An Entity of Type: Election, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

The fall of the Western Roman Empire (also called the fall of the Roman Empire or the fall of Rome) was the loss of central political control in the Western Roman Empire, a process in which the Empire failed to enforce its rule, and its vast territory was divided into several successor polities. The Roman Empire lost the strengths that had allowed it to exercise effective control over its Western provinces; modern historians posit factors including the effectiveness and numbers of the army, the health and numbers of the Roman population, the strength of the economy, the competence of the emperors, the internal struggles for power, the religious changes of the period, and the efficiency of the civil administration. Increasing pressure from invading barbarians outside Roman culture also cont

Property Value
dbo:abstract
  • يشير انهيار الإمبراطورية الرومانية إلى الصراع التأريخي بين العلماء بشأن ما حدث في الإمبراطورية الرومانية الغربية. حيث تناول هذه المسألة «الانهيار» أحد المؤرخين البارزين وهو إدوارد جيبون(Edward Gibbon). وتم اكتشاف العديد من النظريات السببية حيث كان القلق الأكبر هو فساد المؤسسات السياسية والاقتصادية والعسكرية وغيرها من المؤسسات الاجتماعية، المشتركة في الغزوات البربرية والمغتصبين من داخل الإمبراطورية. وكان المؤرخ الإنجليزي جيبون (Gibbon) في كتابه انهيار الإمبراطورية الرومانية وسقوطها (The Decline and Fall of the Roman Empire) (عام 1776) الذي لاقى انتشارًا واسعًا قد أعلن هذا المفهوم المعروف لدى القراء. ولم يكن جيبون هو المفكر الوحيد الذي تحدث عن سبب انهيار الإمبراطورية الرومانية ووقته. «فمنذ القرن الثامن عشر فصاعدًا،» ذكر جلين دبليو بورسوك (Glen W. Bowersock)، «لقد استحوذت علينا فكرة السقوط: وتم تقييمها باعتبارها النموذج الأصلي لكل انهيار ملموس ومن هنا اعتبرت رمزًا للمخاوف الخاصة بنا.» ورغم ذلك لا تزال القصة واحدة من أكبر الأسئلة التاريخية ولها تقاليد عريقة يهتم بها العلماء. ففي عام 1984، جمع البروفيسور الألماني ألكسندر ديماندت (Alexander Demandt) حوالي 210 نظرية مختلفة حول سبب سقوط روما وتلتها نظريات جديدة منذ ذلك الحين. لكن بعد فوات الأوان، لوحظ أن هذا الانهيار كان على مدار أربعة قرون وبلغ ذروته في التدهور النهائي للإمبراطورية الرومانية الغربية في 4 سبتمبر 476، عندما عُزل رومولوس أوغسطس (Romulus Augustus)، آخر إمبراطور لـ الإمبراطورية الرومانية الغربية، عينه شيخ قبائل الجرمان أودواكر(Odoacer). وتسأل بعض المؤرخين المعاصرين عن أهمية هذا التاريخ، حيث كان ذلك هو أحد الأسباب التي جعلت الإمبراطورية الرومانية الشرقية تعترف بالإمبراطور يوليوس نيبوس (Julius Nepos)، واستقر بقية حياته في دالاماتيا، حتى اغتياله في عام 480. أما القوط الشرقيون الذين خلفوا الرومانيين، فقد اعتبروا أنفسهم محافظين على النهج المباشر للتقاليد الرومانية. (مرت الإمبراطورية الرومانية الشرقية بمسارات مختلفة حيث تدهورت حالتها بصورة شديدة بعد عام 1000 ميلادي حتى سقوط القسطنطينية عام 1453 على يد الأتراك.) وتفاقمت العديد من الأحداث بعد موقف الإمبراطورية الغربية عام 378. وقد أكد عدد من المؤرخين المختلفين على وقوع معركة أدريانوبل (Adrianople) عام 378 ووفاة ثيودوسيوس الأول (Theodosius I) عام 395 (في المرة الأخيرة التي حدث فيها توحيد سياسي للإمبراطورية الرومانية) وعبور نهر الراين عام 406 عن طريق القبائل الجرمانية وإعدام ستيليكو (Stilicho) عام 408، ونهب روما (Sack of Rome) عام 410، ووفاة قسطنطين الثالث (Constantius III) عام 421 ووفاة أيتيوس (Aetius) عام 454 وساك الحاكم الثاني لروما عام 455 ووفاة ماجوريان (Majorian) عام 461. وفسرت المدرسة الحديثة مفهوم مراحل «السقوط» بالسقوط العكسي وليس الأمامي، حيث أعلنت أن هذه التغيرات الكبيرة قد تكون أكثر دقة لوصفها بالتحول المعقد. (ar)
  • La caiguda de l'Imperi Romà d'Occident és el procés de decadència que va portar a la fragmentació de l'Imperi Romà d'Occident l'any 476 i la seva posterior dissolució el 480. Ròmul Augústul, sovint considerat erròniament l'últim emperador romà d'Occident, fou deposat el 476 pel capitost germànic Odoacre. El seu predecessor, Juli Nepot, es mantingué com a emperador de iure fins al seu assassinat el 480 amb el suport de l'Imperi Romà d'Orient. Malgrat que el poder real es trobava en mans d'Odoacre, formalment governava Itàlia en nom i representació de Nepot, ficció que Odoacre respectà escrupulosament fins a la mort de Nepot per no despertar la ira de l'emperador romà d'Orient, Zenó. Cap al segle iv, Roma seguia dominant un extens imperi, que tenia com a eix el mar Mediterrani. La civilització romana s'estenia des del Rin i el Danubi fins al Sàhara, des de l'occident d'Hispània fins a Mesopotàmia. El triomf del cristianisme, que va ser convertit en religió oficial per l'emperador Teodosi I el Gran a finals del segle iv, consolidava encara més aquesta unitat. Tanmateix, en aquell moment, aquest immens imperi patia una greu crisi que a la llarga acabaria amb la seva existència. Era un gegant cansat després de diversos segles d'expansió i esforços. Alguns símptomes d'aquesta decadència eren: * La corrupció dels alts càrrecs de l'administració, * La passivitat del ciutadà davant problemes i obligacions, * El retrocés del comerç per l'excés d'impostos que havien de pagar els comerciants i artesans, * La decadència de les ciutats, abandonades per les classes altes, instal·lades en les seves vil·les d'esbarjo, * Crisi de la classe mitjana, aclaparada per les pressions fiscals, * Un greu descens demogràfic. L'exèrcit es conservava encara fort, malgrat que era cada vegada més freqüent l'allistament de germànics, que ocupaven fins i tot alts càrrecs de comandament. A part d'aquesta situació, ja de per si greu, una forta amenaça assetjava Roma. Es tractava de la pressió que sobre els seus limes o fronteres feien els pobles germànics. La derrota i mort soferta per l'emperador d'Orient Valent l'any 378 enfront dels visigots, en la Batalla d'Adrianòpolis, en va ser un seriós avís. El seu successor Teodosi I el Gran (379-395) tenia a les seves mans la difícil empresa d'injectar nova vida a l'imperi, i la seva gestió va ser afortunada. Va aconseguir detenir la temuda allau germànica i de la seva època es parla com un renaixement teodosià. Tanmateix, quan va morir, tot va seguir com abans, i fins i tot es va agreujar. Per realitzar millor la defensa i administració de l'imperi, Teodosi el va dividir entre els seus dos fills, donant a Flavi Honori l'Occident i a Arcadi l'Orient. No obstant això, aquesta decisió va significar el trencament decisiu de la unitat romana, en seguir els dos territoris destins molt diferents. L'última exhalació de Roma es va produir quan els visigots es van revoltar el 395. Liderats per Alaric I, van intentar prendre Constantinoble, però van ser repel·lits i en el seu lloc van saquejar gran part de Tràcia, al nord de Grècia. El 402, van assetjar Mediolanum, la capital de l'emperador romà Honori, defensada per tropes godes romanes. L'arribada del romà Estilicó i el seu exèrcit va forçar Alaric a trencar el setge i traslladar-se cap a Hasta (l'Asti actualment), a l'oest d'Itàlia, on Estilicó el va atacar en la Batalla de Pollentia, i capturà el campament d'Alaric. Estilicó li va oferir tornar els presoners a canvi dels quals els visigots tornarien a Il·liria, però en arribar a Verona, Alaric va aturar la seva retirada. Estilicó va tornar a atacar-lo en la Batalla de Verona i de nou va derrotar Alaric, obligant-lo a retirar-se d'Itàlia. El 405, els ostrogots van envair Itàlia, però van ser derrotats. Tanmateix, en el 406, un nombre de tribus sense precedents es va aprofitar de la congelació del Rin i la retirada de les tropes romanes per lluitar a Itàlia per travessar en massa: vàndals, sueus, alans i burgundis es van estendre creuant el riu i van trobar poca resistència en el saqueig de Moguntiacum i el , envaint completament la Gàl·lia. Malgrat aquest greu perill, o potser a causa d'ell, l'exèrcit romà va continuar sofrint usurpacions, en una de les quals va morir Estilicó, el principal defensor de Roma en aquest període. Roma fou saquejada pels visigots l'any 410 i els vàndals el 455. L'Imperi d'Orient, salvat de la invasió germànica, viurà, amb el nom d'Imperi Romà d'Orient, mil anys més que el d'Occident, que sucumbirà l'any 476. (ca)
