| dbpprop:abstract
|
- Post-structuralism encompasses the intellectual developments of certain continental philosophers and sociologists who wrote within the tendencies of twentieth-century French philosophy. The movement is difficult to define or summarize, but may be broadly understood as a body of distinct responses to structuralism (hence the prefix "post"). Many contributors, most notably Jacques Derrida, Michel Foucault, and Julia Kristeva, either inverted structuralist principles or set out to reject them outright. In direct contrast to the structuralist claim of an independent signifier superior to the signified, post-structuralism generally views the signifier and signified as inseparable but not united; meaning itself inheres to the play of difference. Theorists such as Roland Barthes and Jean Baudrillard merged traditional Marxian ideas relating to capitalist exchange value with such novel principles, bringing into attention the relationship between consumerism and the realm of the sign. The movement is closely related to postmodernism. Anti-humanism, as a rejection of the enlightenment subject, is often a central tenet. Similarly, existential-phenomenology is of considerable influence. One could argue that the post-structuralists might just as accurately be called the "post-phenomenologists". Many so-called 'post-structuralist' theorists actively refused the label. Indeed, the term came into being pejoratively through Anglo-American academe as a means to distinguish those continental philosophers who rejected traditional analytic standards. Further controversy owes to the way in which these loosely-connected thinkers tended to dispel with theories claiming to have discovered absolute truths about the world. Although such ideas generally relate only to the metaphysical; for instance, metanarratives of assumed historical progress, many commentators discredited the movement as relativist, nihilist, or simply indulgent, to the extreme. One must reiterate that as few have willingly accepted the post-structuralist label, there is no single, unified manifesto. Certain contemporary movements, such as critical realism, may be viewed as attempts to reconcile the overarching skeptical conclusions of post-structuralism with scientific frames of enquiry.
- Der Begriff Poststrukturalismus kennzeichnet unterschiedliche geisteswissenschaftliche und philosophische Ansätze und Methoden, die Ende der 1960er Jahre zuerst in Frankreich entstanden. Die Abgrenzungen zum klassischen Strukturalismus eines Roman Jakobson, Ferdinand de Saussure oder Claude Lévi-Strauss und anderer werden von einzelnen Poststrukturalisten unterschiedlich bestimmt. Meist werden Unterschiede darin gesehen, dass Poststrukturalisten bestehende Strukturen und Diskurse weniger als statische und stabile Gebilde sehen, sondern den Blick stärker auf die historischen Diskontinuitäten, Brüche und vor allem auf die Konstruktionsbedingungen von Strukturen richten. Typisch sind eine kritische Herangehensweise an strukturierende Begriffe, normative Vorstellungen und theoretische Prinzipien. Ordnungsprinzipien klassischer metaphysischer Systeme werden auf die Bedingungen ihrer Geltung hin befragt und analysiert. Dabei werden psychoanalytische, diskursanalytische, semiotische und sprachphilosophische Methoden verwendet. Dem Poststrukturalismus werden Theoretiker wie Michel Foucault, Jacques Derrida, Gilles Deleuze, Roland Barthes, Jacques Lacan, Louis Althusser, Jean Baudrillard, Slavoj Žižek, Ernesto Laclau, Judith Butler und Hélène Cixous zugerechnet.
- El postestructuralisme és un moviment sorgit a França durant la dècada de 1960, com a crítica a l'estructuralisme. Dos autors molt importants d’aquest moviment foren Roland Barthes i Jacques Derrida. Barthes, originalment estructuralista, anà desenvolupant punts de vista postestructuralistes de forma progressiva. Al 1968 publicà l’obra “The Death of the Author” (La mort de l’autor), on argumentava que l'autor no és la font del significat i un text pot tenir múltiples significats. Jacques Derrida, al 1966, presentà una tesi anomenada “Structure, Sign and Play in the Discourse of the Human Science” (Estructura, signe i joc en el discurs de la ciència humana). Aquesta tesi anava més enllà de l'estructuralisme i teoritzava amb termes deconstruccionistes. El postestructuralisme és un conjunt de posicions teòriques, que tenen el seu nucli en un discurs autorreflexiu, que és conscient de l’ambigüitat i la complexitat de les interrelacions dels textos i els significats. Es caracteritza per un rebuig de conceptes totalitzadors i essencialistes. El postestructuralisme veu “la realitat” molt més fragmentada, diversa i específica de cada cultura, que l’estructuralisme. Tot el que podem saber es construeix a través dels signes, i es regeix per les regles el discurs. Tot significat és textual i intertextual: no hi ha “fora del text” com assenyalà Derrida. En termes de Michel Foucault, la producció del discurs està controlada, seleccionada, organitzada i distribuïda per un cert nombre de procediments. El discurs es regeix per regles d'exclusió, pels sistemes interns de control i delimitació i per les condicions en què els discursos poden ser usats. Els discursos són múltiples, discontinus, s’originen i desapareixen a través de l'oportunitat, no amaga la veritat, sinó que constitueixen la seva cara temporal. Foucault és post-estructuralista per la seva insistència en què no hi ha gran flux de causalitat en l’evolució de la història, que tot el que passa és per casualitat.
