| dbpprop:abstract
|
- Sovereignty is the quality of having supreme, independent authority over a territory. It can be found in a power to rule and make law that rests on a political fact for which no purely legal explanation can be provided. The concept has been discussed, debated and questioned throughout history, from the time of the Romans through to the present day, although it has changed in its definition, concept, and application throughout, especially during the Age of Enlightenment. The current notion of state sovereignty were laid down in the Treaty of Westphalia (1648), which, in relation to states, codified the basic principles of territorial integrity, border inviolability, and supremacy of the state (rather than the Church). A sovereign is a supreme lawmaking authority.
- Der Begriff Souveränität (v. frz. souveraineté, aus lat. superanus, „darüber befindlich“, „überlegen“) bezeichnet in der Rechtswissenschaft die Fähigkeit einer natürlichen oder juristischen Person zu ausschließlicher rechtlicher Selbstbestimmung. Diese Selbstbestimmungsfähigkeit wird durch Eigenständigkeit und Unabhängigkeit des Rechtssubjektes gekennzeichnet und grenzt sich so vom Zustand der Fremdbestimmung ab. In der Politikwissenschaft versteht man darunter die Eigenschaft einer Institution, innerhalb eines politischen Ordnungsrahmens einziger Ausgangspunkt der gesamten Staatsgewalt zu sein. Geprägt wurde der Begriff im 16. Jahrhundert durch die Absolutismuslehre des französischen Staatsphilosophen Jean Bodin.
- Tot i que el concepte de sobirania és un dels més difícils i espinosos de la teoria de l'Estat i de les ciències polítiques en general, podríem definir-la com el dret exclusiu d'exercir autoritat política suprema (legislativa, judicial i/o executiva) sobre una regió geogràfica, grup de gent o a un mateix. Representa doncs el poder legítim de darrera instància. Això significa la inexistència teòrica de limitacions jurídiques al seu poder a l'àmbit (territorial o humà) que li pertany. Sí que n'hi podria haver de socials, com per exemple els drets històrics, o altres convencions implícites. A l'hora de tractar sobre la sobirania, cal tractar sobre dos conceptes bàsics: l'un es l'àmbit d'aplicació, i l'altre el subjecte portador. L'àmbit d'aplicació és el conjunt d'entitats que se sotmeten a aquesta sobirania. Això inclou, normalment, a persones i propietats. El subjecte portador és aquella institució que en fa us de la sobirania, és a dir, la que fa exercici del seu poder. A les democràcies el subjecte portador coincideix nominalment amb l'àmbit d'aplicació. A les dictadures el subjecte portador es més reduït que l'àmbit d'aplicació. Traduït a llenguatge vulgar, a la democràcia un col·lectiu decideix sobre si mateix, mentre que a les dictadures una única persona, o un grup reduït d'elles, decideix sobre tot el col·lectiu. Sempre xerrant "en última instància". Fora de l'àmbit d'aplicació de les diverses sobiranies, existeix una anarquia, en el sentit pejoratiu de la paraula, on l'ordre no s'estableix per llei, sinó per la força bruta o la intriga. Actualment, això correspon a l'àmbit internacional, tot i que l'acord al que han arribat els països membres de la Organització de les Nacions Unides suposa una harmonització dels diferents poders sobirans i el que alguns autors consideren els ciments d'una sobirania mundial. L'àmbit d'aplicació de la sobirania coincideix, també actualment, amb els anomenats Estats-Nació, mentre que el subjecte portador depen de l'organització específica de cada país, dominant les democràcies. S'ha de dir que un subjecte sobirà, en tenir la legitimitat del poder últim, també pot cedir competències a altres entitats, de forma explícita o implícita. D'aquesta forma reconeix drets individuals i col·lectius, ja sigui per conviccions ideològiques o pel simple fet de ser incapaç d'exercir realment la seva sobirania. Existeixen diferents interpretacions sobre qui o què haurien de ser els àmbits d'aplicació i els subjectes portadors. Com a divisió inicial, existeixen dues famílies: les democràtiques i les dictatorials.
