An Entity of Type: bird, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

The Eurasian sparrowhawk (Accipiter nisus), also known as the northern sparrowhawk or simply the sparrowhawk, is a small bird of prey in the family Accipitridae. Adult male Eurasian sparrowhawks have bluish grey upperparts and orange-barred underparts; females and juveniles are brown above with brown barring below. The female is up to 25% larger than the male – one of the greatest size differences between the sexes in any bird species. Though it is a predator which specialises in catching woodland birds, the Eurasian sparrowhawk can be found in any habitat and often hunts garden birds in towns and cities. Males tend to take smaller birds, including tits, finches, and sparrows; females catch primarily thrushes and starlings, but are capable of killing birds weighing 500 g (18 oz) or more.

Property Value
dbo:abstract
  • Krahujec obecný (Accipiter nisus) je malý druh dravce z čeledi jestřábovitých (Accipitridae). Dříve nazýván též krahulec. (cs)
  • L'esparver o falcó torter i falcó de tords a les Balears (Accipiter nisus) és una espècie d'ocell de l'ordre dels accipitriformes (ca)
  • البَاشِق الأوراسيّ أو البَاشِق الشِّماليّ، أو مجرَّد البَاشِق (الاسم العلمي: Accipiter nisus) هو أحد أنواع الجوارح صغيرة الحجم المُنتمية لفصيلة البازية، وهو واسع الانتشار في القسم الأعظم من أوراسيا وفي شمال أفريقيا. تختلف الذكور والإناث عن بعضها من ناحية الهيئة الخارجيَّة، فالبوالغ من الذكور تتمتع بريشٍ رماديّ مُزرق ذي شرائط برتقاليَّة على القسم السفلي من جسدها؛ بينما الإناث والفراخ اليافعة بُنيَّة على القسم العلوي ومُخططة بخطوطٍ بُنيَّة على القسم السُفليّ. والأنثى أكبر حجمًا من الذكر بحوالي 25%، مما يجعل من فارق الحجم بين الجنسين أحد أعظم الفوارق عند أي نوعٍ آخر من الطيور. الباشق الأوراسي صيَّادٌ حُرجيّ بالمقام الأوَّل، يفتك بالطيور الحرجيَّة الصغيرة غالبًا، غير أنَّه يمكن العثور عليه في عدَّة أشكال من الموائل الطبيعيَّة والاصطناعيَّة بما فيها الحدائق العامَّة والحدائق المنزليَّة والقرى والمُدن، حيث يعيش على صيد الطيور قاطنتها. تميلُ الذكور إلى صيد الطيور الصغيرة من شاكلة القراقف والشراشير وعصافير الدوري؛ أمَّا الإناث فقادرة على الإمساك بطيورٍ أكبر حجمًا مثل السمنات والزرازير وأي نوعٍ آخر يصل وزنه إلى حوالي 500 غرام (18 أونصة) أو أكثر بقليل. يُمكن العثور على الباشق الأوراسي في جميع أنحاء أقاليم العالم القديم المُعتدلة وشبه الاستوائيَّة؛ والطيور قاطنة المناطق الشماليَّة منها من القواطع، تُهاجر جنوبًا خلال فصول السنة الأكثر برودة، بالمقابل فإنَّ نظيرتها الجنوبيَّة مُقيمة في مواطنها طيلة العام، مع العلم أنَّ بعض الجمهرات منها تنزح داخليًا إلى موائل أقل تطرفًا خلال الفصول القاسية، أو تقوم بهجرات قصيرة المسافة. تُفرخ البواشق الأوراسيَّة في أي نوعٍ من الأحراج، وتُنشأ عشًا من الأغصان يصل عرضه إلى 60 سنتيمترًا (2.0 قدم) على إحدى فروع الأشجار. تضع الأنثى ما بين أربع إلى خمس بيضات زرقاء باهتة بُنيَّة الرُقط. يعتمد نجاح الشريكان في التفريخ على مقدرة الأنثى في الحفاظ على وزنها مرتفعًا والاعتماد على ما يُحضره لها الذكر من طعام. تفقس الفِراخ بعد 33 يومًا من الرخم، وتكتسي بالريش خلال فترة تمتد بين 24 إلى 28 يومًا من الفقس. تتخطى حوالي 34% من الفراخ عامها الأوَّل، وحوالي 69% من البوالغ تبقى من عامٍ لآخر وتنفق بسبب تقدمها بالسن. نسبة النفوق بين الذكور اليافعة أعلى من تلك الخاصة بالإناث اليافعة، أمَّا أمد الحياة فيبلغ أربع سنوات في المعدَّل. عانت جمهرات الباشق الأوراسي خلال الحرب العالميَّة الثانية وتراجعت أعدادها بشكلٍ ملحوظ، لكنها عادت لترتفع بسرعة حتى أصبحت حاليًا أكثر أنواع الجوارح شيوعًا في أوروبا. ويُعزى سبب تقهقر أعدادها سابقًا إلى استعمال مُبيدات الحشرات الكلوريديَّة العضويَّة قبل البِذار، فأخذت تلك السموم تتجمَّع في أجسام الطيور وتتركَّز وتفتك بالضعيفة والعاجزة منها، أمَّا الطيور المثصابة والتي تمكنت من البقاء فكانت تضع بيوضًا هشَّة القشرة سرعان ما تنكسر عندما ترخمها الأنثى. عادت الجمهرات لتتعافى بسرعة كبيرة بعد أن حُظر استخدام تلك المُبيدات في جميع أنحاء أوروبا نظرًا لما تنطوي عليه من مخاطر وأضرار، فأصبحت من بين أكثر الأنواع شيوعًا حتى صنَّفها الاتحاد العالمي للحفاظ على الطبيعة على أنها غير مهددة على الإطلاق. أدّى سلوك البواشق الأوراسيَّة وعاداتها في افتراس وقنص طيور الطرائد التي يستهويها الصيَّادون، والحمام الداجن بما فيه الزاجل الذي يُربّى بهدف التسابق، أدّى ذلك إلى تنازع مُربي الدواجن والطرائد معها على مدار قرون. كما يلوم البعض البواشق الأوراسيَّة في أنَّها السبب وراء تناقص أعداد العصفوريَّات في بعض