| dbpprop:abstract
|
- Following the outbreak of World War I in 1914, the German army opened the Western Front by first invading Luxembourg and Belgium, then gaining military control of important industrial regions in France. The tide of the advance was dramatically turned with the Battle of the Marne. Both sides then dug in along a meandering line of fortified trenches, stretching from the North Sea to the Swiss frontier with France. This line remained essentially unchanged for most of the war. Between 1915 and 1917 there were several major offensives along this front. The attacks employed massive artillery bombardments and massed infantry advances. However, a combination of entrenchments, machine gun nests, barbed wire, and artillery repeatedly inflicted severe casualties on the attackers and counter attacking defenders. As a result, no significant advances were made. In an effort to break the deadlock, this front saw the introduction of new military technology, including poison gas, aircraft, and tanks. But it was only after the adoption of improved tactics that some degree of mobility was restored. In spite of the generally stagnant nature of this front, this theater would prove decisive. The inexorable advance of the Allied armies in 1918 persuaded the German commanders that defeat was inevitable, and the government was forced to sue for conditions of an armistice.
- Westfront ist die deutsche Bezeichnung für die sich über rund 750 km Länge vom Ärmelkanal bis an die Schweizer Grenze erstreckende Front des Ersten Weltkrieges in Frankreich und Belgien. Die Westfront entstand nach dem Erstarren der deutschen und alliierten Frontlinien im Oktober/November 1914, verlief auf belgischem, französischem und reichsdeutschem Gebiet und änderte sich während des Krieges in ihrem Verlauf nur unwesentlich - abgesehen vom Rückzug der Deutschen 1917 in die Siegfriedstellung und den deutschen Frühjahrsoffensiven 1918. Die Front im Westen stabilisierte sich im August 1914 im Sundgau, nahe der Schweizer Grenze, verlief weiter hinauf auf den östlichen Vogesenkamm, über den Hartmannsweilerkopf, über die Höhen bei Munster, Urbeis, über den Bonhomme-Pass, den Ste. -Marie-Pass, sodann abfallend auf die westliche Kammseite bis hinein in die westlichen Ausläufer der mittleren Vogesen, dort über die Höhe 607 und La Fontenelle, den Chapelotte-Pass, weiter auslaufend in die hügelige Ebene Lothringens. Hier hatte sich die feste Front Mitte September 1914 ausgebildet, da es den deutschen Truppen in der Schlacht vor Lunéville (bei Rozelieures und Gerbéviller) nicht gelungen war, auf Épinal durchzustoßen und den französischen Nordarmeen in den Rücken zu fallen. An der Mosel bei Pont-à-Mousson erreichte die Westfront den südlichen Schenkel des Frontbogens von St. Mihiel, verlief dort durch den Priesterwald, weiter vor Flirey und Limey in Ost-West-Richtung südlich des die Ebene dominierenden Montsec bis vor Apremont, dort durch den Wald von Apremont und Ailly, unterhalb des Ende September 1914 von bayerischen Truppen genommen Fort Camp des Romains, kreuzte die Maas vor St. Mihiel, um dann wieder auf dem östlichen Ufer die bewaldeten Höhen zu erklimmen und dort die Zwillingshöhen von Combres und Les Eparges zu erreichen. Die Front zog sich, von den Maashöhen herunterkommend, bis zum Beginn der Schlacht von Verdun 1916 in einem großen Bogen in nordwestlicher Richtung vor Étain und unterhalb der Höhen entlang, erreichte nördlich von Verdun die Maas, von dort weiter in westlicher Richtung über die Höhe von Vauquois bis an den Rand der Argonnen verlaufend, die Argonnen durchquerend und in das Tal der Aisne hinabsteigend. Vom Westrand der Argonnen verlief die Front westlich über die