- Svrchovanost (též suverenita) je právo vykonávat neomezeně moc na území státu, které náleží každému nezávislému státu. Svrchovanost znamená, že politický subjekt rozhoduje s konečnou platností a závazně o svých záležitostech. V některých demokraciích svrchovanost vychází ze suverenity každého jednotlivého občana, což je jedním ze základních politických práv, ve vyspělých demokraciích zaručených ústavou. V reprezentativních demokraciích propůjčují občané toto své právo k vykonáváním svým reprezentantům na dobu jejich mandátu. V přímých demokraciích vykonávají toto své právo také iniciativami a referendy, jejichž rozhodnutí jsou pro jejich reprezentanty závazná. I tato politická práva jsou zaručena ústavou.
- La soberanía, según la clásica definición de Jean Bodin, en su obra Los seis libros de la República, es el "poder absoluto y perpetuo de una República", y soberano es quien tiene el poder de decisión, de dar leyes sin recibirlas de otro, es decir, aquel que no está sujeto a leyes escritas, pero sí a la ley divina o natural. Dos siglos más tarde, en 1762 Rousseau retoma la idea de soberanía pero con un cambio sustancial. El soberano es ahora la colectividad o pueblo, y ésta da origen al poder enajenando sus derechos a favor de la autoridad. Cada ciudadano es soberano y súbdito al mismo tiempo, ya que contribuye tanto a crear la autoridad y a formar parte de ella, en cuanto mediante su propia voluntad dio origen a ésta, y por otro lado es súbdito de esa misma autoridad, en cuanto se obliga a obedecerla. Así, según Rousseau, todos serían libres e iguales, puesto que nadie obedecería o sería mandado por un individuo en específico, sino que sería un sujeto indeterminado, que sería la voluntad general. La voluntad general tiene el poder soberano, es decir, aquella que señala lo correcto y verdadero, y aquellas minorías deberían acatar en conformidad de lo que dice la voluntad colectiva. Esta concepción russoniana que si bien en parte dio origen a la revolución francesa e influyó en la aparición de la democracia moderna, dio paso a múltiples abusos, porque en nombre de la voluntad "general" o pueblo, se asesinó y destruyó indiscriminadamente. Generó actitudes irresponsables y permitió el atropello a los derechos de las minorías. Frente a esto surge el abate Sieyès que postula que la soberanía está radicada en la nación y no en el pueblo, queriendo con ello que la autoridad no obrara solamente tomando en cuenta el sentimiento mayoritario coyuntural de un pueblo, que podía ser objeto de influencias o pasiones desarticuladoras, sino que además tuviera en cuenta el legado histórico y cultural de esa nación, y de los valores y principios bajo los cuales se había fundado. Además el concepto de nación contempla a todos los habitantes de un territorio, sin exclusiones ni discriminaciones. Sieyes indica que los parlamentarios son representantes y no mandatarios, puesto que éstos gozan de autonomía propia una vez que ya han sido electos, y ejercerán sus cargos mediando una cuota de responsabilidad y objetividad al momento de legislar, en cambio los mandatarios deben realizar lo que su mandante le indica, en este caso, el pueblo. Así, de Rousseau nace el concepto de soberanía popular, mientras que del Abate Sieyès nace el de soberanía nacional. Ambos conceptos se dan indistintamente en constituciones modernas, aunque después de la Segunda Guerra Mundial ha retomado con fuerza el concepto de soberanía popular que se mira como más cercano al pueblo, el cual se supone que actualmente tiene un grado de cultura cívica y moderación mucho más alto que en el tiempo de la toma de la Bastilla en 1789. También la palabra soberanía se conceptualiza como el derecho de una institución política de ejercer su poder. Tradicionalmente se ha considerado que tres son los elementos de la soberanía: territorio, pueblo y poder. En el derecho internacional, la soberanía es un concepto clave, referido al derecho de un estado para ejercer sus poderes. Carré de Malberg, en su "Teoría General del Estado", tras analizar y descomponer el concepto de soberanía en independencia en el exterior y superioridad en el interior del Estado, manifiesta que el concepto parece doble, pero que, en definitiva, soberanía interna y soberanía externa no son sino los dos lados de una sola y misma soberanía
- Suvereniteetti tarkoittaa valtion täydellistä riippumattomuutta ja täysivaltaisuutta. Ulkoinen suvereniteetti on valtion riippumattomuutta toisista valtioista ja sisäinen suvereniteetti oikeutta käyttää omaa valtiovaltaa omalla alueellaan. Ydinajatuksena on ollut jakamattomuuden periaate. Suvereniteetti on kuitenkin suhteellista siten, että sitä rajoittavat kaikkia valtioita sitovat yleiset kansainvälisen oikeuden normit sekä valtion käyttämä sopimuksenteko-oikeus. Käsitteen loi 1500-luvulla ranskalainen filosofi Jean Bodin.
