| dbpedia-owl:abstract
|
- Volkstribun, lateinisch tribunus plebis, war ein Magistrat, das heißt ein gewählter politischer Amtsträger in der Römischen Republik. Welche Stellung das Amt im cursus honorum hatte und ab wann es überhaupt dazu gezählt werden kann, ist umstritten. Der Amtsantritt der Volkstribune erfolgte stets am 10. Dezember des Jahres.
- Tribune was a title shared by elected officials in the Roman Republic. Tribunes had the power to convene the Plebeian Council and to act as its president, which also gave them the right to propose legislation before it. They were sacrosanct, in the sense that any assault on their person was prohibited. They had the power to veto actions taken by magistrates, and specifically to intervene legally on behalf of plebeians. The tribune could also summon the Senate and lay proposals before it. The tribune's power, however, was only in effect while he was within Rome. His ability to veto did not affect regional governors. Because it was legally impossible for a patrician to be a tribune of the plebeians, the first Roman emperor, Caesar Augustus, was offered instead all of the powers of the tribunate without actually holding the office (tribunicia potestas). This formed one of the two main constitutional bases of Augustus' authority (the other was imperium proconsulare maius). It gave him the authority to convene the Senate. Also, he was sacrosanct, had the authority to veto (ius intercessionis), and could exercise capital punishment in the course of the performance of his duties. Most emperors' reigns were dated by their assumption of tribunicia potestas, though some emperors, such as Tiberius, Titus, Trajan and Marcus Aurelius had already received it during their predecessor's reign. Marcus Agrippa and Drusus II, though never emperors, also received tribunicia potestas. By extension from the technical Roman governmental usage, some modern politicians have been called "tribunes of the people."
- En la antigua Roma, el Tribuno fue un magistrado que era elegido como cabeza de cada una de las tribus, y poseía atribuciones de diverso carácter: Administrativo Económico Militar (levas del contingente que cada tribu debía aportar) Civil. Además, podía poner veto a las resoluciones del Senado y proponer plebiscitos. Esta organización administrativa era común a todos los ciudadanos romanos, patricios y plebeyos, puesto que unos y otros convivían en las mismas tribus. En el 495 a. C. , según Tito Livio, el número de tribus romanas era de veintiuno: cuatro urbanas y diecisiete rústicas.
- Tribuuni oli antiikin Roomassa useiden virkamiesten ja upseerien arvo: tribunus plebis eli kansantribuuni. tribunus aerarii - virkamiehet, joiden tehtävä oli koota tributum, eli varallisuusvero. Kukin tribunus aerarii maksoi oman tribuksensa sotilaiden palkat tällä verolla. tribunus militum eli sotatribuuni - Komensivat aluksi tribuksen asettamia sotajoukkoja. 300-luvulta eaa. alkaen sotatribuunit toimivat legioonien esiupseereina. Heitä oli kuusi legioonaa kohden. tribunus militum consulari potestate - varhaisen tasavallan aikana 3-8 virkamiestä, jotka toimivat konsulien sijaan, silloin kun oli tarvetta useammasta imperiumilla varustetusta virkamiehestä. Preetorin viran myötä tämä virka jäi tarpeettomaksi. Tribuuni oli virkanimi myös Bysantin valtakunnassa, katso bysanttilaiset arvonimet.