Höhen der kargen nördlichen Champagne, vorbei am Kanonenberg, im Bereich der im Krieg ausgelöschten Dörfer Perthes, Mesnil-lès-Hurlus, Tahure, Ripont, vorbei an der Navarin-Ferme, hinauf auf die der Stadt Reims östlich vorgelagerte Höhenkette des Cornillet, östlich an Reims vorbei, die Aisne bei Berry-au-Bac und die Höhe 108 kreuzend und weiter in nordwestlicher Richtung bis an den Fuß des Chemin des Dames. Der dominierende Höhenzug des Chemin des Dames, im Dreieck Reims - Laon - Soissons gelegen, war bis zur französischen Frühjahrsoffensive 1917 fest in deutscher Hand und bildete den Dreh- und Angelpunkt der Westfront zwischen deren nördlichem und südlichem Ende. Die Front zog sich in westlicher Richtung entlang des Bergrückens, stieg bei Vendresse hinab in das Tal der Aisne, umschloss Soissons von Nordosten und Norden, um anschließend auf das Plateau des Soissonnais hinaufzusteigen. Das Plateau von Nouvron war Schauplatz der Frontkämpfe um die Quennevières-Ferme; die Front verlief hier westlich/nordwestlich bis an die Oise südlich von Noyon, durch das Bergland von Thiescourt und Dreslincourt, vorbei am Plémont, um dann in die Weiten der Picardie hinabzusteigen. Bis zum Rückzug in die Siegfriedstellung zog sich die Westfront in nordwestlicher Richtung durch die endlosen Felder der "Kornkammer" Frankreichs, westlich vorbei an Roye, die alte Römerstraße zwischen Amiens und St. Quentin kreuzend, westlich von Péronne an die Somme stoßend, um nördlich des Flusses in nordwestlicher Richtung auf Albert und die Höhen der Ancre zuzulaufen. Im Frontbogen der Somme lagen bis zur alliierten Offensive 1916 die zerstörten, aber von den Deutschen zu Festungen ausgebauten Frontdörfer von Mametz, Fricourt, Ovillers, La Boisselle, Thiepval, Beaumont-Hamel, Beaucourt, Serre und Gommecourt, dem westlichsten Punkt der Westfront. Weiter ging es in nordöstlicher Richtung in weitem Bogen um die von den Alliierten zäh verteidigte Stadt Arras und im weiteren Verlauf der Front in nördlicher Richtung über St. Laurent-Blangy, Roclincourt, Neuville-St. Vaast und durch das berüchtigte Labyrinth auf die Höhenkette von Vimy, die 1915 von den Franzosen eingenommenen Orte Souchez, Ablain-St. Nazaire und Carency einschließend, hinauf auf die Loretto-Höhe. Hier tobten 1915 und 1917 heftige Kämpfe um die Dominanz über die Höhen und den damit verbundenen kilometerweiten Ausblick in die Ebene des strategisch wichtigen Kohlebeckens von Lens. Die Frontlinie verlief weiter in nordöstlicher Richtung, Lens auf deutscher Seite einbeziehend, dann nach Norden schwenkend durch die Gruben- und Schlackenlandschaft des Artois, vorbei an Loos, Hulluch, dem berüchtigten Hohenzollernwerk bis an den Kanal von Béthune nach La Bassée. Von dort zog sich die Front in nordöstlicher Richtung durch Französisch-Flandern, über Givenchy, Neuve Chapelle, Fromelles, Aubers bis an die Straße Lille - Armentières, letztgenannte Kleinstadt östlich umfassend, um dann südlich des Ploegsteert-Waldes auf belgisches Territorium zum gelangen. Flandern wurde vier Jahre von der Frontline durchzogen, die sich über den Rücken von Messines und Wytschaete erstreckte und über einen flache Hügelkette in einem Halbkreis östlich von Ypern verlief. Namen wie Höhe 60, Zillebeke, Zonnebeke, Passchendaele, Bikschoote, Langemark und Steenstraat wurden zum Fanal des Krieges. Die Frontlinie stieß letztlich an die nördlich von Ypern nach Nieuwpoort fließende Yser, vorbei an Diksmuide und erreichte bei Nieuwpoort ihren nördlichsten Punkt an der Nordsee. Der Krieg an der Westfront steht für unermessliches Leid der Soldaten beider Seiten. Dies schloss Großangriffe der Infanterie gegen stark ausgebaute und von Maschinengewehren verteidigte