- La souveraineté (du latin médiéval superanus qui dérive du latin classique superus "supérieur"; et du concept grec Basileus) est le droit exclusif d'exercer l'autorité politique (législative, judiciaire et/ou exécutive) sur une zone géographique ou un groupe de peuples. Le concept émerge avec celui d'État, au Moyen Âge. Le souverain est donc au départ une personne identifiée (le représentant de l'État, le roi) puis se détache de plus en plus de sa personne pour devenir un concept théorique indépendant et intemporel. La souveraineté n'est en principe qu'étatique, mais on voit apparaître aujourd'hui un concept de souveraineté qui se détache de plus en plus des États.
- La sovranità è l'espressione della somma dei poteri di governo riconosciuta ad un soggetto di diritto pubblico internazionale che può essere una persona od un organo collegiale
- 主権(しゅけん、伊: Sovranità、仏: souveraineté、独: Souveränität, Souveränitätsrechte、英: sovereignty、 西: Soberanía)は、主として憲法・国際法で用いられる概念である。
- Soeverein komt waarschijnlijk van het Latijnse superanus of suprema potestas, en betekent 'hoogste macht' of 'hoogste gezag'. Vroeger was de soeverein bijvoorbeeld de paus of de keizer. In Nederland aanvaardden de gewesten in 1588 zelf de soevereiniteit. Dit betekende dat zij voortaan de volheid van bevoegdheden zouden hebben in de staat en zij aan niemand onderworpen zouden zijn. Na de Franse Tijd komt dit begrip terug bij Koning Willem I. Hij aanvaardde in 1813 de soevereiniteit 'onder voorwaarde ener wijze constitutie. ' Soevereiniteit wordt ook gebruikt om aan te geven waar uiteindelijk het gezag vandaan komt (bv. volkssoevereiniteit of godssoevereiniteit). Het is met andere woorden de legitimatiebron van het gezag zelf. In moderne staten is al het recht doorgaans terug te voeren op de constitutie. Door middel van het soevereiniteitsbegrip wordt aangegeven waarom de constitutie geldt. In het geval van volkssoevereiniteit is dat bijvoorbeeld zo omdat het volk geacht wordt zichzelf die constitutie te hebben gegeven. In geval van vorstensoevereiniteit wordt de vorst geacht de constitutie te hebben gegeven. Soevereiniteit is het recht van een politieke entiteit zijn macht uit te oefenen. In het internationaal recht is soevereiniteit een belangrijk concept, daar het gaat om het respect voor elkaars grenzen en het recht om gezag uit te oefenen binnen de grenzen van een nationale staat. Dit betekent dat een andere staat niet het recht heeft zich te bemoeien met de binnenlandse aangelegenheden en dat zij zich onthoudt van agressie tegen de soevereine staat. Soevereiniteit betekent ook dat een soevereine staat geen enkel gezag over een andere soevereine staat uit kan oefenen. In het Orderecht is de soeverein van de Orde het hoogste gezag binnen een Ridderorde. Niet iedere Orde kent een soeverein, de Nederlandse en Belgische Koningen zijn Grootmeester van hun Orden. De Britse Koning is de Soeverein van een aantal Orden en laat zich daarbij bijstaan door een Grootmeester. In andere Orden van Groot-Brittannië of landen van het Gemenebest is de Koning zèlf Grootmeester en ontbreekt een Soeverein. Otto Aartshertog van Oostenrijk is "hoofd en soeverein" van zijn Orde van het Gulden Vlies.
- Suverenitet er en eksklusiv rett til å utøve enerådende makt over en geografisk region eller en gruppe mennesker, som en nasjon eller stamme. Suverenitet innehas i folkerettslig forstand av en stat, men i annen språkbruk sier man også at et styre, eller et individ kan ha suverenitet. En monark som hersker over en suveren nasjon benevnes iblant som Suverenen i den nasjonen.
