| dbpprop:abstract
|
- The Second Crusade (1147–1149) was the second major crusade launched from Europe. It was called in 1145, in response to the fall of the County of Edessa the previous year to the forces of Zengi. The county had been founded during the First Crusade (1095–1099) by Baldwin of Boulogne in 1098. While it was the first Crusader state to be founded, it was also the first to fall. The Second Crusade was announced by Pope Eugene III, and was the first of the crusades to be led by European kings, namely Louis VII of France and Conrad III of Germany, with help from a number of other important European nobles. The armies of the two kings marched separately across Europe. After crossing Byzantine territory into Anatolia, both armies were separately defeated by the Seljuk Turks. The main Western Christian source, Odo of Deuil, and Syriac Christian sources claim that the Byzantine emperor Manuel I Comnenus secretly hindered the crusaders' progress, particularly in Anatolia where he is alleged to have deliberately ordered Turks to attack them. Louis and Conrad and the remnants of their armies reached Jerusalem and, in 1148, participated in an ill-advised attack on Damascus. The crusade in the east was a failure for the crusaders and a great victory for the Muslims. It would ultimately lead to the fall of Jerusalem and the Third Crusade at the end of the 12th century. The only success of the Second Crusade came unintentionally to a combined force of Flemish, Frisian, Norman, English, Scottish, and German crusaders in 1147. Travelling from England, by ship, to the Holy Land, the army stopped and helped the Portuguese in the capture of Lisbon, expelling its Moorish occupants.
- Der Zweite Kreuzzug war ein von der Kirche geförderter Kriegszug zur Entlastung der Kreuzfahrerstaaten, der durch den Verlust der Grafschaft Edessa im Jahre 1144 veranlasst wurde. Er begann 1147 und endete nach mehreren Niederlagen der Kreuzfahrer im Jahre 1149 ergebnislos.
- La Segona Croada va ser la segona de les croades a Terra Santa. Fou convocada pel Papa Eugeni III el 1145 com a resposta a la caiguda del Comtat d'Edessa l'any anterior, tot escoltant les peticions d'auxili que li arribaven des dels estats croats de llevant fundats durant la Primera Croada. Va ser la primera croada a ser liderada per monarques europeus, comptant amb Lluís VII de França i Conrad III d'Alemanya entre les seves files. Els exèrcits dels dos reis van marxar per separat a través d'Europa, van creuar el territori bizantí (on sorgiren conflictes amb l'emperador Manel I Comnè) i van penetrar a Anatòlia, on tots dos exèrcits foren derrotats pels turcs seljúcides. Lluís i Conrad van arribar amb les restes dels seus exèrcits a Jerusalem, on van participar en un atac desastrós contra Damasc. La segona croada fou doncs un fracàs pels croats i una victòria important pels musulmans i acabaria portant a la caiguda de Jerusalem el 1187. L'únic èxit de la croada tingué lloc lluny del Mediterrani, quan un grup de croats flamencs, frisis, normands, anglesos, escocesos i alemanys es van aturar a Lisboa navegant cap a Terra Santa i van ajudar els portuguesos a la conquesta de Lisboa el 1147.
- Druhá křížová výprava bylo vojenské tažení vyhlášené papežem Evženem III. roku 1146 jako reakce na dobytí Edessy mosulským vládcem Zengím. Edessa byla prvním křižáckým státem založeným v průběhu první křížové výpravy (1095–1099) ve Svaté zemi, a byla i prvním státem, který byl muslimy vyvrácen. Druhá křížová výprava byla první výpravou ve znamení kříže v jejímž čele stanuli evropští králové, německý Konrád III. a francouzský Ludvík VII. Účastnilo se také množství významných evropských feudálů, včetně českého knížete Vladislava II. Armády obou králů pochodovaly odděleně napříč Evropou až do Byzantské říše. Na turecké teritorium jako první vstoupili Němci, ale u Dorylaia byla armáda přepadena a téměř vyhlazena. Poté se zbytky německé armády spojily s Francouzi, se kterými dorazili až do Antiochie a následně do Jeruzaléma. S jeruzalémským dvorem křižáci naplánovali výpravu na Damašek, která však skončila naprostým fiaskem. Pro muslimy to bylo velké vítězství a Zengí se po neúspěšné výpravě zmocnil Damašku, čímž byla muslimská fronta proti křižáckým státům opět o něco jednotnější. Toto sjednocení muslimů na Předním východě bylo dokončeno Saladinem a nakonec symbolizováno dobytím Jeruzaléma roku 1187. Jediným úspěchem této výpravy bylo dobytí Lisabonu roku 1147, ke kterému přispěl kontingent vlámských, anglických a německých křižáků, který se při cestě ze Severního moře do východního Středomoří na žádost místního biskupa zastavil v Portugalsku. Mezitím němečtí rytíři, kteří odmítli s králem Konrádem táhnout do Svaté země, započali ve východní Evropě první z křížových výprav proti pohanským kmenům v Pobaltí, které se opakovaně staly součástí evropských dějin na celá staletí.