- Postestructuralismo es un término usado para describir investigaciones, realizadas principalmente en Francia, que emergieron de mediados a finales de los años 1960 para poner en tela de juicio la primacía del estructuralismo en las ciencias humanas: antropología, historia, crítica literaria y filosofía, además del psicoanálisis. El término no parece originario de las investigaciones mismas, sino de los angloparlantes que las estudiaron posteriormente. El término es problemático porque las relaciones entre los trabajos de los académicos generalmente catalogados como postestructuralistas (quienes casi por regla general no se identifican de esa manera) son debatidas, y no existe un grupo de trabajos al que todos se refieran como doctrina común (a diferencia del estructuralismo, en el que el trabajo de Claude Lévi-Strauss era una referencia común). El postestructuralismo quizá encuentre sustancia en el hecho de que muchos de sus trabajos prominentes fueron desarrollados por autores cercanos al estructuralismo, y más sustancia aún en el hecho de que muchos de estos trabajos son intentos de recrear posiciones estructuralistas cuyas limitaciones transformaron a tantos estructuralistas en críticos del estructuralismo. Tres de los más prominentes postestructuralistas eran también de la "pandilla de los cuatro" estructuralistas por excelencia: Jacques Lacan, Michel Foucault, y Roland Barthes (Claude Lévi-Strauss era el cuarto). Jacques Derrida, Gilles Deleuze, y Julia Kristeva son también considerados como postestructuralistas prominentes.
- Jälkistrukturalismi eli poststrukturalismi on laaja-alainen nimitys mannermaisen filosofian ja kriittisen teorian kehityssuuntauksille, jotka ovat saaneet alkunsa Ranskassa 1960-luvulla. Etuliite "jälki-" viittaa siihen, että monet jälkistrukturalistit, kuten Jacques Derrida, Michel Foucault ja Julia Kristeva, suhtautuivat hyvin kriittisesti strukturalismiin. Siinä missä strukturalismi katsoo merkitysten olevan sosiaalisesti tai kulttuurisesti rakennettuja tuotteita, jälkistrukturalismi korostaa, että myös tällaisten merkitysten tutkimus on itsessään sosiaalinen tai kulttuurinen tuote, ja siksi kaikki tulkinnat ja totuudet ovat aina subjektiivisia. Jälkistrukturalismi on kiinnostunut merkitysten tuottamisen historiallisista prosesseista. Käsitteenä jälkistrukturalismi on vaikea määritellä tai tiivistää. Tähän on pääasiassa kaksi syytä. Ensiksikin jälkistrukturalismin olemukseen kuuluu, että se hylkää määritelmät, jotka väittävät sisältävänsä "totuuksia" maailmasta. Toiseksi hyvin harva filosofi on oma-aloitteisesti katsonut olevansa jälkistrukturalisti, sen sijaan he ovat saaneet nimityksen muilta. Tämä tarkoittaa, ettei kukaan ole varsinaisesti määritellyt jälkistrukturalismin ohjelmanjulistusta. Näin voidaan väitellä siitä, mikä on jälkistrukturalismin todellinen luonne tai voidaanko sitä varsinaisesti pitää yhtenä filosofisena suuntauksena tai koulukuntana.
- Le post-structuralisme est un courant philosophique. Il s’inscrit comme une réaction au structuralisme, initiée par Jacques Derrida, dans les années soixante. S’élevant contre le formalisme intellectuel et dogmatique, il décentre la pensée, le sujet et instaure une théorie de la déconstruction dans l’analyse et le texte littéraires, livrant ce dernier à une pluralité de sens.
