo, sed politikaj faktoroj ene de la eklezio. (eo)
  • The East–West Schism (also known as the Great Schism or Schism of 1054) is the break of communion since 1054 between the Roman Catholic and Eastern Orthodox churches. Immediately following the beginning of the schism, it is estimated that Eastern Christianity comprised a slim majority of Christians worldwide, with the majority of remaining Christians being Western. The schism was the culmination of theological and political differences which had developed during the preceding centuries between Eastern and Western Christianity. A succession of ecclesiastical differences and theological disputes between the Greek East and Latin West preceded the formal split that occurred in 1054. Prominent among these were the procession of the Holy Spirit (Filioque), whether leavened or unleavened bread should be used in the Eucharist, the bishop of Rome's claim to universal jurisdiction, and the place of the See of Constantinople in relation to the pentarchy. In 1053, the first action was taken that would lead to a formal schism: the Greek churches in southern Italy were required to conform to Latin practices under threat of closure. In retaliation, Patriarch Michael I Cerularius of Constantinople ordered the closure of all Latin churches in Constantinople. In 1054, the papal legate sent by Leo IX travelled to Constantinople for purposes that included refusing Cerularius the title of "ecumenical patriarch" and insisting that he recognize the pope's claim to be the head of all of the churches. The main purposes of the papal legation were to seek help from the Byzantine emperor, Constantine IX Monomachos, in view of the Norman conquest of southern Italy, and deal with recent attacks by Leo of Ohrid against the use of unleavened bread and other Western customs, attacks that had the support of Cerularius. The historian Axel Bayer says the legation was sent in response to two letters, one from the emperor seeking assistance in arranging a common military campaign by the eastern and western empires against the Normans, and the other from Cerularius. On the refusal of Cerularius to accept the demand, the leader of the legation, Cardinal Humbert of Silva Candida, O.S.B., excommunicated him, and in return Cerularius excommunicated Humbert and the other legates. According to Ware, "Even after 1054 friendly relations between East and West continued. The two parts of Christendom were not yet conscious of a great gulf of separation between them. … The dispute remained something of which ordinary Christians in East and West were largely unaware". The validity of the Western legates' act is doubtful because Pope Leo had died and Cerularius' excommunication only applied to the legates personally. Still, the Church split along doctrinal, theological, linguistic, political, and geographical lines, and the fundamental breach has never been healed, with each side sometimes accusing the other of falling into heresy and initiating the division. The Latin-led Crusades, the Massacre of the Latins in 1182, the West's retaliation in the Sacking of Thessalonica in 1185, the capture and pillaging of Constantinople during the Fourth Crusade in 1204, and the imposition of Latin patriarchs made reconciliation more difficult. Establishing Latin hierarchies in the Crusader states meant that there were two rival claimants to each of the patriarchal sees of Antioch, Constantinople, and Jerusalem, making the existence of schism clear. Several attempts at reconciliation did not bear fruit. In 1965, Pope Paul VI and Ecumenical Patriarch Athenagoras I nullified the anathemas of 1054, although this nullification of measures which were taken against a few individuals was essentially a goodwill gesture and did not constitute any sort of reunion. The absence of full communion between the churches is even explicitly mentioned when the Code of Canon Law accords Catholic ministers permission to administer the sacraments of penance, the Eucharist and the anointing of the sick to spontaneously requesting members of eastern churches such as the Eastern Orthodox Church (as well as the Oriental Orthodox churches and the Church of the East) and members of western churches such as the Old Catholic Church. Contacts between the two sides continue. Every year a delegation from each joins in the other's celebration of its patronal feast, Saints Peter and Paul (29 June) for Rome and Saint Andrew (30 November) for Constantinople, and there have been several visits by the head of each to the other. The efforts of the ecumenical patriarchs towards reconciliation with the Catholic Church have often been the target of sharp criticism from some fellow Orthodox. (en)