- Il tribuno della plebe (in latino tribunus plebis) fu la prima magistratura plebea a Roma. Il nome deriva dalle antiche tribù formatesi fin dall'età regia. Fu creata nel 494 a.C. , all'incirca 15 anni dopo la fondazione della Repubblica Romana nel 509 a.C. I plebei di Roma avevano effettuato una secessione, cioè avevano abbandonato in massa la città, accettando di rientrare solo quando i patrizi avrebbero dato il loro consenso alla creazione di una carica pubblica che avesse il carattere di assoluta inviolabilità e sacralità, caratteristiche sintetizzate dal termine latino sacrosanctitas. Questo significava che lo Stato si accollava il dovere di difendere i tribuni da qualsiasi tipo di minaccia fisica, ed inoltre garantiva ai tribuni stessi il diritto di difendere un cittadino plebeo messo sotto accusa da un magistrato patrizio (ius auxiliandi). Secondo la tradizione i primi tribuni della plebe si chiamavano Lucio Albinio e Gaio Licinio Stolone. Dal 449 a.C. acquisirono un potere ancora più formidabile, lo Ius intercessionis, ovvero il diritto di veto sospensivo contro provvedimenti che danneggiassero i diritti della plebe emessi da un qualsiasi magistrato, compresi altri tribuni della plebe. I tribuni avevano inoltre il potere di comminare la pena capitale a chiunque ostacolasse o interferisse con lo svolgimento delle loro mansioni, sentenza di morte che veniva solitamente eseguita mediante lancio dalla Rupe Tarpea. Questi sacri poteri dei tribuni furono a più riprese sanciti e confermati in occasione di solenni riunioni plenarie di tutto il popolo plebeo. A partire dal 450 a.C. il numero dei tribuni fu elevato a dieci. Fino al 421 a.C. il tribunato fu l'unica magistratura a cui i plebei potevano accedere, e che, naturalmente, era ad essi riservata. Per contro negli ultimi periodi della repubblica questa carica aveva assunto un'importanza ed un potere talmente grandi che alcuni patrizi ricorsero ad espedienti per riuscire a conseguirla. Ad esempio Clodio si fece adottare da un ramo plebeo della sua famiglia, e fu così in grado di candidarsi, con successo, alla carica. Non mancarono casi in cui l'inviolabilità della carica di tribuno fu usata come pretesto per compiere violenze e soprusi, come nel caso dello stesso Clodio e in quello di Milone. Un altro espediente usato dai patrizi per aggirare il divieto di diventare tribuni fu quello di farsi investire del potere di tribuno (tribunicia potestas) anziché essere eletti direttamente, come avvenne nel caso del primo imperatore romano Augusto. Questa prerogativa costituiva una delle due basi costituzionali su cui si fondava l'autorità di Augusto (l'altra era l' imperium proconsulare maius). In questo modo egli era in grado di porre il veto su qualsiasi decreto del Senato, tenendo così questa assemblea sotto il proprio totale controllo. Inoltre poteva esercitare l'intercessione e comminare la pena capitale oltre a godere dell'immunità personale. Anche la maggior parte degli imperatori successivi assunse la tribunicia potestas durante il proprio regno, sebbene alcuni imperatori ne fossero stati investiti anticipatamente dai rispettivi predecessori, come ad esempio Tiberio, Tito, Traiano e Marco Aurelio. Altri personaggi, come Marco Agrippa e Druso, la assunsero pur senza divenire in seguito imperatori. Per analogia con la funzione svolta dai tribuni dell'antica Roma anche alcuni politici dell'era moderna sono stati etichettati come tribuni della plebe.
- 護民官(ごみんかん、tribunus plebis トゥリブヌス・プレビス)は、紀元前494年に平民(プレブス、プレプス)を保護する目的で創設された古代ローマの公職である。プレブスのみが就くことのできる公職であって、身体不可侵権などの特権をもった。
- トリブヌス (tribunus) は、ラテン語で部族長や軍隊の指揮官を指す。古代ローマにおいては、特定の公職や軍隊の高級将校を指す言葉として用いられたことが多い。
- Tribunus was de naam voor een aantal militaire of bestuurlijke functies in de Romeinse Republiek. Etymologisch stamde het Latijnse tribunus af van tribus ("stam") en betekende het letterlijk "hoofdman van een tribus", of in ruimere zin "(groeps)hoofd".
- Tribuun was de titel van twee à drie verkozen ambtsdragers in de Romeinse Republiek. Tribunen konden de Raad van de Plebejers (concilium plebis) bijeenroepen en als voorzitter dienstdoen. Dit gaf de tribuun ook het exclusieve recht om wetsvoorstellen te doen. de Senaat bijeenroepen en voorstellen doen. De macht van de tribuun beperkte zich tot de stad Rome. Zijn veto had geen macht over gouverneurs van provincies en zijn onschendbaarheid gold maar tot een mijl buiten de stadsmuren van Rome. Rond 450 werd het aantal tribunen vergroot tot tien.