- Con il termine post-strutturalismo si indica la tendenza, in alcuni filosofi francesi degli anni sessanta e settanta, alla radicalizzazione e al superamento della prospettiva strutturalista in campo filosofico, psicoanalitico, politico e sociologico, in ottica neomarxista e nell'analisi del testo letterario. Il prefisso "post", che distingue questa corrente filosofica dallo strutturalismo, non va tuttavia interpretato come il segnale di una contrapposizione; piuttosto che opporsi agli esiti della riflessione strutturalista, infatti, questi pensatori hanno spinto alle estreme conseguenze i concetti e le modalità di svolgimento che le erano propri, fino a dissolverli in direzione decostruzionista, costruttivista, o in ogni caso relativista e postmodernista. Come corrente filosofica, pur non formando una vera e propria scuola (i suoi esponenti sono tuttavia legati fra di loro da molteplici rapporti biografici e accademici), si caratterizza per il rifiuto di attribuire al cogito cartesiano, al soggetto o all'uomo, qualsiasi privilegio gnoseologico o assiologico favorendo invece un'analisi delle forme simboliche, del linguaggio, come costitutive della soggettività piuttosto che come costituite da questa. Tipici dell'approccio post-strutturalista sono: la ripresa di motivi nietzscheani come la critica della coscienza e del negativo (Deleuze) o il progetto genealogico (Foucault), la radicalizzazione e il superamento della valutazione ontologica del linguaggio heideggeriana e una prospettiva anti-dogmatica e anti-positivista. Possono essere considerati post-strutturalisti o vicini a alle tesi post-strutturaliste anche: Giorgio Agamben, Jean Baudrillard, Judith Butler, Félix Guattari, Frederic Jameson, Sarah Kofman, Philippe Lacoue-Labarthe, Jean-Luc Nancy.
- ポスト構造主義(ポストこうぞうしゅぎ)は1960年後半~1980年後半ごろにフランスで誕生した思想運動の総称であり明確な定義や体系は存在しない。「反」構造主義ではなく、文字通り「post(~の後に)構造主義」と解釈すべきであるが、主にアメリカでの名称でありフランスではあまり用いられなかった。代表的な思想家はジャック・デリダ、ロラン・バルト、ジャン=フランソワ・リオタール、ジル・ドゥルーズなど。ただしこれら思想家の間には思想的な共通性や関連性は必ずしもなく、これらの思想家で自らをポスト構造主義者と規定した者は一人もいない。
- Het poststructuralisme is een filosofische denkrichting die ontstond in Frankrijk in de jaren '60 van de 20e eeuw, in reactie op (danwel als voortzetting van) het structuralisme. Als belangrijke auteurs binnen gelden Deleuze, Derrida, Lyotard en (met enig voorbehoud) Foucault. Er bestaat echter geen vaste afbakening van het poststructuralisme; er bestaat geen poststructuralistisch manifest of enige georganiseerde school waarmee denkers eenduidig als 'poststructuralist' kunnen worden aangemerkt. Daarmee is het eerder een stroming dan een methode. Evenwel kunnen een pleidooi voor de erkenning van diversiteit, een stellingname tegen totaliserende filosofie (de neiging om alomvattende filosofische systemen te bouwen) en reductionisme, alsmede een bepaalde literaire schrijfstijl als kenmerk genoemd worden. Vooral Hegels dialectiek is mikpunt van poststructuralistische kritiek. Zijn werken werden in Frankrijk bekend door Jean Hippolyte en Alexandre Kojève, die in de jaren '40 en '50 velen van de latere poststructuralisten opleidden. Als grote voorganger van de stroming geldt Friedrich Nietzsche met zijn kritiek van de moderniteit. Het poststructuralisme kwam op in de ook in Frankrijk 'roerige' jaren '60, die hun hoogtepunt vonden in de studentenopstand en stakingen van mei 1968. Verscheidene van de geassocieerde denkers waren ook zelf politiek of maatschappelijk geëngageerd.
- Poststrukturalisme er en retning innenfor samfunnsfag og humaniora. Retningen oppsto i Frankrike på 1960-tallet, med tenkere som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-François Lyotard og Roland Barthes som forgrunnsfigurer. Poststrukturalismen tar utgangspunkt i strukturalismen, men forkaster de fleste av strukturalismens konklusjoner. Poststrukturalismen danner grunnlaget for det som senere er blitt kalt postmodernismen. Poststrukturalistisk teori er blant annet vesentlig innenfor feministiske og postkolonialistiske samfunns-, kultur- og litteraturstudier. Poststrukturalismen er et forsøk på å kople sammen strukturalismen med andre deler av vår virkelighet. Det er således ikke bare strukturen på arbeidsplassen, i familien, i nabolaget, i økonomien osv. som bestemmer hvordan mennesker opptrer. Også andre sammenhenger i hverdagslivet der vi mennesker samspiller må trekkes inn i analysen. Den sosiale virkeligheten er en sosial konstruksjon (i. e sosial konstruksjon/konstruktivisme).