  • Als Morgenländisches Schisma, oder auch Großes Schisma (lateinisch Schisma Graecorum ‚Griechisches Schisma‘) bezeichnet man die Kirchenspaltung zwischen der Westkirche und der östlichen Orthodoxie. Als konkretes Datum des Schismas wird häufig das Jahr 1054 angegeben, weswegen gelegentlich auch vom Schisma von 1054 gesprochen wird, als die päpstliche Gesandtschaft rund um Humbert de Silva Candida und die östliche Kirchenführung rund um den Patriarchen Michael I. von Konstantinopel sich nach gescheiterten Verhandlungen über die Stellung des Papstes innerhalb der Christenheit, die bei der Eucharistie zu verwendende Opfermaterie und die Schließung der lateinischen Kirche von Konstantinopel gegenseitig exkommunizierten. Die gegenseitigen Beziehungen zwischen Ost- und Westkirche erwiesen sich zu diesem Zeitpunkt aufgrund politischer und theologischer Differenzen (die ihre Ursache in einer schrittweisen Entfremdung seit dem dritten Jahrhundert hatten) allerdings als schon seit längerem zerrüttet. So ist erklärlich, weswegen sich in der Folge insbesondere in der Ostkirche die Vorstellung verbreitete, dass von der gegenseitigen Exkommunikation nicht nur einzelne Personen betroffen seien, sondern die östliche und die westliche Christenheit als solche, obwohl sich tatsächlich nur ein kleiner Personenkreis gegenseitig exkommuniziert hatte. Gleichfalls war das Verhältnis zu diesem Zeitpunkt aber noch nicht derart zerrüttet, dass eine Einigung nicht möglich gewesen wäre. Der Versuch des Papsttums, den Streit durch Militärhilfen gegen die einfallenden Seldschuken beizulegen, sollte sich als vergeblich erweisen. Emotional wurde das Verhältnis zwischen Rom und Konstantinopel, 150 Jahre nach der Exkommunikation von 1054, vor allem durch die Ereignisse des Vierten Kreuzzugs beschädigt, als Konstantinopel 1204 von den Venezianern und Franken eingenommen, geplündert und ein lateinisches Kaiserreich nebst lateinischem Patriarchen errichtet wurde. Eine Aussöhnung wurde hierdurch in der Folge erheblich erschwert. Zwar gab es 1274 – auf dem Zweiten Konzil von Lyon – und 1439 – auf dem Konzil von Florenz – im Angesichte akuter Bedrohungen Wiedervereinigungsbeschlüsse, diese wurden jedoch in beiden Fällen von orthodoxer Seite in ihrer Gesamtheit abgelehnt, da man den beteiligten Hierarchen eine Überschreitung ihrer Kompetenzen vorhielt. Die Union von Florenz wurde letztlich 1484 durch eine konstantinopolitanische Synode endgültig verworfen und der Bruch zwischen den Patriarchaten des Westens und von Konstantinopel damit endgültig besiegelt. Ab der 2. Hälfte des 20. Jahrhunderts kam es zwischen der orthodoxen Gemeinschaft und der katholischen Kirche wieder zu einer gewissen Annäherung, die schließlich in der zeitgleichen Aufhebung der Exkommunikation von 1054 während des zweiten Vatikanischen Konzils im Jahr 1965, durch Papst Paul VI. und den Ökumenischen Patriarchen von Konstantinopel, Athinagoras, mündete. Trotz der großen Zustimmung für den Akt der Versöhnung in beiden Gemeinschaften wird von den orthodoxen Kirchenführern die Eucharistiegemeinschaft mit den Katholiken bis heute ausdrücklich abgelehnt. Außerdem behindern mächtige Stimmen in der orthodoxen Kirche die weitere Annäherung der beiden Gemeinschaften, und mittlerweile ist sogar die kirchenrechtliche Bedeutung der Bannaufhebung von 1965 wieder in Frage gestellt worden. Eine Aufhebung des Schismas ist damit nicht in Sicht. (de)
  • Zisma Nagusia Erdi Aroko kristautasuna mendebaldeko (Eliza Katoliko Erromatarra) eta ekialdeko (Eliza Ortodoxoak) adarretan erdibitu zuen prozesua da. Maiz aipatzen den data 1054koa baden ere, zisma prozesu luze baten ondorioa da.Ikuspuntuaren arabera, Ekialaldeko Zisma (katolikoena, eta, beraz, euskal kulturan) edo Mendebaldeko Zisma (ortodoxoena) izenak ere hartu ditu. (eu)
  • El cisma de Oriente y Occidente, gran cisma o cisma de 1054, conocido en la historiografía occidental como el Cisma de Oriente fue el evento que, rompiendo la unidad de lo que era la Iglesia estatal del Imperio romano basada en la pentarquía, dividió el cristianismo calcedonio entre la Iglesia católica en Occidente y la Iglesia ortodoxa en el Oriente. Aunque 1054 se indica normalmente como el año del cisma, fue en realidad el resultado de un largo período de distanciamiento progresivo teológico y político entre las dos ramas eclesiales que subsiste hasta la actualidad. (es)