Stellungen, den Gaskrieg, tagelangen Artilleriebeschuss und Artillerieduelle bis dato ungekannten Ausmaßes, die ersten Luftkämpfe und den mittelalterlich anmutenden Minenkrieg mit ein. Millionen von Soldaten wurden an dieser Front verwundet oder getötet. Hunderttausende Gefallene liegen entlang der Westfront in hunderten von Soldatenfriedhöfen oder bis heute unentdeckt in der zerwühlten und nur mühsam rekultivierten Erde. Die Kampfhandlungen - dabei vor allem der intensive Einsatz der Artillerie - ließen stellenweise eine Kraterlandschaft zurück. Der Frontverlauf des Stellungskrieges ist bis heute, fast ein Jahrhundert später, noch an vielen Stellen zu erkennen. Siehe auch: Zweifrontenkrieg
- El front occidental fou el teatre d'operacions de la Primera Guerra Mundial que es desenvolupà a terme a Luxemburg, Bèlgica i la zona nord-oriental de França i que oposà, per una banda, l'imperi Alemany, amb una petita contribució posterior de tropes de l'imperi Austrohongarès, i, de l'altra, França, Bèlgica, l'imperi Britànic i, posteriorment Portugal i els Estats Units. En línies generals, després d'un avenç ràpid de les forces alemanyes a través de Bèlgica i el nord de França, l'exèrcit francès i el Cos Expedicionari Britànic pogueren contenir l'ofensiva a la primera batalla del Marne. A continuació, després de la cursa cap al mar on ambdós bàndols intentaren flanquejar-se mútuament, la guerra perdé el seu caràcter mòbil i quedà fixada en una línia de trinxeres que s'estenia des del mar del Nord fins a la frontera suïssa. Aquesta situació romangué gairebé inalterada durant 1915, 1916 i 1917, malgrat atacs massius d'un i l'altre bàndol i l'ús de noves tecnologies per intentar superar la situació de bloqueig, com ara el gas verinós o iperita, els tancs i l'aviació. Només el 1918, amb noves tàctiques d'infanteria, la guerra recuperà un caràcter més fluïd, amb l'ofensiva de primavera alemanya i la posterior ofensiva dels cent dies aliada, que posà fi definitivament a la guerra. Malgrat la situació gairebé perenne de bloqueig en la guerra de trinxeres, aquest teatre d'operacions fou especialment decisiu i fou el que consumí més recursos humans i materials a totes les potències implicades.
- Tras el estallido de la Primera Guerra Mundial en 1914, el ejército alemán abrió el frente occidental invadiendo primero Luxemburgo y Bélgica, y luego obteniendo el control militar de regiones industriales importantes de Francia. La fuerza del avance fue contenida drásticamente con la Batalla del Marne. Ambos contendientes se atrincheraron en una línea sinuosa de posiciones fortificadas que se extendía desde el Mar del Norte hasta la frontera suiza con Francia. Esta línea permaneció sin cambios sustanciales durante casi toda la guerra. Entre 1915 y 1917 se produjeron varias ofensivas importantes a lo largo de este frente. En estos ataques se recurrió a bombardeos masivos de artillería y al avance masivo de la infantería. Sin embargo, la combinación de las trincheras, los nidos de ametralladoras, el alambre de espino y la artillería infligían cuantiosas bajas a los atacantes y a los defensores en contraataque. Como resultado, no se conseguían avances significativos. En un esfuerzo por romper este callejón sin salida, este frente presenció la introducción de nuevas tecnologías militares, incluyendo el gas venenoso y los tanques. Pero sólo tras la adopción de mejoras tácticas se recuperó cierto grado de movilidad. A pesar del estancamiento de este frente, este escenario resultó decisivo. El avance inexorable de los ejércitos aliados en 1918 convenció a los comandantes alemanes de que la derrota era inevitable, y el gobierno se vio obligado a negociar las condiciones de un armisticio.