المناطق؛ غير أنَّ البحوث العلميَّة لم تكشف أي صلة بين ازدياد أعداد هذه الكواسر وانتقاص أعداد الطيور قاطنة الأحراج والأراضي الزراعيَّة بعد انتهاء الحرب العالميَّة الثانية (أي بعد انتعاش جمهرة البواشق). كما أظهرت دراسات أخرى أن البواشق الأوراسيَّة مسؤولة عن نفوق أقل من 1% من الحمام الزاجل. دُجِّنت البواشق الأوراسيَّة من قِبل الصقَّارين الأوروبيين منذ القرن السادس عشر على الأقل، ومنذ ذلك الحين وهي تُستخدم في قنص الطرائد الصغيرة ومتوسطة الحجم، ويمتدحها الصقَّارون لشجاعتها وإقدامها، مع العلم أنَّه يُشتهر عنها صعوبتها في التعلّم والتدرّب. تظهر هذه الطيور في الميثولوجيا التيوتونيَّة، وقد ذكرها عدد من الكتَّاب والمؤلفين بمن فيهم: ويليام شكسپير وألفريد تنيسون وتيد هيوز. (ar)
  • Το Ξεφτέρι είναι είδος μη γνήσιου γερακιού (γένος Accipiter), που απαντά και στον ελλαδικό χώρο. Η επιστημονική του ονομασία είναι Accipiter nisus και περιλαμβάνει 7 υποείδη. Στην Ελλάδα απαντά το υποείδος A. n. nisus (Linnaeus, 1758). * Μαζί με την κοινή γερακίνα, το ξεφτέρι θεωρείται το πιο κοινό ημερόβιο αρπακτικό πτηνό της Ευρώπης. (el)
  • Der Sperber (Accipiter nisus) ist ein Greifvogel und gehört zur Familie der Habichtartigen (Accipitridae). Die Weibchen sind fast doppelt so groß und schwer wie die Männchen. In der Jägersprache werden die Männchen Sprinz genannt (während bei allen anderen Greifvögeln für das Männchen die Bezeichnung Terzel verwendet wird). Sperber sind eng an den Wald gebunden, brüten heute in vielen Teilen Europas aber auch in städtischen Grünanlagen. Sie ernähren sich überwiegend von kleinen und mittelgroßen Vögeln bis zur Größe einer Taube. Nach einem starken, durch das Insektizid DDT verursachten Rückgang in Europa nach 1950 hat sich der Bestand ab etwa 1975 wieder erholt und nimmt vielerorts noch immer zu. (de)
  • La Nizo (Accipiter nisus) estas specio de rabobirdo el familio de Akcipitredoj kiu inkludas ankaŭ multajn aliajn tagajn rabobirdojn agloj, buteoj kaj cirkuoj. Maskla plenkreskulo de Nizo havas bluecgrizajn suprajn partojn kaj oranĝecstriecajn subajn partojn; inoj kaj junuloj estas brunaj supre kun bruna strieco sube. La ino estas je ĝis 25% pli granda ol la masklo – unu el la plej grandaj diferencoj inter seksoj el ĉiuj ajn birdospecioj. Kvankam ĝi estas predanto kiu specialiĝas en kaptado de arbaraj birdoj, la Nizo povas troviĝi en ĉiu ajn habitato kaj ofte ĉasas ĝardenajn birdojn en urboj. Maskloj tendencas kapti pli malgrandajn birdojn, nome paruoj, fringoj kaj paseroj; dum inoj kaptas ĉefe turdojn kaj sturnojn, sed kapablas mortigi birdojn pezajn 500 g aŭ eĉ plie. Temas pri tre disvastigita specio tra la ĉiuj mezvarmaj kaj subtropikaj partoj de la Malnova Mondo, tio estas la tuta Eŭropo (escepte de Islando), Turkio, Siberio, Kopetdago , la montara regiono inter Ĉinio kaj Barato kaj Nordafriko. Ĝi estas plej ofte loĝanta specio, sed birdoj de pli malvarmaj regionoj nordeŭropaj kaj aziaj migrantas suden vintre tiom malproksime kiel ĝis Nordafriko kaj Barato. Tiu palearktisa specio nestas en arboj, konstruante novan neston ĉiujare. Ĝi ĉasas birdojn en arbaroj aŭ terkulturitaj zonoj, falante surprize ekde gvatejo aŭ kampobarilo por kapti sian predojn neatendite. La Nizo reproduktiĝas en taŭga arbaro ĉiatipa, kaj la nesto, ĝis 60 cm larĝa, estas konstruita el bastonetoj en arbo. La ino demetas 4 aŭ 5 palbluajn, brunpunktecajn ovojn; la sukceso de la reproduktado dependas el tio ke ino retenu pezon dum la masklo alportas manĝon. Eloviĝo okazas post 33 tagoj kaj elnestiĝo post pliaj 24 ĝis 28 tagoj. La proporcio de junuloj supervivantaj sian unuan jaron estas 34%, kun 69% de plenkreskuloj survivantaj el unu jaro al venonta. Mortindico de junaj maskloj estas pli granda ol tiu de junaj inoj kaj la tipa vivodaŭro estas de 4 jaroj, tio estas, averaĝa vivodaŭro de ekzempleroj atingas 4 jarojn. Tiu specio estas nun unu el la plej komunaj rabobirdoj de Eŭropo, kvankam la populacio falis post la Dua Mondmilito. Pesticidoj kun organokloro uzataj por trakti semojn antaŭ planti ilin influis en la birda populacio kaj ties koncentro en la Nizo rekte mortigis kelkajn kaj senkapabligis aliajn; tuŝitaj birdoj demetis ovojn kun malfortaj ŝeloj kiuj rompiĝis dum kovado. Tamen ties populacio rekuperiĝis post la malpermeso de tiaj kemiaĵoj, kaj nun ĝi estas relative