- Suwerenność – zdolność do samodzielnego, niezależnego od innych podmiotów, sprawowania władzy politycznej nad określonym terytorium, grupą osób lub samym sobą. Suwerenność państwa obejmuje niezależność w sprawach wewnętrznych i zewnętrznych. Słowa suwerenność użył po raz pierwszy Jean Bodin w 1576 roku, a po nim Cardin Le Bret w 1632. Obaj pojmowali ja jako wyłączność monarchy do sprawowania władzy ustawodawczej i wykonawczej na terenie swego państwa.
- De acordo com Jean Bodin, Soberania refere-se à entidade que não conhece superior na ordem externa nem igual na ordem interna. Relaciona-se a poder, autoridade suprema, independência. É o direito exclusivo de uma autoridade suprema sobre uma área geográfica, grupo de pessoas, ou o self de um indivíduo. A soberania sobre uma nação é geralmente atributo de um governo ou de outra agência de controle política; apesar de que existem casos em que esta soberania é atribuída a um indivíduo (como na monarquia, na qual o líder é chamado genericamente de soberano). Entende-se por soberania a qualidade máxima de poder social através da qual as normas e decisões elaboradas pelo Estado prevalecem sobre as normas e decisões emanadas de grupos sociais intermediários, tais com: a família; a escola; a empresa, a igreja, etc. Neste sentido, no âmbito interno, a soberania estatal traduz a superioridade de suas diretrizes na organização da vida comunitária. A soberania se manifesta, principalmente, através da constituição de um sistema de normas jurídicas capaz de estabelecer as pautas fundamentais do comportamento humano. No âmbito externo, a soberania traduz, por sua vez, a idéia de igualdade de todos os Estados na comunidade internacional. O conceito "soberania" é teorizado pelo francês Jean Bodin (1530-1596)no seu livro intitulado Os Seis Livros da República, no qual sustentava a seguinte tese: a Monarquia francesa é de origem hereditária; o Rei não está sujeito a condições postas pelo povo; todo o poder do Estado pertence ao Rei e não pode ser partilhado com mais ninguém (clero, nobreza ou povo). Jean-Jacques Rousseau transfere o conceito de soberania da pessoa do governante para todo o povo (corpo político ou sociedade de cidadãos). A soberania é inalienável e indivisível e deve ser exercida pela vontade geral (soberania popular) A partir do século XIX foi elaborado um conceito jurídico de soberania, segundo o qual esta não pertence a nenhuma autoridade particular, mas ao Estado enquanto pessoa jurídica. A noção jurídica de soberania orienta as relações entre Estados e enfatiza a necessidade de legitimação do poder político pela lei. Elementos da soberania: é um poder (faculdade de impor aos outros um comando a que eles ficam a dever obediência) perpétuo (não pode ser limitado no tempo) e absoluto (não está sujeito a condições ou encargos postos por outrém, não recebe ordens ou instruções de ninguém e não é responsável perante nenhum outro poder). Características da soberania: é una e indivisível (não pode ser dividida por dois governantes ou por vários órgãos), é própria e não delegada (pertence por direito próprio ao Rei), é irrevogável (princípio de estabilidade política - o povo não tem direito de retirar ao seu soberano o poder político o poder político que este possui por direito próprio), é suprema na ordem interna (não admite outro poder com quem tenha de partilhar a autoridade do Estado), é independente na ordem internacional (o Estado não depende de nenhum poder supranacional e só se considera vinculado pelas normas de direito internacional resultantes de tratados livremente celebrados ou de costumes voluntariamente aceites). Faculdades da soberania: poder legislativo (fazer e revogar as leis), poder de declarar a guerra e fazer a paz, poder de instituir cargos públicos, poder de cunhar e emitir moeda, poder de lançar impostos e taxas, etc. Limites da soberania: tem de ser um governo recto, respeitando a moral e as leis divinas e naturais; o soberano só se pode ocupar do que é de interesse público, devendo respeitar a propriedade dos subditos; a soberania está limitada pelas leis humanas comuns a todos os povos, ou seja, pelo direito internacional ou direito das gentes; etc.