- La Segunda Cruzada fue la segunda gran campaña militar de una serie de campañas denominadas en su conjunto como Las Cruzadas y que, durante los siglos XII y XIII, partieron desde Europa occidental (principalmente Francia) hacia Oriente Medio, con el fin de conquistar Tierra Santa y en particular la ciudad de Jerusalén, que se encontraban en manos musulmanas desde el siglo VII. La Segunda Cruzada fue convocada en 1145 en respuesta a la caída del condado de Edesa un año antes. Edesa fue el primero de los estados cruzados fundados durante la Primera Cruzada, pero fue también el primero en caer. La Segunda Cruzada, convocada por el Papa Eugenio III, contó con el liderazgo de varios reyes europeos por primera vez, entre los que destacaron Luis VII de Francia y el emperador Conrado III, y con la ayuda de numerosos nobles. Los ejércitos de ambos reyes marcharon por separado a través de Europa y en cierto modo fueron retardados por el emperador bizantino Manuel I Comneno. Después de cruzar el territorio bizantino, ya en Anatolia, ambos ejércitos fueron derrotados, por separado, por los turcos selyúcidas. Luis, Conrado y los restos de sus ejércitos llegaron a Jerusalén y en 1148 participaron en un desacertado ataque sobre Damasco. La cruzada en oriente fue un fracaso para los cruzados y una gran victoria para los musulmanes. En último término, dicho fracaso conduciría al sitio y caída de Jerusalén en 1187 y a la convocatoria de la Tercera Cruzada a finales del siglo XII. El único éxito se produjo fuera del Mediterráneo, en dónde los cruzados ingleses, escoceses, flamencos, frisones, normandos y algunos alemanes, en su ruta marítima hacia Tierra Santa, se detuvieron en las costas portuguesas y ayudaron a la toma de Lisboa en 1147. Mientras tanto, en Europa oriental, se inició la primera de las cruzadas del norte para convertir al cristianismo a las tribus paganas del Báltico, en un proceso que duraría varios siglos.
- Toinen ristiretki oli vuosina 1147–1149 käyty aseellinen konflikti kristittyjen ja muslimien välillä. Syyn ristiretken aloittamiselle antoi Imad ad-Din Zengin Edessan kreivikunnan valloitus vuoden 1144 joulupäivän jälkeen. Kreivikunta oli Lähi-idän ensimmäinen ristiretkivaltio ja erityisen tärkeä kristityille, koska se toimi hyvänä suojana Jerusalemin kuningaskunnalle. Roomalaiskatolisen kirkon paavina ollut Eugenius III pyysi apua Ranskan kuninkaalta Ludvig VII:ltä ja sai Bernhard Clairvauxlaisen avulla Saksan kuningas Konrad III:n liittymään armeijaan. Heidän lisäkseen armeijaan liittyi muutamia muita aatelisia joukkoineen. Armeija marssi kahtena erillisenä joukkona perätysten Bysantin pääkaupunkiin Konstantinopoliin, jossa heidät vastaanotti keisari Manuel I Komnenos. Armeijoiden hyökättyä seldžukkeja vastaan he kärsivät suuret tappiot. Tappion jälkeen ristiretkeläiset yrittivät piirittää Damaskosta, mutta epäonnistuivat tässäkin. Toinen ristiretki päättyi näin ollen kristittyjen täydelliseen tappioon ja muslimien voittoon. Sen seurauksena kristityt menettivät Jerusalemin ja johti kolmannen ristiretken alkamiseen. Toisen ristiretken yhteydessä annettu ristiretkijulistus johti taisteluihin Lähi-idän ohella myös Itämeren etelärannikolla ja Iberian niemimaalla.