  • Briseadh idir an Eaglais Chaitliceach Rómhánach agus Eaglais Cheartchreidmheach an Oirthir a tharla sa bhliain 1054 ab ea an Siosma Mór. Go díreach tar éis an tsiosma, meastar go raibh móramh an-bheag ag an Eaglais Cheartchreidmheach i measc Críostaithe ar fud an domhain. Tharla an siosma mar gheall ar dhifríochtaí diagachta agus polaitíochta idir lucht an Iarthair agus an Oirthir sna céadta bliain roimh 1054, ina measc, an chonspóid maidir le toscú an Spioraid Naoimh (Filioque), cibé acu arán slim nó arán laibhínithe a úsáid san Eocairist, cumhacht easpag na Róimhe, agus stádas Shuí Chathair Chonstaintín sa bpeintearcacht. (ga)
  • Skisma Timur–Barat, yang disebut pula Skisma Akbar, Skisma Besar, dan Skisma Tahun 1054, adalah retaknya persekutuan dua kubu Kristen yang kini bernama Gereja Katolik dan Gereja Ortodoks Timur. Keretakan ini berlanjut sampai abad ke-11. Skisma Timur–Barat adalah muara dari ketidakrukunan teologi dan politik antara Gereja Timur dan Gereja Barat yang muncul dan membesar berabad-abad sebelumnya. Meskipun biasanya dikatakan terjadi pada tahun 1054, Skisma Timur–Barat sebenarnya adalah akibat dari keterasingan antara dunia Kristen Latin dan Yunani yang berlangsung lama. Sebab-musabab skisma ini adalah permasalahan otoritas paus—Paus Leo IX mengklaim bahwa dia memegang otoritas atas empat patriark Timur—serta permasalahan klausa filioque yang disisipkan ke dalam Kredo Nicea oleh Gereja Barat. Umat Ortodoks Timur sekarang ini mengklaim bahwa primasi Patriark Roma bersifat kehormatan belaka, dan bahwa dia memiliki otoritas hanya atas keuskupannya serta tidak memiliki otoritas untuk mengubah keputusan-keputusan konsili-konsili ekumenis. Ada pula beberapa katalis lainnya yang kurang penting dari skisma tersebut, termasuk perbedaan dalam praktik-praktik liturgis dan klaim-klaim yurisdiksi yang tumpang-tindih. Gereja terpecah dalam hal doktrin, teologi, linguistik, politik, serta geografi, dan perpecahan fundamental tersebut belumlah pulih. Dapat dikatakan bahwa kedua Gereja telah dipersatukan kembali pada tahun 1274 (oleh ) dan pada tahun 1439 (oleh Konsili Basel), tetapi dalam tiap kasus konsili-konsili tersebut dimentahkan kembali oleh pihak Ortodoks secara keseluruhan, dengan alasan bahwa para uskup Gereja Timur telah melampaui otoritas mereka dengan memberi kata setuju untuk bersatu kembali. Upaya-upaya selanjutnya untuk mempersatukan kembali kedua belah pihak telah gagal. (in)
  • La séparation des Églises d'Orient et d'Occident, également appelée grand schisme d'Orient par les catholiques, schisme de Rome par les orthodoxes, ou schisme de 1054, est l’éloignement progressif puis la rupture entre les quatre Églises d’Orient et celle d’Occident qui s’étaient, sous l’impulsion de l’empereur Justinien (527-565), constituées en « Pentarchie » dans l’Empire romain d'Orient et ses États successeurs. Les grandes querelles christologiques avaient déjà commencé à éloigner l'Église de Rome et les Églises d’Orient bien avant la rupture. Des facteurs politiques, comme l’invasion normande de l’Italie byzantine, ou socioculturels, comme l’aspiration de la Papauté à dominer la scène politique, jouèrent au cours des siècles suivants un rôle au moins aussi important que les querelles théologiques, comme celle du Filioque. Une première rupture survient le 16 juillet 1054 entre le patriarcat d'Occident (Papauté) et le patriarcat de Constantinople, lorsque le cardinal Humbert de Moyenmoutier déposa sur le maître-autel de Sainte-Sophie une bulle excommuniant le patriarche Michel Ier Cérulaire et ses proches collaborateurs, excommunication qui fut suivie de celle du cardinal Moyenmoutier et de ses assistants par le patriarche. L’incident de juillet 1054 tombe presque aussitôt dans l’oubli. C’est essentiellement le détournement en 1204 de la quatrième croisade, le sac de Constantinople par les croisés et la constitution de patriarcats latins sur le territoire des patriarcats grecs qui consomment la rupture, forçant bon nombre d’évêques orthodoxes à l’exil et soumettant durablement des populations orthodoxes au pouvoir des seigneurs francs et de l’Église catholique romaine, dite latine. Ces événements déconsidérèrent l’Église catholique romaine aux yeux des populations orthodoxes, mais aussi les Églises orthodoxes aux yeux des populations catholiques, dont les lettrés écrivirent par la suite l’histoire de manière à rejeter sur l’Orient seul la responsabilité du schisme. (fr)