  • يشير انهيار الإمبراطورية الرومانية إلى ما حدث في الإمبراطورية الرومانية الغربية في القرن الخامس الميلادي وأدى لتفتتها وفقدان سيطرتها على كثير من مناطق نفوذها. قام المؤرخون بافتراض العديد من النظريات السببية منها ما يرجع السبب الأكبر لفساد المؤسسات السياسية والاقتصادية والعسكرية وغيرها من المؤسسات الاجتماعية المشتركة في الغزوات البربرية والمغتصبين من داخل الإمبراطورية، عدم كفاءة الحكام، تدهور حالة السكان وانخفاض عددهم. تناول هذه المسألة «الانهيار» أحد المؤرخين البارزين وهو المؤرخ الإنجليزي إدوارد جيبون (Edward Gibbon) في كتابه انهيار الإمبراطورية الرومانية وسقوطها (The Decline and Fall of the Roman Empire) (عام 1776م) الذي لاقى انتشارًا واسعًا قد أعلن هذا المفهوم المعروف لدى القراء. ولم يكن جيبون هو المفكر الوحيد الذي تحدث عن سبب انهيار الإمبراطورية الرومانية ووقته. «فمنذ القرن الثامن عشر الميلادي فصاعدًا،» ذكر (Glen W. Bowersock): «لقد استحوذت علينا فكرة السقوط، وتم تقييمها باعتبارها النموذج الأصلي لكل انهيار ملموس ومن هنا اعتبرت رمزًا للمخاوف الخاصة بنا.» ورغم ذلك لا تزال القصة واحدة من أكبر الأسئلة التاريخية ولها تقاليد عريقة يهتم بها العلماء. جمع البروفيسور الألماني ألكسندر ديماندت (Alexander Demandt) في عام 1984م حوالي 210 نظرية مختلفة حول سبب سقوط روما وتلتها نظريات جديدة منذ ذلك الحين. لوحظ أن هذا الانهيار كان على مدار أربعة قرون وبلغ ذروته في التدهور النهائي للإمبراطورية الرومانية الغربية في 4 من سبتمبر 476م لكن بعد فوات الأوان، عندما عُزل رومولوس أوغسطس (Romulus Augustus)، آخر إمبراطور لـ الإمبراطورية الرومانية الغربية، عينه شيخ قبائل الجرمان أودواكر (Odoacer). وتساءل بعض المؤرخين المعاصرين عن أهمية هذا التاريخ، حيث كان ذلك هو أحد الأسباب التي جعلت الإمبراطورية الرومانية الشرقية تعترف بالإمبراطور يوليوس نيبوس (Julius Nepos)، واستقر بقية حياته في دالاماتيا، حتى اغتياله في عام 480م. أما القوط الشرقيون الذين خلفوا الرومانيين، فقد اعتبروا أنفسهم محافظين على النهج المباشر للتقاليد الرومانية. (مرت الإمبراطورية الرومانية الشرقية بمسارات مختلفة حيث تدهورت حالتها بصورة شديدة بعد عام 1000 ميلادي حتى سقوط القسطنطينية عام 1453م على يد العثمانيين، وتفاقمت العديد من الأحداث بعد موقف الإمبراطورية الغربية عام 378م. وقد أكد عدد من المؤرخين المختلفين على وقوع معركة أدريانوبل (Adrianople) عام 378م ووفاة ثيودوسيوس الأول (Theodosius I) عام 395م (في المرة الأخيرة التي حدث فيها توحيد سياسي للإمبراطورية الرومانية) وعبور نهر الراين عام 406م عن طريق القبائل الجرمانية وإعدام ستيليكو (Stilicho) عام 408، ونهب روما (Sack of Rome) عام 410م، ووفاة قسطنطين الثالث (Constantius III) عام 421م ووفاة أيتيوس (Aetius) عام 454م وساك الحاكم الثاني لروما عام 455م ووفاة ماجوريان (Majorian) عام 461م. وفسرت المدرسة الحديثة مفهوم مراحل «السقوط» بالسقوط العكسي وليس الأمامي، حيث أعلنت أن هذه التغيرات الكبيرة قد تكون أكثر دقة لوصفها بالتحول المعقد. (ar)
  • Pád Západořímské říše byl proces pozvolného rozpadu, který se odehrával zhruba od 3. do 6. století, často se však spojuje s datem 4. září 476. Toho dne byl poslední, (ale už nelegitimní) císař Romulus Augustus, posměšně nazývaný Augustulus (císaříček), donucen k abdikaci germánským vůdcem Odoakerem, který se následně zmocnil území Itálie. Odoaker nepřijal titul císaře, byl prohlášen králem. Rok 476 nebyl pro současníky nijak přelomový, vzhledem k tomu, že nedošlo ke změně režimu. Pro historiografii se ovšem území Itálie stalo sídlem germánské vlády. V roce 395, za vlády císaře Theodosia I. (347–395) byla Římská říše rozdělena na dvě části: Východořímskou říši a Západořímskou říši. Vláda nad těmito částmi byla rozdělena mezi Theodosiovy dva syny. Západnímu Římu vládl Flavius Honorius a východnímu Flavius Arcadius. Označení Západořímská a Východořímská říše je však pouze současné, ve skutečnosti se jednalo o jednu říši, jíž vládli dva císaři. Tato proměna měla zastavit celkový úpadek říše, avšak nakonec zůstala pouze východní část. Největší rozlohu měla západní část Říma v době vlády císaře Traiana (98–117), který se proslavil také jako vojevůdce, získáváním území a budováním Říma. Tento vzkvétající stát měl rozlohu od dnešního Skotska po Irák. Finanční systém té doby umožnil zvýšení daní, avšak ekonomika byla postavena hlavně na dobývání nových území, což v budoucnu způsobilo její kolaps. Také obecně vojenský systém byl velmi vyspělý, stejně jako všichni centurioni byli dobře placení, gramotní, odpovědní za výcvik a disciplínu. Senát a římská aristokracie však ztrácely politický vliv i zájem o stát, který se víc a víc opíral o armádu a vysoké vojenské hodnosti byly proto velmi významné a často znamenaly obecně vysoké postavení. Například titul Magister militum, vojenský velitel, v sobě pojil nejvyšší vojenské, ale také administrativní pravomoci, proto měli tito magistři militum často rozhodující vliv na politiku státu. Armádu však tvořili převážně barbarští žoldnéři, protože Římanů ubývalo a z vojenské služby se vykupovali. Po smrti (křesťanského) vojevůdce Aetia, který pocházel z Moesie (dnešní Silistra v Bulharsku) a byl nazýván poslední Říman, a jeho císaře Valentiniana III. začala poslední kapitola dějin západního Říma. Valentinianus po sobě nezanechal žádného dědice, a tak s ním vymřela dynastie, která vládla říši po celé století. Na trůně se po jeho smrti vystřídalo celkem devět velmi krátce vládnoucích císařů, z nichž šest zemřelo násilnou smrtí. Většina z nich však byla pouhými loutkami vojenských velitelů, kteří měli skutečnou moc. Již dávno před tím, než se Římská říše rozdělila, byl v proudu celkový rozvrat vyšších vrstev společnosti, tradiční římské náboženství ztratilo přesvědčivost a stalo se jen státním kultem. Mezi různými náboženstvími, která se šířila z nižších městských vrstev, se prosadilo křesťanství. Postupně začala kolabovat i vojenská moc, docházelo k mnoha vzpourám a vnitřním sporům a vlivem toho nastávaly problémy s ekonomikou. Říši nevládl mocný císař, ale loutky vojenských velitelů, skutečnou mocí nad říší nikdo nedisponoval. Největším problémem se staly nezastavitelné masy barbarských kmenů, Hunů a Germánů, přicházejících z východu do západní Evropy v rámci tak zvaného stěhování národů. (cs)