- Länsirintama oli ensimmäisessä maailmansodassa Saksan ja Ranskan välinen rintamalinja, joka vakiintui suunnilleen vuoden 1914 marraskuussa. Ranskan puolella taisteli monien muiden maiden joukkoja, mm englantilaisia ja lopulta myös amerikkalaisia. Länsirintaman vakiintumista edelsivät Marnen taistelu ja pohjoisen länsirintaman synty, eli "kilpajuoksu Atlantille". Länsirintamalla käytiin 1915–1917 monia valtavia, suuria miestappioita aiheuttaneita taisteluja, joissa kuoli satoja tuhansia sotilaita molemmin puolin. Suuri hyökkäys alkoi tykistön tulivalmistelulla, joka jauhoi vastustajan asemia maan tasalle. Tätä seurasi suuri jalkaväkihyökkäys, joka tyrehtyi puolustajan konekiväärituleen, piikkilankaan ja tykistökeskityksiin. Puolustaja onnistui ajamaan hyökkääjän pois, ja rintama siirtyi muutamia satoja metrejä tai muutaman kilometrin. Varsinkin taistelevista sotilaista suurten taisteluiden on täytynyt tuntua turhilta, mutta laajemminkin niitä pidettiin turhana miesten tapattamisena. Näitä taisteluja käytiin, koska haluttiin suorittaa lopullinen läpimurto. Ranskan puolella taisteli länsirintamalla myös muun muassa brittejä. Kumpikaan osapuoli ei kyennyt käynnistämään ratkaisevaa taistelua. Kun taistelevet osapuolet vakiinnuttivat asemiaan, kaivettiin sodan kestäessä alueelle monia juoksuhautaketjuja. Konekivääri oli länsirintaman joukkotuhoase, mutta muutamissa taisteluissa saksalaiset käyttivät muun muassa kemiallisia aseita. Koska länsirintama pysyi pitkään melko vakaana, sanottiin "länsirintamalta ei mitään uutta". Kuuluisimmat länsirintaman taistelut lienevät Saksan aloittama Verdunin taistelu ja ympärysvaltojen aloittama Sommen taistelu, molemmat vuonna 1916. Sommen taistelu on suurin historian tuntema taistelu. Nivellen operaatio oli suuri, epäonnistunut, etukäteen laajalti arvosteltu hyökkäys 1917 Aisnejoella. Passchendaelen taistelu on myös jäänyt historiaan turhana, suurena taisteluna. Yhdysvaltalaisia joukkoja alkoi olla länsirintamalla kesäkuusta 1917 lähtien enenevissä määrin. Länsirintama alkoi liikkua enemmän vasta 1918, jolloin Saksan hyökkäykset etenivät jonkin verran länteen parissa paikassa, mutta liittoutuneet hyökkäsivät pian takaisin. Saksalaisia alkoi sodan lopussa antautua liittoutuneille yhä enemmän.
- Après le déclenchement de la Première Guerre mondiale en 1914, l'armée allemande a ouvert le front de l'Ouest par l'invasion du Luxembourg et de la Belgique, puis en gagnant le contrôle militaire d'importantes régions industrielles de France. L'avance a été stoppé avec la Première bataille de la Marne. Les deux camps ont ensuite creusé une ligne fortifiée de tranchées, qui s'étend de la mer du Nord à la frontière entre la France et la Suisse. Cette ligne est restée essentiellement inchangée pendant une majeure partie de la guerre. Entre 1915 et 1917, il y eut plusieurs grandes offensives le long de ce front. Les attaques étaient faites de bombardements massifs d'artillerie et d'assaut d'infanterie. Toutefois, la combinaison de tranchées, de nids de mitrailleuse, de fils de fer barbelés, et de tir d'artillerie infligeait de graves pertes sur les attaquants et les contre-attaques défensives. Par conséquent, aucune avancée significative n'a été faite. Dans un effort pour sortir de l'impasse, ce front a vu l'introduction de nouvelles technologies militaires, y compris les gaz toxiques, des avions et des chars. Mais ce n'est qu'après l'adoption de meilleures tactiques que certain degré de mobilité a été restauré. En dépit de la stagnation générale, ce théâtre d'opérations sera décisif. L'inexorable avancée des armées alliées en 1918 à persuader les commandants allemands que la défaite était inévitable, et le gouvernement a été contraint d'engager des discussions sur les conditions d'un armistice.