- La deuxième croisade commence en 1147 après avoir été lancée en décembre 1145 par le pape Eugène III suite à la chute d'Édesse en 1144. Elle s'achève en 1149 par un échec total pour les croisés, qui rentrent en Europe sans avoir remporté de victoire militaire en Orient.
- La seconda crociata fu la diretta conseguenza della caduta della contea di Edessa nel dicembre del 1144 ad opera dell'atabeg Zengī (arabo ‘Imād al-Dīn Zengi) di Aleppo e Mossul - che, con la città anatolico-mesopotamica di Harrān, costituiva la regione che gli Arabi chiamavano Jazira - letteralmente "l'isola" - solo nominalmente dipendente dai Selgiuchidi e, ancor più simbolicamente, dal califfo abbaside. Malgrado una breve riconquista da parte del suo conte Joscelin II nell'ottobre di due anni dopo, Edessa fu persa per sempre a causa della definitiva conquista realizzata dal secondo figlio di Zengi, Nūr al-Dīn ibn Zengi, chiamato in volgare italico Norandino. Il teologo san Bernardo di Chiaravalle (Bernard de Clairvaux) teorizzò, in risposta alla difficoltà per un cristiano di conciliare la guerra non difensiva con la parola di Dio, la teoria del malicidio: chi uccide un uomo intrinsecamente cattivo, quale è chi si oppone a Cristo, non uccide in realtà un uomo, ma il male che è in lui; dunque egli non è un omicida bensì un malicida. Questa episodica giustificazione, in risposta a un espresso quesito dei cavalieri templari, non assunse tuttavia il carattere di giustificazione generalizzata di quella che fu, in effetti, una campagna per la ripresa di Antiochia. In risposta all'appassionata azione predicatoria messa in atto da Bernardo di Chiaravalle, nel 1145 Papa Eugenio III, con la bolla Quantum praedecessores, bandì quindi una nuova Crociata per recuperare la perduta contea che, per essere la più settentrionale era anche quella più difficile da difendere. Alla nuova Crociata risposero questa volta due importanti sovrani, e non più semplici nobili di maggiore o minor caratura: l'Imperatore germanico Corrado III (che in realtà non fu però mai incoronato come tale) e il sovrano francese capetingio Luigi VII, col loro seguito di mogli e cortigiani. La Seconda Crociata ebbe un primo grave rovescio ancor prima di affacciarsi in Terra Santa perché l'esercito franco-germanico, in cui i Francesi erano all'avanguardia e i Tedeschi in retroguardia, invase i domini dei turchi danishmendidi. I soldati di Corrado incapparono in un'imboscata a Dorileo nell'ottobre del 1147 e nel 1° gennaio del 1148 in Pisidia, davanti ad Antiochia l'esercito di Corrado venne massacrato. Le difficoltà di approvvigionamento - dovute alle violente razzie con cui i Crociati provvedevano a risolvere i propri problemi logistici ma che inducevano le popolazioni cristiane locali a nascondere i propri beni e se stesse - segnarono negativamente i guerrieri, al cui interno le rivalità avevano assunto le tinte assai più gravi d'una semplice cameratesca rivalità etnica. In realtà a rendere vana l'impresa era l'inadeguata capacità di questi nuovi Crociati di leggere in modo appropriato la delicata situazione strategica che reggeva Outremer. L'indecisione del sovrano francese - inutilmente spronato dalla moglie Eleonora d'Aquitania (dalla quale sarà costretto poco più tardi a divorziare) - a concepire in modo più ampio e