- Suveranitatea este dreptul exclusiv de a exercita autoritatea supremă politică (legislativă, judiciară sau/şi executivă) asupra unei regiuni geografice, unui grup de oameni sau asupra lor înşişi. În general, doctrina dreptului internaţional a îmbrăţişat teza potrivit căreia suveranitatea, ca instituţie, „... apare din momentul în care încep să existe state”. Conceptul de suveranitate, deşi exista deja, de facto, a fost recunoscut prin Tratatele de la Westphalia (1648). În "Enciclopedia Blackwell a instituţiilor politice", suveranitatea este definită ca situaţia în care nici o autoritate externă nu are putere politică sau juridică într-un stat. În DEX, apar următorele definiţii: Suveranitate = calitatea de a fi suveran, de a dispune liber de soarta sa; independenţă; putere supremă. Suveranitate naţională = independenţa unui stat faţă de alte state. Suveranitate de stat = supremaţie a puterii de stat în interiorul ţării şi independenţă faţă de puterea altor state.
- Государственный суверените́т (фр. souveraineté — верховная власть) — это неотчуждаемое юридическое качество независимого государства, символизирующее его политико-правовую самостоятельность, высшую ответственность и ценность как первичного субъекта международного права; необходимое для исключительного верховенства государственной власти и предполагающее неподчинение власти другого государства; возникающее или исчезающее в силу добровольного изменения статуса независимого государства как цельного социального организма; обусловленное правовым равенством независимых государств и лежащее в основе современного международного права.
- Suveränitet, överhöghet, egenskapen att inte lyda under någon främmande makt. Suveränitet skiljer stater från vasallstater och delstater, och är vad som ger lagen kraft enligt maximen: Det finns ingen lag utan en suverän. Teorin om suveräniteten och dess betydelse för staten, utvecklades av Jean Bodin under 1500-talet. Enligt denne är förhållandet till lagen vad som skiljer suveränen från övriga människor i en stat: en furste, menar Bodin, är inte bunden att följa sina egna lagar, och har bara Guds lag eller naturrätten över sig. Olika instanser har innehaft suveränitet genom historien, och besittningen av den hänger nära samman med hur staten legitimeras: kung av Guds nåde och folksuveränitetsprincipen är historiskt sett de mest utbredda, renodlade formerna, därtill finns blandformer av absolut makt och demokrati. Anarkister och vissa liberaler förnekar i högre eller lägre grad annan suveränitet än individens egen. I folkrätten handlar suveräniteten om staters relationer till varandra, och implicerar dels andra staters erkännande av annan stats regering, dels territoriell suveränitet varigenom andra staters gränser respekteras. FN kan bryta mot suveränitetsprincipen om anser att situationen i landet utgör ett allvarligt hot mot internationell fred och säkerhet och det begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Se även: integritet, självstyre, satellitstat
- Egemenlik ya da hâkimiyet, bir Devlet'in ülkesi ve uyrukları üzerindeki yetkilerinin tümünü ifade eder. Bir başka deyimle egemenlik, Devlet'i başka tüzel kişiliklerden ve örgütlenme biçimlerinden -- örneğin şirketlerden, derneklerden, kulüplerden, çetelerden, din ve mezhep birliklerinden, feodal bağlılık ve yönetim birimlerinden -- ayıran özelliktir. Egemen olmayan Devlet olmaz; kaynağını Devlet'ten almayan egemenlik de olmaz. Fransızca souverainité teriminin karşılığı olarak geç dönem Osmanlı Türkçesinde hakimiyet sözcüğü benimsenmiş, 1935 yılı dolayında da bunun Yeni Türkçe karşılığı olarak egemenlik kabul edilmiştir. Türkiye Cumhuriyeti Anayasası'na göre: "Egemenlik kayıtsız şartsız milletindir. " Günümüz Türkçesinde egemenlik, anlam genişlemesiyle, her türlü iktidar ve güç anlamında kullanılmaktadır. Bu maddede, egemenliğin, sadece siyasi teori ve devletler hukukundaki özgün anlamı ele alınacaktır.
