About: Arab Spring

An Entity of Type: Band, from Named Graph: http://dbpedia.org, within Data Space: dbpedia.org

The Arab Spring (Arabic: الربيع العربي) was a series of anti-government protests, uprisings and armed rebellions that spread across much of the Arab world in the early 2010s. It began in Tunisia in response to corruption and economic stagnation. From Tunisia, the protests then spread to five other countries: Libya, Egypt, Yemen, Syria and Bahrain. Rulers were deposed (Zine El Abidine Ben Ali, Muammar Gaddafi, Hosni Mubarak, Ali Abdullah Saleh) or major uprisings and social violence occurred including riots, civil wars, or insurgencies. Sustained street demonstrations took place in Morocco, Iraq, Algeria, Lebanon, Jordan, Kuwait, Oman and Sudan. Minor protests took place in Djibouti, Mauritania, Palestine, Saudi Arabia and the Moroccan-occupied Western Sahara. A major slogan of the demonstr

Property Value
dbo:abstract
  • La primavera àrab és el nom d'una sèrie d'aixecaments, manifestacions i protestes contra l'atur i les restriccions polítiques dels països àrabs entre 2010 i 2011. Començà amb la Revolució de Tunísia, seguit per la revolució egípcia de 2011. Llevat de Tunísia on hi ha haver un canvi de règim, en molts altres països va ser l'inici d'un període d'incertesa i inestabilitat: el Iemen, la Guerra Civil de Líbia, la Guerra Civil siriana i Jordània, i amb menor incidència a Mauritània, l'Aràbia Saudita, Oman, Sudan i el Líban. Van derrocar els governs d'Egipte, Tunísia i Líbia. L'aixecament del poble tunisià va crear un efecte a les altres nacions àrabs, un punt d'inflexió del qual l'impacte final –malgrat els retrocessos com a Egipte i Síria– encara no és clar. L'onada de revolucions i protestes inicials es va esvair a mitjan 2012, ja que moltes manifestacions de la primavera àrab van rebre respostes violentes per part de les autoritats. (ca)
  • الثورات العربية، أو الربيع العربي أو ثورات الربيع العربي في الإعلام، هي حركات احتجاجية سلمية ضخمة انطلقت في بعض البلدان العربية خلال أواخر عام 2010 ومطلع 2011، متأثرة بالثورة التونسية التي اندلعت جراء إحراق محمد البوعزيزي نفسه ونجحت في الإطاحة بالرئيس السابق زين العابدين بن علي، وكان من أسبابها الأساسية انتشار الفساد والركود الاقتصاديّ وسوء الأحوال المَعيشية، إضافة إلى التضييق السياسيّ والأمني وعدم نزاهة الانتخابات في معظم البلاد العربية. ولا زالت هذه الحركة مستمرة حتى هذه اللحظة. نجحت الثورات بالإطاحة بستة أنظمة حتى الآن، فبعدَ الثورة التونسية نجحت ثورة 25 يناير المصرية بإسقاط الرئيس السابق محمد حسني مبارك، ثم ثورة 17 فبراير الليبية بقتل معمر القذافي وإسقاط نظامه، فالثورة اليمنية التي أجبرت علي عبد الله صالح على التنحي، ثم الثورة الجزائرية في 2019 إستطاعت الإطاحة بنظام بوتفليقة في الجزائر، ثم الثورة السودانية في 2019 استطاعت إسقاط الرئيس السابق عمر البشير. وأما الحركات الاحتجاجية فقد بلغت جميع أنحاء الوطن العربي، وكانت أكبرها هي حركة الاحتجاجات في سوريا. تميزت هذه الثورات بظهور هتاف عربيّ ظهر لأول مرة في تونس وأصبح شهيرًا في كل الدول العربية وهو: «الشعب يريد إسقاط النظام».، ثم بعدها كانت الثورة في تونس عندما أضرم الشاب محمد البوعزيزي النار في نفسه احتجاجاً على الأوضاع المعيشية والاقتصادية المتردية، وعدم تمكنه من تأمين قوت عائلته، فاندلعت بذلك الثورة التونسية، وانتهت في 14 يناير عندما غادر زين العابدين بن علي البلاد بطائرة إلى مدينة جدة في السعودية، واستلم من بعده السلطة محمد الغنوشي الوزير الأول السابق، فالباجي قائد السبسي. وبعدها بتسعة أيام، اندلعت ثورة 25 يناير المصرية تليها بأيام الثورة اليمنية، وفي 11 فبراير التالي أعلن محمد حسني مبارك تنحيه عن السلطة، ثم سُجن وحوكم بتهمة قتل المتظاهرين خلال الثورة. وإثر نجاح الثورتين التونسية والمصرية بإسقاط نظامين بدأت الاحتجاجات السلميَّة المُطالبة بإنهاء الفساد وتحسين الأوضاع المعيشية بل وأحياناً إسقاط الأنظمة بالانتشار سريعاً في أنحاء الوطن العربي الأخرى، فبلغت الأردن والبحرين والجزائر وجيبوتي والسعودية والسودان والعراق وعُمان وفلسطين (مطالبة بإنهاء الانقسام بالإضافة إلى الانتفاضة الثالثة) والكويت ولبنان والمغرب وموريتانيا. في 17 فبراير اندلعت الثورة الليبية، التي سُرعان ما تحولت إلى ثورة مسلحة، وبعد صراع طويل تمكن الثوار من السيطرة على العاصمة في أواخر شهر أغسطس عام 2011، قبل مقتل معمر القذافي في 20 أكتوبر خلال معركة سرت، وبعدها تسلّم السلطة في البلاد المجلس الوطني الانتقالي. وقد أدت إلى مقتل أكثر من خمسين ألف شخص، وبذلك فإنها كانت أكثر الثورات دموية. وبعد بدء الثورة الليبية بشهر تقريباً، اندلعت حركة احتجاجات سلمية واسعة النطاق في سوريا في 15 مارس، وأدت إلى رفع حالة الطوارئ السارية منذ 48 عاماً وإجراء تعديلات على الدستور، كما أنها أوقعت أكثر من ثمانية آلاف قتيل ودفعت المجتمع الدولي إلى مُطالبة الرئيس بشار الأسد بالتنحي عن السلطة. وفي أواخر شهر فبراير عام 2012 أعلن الرئيس اليمني علي عبد الله صالح تنحيه عن السلطة التزاماً ببنود المبادرة الخليجية لحل الأزمة اليمنية، التي كان قد وقع عليها قبل بضعة شهور عقبَ الاحتجاجات العارمة التي عصفت بالبلاد لعام كامل. (ar)
  • Jako arabské jaro (arabsky الربيع العربي‎, též الثورات العربية‎, arabské revoluce) je označována vlna protestů, nepokojů, povstání a revolucí, které probíhaly či probíhají ve většině arabských států od konce roku 2010 až do prosince 2012. (cs)
  • Als Arabischer Frühling (arabisch الربيع العربي, DMG ar-Rabīʿ al-ʿArabī) oder auch Arabellion wird eine im Dezember 2010 beginnende Serie von Protesten, Aufständen und Revolutionen in der arabischen Welt bezeichnet. Diese richteten sich, beginnend mit der Revolution in Tunesien, in etlichen Staaten im Nahen Osten (Maschrek/Arabische Halbinsel) und in Nordafrika (Maghreb und Ägypten) gegen die dort autoritär herrschenden Regime und die politischen und sozialen Strukturen dieser Länder. Ursprünglich war der Begriff positiv besetzt und man erhoffte sich Verbesserung in Hinblick auf die Menschenrechtslage in den betroffenen Ländern; mittlerweile hat sich dieses Bild ins Gegenteil verkehrt. (de)