  • Der Untergang des Römischen Reiches im Westen ist ein viel diskutiertes Thema der Altertumswissenschaft. Es geht um die Gründe für den allmählichen Niedergang des westlichen Reichsteils, der mit der Absetzung des weströmischen Kaisers Romulus Augustulus im Jahr 476 (bzw. mit dem Tod des letzten von Ostrom anerkannten Kaisers Julius Nepos im Jahr 480) endete, wobei höchst unterschiedliche Theorien entworfen wurden und werden. Zentral ist hierbei vor allem die Frage, ob primär innere Faktoren (z. B. strukturelle Probleme, angebliche Dekadenz, religiöse und soziale Umbrüche, Bürgerkriege) oder der Druck durch äußere Angreifer (Germanen, Hunnen, Perser) für die Entwicklung in der Spätantike verantwortlich zu machen sind. Das Oströmische/Byzantinische Reich überdauerte den Zusammenbruch des weströmischen Kaisertums. Es ging erst 1453 mit der Eroberung Konstantinopels durch Sultan Mehmed II., bei welcher der letzte byzantinische Kaiser Konstantin XI. den Tod fand, zu Ende. (de)
  • Πτώση της Ρωμαϊκής Αυτοκρατορίας, ή απλά Πτώση της Ρώμης ονομάζεται το σύνολο των γεγονότων που οδήγησε στην απώλεια του κεντρικού πολιτικού ελέγχου της Δυτικής Ρωμαϊκής Αυτοκρατορίας, μια διαδικασία κατά την οποία η Αυτοκρατορία απέτυχε να επιβάλει την κυριαρχία της. Η Αυτοκρατορία έχασε ισχύ που της επέτρεπαν να ασκεί αποτελεσματικό έλεγχο στις δυτικές επαρχίες της. Οι σύγχρονοι ιστορικοί επικαλούνται παράγοντες όπως η αναποτελεσματικότητα και το μέγεθος του στρατεύματος, οι συνθήκες διαβίωσης και υγιεινής, η μείωση του πληθυσμού, η ισχύς της οικονομίας, η ικανότητα των αυτοκρατόρων, οι θρησκευτικές διαμάχες της περιόδου και η αναποτελεσματικότητα της πολιτικής διοίκησης. Οι βαρβαρικές επιδρομές συνέβαλαν επίσης στην εξασθένηση και την πτώση της Αυτοκρατορίας. Οι κλιματικές αλλαγές και τόσο οι επιδημίες διαδραμάτισαν επίσης σημαντικό ρόλο στην εξέλιξη της ιστορίας. Οι αιτίες της κατάρρευσης είναι κύρια θέματα της ιστοριογραφίας του αρχαίου κόσμου. (el)
  • La Falo de la Okcidenta Romia Imperio (nomita ankaŭ Falo de la Romia Imperio aŭ pli simple Falo de Romo) estis la procezo de malpliiĝo en la Okcidenta Romia Imperio en kiu ĝi malsukcesis plenumi sian regadon, kaj ties vasta teritorio estis dividata en nombraj sukcedantaj polis. La Romia Imperio perdis la fortojn kiuj estis antaŭe ebligantaj al ĝi plenumi efektivan kontrolon; modernaj historiistoj mencias faktorojn inklude la efektivecon kaj nombrojn de armeanoj, la sanon kaj nombrojn de la romia loĝantaro, la forton de la ekonomio, la kompetentecon de la Imperiestro, la religiajn ŝanĝojn de periodoj, kaj la efikecon de la civila administrado. Ankaŭ pliiĝanta premo fare de "barbaroj" ekster romia kulturo ege kontribuis al la falo. La tialoj de la falo estas ĉefaj subjektoj de la historiografio de la antikva mondo kaj ili informas multon el la moderna diskurso pri la malsukceso de la ŝtato. La deklino de la Romia Imperio, aludas al la historia periodo, kiam malaperis la Okcidenta Romia Imperio. La kutime akceptata dato estas la 4-a de septembro 476, kiam abdikis la lasta okcidenta imperiestro Romulo Aŭgustulo. La esprimo estis uzita por la unua fojo en la 18-a jarcento de Edward Gibbon en fama eseo. Li tamen estis nek la unua, nek la lasta homo, kiu interesiĝis pri la kialoj de la disfalo de la imperio. Ĝi restas grava temo por universala historio, kaj estis studita kaj pliriĉigita de la laboro de multaj historiistoj. (eo)
  • La caída del Imperio romano de Occidente (también conocida como la caída del Imperio romano o la caída de Roma) fue el período de declive del Imperio romano de Occidente en que perdió la autoridad de ejercer su dominio y su vasto territorio fue dividido en numerosas entidades políticas sucesoras. Tradicionalmente, de acuerdo con el criterio del historiador del siglo XVIII Edward Gibbon, se vincula este hecho con el año 476 d.C., coincidiendo con la deposición del último emperador romano de Occidente, Rómulo Augústulo, a manos de Odoacro, aunque fue el resultado de un largo proceso que tuvo otros muchos hitos significativos. Hay que empezar destacando las fuerzas que le habían permitido al Imperio romano ejercer un control efectivo sobre Occidente; historiadores modernos mencionan factores que incluyen la efectividad y el tamaño del ejército, la salud y el tamaño de la población romana, la fuerza de la economía, la capacidad y competencia de los emperadores, las luchas internas por el poder, los cambios religiosos del período y la eficiencia de la administración civil. El aumento de la presión de los "bárbaros", externos a la cultura romana, contribuyó en gran medida al colapso. Años relevantes en este contexto lo constituyen el año 117, cuando el Imperio alcanzó su mayor extensión territorial, y el ascenso de Diocleciano en el 284. Las pérdidas territoriales irreversibles, no obstante, comenzaron en el 386 con una invasión en gran escala de godos y otros pueblos. En 395, tras imponerse en dos guerras civiles destructivas, Teodosio I falleció, dejando un ejército colapsado y al imperio, con numerosos territorios donde no ejercía el control, dividido entre sus dos hijos incapaces. Para el año 476, cuando Flavio Odoacro depuso al emperador Rómulo, el emperador romano de Occidente ejercía un insignificante poder militar, político y financiero, y carecía de control efectivo sobre los dispersos territorios en Occidente que aún podrían ser descritos como "romanos". Los invasores "bárbaros" establecieron su propia autoridad en la mayor parte del área del Imperio de Occidente, aunque dichas gentes no fuesen ni invasores ni bárbaros, al ser gentes asentadas en el propio Imperio de manera pacífica en su origen (francos en las Galias, vándalos en Panonia, godos en Dacia, etc.) y recibiendo la ciudadanía romana al acordar el foedus con Roma (Edicto de Caracalla), recibiendo los líderes de estas gentes el título de cónsules o virreyes por parte de los emperadores residentes en Constantinopla, como el propio Flavio Odoacro, ciudadano romano nacido en Panonia. Aunque su legitimidad sobrevivió durante varios siglos más, y su influencia cultural persiste hasta el día de hoy, el Imperio de Occidente nunca tuvo la fuerza para levantarse de nuevo. (es)