- Tribunus plebis of volkstribuun is een belangrijk ambt in de Romeinse Republiek. Volgens de overlevering werd het ambt van tribunus plebis in 494 v. Chr. ingesteld om de toen rechtenloze plebs tegen de patriciërs te beschermen. (Er wordt nu echter eerder een latere datum van 471 v. Chr. aangenomen. ) Er werden oorspronkelijk jaarlijks twee, later tien tribuni gekozen. Zij hadden het recht de belangen van elke plebejer te beschermen tegen de willekeur van om het even welke patricische instantie, en mochten daartoe hun veto uitspreken tegen ieder besluit van volksvergadering en senaat, en tegen iedere ambtelijke maatregel, zelfs van de consuls. Alleen tegen de dictator en de censores hadden zij géén vetorecht. Zij waren gevolmachtigd om vergaderingen van de plebs bijeen te roepen en daarin voorstellen te doen. In de uitoefening van hun ambt genoten zij de status van onschendbaarheid en waren slechts in hun rechten beperkt door de mogelijke interventie van een collega. Sinds de politieke gelijkstelling van plebejers en patriciërs in 287 v. Chr. werden zij vertegenwoordigers van het gehele volk. Het ambt maakte nu deel uit van de officiële rangorde in de magistratuur en werd vaak gebruikt om sociaal-politieke hervormingen door te drijven, zoals de gebroeders Gracchus deden. Hoewel hun plaats in de hiërarchie van de magistraturen vrij laag was, werden zij toch geleidelijk de machtigste en meest gevreesde magistraten van Rome. Augustus trok de uitgebreide bevoegdheid van het ambt naar zich toe en legitimeerden hiermee zijn gezag. De titel volkstribuun werd later ook gevoerd door Cola di Rienzi, leider van een Romeinse volksopstand in 1347.
- Tribuner eller såkalte folketribuner var tillitsvalgte romerske embetsmenn. De var valgt av plebeierne som beskyttelse mot patrisiske magistrater. Tribunen kunne nedlegge veto mot enhver embetshandling. Plebsen svor en ed på at de skulle drepe alle som krenket en tribun. Folketribunatet ble etter tradisjonen opprettet i 494 f. Kr. og var kun åpent for plebeiere. Tribunene ble valgt årlig i Concilium plebis, og det ble valgt mellom to og ti (fra c. 450 f. Kr. ) - tallet varierte gjennom republikkens historie. De nøt rettslig immunitet. I keisertiden mistet tribunene all sin betydning, da keiseren satt med den tribunske makten (tribunicia potestas). En moderne, om enn svakere, parallell til ordningen er ombudsmannen.
- Trybunat ludowy – urząd w republice rzymskiej utworzony w 494 roku p.n.e. , którego podstawowym zadaniem była ochrona interesów obywateli, a zwłaszcza plebejuszy przed arbitrażem patrycjuszy w senacie. Trybuni ludowi (tribuni plebis), których na początku było dwóch lub czterech (dla każdej z 4 tribus urbanae), a od 457 r. p.n.e. dziesięciu, wybierani byli przez concilia plebis; mieli oni dość szerokie uprawnienia m. in. poprzez ingerencję w czynności wszystkich urzędników oprócz dyktatora i cenzorów. Mogli zwoływać comitia tributa i przeprowadzać na nich uchwały. Z czasem uzyskali prawo stosowania sprzeciwu (intercessio) na zgromadzeniu ludowym przeciw wnioskom senatu, jeśli uznali je za szkodliwe dla obywateli. Po zawetowaniu uchwały senatu, mającej moc uchwały obowiązującej (senatus consulltum), zmieniała ona kwalifikację na uchwałę opiniodawczą (senatus auctoritas). Zakres władzy trybunów ludowych stopniowo się zwiększał, szczególnie w późniejszym okresie republiki po intensywnych walkach stanowych plebejuszy z patrycjuszami. Ewoluowały ich uprawnienia wobec senatu: od prawa przysłuchiwania się jego obradom, poprzez prawo do przemawiania (referendi), aż do prawa jego zwoływania (ius agendi cum patribus). U schyłku republiki trybunowie ludowi w zasadzie nie byli już opozycją wobec nobilitas, ale wręcz ich narzędziem w rządach, a byli trybunowie wchodzili nawet w skład senatu. Osoba trybuna ludowego, w okresie jego rocznej kadencji, była święta i nietykalna (sacrosanctus), a naruszający ten przywilej stawał się przeklęty (sacer) i można go było bezkarnie zabić. Władza trybunów ograniczona była tylko do terenów miejskich Rzymu, czyli nie mogli oni przeciwstawiać się urzędnikom poza obrębem miasta. Urząd ten zniknął całkowicie w epoce cesarstwa, gdy kompetencje trybunów przejął cesarz.