  • Αραβική Άνοιξη (αραβικά: الربيع العربي) ονομάστηκε ένα κύμα διαδηλώσεων και διαμαρτυριών στη Μέση Ανατολή και τη Βόρεια Αφρική , που εκδηλώθηκε από τις 18 Δεκεμβρίου του 2010. Πριν τη συγκεκριμένη χρονική περίοδο, το Σουδάν ήταν η μόνη Αραβική χώρα που ανέτρεψε επιτυχώς δικτατορικά καθεστώτα το 1964 και το 1985. Εκδηλώθηκαν εξεγέρσεις στην Τυνησία και την Αίγυπτο, εμφύλια σύρραξη στη Λιβύη, εξεγέρσεις στο Μπαχρέιν, τη Συρία και την Υεμένη. Μεγάλες διαδηλώσεις έγιναν επίσης στην Αλγερία, το Ιράν, το Ιράκ, την Ιορδανία, το Μαρόκο και το Ομάν. Μικρότερες οργανωμένες διαμαρτυρίες έγιναν στο Τζιμπουτί, το Κουβέιτ, τον Λίβανο, τη Μαυριτανία, τη Σαουδική Αραβία, και το Σουδάν. Κοινό γνώρισμα των διαδηλώσεων ήταν οι μαζικές διαμαρτυρίες με καμπάνιες, απεργίες, πορείες, καθώς και η χρήση κοινωνικών δικτύων όπως το Facebook, το Twitter και το YouTube, για την οργάνωση, την επικοινωνία, και την ενημέρωση περί των προσπαθειών των κρατών για καταπίεση και λογοκρισία. Το σύνθημα των διαδηλωτών στον Αραβικό κόσμο ήταν Ash-sha'ab yurid isqat an-nizam που σημαίνει ο λαός θέλει να πέσει το καθεστώς (الشعب يريد إسقاط النظام). (el)
  • The Arab Spring (Arabic: الربيع العربي) was a series of anti-government protests, uprisings and armed rebellions that spread across much of the Arab world in the early 2010s. It began in Tunisia in response to corruption and economic stagnation. From Tunisia, the protests then spread to five other countries: Libya, Egypt, Yemen, Syria and Bahrain. Rulers were deposed (Zine El Abidine Ben Ali, Muammar Gaddafi, Hosni Mubarak, Ali Abdullah Saleh) or major uprisings and social violence occurred including riots, civil wars, or insurgencies. Sustained street demonstrations took place in Morocco, Iraq, Algeria, Lebanon, Jordan, Kuwait, Oman and Sudan. Minor protests took place in Djibouti, Mauritania, Palestine, Saudi Arabia and the Moroccan-occupied Western Sahara. A major slogan of the demonstrators in the Arab world is ash-shaʻb yurīd isqāṭ an-niẓām! (Arabic: الشعب يريد إسقاط النظام, lit. 'the people want to bring down the regime'). The importance of external factors versus internal factors to the protests' spread and success is contested. Social media is one way governments try to inhibit protests. In many countries, governments shut down certain sites or blocked Internet service entirely, especially in the times preceding a major rally. Governments also accused content creators of unrelated crimes or shutting down communication on specific sites or groups, such as Facebook. In the news, social media has been heralded as the driving force behind the swift spread of revolution throughout the world, as new protests appear in response to success stories shared from those taking place in other countries. The wave of initial revolutions and protests faded by mid-2012, as many Arab Spring demonstrations were met with violent responses from authorities, as well as from pro-government militias, counter-demonstrators, and militaries. These attacks were answered with violence from protesters in some cases. Large-scale conflicts resulted: the Syrian Civil War; the rise of ISIL, insurgency in Iraq and the following civil war; the Egyptian Crisis, coup, and subsequent unrest and insurgency; the Libyan Civil War; and the Yemeni Crisis and following civil war. Regimes that lacked major oil wealth and hereditary succession arrangements were more likely to undergo regime change. A power struggle continued after the immediate response to the Arab Spring. While leadership changed and regimes were held accountable, power vacuums opened across the Arab world. Ultimately, it resulted in a contentious battle between a consolidation of power by religious elites and the growing support for democracy in many Muslim-majority states. The early hopes that these popular movements would end corruption, increase political participation, and bring about greater economic equity quickly collapsed in the wake of the counter-revolutionary moves by foreign state actors in Yemen, the regional and international military interventions in Bahrain and Yemen, and the destructive civil wars in Syria, Iraq, Libya, and Yemen. Some have referred to the succeeding and still ongoing conflicts as the Arab Winter. As of May 2018, only the uprising in Tunisia has resulted in a transition to constitutional democratic governance. Recent uprisings in Sudan and Algeria show that the conditions that started the Arab Spring have not faded and political movements against authoritarianism and exploitation are still occurring. In 2019, multiple uprisings and protest movements in Algeria, Sudan, Iraq, Lebanon, and Egypt have been seen as a continuation of the Arab Spring. As of 2021, multiple conflicts are still continuing that might be seen as a result of the Arab Spring. The Syrian Civil War has caused massive political instability and economic hardship in Syria, with the Syrian pound plunging to new lows. In Libya, a major civil war recently concluded, with Western powers and Russia sending in proxy fighters. In Yemen, a civil war continues to affect the country. In Lebanon, a major banking crisis is threatening the country's economy as well as that of neighboring Syria. (en)
  • La revolucioj kaj protestoj en la araba mondo de 2010 al 2012, nomataj laŭ diversaj amaskomunikiloj kiel Demokratia araba revolucio aŭ la Araba printempo (Araba: الربيع العربي, transliterumo: a-rabi'a al-arabi) estis serio de popolaj ribeliĝoj en kelkaj arabaj landoj, ĉefe en la nordo de Afriko, kvalifikitaj kiel revolucio fare de la internaciaj amaskomunikiloj, kiuj ekiĝis per la tunizia revolucio, kies dato estas prenita kiam la 26jaraĝa junulo Mohamed Bouazizi sinmortigis. Ili konsistas el ribeloj neniam antaŭe okazintaj en la araba mondo, ĉar, eĉ se en tiu regiono ekzistis pluraj laikismaj kaj respublikanaj revolucioj, ĝis nun ili ĉiam naskiĝis ene de militistaj ŝtatpuĉoj kaj kiel rezulto naskiĝis aŭtoritatecaj reĝimoj sen tiom da popola subteno, kaj la nunaj revolucioj estas karakterizitaj je demokratiaj plendoj kaj plibonigo de la vivkondiĉoj. Tamen en multaj kazoj islamismaj partioj malaltigis la kvaliton de laikeco, kiun oni ĝuis ekzemple en Tunizio aŭ Egipito. Ĝis nun, okazis revolucioj en Tunizio kaj Egiptio; kaj enlanda milito en Libio kiu finis per faligado de la registaro; civiluloj manifestaciis en , Sirio, kaj en , kies rezulto estis la rezignado de la ĉefministro; protestoj en , , , , , kaj en ; kaj malpli grandaj protestoj en , , , , kaj . Protestaj manifestacioj estis akompanitaj de strikoj, marŝoj kaj amaskunvenoj. En iuj landoj protesto kaŭzis ŝanĝon de reĝimo, rezignon aŭ forigon de la reganto, en aliaj, diversaj registaraj reformoj estis efektivigitaj kiel la nuligo de krizaj regularoj, aŭ diversaj avantaĝoj estis donitaj al la loĝantoj de la lando kiel malaltigo de manĝaĵaj prezoj. (eo)