  • The fall of the Western Roman Empire (also called the fall of the Roman Empire or the fall of Rome) was the loss of central political control in the Western Roman Empire, a process in which the Empire failed to enforce its rule, and its vast territory was divided into several successor polities. The Roman Empire lost the strengths that had allowed it to exercise effective control over its Western provinces; modern historians posit factors including the effectiveness and numbers of the army, the health and numbers of the Roman population, the strength of the economy, the competence of the emperors, the internal struggles for power, the religious changes of the period, and the efficiency of the civil administration. Increasing pressure from invading barbarians outside Roman culture also contributed greatly to the collapse. Climatic changes and both endemic and epidemic disease drove many of these immediate factors. The reasons for the collapse are major subjects of the historiography of the ancient world and they inform much modern discourse on state failure. In 376, unmanageable numbers of Goths and other non-Roman people, fleeing from the Huns, entered the Empire. In 395, after winning two destructive civil wars, Theodosius I died, leaving a collapsing field army, and the Empire, still plagued by Goths, divided between the warring ministers of his two incapable sons. Further barbarian groups crossed the Rhine and other frontiers and, like the Goths, were not exterminated, expelled or subjugated. The armed forces of the Western Empire became few and ineffective, and despite brief recoveries under able leaders, central rule was never effectively consolidated. By 476, the position of Western Roman Emperor wielded negligible military, political, or financial power, and had no effective control over the scattered Western domains that could still be described as Roman. Barbarian kingdoms had established their own power in much of the area of the Western Empire. In 476, the Germanic barbarian king Odoacer deposed the last emperor of the Western Roman Empire in Italy, Romulus Augustulus, and the Senate sent the imperial insignia to the Eastern Roman Emperor Zeno. While its legitimacy lasted for centuries longer and its cultural influence remains today, the Western Empire never had the strength to rise again. The Eastern Roman, or Byzantine Empire, survived and although lessened in strength, remained for centuries an effective power of the Eastern Mediterranean. While the loss of political unity and military control is universally acknowledged, the Fall is not the only unifying concept for these events; the period described as late antiquity emphasizes the cultural continuities throughout and beyond the political collapse. (en)
  • Mendebaldeko Erromatar Inperioaren erorialdia —Erromatar Inperioaren erorialdia edo Erromaren erorialdia izenez ere ezaguna— Mendebaldeko Erromatar Inperioaren botere politiko zentralaren galera izan zen; Inperioak bere arauak betearazteko boterea galduz joatea ekarri zuen prozesu bat, haren lurraldea hainbat entitate politikotan zatitu zuena. Glen W. Bowersocken esanetan "erorialdiak itsutu gaitu: gainbehera guztien arketipo bilakatu da eta baita gure beldurren ikurra ere". Izan ere, Inperioren erorialdia egungo historiografiaren gai nagusienetariko bat da. 1984an, Alexander Demandt alemaniar historialariak Erromaren gainbehera azaltzeko 210 teoria argitaratu zituen eta handik aurrera teoria berriak proposatu dituzte. Gainbehera motel hau 320 urteko denboraldi batean gertatu zen, 476ko irailaren 4an Odoakro germaniar buruzagiak Romulo Augustulo azken enperadorea tronutik kendu zuenean burutu zena. Historialari moderno batzuek dataren inportantzia zalantzan jartzen dute, alde batetik Julio Nepote Dalmatiako Salonan 480an eraila izan arte bizi zelako eta bestetik ostrogodoek erromatar ohiturak mantendu zituztelako. Gibbonen esanetan, Ekialdeko Erromatar Inperioak 1453ko maiatzaren 29an Konstantinopla erori zenerako mantendu zela kontuan ere hartu behar da. Beste data batzuk ere proposatu dituzte: 378ko Hadrianopolisko gudua, 395eko Teodosio I.aren heriotza, 406ko germaniarren Rhin zeharkatzea, 408ko Estilikoren heriotza (mendebaldeko armada indargabetu zuena), 410eko , 565eko Justiniano I.aren heriotza edo 632ko Islamen sorrera. Hori zela eta, aditu batzuen ustez, "erorialdia" baino areago, eraldatze konplexua izan zen. (eu)
  • La decadencia y caída del Imperio romano es un concepto historiográfico que hace referencia a las transformaciones operadas durante la Crisis del siglo III y el Bajo Imperio romano, que a partir de 395 condujeron a un rápido deterioro del poder romano, y al hundimiento del Imperio de Occidente, cuyo último emperador efectivo, Rómulo Augústulo, fue depuesto por el caudillo hérulo Odoacro, empleado al servicio de Roma. La decadencia y caída del Imperio romano es una de las cuestiones más debatidas y estudiadas de la Historia. Es considerada por algunos como «el mayor enigma de todos», y ha sido uno de los ejes del discurso histórico clásico desde san Agustín de Hipona. La ruina de la «Roma eterna» ha perdurado como el paradigma por excelencia del agotamiento y muerte de las civilizaciones, una caducidad mundana interpretada como el precedente y anuncio del fin del mundo o, al menos, de la civilización occidental. Los siglos XX y XXI han visto multiplicarse el interés por este problema histórico, debido probablemente al hecho de que la civilización contemporánea tiene muchos rasgos comunes con la de la Antigüedad Tardía, y a que la cultura occidental está en un período de transición, como la Roma de los siglos III y IV.​ La historiografía ha oscilado entre una interpretación minimalista (la interrupción de la serie de emperadores en la parte occidental del Imperio) y una maximalista (el hundimiento de una civilización y el quiebro de una historia del mundo dividida en dos etapas: una antigua-pagana y otra moderna-cristiana). De igual modo, de un extremo al otro del espectro de teorías propuestas, se ha considerado el proceso como una larga transformación debida a fenómenos endógenos (la «decadencia») o un derrumbamiento repentino por causas fundamentalmente exógenas (la «caída»). En concreto, el término decadencia y caída hace referencia a la obra maestra del historiador inglés Edward Gibbon, quien, sin ser el primero en abordar el tema, en el siglo XVIII renovó la ciencia historiográfica por medio de su análisis del período tardo-romano, asumiendo una postura a medio camino entre las endógenas y las exógenas. En la actualidad predominan las teorías exógenas menos dramáticas, aunque sin restar importancia a los problemas internos y las consecuencias que produjo la irrupción de los germanos en el Imperio. Esta concepción continuista defiende la pervivencia hasta época carolingia —a pesar de las invasiones y violencias— de las estructuras político-económicas fundamentales y de la concepción del poder del mundo tardorromano. Ya sugerida por el célebre historiador belga Henri Pirenne, esta corriente continuista tendría su mayor exponente en Walter Goffart, de la Universidad de Toronto, hasta cierto punto en autores como el británico , y en su caso más extremo en la muy criticada corriente fiscalista del francés . Un ejemplo serían las palabras del profesor , de la Universidad de Zaragoza: El Imperio Romano de Occidente se enfrenta a unos problemas entre 454 y 476 que desembocan en una reunificación del Imperio (...) 476 no supone el fin de Imperio alguno (...) los soberanos bárbaros federados al Imperio romano reconocen la soberanía nominal de un único emperador con sede en Constantinopla (...) en teoría esta situación perdura hasta la coronación imperial de Carlomagno... ​ Por otra parte, sigue habiendo quienes defienden una visión más «catastrofista» y acorde a la concepción tradicional de este problema histórico, tal es el caso del arqueólogo británico Bryan Ward-Perkins. De igual modo, hay diferencias entre quienes ponen el acento en el carácter romanista endógeno de las transformaciones (como Goffart), y quienes por el contrario apuntan hacia el carácter germanista exógeno (como el austriaco Walter Pohl). (es)