organico la sua venuta e a non limitarsi a un puro e semplice assolvimento del votum crucis da esaurire a Gerusalemme, costituì la vera debolezza della Seconda Crociata che decise di conquistare Damasco ritenendola punto nodale di un'azione di affermazione cristiana in Terra Santa. La decisione fu quanto mai deleteria perché in quel modo ci si inimicava l'unica importante entità politica islamica che intendeva seguitare a mantenere rapporti cordiali e pacifici con i Crociati. La locale dinastia dei Buridi temeva infatti di cadere sotto il controllo dei potenti Zengidi di Norandino, degli ancor più potenti Selgiuchidi o dei Fatimidi che non avevano mai abbandonato l'idea d'inglobare la città e i suoi domini al loro Imamato. L'importanza strategica di Damasco per Outremer era tutta nella sua collocazione lungo la sua frontiera orientale e nella sua capacità di impedire che si saldasse il cerchio anti-crociato da parte delle forze musulmane ostili, senza dimenticare la valida sponda che a Outremer i Buridi garantivano anche sul piano economico e commerciale. Ciò nonostante i due sovrani decisero l'assedio di Damasco, malgrado le loro truppe fossero decimate, demoralizzate e cariche di reciproco astio. Il 24 luglio 1148 l'assedio cominciò ma la resistenza incontrata fu inaspettatamente assai forte mentre - cosa che i Crociati avrebbero a tutti i costi dovuto evitare - l'emiro buride Onor chiedeva aiuto a Norandino. L'assedio terminò con un nulla di fatto il 28 luglio 1148, dopo soli quattro giorni di offensive e controffensive di limitata entità, con un avvilente ritiro degli assedianti e con il loro definitivo abbandono della scena siriana. Alla Crociata prese parte anche Cacciaguida, antenato di Dante Alighieri, come il poeta ricorda nel suo Paradiso.
- ファイル:BattleOfInab. jpg 第2回十字軍（だいにかいじゅうじぐん、1147年～1148年）はエデッサ伯領の喪失を受けて、教皇エウゲニウス3世によって呼びかけられた。フランス、ドイツ国王の他、多数の貴族、司教、庶民の参加者を得たが、主要参加者がそれぞれ別々の思惑を持って、バラバラに行動したため、ほとんど成果を挙げられずに終わった。
- Kruistochten Naar Palestina en Noord-Afrika Eerste · Tweede · Derde · Vierde · Kinderkruistocht · Vijfde · Zesde · Zevende · Achtste · Negende Tegen de Albigenzen Albigenzische Kruistocht Tegen Aragon Aragonese Kruistocht Tegen de hussieten Hussitische Oorlogen Tegen moslims in Iberië Reconquista Van 1396 Slag bij Nicopolis Tegen de Wenden Wendenkruistocht Tegen de Pruisen en Litouwers Pruisentochten In 1144 veroverden de Seltsjoekse Turken de kruisvaardersstaat Edessa. In antwoord hierop riep Bernard van Clairvaux, in opdracht van paus Eugenius III op tot een hernieuwde kruistocht. Onder meer de koningen Koenraad III van Duitsland en Lodewijk VII van Frankrijk vertrokken in 1147 naar het Heilige Land. In Klein-Azië werden de kruisvaarders door de Turken verslagen, en slechts een deel van hen bereikte Jeruzalem. Daar werd besloten om in plaats van Edessa of Aleppo, Damascus aan te vallen. De belegering van Damascus duurde slechts een week, daarna keerden de kruisvaarders terug naar Europa. Al met al was de Tweede Kruistocht een grote mislukking. Het aanzien van het begrip kruistocht verminderde sterk bij de westerse christenen, en door de mislukte aanval op Damascus, dat een niet-aanvalsverdrag met de kruisvaardersstaat Jeruzalem had gesloten, werd die stad in het kamp van de tegenstanders van de kruisvaarders gemanoeuvreerd.