  • Arabiar Udaberria edo 2010-2011ko Ekialde Hurbileko eta Ipar Afrikako matxinadak aurrekaririk gabeko Ekialde Hurbileko eta Iparraldeko Afrikako hainbat herrialdeetan gertatutako herritarren altxamendu, matxinada, manifestazio eta protesta multzoa izan zen. 2010eko abenduaren 18an hasi ziren, Tunisian, ondoren Mohamed Bouazizi inmolazioak jarraitu zuen — poliziaren gehiegikeria salatzeko bere buruaz beste egin zuena. Tunisiako protesten arrakasta ikusirik, Aljeria, Jordania, Egipto, Libia, Maroko, Bahrein eta Yemenen matxinadak antolatu ziren herrialde horietako gobernu ustel eta antidemokratikoen aurka. Aipagarrienen artean Tunisiako eta Egiptoko iraultzak, Libiako gerra zibila, eta Siria eta Bahraingo herri altxamenduak. Matxinadetan erabili zen slogana "Jendeak erregimenen erorketa nahi du" (arabieraz الشعب يريد إسقاط النظام‎). (eu)
  • Las protestas árabes de 2010-2012, conocidas como Primavera Árabe,​ correspondieron a una serie de manifestaciones populares en clamor de, según los manifestantes, la democracia y los derechos sociales organizada por la población árabe. Se considera el comienzo de estas manifestaciones el 17 de diciembre de 2010 en la ciudad de Sidi Bouzid, cuando un vendedor ambulante (Mohamed Bouazizi) fue despojado por la policía de sus mercancías y cuentas de ahorros y en respuesta, se inmoló en forma de protesta. Durante su agonía miles de tunecinos se rebelaron contra las malas condiciones a las que el país estaba sometido, causando un efecto dominó en el resto de las naciones árabes. Desde 1987, Zine el Abidine Ben Ali gobernaba Túnez con un Gobierno considerado autoritario. Los tunecinos, ante la situación Bouazizi, salieron a protestar contra Ben Ali. Mohamed Bouazizi falleció el 4 de enero de 2011. Diez días después, el presidente Ben Ali dimitió. El ejemplo de Túnez fue imitado en el resto del mundo árabe. En Egipto, salieron a manifestarse millones de personas contra Hosni Mubarak quien llevaba 30 años en el poder; los libios contra Muamar Gadafi (42 años en el poder); en Siria contra Bashar Al Assad (15 años entonces); en Yemen contra Ali Abdullah Saleh (21 años entonces); en Argelia contra Abdelaziz Buteflika (12 años entonces). El sultán de Omán Qabus bin Said Al Said y el rey Hamad bin Isa Al Jalifa de Barhéin incrementaron el poder de los parlamentos y prometieron mejores condiciones de vida en ambos países;​​​​ en Jordania fue destituido el primer ministro Samir Rifai.​ Mientras en Egipto Hosni Mubarak fue derrocado el 11 de febrero. En Libia, el gobierno de Gadafi acudió presuntamente al uso de la fuerza aérea para reprimir a los manifestantes y, en respuesta, la OTAN lideró una coalición aérea para frenarlo. Los rebeldes libios, ayudados por la OTAN, expulsaron a Gadafi de Trípoli, la capital, y tomaron el control del gobierno. El 20 de octubre de 2011, Gadafi fue encontrado huyendo y fue ejecutado, dando fin a la primera fase de la guerra. En Yemen, el país más pobre del mundo árabe, las protestas contra Ali Abdullah Saleh duraron más de un año, hasta que en febrero de 2012 fue expulsado del poder. En Siria se produjo otra guerra civil que actualmente sigue sin solución. Tan solo, Catar y los EAU fueron los únicos que no tuvieron manifestación alguna, y si la tuvieron, no causó repercusión alguna. Calificados como revoluciones por la prensa internacional,​ la cadena de conflictos comenzó con la revolución tunecina, en diciembre de 2010. Sin embargo, Noam Chomsky, célebre filósofo y activista estadounidense, considera que las protestas de octubre de 2010 en el Sahara Occidental fueron el punto de partida de las revueltas.​ En un primer momento, la prensa occidental la denominó también como revolución democrática árabe.​​​​​​​​​​ Por otro lado, han sido denunciadas las numerosas especulaciones y maniobras que las potencias occidentales han ejercido en los países árabes aprovechando la inestabilidad política traída en las revueltas populares. El creciente caos en los Estados árabes fue escenario suficiente para la aparición del Estado Islámico.​​​ Sin embargo, estas revueltas no tienen precedentes en el mundo árabe,​ ya que si bien en la historia de este ha habido numerosas revoluciones laicas y republicanas, hasta ahora éstas se habían caracterizado por nacer a partir de golpes de Estado militares y dar paso a gobiernos en cierta medida autoritarios con o sin apoyo popular,​ en tanto que los acontecimientos se caracterizaron por un reclamo democrático,​ y de una mejora sustancial de las condiciones de vida. Por la naturaleza de sus protestas (libertades democráticas, cambios políticos, económicos y sociales), algunos observadores europeos las asocian con las revoluciones europeas de 1830 y de 1848​ y de 1989 en el este europeo, a partir de la caída del muro de Berlín en 1989.​ Con la excepción de Túnez, en ningún país las revueltas dieron paso a un régimen democrático, aunque constituyeron la semilla años después de la llamada Segunda primavera árabe.​ (es)
  • Is éard is an tEarrach Arabach ann ná tonn réabhlóideach de léirsithe agus d'agóidí a bhí agus a bhíonn ar siúl sa domhan Arabach ón 18 Nollaig 2010 ar aghaidh. Bhí deacrachtaí ag baint leis an aistriú chuig rialú daonlathach san Éigipt agus i dTúinis, i Libia agus i bPoblacht Éimin. Bhí an tuairim ann, agus b'fhéidir fós, nach raibh na tíortha Arabacha, ar cibé chúis, in ann ag rialachas daonlathach agus nach raibh meas acu ar riail an dlí. Ar an agóid bheag neamh-mharthanach sa tsean-Seicslóváic in 1968 ("Earrach Phrág") is dócha a bhí fo-eagarthóir sinsearach éigin ag smaoineamh, tráth éigin tamall de mhíonna tar éis tús na bparáidí is na léirsithe sa Túinéis agus san Éigipt, nuair a cheap sé nó sí an téarma “Earrach na nArabach”. (ga)
