| p:abstract
| - The Battle of Arras was a British offensive during World War I. From 9 April to 16 May, 1917, British, Canadian, and Australian troops attacked German trenches near the French city of Arras on the Western Front.
For much of the war, the opposing armies on the Western Front were at a stalemate, with a continuous line of trenches stretching from the Belgian coast to the Swiss border. In essence, the Allied objective from early 1915 was to break through the German defences into the open ground beyond and engage the numerically inferior German army in a war of movement. The Arras offensive was conceived as part of a plan to bring about this result. It was planned in conjunction with the French High Command, who were simultaneously embarking on a massive attack (the Nivelle Offensive) about eighty kilometres to the south. At Arras, the British Empire's immediate objectives were more modest: (1) to draw German troops away from the ground chosen for the French attack and (2) to take the German-held high ground that dominated the plain of Douai. The casualties from the battles of Gallipoli, the Somme and Verdun had been high and there was little prospect of victory in sight. The British prime minister, H. H. Asquith, resigned in early December 1916 and was succeeded by the "Welsh wizard", David Lloyd-George.
Meanwhile, across the Atlantic, the United States was close to declaring war on Germany. American public opinion was growing increasingly incensed by a long succession of high-profile U-boat attacks upon civilian shipping, starting with the sinking of RMS Lusitania in 1915 and culminating in the torpedoing of seven American merchantmen in early 1917.
Facing the Allied forces were two German armies: the Sixth Army under 73-year-old General von Falkenhausen and the Second Army under General von der Marwitz (who was recovering from an illness he had contracted on the Eastern Front). The armies had been organised into three groups – Gruppe Souchez, Gruppe Vimy, and Gruppe Arras – deployed in that order north to south. However, only seven German Divisions were in the line; their remaining divisions were in reserve, to reinforce or to counterattack as required.
General von Falkenhausen reported directly to General Erich Ludendorff, operational chief of the German High Command (the Oberste Heeresleitung, or OHL). Ludendorff's staff contained several highly innovative and extremely capable officers, notably Major Georg Wetzell, Colonel Max Bauer, and Captain Hermann Geyer. Since December 1916, Ludendorff's staff had been developing counter-tactics to oppose the new Allied tactics that had earlier been used at the Somme and Verdun. Although these battles proved extremely costly for the Allied Powers, they also seriously weakened the German army. In early 1917 the German army was instructed to implement these counter-tactics (the Elastic Defence); Falkenhausen's failure to do so would prove disastrous. (en)
- La Batalla de Arras fue una ofensiva británica durante la Primera Guerra Mundial. Desde el 9 de abril al 16 de mayo de 1917, tropas británicas, canadienses y australianas atacaron las trincheras alemanas cerca de la ciudad francesa de Arras.
Durante gran parte de la guerra, los ejércitos opositores del frente occidental se encontraban en un punto muerto, con una línea continua de trincheras que se extendía desde la costa belga hasta la frontera con Suiza. En esencia, el objetivo aliado desde principios de 1915 era romper las defensas alemanas y penetrar hacia el espacio abierto que había detrás y entablar combate con el ejército alemán, numéricamente inferior, en una guerra de movimiento. La ofensiva de Arras se concibió como parte de un plan para provocar este resultado. Se planeó en conjunción con el Alto Mando Francés, que simultáneamente se embarcó en un ataque masivo (la Ofensiva Nivelle) unos ochenta kilómetros al sur. En Arras, los objetivos inmediatos del Imperio Británico eran más modestos: (1) atraer a las tropas alemanas desde territorio elegido para el ataque francés y (2) capturar el terreno elevado, ocupado por los alemanes, que dominaba la llanura de Douai. Las bajas de las batallas de Gallípoli, del Somme y de Verdún habían sido muy altas y había pocas perspectivas de una victoria a corto plazo. El primer ministro británico, H. H. Asquith, dimitió a principios de diciembre de 1916, y fue sucedido por el "mago galés", David Lloyd-George.
Mientras, al otro lado del Atlántico, Estados Unidos estaba cerca de declararle la guerra a Alemania. La opinión pública americana estaba cada vez más agitada por una larga serie de ataques importantes de U-Boots contra barcos civiles, empezando por el hundimiento del RMS Lusitania en 1915 y culminando con el torpedeo de siete mercantes norteamericanos a principios de 1917.
Frente a las fuerzas aliadas había dos ejércitos alemanes: el Sexto Ejército, bajo el mando del general von Falkenhausen y el Segundo Ejército, bajo el mando del general von der Marwitz (que se estaba recuperando de una enfermedad que había contraído en el Frente Oriental). Los ejércitos se habían organizado en tres grupos –Gruppe Souchez, Gruppe Vimy y Gruppe Arras– desplegados en ese orden de norte a sur. Sin embargo, solo había siete divisiones alemanas en la línea; las divisiones restantes estaban de reserva para servir de refuerzo o contraataque según se requiriera.