  • Keruntuhan Kekaisaran Romawi Barat (juga disebut Keruntuhan Kekaisaran Romawi atau Keruntuhan Roma) adalah masa ketika Kekaisaran Romawi Barat terpecah menjadi beberapa negara. Pada tahun 117, Kekaisaran Romawi masih berada pada puncak kejayaannya. Namun, semenjak tahun 376, Romawi Barat mulai melemah akibat meletusnya Perang Goth (376–382) dan serangan suku-suku barbar lainnya. Pada tahun 395, setelah berhasil memenangkan dua perang saudara yang memporakporandakan kekaisaran, Kaisar Theodosius I meninggal dunia. Penerusnya membagi kekaisaran menjadi dua, dan keduanya merupakan pemimpin yang tidak cakap. Pada tahun 476, ketika Odoacer berhasil menjatuhkan Kaisar Romawi Barat terakhir Romulus Augustulus, sang kaisar tidak lagi memiliki kekuatan politik, militer ataupun finansial, dan juga tidak dapat mengendalikan wilayah-wilayah Romawi Barat karena sudah direbut oleh suku-suku Barbar. Walaupun pengaruh budaya Kekaisaran Romawi Barat masih dapat dirasakan hingga saat ini, kekaisaran ini tidak pernah dapat bangkit lagi. (in)
  • Le déclin de l'Empire romain d'Occident, ou la chute de l'Empire romain, se rapporte aux causes profondes et aux événements qui aboutirent à l'effondrement de l'Empire romain d'Occident. Le 4 septembre 476, date de l'abdication de Romulus Augustule, dernier empereur de l'Empire romain d'Occident, est en général retenu comme marquant la fin de cette période. Cette thématique a connu une large diffusion à la fin du XVIIIe siècle avec la parution du fameux ouvrage d'Edward Gibbon : Histoire de la décadence et de la chute de l'Empire romain. Cependant, Gibbon n'a été ni le premier ni le dernier à étudier les raisons qui ont conduit à la disparition de l'Empire romain, Montesquieu lui ayant consacré par exemple dès 1734 un ouvrage, Considérations sur les causes de la grandeur des Romains et de leur décadence, où il dénombrait 19 facteurs de sa décadence. Ce thème est resté présent depuis lors dans l'inconscient collectif et le discours politique et a donné lieu à une recherche historique qui est toujours active : en 1984, par exemple, le professeur allemand Alexander Demandt a recensé plus de 210 théories sur les causes de la chute de l'Empire romain. Les raisons du déclin de l'Empire romain font donc l'objet d'un certain nombre de théories controversées, la plupart des historiens remettant même aujourd'hui en question la notion de « chute », de « déclin », ou la date de 476, qui a d'ailleurs bien moins marqué les contemporains que celle du sac de Rome par Alaric en 410. Le caractère succinct des témoignages sur cette époque troublée explique en partie le grand nombre de théories développées, qui découle aussi de la variété des points de vue adoptés par les auteurs qui en ont traité. (fr)
  • La caduta dell'Impero romano d'Occidente viene fissata formalmente dagli storici il 476 d.C., anno in cui Odoacre depose l'ultimo imperatore romano d'Occidente, Romolo Augusto. Ciò fu il risultato di un lungo processo di declino dell'Impero romano d'Occidente in cui quest'ultimo non riuscì a far rispettare il suo dominio sulle sue province e il suo vasto territorio fu diviso in diverse entità. Gli storici moderni hanno ipotizzato diversi fattori causali tra cui il declino dell'efficienza del suo esercito, la salute e il numero della popolazione, la crisi dell'economia, l'incompetenza degli imperatori, le lotte interne per il potere, i mutamenti religiosi e l'inefficienza dell'amministrazione civile. Anche la crescente pressione da parte delle invasioni barbariche, ovvero di popoli estranei alla cultura latina, contribuì notevolmente alla caduta. Sebbene la sua legittimità sia durata per secoli e la sua influenza culturale permanga ancora oggi, l'Impero d'Occidente non ha mai avuto la forza di risorgere, non riuscendo più a dominare alcuna parte dell'Europa occidentale a nord delle Alpi. L'Impero romano d'Oriente, o bizantino, sopravvisse e, sebbene diminuito in forza, rimase per secoli una potenza effettiva del Mediterraneo orientale fino alla sua definitiva caduta nel 1453 da parte dei Turchi ottomani. (it)
  • La storiografia dedicata alla caduta dell'Impero romano d'Occidente sin dagli inizi ha messo in discussione che questa potesse essere fissata, sia pure formalmente, alla data del 476, anno in cui Odoacre depose l'ultimo imperatore romano-occidentale, Romolo Augusto. (it)
  • Met de Val van het West-Romeinse Rijk bedoelt men de afzetting van de laatste West-Romeinse keizer Romulus Augustulus op 4 september 476 door Odoaker. Hier gingen twee eeuwen aan vooraf waarin de keizers hun greep op steeds meer gebieden verloren, het rijk al geplunderd was door verschillende volkeren en de Germanen en Visigoten al meerdere marionettenkeizers op de troon hadden gezet. De afzetting van de laatste keizer wordt dan ook vaak gezien als een symbolisch einde van het eens zo machtige Romeinse Rijk waar allang niet meer veel van over was. Het keizerlijke hof was toen al in Ravenna gevestigd omdat dit beter te verdedigen was. De val van het West-Romeinse rijk luidde het begin van de middeleeuwen in. (nl)
  • År 476 e.Kr. har i historieskrivning angivits som året då Romarriket upphörde att existera och medeltiden inleddes. Det är egentligen fel. Det som hände då var att den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus avsattes i september samma år. Den östra rikshalvan, det Östromerska riket, senare känt som det Bysantinska riket levde kvar ända fram till 1453 då osmanerna (ett turkiskt folk) erövrade Konstantinopel. Orsaken till Västroms fall anses åtminstone i äldre historieskrivning ha varit att Västrom inte kunde försvara sig mot alla germanfolk som attackerade riket. Västrom erövrades därför av goter, vandaler m.fl. Sanningen är snarare att imperiet stegvis upplöstes. De västromerska kejsarna överlät successivt kontrollen över olika områden till olika germanstammar och som motprestation skulle dessa försvara riket mot andra folkgrupper. Dessa stammar bildade egna kungariken men erkände fortfarande formellt kejsaren som "överhuvud". De germanska kungarna styrde emellertid sina egna områden utan någon inblandning från kejsaren. Detta ledde till att de olika germanska rikena, som på papperet lydde under kejsaren, i praktiken blev självständiga stater. Kejsarens överhöghet blev endast symbolisk. I början av 470-talet hade processen gått så långt att kejsaren bara kontrollerade nuvarande Italien och i realiteten var kejsarens makt även där mycket begränsad. (sv)