komuna, klasita kiel Malplej Zorgiga fare de BirdLife International. La niza ĉaskutimaro metis tiun specion en konflikton kun homoj dum jarcentoj, ĉefe kun posedantoj de kolomboj kaj bredistoj de kortobirdoj kaj ĉasbirdoj. Ili estis ankaŭ kulpigitaj pro malpliiĝo ĉe la populacioj de paserinoj; scienca esplorado ne trovis ligon inter pliiĝo de Nizoj kaj malpliiĝo de ĉu farmaj ĉu arbaraj birdoj post la Dua Mondmilito. Studoj pri mortoj ĉe kolombobredado trovis, ke la Nizo estis respondeca pri malpli da 1%. Falkadistoj uzis la Nizon ekde almenaŭ la 16a jarcento; kvankam tiu specio havas reputacion de malfacile trejnebla, ĝi estas ankaŭ aprezata pro sia kuraĝo. Tiu specio aperas en Ĝermana mitologio kaj estas menciita en verkoj de verkistoj kiaj William Shakespeare, Alfred, Lord Tennyson kaj Ted Hughes. (eo)
  • The Eurasian sparrowhawk (Accipiter nisus), also known as the northern sparrowhawk or simply the sparrowhawk, is a small bird of prey in the family Accipitridae. Adult male Eurasian sparrowhawks have bluish grey upperparts and orange-barred underparts; females and juveniles are brown above with brown barring below. The female is up to 25% larger than the male – one of the greatest size differences between the sexes in any bird species. Though it is a predator which specialises in catching woodland birds, the Eurasian sparrowhawk can be found in any habitat and often hunts garden birds in towns and cities. Males tend to take smaller birds, including tits, finches, and sparrows; females catch primarily thrushes and starlings, but are capable of killing birds weighing 500 g (18 oz) or more. The Eurasian sparrowhawk is found throughout the temperate and subtropical parts of the Old World; while birds from the northern parts of the range migrate south for winter, their southern counterparts remain resident or make dispersive movements. Eurasian sparrowhawks breed in suitable woodland of any type, with the nest, measuring up to 60 cm (2.0 ft) across, built using twigs in a tree. Four or five pale blue, brown-spotted eggs are laid; the success of the breeding attempt is dependent on the female maintaining a high weight while the male brings her food. The chicks hatch after 33 days and fledge after 24 to 28 days. The probability of a juvenile surviving its first year is 34%, with 69% of adults surviving from one year to the next. Mortality in young males is greater than that of young females and the typical lifespan is four years. This species is now one of the most common birds of prey in Europe, although the population crashed after the Second World War. Organochlorine insecticides used to treat seeds before sowing built up in the bird population, and the concentrations in Eurasian sparrowhawks were enough to kill some outright and incapacitate others; affected birds laid eggs with fragile shells which broke during incubation. However, its population recovered after the chemicals were banned, and it is now relatively common, classified as being of least concern by BirdLife International. The Eurasian sparrowhawk's hunting behaviour has brought it into conflict with humans for hundreds of years, particularly racing pigeon owners and people rearing poultry and gamebirds. It has also been blamed for decreases in passerine populations. The increase in population of the Eurasian sparrowhawk coincides with the decline in house sparrows in Britain. Studies of racing pigeon deaths found that Eurasian sparrowhawks were responsible for less than 1%. Falconers have utilised the Eurasian sparrowhawk since at least the 16th century; although the species has a reputation for being difficult to train, it is also praised for its courage. The species features in Teutonic mythology and is mentioned in works by writers including William Shakespeare, Alfred, Lord Tennyson and Ted Hughes. (en)
  • Gabirai arrunta (Accipiter nisus) hegazti harrapari bat da, falkoniforme ordenakoa eta, ordena honen barnean, Accipitridae familia eta azpifamiliakoa. (eu)