- Na Roma Antiga, o Tribunato da Plebe era a magistratura plebeia, não admitindo patrícios, que a ela nem deveriam querer ascender. O tribuno era o magistrado que atuava junto ao Senado em defesa dos direitos e interesses da plebe. Essa magistratura foi criada após o movimento plebeu de 494 a.C.. A plebe não tinha acesso à magistratura e, revoltada com o arbítrio dos magistrados patrícios, sai de Roma, e se dirige ao monte Sagrado, com o objetivo de fundar ali uma nova cidade. Os patrícios, em face disso, resolvem transigir, e a plebe retorna, após obter a criação de duas magistraturas plebéias: o tribunato e a edilidade da plebe. Os tribunos (a princípio dois; mais tarde passaram a quatro, cinco e dez em 471 a.C. ) eram os representantes da plebe, extremamente poderosos, eleitos pelos Conselhos da Plebe. Convocavam os concílios desta e os comícios-tributos e, diante dessas assembléias populares, apresentavam proposições de caráter político, administrativo e militar. Com os tribunos, os plebeus ficavam garantidos contra a arbitrariedade dos magistrados patrícios, pois os tribunos - cuja inviolabilidade pessoal lhes era conferida por lei sagrada - detinham o poder de intercessio, ou seja, podiam vetar, exceto durante guerras, ordens ou decisões dos magistrados patrícios, além de poderem interferir nas eleições, convocações dos Comícios e outros atos de interesse público; podiam impedi-los, por exemplo. Só contra o ditador não podiam exercer o poder de veto. Esse veto, entretanto, podia ser neutralizado pela ação de outro tribuno mais dócil ao patriciado. Também os exércitos romanos tinham a figura do tribuno dos soldados, que era a figura do representante dos soldados e infantes perante os generais, lugares tenentes e alto comando do exército. Podiam fazer pedidos em nome dos soldados e tinham alguns poderes especiais, como um salvo conduto quando houvesse motins. Não possuíam o ius imperii, nem atribuições administrativas, não podiam convocar o Senado e os Comícios, não possuíam nem insígnias nem honrarias, tais como lictores. Não se assentavam na cadeira curul. Os tribunos podiam ser procurados por qualquer pessoa que se julgasse injustiçada, daí suas casas ficarem abertas dia e noite. Aos tribunos se deve a iniciativa da Lei das XII Tábuas e a permissão de casamento entre patrícios e plebeus, proposta pelo tribuno Canuleius. Não obstante tenha perdurado por todo o principado, as funções dessa magistratura, que vinham da república, se transferem para o imperador. Suas novas atribuições são de ordem administrativas, como, por exemplo, a vigilância das sepulturas.
- Трибу́н — должностное лицо в Древнем Риме.
- Tribun (lat. tribunus) var titeln på en rad romerska ämbeten. Tribun var också det romerska namnet på en tribuns fyrkantiga eller halvrunda upphöjda ämbetsplats på vilken den presiderande ämbetsmannen eller domaren hade sin plats vid offentliga framträdanden.
- 保民官(Tribune)是羅馬共和國的政治職務。是羅馬古代各種軍事和民政官員的總稱。 平民保民官在西元前471年起,平民保民官由平民會議選舉,他們擔任會議的主席,因而能夠表達平民的要求。在西元前450年起,制度上任命10名平民保民官。他們的職責是保護人民反對行政長官發佈的命令。並有權召開平民大會,並作為其主席,這也給他們提供提出立法建議的權力,從西元前300年起,大多數立法是由保民官提出來通過的。然而,保民官的影響力僅限在羅馬,不能否絕或影響對於其他省份之中,保民官後來發展成羅馬最有權勢的職位之一。因為在法律上來說,一個貴族是不可能參加平民大會,成為保民官,故此,第一位羅馬皇帝奧古斯都架空了保民官的權力,使保民官如同虛設。 軍事保民官原指步兵司令。在早期的共和國,由自部落大會中所選出的24個年輕男子,分發到四個羅馬軍團中,每個軍團有 6 名保民官,其中幾名由執政官或軍隊指揮官任命,其他則由人民選舉。在帝國時期(前27年起),軍事保民官的職位是進入元老院或當騎兵軍官的初步階梯,要由羅馬皇帝指派。這種保民官指揮羅馬禁衛軍和輔助部隊。 財務保民官原來指在各部落中徵收貢賦和發放軍餉的官員,但漸漸的這些職權慢慢流失到其他官職上。在共和末期,他們行成一種社會階層,在騎士階級以下。
- Dans la Rome antique, les tribuns de la plèbe sont les représentants de la plèbe. Ils ne représentent pas le populus dans son entier, puisque la plèbe est le populus (l'ensemble du peuple de Rome, comprenant tous les citoyens de toutes les classes) sauf les patriciens puis plus tard sauf la nobilitas. L'ensemble des moyens d'action passifs et actifs du tribun composent la tribunicia potestas, la puissance tribunicienne. Ils ne disposent ni des pouvoirs, ni des attributs d'un magistrat dans son acception romaine puisqu'ils ne disposent pas de l'imperium ni du droit de prendre les augures, et ils ne sont pas non plus précédés de licteurs. Ils sont néanmoins habituellement caractérisés comme magistrats après que leurs moyens d'action, initialement issus de la plèbe, eurent été progressivement reconnus et étendus par le Sénat et le patriciat.