  • 교회의 대분열(영어: The Great Schism) 또는 동서 교회의 분열은 4세기부터 이어진 전통인 콘스탄티노폴리스를 중심으로 하는 로마, 예루살렘, 알렉산드리아, 안티오키아 지역 교회의 연합체인 공교회(보편교회)의 분열이었다. 기독교 역사상 11세기에 로마교회의 서방교회와 콘스탄티노폴리스, 예루살렘, 알렉산드리아, 안티오키아 교회의 동방교회가 상호 파문으로 분리된 사실을 말한다. 이에 대해 3가지 입장이 있다. 역사적 입장은 교회 연합체 일부였던 로마교회가 정치적 이유로 동로마 제국을 중심으로 하던 보편교회 연합체에서 이탈하였다고 본다. 동방교회의 입장은 단일한 기독교 공동체에서 서방교회가 이탈한 것으로 이해하며, 서방교회 입장은 동방 교회와 분리된 것으로 이해한다. 11세기의 분열은 교회를 중심으로 하는 서유럽과 동로마 제국의 정치적 실리를 위한 협상의 일환이었고, 동서 교회는 이후로도 상호 협력과 지원을 하곤 했다. 실제적인 분열은 1204년 서방교회의 제4차 십자군의 기독교 지역인 동방교회에 대한 침략 행위에서 비롯되었다. 제4차 십자군은 동방교회 지역인 콘스탄티노폴리스 지역을 약탈하고, 동방교회 성직자들과 기독교도인 시민들을 학살하였다. 이 이후 동방교회는 서방교회와 관계를 완전히 단절하였다. (ko)
  • 東西教会の分裂(とうざいきょうかいのぶんれつ)は、キリスト教教会が、ローマ教皇を首長とするカトリック教会(西方教会)と、東方の正教会とに二分されたことをいう。 この東西教会の分裂は、多くのシスマ(分裂)の中でも史上最大規模だったことから大シスマとも呼ばれる。 (ja)
  • Il Grande Scisma, conosciuto dalla storiografia occidentale come Scisma d'Oriente e definito dagli Ortodossi Scisma dei Latini, fu l'evento che, rompendo l'unità di quella che fu la Chiesa di Stato dell'Impero romano basata sulla Pentarchia, divise la Cristianità Calcedonese fra la Chiesa cattolica occidentale, che aveva sviluppato il concetto del primato (anche giurisdizionale) del Vescovo di Roma (in quanto considerato successore dell'Apostolo Pietro), e la Chiesa ortodossa orientale, che invece riteneva di rappresentare la continuità della chiesa indivisa del primo millennio, senza cedimenti a quelle che riteneva innovazioni dei Latini. Sebbene normalmente si indichi il 1054 come anno dello scisma, ossia quando papa Leone IX, attraverso i suoi legati, lanciò la scomunica al patriarca Michele I Cerulario e quest'ultimo, a sua volta, rispose con un proprio anatema scomunicando i legati, lo Scisma fu in realtà il risultato di un lungo periodo di progressivo distanziamento fra le due Chiese. Le dispute alla base dello scisma erano sostanzialmente due. La prima riguardava l'autorità papale: il papa (ossia il vescovo di Roma), ritenendosi investito del primato petrino su tutta la Chiesa per mandato di Cristo, da cui avrebbe ricevuto le "chiavi del Regno dei Cieli" e l'autorità di "pascerne gli agnelli" (cfr. i Vangeli di Matteo e Giovanni) e quindi di un vero potere giurisdizionale (secondo il linguaggio rabbinico conferire le chiavi a qualcuno significa investirlo di un'autorità), iniziò a reclamare la propria "naturale" autorità anche sui quattro patriarcati orientali (Costantinopoli, Alessandria, Antiochia e Gerusalemme, che, con Roma, formavano la cosiddetta pentarchia). Questi erano disposti a concedere al Patriarca d'Occidente un primato solo onorario e a lasciare che la sua autorità effettiva si estendesse solo sui cristiani d'Occidente, ritenendo il primato romano privo di fondamento scritturistico. L'altra disputa, di ambito trinitario e apparentemente meno "politica" concerneva l'aggiunta del Filioque nel Credo niceno, avvenuta in ambito latino. Esistevano inoltre altre cause, meno significative, fra le quali talune variazioni di certi riti liturgici (questione dell'uso del pane azzimo durante l'eucaristia, il matrimonio dei preti, la confermazione dei battezzati riservata soltanto al vescovo, ecc.). Ma anche e soprattutto ragioni politiche (alleanza papale con Franchi e Normanni) e rivendicazioni conflittuali di giurisdizione (nel sud Italia, nei Balcani e nell'area slava). La Chiesa si divise lungo linee dottrinali, teologiche, linguistiche, politiche e geografiche, e la frattura fondamentale non si è, finora, più rinsaldata. Si ebbero, in effetti, due formali riunioni dell'Oriente con Roma, nel 1274 (nel Secondo Concilio di Lione) e nel 1439 (nel Concilio di Firenze), ma in entrambi i casi le riconciliazioni tra Roma e l'Oriente furono poi disconosciute dai fedeli e dal basso clero delle Chiese orientali, in quanto i capi spirituali che vi presero parte, nel consentire queste cosiddette "unioni", avrebbero oltrepassato la propria autorità, non ottenendo alcuna ritrattazione da parte latina delle "prassi" controverse affermatesi in Occidente. Gli ulteriori tentativi di riconciliare le chiese d'oriente e quella di Roma fallirono, tuttavia alcune comunità ecclesiastiche, inizialmente Ortodosse, nel corso dei secoli cambiarono giurisdizione, riconoscendo l'autorità del papa e diventando Cattoliche. Tali comunità sono ora dette Chiese cattoliche di rito orientale ovvero Uniati (termine spregiativo con cui gli ortodossi indicano coloro i quali si sono sottomessi a Roma, accettandone il contestato primato giurisdizionale). Seppure la maggioranza delle fonti pongano come anno decisivo il 1054, altri fanno risalire lo Scisma ad anni (ed eventi) diversi: * il 1204, anno del Sacco di Costantinopoli per opera dei Veneziani tramite i Crociati latini, trasportati dalla loro flotta; * il 1484, anno in cui la Chiesa ortodossa rigettò il Concilio di Firenze con il sinodo indetto da Simeone I, patriarca di Costantinopoli (su insistenza del Sultano). Il dato di fatto è che tuttora la Chiesa cattolica occidentale e quella Ortodossa orientale rimangono separate, anche se entrambe continuano a definirsi una, santa, cattolica ed apostolica (in ossequio al Credo niceno-costantinopolitano) e a rivendicare la propria "ortodossia", dando a intendere che, con lo scisma, sia stata l'altra parte ad aver lasciato la chiesa d'origine. (it)