  • Queda do Império Romano do Ocidente (também chamada de Queda do Império Romano ou Queda de Roma) foi o processo de declínio do Império Romano do Ocidente, quando ele não conseguiu mais impor seu domínio e seu vasto território foi dividido em várias comunidades políticas sucessoras. O Império Romano perdeu as forças que permitiram-lhe exercer um controle efetivo de grande parte da Europa, do Norte da África e do Oriente Médio. Historiadores modernos mencionam como fatores que causaram a decadência do Império a eficácia e os números do exército romano, a saúde e os números da população romana, a força da economia, a competência do Imperador, as mudanças religiosas do período e a eficiência da administração civil. A crescente pressão dos "bárbaros", povos que estavam fora da cultura greco-romana, também contribuiu grandemente para o colapso da civilização romana. As razões para a queda são um dos principais temas da historiografia do mundo antigo e fornecem um grande discurso moderno sobre o fracasso do Estado enquanto entidade política. As datas relevantes incluem o ano de 117 d.C., quando o Império estava em sua maior extensão territorial e à adesão de Diocleciano em 284. A perda territorial considerável e irreversível, no entanto, começou em 376, com uma irrupção em larga escala de godos e outros povos bárbaros. Por 476, quando Odoacro depôs o imperador Rómulo Augusto, o Imperador Romano do Ocidente exercia poder militar, político ou financeiro insignificante e não tinha o controle efetivo sobre os dispersos domínios ocidentais que ainda poderiam ser descritas como romanos. Os invasores "bárbaros" tinham estabelecido seu próprio domínio na maior parte da área do então Império Ocidental. Apesar da sua legitimidade ter durado muitos séculos e sua influência cultural permanecer até hoje, o Império do Ocidente nunca teve força suficiente para se reerguer. A queda não é o único conceito unificador para esses eventos; o período descrito como a Antiguidade Tardia enfatiza as continuidades culturais ao longo e além do colapso político. (pt)
  • 羅馬帝國的衰落(英語:The Fall of the Roman Empire),亦称西罗马帝国的衰亡(英語:The Fall of the Western Roman Empire)是指羅馬帝國社會,包括政治、經濟、文化、軍事和社會機構等的逐步瓦解和崩潰,最终使西歐遭受蠻族入侵和占據的厄運,终结了西罗马帝国。這是《羅馬帝國衰亡史》(1776年)的作者,英國歷史學家爱德華·吉本所做的定義,但吉本不是第一個對羅馬帝國衰落的原因和具體時間提出質疑的人。「從十八世纪起」,吉本評論說,「我們開始沉迷於它的衰落史;我們將它捧為可知的沒落史的範本,也因此,作為我们對現實擔憂的一個像徵」。羅馬帝國的衰落已經成为最大的历史话题之一而被广泛讨论,吸引了眾多學者的興趣。1984年,德國歷史教授出版的專著中列舉了前人給羅馬衰亡的210種解釋,而新的理論也從那時起紛紛被提出。 羅馬帝國的衰落和西罗马帝国的灭亡,標誌著古典時代的終结和歐洲中世纪的開始。大衰退持續了約320年,告終於西元476年9月4日,即西羅馬帝國皇帝羅慕路斯·奥古斯都被日耳曼將軍奧多亞塞廢黜之日,但被東羅馬帝國承認的皇帝尼波斯政權在達爾馬提亞苟延殘喘到480年。根據吉本的評述,東羅馬帝國從此卻越来越强大,一直存在到君士坦丁堡的淪陷(1453年5月29日)。關於羅馬帝國终結的標志性時間還有:378年的阿德里安堡戰役;狄奧多西一世去世的395年,也是羅馬帝國政治統一的最後一年;日耳曼部落大規模穿越莱茵河的406年(羅馬軍團因意大利告急而撤出了邊境);410年,近八百年牢牢掌控在羅馬人手里的羅馬城淪於蠻族;最後一位努力恢復西方失地的東羅馬皇帝查士丁尼一世565年的去世;632年伊斯蘭勢力的崛起。 長期以来關於羅馬的衰落的理論汗牛充棟,也有關於歸根到底是不是衰落的爭論。不少學者主張與其說是衰落,不如把這個過程概括為“曲折的發展”更加的確切。 (zh)
  • Паде́ние За́падной Ри́мской импе́рии (паде́ние Ри́мской импе́рии, паде́ние Ри́ма) — затяжной процесс упадка Западной Римской империи, в результате которого государство оказалось неспособно управлять своей огромной территорией и прекратило существование. В 410 году вестготами был взят Рим, а 4 сентября 476 года вождь германцев Одоакр свергнул последнего императора Западной Римской империи Ромула Августа. Таким образом завершилось многовековое владычество Рима. (ru)
  • Падіння Західної Римської імперії або Західної римської республіки (падіння Римської імперії, падіння Риму) — довготривалий процес занепаду Західної Римської імперії, результатом якого стала неспроможність держави керувати підвладними їй територіями та припинення її існування. У 410 році вестготи захопили Рим, а 4 вересня 476 року останній імператор Західної Римської імперії Ромул Август відрікся престолу. Таким чином завершилося багатовікове панування Риму. Дослідження бере свій початок з роботи англійського історика Едварда Ґіббона (1776) «Історія занепаду і падіння Римської імперії» (англ. The History of the Decline and Fall of the Roman Empire). (uk)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 923406 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 146301 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1124552335 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:about
  • yes (en)
dbp:by
  • no (en)
dbp:date
  • 2017-07-28 (xsd:date)
  • 2017-08-22 (xsd:date)
  • 2017-08-30 (xsd:date)
dbp:label
  • Fall of the Western Roman Empire (en)
dbp:onlinebooks
  • yes (en)
dbp:others
  • yes (en)
dbp:reference
  • 15.0
  • Harper, Kyle. The fate of Rome. Climate, disease, and the end of an empire. . Princeton University Press 2017. (en)
  • Jones, A. H. M. The Later Roman Empire, 284–602: A Social, Economic, and Administrative Survey [Paperback, vol. 1] Basil Blackwell Ltd. 1964. (en)
  • Nicasie, M. J. Twilight of Empire. The Roman Army from the reign of Diocletian to the Battle of Adrianople. J. C. Gieben, 1998. . (en)
  • Ammianus. The History. Trans. J. C. Rolfe. Loeb Classical Library, Vol. I, 1935. (en)
  • Ward-Perkins Bryan. The fall of Rome and the end of civilization. Oxford University Press 2005 . (en)
  • Martindale, J.R. The Prosopography of the Later Roman Empire volume II, A.D. 395–527. Cambridge University Press 1980. (en)
  • Matthews, John. The Roman empire of Ammianus. Michigan Classical Press, 2007. . (en)
  • Halsall, Guy. Barbarian Migrations and the Roman West, 376–568 (en)
  • Bowersock, Glen, Peter Brown, Oleg Grabar. Interpreting Late Antiquity: essays on the postclassical world. Belknap Press of Harvard University Press, 2001. . (en)
  • Burns, Thomas S. Barbarians Within the Gates of Rome : A Study of Roman Military Policy and the Barbarians, ca. 375–425 A. D. Indiana University Press 1994. . (en)
  • Goldsworthy, Adrian. The complete Roman Army. . Thames & Hudson, 2003. (en)
  • Harper, Kyle. Slavery in the late Roman world AD 275–425. . Cambridge University Press 2011. (en)
  • MacMullen, Ramsay. Corruption and the decline of Rome. Yale University Press, 1988. . (en)
  • Connolly, Peter. Greece and Rome at War. Revised edition, Greenhill Books, 1998. . (en)
  • Macgeorge, Penny. Late Roman Warlords. Oxford University Press 2002. (en)
  • Letki Piotr. The cavalry of Diocletian. Origin, organization, tactics, and weapons. Translated by Pawel Grysztar and Trystan Skupniewicz. Wydawnictwo NapoleonV . Oświęcim 2012. (en)
  • Galinsky, Karl. Classical and Modern Interactions 53–73. (en)
  • Gaddis, Michael. There Is No Crime for Those Who Have Christ. Religious violence in the Christian Roman Empire. University of California Press, 2005. . (en)
  • Hunt, Lynn, Thomas R. Martin, Barbara H. Rosenwein, R. Po-chia Hsia, Bonnie G. Smith. The Making of the West, Peoples and Cultures, Volume A: To 1500. Bedford / St. Martins 2001. . (en)
  • Matthews, John. Western aristocracies and Imperial court AD 364–425. Oxford University Press 1975. . (en)
  • Momigliano, Arnaldo. 1973. "La caduta senza rumore di un impero nel 476 d.C." . Rivista storica italiana, 85 , 5–21. (en)
dbp:url
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
gold:hypernym
rdf:type
rdfs:comment