- In seguito allo scoppio della prima guerra mondiale nel 1914, l’esercito tedesco aprì il Fronte occidentale dapprima invadendo il Lussemburgo e il Belgio, quindi guadagnando il controllo di importanti zone minerarie ed industriali della Francia. L’onda dell’invasione cambiò drammaticamente direzione con la prima battaglia della Marna. Le due parti si attestarono allora lungo una serpeggiante linea fortificata, che si stendeva dal mare del Nord alla frontiera svizzera, linea che rimase essenzialmente invariata per la maggior parte della guerra. Fra il 1915 e il 1917 su questo fronte ebbe luogo una serie di importanti offensive. Nel corso degli attacchi si fece largo uso di bombardamenti d’artiglieria ed avanzate in massa della fanteria. Tuttavia, la combinazione di trinceramenti, nidi di mitragliatrici, filo spinato ed altre difese, causò ripetutamente gravi perdite alla parte attaccante. Come risultato tali attacchi non portarono quasi mai ad avanzate significative. Nel tentativo di rompere lo stallo, questo fronte vide l’introduzione di nuove tecnologie militari, tra cui le armi chimiche e i carri armati. Ma fu solo dopo l’adozione di tattiche più moderne che si restaurò un certo grado di mobilità. Nonostante la natura in generale statica del fronte, questo teatro di guerra si sarebbe dimostrato decisivo per l'andamento generale del conflitto. L’inesorabile avanzata delle armate alleate nel 1918 persuase i comandanti tedeschi che la sconfitta era inevitabile, e il governo fu indotto ad assoggettarsi alle condizioni di resa.
- 第一次世界大戦における西部戦線(せいぶせんせん)は、ドイツとイギリス・フランスをはじめとする連合国の戦いであり、ベルギー南部からフランス北東部にかけて戦線が構築された。
- Het Westfront in de Eerste Wereldoorlog was het 750 km lange front in Frankrijk en België tussen de legers van de Geallieerden en het Duitse Keizerrijk. In tegenstelling tot het beweeglijke Oostfront veranderde het verloop van het Westfront tussen 1914 en 1918 nauwelijks en bestond het front aan beide zijden voornamelijk uit loopgraven.
- Kampene på vestfronten under første verdenskrig pågikk mellom 1914 og 1918 og bestod for det meste av en skyttergravskrig, der ingen av partene vant fram. Ved krigens innledning sommeren 1914 fulgte tyskerne Schlieffenplanen og franskmennene Plan XVII. Schlieffenplanen fungerte best, men tyskerne lyktes ikke med det som var planens målsetning, nemlig å omringe den franske arméen. Dette skyldtes at Moltke i en kritisk fase svekket tyskernes viktige høyre fløy (nordlige angrepsakse), som ifølge planen skulle gå rundt Paris, og de ble deretter stanset i slaget ved Marne. Etter dette gravde begge sider seg ned i skyttergraver og utkjempet flere blodige slag. Mellom 1915 og 1917 var det mange store offensiver langs denne fronten. Det ble brukt massive artilleribombardementer og gjort store framstøt med infanteri. En kombinasjon av skyttergraver, maskingeværstillinger, piggtråd og artilleri påførte imidlertid partene store tap på begge sider. Som følge av dette klarte ingen av dem å avansere fram i særlig grad, slik at frontlinjen stort sett ble den samme under hele perioden. Fremdeles ligger det så mye ammunisjon igjen etter denne krigen at DOVO, den belgiske minerydningstjenesten, daglig må sprenge 1,5 tonn ammunisjon i to runder, og det ser ikke ut til å minke. Bøndene legger fra seg granatene de finner ved foten av ledningsmastene, og minerydderne samler dem inn. På våren 1918 satte tyskerne inn en siste offensiv, i et forsøk på å vinne krigen før amerikanske tropper kunne settes inn. Tyskerne ble imidlertid stoppet og de allierte startet en motoffensiv, som til slutt tvang tyskerne til kapitulasjon.
- Seguindo a eclosão da Primeira Guerra Mundial em 1914, o Exército Alemão abriu a Frente Ocidental inicialmente invadindo Luxemburgo e a Bélgica, ganhando então controle militar de importantes regiões industriais na França. A maré do avanço sofreu uma reviravolta dramática com a Primeira batalha do Marne. Ambos os lados então cavaram longitudinalmente uma linha sinuosa de trincheiras fortificadas, estendendo-se desde o Mar do Norte até a fronteira da Suíça com a França. Essa linha permaneceu essencialmente sem mudanças durante a maior parte da guerra. Entre 1915 e 1917 ocorreram grandes ofensivas ao longo da frente. Os ataques empregaram enormes bombardeios de artilharia e grandes avanços de infantaria. Entretanto, uma combinação de entrincheiramentos, ninhos de metralhadoras, arame farpado e artilharia repetidamente infligiram severas baixas nas forças agressoras e nas forças defensivas contra-atacantes. Como conseqüência, nenhum avanço significativo foi feito. Em um esforço para quebrar a estagnação, essa frente testemunhou a introdução de novas tecnologias militares, incluindo gases tóxicos, aeronaves e tanques. Mas só foi após a adoção de táticas militares aperfeiçoadas que algum grau de mobilidade foi restaurado. Apesar da natureza geralmente estagnada dessa frente, esse teatro provou-se decisivo. O inexorável avanço dos exércitos dos Aliados em 1918 persuadiu os comandantes alemães de que a derrota era inevitável, e o governo foi forçado a apelar por condições de um armistício.