- Det andre korstog startet i 1145 og var ferdig i 1149. Etter dette var det forholdsvis fredelig i en periode. Men i påsken 1146 prekte Bernhard av Clairvaux for et nytt korstog etter at Edessa hadde blitt erobret av tyrkerne. I 1147 marsjerte franske og tyske hærer mot Lilleasia. De oppnådde lite, og satte korsfarerstatenes eksistens i fare med et dumdristig angrep på Damaskus. Korstoget ble avsluttet i 1149. I tiden etter det annet korstog var de muslimske ledere for det meste opptatt med indre anliggender. Den kurdiske hærfører Saladin kom etter hvert til makt i Egypt. Han hadde vært med på angrep på kongedømmet Jerusalem i 1171 og 1173, men trakk seg snart tilbake - han foretrakk å beholde denne korsfarerstaten intakt som en bufferstat mellom Egypt og Syria, inntil han hadde klart å etablere seg der også. I 1181 marsjerte han inn i Damaskus, og så lenge han konsentrerte seg om å befeste sin maktposisjon der, lot han Jerusalem stort sett i fred. Når det likevel kom til sammenstøt, gikk som regel Saladin av med seieren. Men særlig korsfarerlederen Reynald av Chatillon ble et voksende problem, med stadige angrep mot muslimske handelskaravaner og pilegrimsruter mot Mekka og Medina. Da Raynald plyndret en pilegrimskaravane i 1185, gikk Saladin til skarpere motangrep. I 1187 invaderte Saladin kongedømmet Jerusalem, og knuste korsfarerhæren i slaget ved Hattin (eller Hattins horn) i juni. Han erobret også Det sanne kors, som de kristne styrkene hadde bragt med seg på slagmarken. Senere samme år erobret Saladin Jerusalem, og satte dermed punktum for et 88-årig kristent herredømme over den hellige stad.
- II wyprawa krzyżowa - wyprawa rycerstwa zachodnioeuropejskiego skierowana przeciwko muzułmanom na terytorium lewantu. Pierwsza krucjata prowadzona przez europejskich królów: francuskiego - Ludwika VII i niemieckiego - Konrada III. Należy też wspomnieć o udziale Fryderyka Barbarossy, późniejszego organizatora III krucjaty. Jej inicjatorami byli św. Bernard z Clairvaux i papież Eugeniusz III. Główną przyczyną jej zorganizowania było zdobycie hrabstwa Edessy przez muzułmanów. Zakończyła się porażką i upadkiem wśród muzułmanów mitu o "niepokonanych chrześcijanach".
- A Segunda Cruzada, parte do movimento das cruzadas, foi uma ação bélica dos cristãos do Ocidente, ocorrida entre 1147 e 1149, em resposta ao pedido de ajuda dos estados cruzados no Levante, atacados pelos seus inimigos muçulmanos.
- Cruciada a doua a fost a doua cruciadă importantă organizată în Europa, care avea în 1145 ca obiectiv eliberarea Comitatului Edessei, care fusese cucerit de musulmani în 1144. Comitatul Edessei fuses primul stat cruciat înfiinţat în timpul primei cruciade (1095–1099). Cruciada a doua a fost iniţiată de Papa Eugene al III-lea şi a fost prima cruciadă condusă de regi europeni Ludovic al VII-lea al Franţei şi Conrad al III-lea al Germaniei şi la care participau corpuri oaste ale celor mai importanţi nobili de pe continent. Armatele celor doi regi au călătorit separat spre Constantinopol, fiind în oarecare măsură stânjenite în delasarea lor de către bazileul Manuel I Comnen. După ce au traversat teritoriul bizantin şi au intrat în Anatolia, cele două armate au fost înfrânte separat de armata turcilor selgiucizi. Ludovic, Conrad şi resturile armatelor lor au ajuns în cele din urmă la Ierusalim şi, în 1148, au organizat un atac împotriva Damascului. Expediţia spre răsărit a fost un eşec de proporţii pentru creştini şi un factor important de creştere a încrederii musulmanilor în forţele lor. Ca urmare, musulmanii aveau să organizeze asediul Ierusalimului, pe care l-au şi cucerit de altfel în 1187. Răspunsul creştinilor a fost cruciada a treia de la sfârşitul secolului al XII-lea. Singurul succes al cruciaţilor a fost înregistrat în afara bazinului mediteranean. O armată formată din cruciaţi flamanzi, frigieni, normanzi, englezi, scoţieni şi germani, în drumul lor pe mare spre Ţara Sfântă, s-a oprit în Portugalia şi a contribuit la cucerirea Lisabonei în 1147. Între timp, în Europa Răsăriteană începuse cruciada nordică, care avea ca scop convertirea forţată a triburilor păgâne la creştinism, luptă care avea să dureze mai multe secole.