  • Accipiter nisus( Pour les articles homonymes, voir Épervier (homonymie). )( « Mouchet » redirige ici. Pour les autres significations, voir Mouchet (homonymie). ) Accipiter nisus Une femelle perchée sur une clôture. Espèce Accipiter nisus(Linnaeus, 1758) Synonymes * Falco nisus Linnaeus, 1758(protonyme) Statut de conservation UICN LC : Préoccupation mineure Statut CITES Annexe II , Rév. du 12/06/2013 L'Épervier d'Europe (Accipiter nisus) est une petite espèce d'oiseaux de proie de la famille des Accipitridae. Le mâle adulte a les parties supérieures gris bleuâtre et des parties inférieures barrées d'orange ; la femelle et le jeune sont bruns au-dessus et barrés de brun au-dessous. La femelle est jusqu'à 25 % plus grande que le mâle, ce qui constitue l'une des plus grandes différences de taille entre les sexes parmi toutes les espèces d'oiseaux. Bien qu'il soit un prédateur spécialiste des oiseaux des bois, l'Épervier d'Europe peut être trouvé dans n'importe quel habitat et, dans les villes, chasse souvent les oiseaux de jardin. Les mâles prennent plutôt les petits oiseaux comme les mésanges, les fringillidés ou des passéridés alors que les femelles attrapent surtout des grives et des étourneaux, tout en étant capables de tuer des oiseaux pesant jusqu'à plus de 500 grammes. L'Épervier d'Europe compte sept sous-espèces variant légèrement en taille et en coloration ; elles peuplent les régions tempérées et subtropicales de l'Ancien Monde. Tandis que les oiseaux se trouvant dans le nord de l'aire de répartition migrent vers le sud pour l'hiver, leurs congénères du sud sont résidents à l'année ou ne réalisent que des mouvements de dispersion. Cet épervier se reproduit dans les régions boisées de tout type, avec un nid construit dans un arbre à l'aide des brindilles et mesurant jusqu'à 60 cm de diamètre. La femelle pond quatre ou cinq œufs bleu pâle tachetés de brun, le succès de la couvée dépendant du maintien d'un poids élevé de la femelle, tandis que le mâle apporte la nourriture. Les poussins éclosent après 33 jours d'incubation et quittent le nid au bout de 24 à 28 jours. Un peu plus du tiers des jeunes survit à sa première année, mais le taux de survie pour les adultes d'une année à l'autre est double. La mortalité chez les jeunes mâles est supérieure à celle des jeunes femelles et la durée de vie typique tous sexes confondus est de quatre ans. Cette espèce est aujourd'hui l'un des oiseaux de proie des plus communs en Europe, bien que les effectifs des populations se soient effondrés après la Seconde Guerre mondiale. Les insecticides organochlorés utilisés pour traiter les semences avant le semis se sont répandus dans la population d'oiseaux et leurs concentrations ont suffi à tuer certains éperviers, ou en affaiblir d'autres ; les oiseaux affectés pondent des œufs aux coquilles fragiles qui éclatent lors de l'incubation. Depuis l'interdiction de ces produits chimiques, l'espèce a récupéré ses effectifs jusqu'à devenir relativement courante, et elle est aujourd'hui classée comme de préoccupation mineure sur la liste rouge de l'UICN. Le comportement de chasse de l'Épervier d'Europe lui a valu d'être en conflit avec l'humain pendant des centaines d'années, en particulier avec les propriétaires de pigeons de course et les éleveurs de volaille ou de gibier à plumes. Il a également été mis en cause dans la diminution des populations de passereaux. Les recherches scientifiques n'ont pas établi de lien entre l'augmentation du nombre d'Éperviers d'Europe et les déclins de certains oiseaux des terres agricoles ou des bois après la Seconde Guerre mondiale ; les études des décès des pigeons de course montrent que les éperviers sont responsables de moins d'un pour cent des pertes. Les fauconniers utilisent l'Épervier d'Europe depuis le XVIe siècle au moins ; bien que l'espèce ait la réputation d'être difficile à entraîner, elle est également louée pour son courage. L'espèce est représentée dans la mythologie germanique et mentionnée dans les ouvrages de certains écrivains comme William Shakespeare, Alfred Tennyson et Ted Hughes. (fr)