  • Het Oosters Schisma was de scheuring binnen de christelijke kerk tussen de oosters-orthodoxe kerken aan de ene kant en de Rooms-Katholieke Kerk aan de andere kant. Het wordt ook wel het Groot Schisma genoemd, al wordt deze laatste term ook voor het Westers Schisma gebruikt. Hoewel de breuk gewoonlijk gedateerd wordt in 1054, toen beide kerken elkaar wederzijds excommuniceerden, was het schisma tussen oost en west feitelijk het eindresultaat van een voorafgaande eeuwenlange periode van vervreemding tussen de twee kerken. (nl)
  • Wielka schizma wschodnia – rozłam w chrześcijaństwie na Kościół wschodni i zachodni. Za symboliczną datę tego wydarzenia przyjmuje się rok 1054. Nie był to jednorazowy akt, lecz proces, który rozciągał się w szerokich ramach chronologicznych, trwający aż do XIII w. Wtedy wiele osób nie zdawało sobie sprawy z istnienia schizmy. Winą za jej powstanie obarcza się zarówno Rzym, jak i Konstantynopol. Wielką schizmę poprzedziły dwie inne: schizma akacjańska (484–519) i schizma Focjusza (861–867). (pl)
  • Разделе́ние церкве́й, также Вели́кое разделе́ние, Вели́кий раско́л и Вели́кая схи́зма — церковный раскол, после которого окончательно произошло разделение христианской Церкви на Римско-католическую церковь на Западе, с центром в Риме, и Православную на Востоке, с центром в Константинополе. Разделение не преодолено до настоящего времени, невзирая на то, что в 1965 году взаимные анафемы были обоюдно сняты Папой римским Павлом VI и Вселенским Патриархом Афинагором. (ru)
  • Östliga schismen, även kallad stora schismen 1054, avser de händelser som separerade den östliga ortodoxin och den västliga katolicismen från varandra år 1054. De två delarna hade under lång tid glidit ifrån varandra språkligt, politiskt och geografiskt. Trots allt tätare ekumeniska kontakter under 1900-talet kvarstår brytningen dem emellan. De språkliga, politiska och geografiska skillnaderna hängde ihop med romarrikets delning år 395. I romerska riket flyttade kejsaren och den politiska makten från Rom till Konstantinopel; detta medförde förändringar även i det andliga klimatet i riket. Traditionen hade ditintills bjudit att kejsaren skulle ha auktoritet i såväl världsliga som andliga frågor. De som starkast höll fast vid denna princip kom att befinna sig på den ortodoxa sidan i konflikten, medan de som höll fast vid biskopen av Rom (påven), vilken hela tiden varit den främste kyrklige potentaten, kom att befinna sig på den katolska sidan i konflikten. De utlösande faktorerna till schismen (splittringen) var bland annat följande: * Tillägget av filioque i nicaenska trosbekännelsen av kyrkan i Rom. * Bruket av osyrat bröd i den västliga kyrkan och bruket av syrat bröd i den östliga kyrkan vid utdelandet av nattvarden. * Tvist om jurisdiktionen över kyrkorna på Balkan. * Utnämningen av patriarken av Konstantinopel till ekumenisk patriark, vilket i väst ansågs hota påvens ställning. * Tvist om påvens ställning; skulle han anses vara primus inter pares bland patriarkerna – påven var patriark av Rom, men där fanns ytterligare fyra patriarker inom den kyrkliga hierarkin – eller skulle påven också ha rätt att utöva bestämmanderätt över övriga patriarker? * Skulle stat och kyrka kunna vävas samman som i begreppet caesareopapism, eller skulle kyrka och stat hållas åtskilda? * Skillnader i utformningen av liturgin. Schismen ledde till utbytandet av exkommunikationer (ungefär bannlysningar av respektive patriark) från dels påven Leo IX, dels Michael Cerularius, patriark av Konstantinopel, under året 1054. Nattvardsgemenskapen kvarstod fram till turkarnas erövring av Konstantinopel 1453, men organisationsmässigt var brytningen ett faktum 1054. Det finns ett antal kyrkor inom den östliga kyrkligheten som har sökt kommunion med påven, och därmed blivit del av den katolska kyrkan. Dessa kyrkor har behållit sin liturgi och är därmed del av den katolska kyrkan men med en östlig liturgi. (sv)
  • O Grande Cisma foi o evento que causou a ruptura da Igreja Cristã, separando-a em duas: Igreja Católica Apostólica Romana e Igreja Católica Apostólica Ortodoxa, a partir do ano 1054, quando os líderes da Igreja de Constantinopla e da Igreja de Roma se excomungaram mutuamente. (pt)