  • La storiografia dedicata alla caduta dell'Impero romano d'Occidente sin dagli inizi ha messo in discussione che questa potesse essere fissata, sia pure formalmente, alla data del 476, anno in cui Odoacre depose l'ultimo imperatore romano-occidentale, Romolo Augusto. (it)
  • Met de Val van het West-Romeinse Rijk bedoelt men de afzetting van de laatste West-Romeinse keizer Romulus Augustulus op 4 september 476 door Odoaker. Hier gingen twee eeuwen aan vooraf waarin de keizers hun greep op steeds meer gebieden verloren, het rijk al geplunderd was door verschillende volkeren en de Germanen en Visigoten al meerdere marionettenkeizers op de troon hadden gezet. De afzetting van de laatste keizer wordt dan ook vaak gezien als een symbolisch einde van het eens zo machtige Romeinse Rijk waar allang niet meer veel van over was. Het keizerlijke hof was toen al in Ravenna gevestigd omdat dit beter te verdedigen was. De val van het West-Romeinse rijk luidde het begin van de middeleeuwen in. (nl)
  • Паде́ние За́падной Ри́мской импе́рии (паде́ние Ри́мской импе́рии, паде́ние Ри́ма) — затяжной процесс упадка Западной Римской империи, в результате которого государство оказалось неспособно управлять своей огромной территорией и прекратило существование. В 410 году вестготами был взят Рим, а 4 сентября 476 года вождь германцев Одоакр свергнул последнего императора Западной Римской империи Ромула Августа. Таким образом завершилось многовековое владычество Рима. (ru)
  • يشير انهيار الإمبراطورية الرومانية إلى ما حدث في الإمبراطورية الرومانية الغربية في القرن الخامس الميلادي وأدى لتفتتها وفقدان سيطرتها على كثير من مناطق نفوذها. قام المؤرخون بافتراض العديد من النظريات السببية منها ما يرجع السبب الأكبر لفساد المؤسسات السياسية والاقتصادية والعسكرية وغيرها من المؤسسات الاجتماعية المشتركة في الغزوات البربرية والمغتصبين من داخل الإمبراطورية، عدم كفاءة الحكام، تدهور حالة السكان وانخفاض عددهم. تناول هذه المسألة «الانهيار» أحد المؤرخين البارزين وهو المؤرخ الإنجليزي إدوارد جيبون (Edward Gibbon) في كتابه انهيار الإمبراطورية الرومانية وسقوطها (The Decline and Fall of the Roman Empire) (عام 1776م) الذي لاقى انتشارًا واسعًا قد أعلن هذا المفهوم المعروف لدى القراء. ولم يكن جيبون هو المفكر الوحيد الذي تحدث عن سبب انهيار الإمبراطورية الرومانية ووقته. «فمنذ القرن الثامن عشر ا (ar)
  • يشير انهيار الإمبراطورية الرومانية إلى الصراع التأريخي بين العلماء بشأن ما حدث في الإمبراطورية الرومانية الغربية. حيث تناول هذه المسألة «الانهيار» أحد المؤرخين البارزين وهو إدوارد جيبون(Edward Gibbon). وتم اكتشاف العديد من النظريات السببية حيث كان القلق الأكبر هو فساد المؤسسات السياسية والاقتصادية والعسكرية وغيرها من المؤسسات الاجتماعية، المشتركة في الغزوات البربرية والمغتصبين من داخل الإمبراطورية. وكان المؤرخ الإنجليزي جيبون (Gibbon) في كتابه انهيار الإمبراطورية الرومانية وسقوطها (The Decline and Fall of the Roman Empire) (عام 1776) الذي لاقى انتشارًا واسعًا قد أعلن هذا المفهوم المعروف لدى القراء. ولم يكن جيبون هو المفكر الوحيد الذي تحدث عن سبب انهيار الإمبراطورية الرومانية ووقته. «فمنذ القرن الثامن عشر فصاعدًا،» ذكر جلين دبليو بورسوك (Glen W. Bowersock)، «لقد استحوذت علينا فكرة السقوط: و (ar)
  • La caiguda de l'Imperi Romà d'Occident és el procés de decadència que va portar a la fragmentació de l'Imperi Romà d'Occident l'any 476 i la seva posterior dissolució el 480. Ròmul Augústul, sovint considerat erròniament l'últim emperador romà d'Occident, fou deposat el 476 pel capitost germànic Odoacre. El seu predecessor, Juli Nepot, es mantingué com a emperador de iure fins al seu assassinat el 480 amb el suport de l'Imperi Romà d'Orient. Malgrat que el poder real es trobava en mans d'Odoacre, formalment governava Itàlia en nom i representació de Nepot, ficció que Odoacre respectà escrupulosament fins a la mort de Nepot per no despertar la ira de l'emperador romà d'Orient, Zenó. (ca)
  • Pád Západořímské říše byl proces pozvolného rozpadu, který se odehrával zhruba od 3. do 6. století, často se však spojuje s datem 4. září 476. Toho dne byl poslední, (ale už nelegitimní) císař Romulus Augustus, posměšně nazývaný Augustulus (císaříček), donucen k abdikaci germánským vůdcem Odoakerem, který se následně zmocnil území Itálie. Odoaker nepřijal titul císaře, byl prohlášen králem. Rok 476 nebyl pro současníky nijak přelomový, vzhledem k tomu, že nedošlo ke změně režimu. Pro historiografii se ovšem území Itálie stalo sídlem germánské vlády. (cs)
  • Der Untergang des Römischen Reiches im Westen ist ein viel diskutiertes Thema der Altertumswissenschaft. Es geht um die Gründe für den allmählichen Niedergang des westlichen Reichsteils, der mit der Absetzung des weströmischen Kaisers Romulus Augustulus im Jahr 476 (bzw. mit dem Tod des letzten von Ostrom anerkannten Kaisers Julius Nepos im Jahr 480) endete, wobei höchst unterschiedliche Theorien entworfen wurden und werden. Zentral ist hierbei vor allem die Frage, ob primär innere Faktoren (z. B. strukturelle Probleme, angebliche Dekadenz, religiöse und soziale Umbrüche, Bürgerkriege) oder der Druck durch äußere Angreifer (Germanen, Hunnen, Perser) für die Entwicklung in der Spätantike verantwortlich zu machen sind. (de)
  • Πτώση της Ρωμαϊκής Αυτοκρατορίας, ή απλά Πτώση της Ρώμης ονομάζεται το σύνολο των γεγονότων που οδήγησε στην απώλεια του κεντρικού πολιτικού ελέγχου της Δυτικής Ρωμαϊκής Αυτοκρατορίας, μια διαδικασία κατά την οποία η Αυτοκρατορία απέτυχε να επιβάλει την κυριαρχία της. Η Αυτοκρατορία έχασε ισχύ που της επέτρεπαν να ασκεί αποτελεσματικό έλεγχο στις δυτικές επαρχίες της. Οι σύγχρονοι ιστορικοί επικαλούνται παράγοντες όπως η αναποτελεσματικότητα και το μέγεθος του στρατεύματος, οι συνθήκες διαβίωσης και υγιεινής, η μείωση του πληθυσμού, η ισχύς της οικονομίας, η ικανότητα των αυτοκρατόρων, οι θρησκευτικές διαμάχες της περιόδου και η αναποτελεσματικότητα της πολιτικής διοίκησης. Οι βαρβαρικές επιδρομές συνέβαλαν επίσης στην εξασθένηση και την πτώση της Αυτοκρατορίας. Οι κλιματικές αλλαγές και τ (el)
  • La Falo de la Okcidenta Romia Imperio (nomita ankaŭ Falo de la Romia Imperio aŭ pli simple Falo de Romo) estis la procezo de malpliiĝo en la Okcidenta Romia Imperio en kiu ĝi malsukcesis plenumi sian regadon, kaj ties vasta teritorio estis dividata en nombraj sukcedantaj polis. La Romia Imperio perdis la fortojn kiuj estis antaŭe ebligantaj al ĝi plenumi efektivan kontrolon; modernaj historiistoj mencias faktorojn inklude la efektivecon kaj nombrojn de armeanoj, la sanon kaj nombrojn de la romia loĝantaro, la forton de la ekonomio, la kompetentecon de la Imperiestro, la religiajn ŝanĝojn de periodoj, kaj la efikecon de la civila administrado. Ankaŭ pliiĝanta premo fare de "barbaroj" ekster romia kulturo ege kontribuis al la falo. La tialoj de la falo estas ĉefaj subjektoj de la historiogra (eo)
  • La decadencia y caída del Imperio romano es un concepto historiográfico que hace referencia a las transformaciones operadas durante la Crisis del siglo III y el Bajo Imperio romano, que a partir de 395 condujeron a un rápido deterioro del poder romano, y al hundimiento del Imperio de Occidente, cuyo último emperador efectivo, Rómulo Augústulo, fue depuesto por el caudillo hérulo Odoacro, empleado al servicio de Roma. (es)