- Poststrukturalizm – metodologia badań literackich, powstała w wyniku kryzysu strukturalizmu, jako krytyczne spojrzenie na tę metodę naukową. Chociaż tendencje poststrukturalistyczne pojawiały się już wcześniej, za oficjalną datę powstania tej metodologii uznaje się rok 1966, kiedy to na Uniwersytecie Johna Hopkinsa w Baltimore odbyła się konferencja pt. "The Languages of Criticism and the Sciences of Man". Niektórzy badacze nie wyróżniają tej metodologii jako osobnej szkoły, uznając ją raczej za nurt wewnątrz strukturalizmu. Za czołowych przedstawicieli poststrukturalizmu, a jednocześnie jego inicjatorów, uznaje się Rolanda Barthes'a, Jacques'a Derridę i Michela Foucaulta.
- Pós-estruturalismo refere-se a uma tendência à radicalização e à superação da perspectiva estruturalista, observada entre os intelectuais franceses, tanto no campo propriamente filosófico, como psicanalítico, político e sociológico, na perspectiva neomarxista e na análise literária. Também podem ser considerados pós-estruturalistas ou próximos às teses pós-estruturalistas Giorgio Agamben, Jean Baudrillard, Judith Butler, Félix Guattari, Fredric Jameson, Julia Kristeva, Sarah Kofman, Philippe Lacoue-Labarthe e Jean-Luc Nancy. O prefixo pós não é todavia interpretado como sinal de contraposição ao estruturalismo. De fato, esses pensadores levaram às últimas conseqüências os conceitos e desenvolvimentos do estruturalismo, até dissolvê-los no desconstrutivismo, construtivismo ou no relativismo e no pós-modernismo. O movimento pós-estruturalista está intimamente ligado ao pós-modernismo - embora os dois conceitos não sejam sinônimos. O pós-estruturalismo instaura uma teoria da desconstrução na análise literária, liberando o texto para uma pluralidade de sentidos. A realidade é considerada como uma construção social e subjetiva. A abordagem é mais aberta no que diz respeito à diversidade de métodos. Em contraste com o estruturalismo, que afirma a independência e superioridade do significante em relação ao significado, os pós-estruturalistas vêem o significante e o significado como inseparáveis. Não se trata exatamente um movimento, e poucos desses pensadores aceitam o rótulo de 'pós-estruturalista' - criado por outros para designar genericamente um conjunto de diferentes reações ao estruturalismo. Conseqüentemente, nenhum dos ditos pós-estruturalistas se sentiu na obrigação de elaborar um "manifesto" do pós-estruturalismo. Como corrente filosófica, embora não constituindo propriamente uma "escola", o pós-estruturalismo carateriza-se pela recusa em atribuir ao cogito cartesiano, ao sujeito ou ao homem, qualquer privilégio gnoseológico ou axiológico, privilegiando, em vez disso, uma análise das formas simbólicas, da linguagem, mais como constituintes da subjetividade do que como constituídas por esta. São tipicas da abordagem pós-estruturalista a retomada dos temas nietzscheanos, como a crítica da consciência e do negativo (por Deleuze) ou o projeto genealógico (por Foucault), a radicalização e a superação da valorização ontológica da linguagem heideggeriana e uma perspectiva anti-dogmática e anti-positivista. De modo geral, os pós-estruturalistas rejeitam definições que encerrem verdades absolutas sobre o mundo. , pois a verdade dependeria do contexto histórico de cada indivíduo.