  • El gavilán común (Accipiter nisus)​​ es una especie de ave accipitriforme de la familia Accipitridae, presente en muchas zonas de Eurasia —desde la península ibérica y el norte de África hasta Japón y Vietnam—. Las partes superiores del macho adulto son de color gris azulado y el dorso presenta franjas anaranjadas; la hembra y los jóvenes son marrones en el dorso y tienen franjas de dicho color en el pecho y vientre. Es una de las especies de ave con mayor dimorfismo sexual respecto al tamaño: la hembra es un 25 % más grande que el macho. A pesar de ser un depredador especializado en las aves del bosque, el gavilán puede hallarse en cualquier hábitat y en las ciudades con frecuencia caza pájaros de jardín. El macho se alimenta de especies pequeñas, como los páridos, fringílidos o paséridos. Las principales presas de la hembra son los túrdidos y estúrdidos; también es capaz de matar aves con un peso superior a 500 g. Existen siete subespecies, que varían ligeramente en tamaño y colores del plumaje. Habitan en regiones templadas y subtropicales del Viejo Mundo. Las subespecies que residen en el norte migran hacia el sur por el invierno, en cambio las que viven en el sur son residentes todo el año o no participan en los movimientos de dispersión. Se reproduce en zonas boscosas de cualquier tipo y construye el nido, que llega a medir hasta 60 cm de diámetro, en la parte alta de los árboles con ramitas. La hembra pone cuatro o cinco huevos de color azul claro con manchas marrones. El éxito de la cría dependerá del trabajo del macho para mantener elevado el peso de la hembra. Los polluelos nacen después de 33 días de incubación y abandonan el nido después de 24 a 28 días. Poco más de un tercio de los jóvenes sobrevive el primer año, pero la tasa de supervivencia para los adultos de un año a otro es del 69 %. La mortalidad entre los machos jóvenes es más alta que la de las hembras jóvenes, y la duración de la vida típica en ambos sexos es de cuatro años. Esta especie es una de las rapaces más comunes en Europa, aunque las cifras se han derrumbado después de la Segunda Guerra Mundial. El uso de insecticidas organoclorados, desarrollados principalmente para el control de plagas, se extendió en las poblaciones de aves durante la segunda mitad del siglo xx y la concentración empleada fue suficiente para matar a algunos gavilanes o debilitar a otros. Las aves afectadas ponían huevos con cáscaras frágiles que se rompían durante la incubación. Desde la prohibición de estas sustancias químicas, la población se recuperó y se convirtió en relativamente común. En la actualidad está clasificada como de preocupación menor en la Lista Roja de la UICN. El comportamiento rapaz del gavilán le hizo entrar en conflicto con los humanos por cientos de años, sobre todo con los propietarios de palomas de carreras y los criadores de aves de corral o aves de caza. También esto ha implicado la disminución de las poblaciones de pájaros cantores. La investigación científica no ha establecido un vínculo entre el aumento poblacional de los gavilanes y los descensos en algunas aves de campo o de bosque después de la Segunda Guerra Mundial. Estudios sobre muertes de palomas de carreras demuestran que los gavilanes son responsables de menos el uno por ciento de las pérdidas. Los cetreros utilizan al gavilán desde el siglo xvi por lo menos; si bien la especie tiene la reputación de ser difícil de entrenar, también es elogiada por «su valentía». Es representiva de las mitologías germana, griega y egipcia, y se menciona en las obras de algunos escritores como William Shakespeare, Alfred Tennyson y Ted Hughes. (es)
  • Is éan í an spioróg (Accipiter nisus). Is baill d'fhine na Accipitridae iad. (ga)
  • Burung pipit Eurasia (Accipiter nisus) adalah burung pemangsa kecil di keluarga Accipitridae. Burung pipit jantan Eurasia jantan dewasa memiliki bagian atas berwarna abu-abu kebiruan dan bagian bawah berwarna oranye; betina dan remaja berwarna coklat di atas dengan pembatasan coklat di bawah. Betina hingga 25% lebih besar dari jantan - salah satu perbedaan ukuran terbesar antara jenis kelamin dalam spesies burung. Meskipun merupakan pemangsa yang berspesialisasi dalam menangkap burung hutan, burung pipit Eurasia dapat ditemukan di habitat apa pun dan sering berburu burung taman di kota-kota besar dan kecil. Jantan cenderung mengambil burung yang lebih kecil, termasuk payudara, burung kutilang, dan burung pipit; betina menangkap terutama thrush dan jalak, tetapi mampu membunuh burung dengan berat 500 g (18 oz) atau lebih. (in)