- Второй крестовый поход.
- Det andra korståget var en militär expedition som utgick från västeuropa för att undsätta korsfararstaterna efter att Zangi av Mosul år 1144 intagit Edessa. Efter Edessas fall bestämde sig änkedrottning Melisande och regeringen över Antiochia att sända en delegation under biskop Hugo av Jabala till påven för att vädja om ett nytt korståg. Han nådde dock Rom först hösten 1145. Rom var dock inte i den nytillträdde påven Eugenius III:s händer, ett tecken på att dennes position var svagare än vad Urban II:s hade varit. Han förfärades i varje fall av nyheten, och utlyste ett nytt korståg. Biskop Hugo fortsatte till hoven i Frankrike och Tyskland. Eftersom påvemakten var så försvagas vände sig även påven till Frankrikes kung Ludvig och bad denne leda korståget. Kungen var villig, men hovet oroade sig då han var ung och saknade manlig arvinge. Under tiden som kungen gjorde sina förberedelser började Bernhard av Clairvaux och cistercienerna predika korståget. Bernhard företog en resa genom Bourgogne, Lothringen och Flandern. Han reste även på ärkebiskopen i Kölns begäran till Rhenlandet, där en avfällig cisterciermunk vid namn Radulf predikade. Radulf hade lyckats väcka starka antisemitiska känslor, men Bernhard lyckades stilla dessa. Konrad III av Tyskland påverkades även han av predikningarna och tog korset. Vid det första korståget hade den bysantinske kejsaren begärt hjälp från väst. Den här gången var kejsaren, Manuel I Komnenos, mer avogt inställd och vände sig till påven för försäkringar om korsfararnas beteende. Dessutom förstärkte han Konstantinopels murar. Hans farhågor visade sig välgrundade. Den tyska armén, som gick först, visade sig odisciplinerad och hamnade i flera konflikter med både civilbefolkning som bysantinska trupper. Den franska armén visade dock bättre disciplin. När den tyska hären nådde Chalcedon begärde de vägvisare av kejsaren. Denne försedde dem med sådana, och rådde dem att gå genom kustlandet, som bysantinerna kontrollerade. Konrad lyssnade dock inte, utan delade armén i två delar och gick med huvuddelen längs med ungefär samma rutt som det första korståget tagit. De provianterade dock inte, och väl inne på turkiskt territorium så överfölls de hungriga och törstiga männen när de satt av vid en flod för att vila sina djur. Nio tiondelar av hären gick förorad i vad som snarare var en massaker än ett slag. Konrad undkom dock, och förenade sig med den franska armén som på hans inrådan följde kusten. Den franska armén lyckades flera gånger besegra turkiska fiender, även om den vid ett tillfälle led svåra förluster. I mars anlände trupperna till Antiochia, där de togs emot av furst Raimond, den franska drottningen Eleonora av Akvitaniens onkel. Raimond hoppades att korsfararna skulle bistå honom i kampen mot muslimerna i norra Syrien. Eleonora och Raimond syntes så mycket tillsammans att kungen blev svartsjuk och folk börjat prata. Han vägrade att hjälpa Raimond, troligen inte enbart på grund av detta utan även för att Antiochia stod under bysantinsk överhöghet och att därför kejsaren var den som stod mest att vinna på operationer i norr. Ludvig tog sin armé och marscherade mot Jerusalem. Dorttning krävde skilsmässa och att få stanna i Antiochia, men