- Poststrukturalism en grupp teoribildningar med rötter i den strukturalistiska traditionen, starkt förknippad med franska språkvetare omkring 1960-talet och de närmaste årtiondena. De tidigaste poststrukturalisterna var Michel Foucault, Jacques Lacan, Claude Lévi-Strauss, Roland Barthes. Jacques Derrida räknas ibland till poststrukturalisterna men ibland kallas han dekonstruktionalist. Senare språkvetare och filosofer har tagit vissa postrukturalistiska drag, som till exempel Julia Kristeva, Jean-François Lyotard, och Jean Baudrillard. Poststrukturalismen uppstod delvis som en kritik av strukturalismen men på strukturalistiska grunder. Vad som tas avstånd från i strukturalismen är tron på en mening i strukturen; den absoluta sanningen förkastas som en konstruktion baserad på en metafysisk absolut närvaro och absolut frånvaro. Poststrukturalismen är radikalt antireduktionistisk. Den ser sökandet efter en yttersta princip eller beståndsdel som den metafysiska paradoxen. Det är icke-ursprunget som är det ursprungliga kan man tillspetsat uttrycka det. En närvaro är alltid märkt av en frånvaro, på så vis är en absolut närvaro omöjlig, och att reducera världen till en funktion av en grundläggande princip omöjlig. Karakteristiskt för den poststrukturalistiska metoden är dekonstruktion såsom den beskrevs av Derrida. I texter söks efter sprickor, motsättningar mellan vad som sägs och hur det sägs och falska binariteter. Alla poststrukuralister förespråkade dock inte denna metod, utan den kan snarast ses som en tillämpning och vidareutveckling av de ståndpunkter och slutsatser som de mer teoretiskt inriktade föregångarna stod för. Förhållandet mellan poststrukturalism och postmodernism är oklart. Kritiker till dessa brukar klumpa ihop dem, medan förespråkarna gör vissa distinktioner. Postmodernism har hävdats vara en tillämpning av poststrukturalismen. Postmodernism brukar också användas i vidare bemärkelse som namn på en epok.
- Postyapısalcılıkta Fenomenoloji'nin ya da Varoluşçu felsefe'nin ya da Analitik okul'un etkilerini ve iç-tartışmalarını görmek mümkündür. Buna rağmen bu teorik eğilimi yapısalcılık sonrası olarak görüp adlandırmanın sebebi, temelde bu alandaki düşüncelerin esas olarak yapısalcılıgın açtığı alan içinde oluşmuş olması dolayısıyladır. Disiplinler boyutunda ise birçok disiplin buraya akmaktadir: Dilbilim, Antropoloji, Psikanaliz, Sosyoloji özellikle belirtilebilir. Yapısalcılığın oldugu gibi, bu akımın da kaynağı Fransa'daki çalışmalardır asıl ve öncelikli olarak. Ve yine yapısalcılığın doğuşunda Dil sorununun oynadığı rol gibi, postyapısalcılığın köken tartışmasında da dil meselesi, yani Dil'in yapısı sorunu vardır. Ancak, bir akım demekle birlikte, postyapısalcılığın belirli bir anlamda indirgenebileceği belirli bir yorumu ya da konumunun olmadığı da belirtilmelidir.
- 後結構主義是指跟隨在結構主義覺醒之後出現的一套思想,它試圖去了解這個無法挽回地被分割成數個體系的世界。 後結構主義者與它的結構主義前輩最明顯不同的地方在於,他們拋棄了結構主義的簡化主義方法論。他們挑戰結構主義宣稱自己是能夠詮釋所有文本的批評後設語言(metalanguage),並且認為一個文本之外中立全知的觀點是不可能存在的。後結構主義者追求的是意符的無限扮演(play),並且不會給予任何一種閱讀方法比其他方法還要更高的地位。也因此,後結構主義領域中很少有互相一致的理論,但是每個理論都是從對結構主義的批判為起點。而後結構主義的研究是帶有政治性的,因為許多後結構主義者相信,我們認為我們居住的這個世界事實上只是一個社會建構,在當中有許多不同的意識形態推動著想要成為霸權。 一些主要的後結構主義者有德希達、傅柯、羅蘭·巴特(至少在後期的著作中)以及或許有爭議的布希亞。
|
| rdfs:comment
|
- Post-structuralism encompasses the intellectual developments of certain continental philosophers and sociologists who wrote within the tendencies of twentieth-century French philosophy. The movement is difficult to define or summarize, but may be broadly understood as a body of distinct responses to structuralism (hence the prefix "post").
- Der Begriff Poststrukturalismus kennzeichnet unterschiedliche geisteswissenschaftliche und philosophische Ansätze und Methoden, die Ende der 1960er Jahre zuerst in Frankreich entstanden. Die Abgrenzungen zum klassischen Strukturalismus eines Roman Jakobson, Ferdinand de Saussure oder Claude Lévi-Strauss und anderer werden von einzelnen Poststrukturalisten unterschiedlich bestimmt.