  • Lo sparviero (Accipiter nisus Linnaeus, 1758), è un rapace appartenente alla famiglia Accipitridae, diffuso nelle zone temperate di Eurasia e Africa. (it)
  • 새매(Accipiter nisus)는 수리목 수리과의 한 종으로, 한국에서는 텃새이다. 성적 이형성이 있는 생물 중 하나로, 생김새는 수컷이 몸 위가 회색이고, 몸 아래가 흰색이다. 가슴과 배에 갈색 가로 줄무늬가 있다. 꼬리에는 5개의 검은 줄무늬가 있다. 암컷은 몸 위가 갈색이고, 가슴과 배에 역시 가로 줄무늬가 있다. 암수 모두 흰 눈썹선이 있고, 암컷의 몸 길이는 35~41cm, 수컷은 29~34cm로 암컷이 수컷보다 더 크다. 새매는 비번식기에 단독생활을 하며 개활지, 농경지, 하천, 도서 등에서 관찰된다. 소형 조류나 작은 곤충, 다람쥐 등을 먹는다. 번식기에는 약간 높은 산지나 평지의 숲 속에 서식한다. 5월 경 알 4~5개를 낳는다. 대한민국에서는 천연기념물 제323-4호 및 멸종위기 야생생물 Ⅱ급으로 지정하여 보고하고 있다. (ko)
  • ハイタカ(鷂・灰鷹、Accipiter nisus)は、タカ目タカ科ハイタカ属に分類される猛禽類。ハイタカ属の模式種。 (ja)
  • De sperwer (Accipiter nisus) is een kleine, snelle roofvogel uit de familie van de havikachtigen (Accipitridae). De wetenschappelijke naam van de soort werd als Falco nisus in 1758 gepubliceerd door Carl Linnaeus. Het mannetje heet in het jargon van de valkerij: musket of mosket. (nl)
  • O gavião-da-europa (Accipiter nisus) é uma ave pertencente à família Accipitridae. (pt)
  • Krogulec zwyczajny, krogulec, jastrząb wróblarz (Accipiter nisus) – gatunek średniej wielkości ptaka drapieżnego z rodziny jastrzębiowatych (Accipitridae). (pl)
  • Sparvhök (Accipiter nisus) är en liten rovfågel inom familjen hökar, som omfattar många andra dagaktiva rovfåglar med namn som örnar, vråkar, kärrhökar och andra hökar. Adulta sparvhökshanar har blågrå ovansida och orangestreckad undersida. Honor och juveniler är bruna på ovansidan och har brunstreckade undersidor. Hanen är upp till 25 % mindre än honan vilket är en av de största storleksskillnaderna mellan könen inom fågelriket. Den förekommer från nordvästra Afrika till stora delar av det tempererade och subtropiska Eurasien. I Europa utgör den en av de vanligaste rovfåglarna. Fågeln lever av rov och är specialiserad på att fånga fåglar i skogsmark men arten förekommer inom många biotoper, även större städer. Den häckar i passande skogsområden. (sv)
  • Яструб малий (Accipiter nisus) — вид невеликих хижих птахів родини яструбових (Accipitridae). В Україні гніздовий, мігруючий, зимуючий вид. Цей вид мешкає переважно в лісових місцевостях і поширений практично по всій Євразії. Його здобиччю є птахи малої і середньої величини. (uk)
  • Ястреб-перепелятник (также -воробьятник), или малый ястреб (лат. Accipiter nisus) — вид хищных птиц из семейства ястребиных (Accipitridae). Самки ястреба-перепелятника почти вдвое крупнее самцов. Этот вид обитает преимущественно в лесных местностях и распространён почти по всей Евразии. Их добычей являются птицы малой и средней величины. Вследствие применения пестицидов, в середине XX века численность ястребов-перепелятников достигла исторического минимума, однако с тех пор его популяции вновь выросли. (ru)
  • 雀鹰(学名:Accipiter nisus)又名北雀鹰、鹞,为鹰科鹰属的鸟类,分布于欧亚大陆大部分地区和非洲北部。一般栖息于山林和开阔的林地。北雀鷹的模式产地在瑞典。 (zh)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 321589 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 84160 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1122796071 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:authority
  • (en)
dbp:date
  • 2012-11-20 (xsd:date)
dbp:genus
  • Accipiter (en)
dbp:image
  • Accipiter nisus Meneer Zjeroen.jpg (en)
dbp:image2Alt
  • Front view of bird of prey with barred underparts, yellow eyes and hooked bill (en)
dbp:image2Caption
  • Female (en)
dbp:imageCaption
  • Male (en)
dbp:rangeMap
  • AccipiterNisusIUCNver2018 2.png (en)
dbp:rangeMapCaption
  • Range of A. nisus (en)
dbp:species
  • nisus (en)
dbp:status
  • LC (en)
dbp:statusSystem
  • IUCN3.1 (en)
dbp:subdivision
  • ''A. n. granti (en)
  • A. n. melaschistos (en)
  • A. n. nisosimilis (en)
  • A. n. nisus (en)
  • A. n. punicus (en)
  • A. n. wolterstorffi'' (en)
dbp:subdivisionRanks
  • Subspecies (en)
dbp:synonyms
  • *Falco nisus (en)
dbp:url
dbp:wikiPageUsesTemplate
dcterms:subject
gold:hypernym
rdf:type
rdfs:comment
  • Krahujec obecný (Accipiter nisus) je malý druh dravce z čeledi jestřábovitých (Accipitridae). Dříve nazýván též krahulec. (cs)
  • L'esparver o falcó torter i falcó de tords a les Balears (Accipiter nisus) és una espècie d'ocell de l'ordre dels accipitriformes (ca)
