| dbpprop:abstract
|
- The Uppsala Synod in 1593 was the most important synod of the Lutheran Church of Sweden. Sweden had gone through its Protestant Reformation and broken with Roman Catholicism in the 1520s, but an official confession of faith had never been declared. The synod was summoned to Uppsala by Duke Charles, heir to the Swedish throne. Four bishops and over 300 priests were also present. The synod was opened on March 1, by Nils Göransson Gyllenstierna, and on the following day Nicolaus Olai Bothniensis, a professor of theology at the Uppsala University, was elected chairman. By March 5, the synod had decided to declare the Holy Scripture the sole guideline for religion. The three creeds—the—were officially recognized, and the Lutheran Augsburg Confession (1530) was adopted in its original form. After the unanimous acceptance of the unaltered Augsburg Confession, [Nicolaus Olai Bothniensis]], who was presiding, exclaimed, "Now Sweden is one man, and we all have one Lord and God. " Another important decision was that only the Lutheran doctrine was to be allowed; Calvinism, Catholicism, and Zwingliism were all officially banned. The Catholic-inclined liturgy of King John III of Sweden (1537–1592) was also rejected. On March 15, Abraham Angermannus was elected Archbishop of Uppsala. The meeting closed on March 20, after being signed—first by Duke Charles, members of the council, and bishops, and then by representatives from all over the country.
- Le synode d'Uppsala fut le plus important synode de l'Église de Suède. Il eut lieu en 1593. La Suède avait approuvé la Réforme protestante et s'était séparée de l'Église catholique romaine dans les années 1520 mais aucune confession de foi n'avait été proclamée. Le synode fut réuni à Uppsala par le duc Charles, héritier de la couronne de Suède. Quatre évêques et plus de trois cents prêtres étaient présents. Il fut ouvert le 1 mars par Nils Göransson Gyllenstierna, et le jour suivant, Nicolaus Olai Bothniensis, un professeur de théologie à l'Université d'Uppsala en fut élu président. Du 1 au 5 mars, le synode désigna l'Écriture sainte comme unique guide pour la religion. Les trois principales professions de foi chrétienne furent officiellement reconnues, et la luthérienne confession d'Augsbourg de 1530 fut adoptée dans sa forme originelle. Après l'approbation unanime de celle-ci, Nicolaus Olai Bothniensis déclara : « Maintenant la Suède ne fait plus qu'une, et nous avons un seul Seigneur et Dieu ». Le synode décida également que la doctrine luthérienne serait dorénavant la seule à être autorisée. Le catholicisme, le calvinisme et le zwinglianisme furent officiellement interdits. La liturgie de tendance catholique du roi Jean III de Suède (1537–1592) fut également rejetée. Le 15 mars, Abraham Angermannus fut élu archevêque d'Uppsala. Le 20 mars, le synode s'acheva après que ses décisions furent ratifiées, d'abord par le duc Charles, les membres du conseil, et les évêques, puis par les représentants de tout le pays.
- Uppsala möte 1593 är Svenska kyrkans viktigaste kyrkomöte. I enlighet med prästerskapets anhållan sammankallade hertig Karl de förnämsta och mest lärda av prästerskapet i riket, biskopar med kapitulares och prostarna samt några präster av var härad att samlas i Uppsala den 25 februari 1593 för att förena sig om lära och ceremonier, om god ordning och disciplin samt om nödiga biskopsval. Effekten av mötet är att Sverige är ett kristet land, med en i teorin militant luthersk bekännelsekyrka. Bakgrunden till mötet var att Johan III dött året dessförinnan, och att hans efterträdare var den katolskt uppfostrade Sigismund. Johan III:s Liturgia ogillades av prästerna, och hertig Karl lät därför sammankalla rådet, prästerskapet och adeln till detta möte. Till detta möte samlades 4 biskopar och mer än 300 andra präster. Mötet öppnades 1 mars av rikskansleren Nils Göransson Gyllenstierna i närvaro av hertigen och rådet samt många av adeln och några köpstadsmän. Till ordförande utsågs dagen därpå professor Nicolaus Olai Bothniensis; i överläggningarna deltog endast rådsherrarna och prästerskapet. Redan 5 mars hade man förenat sig om att erkänna den heliga skrift som det enda rättesnöret för människans tro samt de tre symbola jämte den oförändrade augsburgska bekännelsen som sanna uttryck av skriftens läror. De närvarande förklarade, att de var redo att våga liv och blod för detta beslut, och ordföranden hälsade beslutet med de bekanta orden: "Nu är Sverige blivet en man och alle have vi en Herre och Gud". Johan III:s liturgi förkastades, och 1571 års kyrkoordning bekräftades. Mötet begärde ytterligare hertigens och rådets bifall till åtskilliga önskningar, som avsåg att trygga kyrkans självständighet: kungen skulle bekräfta mötets beslut oförändrat, främmande trosbekännare inte erhålla ämbeten i riket, återöppnande av Uppsala universitet, och kungens kyrkliga roll skulle vara som beskyddare, custos ecclesiae. Den enda kyrkliga lära som skulle tillåtas var lutherdom - kalvinism, katolicism och zwinglism förbjöds. Den 15 mars företog mötet val av ärkebiskop, då de flesta rösterna tillföll Abrahamus Andreae Angermannus. Mötesbeslutet godkändes av hertigen. Den 20 mars undertecknade hertig Karl, rådet, biskoparna och meniga prästerskapet protokollet med namn och sigill. Efter mötet undertecknades dess beslut ytterligare i landsorterna av medlemmar av alla stånd och beseglades på de olika menigheternas vägnar. Originaldokumentet av protokollet är skrivet på pergament, och förvaras i Riksarkivet i ett silverskrin, som gjordes till jubelfesten 1693. Uppsala möte betecknar den lutherska reformationens slutliga stadfästande och konsolidering. Det är av fundamental betydelse för Svenska kyrkans historia och bygge, och är i såväl kyrkligt som nationellt hänseende en av de viktigaste tilldragelserna i svensk historia. Under Karl XI firades hundraårsminnet därav under stor tillslutning i hela landet. Vid jubelfesten 1793 var delegerade av prästerskapet samlade i Uppsala, då också praktiska reformfrågor rörande kyrkohandbok, bibelöversättning m.m. behandlades, fastän med magert resultat. År 1893 gestaltade sig jubelfesten under ärkebiskop Anton Niklas Sundbergs imponerande ledning och med representanter från de lutherska systerkyrkorna närvarande till en gripande kyrklig högtidlighet.
|
![[RDF Data]](/statics/sw-cube.png)