  • Kebangkitan dunia Arab atau Musim Semi Arab (bahasa Inggris: The Arab Spring; bahasa Arab: الثورات العربية‎, secara harafiah Pemberontakan Arab) (lebih tepat diterjemahkan sebagai Revolusi Arab) adalah gelombang revolusi unjuk rasa dan protes yang terjadi di dunia Arab. Sejak 18 Desember 2010, telah terjadi revolusi di Tunisia dan Mesir; perang saudara di Libya; pemberontakan sipil di , , and ; protes besar di , , , , dan , dan protes kecil di , , , , , dan . Kerusuhan di bulan Mei 2011 juga terinspirasi oleh kebangkitan dunia Arab ini. Protes ini menggunakan teknik dalam kampanye yang melibatkan serangan, demonstrasi, pawai, dan pemanfaatan media sosial, seperti Facebook, Twitter, YouTube, dan Skype, untuk mengorganisir, berkomunikasi, dan meningkatkan kesadaran terhadap usaha-usaha penekanan dan oleh pemerintah. Banyak unjuk rasa ditanggapi keras oleh pihak berwajib, serta milisi dan pengunjuk rasa pro-pemerintah. Slogan pengunjuk rasa di dunia Arab yaitu ("Rakyat ingin menumbangkan rezim ini"). (in)
  • Le « Printemps arabe » est un ensemble de contestations populaires, d'ampleur et d'intensité très variable, qui se produisent dans de nombreux pays du monde arabe à partir de décembre 2010. L'expression de « Printemps arabe » fait référence au « Printemps des peuples » de 1848 auquel il a été comparé, tout comme le Printemps de Prague en 1968. Ces mouvements révolutionnaires nationaux sont aussi qualifiés de révolutions arabes, de révoltes arabes, ou encore de « réveil arabe », certains vont jusqu’à parler d’une révolution Facebook, d’une révolution Twitter voire d’une révolution 2.0 tant l’usage des réseaux sociaux et des géants du Net aurait été important. Avec le recul, le pluriel « Printemps arabes » a également été privilégié pour mieux rendre compte de la diversité des mouvements regroupés sous cette appellation. Divers évènements se déroulent avant 2010, à savoir la répression des sit-in hebdomadaires à Alger depuis août 2010, le démantèlement d'un camp de protestataires séparatistes à Laâyoune au Sahara occidental en novembre 2010 ou des manifestations contre la hausse des denrées alimentaires en Algérie en décembre 2010. C'est cependant le 17 décembre 2010 qui reste retenu comme le départ du printemps arabe, avec le déclenchement à Sidi Bouzid de la révolution en Tunisie, qui conduit Zine el-Abidine Ben Ali à quitter le pouvoir. D’autres peuples reprennent à leur tour le slogan « Dégage ! » (ou Erhal ! en arabe) devenu le symbole de ces révolutions. Outre le départ des dictateurs et l’instauration d’une démocratie, les manifestants exigent un partage des richesses qui leur assure de meilleures conditions de vie, des emplois, et la dignité (« karama » en arabe). Ces révolutions recourent initialement aux méthodes de contestation non violente ; les révolutionnaires utilisent les technologies modernes de communication (différents outils d’Internet et téléphone mobile) de façon intensive, la télévision satellitaire jouant également un rôle important dans le déroulement des évènements. Alors que la révolution égyptienne provoque la démission d’Hosni Moubarak et une transition démocratique, les autres n'ont pas les mêmes conséquences : en Libye, elle tourne à la guerre civile entre les forces fidèles au régime de la Jamahiriya de Mouammar Kadhafi et les insurgés, soutenus par une intervention étrangère sous mandat de l'ONU ; à Bahreïn, la solidarité contre-révolutionnaire des monarchies du golfe Persique fait échec au mouvement de contestation mais elle reprend à partir de juin 2011 ; au Yémen, le dictateur Saleh qui réprime la révolte louvoie entre exigences de l’opposition et le soutien international à une transition pacifique et finit par démissionner le 25 février 2012, et en Syrie, la répression exercée par le régime de Bachar el-Assad cause des milliers de morts. La violence des répressions ne met pas fin aux révoltes. Pendant toute l'année 2011, la totalité des États arabes sauf le Qatar connaissent des mouvements de contestations plus ou moins importants et qui s’encouragent les uns les autres. Les bouleversements dans le monde arabe ont été d'autant plus suivis que cette région présente un intérêt économique majeur, notamment du fait de l’industrie pétrolière, très présente dans ces régions. Des États non arabes ont enregistré aussi des manifestations ou procédé à des actions préventives, notamment l'Iran, mais l'ampleur de ces mouvements a généralement été moindre et l'influence des événements du monde arabe n'a pas toujours été clairement établie. Les principales causes de ces mouvements à forte dimension sociale sont le manque de libertés individuelles et publiques, la kleptocratie, le chômage, la misère, le coût de la vie élevé ainsi qu'un besoin de démocratie qui ne soit pas une simple façade. Cette vague révolutionnaire est comparée à divers moments historiques, comme le Printemps des peuples de 1848, la chute du rideau de fer en 1989, ou encore le Risorgimento italien. Les pays arabes sont ensuite plongés dans une transition qui n'est nulle part facile : l'après-printemps arabe se révèle une période particulièrement troublée. Dans plusieurs pays (Tunisie, Maroc, Égypte), les élections qui suivent les révolutions ou les mouvements de contestation sont remportées par les partis islamistes. Conjugué au renforcement des groupes djihadistes, cela conduit des commentateurs à juger qu'au « printemps arabe » a succédé un « hiver islamiste ». En Égypte, le président islamiste est renversé par un coup d'État militaire en 2013. En Syrie, le régime ne cède pas et la révolte dégénère en une guerre civile sanglante, l'impasse politique et militaire favorisant en 2014-2015 la montée en puissance de l'État islamique. La Libye et le Yémen ne parviennent pas à trouver la stabilité et s'enfoncent elles aussi, à partir de 2014, dans de nouvelles guerres civiles. Le chaos en Syrie et en Libye favorise en outre par ricochet la crise migratoire en Europe. (fr)
  • アラブの春(アラブのはる、英語: Arab Spring)とは、2010年から2012年にかけてアラブ世界において発生した、前例にない大規模反政府デモを主とした騒乱の総称である。2010年12月18日に始まったチュニジアのジャスミン革命から、アラブ世界に波及した。また、現政権に対する抗議・デモ活動はその他の地域にも広がりを見せており、アラブの春の事象の一部に含む場合がある。各国におけるデモは2013年に入っても続いた。なお、“Arab Spring”という言葉自体は2005年前後から一部で使用されていたものである。 しかし、ほとんどの国で混乱や内戦が泥沼に陥り、強権的な軍政権に戻ったり、ISILのような過激派組織が台頭したりするなど、いわゆる「アラブの冬」として挫折を見せている。 (ja)
  • 아랍의 봄(아랍어: الثورات العربية)은 전례가 없는 시위 운동 및 혁명의 물결로, 2010년 12월 이래 중동과 북아프리카에서 일어난 반정부 시위들이다. 알제리, 바레인, 이집트, 이란, 요르단, 리비아, 모로코, 튀니지, 예멘 등 중동과 북아프리카 일부 지역 모두 대규모 반정부 시위가 일어났으며, 이라크, 쿠웨이트, 모리타니, 오만, 사우디아라비아, 소말리아, 수단, 시리아에서도 규모가 작은 반정부 시위가 발생하였다. 이 반정부 시위에서는 파업 참여 운동의 지속, 데모, 행진과 대집회 뿐만 아니라, 페이스북과 트위터와 같은 소셜 미디어를 이용한 조직, 의사 소통, 인식 확대를 통해 광범한 시민의 저항 운동이 일어났다. 여러 반정부 시위 가운데 튀니지, 이집트, 예멘서의 반정부 시위는 정권 교체로 이어졌으며, 이는 혁명으로 불리게 되었다. (ko)