  • Розко́л христия́нської це́ркви у 1054 році («Велика схизма») — остаточний розкол християнської церкви на католицьку під проводом Папи Римського та православну, де рішення приймаються соборно, помісними Церквами на чолі з патріархами. При цьому з погляду католиків від Єдиної Вселенської Апостольської Церкви відкололись православні («схизматики»), а з погляду православних — відкололися католики («латиняни», «папісти»). Розкол протягом віків свого існування супроводжувався численними богословськими суперечками, а також військовими й політичними конфліктами, в першу чергу — на сході Європи, де історично пролягала межа впливу церковних структур Сходу й Заходу. (uk)
  • 東西教會大分裂(英語:East–West Schism)是指11世紀基督教會大分裂,分出了希臘正教(東方正教會)以及羅馬天主教(羅馬普世公教會)兩大宗。自2世紀以後,以羅馬為首的西方教會和以君士坦丁堡為首的東方教會,因各自不同的教會、政治、社會、文化等原因,在神學,以及教會的組織、紀律等各方面的分歧逐漸擴大,彼此爭論不休,最終導致了1054年的東西方教會大分裂,形成日後的公教(此乃原意譯名;慣稱為天主教:在明朝時,公教傳入中國時借用外教名詞「天主」稱呼所信仰的神,因而得名)和正教会(即東正教)。1965年,第二次梵蒂冈大公会议后,教宗保禄六世和君士坦丁堡普世牧首雅典纳哥拉互相解除了针对对方的绝罚。 (zh)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 543935 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 175842 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1124824275 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:alsoKnownAs
  • Great Schism, (en)
  • Schism of 1054 (en)
dbp:caption
  • Division between the Eastern and Western Churches (en)
dbp:cause
dbp:commons
  • yes (en)
dbp:commonsSearch
  • Category:East–West Schism (en)
dbp:d
  • yes (en)
dbp:dSearch
  • Q51648 (en)
dbp:date
  • January–July 1054 (en)
dbp:direction
  • vertical (en)
dbp:image
  • Expansion of christianity.jpg (en)
dbp:outcome
  • Permanent split of the two churches into the modern-day Catholic Church and Eastern Orthodox Churches (en)
dbp:participants
dbp:portal
  • Catholicism (en)
  • Christianity (en)
dbp:s
  • yes (en)
dbp:sSearch
  • Catholic Encyclopedia /The Eastern Schism (en)
dbp:type
dbp:width
  • 200 (xsd:integer)
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
gold:hypernym
rdf:type
rdfs:comment
  • Velké schizma označuje rozkol v Rané neboli Prvotní církvi, který vyústil v rozdělení církve na dvě větve; dnešní tzv. Západní (tj. katolickou) a na ní navazující církevní směry vč. protestantských a tzv. Východní (tj. pravoslavnou čili ortodoxní). Obvykle se schizma datuje od roku 1054, kdy kardinál Humbert de Silva Candida exkomunikoval konstantinopolského patriarchu Michaela Kerullaria a všechny, kteří s ním stejně smýšlejí (tedy prakticky celou Východní církev), který v reakci na to exkomunikoval konkrétní původce klatby, papežské legáty, ale nikoliv už tehdejšího papeže sv. Lva IX., který je poslal. Na celé schizma existují dva různé pohledy ze schizmatu oddělených církví resp. skupin. (cs)
  • Το Σχίσμα του 1054 ή Σχίσμα των δύο Εκκλησιών είναι η διαίρεση και διάσπαση της κοινωνίας μεταξύ της Δυτικής και της Ανατολικής Χριστιανικής Εκκλησίας όταν επικεφαλής τους ήταν οι Πάπας Λέων Θ΄ και Πατριάρχης Κωνσταντινουπόλεως Μιχαήλ Κηρουλάριος, ύστερα από τους αμοιβαίους αναθεματισμούς που εξαπολύθηκαν τον Ιούλιο του 1054. Αν και μοιάζει να προέκυψε ξαφνικά, στην πραγματικότητα επισημοποίησε μια ήδη προϋπάρχουσα κατάσταση καθώς με το πέρασμα των χρόνων ο ανατολικός και ο δυτικός Χριστιανισμός διαμόρφωσαν διαφορετικές παραδόσεις, αν και εξελίχθηκαν παράλληλα, καθώς το χάσμα μεταξύ τους διευρυνόταν σε επίπεδο δογματικό, λειτουργικό και διοικητικό. (el)
  • La orienta skismo aŭ granda skismo estis la disiĝo de la Ortodoksa eklezio disde la Katolika eklezio. Kiel daton oni ofte donas 1054, kiam la papo kaj la Patriarko de Konstantinopolo ekskomunikis unu la alian, sed fakte temas pri okazaĵo kiu daŭradis inter la 5-a kaj 15-a jarcentoj. Hodiaŭ historiistoj interkonsentas ke orienta kaj okcidenta eklezioj disiĝis pro pliiĝintaj malkonsentoj, kiuj laŭis la kreskantan influon de la papa aŭtoritato. Ne teologiaj diferencoj fingravis por la skismo, sed politikaj faktoroj ene de la eklezio. (eo)
  • Zisma Nagusia Erdi Aroko kristautasuna mendebaldeko (Eliza Katoliko Erromatarra) eta ekialdeko (Eliza Ortodoxoak) adarretan erdibitu zuen prozesua da. Maiz aipatzen den data 1054koa baden ere, zisma prozesu luze baten ondorioa da.Ikuspuntuaren arabera, Ekialaldeko Zisma (katolikoena, eta, beraz, euskal kulturan) edo Mendebaldeko Zisma (ortodoxoena) izenak ere hartu ditu. (eu)
  • El cisma de Oriente y Occidente, gran cisma o cisma de 1054, conocido en la historiografía occidental como el Cisma de Oriente fue el evento que, rompiendo la unidad de lo que era la Iglesia estatal del Imperio romano basada en la pentarquía, dividió el cristianismo calcedonio entre la Iglesia católica en Occidente y la Iglesia ortodoxa en el Oriente. Aunque 1054 se indica normalmente como el año del cisma, fue en realidad el resultado de un largo período de distanciamiento progresivo teológico y político entre las dos ramas eclesiales que subsiste hasta la actualidad. (es)