  • Το Ξεφτέρι είναι είδος μη γνήσιου γερακιού (γένος Accipiter), που απαντά και στον ελλαδικό χώρο. Η επιστημονική του ονομασία είναι Accipiter nisus και περιλαμβάνει 7 υποείδη. Στην Ελλάδα απαντά το υποείδος A. n. nisus (Linnaeus, 1758). * Μαζί με την κοινή γερακίνα, το ξεφτέρι θεωρείται το πιο κοινό ημερόβιο αρπακτικό πτηνό της Ευρώπης. (el)
  • Gabirai arrunta (Accipiter nisus) hegazti harrapari bat da, falkoniforme ordenakoa eta, ordena honen barnean, Accipitridae familia eta azpifamiliakoa. (eu)
  • Is éan í an spioróg (Accipiter nisus). Is baill d'fhine na Accipitridae iad. (ga)
  • Lo sparviero (Accipiter nisus Linnaeus, 1758), è un rapace appartenente alla famiglia Accipitridae, diffuso nelle zone temperate di Eurasia e Africa. (it)
  • 새매(Accipiter nisus)는 수리목 수리과의 한 종으로, 한국에서는 텃새이다. 성적 이형성이 있는 생물 중 하나로, 생김새는 수컷이 몸 위가 회색이고, 몸 아래가 흰색이다. 가슴과 배에 갈색 가로 줄무늬가 있다. 꼬리에는 5개의 검은 줄무늬가 있다. 암컷은 몸 위가 갈색이고, 가슴과 배에 역시 가로 줄무늬가 있다. 암수 모두 흰 눈썹선이 있고, 암컷의 몸 길이는 35~41cm, 수컷은 29~34cm로 암컷이 수컷보다 더 크다. 새매는 비번식기에 단독생활을 하며 개활지, 농경지, 하천, 도서 등에서 관찰된다. 소형 조류나 작은 곤충, 다람쥐 등을 먹는다. 번식기에는 약간 높은 산지나 평지의 숲 속에 서식한다. 5월 경 알 4~5개를 낳는다. 대한민국에서는 천연기념물 제323-4호 및 멸종위기 야생생물 Ⅱ급으로 지정하여 보고하고 있다. (ko)
  • ハイタカ(鷂・灰鷹、Accipiter nisus)は、タカ目タカ科ハイタカ属に分類される猛禽類。ハイタカ属の模式種。 (ja)
  • De sperwer (Accipiter nisus) is een kleine, snelle roofvogel uit de familie van de havikachtigen (Accipitridae). De wetenschappelijke naam van de soort werd als Falco nisus in 1758 gepubliceerd door Carl Linnaeus. Het mannetje heet in het jargon van de valkerij: musket of mosket. (nl)
  • O gavião-da-europa (Accipiter nisus) é uma ave pertencente à família Accipitridae. (pt)
  • Krogulec zwyczajny, krogulec, jastrząb wróblarz (Accipiter nisus) – gatunek średniej wielkości ptaka drapieżnego z rodziny jastrzębiowatych (Accipitridae). (pl)
  • Sparvhök (Accipiter nisus) är en liten rovfågel inom familjen hökar, som omfattar många andra dagaktiva rovfåglar med namn som örnar, vråkar, kärrhökar och andra hökar. Adulta sparvhökshanar har blågrå ovansida och orangestreckad undersida. Honor och juveniler är bruna på ovansidan och har brunstreckade undersidor. Hanen är upp till 25 % mindre än honan vilket är en av de största storleksskillnaderna mellan könen inom fågelriket. Den förekommer från nordvästra Afrika till stora delar av det tempererade och subtropiska Eurasien. I Europa utgör den en av de vanligaste rovfåglarna. Fågeln lever av rov och är specialiserad på att fånga fåglar i skogsmark men arten förekommer inom många biotoper, även större städer. Den häckar i passande skogsområden. (sv)
  • Яструб малий (Accipiter nisus) — вид невеликих хижих птахів родини яструбових (Accipitridae). В Україні гніздовий, мігруючий, зимуючий вид. Цей вид мешкає переважно в лісових місцевостях і поширений практично по всій Євразії. Його здобиччю є птахи малої і середньої величини. (uk)
  • Ястреб-перепелятник (также -воробьятник), или малый ястреб (лат. Accipiter nisus) — вид хищных птиц из семейства ястребиных (Accipitridae). Самки ястреба-перепелятника почти вдвое крупнее самцов. Этот вид обитает преимущественно в лесных местностях и распространён почти по всей Евразии. Их добычей являются птицы малой и средней величины. Вследствие применения пестицидов, в середине XX века численность ястребов-перепелятников достигла исторического минимума, однако с тех пор его популяции вновь выросли. (ru)
  • 雀鹰(学名:Accipiter nisus)又名北雀鹰、鹞,为鹰科鹰属的鸟类,分布于欧亚大陆大部分地区和非洲北部。一般栖息于山林和开阔的林地。北雀鷹的模式产地在瑞典。 (zh)
  • البَاشِق الأوراسيّ أو البَاشِق الشِّماليّ، أو مجرَّد البَاشِق (الاسم العلمي: Accipiter nisus) هو أحد أنواع الجوارح صغيرة الحجم المُنتمية لفصيلة البازية، وهو واسع الانتشار في القسم الأعظم من أوراسيا وفي شمال أفريقيا. تختلف الذكور والإناث عن بعضها من ناحية الهيئة الخارجيَّة، فالبوالغ من الذكور تتمتع بريشٍ رماديّ مُزرق ذي شرائط برتقاليَّة على القسم السفلي من جسدها؛ بينما الإناث والفراخ اليافعة بُنيَّة على القسم العلوي ومُخططة بخطوطٍ بُنيَّة على القسم السُفليّ. والأنثى أكبر حجمًا من الذكر بحوالي 25%، مما يجعل من فارق الحجم بين الجنسين أحد أعظم الفوارق عند أي نوعٍ آخر من الطيور. الباشق الأوراسي صيَّادٌ حُرجيّ بالمقام الأوَّل، يفتك بالطيور الحرجيَّة الصغيرة غالبًا، غير أنَّه يمكن العثور عليه في عدَّة أشكال من الموائل الطبيعيَّة والاصطناعيَّة بما فيها الحدائق العامَّة والحدائق المنزليَّة والقرى و (ar)
