| dbpprop:abstract
|
- Sri Lankan English (SLE) is the English language as spoken in Sri Lanka. The earliest English speakers in present-day Sri Lanka date back to the days of the British Empire, the era of Royal Navy dominance, and the British colonial presence in South Asia. An SLE consultant for the Oxford English Dictionary and author of the book Knox's Words notes that British readers first encountered loan words from Sri Lanka (then known as Ceylon) in a book published in 1681 entitled An Historical Relation of the Island Ceylon in the East Indies. Words from that book became used internationally: the best known is Buddha but others include Anaconda, betel leaf, bo tree, puja, rattan, rillow, Vedda, and wanderoo. SLE became more indigenous in the mid-19th century. In addition to the usual terms for flora and fauna, new idioms, referred to as Ceylonisms, emerged. Some years after independence in 1948, English ceased being the only official language of Sri Lanka, but it remained in use across the island's ethnic groups. It evolved to incorporate more Sinhalese vocabulary and grammatical conventions such as the use of "no?" as a tag question at the end of a sentence. In spite of English's long history in Sri Lanka, 21st century Sri Lankans academicians debate about the legitimacy of SLE as a separate dialect. A significant difference between British English and Sri Lankan English usage is its use of particular tenses. Many educated Sri Lankans would use past perfect tense to talk about things that happened at a fixed time in the recent past instead of past simple. Many Sri Lankans still use words such as frock (to scold) and the question form 'to whom' which are not familiar to modern British English speakers. Another example of typical Sri Lankan English is posing questions by changing the intonation, e.g. "you are hungry?"
- Lankesisk engelska (SLE) är det engelska språk som talas i Sri Lanka. De tidigaste engelskspråkiga i sentida Sri Lanka går tillbaks till Brittiska imperiets dagar, eran då Royal Navy dominerade, och de brittiska koloniseringarna i södra Asien ägde rum. SLE-konsulten från Oxford English Dictionary och författaren av Knox's Words påpekade att brittiska läsare först påträffade lånord från Sri Lanka (då känt som Ceylon) i en bok publicerad 1681, kallad An Historical Relation of the Island Ceylon in the East Indies. Ord från denna bok började användas internationellt; det mest välkända är Buddha men andra att nämna är Betel Leaf, bo tree, puja, rattan, rillow, wedda, en av Sri Lankas inhemska befolkningar, och Wanderoo. Lankesisk engelska blev mer medfött och invävt i mitten av 1800-talet. Utöver de vanligen förekommande lånorden för flora och fauna uppstod nya uttryck, kallade ceylonisismer. Några år efter självständigheten 1948 upphörde engelskan att vara Sri Lankas enda officiella språk, men det fortsatte att användas av öns etniska grupper. Det utvecklades att omfatta en mer singalesisk vokabulär och grammatiska konventioner som till exempel användningen av "no?" som en påhängsfråga vid en menings slut. Trots det engelska språkets långa historia i Sri Lanka, diskuterar lankesiska akademiker på 2000-talet om SLE:s behörighet som en separat dialekt. En betydande skillnad mellan brittisk och lankesisk engelska är dess användning av särskilda tempus. Många utbildade lankeser skulle använda perfekt till att tala om saker som hände vid en fastställd tid i det nyligen förflutna istället för bara en händelse. Många lankeser använder fortfarande ord som frock (ung. "att gräla"), och frågeformen 'to whom' som i modern brittisk engelska inte är särskilt välbekant. Ett annat exempel av typisk lankesisk engelska är att omplacera frågeord genom att ändra intonationen, som "you are hungry?", där you och are har bytt plats.
|
![[RDF Data]](/statics/sw-cube.png)