  • Briseadh idir an Eaglais Chaitliceach Rómhánach agus Eaglais Cheartchreidmheach an Oirthir a tharla sa bhliain 1054 ab ea an Siosma Mór. Go díreach tar éis an tsiosma, meastar go raibh móramh an-bheag ag an Eaglais Cheartchreidmheach i measc Críostaithe ar fud an domhain. Tharla an siosma mar gheall ar dhifríochtaí diagachta agus polaitíochta idir lucht an Iarthair agus an Oirthir sna céadta bliain roimh 1054, ina measc, an chonspóid maidir le toscú an Spioraid Naoimh (Filioque), cibé acu arán slim nó arán laibhínithe a úsáid san Eocairist, cumhacht easpag na Róimhe, agus stádas Shuí Chathair Chonstaintín sa bpeintearcacht. (ga)
  • 東西教会の分裂(とうざいきょうかいのぶんれつ)は、キリスト教教会が、ローマ教皇を首長とするカトリック教会(西方教会)と、東方の正教会とに二分されたことをいう。 この東西教会の分裂は、多くのシスマ(分裂)の中でも史上最大規模だったことから大シスマとも呼ばれる。 (ja)
  • Het Oosters Schisma was de scheuring binnen de christelijke kerk tussen de oosters-orthodoxe kerken aan de ene kant en de Rooms-Katholieke Kerk aan de andere kant. Het wordt ook wel het Groot Schisma genoemd, al wordt deze laatste term ook voor het Westers Schisma gebruikt. Hoewel de breuk gewoonlijk gedateerd wordt in 1054, toen beide kerken elkaar wederzijds excommuniceerden, was het schisma tussen oost en west feitelijk het eindresultaat van een voorafgaande eeuwenlange periode van vervreemding tussen de twee kerken. (nl)
  • Wielka schizma wschodnia – rozłam w chrześcijaństwie na Kościół wschodni i zachodni. Za symboliczną datę tego wydarzenia przyjmuje się rok 1054. Nie był to jednorazowy akt, lecz proces, który rozciągał się w szerokich ramach chronologicznych, trwający aż do XIII w. Wtedy wiele osób nie zdawało sobie sprawy z istnienia schizmy. Winą za jej powstanie obarcza się zarówno Rzym, jak i Konstantynopol. Wielką schizmę poprzedziły dwie inne: schizma akacjańska (484–519) i schizma Focjusza (861–867). (pl)
  • Разделе́ние церкве́й, также Вели́кое разделе́ние, Вели́кий раско́л и Вели́кая схи́зма — церковный раскол, после которого окончательно произошло разделение христианской Церкви на Римско-католическую церковь на Западе, с центром в Риме, и Православную на Востоке, с центром в Константинополе. Разделение не преодолено до настоящего времени, невзирая на то, что в 1965 году взаимные анафемы были обоюдно сняты Папой римским Павлом VI и Вселенским Патриархом Афинагором. (ru)
  • O Grande Cisma foi o evento que causou a ruptura da Igreja Cristã, separando-a em duas: Igreja Católica Apostólica Romana e Igreja Católica Apostólica Ortodoxa, a partir do ano 1054, quando os líderes da Igreja de Constantinopla e da Igreja de Roma se excomungaram mutuamente. (pt)
  • Розко́л христия́нської це́ркви у 1054 році («Велика схизма») — остаточний розкол християнської церкви на католицьку під проводом Папи Римського та православну, де рішення приймаються соборно, помісними Церквами на чолі з патріархами. При цьому з погляду католиків від Єдиної Вселенської Апостольської Церкви відкололись православні («схизматики»), а з погляду православних — відкололися католики («латиняни», «папісти»). Розкол протягом віків свого існування супроводжувався численними богословськими суперечками, а також військовими й політичними конфліктами, в першу чергу — на сході Європи, де історично пролягала межа впливу церковних структур Сходу й Заходу. (uk)
  • 東西教會大分裂(英語:East–West Schism)是指11世紀基督教會大分裂,分出了希臘正教(東方正教會)以及羅馬天主教(羅馬普世公教會)兩大宗。自2世紀以後,以羅馬為首的西方教會和以君士坦丁堡為首的東方教會,因各自不同的教會、政治、社會、文化等原因,在神學,以及教會的組織、紀律等各方面的分歧逐漸擴大,彼此爭論不休,最終導致了1054年的東西方教會大分裂,形成日後的公教(此乃原意譯名;慣稱為天主教:在明朝時,公教傳入中國時借用外教名詞「天主」稱呼所信仰的神,因而得名)和正教会(即東正教)。1965年,第二次梵蒂冈大公会议后,教宗保禄六世和君士坦丁堡普世牧首雅典纳哥拉互相解除了针对对方的绝罚。 (zh)
  • الانشقاق العظيم، ويُسمّى أحيانًا انشقاق الشرق والغرب، أو انشقاق العام 1054، هو انقسامٌ أصاب الجماعة الدينية المسيحية التي انقسمت إلى ما أصبح يُعرف الآن باسم الكنيسة الرومانية الكاثوليكية والكنيسة الشرقية الأرثوذكسية، الجماعة التي استمرت حتى القرن الحادي عشر. يُعتبر الانشقاق تتويجًا للخلافات اللاهوتية والسياسية بين الشرق المسيحي والغرب المسيحي والذي تعمّقت هوّته خلال القرون المتعاقبة. (ar)
  • El Cisma Est-Oest (també conegut com el Gran Cisma o Cisma de 1054) va ser el trencament de la que es va produir al segle xi entre l'Església Catòlica i l'Església Ortodoxa Oriental. El cisma va ser la culminació de les diferències teològiques i polítiques que s'havien desenvolupat durant els segles precedents entre el cristianisme oriental i occidental. (ca)