- El postestructuralisme és un moviment sorgit a França durant la dècada de 1960, com a crítica a l'estructuralisme. Dos autors molt importants d’aquest moviment foren Roland Barthes i Jacques Derrida. Barthes, originalment estructuralista, anà desenvolupant punts de vista postestructuralistes de forma progressiva.
- Postestructuralismo es un término usado para describir investigaciones, realizadas principalmente en Francia, que emergieron de mediados a finales de los años 1960 para poner en tela de juicio la primacía del estructuralismo en las ciencias humanas: antropología, historia, crítica literaria y filosofía, además del psicoanálisis. El término no parece originario de las investigaciones mismas, sino de los angloparlantes que las estudiaron posteriormente.
- Jälkistrukturalismi eli poststrukturalismi on laaja-alainen nimitys mannermaisen filosofian ja kriittisen teorian kehityssuuntauksille, jotka ovat saaneet alkunsa Ranskassa 1960-luvulla. Etuliite "jälki-" viittaa siihen, että monet jälkistrukturalistit, kuten Jacques Derrida, Michel Foucault ja Julia Kristeva, suhtautuivat hyvin kriittisesti strukturalismiin.
- Le post-structuralisme est un courant philosophique. Il s’inscrit comme une réaction au structuralisme, initiée par Jacques Derrida, dans les années soixante. S’élevant contre le formalisme intellectuel et dogmatique, il décentre la pensée, le sujet et instaure une théorie de la déconstruction dans l’analyse et le texte littéraires, livrant ce dernier à une pluralité de sens.
- Con il termine post-strutturalismo si indica la tendenza, in alcuni filosofi francesi degli anni sessanta e settanta, alla radicalizzazione e al superamento della prospettiva strutturalista in campo filosofico, psicoanalitico, politico e sociologico, in ottica neomarxista e nell'analisi del testo letterario.
- Het poststructuralisme is een filosofische denkrichting die ontstond in Frankrijk in de jaren '60 van de 20e eeuw, in reactie op (danwel als voortzetting van) het structuralisme. Als belangrijke auteurs binnen gelden Deleuze, Derrida, Lyotard en (met enig voorbehoud) Foucault. Er bestaat echter geen vaste afbakening van het poststructuralisme; er bestaat geen poststructuralistisch manifest of enige georganiseerde school waarmee denkers eenduidig als 'poststructuralist' kunnen worden aangemerkt.
- Poststrukturalisme er en retning innenfor samfunnsfag og humaniora. Retningen oppsto i Frankrike på 1960-tallet, med tenkere som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-François Lyotard og Roland Barthes som forgrunnsfigurer. Poststrukturalismen tar utgangspunkt i strukturalismen, men forkaster de fleste av strukturalismens konklusjoner. Poststrukturalismen danner grunnlaget for det som senere er blitt kalt postmodernismen.
- Poststrukturalizm – metodologia badań literackich, powstała w wyniku kryzysu strukturalizmu, jako krytyczne spojrzenie na tę metodę naukową. Chociaż tendencje poststrukturalistyczne pojawiały się już wcześniej, za oficjalną datę powstania tej metodologii uznaje się rok 1966, kiedy to na Uniwersytecie Johna Hopkinsa w Baltimore odbyła się konferencja pt. "The Languages of Criticism and the Sciences of Man".
- Pós-estruturalismo refere-se a uma tendência à radicalização e à superação da perspectiva estruturalista, observada entre os intelectuais franceses, tanto no campo propriamente filosófico, como psicanalítico, político e sociológico, na perspectiva neomarxista e na análise literária.
- Poststrukturalism en grupp teoribildningar med rötter i den strukturalistiska traditionen, starkt förknippad med franska språkvetare omkring 1960-talet och de närmaste årtiondena. De tidigaste poststrukturalisterna var Michel Foucault, Jacques Lacan, Claude Lévi-Strauss, Roland Barthes. Jacques Derrida räknas ibland till poststrukturalisterna men ibland kallas han dekonstruktionalist.
- Postyapısalcılıkta Fenomenoloji'nin ya da Varoluşçu felsefe'nin ya da Analitik okul'un etkilerini ve iç-tartışmalarını görmek mümkündür. Buna rağmen bu teorik eğilimi yapısalcılık sonrası olarak görüp adlandırmanın sebebi, temelde bu alandaki düşüncelerin esas olarak yapısalcılıgın açtığı alan içinde oluşmuş olması dolayısıyladır.
|