  • Der Sperber (Accipiter nisus) ist ein Greifvogel und gehört zur Familie der Habichtartigen (Accipitridae). Die Weibchen sind fast doppelt so groß und schwer wie die Männchen. In der Jägersprache werden die Männchen Sprinz genannt (während bei allen anderen Greifvögeln für das Männchen die Bezeichnung Terzel verwendet wird). (de)
  • La Nizo (Accipiter nisus) estas specio de rabobirdo el familio de Akcipitredoj kiu inkludas ankaŭ multajn aliajn tagajn rabobirdojn agloj, buteoj kaj cirkuoj. Maskla plenkreskulo de Nizo havas bluecgrizajn suprajn partojn kaj oranĝecstriecajn subajn partojn; inoj kaj junuloj estas brunaj supre kun bruna strieco sube. La ino estas je ĝis 25% pli granda ol la masklo – unu el la plej grandaj diferencoj inter seksoj el ĉiuj ajn birdospecioj. Kvankam ĝi estas predanto kiu specialiĝas en kaptado de arbaraj birdoj, la Nizo povas troviĝi en ĉiu ajn habitato kaj ofte ĉasas ĝardenajn birdojn en urboj. Maskloj tendencas kapti pli malgrandajn birdojn, nome paruoj, fringoj kaj paseroj; dum inoj kaptas ĉefe turdojn kaj sturnojn, sed kapablas mortigi birdojn pezajn 500 g aŭ eĉ plie. (eo)
  • The Eurasian sparrowhawk (Accipiter nisus), also known as the northern sparrowhawk or simply the sparrowhawk, is a small bird of prey in the family Accipitridae. Adult male Eurasian sparrowhawks have bluish grey upperparts and orange-barred underparts; females and juveniles are brown above with brown barring below. The female is up to 25% larger than the male – one of the greatest size differences between the sexes in any bird species. Though it is a predator which specialises in catching woodland birds, the Eurasian sparrowhawk can be found in any habitat and often hunts garden birds in towns and cities. Males tend to take smaller birds, including tits, finches, and sparrows; females catch primarily thrushes and starlings, but are capable of killing birds weighing 500 g (18 oz) or more. (en)
  • El gavilán común (Accipiter nisus)​​ es una especie de ave accipitriforme de la familia Accipitridae, presente en muchas zonas de Eurasia —desde la península ibérica y el norte de África hasta Japón y Vietnam—. Las partes superiores del macho adulto son de color gris azulado y el dorso presenta franjas anaranjadas; la hembra y los jóvenes son marrones en el dorso y tienen franjas de dicho color en el pecho y vientre. Es una de las especies de ave con mayor dimorfismo sexual respecto al tamaño: la hembra es un 25 % más grande que el macho. A pesar de ser un depredador especializado en las aves del bosque, el gavilán puede hallarse en cualquier hábitat y en las ciudades con frecuencia caza pájaros de jardín. El macho se alimenta de especies pequeñas, como los páridos, fringílidos o paséridos (es)
  • Burung pipit Eurasia (Accipiter nisus) adalah burung pemangsa kecil di keluarga Accipitridae. Burung pipit jantan Eurasia jantan dewasa memiliki bagian atas berwarna abu-abu kebiruan dan bagian bawah berwarna oranye; betina dan remaja berwarna coklat di atas dengan pembatasan coklat di bawah. Betina hingga 25% lebih besar dari jantan - salah satu perbedaan ukuran terbesar antara jenis kelamin dalam spesies burung. (in)
  • Accipiter nisus( Pour les articles homonymes, voir Épervier (homonymie). )( « Mouchet » redirige ici. Pour les autres significations, voir Mouchet (homonymie). ) Accipiter nisus Une femelle perchée sur une clôture. Espèce Accipiter nisus(Linnaeus, 1758) Synonymes * Falco nisus Linnaeus, 1758(protonyme) Statut de conservation UICN LC : Préoccupation mineure Statut CITES Annexe II , Rév. du 12/06/2013 L'Épervier d'Europe (Accipiter nisus) est une petite espèce d'oiseaux de proie de la famille des Accipitridae. (fr)
rdfs:label
  • باشق أوراسي (ar)
  • Esparver comú (ca)
  • Krahujec obecný (cs)
  • Sperber (Art) (de)
  • Ξεφτέρι (el)
  • Nizo (eo)
  • Accipiter nisus (es)
  • Gabirai arrunt (eu)
  • Spioróg (ga)
  • Eurasian sparrowhawk (en)
  • Burung pipit Eurasia (in)
  • Épervier d'Europe (fr)
  • Accipiter nisus (it)
  • 새매 (ko)
  • ハイタカ (ja)
  • Krogulec zwyczajny (pl)
  • Sperwer (vogel) (nl)
  • Gavião-da-europa (pt)
  • Ястреб-перепелятник (ru)
  • Яструб малий (uk)
  • Sparvhök (sv)
  • 雀鹰 (zh)
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License