  • Con primavera araba (in arabo الربيع العربي al-Rabīʿ al-ʿArabī) si intende un termine di origine giornalistica, utilizzato per lo più dai media occidentali, per indicare una serie di proteste ed agitazioni cominciate tra la fine del 2010 e l'inizio del 2011. Il primo uso specifico dell'espressione Arab Spring (Primavera araba), per denotare appositamente questi eventi, viene attribuito al politologo Marc Lynch in un articolo della rivista americana Foreign Policy del 6 gennaio 2011. Il riferimento è sia alla "primavera dei popoli" del 1848, sia alla primavera di Praga del 1968, nella quale lo studente Jan Palach si diede fuoco. I paesi maggiormente coinvolti dalle sommosse furono L'Egitto, la Siria, la Libia, la Tunisia, lo Yemen, l'Algeria, l'Iraq, il Bahrein, la Giordania e il Gibuti, mentre ci sono stati moti minori in Mauritania, in Arabia Saudita, in Oman, in Sudan, in Somalia, in Marocco e in Kuwait. Le vicende sono tuttora in corso nelle regioni del Medio Oriente, del vicino Oriente e del Nord Africa. (it)
  • De Arabische Lente (Arabisch: الربيع العربي, ar-rabīˁ al-ˁarabī) is een golf van opstanden, protesten en revoluties in de Arabische wereld die begon op 18 december 2010 en bestaat uit revoluties in Tunesië, Egypte, Libië en Jemen, een burgeroorlog in Syrië, grote demonstraties en protesten in Bahrein, protesten van middelgrote schaal in Jordanië, Marokko, Algerije, Irak, Oman en de Palestijnse gebieden en incidentele protesten in Mauritanië, Saoedi-Arabië, Soedan, Libanon en Koeweit. Alleen in Qatar en in de Verenigde Arabische Emiraten zijn geen incidenten gemeld. (nl)
  • Arabska wiosna (określana także jako Arabska Wiosna Ludów, Zima Ludów, Arabska Zima Ludów lub Arabskie przebudzenie) – protesty społeczne i konflikty zbrojne w krajach arabskich, w latach 2010–2012. Przyczynami ich wybuchu były: niezadowolenie obywateli z warunków życiowych, bezrobocie, rosnące ceny żywności, a także korupcja i nepotyzm władz oraz ograniczanie swobód obywatelskich przez autokratyczne reżimy. (pl)
  • Arabiska våren var en serie av politiska protestyttringar i arabiska länder i Nordafrika och på Arabiska halvön som inleddes 2010, med krav på bland annat regeringsavgångar, regimbyten och demokratiska reformer. Proteströrelsen i delar av den arabiska världen ville förändra styrelsesättet och förbättra människorättssituationen. Sedan vintern 2011 spred sig upproret från land till land med olika resultat. Den arabiska våren hade sitt ursprung i en självbränning som inträffade den 17 december 2010 i Tunisien när gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi, tände eld på sig själv i protest mot sina egna levnadsvillkor efter polisens beslag av hans grönsaksvagn. Många tunisier kände igen sig i Bouazizis livssituation. Detta blev starten på ett uppror i januari 2011 som spred sig från småstaden Sidi Bouzid till andra delar av landet, inklusive huvudstaden Tunis. Hundratals människor miste sina liv i oroligheterna som följde demonstrationerna. Demonstrationerna spred sig till Algeriet, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen och Syrien i allt större utsträckning. Mindre eller relaterade demonstrationer förekom även i Marocko, Mauretanien, Saudiarabien, Turkiet, Oman, Irak, Kuwait, Jordanien, Djibouti, Somalia, Sudan, och Västsahara. Libyska inbördeskriget pågick under 2011, och Syriska inbördeskriget har pågått sedan 2011, där omfattande religionsförföljelse har orsakat stora flyktingströmmar till grannländer och bidragit till flyktingkrisen i Europa. I Egypten ökade religionsförföljelsen av kristna kopter, och militären återtog makten från en demokratiskt vald regering ledd av Muslimska brödraskapet och avrättade många av dess ledare. Tunisien var det enda land där arabiska våren ledde till att en auktoritär regim (enligt Demokratiindex 2010) ersattes av ett visst mått av demokrati (en s.k. demokrati med anmärkning 2014). De tidigare auktoritära styrelseskicken hade undertryckt etniska och religiösa motsättningar, konflikter mellan shia och sunni samt konflikter mellan araber och kurder. När statsbildningarna föll blossade de tidigare konflikterna upp igen. I Saddam Husseins Irak regerade sunni-minoriteten och förtryckte shia-majoriteten, men i demokratiska val tog shia-gruppen makten. (sv)
  • Primavera Árabe (em árabe: الربيع العربي , transliterado - ar-rabīˁ al-ˁarabī), como é conhecida mundialmente, foi uma onda revolucionária de manifestações e protestos que ocorreram no Oriente Médio e no Norte da África a partir de 18 de dezembro de 2010. Houve revoluções na Tunísia e no Egito, uma guerra civil na Líbia e na Síria; também ocorreram grandes protestos na Argélia, Bahrein, Djibuti, Iraque, Jordânia, Omã e Iémen e protestos menores no Kuwait, Líbano, Mauritânia, Marrocos, Arábia Saudita, Sudão e Saara Ocidental. Os protestos compartilharam técnicas de resistência civil em campanhas sustentadas envolvendo greves, manifestações, passeatas e comícios, bem como o uso das mídias sociais, como Facebook, Twitter e YouTube, para organizar, comunicar e sensibilizar a população e a comunidade internacional em face de tentativas de repressão e censura na Internet por partes dos Estados. (pt)
  • Ара́бська весна́ (араб. الربيع العربي‎‎, ar-Rabīʻ al-ʻArabiyy) — серія масових вуличних протестів, революцій та внутрішніх військових конфліктів у низці арабських країн, що почалися наприкінці 2010 року в Тунісі й тривають у деяких країнах донині. Причиною до виникнення протестного руху стало незадоволення політикою диктаторів в Арабських країнах, поштовхом — самоспалення туніського вуличного торговця фруктами Мухаммеда Буазізі, вчинене 17 грудня 2010 року на знак протесту проти свавілля поліції, яка конфіскувала його товар. Внаслідок цього в Тунісі розгорілися масові протести, які призвели до відставки 14 січня 2011 року президента Тунісу (з 1987 р.) бен Алі та отримали назву Жасминова революція. Успіх Жасминової революції в Тунісі дав поштовх аналогічним акціям протесту в інших арабських країнах, де здебільшого існують ті самі проблеми. Назва «Арабська весна» вказує на наявність історичних паралелей з подіями Весни народів — серії революцій в Європейських країнах 1848—1849 років. (uk)