- Сувереніте́т — виключне право здійснювати верховну владу у певній державі (рідше — на окремій території, над окремою групою осіб) незалежно від будь-кого (відповідно суверенітет почасти тлумачиться як «повна незалежність»). Проявляється у властивості державної влади самостійно видавати загальнообов’язкові для всіх членів суспільства правила поведінки, визначаючи і забезпечуючи єдиний правопорядок, права і обов’язки громадян, посадових осіб, державних, партійних, громадських організацій і органів. Існує повний, формальний і частково обмежений суверенітет. Формальний суверенітет юридично і політично проголошений, а фактично, в силу поширення на нього впливу інших держав, які диктують свою волю, не здійснюється. Частково обмежений суверенітет може бути добровільним і примусовим. Змушене обмеження може мати місце щодо переможених у війні держав з боку держави-переможниці. Добровільне обмеження суверенітету може допускатися самою державою за взаємною згодою з іншими державами заради досягнення певних цілей. Поряд із суверенітетом держави існує суверенітет народу і нації. Перший означає верховенство народу у вирішенні корінних питань організації свого життя. Другий визначає повновладдя нації, її можливість і придатність визначати характер свого життя, здійснювати своє право на самовизначення аж до відокремлення і утворення самостійної держави. Найчастіше суверенітет розглядається відносно держав як основний принцип міжнародних правовідносин та істотна ознака сучасної держави в міжнародному праві і визначається як «повнота влади», незалежність держави від інших держав чи міжнародних об'єднань, що виявляється у праві вільно вирішувати свої внутрішні і зовнішні справи без стороннього втручання. Джерелом і носієм суверенних прав — сувереном — може бути абсолютний монарх чи диктатор, а в демократичних країнах — народ (так званий, народний Суверенітет). У тоталітарних державах суверенітет права здійснює керівна партія. Васалітет, протекторат чи вхід однієї держави у тісні об'єднання з іншими призводять до обмеження Суверенітету чи його повної втрати.
- 主權是一種對某地域、人民、或個人所施展的至高無上、排他的政治權威。簡言之,為「自主自決」的最高權威,也是對內立法、司法、行政的權力來源,對外保持獨立自主的一種力量和意志。主權的法律形式對內常規定於憲法或基本法中,對外則是國際的相互承認。因此它也是国家最基本的特征之一。国家主权的丧失往往意味着国家的解体或灭亡。 當今主權的概念正因為其至高無上的排他性,外交官不斷援引之;跨國組織及企業設法規避之;政治學家、憲法、國際法學者、等學者仍爭論之,討論全球化及國際及區域組織對主權概念的影响。 主权观念也行成了民族主义。
|
| rdfs:comment
|
- Sovereignty is the quality of having supreme, independent authority over a territory. It can be found in a power to rule and make law that rests on a political fact for which no purely legal explanation can be provided. The concept has been discussed, debated and questioned throughout history, from the time of the Romans through to the present day, although it has changed in its definition, concept, and application throughout, especially during the Age of Enlightenment.
- Der Begriff Souveränität (v. frz. souveraineté, aus lat. superanus, „darüber befindlich“, „überlegen“) bezeichnet in der Rechtswissenschaft die Fähigkeit einer natürlichen oder juristischen Person zu ausschließlicher rechtlicher Selbstbestimmung. Diese Selbstbestimmungsfähigkeit wird durch Eigenständigkeit und Unabhängigkeit des Rechtssubjektes gekennzeichnet und grenzt sich so vom Zustand der Fremdbestimmung ab.
- Tot i que el concepte de sobirania és un dels més difícils i espinosos de la teoria de l'Estat i de les ciències polítiques en general, podríem definir-la com el dret exclusiu d'exercir autoritat política suprema (legislativa, judicial i/o executiva) sobre una regió geogràfica, grup de gent o a un mateix. Representa doncs el poder legítim de darrera instància.
- Svrchovanost (též suverenita) je právo vykonávat neomezeně moc na území státu, které náleží každému nezávislému státu. Svrchovanost znamená, že politický subjekt rozhoduje s konečnou platností a závazně o svých záležitostech. V některých demokraciích svrchovanost vychází ze suverenity každého jednotlivého občana, což je jedním ze základních politických práv, ve vyspělých demokraciích zaručených ústavou.
- La soberanía, según la clásica definición de Jean Bodin, en su obra Los seis libros de la República, es el "poder absoluto y perpetuo de una República", y soberano es quien tiene el poder de decisión, de dar leyes sin recibirlas de otro, es decir, aquel que no está sujeto a leyes escritas, pero sí a la ley divina o natural. Dos siglos más tarde, en 1762 Rousseau retoma la idea de soberanía pero con un cambio sustancial.
- Suvereniteetti tarkoittaa valtion täydellistä riippumattomuutta ja täysivaltaisuutta. Ulkoinen suvereniteetti on valtion riippumattomuutta toisista valtioista ja sisäinen suvereniteetti oikeutta käyttää omaa valtiovaltaa omalla alueellaan. Ydinajatuksena on ollut jakamattomuuden periaate. Suvereniteetti on kuitenkin suhteellista siten, että sitä rajoittavat kaikkia valtioita sitovat yleiset kansainvälisen oikeuden normit sekä valtion käyttämä sopimuksenteko-oikeus.