- Frontul de vest s-a întins aproape tot timpul primului război mondial pe acelaşi aliniament, de la Canalul Mânecii până în Elveţia, cea mai mare parte a Belgiei, Luxemburgului ca şi câteva regiuni industriale importante ale Franţei aflându-se sub controlul Germaniei. În afară de numărul uriaş de victime şi de linia frontului aproape nemişcată, frontul de vest a fost martorul introducerii unor noi tehnologii militare, printre care gazele otrăvitoare şi tancurile. Deşi au fost cucerite relativ puţine teritorii de-a lungul cele mai mari părţi a conflictului, luptele pe acest front s-au dovedit decisive în soarta războiului. Înaintarea implacabilă a forţelor aliate în 1918 a forţat comandamentul german să accepte că înfrângerea era de neevitat, guvernul imperial fiind nevoit să ceară pacea.
- За́падный фронт — один из фронтов Первой мировой войны. Этот фронт охватывал территорию Бельгии, Люксембурга, Эльзаса, Лотарингии, рейнские провинции Германии, а также северо-восток Франции. Протяжённость фронта от реки Шельды до швейцарской границы составляла 480 км, в глубину — 500 км, от Рейна до Кале. Западная часть театра военных действий представляла собою равнину с разветвлённой дорожной сетью, удобную для действий крупных войсковых объединений; восточная часть по преимуществу горная ограничивала свободу маневра войск. Особенностью Западного фронта было его промышленное значение (угольные копи, железная руда, развитая обрабатывающая промышленность). После начала войны в 1914 году германская армия начала вторжение в Бельгию и Люксембург, затем наступление на Францию, стремясь захватить важные промышленные регионы страны. В Марнском сражении германские войска потерпели поражение, после чего обе стороны укрепились на достигнутых рубежах, сформировав позиционный фронт от побережья Северного моря до франко-швейцарской границы. В 1915—1917 годах было проведено несколько наступательных операций. В боевых действиях использовалась тяжёлая артиллерия и пехота. Однако системы полевых укреплений, применение пулемётов, колючей проволоки и артиллерии наносили серьёзные потери как нападавшим, так и оборонявшимся. В результате не было значительных изменений линии фронта. В своих попытках прорвать линию фронта обе стороны применяли новые военные технологии: отравляющие газы, самолёты, танки. Несмотря на позиционный характер проводимых боёв, Западный фронт имел важнейшее значение для окончания войны. Решающее наступление союзников осенью 1918 года привело к поражению германской армии и окончанию Первой мировой войны.
- Striderna på västfronten under första världskriget pågick mellan 1914 och 1918 och bestod till största delen av ett skyttegravskrig där ingen av sidorna kunde åstadkomma något genombrott. Under krigets inledning sommaren 1914 följde tyskarna Schlieffenplanen och fransmännen Plan XVII. Schlieffenplanen fungerade bäst, men man lyckades inte omringa den franska armén utan stoppades i slaget vid Marne och sedan grävde båda sidorna ner sig i skyttegravar och utkämpade flera blodiga slag. På våren 1918 satte tyskarna in en sista offensiv för att kunna vinna kriget innan amerikanernas trupper kunde sättas in i kriget. Offensiven stoppades och de allierade startade en offensiv som till slut tvingade tyskarna att kapitulera.
- I. Dünya Savaşı'nda Batı Cephesi, Almanya'nın batısında kalan Avrupa topraklarında, esas olarak Belçika, Hollanda ve Fransa'yı içine alan cephedir.
|