  • The East–West Schism (also known as the Great Schism or Schism of 1054) is the break of communion since 1054 between the Roman Catholic and Eastern Orthodox churches. Immediately following the beginning of the schism, it is estimated that Eastern Christianity comprised a slim majority of Christians worldwide, with the majority of remaining Christians being Western. The schism was the culmination of theological and political differences which had developed during the preceding centuries between Eastern and Western Christianity. (en)
  • Als Morgenländisches Schisma, oder auch Großes Schisma (lateinisch Schisma Graecorum ‚Griechisches Schisma‘) bezeichnet man die Kirchenspaltung zwischen der Westkirche und der östlichen Orthodoxie. Als konkretes Datum des Schismas wird häufig das Jahr 1054 angegeben, weswegen gelegentlich auch vom Schisma von 1054 gesprochen wird, als die päpstliche Gesandtschaft rund um Humbert de Silva Candida und die östliche Kirchenführung rund um den Patriarchen Michael I. von Konstantinopel sich nach gescheiterten Verhandlungen über die Stellung des Papstes innerhalb der Christenheit, die bei der Eucharistie zu verwendende Opfermaterie und die Schließung der lateinischen Kirche von Konstantinopel gegenseitig exkommunizierten. Die gegenseitigen Beziehungen zwischen Ost- und Westkirche erwiesen sich zu (de)
  • La séparation des Églises d'Orient et d'Occident, également appelée grand schisme d'Orient par les catholiques, schisme de Rome par les orthodoxes, ou schisme de 1054, est l’éloignement progressif puis la rupture entre les quatre Églises d’Orient et celle d’Occident qui s’étaient, sous l’impulsion de l’empereur Justinien (527-565), constituées en « Pentarchie » dans l’Empire romain d'Orient et ses États successeurs. (fr)
  • Skisma Timur–Barat, yang disebut pula Skisma Akbar, Skisma Besar, dan Skisma Tahun 1054, adalah retaknya persekutuan dua kubu Kristen yang kini bernama Gereja Katolik dan Gereja Ortodoks Timur. Keretakan ini berlanjut sampai abad ke-11. Skisma Timur–Barat adalah muara dari ketidakrukunan teologi dan politik antara Gereja Timur dan Gereja Barat yang muncul dan membesar berabad-abad sebelumnya. (in)
  • 교회의 대분열(영어: The Great Schism) 또는 동서 교회의 분열은 4세기부터 이어진 전통인 콘스탄티노폴리스를 중심으로 하는 로마, 예루살렘, 알렉산드리아, 안티오키아 지역 교회의 연합체인 공교회(보편교회)의 분열이었다. 기독교 역사상 11세기에 로마교회의 서방교회와 콘스탄티노폴리스, 예루살렘, 알렉산드리아, 안티오키아 교회의 동방교회가 상호 파문으로 분리된 사실을 말한다. 이에 대해 3가지 입장이 있다. 역사적 입장은 교회 연합체 일부였던 로마교회가 정치적 이유로 동로마 제국을 중심으로 하던 보편교회 연합체에서 이탈하였다고 본다. 동방교회의 입장은 단일한 기독교 공동체에서 서방교회가 이탈한 것으로 이해하며, 서방교회 입장은 동방 교회와 분리된 것으로 이해한다. (ko)
  • Il Grande Scisma, conosciuto dalla storiografia occidentale come Scisma d'Oriente e definito dagli Ortodossi Scisma dei Latini, fu l'evento che, rompendo l'unità di quella che fu la Chiesa di Stato dell'Impero romano basata sulla Pentarchia, divise la Cristianità Calcedonese fra la Chiesa cattolica occidentale, che aveva sviluppato il concetto del primato (anche giurisdizionale) del Vescovo di Roma (in quanto considerato successore dell'Apostolo Pietro), e la Chiesa ortodossa orientale, che invece riteneva di rappresentare la continuità della chiesa indivisa del primo millennio, senza cedimenti a quelle che riteneva innovazioni dei Latini. Sebbene normalmente si indichi il 1054 come anno dello scisma, ossia quando papa Leone IX, attraverso i suoi legati, lanciò la scomunica al patriarca Mi (it)
  • Östliga schismen, även kallad stora schismen 1054, avser de händelser som separerade den östliga ortodoxin och den västliga katolicismen från varandra år 1054. De två delarna hade under lång tid glidit ifrån varandra språkligt, politiskt och geografiskt. Trots allt tätare ekumeniska kontakter under 1900-talet kvarstår brytningen dem emellan. De utlösande faktorerna till schismen (splittringen) var bland annat följande: (sv)
rdfs:label
  • East–West Schism (en)
  • الانشقاق العظيم (ar)
  • Gran Cisma d'Orient (ca)
  • Velké schizma (cs)
  • Morgenländisches Schisma (de)
  • Σχίσμα του 1054 (el)
  • Orienta skismo (eo)
  • Zisma Nagusia (eu)
  • Cisma de Oriente (es)
  • Siosma Mór 1054 (ga)
  • Skisma Timur–Barat (in)
  • Grande Scisma (it)
  • Séparation des Églises d'Orient et d'Occident (fr)
  • 교회의 대분열 (ko)
  • 東西教会の分裂 (ja)
  • Wielka schizma wschodnia (pl)
  • Oosters Schisma (nl)
  • Grande Cisma (pt)
  • Разделение Католической и Православной церквей (ru)
  • Östliga schismen (sv)
  • Розкол Християнської церкви 1054 (uk)
  • 東西教會大分裂 (zh)
rdfs:seeAlso
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:homepage
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:wikiPageDisambiguates of
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is rdfs:seeAlso of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License