tvingades med våld att följa med. Väl i Jerusalem debatterade man vad man skulle göra med armén. Det fanns flera alternativ: Askalon, den enda hamnen i muslimska händer i området, Damaskus, det starkaste muslimska fästet i Jerusalems närhet, samt Nur al-Din i Aleppo, vilket främst förespråkades av Raimond. Damaskus var den enda muslimska stat som ville ha fred med korsfararna, även om man på senare tid något närmat sig Nur al-Din. Beslutet blev att inta Damaskus, och med den största korsfarararmén som någonsin sattes upp drog man iväg mot denna stad. Man beslutade dock att förlägga trupperna på sämsta möjliga plats: utanför den östra muren. Inte nog med att detta parti var det allra starkaste, platsen man valt saknade dessutom vatten. Eftersom försvararna visste att Nur al-Din var på väg tappade man inte modet, samtidigt som korsfarana grälade inbördes om vad som skulle göras med staden efter att den fallit. Efter fyra dagar insåg man att man inte kunde inta staden, och drog snopna och skamsna tillbaka. Konrad drog sig snart hemåt. Ludvig ville dock tillbringa en påsk i Jerusalem, samtidigt som han visste att hemkomsten skulle innebära skilsmässa och förlust av sydfrankrike. Sommaren 1149 lämnade även han Outremer på ett sicilianskt skepp. En mängd teorier till misslyckandet presenterades snart: Mutor från Damaskus militäre ledare. Allt var tempelriddarna och johanniternas fel. Sabotage från de lokala ledarna som inte ville att västerlänningarna skulle dra nytta av deras arbete. Bysantinskt förräderi. Bernhard av Clairvaux, som predikat korståget, hävdade att det misslyckats då korsfararna inte haft rätt inställning. Med rena hjärtan skulle de lyckats, hävdade han. Misslyckandet skadade påvedömetoch bosättarna i Outremer, och kastade i många år sin skugga över korstågrörelsen. Anfallet på Damaskus kom att driva staden närmare den övriga muslimska världen och i förlängningen bana väg för Saladin, som kom att nästan helt krossa korsfararstaterna.
- İkinci Haçlı seferi 1147-1149 yılları arasında gerçekleşti. Musul Atabeyi I. İmadeddin Zengi'nin 1144 yılında Urfa'yı ele geçirerek bir Haçlı devleti olan Urfa Kontluğu'na son vermesi üzerine Haçlılar Avrupa'dan yardım istediler. Almanya İmparatoru III. Konrad ve Fransa Kralı VII. Louis, ordularının başına geçerek İkinci Haçlı seferi'ni başlattılar ve Anadolu'ya girdiler. Ancak, Anadolu Selçuklu sultanı I. Rükneddin Mesud ve Halep Atabeyi Nureddin Mahmud Zengi başta olmak üzere her yerde Türk ordularının direnci ile karşılaştılar. Sonuçta çok küçük bir birlik ile Kudüs'e ulaştılar. Birinci Haçlı seferi sırasında kurulmuş bir Haçlı devleti olan Kudüs Krallığı'ndaki Hristiyanlarla birleşerek Suriye'yi ele geçirmek istediler. Bu girişim başarılı olamayınca ülkelerine döndüler. İkinci Haçlı seferi ilkinin aksine Haçlılar açısından tam bir başarısızlıkla sonuçlanmıştır.
- Другий хрестовий похід (1147-1148). Файл:Asia minor 1140. jpg Мала азія і держави хрестоносців
- 第二次十字军东征（1147年—1149年），1144年，于塞尔柱突厥人于占领爱德沙，逼近第一次十字军东征建立的耶路撒冷王国。为了响应耶路撒冷王国的请求，由法国国王路易七世和德意志国王康拉德三世率领下发起，從歐洲出發东征。出动较早的德意志十字军在小亚细亚被土耳其人击溃。法国十字军攻占大马士革的企图也落了空，故这次远征未达到任何目的。 而回教徒則在埃及蘇丹薩拉丁的領導下獲得統一。西元1187年，在哈丁戰役薩拉丁所率領的回教徒擊敗了十字軍，重新佔領耶路撒冷。兩年後，十字軍國只剩下三個。引发第三次十字军东征。
|
![[RDF Data]](/statics/sw-cube.png)