|
| rdfs:comment
|
- Volkstribun, lateinisch tribunus plebis, war ein Magistrat, das heißt ein gewählter politischer Amtsträger in der Römischen Republik. Welche Stellung das Amt im cursus honorum hatte und ab wann es überhaupt dazu gezählt werden kann, ist umstritten. Der Amtsantritt der Volkstribune erfolgte stets am 10. Dezember des Jahres.
- 護民官(ごみんかん、tribunus plebis トゥリブヌス・プレビス)は、紀元前494年に平民(プレブス、プレプス)を保護する目的で創設された古代ローマの公職である。プレブスのみが就くことのできる公職であって、身体不可侵権などの特権をもった。
- トリブヌス (tribunus) は、ラテン語で部族長や軍隊の指揮官を指す。古代ローマにおいては、特定の公職や軍隊の高級将校を指す言葉として用いられたことが多い。
- Tribunus was de naam voor een aantal militaire of bestuurlijke functies in de Romeinse Republiek. Etymologisch stamde het Latijnse tribunus af van tribus ("stam") en betekende het letterlijk "hoofdman van een tribus", of in ruimere zin "(groeps)hoofd".
- Трибу́н — должностное лицо в Древнем Риме.
- Tribun (lat. tribunus) var titeln på en rad romerska ämbeten. Tribun var också det romerska namnet på en tribuns fyrkantiga eller halvrunda upphöjda ämbetsplats på vilken den presiderande ämbetsmannen eller domaren hade sin plats vid offentliga framträdanden.
- 保民官(Tribune)是羅馬共和國的政治職務。是羅馬古代各種軍事和民政官員的總稱。 平民保民官在西元前471年起,平民保民官由平民會議選舉,他們擔任會議的主席,因而能夠表達平民的要求。在西元前450年起,制度上任命10名平民保民官。他們的職責是保護人民反對行政長官發佈的命令。並有權召開平民大會,並作為其主席,這也給他們提供提出立法建議的權力,從西元前300年起,大多數立法是由保民官提出來通過的。然而,保民官的影響力僅限在羅馬,不能否絕或影響對於其他省份之中,保民官後來發展成羅馬最有權勢的職位之一。因為在法律上來說,一個貴族是不可能參加平民大會,成為保民官,故此,第一位羅馬皇帝奧古斯都架空了保民官的權力,使保民官如同虛設。 軍事保民官原指步兵司令。在早期的共和國,由自部落大會中所選出的24個年輕男子,分發到四個羅馬軍團中,每個軍團有 6 名保民官,其中幾名由執政官或軍隊指揮官任命,其他則由人民選舉。在帝國時期(前27年起),軍事保民官的職位是進入元老院或當騎兵軍官的初步階梯,要由羅馬皇帝指派。這種保民官指揮羅馬禁衛軍和輔助部隊。 財務保民官原來指在各部落中徵收貢賦和發放軍餉的官員,但漸漸的這些職權慢慢流失到其他官職上。在共和末期,他們行成一種社會階層,在騎士階級以下。
- Tribune was a title shared by elected officials in the Roman Republic. Tribunes had the power to convene the Plebeian Council and to act as its president, which also gave them the right to propose legislation before it. They were sacrosanct, in the sense that any assault on their person was prohibited. They had the power to veto actions taken by magistrates, and specifically to intervene legally on behalf of plebeians. The tribune could also summon the Senate and lay proposals before it.