  • Ара́бская весна́ (араб. الربيع العربي‎) — серия антиправительственных протестов, восстаний и вооруженных мятежей, охвативших большую часть арабского мира — страны Ближнего Востока и Северной Африки в начале 2010-х годов. С осени 2010 года в 20 странах произошли революции в Тунисе, в Египте и в Йемене; гражданские войны в Ливии (привела к смене власти), в Йемене и в Сирии (продолжаются); гражданское восстание в Бахрейне; массовые протесты в Алжире, в Ираке, в Иордании, в Марокко и в Омане; и менее значительные протесты в Кувейте, Ливане, Мавритании, Саудовской Аравии, Судане, Джибути и Западной Сахаре. Столкновения на границе Израиля в мае 2011 года также были вдохновлены местной Арабской весной. В ходе протестов использовались общие методы гражданского сопротивления в длительных кампаниях: протесты, акции, забастовки, пикеты и пикетирования, манифестации, демонстрации, шествия и митинги, а также использование социальных медиа для организации, общения и информирования при попытках государственных репрессий и интернет-цензуры. Многие демонстрации были встречены насильственной реакцией властей, а также проправительственных ополченцев и контр-демонстрантов. Основным лозунгом демонстрантов в арабском мире был «Народ хочет падения режима» (араб. الشعب يريد إسقاط النظام‎, «»). Название Арабская весна перекликается с выражением Весна народов, которым называли период революций в Европе 1848—1849 годов. Зимой 2011 года в Египте режим президента Х.Мубарака на площади Тахрир в Каире свергла революция «Братьев-мусульман». Организация правила 11 месяцев и была устранена весной 2012 года вынесением смертного приговора. Гражданские войны в Ливии и Сирии привели к свержению правления М.Каддафи и публичным самосожжением людей. Число погибших возросло до 10000 человек. (ru)
  • 阿拉伯之春(阿拉伯语:الثورات العربية‎)是指自2010年底开始的,阿拉伯世界的一次革命浪潮。自从2010年12月17日突尼西亞爆发茉莉花革命以来,阿拉伯世界的一些国家民众纷纷走上街头,要求推翻本国专制政体,并乐观地把“一个新中东即将诞生”预见为这个运动的前景,认为“阿拉伯之春”属于“谙熟互联网、要求和世界其它大部分地区一样享有基本民主权利的年轻一代”。 然而各穆斯林國家的命運不同,使得這場波及多國的民主化運動蒙上陰影。除了極端恐怖組織伊斯蘭國趁亂局崛起,控制大片區域外,其他多個國家也纷纷陷入長期动乱,并引發了歐洲移民危機。 科摩罗是唯一一个未被阿拉伯之春影响的阿拉伯国家。 (zh)
dbo:thumbnail
dbo:wikiPageExternalLink
dbo:wikiPageID
  • 30655949 (xsd:integer)
dbo:wikiPageLength
  • 281183 (xsd:nonNegativeInteger)
dbo:wikiPageRevisionID
  • 1124986560 (xsd:integer)
dbo:wikiPageWikiLink
dbp:auto
  • 1 (xsd:integer)
dbp:caption
  • 0001-01-14 (xsd:gMonthDay)
  • 0001-02-03 (xsd:gMonthDay)
  • 0001-02-09 (xsd:gMonthDay)
  • 0001-04-29 (xsd:gMonthDay)
  • Clockwise from the upper left corner: (en)
dbp:causes
  • 2000.0
dbp:date
  • 0001-12-17 (xsd:gMonthDay)
  • April 2020 (en)
  • April 2021 (en)
  • November 2012 (en)
dbp:fatalities
  • 61000 (xsd:integer)
dbp:goals
  • *Democracy *Free elections *Economic freedom *Human rights *Employment *Regime change (en)
dbp:imageSize
  • 300 (xsd:integer)
dbp:methods
  • *Civil disobedience *Civil resistance *Demonstrations *Defection *Insurgency *Internet activism *Mutiny *Protests *Protest camps *Revolution *Riots *Self-immolation *Silent protests *Sit-ins *Media activism *Strike actions *Urban warfare *Uprising (en)
dbp:page
  • 65 (xsd:integer)
  • 81 (xsd:integer)
  • 86 (xsd:integer)
  • 88 (xsd:integer)
  • 132 (xsd:integer)
  • 139 (xsd:integer)
  • 287288 (xsd:integer)
dbp:pages
  • 73 (xsd:integer)
  • 77 (xsd:integer)
  • 133 (xsd:integer)
  • 150 (xsd:integer)
  • 162 (xsd:integer)
  • 415 (xsd:integer)
  • 417 (xsd:integer)
dbp:place
  • North Africa, Middle East (en)
dbp:reason
  • 35 (xsd:integer)
  • The referenced article makes no mention of Syria, or societal collapse. (en)
dbp:result
  • dbr:Arab_Winter
  • dbr:Arab_Spring_concurrent_incidents
  • dbr:Impact_of_the_Arab_Spring
  • (en)
  • Egypt: President Hosni Mubarak ousted, arrested, charged, and government overthrown. The Sinai insurgency begins. (en)
  • Djibouti, Saudi Arabia, Mauritania, Sudan, Palestine: Protests. (en)
  • Yemen: President Ali Abdullah Saleh ousted, and power handed to a national unity government. (en)
  • Tunisia: President Zine El Abidine Ben Ali ousted, charged, exiled and government overthrown. (en)
  • and Arab Summer (en)
  • Syria: President Bashar al-Assad faced civil uprising against his rule that deteriorated into armed rebellion and eventual full-scale civil war. (en)
  • Bahrain: Civil uprising against the government crushed by authorities and Saudi-led intervention. (en)
  • Libya: Leader Muammar Gaddafi killed following an eight-month civil war that saw a foreign military intervention and the government overthrown. (en)
  • Morocco and Jordan: Constitutional reforms implemented in response to protests. (en)
  • Kuwait, Lebanon and Oman: Government changes implemented in response to protests. (en)
dbp:talk
  • Societal collapse (en)
dbp:title
  • Arab Spring (en)
dbp:wikiPageUsesTemplate
dbp:wikt
  • Arab Spring (en)
dcterms:subject
gold:hypernym
rdf:type
rdfs:comment
  • Jako arabské jaro (arabsky الربيع العربي‎, též الثورات العربية‎, arabské revoluce) je označována vlna protestů, nepokojů, povstání a revolucí, které probíhaly či probíhají ve většině arabských států od konce roku 2010 až do prosince 2012. (cs)
  • Als Arabischer Frühling (arabisch الربيع العربي, DMG ar-Rabīʿ al-ʿArabī) oder auch Arabellion wird eine im Dezember 2010 beginnende Serie von Protesten, Aufständen und Revolutionen in der arabischen Welt bezeichnet. Diese richteten sich, beginnend mit der Revolution in Tunesien, in etlichen Staaten im Nahen Osten (Maschrek/Arabische Halbinsel) und in Nordafrika (Maghreb und Ägypten) gegen die dort autoritär herrschenden Regime und die politischen und sozialen Strukturen dieser Länder. Ursprünglich war der Begriff positiv besetzt und man erhoffte sich Verbesserung in Hinblick auf die Menschenrechtslage in den betroffenen Ländern; mittlerweile hat sich dieses Bild ins Gegenteil verkehrt. (de)
  • アラブの春(アラブのはる、英語: Arab Spring)とは、2010年から2012年にかけてアラブ世界において発生した、前例にない大規模反政府デモを主とした騒乱の総称である。2010年12月18日に始まったチュニジアのジャスミン革命から、アラブ世界に波及した。また、現政権に対する抗議・デモ活動はその他の地域にも広がりを見せており、アラブの春の事象の一部に含む場合がある。各国におけるデモは2013年に入っても続いた。なお、“Arab Spring”という言葉自体は2005年前後から一部で使用されていたものである。 しかし、ほとんどの国で混乱や内戦が泥沼に陥り、強権的な軍政権に戻ったり、ISILのような過激派組織が台頭したりするなど、いわゆる「アラブの冬」として挫折を見せている。 (ja)