  • The fall of the Western Roman Empire (also called the fall of the Roman Empire or the fall of Rome) was the loss of central political control in the Western Roman Empire, a process in which the Empire failed to enforce its rule, and its vast territory was divided into several successor polities. The Roman Empire lost the strengths that had allowed it to exercise effective control over its Western provinces; modern historians posit factors including the effectiveness and numbers of the army, the health and numbers of the Roman population, the strength of the economy, the competence of the emperors, the internal struggles for power, the religious changes of the period, and the efficiency of the civil administration. Increasing pressure from invading barbarians outside Roman culture also cont (en)
  • La caída del Imperio romano de Occidente (también conocida como la caída del Imperio romano o la caída de Roma) fue el período de declive del Imperio romano de Occidente en que perdió la autoridad de ejercer su dominio y su vasto territorio fue dividido en numerosas entidades políticas sucesoras. Tradicionalmente, de acuerdo con el criterio del historiador del siglo XVIII Edward Gibbon, se vincula este hecho con el año 476 d.C., coincidiendo con la deposición del último emperador romano de Occidente, Rómulo Augústulo, a manos de Odoacro, aunque fue el resultado de un largo proceso que tuvo otros muchos hitos significativos. (es)
  • Mendebaldeko Erromatar Inperioaren erorialdia —Erromatar Inperioaren erorialdia edo Erromaren erorialdia izenez ere ezaguna— Mendebaldeko Erromatar Inperioaren botere politiko zentralaren galera izan zen; Inperioak bere arauak betearazteko boterea galduz joatea ekarri zuen prozesu bat, haren lurraldea hainbat entitate politikotan zatitu zuena. Glen W. Bowersocken esanetan "erorialdiak itsutu gaitu: gainbehera guztien arketipo bilakatu da eta baita gure beldurren ikurra ere". Izan ere, Inperioren erorialdia egungo historiografiaren gai nagusienetariko bat da. 1984an, Alexander Demandt alemaniar historialariak Erromaren gainbehera azaltzeko 210 teoria argitaratu zituen eta handik aurrera teoria berriak proposatu dituzte. (eu)
  • Le déclin de l'Empire romain d'Occident, ou la chute de l'Empire romain, se rapporte aux causes profondes et aux événements qui aboutirent à l'effondrement de l'Empire romain d'Occident. Le 4 septembre 476, date de l'abdication de Romulus Augustule, dernier empereur de l'Empire romain d'Occident, est en général retenu comme marquant la fin de cette période. (fr)
  • Keruntuhan Kekaisaran Romawi Barat (juga disebut Keruntuhan Kekaisaran Romawi atau Keruntuhan Roma) adalah masa ketika Kekaisaran Romawi Barat terpecah menjadi beberapa negara. Pada tahun 117, Kekaisaran Romawi masih berada pada puncak kejayaannya. Namun, semenjak tahun 376, Romawi Barat mulai melemah akibat meletusnya Perang Goth (376–382) dan serangan suku-suku barbar lainnya. Pada tahun 395, setelah berhasil memenangkan dua perang saudara yang memporakporandakan kekaisaran, Kaisar Theodosius I meninggal dunia. Penerusnya membagi kekaisaran menjadi dua, dan keduanya merupakan pemimpin yang tidak cakap. Pada tahun 476, ketika Odoacer berhasil menjatuhkan Kaisar Romawi Barat terakhir Romulus Augustulus, sang kaisar tidak lagi memiliki kekuatan politik, militer ataupun finansial, dan juga t (in)
  • La caduta dell'Impero romano d'Occidente viene fissata formalmente dagli storici il 476 d.C., anno in cui Odoacre depose l'ultimo imperatore romano d'Occidente, Romolo Augusto. Ciò fu il risultato di un lungo processo di declino dell'Impero romano d'Occidente in cui quest'ultimo non riuscì a far rispettare il suo dominio sulle sue province e il suo vasto territorio fu diviso in diverse entità. (it)
  • Queda do Império Romano do Ocidente (também chamada de Queda do Império Romano ou Queda de Roma) foi o processo de declínio do Império Romano do Ocidente, quando ele não conseguiu mais impor seu domínio e seu vasto território foi dividido em várias comunidades políticas sucessoras. O Império Romano perdeu as forças que permitiram-lhe exercer um controle efetivo de grande parte da Europa, do Norte da África e do Oriente Médio. (pt)
  • År 476 e.Kr. har i historieskrivning angivits som året då Romarriket upphörde att existera och medeltiden inleddes. Det är egentligen fel. Det som hände då var att den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus avsattes i september samma år. Den östra rikshalvan, det Östromerska riket, senare känt som det Bysantinska riket levde kvar ända fram till 1453 då osmanerna (ett turkiskt folk) erövrade Konstantinopel. (sv)
  • Падіння Західної Римської імперії або Західної римської республіки (падіння Римської імперії, падіння Риму) — довготривалий процес занепаду Західної Римської імперії, результатом якого стала неспроможність держави керувати підвладними їй територіями та припинення її існування. У 410 році вестготи захопили Рим, а 4 вересня 476 року останній імператор Західної Римської імперії Ромул Август відрікся престолу. Таким чином завершилося багатовікове панування Риму. (uk)
  • 羅馬帝國的衰落(英語:The Fall of the Roman Empire),亦称西罗马帝国的衰亡(英語:The Fall of the Western Roman Empire)是指羅馬帝國社會,包括政治、經濟、文化、軍事和社會機構等的逐步瓦解和崩潰,最终使西歐遭受蠻族入侵和占據的厄運,终结了西罗马帝国。這是《羅馬帝國衰亡史》(1776年)的作者,英國歷史學家爱德華·吉本所做的定義,但吉本不是第一個對羅馬帝國衰落的原因和具體時間提出質疑的人。「從十八世纪起」,吉本評論說,「我們開始沉迷於它的衰落史;我們將它捧為可知的沒落史的範本,也因此,作為我们對現實擔憂的一個像徵」。羅馬帝國的衰落已經成为最大的历史话题之一而被广泛讨论,吸引了眾多學者的興趣。1984年,德國歷史教授出版的專著中列舉了前人給羅馬衰亡的210種解釋,而新的理論也從那時起紛紛被提出。 長期以来關於羅馬的衰落的理論汗牛充棟,也有關於歸根到底是不是衰落的爭論。不少學者主張與其說是衰落,不如把這個過程概括為“曲折的發展”更加的確切。 (zh)
rdfs:label
  • Fall of the Western Roman Empire (en)
  • انهيار الإمبراطورية الرومانية (ar)
  • سقوط الإمبراطورية الرومانية الغربية (ar)
  • Caiguda de l'Imperi Romà d'Occident (ca)
  • Pád Západořímské říše (cs)
  • Untergang des Römischen Reiches (de)
  • Πτώση της Δυτικής Ρωμαϊκής Αυτοκρατορίας (el)
  • Falo de la Okcidenta Romia Imperio (eo)
  • Historiografía de la decadencia del Imperio romano (es)
  • Caída del Imperio romano de Occidente (es)
  • Mendebaldeko Erromatar Inperioaren erorialdia (eu)
  • Keruntuhan Kekaisaran Romawi Barat (in)
  • Caduta dell'Impero romano d'Occidente (storiografia) (it)
  • Caduta dell'Impero romano d'Occidente (it)
  • Déclin de l'Empire romain d'Occident (fr)
  • Val van het West-Romeinse Rijk (nl)
  • Queda do Império Romano do Ocidente (pt)
  • Romerska rikets fall (sv)
  • Падение Западной Римской империи (ru)
  • 罗马帝国的衰落 (zh)
  • Падіння Західної Римської імперії (uk)
rdfs:seeAlso
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:isPartOfMilitaryConflict of
is dbo:nonFictionSubject of
is dbo:wikiPageDisambiguates of
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is dbp:event of
is dbp:eventEnd of
is dbp:partof of
is rdfs:seeAlso of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License