El general von Falkenhausen respondía directamente al general Erich Ludendorff, jefe operativo del Alto Mando alemán (el Oberste Heeresleitung, o OHL). Entre el personal de Lundendorff se encontraban oficiales altamente innovadores y extremadamente capaces, en especial el mayor Georg Wetzell, el coronel Max Bauer y el capitán Hermann Geyer. (es)
- La Bataille d'Arras eut lieu à Arras en France du 9 avril au 16 mai 1917. Elle opposa les troupes britanniques (la Première armée britannique sous Allenby, la Troisième armée britannique sous Horne, et la Cinquième armée britannique sous Gough), placées sous le commandement suprême du maréchal Haig, aux IIet VIArmées allemandes retranchées derrière d'importantes fortifications.
Après des bombardements d'artillerie massifs, les Britanniques parvinrent à avancer, après de lourds combats, de 7 kilomètres par endroits, ce qui est considérable dans une guerre de tranchée. Le succès le plus significatif fut la prise de la côte 145, également connue sous le nom de crête de Vimy par le Corps canadien, un relief qui dominait les environs, et qui donnait un avantage militaire significatif au camp qui l'occupait. Au total, sur les 200 chars Mark IV promis avant l'offensive, pas un seul n'avait été construit, environ 45 chars d'entraînement Mark II furent utilisés à la place, leurs blindages ayant été renforcés à partir de carcasses de chars Mark I.
Les Britanniques ouvrent la bataille d'Arras dans l'objectif de forcer les Allemands à retirer leurs troupes du secteur de l'Aisne, sur le front occidental, que les forces françaises du général Robert Nivelle, s'apprêtent à attaquer. Trois armées britanniques sont engagées dans l'opération. Au centre, autour d'Arras, se tient la IIIarmée du général sir Edmund Allenby, qui dirigera l'offensive. Au nord la Iarmée du général sir Henry Horne, comprenant le corps canadien du général sir Julian Byng, doit attaquer la crête de Vimy. Au sud d'Allenby, la Varmée du général sir Hugh Gough doit attaquer la ligne Hindenburg auour de Bullecourt. Devant eux se tiennent les soldats de la VIarmée allemande du général Ludwig von Falkenhausen.
Les Britanniques ouvrent leur attaque par un bombardement de cinq jours. Ils gagnent un terrain considérable le premier jour, surtout le corps canadien de la IIIarmée, dont les attaques audacieuses permettent de s'emparer de la crête de Vimy, et le 17corps qui avance de 6km. Cependant, Gough progresse peu.
Les pilotes de l'armée de l'air essuient de lourdes pertes en raison de l'infériorité de leurs appareils face aux Albatros D.III allemands et leur tactique d'attaque en plongeon. Quelque 33% des pilotes britanniques sont abattus au cours du mois d'avril.
Les Britanniques continuent le 11 avril la bataille d'Arras face à la résistance accrue de la VIarmée allemande du général Ludwig von Falkenhausen qui a reçu des renforts. La 37ème division britannique s'empare du village de Monchy-le-Preux et des éléments de la Varmée du général sir Hugh Gough effectuent une percée dans la ligne Hindenburg, à Bullecourt, le jour suivant. Cependant, la bataille commence à s'enliser. (fr)
- Slaget vid Arras var en offensiv av det Brittiska imperiet under första världskriget mellan 9 april och 16 maj, 1917. Brittiska, kanadensiska och australiska trupper attackerade tyska skyttegravar nära den franska staden Arras. Målet med offensiven var att dra bort styrkor från floden Aisne, där andra slaget vid Aisne började den 16 april. Slaget var en framgång sett som en avledningsmanöver eftersom tyskarna tvingades skicka förstärkningar till området kring Arras.
Något överraskande, givet offensivens avledningskaraktär, resulterade de första dagarnas strider i viktiga strategiska vinster för de allierade. Mest utmärkande är Canadien Corps intagande av Vimy-åsen och avancemanget brittiska trupper gjorde öster om Arras. Emellertid lyckades inte de brittiska och kanadensiska styrkorna åstadkomma ett totalt genombrott i de tyska linjerna och offensiven avslutades i mitten av april.
Mindre, lokala strider pågick till mitten av maj för att säkra markvinsterna och för att skydda flankerna på den utbuktning som skapats. Dessa senare strider var för det mesta framgångsrika men ledde till stora förluster för små territorievinster. När slaget officiellt slutade den 16 maj hade britterna gjort stora framsteg, men de hade inte kunnat åstadkomma något genombrott. Fronten återgick till det dödläge som karakteriserade största delen av kriget. (sv)
|