- La souveraineté (du latin médiéval superanus qui dérive du latin classique superus "supérieur"; et du concept grec Basileus) est le droit exclusif d'exercer l'autorité politique (législative, judiciaire et/ou exécutive) sur une zone géographique ou un groupe de peuples. Le concept émerge avec celui d'État, au Moyen Âge.
- La sovranità è l'espressione della somma dei poteri di governo riconosciuta ad un soggetto di diritto pubblico internazionale che può essere una persona od un organo collegiale
- 主権(しゅけん、伊: Sovranità、仏: souveraineté、独: Souveränität, Souveränitätsrechte、英: sovereignty、 西: Soberanía)は、主として憲法・国際法で用いられる概念である。
- Soeverein komt waarschijnlijk van het Latijnse superanus of suprema potestas, en betekent 'hoogste macht' of 'hoogste gezag'. Vroeger was de soeverein bijvoorbeeld de paus of de keizer. In Nederland aanvaardden de gewesten in 1588 zelf de soevereiniteit. Dit betekende dat zij voortaan de volheid van bevoegdheden zouden hebben in de staat en zij aan niemand onderworpen zouden zijn. Na de Franse Tijd komt dit begrip terug bij Koning Willem I.
- Suverenitet er en eksklusiv rett til å utøve enerådende makt over en geografisk region eller en gruppe mennesker, som en nasjon eller stamme. Suverenitet innehas i folkerettslig forstand av en stat, men i annen språkbruk sier man også at et styre, eller et individ kan ha suverenitet. En monark som hersker over en suveren nasjon benevnes iblant som Suverenen i den nasjonen.
- Suwerenność – zdolność do samodzielnego, niezależnego od innych podmiotów, sprawowania władzy politycznej nad określonym terytorium, grupą osób lub samym sobą. Suwerenność państwa obejmuje niezależność w sprawach wewnętrznych i zewnętrznych. Słowa suwerenność użył po raz pierwszy Jean Bodin w 1576 roku, a po nim Cardin Le Bret w 1632. Obaj pojmowali ja jako wyłączność monarchy do sprawowania władzy ustawodawczej i wykonawczej na terenie swego państwa.
- De acordo com Jean Bodin, Soberania refere-se à entidade que não conhece superior na ordem externa nem igual na ordem interna. Relaciona-se a poder, autoridade suprema, independência. É o direito exclusivo de uma autoridade suprema sobre uma área geográfica, grupo de pessoas, ou o self de um indivíduo.
- Suveranitatea este dreptul exclusiv de a exercita autoritatea supremă politică (legislativă, judiciară sau/şi executivă) asupra unei regiuni geografice, unui grup de oameni sau asupra lor înşişi. În general, doctrina dreptului internaţional a îmbrăţişat teza potrivit căreia suveranitatea, ca instituţie, „... apare din momentul în care încep să existe state”. Conceptul de suveranitate, deşi exista deja, de facto, a fost recunoscut prin Tratatele de la Westphalia (1648).
- Государственный суверените́т (фр.
- Suveränitet, överhöghet, egenskapen att inte lyda under någon främmande makt. Suveränitet skiljer stater från vasallstater och delstater, och är vad som ger lagen kraft enligt maximen: Det finns ingen lag utan en suverän. Teorin om suveräniteten och dess betydelse för staten, utvecklades av Jean Bodin under 1500-talet.
- Egemenlik ya da hâkimiyet, bir Devlet'in ülkesi ve uyrukları üzerindeki yetkilerinin tümünü ifade eder. Bir başka deyimle egemenlik, Devlet'i başka tüzel kişiliklerden ve örgütlenme biçimlerinden -- örneğin şirketlerden, derneklerden, kulüplerden, çetelerden, din ve mezhep birliklerinden, feodal bağlılık ve yönetim birimlerinden -- ayıran özelliktir. Egemen olmayan Devlet olmaz; kaynağını Devlet'ten almayan egemenlik de olmaz.
- Сувереніте́т — виключне право здійснювати верховну владу у певній державі (рідше — на окремій території, над окремою групою осіб) незалежно від будь-кого (відповідно суверенітет почасти тлумачиться як «повна незалежність»).
|