  • 아랍의 봄(아랍어: الثورات العربية)은 전례가 없는 시위 운동 및 혁명의 물결로, 2010년 12월 이래 중동과 북아프리카에서 일어난 반정부 시위들이다. 알제리, 바레인, 이집트, 이란, 요르단, 리비아, 모로코, 튀니지, 예멘 등 중동과 북아프리카 일부 지역 모두 대규모 반정부 시위가 일어났으며, 이라크, 쿠웨이트, 모리타니, 오만, 사우디아라비아, 소말리아, 수단, 시리아에서도 규모가 작은 반정부 시위가 발생하였다. 이 반정부 시위에서는 파업 참여 운동의 지속, 데모, 행진과 대집회 뿐만 아니라, 페이스북과 트위터와 같은 소셜 미디어를 이용한 조직, 의사 소통, 인식 확대를 통해 광범한 시민의 저항 운동이 일어났다. 여러 반정부 시위 가운데 튀니지, 이집트, 예멘서의 반정부 시위는 정권 교체로 이어졌으며, 이는 혁명으로 불리게 되었다. (ko)
  • De Arabische Lente (Arabisch: الربيع العربي, ar-rabīˁ al-ˁarabī) is een golf van opstanden, protesten en revoluties in de Arabische wereld die begon op 18 december 2010 en bestaat uit revoluties in Tunesië, Egypte, Libië en Jemen, een burgeroorlog in Syrië, grote demonstraties en protesten in Bahrein, protesten van middelgrote schaal in Jordanië, Marokko, Algerije, Irak, Oman en de Palestijnse gebieden en incidentele protesten in Mauritanië, Saoedi-Arabië, Soedan, Libanon en Koeweit. Alleen in Qatar en in de Verenigde Arabische Emiraten zijn geen incidenten gemeld. (nl)
  • Arabska wiosna (określana także jako Arabska Wiosna Ludów, Zima Ludów, Arabska Zima Ludów lub Arabskie przebudzenie) – protesty społeczne i konflikty zbrojne w krajach arabskich, w latach 2010–2012. Przyczynami ich wybuchu były: niezadowolenie obywateli z warunków życiowych, bezrobocie, rosnące ceny żywności, a także korupcja i nepotyzm władz oraz ograniczanie swobód obywatelskich przez autokratyczne reżimy. (pl)
  • 阿拉伯之春(阿拉伯语:الثورات العربية‎)是指自2010年底开始的,阿拉伯世界的一次革命浪潮。自从2010年12月17日突尼西亞爆发茉莉花革命以来,阿拉伯世界的一些国家民众纷纷走上街头,要求推翻本国专制政体,并乐观地把“一个新中东即将诞生”预见为这个运动的前景,认为“阿拉伯之春”属于“谙熟互联网、要求和世界其它大部分地区一样享有基本民主权利的年轻一代”。 然而各穆斯林國家的命運不同,使得這場波及多國的民主化運動蒙上陰影。除了極端恐怖組織伊斯蘭國趁亂局崛起,控制大片區域外,其他多個國家也纷纷陷入長期动乱,并引發了歐洲移民危機。 科摩罗是唯一一个未被阿拉伯之春影响的阿拉伯国家。 (zh)
  • الثورات العربية، أو الربيع العربي أو ثورات الربيع العربي في الإعلام، هي حركات احتجاجية سلمية ضخمة انطلقت في بعض البلدان العربية خلال أواخر عام 2010 ومطلع 2011، متأثرة بالثورة التونسية التي اندلعت جراء إحراق محمد البوعزيزي نفسه ونجحت في الإطاحة بالرئيس السابق زين العابدين بن علي، وكان من أسبابها الأساسية انتشار الفساد والركود الاقتصاديّ وسوء الأحوال المَعيشية، إضافة إلى التضييق السياسيّ والأمني وعدم نزاهة الانتخابات في معظم البلاد العربية. ولا زالت هذه الحركة مستمرة حتى هذه اللحظة. نجحت الثورات بالإطاحة بستة أنظمة حتى الآن، فبعدَ الثورة التونسية نجحت ثورة 25 يناير المصرية بإسقاط الرئيس السابق محمد حسني مبارك، ثم ثورة 17 فبراير الليبية بقتل معمر القذافي وإسقاط نظامه، فالثورة اليمنية التي أجبرت علي عبد الله صالح على التنحي، ثم الثورة الجزائرية في 2019 إستطاعت الإطاحة بنظام بوتفليقة في الجزائر (ar)
  • La primavera àrab és el nom d'una sèrie d'aixecaments, manifestacions i protestes contra l'atur i les restriccions polítiques dels països àrabs entre 2010 i 2011. Començà amb la Revolució de Tunísia, seguit per la revolució egípcia de 2011. Llevat de Tunísia on hi ha haver un canvi de règim, en molts altres països va ser l'inici d'un període d'incertesa i inestabilitat: el Iemen, la Guerra Civil de Líbia, la Guerra Civil siriana i Jordània, i amb menor incidència a Mauritània, l'Aràbia Saudita, Oman, Sudan i el Líban. Van derrocar els governs d'Egipte, Tunísia i Líbia. L'aixecament del poble tunisià va crear un efecte a les altres nacions àrabs, un punt d'inflexió del qual l'impacte final –malgrat els retrocessos com a Egipte i Síria– encara no és clar. L'onada de revolucions i protestes i (ca)
  • Αραβική Άνοιξη (αραβικά: الربيع العربي) ονομάστηκε ένα κύμα διαδηλώσεων και διαμαρτυριών στη Μέση Ανατολή και τη Βόρεια Αφρική , που εκδηλώθηκε από τις 18 Δεκεμβρίου του 2010. Πριν τη συγκεκριμένη χρονική περίοδο, το Σουδάν ήταν η μόνη Αραβική χώρα που ανέτρεψε επιτυχώς δικτατορικά καθεστώτα το 1964 και το 1985. Εκδηλώθηκαν εξεγέρσεις στην Τυνησία και την Αίγυπτο, εμφύλια σύρραξη στη Λιβύη, εξεγέρσεις στο Μπαχρέιν, τη Συρία και την Υεμένη. Μεγάλες διαδηλώσεις έγιναν επίσης στην Αλγερία, το Ιράν, το Ιράκ, την Ιορδανία, το Μαρόκο και το Ομάν. Μικρότερες οργανωμένες διαμαρτυρίες έγιναν στο Τζιμπουτί, το Κουβέιτ, τον Λίβανο, τη Μαυριτανία, τη Σαουδική Αραβία, και το Σουδάν. (el)
  • The Arab Spring (Arabic: الربيع العربي) was a series of anti-government protests, uprisings and armed rebellions that spread across much of the Arab world in the early 2010s. It began in Tunisia in response to corruption and economic stagnation. From Tunisia, the protests then spread to five other countries: Libya, Egypt, Yemen, Syria and Bahrain. Rulers were deposed (Zine El Abidine Ben Ali, Muammar Gaddafi, Hosni Mubarak, Ali Abdullah Saleh) or major uprisings and social violence occurred including riots, civil wars, or insurgencies. Sustained street demonstrations took place in Morocco, Iraq, Algeria, Lebanon, Jordan, Kuwait, Oman and Sudan. Minor protests took place in Djibouti, Mauritania, Palestine, Saudi Arabia and the Moroccan-occupied Western Sahara. A major slogan of the demonstr (en)
  • La revolucioj kaj protestoj en la araba mondo de 2010 al 2012, nomataj laŭ diversaj amaskomunikiloj kiel Demokratia araba revolucio aŭ la Araba printempo (Araba: الربيع العربي, transliterumo: a-rabi'a al-arabi) estis serio de popolaj ribeliĝoj en kelkaj arabaj landoj, ĉefe en la nordo de Afriko, kvalifikitaj kiel revolucio fare de la internaciaj amaskomunikiloj, kiuj ekiĝis per la tunizia revolucio, kies dato estas prenita kiam la 26jaraĝa junulo Mohamed Bouazizi sinmortigis. Ili konsistas el ribeloj neniam antaŭe okazintaj en la araba mondo, ĉar, eĉ se en tiu regiono ekzistis pluraj laikismaj kaj respublikanaj revolucioj, ĝis nun ili ĉiam naskiĝis ene de militistaj ŝtatpuĉoj kaj kiel rezulto naskiĝis aŭtoritatecaj reĝimoj sen tiom da popola subteno, kaj la nunaj revolucioj estas karakteri (eo)
  • Arabiar Udaberria edo 2010-2011ko Ekialde Hurbileko eta Ipar Afrikako matxinadak aurrekaririk gabeko Ekialde Hurbileko eta Iparraldeko Afrikako hainbat herrialdeetan gertatutako herritarren altxamendu, matxinada, manifestazio eta protesta multzoa izan zen. 2010eko abenduaren 18an hasi ziren, Tunisian, ondoren Mohamed Bouazizi inmolazioak jarraitu zuen — poliziaren gehiegikeria salatzeko bere buruaz beste egin zuena. Tunisiako protesten arrakasta ikusirik, Aljeria, Jordania, Egipto, Libia, Maroko, Bahrein eta Yemenen matxinadak antolatu ziren herrialde horietako gobernu ustel eta antidemokratikoen aurka. (eu)