- En la antigua Roma, el Tribuno fue un magistrado que era elegido como cabeza de cada una de las tribus, y poseía atribuciones de diverso carácter: Administrativo Económico Militar (levas del contingente que cada tribu debía aportar) Civil. Además, podía poner veto a las resoluciones del Senado y proponer plebiscitos. Esta organización administrativa era común a todos los ciudadanos romanos, patricios y plebeyos, puesto que unos y otros convivían en las mismas tribus. En el 495 a. C.
- Tribuuni oli antiikin Roomassa useiden virkamiesten ja upseerien arvo: tribunus plebis eli kansantribuuni. tribunus aerarii - virkamiehet, joiden tehtävä oli koota tributum, eli varallisuusvero. Kukin tribunus aerarii maksoi oman tribuksensa sotilaiden palkat tällä verolla. tribunus militum eli sotatribuuni - Komensivat aluksi tribuksen asettamia sotajoukkoja. 300-luvulta eaa. alkaen sotatribuunit toimivat legioonien esiupseereina. Heitä oli kuusi legioonaa kohden.
- Il tribuno della plebe (in latino tribunus plebis) fu la prima magistratura plebea a Roma. Il nome deriva dalle antiche tribù formatesi fin dall'età regia. Fu creata nel 494 a.C. , all'incirca 15 anni dopo la fondazione della Repubblica Romana nel 509 a.C.
- Tribuun was de titel van twee à drie verkozen ambtsdragers in de Romeinse Republiek. Tribunen konden de Raad van de Plebejers (concilium plebis) bijeenroepen en als voorzitter dienstdoen. Dit gaf de tribuun ook het exclusieve recht om wetsvoorstellen te doen. de Senaat bijeenroepen en voorstellen doen. De macht van de tribuun beperkte zich tot de stad Rome. Zijn veto had geen macht over gouverneurs van provincies en zijn onschendbaarheid gold maar tot een mijl buiten de stadsmuren van Rome.
- Tribunus plebis of volkstribuun is een belangrijk ambt in de Romeinse Republiek. Volgens de overlevering werd het ambt van tribunus plebis in 494 v. Chr. ingesteld om de toen rechtenloze plebs tegen de patriciërs te beschermen. (Er wordt nu echter eerder een latere datum van 471 v. Chr. aangenomen. ) Er werden oorspronkelijk jaarlijks twee, later tien tribuni gekozen.
- Tribuner eller såkalte folketribuner var tillitsvalgte romerske embetsmenn. De var valgt av plebeierne som beskyttelse mot patrisiske magistrater. Tribunen kunne nedlegge veto mot enhver embetshandling. Plebsen svor en ed på at de skulle drepe alle som krenket en tribun. Folketribunatet ble etter tradisjonen opprettet i 494 f. Kr. og var kun åpent for plebeiere. Tribunene ble valgt årlig i Concilium plebis, og det ble valgt mellom to og ti (fra c. 450 f. Kr.
- Trybunat ludowy – urząd w republice rzymskiej utworzony w 494 roku p.n.e. , którego podstawowym zadaniem była ochrona interesów obywateli, a zwłaszcza plebejuszy przed arbitrażem patrycjuszy w senacie. Trybuni ludowi (tribuni plebis), których na początku było dwóch lub czterech (dla każdej z 4 tribus urbanae), a od 457 r. p.n.e. dziesięciu, wybierani byli przez concilia plebis; mieli oni dość szerokie uprawnienia m. in.
- Na Roma Antiga, o Tribunato da Plebe era a magistratura plebeia, não admitindo patrícios, que a ela nem deveriam querer ascender. O tribuno era o magistrado que atuava junto ao Senado em defesa dos direitos e interesses da plebe. Essa magistratura foi criada após o movimento plebeu de 494 a.C.. A plebe não tinha acesso à magistratura e, revoltada com o arbítrio dos magistrados patrícios, sai de Roma, e se dirige ao monte Sagrado, com o objetivo de fundar ali uma nova cidade.
- Dans la Rome antique, les tribuns de la plèbe sont les représentants de la plèbe. Ils ne représentent pas le populus dans son entier, puisque la plèbe est le populus (l'ensemble du peuple de Rome, comprenant tous les citoyens de toutes les classes) sauf les patriciens puis plus tard sauf la nobilitas. L'ensemble des moyens d'action passifs et actifs du tribun composent la tribunicia potestas, la puissance tribunicienne.
|