  • Las protestas árabes de 2010-2012, conocidas como Primavera Árabe,​ correspondieron a una serie de manifestaciones populares en clamor de, según los manifestantes, la democracia y los derechos sociales organizada por la población árabe. Con la excepción de Túnez, en ningún país las revueltas dieron paso a un régimen democrático, aunque constituyeron la semilla años después de la llamada Segunda primavera árabe.​ (es)
  • Is éard is an tEarrach Arabach ann ná tonn réabhlóideach de léirsithe agus d'agóidí a bhí agus a bhíonn ar siúl sa domhan Arabach ón 18 Nollaig 2010 ar aghaidh. Bhí deacrachtaí ag baint leis an aistriú chuig rialú daonlathach san Éigipt agus i dTúinis, i Libia agus i bPoblacht Éimin. Bhí an tuairim ann, agus b'fhéidir fós, nach raibh na tíortha Arabacha, ar cibé chúis, in ann ag rialachas daonlathach agus nach raibh meas acu ar riail an dlí. (ga)
  • Kebangkitan dunia Arab atau Musim Semi Arab (bahasa Inggris: The Arab Spring; bahasa Arab: الثورات العربية‎, secara harafiah Pemberontakan Arab) (lebih tepat diterjemahkan sebagai Revolusi Arab) adalah gelombang revolusi unjuk rasa dan protes yang terjadi di dunia Arab. Sejak 18 Desember 2010, telah terjadi revolusi di Tunisia dan Mesir; perang saudara di Libya; pemberontakan sipil di , , and ; protes besar di , , , , dan , dan protes kecil di , , , , , dan . Kerusuhan di bulan Mei 2011 juga terinspirasi oleh kebangkitan dunia Arab ini. Protes ini menggunakan teknik dalam kampanye yang melibatkan serangan, demonstrasi, pawai, dan pemanfaatan media sosial, seperti Facebook, Twitter, YouTube, dan Skype, untuk mengorganisir, berkomunikasi, dan meningkatkan kesadaran terhadap usaha-usaha pen (in)
  • Con primavera araba (in arabo الربيع العربي al-Rabīʿ al-ʿArabī) si intende un termine di origine giornalistica, utilizzato per lo più dai media occidentali, per indicare una serie di proteste ed agitazioni cominciate tra la fine del 2010 e l'inizio del 2011. Il primo uso specifico dell'espressione Arab Spring (Primavera araba), per denotare appositamente questi eventi, viene attribuito al politologo Marc Lynch in un articolo della rivista americana Foreign Policy del 6 gennaio 2011. Il riferimento è sia alla "primavera dei popoli" del 1848, sia alla primavera di Praga del 1968, nella quale lo studente Jan Palach si diede fuoco. I paesi maggiormente coinvolti dalle sommosse furono L'Egitto, la Siria, la Libia, la Tunisia, lo Yemen, l'Algeria, l'Iraq, il Bahrein, la Giordania e il Gibuti, me (it)
  • Le « Printemps arabe » est un ensemble de contestations populaires, d'ampleur et d'intensité très variable, qui se produisent dans de nombreux pays du monde arabe à partir de décembre 2010. L'expression de « Printemps arabe » fait référence au « Printemps des peuples » de 1848 auquel il a été comparé, tout comme le Printemps de Prague en 1968. Ces mouvements révolutionnaires nationaux sont aussi qualifiés de révolutions arabes, de révoltes arabes, ou encore de « réveil arabe », certains vont jusqu’à parler d’une révolution Facebook, d’une révolution Twitter voire d’une révolution 2.0 tant l’usage des réseaux sociaux et des géants du Net aurait été important. Avec le recul, le pluriel « Printemps arabes » a également été privilégié pour mieux rendre compte de la diversité des mouvements reg (fr)
  • Primavera Árabe (em árabe: الربيع العربي , transliterado - ar-rabīˁ al-ˁarabī), como é conhecida mundialmente, foi uma onda revolucionária de manifestações e protestos que ocorreram no Oriente Médio e no Norte da África a partir de 18 de dezembro de 2010. Houve revoluções na Tunísia e no Egito, uma guerra civil na Líbia e na Síria; também ocorreram grandes protestos na Argélia, Bahrein, Djibuti, Iraque, Jordânia, Omã e Iémen e protestos menores no Kuwait, Líbano, Mauritânia, Marrocos, Arábia Saudita, Sudão e Saara Ocidental. Os protestos compartilharam técnicas de resistência civil em campanhas sustentadas envolvendo greves, manifestações, passeatas e comícios, bem como o uso das mídias sociais, como Facebook, Twitter e YouTube, para organizar, comunicar e sensibilizar a população e a comu (pt)
  • Ара́бская весна́ (араб. الربيع العربي‎) — серия антиправительственных протестов, восстаний и вооруженных мятежей, охвативших большую часть арабского мира — страны Ближнего Востока и Северной Африки в начале 2010-х годов. Название Арабская весна перекликается с выражением Весна народов, которым называли период революций в Европе 1848—1849 годов. (ru)
  • Arabiska våren var en serie av politiska protestyttringar i arabiska länder i Nordafrika och på Arabiska halvön som inleddes 2010, med krav på bland annat regeringsavgångar, regimbyten och demokratiska reformer. Proteströrelsen i delar av den arabiska världen ville förändra styrelsesättet och förbättra människorättssituationen. Sedan vintern 2011 spred sig upproret från land till land med olika resultat. (sv)
  • Ара́бська весна́ (араб. الربيع العربي‎‎, ar-Rabīʻ al-ʻArabiyy) — серія масових вуличних протестів, революцій та внутрішніх військових конфліктів у низці арабських країн, що почалися наприкінці 2010 року в Тунісі й тривають у деяких країнах донині. Назва «Арабська весна» вказує на наявність історичних паралелей з подіями Весни народів — серії революцій в Європейських країнах 1848—1849 років. (uk)
rdfs:label
  • Arab Spring (en)
  • الربيع العربي (ar)
  • Primavera Àrab (ca)
  • Arabské jaro (cs)
  • Arabischer Frühling (de)
  • Αραβική Άνοιξη (el)
  • Araba printempo (eo)
  • Arabiar Udaberria (eu)
  • Primavera Árabe (2010-2012) (es)
  • Printemps arabe (fr)
  • Earrach na nArabach (ga)
  • Kebangkitan dunia Arab (in)
  • Primavera araba (it)
  • アラブの春 (ja)
  • 아랍의 봄 (ko)
  • Arabische Lente (nl)
  • Arabska wiosna (pl)
  • Арабская весна (ru)
  • Primavera Árabe (pt)
  • Arabiska våren (sv)
  • Арабська весна (uk)
  • 阿拉伯之春 (zh)
rdfs:seeAlso
owl:sameAs
prov:wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbo:isPartOfMilitaryConflict of
is dbo:knownFor of
is dbo:wikiPageRedirects of
is dbo:wikiPageWikiLink of
is dbp:causes of
is dbp:era of
is rdfs:seeAlso of
is foaf:primaryTopic of
Powered by OpenLink Virtuoso    This material is Open Knowledge     W3C Semantic Web Technology     This material is Open Knowledge    Valid XHTML + RDFa
This content was extracted from Wikipedia and is licensed under the Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License