| dbpprop:abstract
|
- Marie Edme Patrice Maurice de Mac-Mahon, 1st Duc de Magenta, Marshal of France (13 July 1808 - 17 October 1893) was a French general and politician. He served as Chief of State of France from 1873 to 1875 and as the first president of the Third Republic, from 1875 to 1879.
- Marie Edme Patrice Maurice, Comte de Mac-Mahon, Duc de Magenta, war ein französischer General und Staatsmann, Marschall von Frankreich und zweiter Präsident der Dritten Republik. Er war seit 14. März 1854 mit Elisabeth Charlotte Sophie de la Croix verheiratet.
- Edme Patrice Maurice, comte de Mac-Mahon, duc de Magenta, príncep de Solférino, (Sully,, 13 de juliol 1808 - Montcresson Loiret, 8 d'octubre 1893 fou mariscal de França i primer President de la República francesa del 24 de maig de 1873 al 30 de gener de 1879. Era descendent d'una noble família irlandesa resident a Borgonya. El 1855 participà en la Guerra de Crimea, i fou decisiu en la victòria de Malakoff . El 1859, en la Guerra Austrosarda, fou artífex de la victòria de Magenta, que li reportà l'ennobliment per Napoleó III i el rang de mariscal. També fou governador d'Algèria on havia servit del 1834 al 1854, i el 1856 fou nomenat senador. Quan esclatà la Guerra francoprussiana fou cridat immediatament al continent, però no pogué evitar la desfeta francesa a Sedan, on fou fet presoner per les tropes de Helmuth von Moltke. El 1871 fou nomenat cap de l'exèrcit "versallès", encarregat de reprimir la Comuna de París. A causa de la seva popularitat, quan Adolphe Thiers fou destituït com a president provisional de França el 1873, fou nomenat per a substituir-lo. Un cop en el poder, la seva primera intenció fou restaurar la monarquia, raó per la qual s'acordà que el mandat presidencial fos de set anys, però hagué de nomenar caps de govern republicans com Jules Armand Dufaure i Jules Simon el 1876, i finalment, el 1875 s'aprovaria la constitució per la que es consolidava la Tercera República Francesa. Va tenir fortes picabaralles amb els polítics republicans, ja que era força conservador. El 1877 va nomenat cap de govern Albert, duc de Broglie i convocà noves eleccions. Però la victòria de l'esquerra a les eleccions del senat del 1879 provocà la seva dimissió. Fou substituït per Jules Grévy i es retirà al seu castell de Montcresson, on va morir.
- Marie Edme Patrice Maurice, hrabě de Mac Mahon, kníže de Magenta byl francouzský maršál a třetí prezident Francie od 24. května 1873 do 30. ledna 1879.
- Marie Edmé Patrice Maurice Mac-Mahon, conde de Mac Mahon, duque de Magenta y mariscal de Francia, 13 de julio1808 - 8 de octubre1893. Militar y político francés. Presidente de Francia, y el segundo de la Tercera República francesa, del 24 de mayo 1873 al 30 de enero 1879. Procede de una familia de ascendencia irlandesa, que emigró a Francia a finales del siglo XVII.
- Edme Patrice Maurice, comte de Mac-Mahon, duc de Magenta, prince de Solférino, Ranskan marsalkka, oli Ranskan kolmannen tasavallan ensimmäinen presidentti 1875–1879. Sullysta syntyisen oleva Patrice de Mac-Mahon oli aatelisperheensä 16. seitsemästätoista lapsesta. Hänen esi-isänsä olivat kotoisin Irlannista ja paenneet Jaakko II:n katolilaisten rangaistuslakeja. Ludvig XV aateloi isoisän Marquis d'Equillyksi.
- Patrice de Mac Mahon, comte de Mac Mahon, duc de Magenta, né le 13 juillet 1808 au château de Sully près d'Autun, mort le 17 octobre 1893 au château de la Forêt, à Montcresson, a été maréchal de France, et le 3 président de la République française, fonction qu'il a occupée du 24 mai 1873 au 30 janvier 1879.
- マクマオン伯爵およびマジェンタ公爵マリー・エドム・パトリス・モーリス・ド・マクマオン（Marie Edme Patrice Maurice de Mac-Mahon, comte de Mac-Mahon, duc de Magenta, 1808年7月13日 - 1893年10月16日）は、フランスの軍人、政治家。フランス第三共和政第2代大統領。ヨーロッパにおいて国家元首に就任した唯一のアイルランド系フランス人である。
- Marie Edmé Patrice Maurice markies de Mac-Mahon, hertog de Magenta was een Frans generaal en president van Ierse afkomst. Als generaal voerde MacMahon het bevel over de Keizerlijke troepen tijdens de Italiaanse oorlogen van Napoleon III. Hij versloeg de Oostenrijkse legers bij Magenta in 1861. In de Frans-Pruisische Oorlog van 1870 was hij minder succesvol: bij Sedan raakten zijn troepen omsingeld waarna hij moest capituleren. In 1873 werd hij president van de Derde Franse Republiek. Hij bleef echter een overtuigd monarchist, en toen de Senaat in 1879 een republikeinse meerderheid kreeg, trad hij af.
- Marie Edmé Patrice Maurice Mac-Mahon, duc de Magenta, var en franskmann av irsk avstamning. Han var Frankrikes statssjef og den første av Den tredje franske republikks presidenter. Før han ble statsjef hadde han en lysende militær karriere, først i Algerie, deretter under Krimkrigen og Den østerriksk-sardinske krig. Han var også en av de sentrale marskalker under den fransk-preussiske krig 1870-1871 (som Frankrike tapte), og var i 1871 med på å slå ned Pariserkommunen.
- Marie Edme Patrice Maurice de Mac-Mahon, diuk (duc) de Magenta (Marne), książę (prince) de Solferino – marszałek Francji i jej prezydent w latach 1873-1879. Mac Mahon był Francuzem pochodzenia irlandzkiego. Jest jedną z dwóch osób w historii pochodzącą z Irlandii, która była głową państwa na kontynencie. Drugim jest inny prezydent Francji, Charles de Gaulle, który miał również irlandzkie korzenie. Jego rodzina była w przeszłości zwolennikami obalonego w wyniku drugiej rewolucji angielskiej króla Jakuba II i z tej racji musiała po sukcesie rewolucji emigrować do Francji. Mac Mahon urodził się w Sully nieopodal Autun, ukończył akademię wojskową. Brał udział w walkach w Algierii, potem został komendantem Legii Cudzoziemskiej, w tej roli brał udział w wojnie krymskiej. Od roku 1852 pełnił funkcje generała dywizji. Walcząc na Krymie zdobył fort Małachowa pod Sewastopolem. Zasiadał w senacie II Cesarstwa w roku 1856. Mac-Mahon wyróżnił się podczas wojny francusko-austriackiej we Włoszech. W nagrodę otrzymał w 1859 roku tytuł marszałka i diuka Magenty. Sprawował funkcję gubernatora-generała Algierii od 1 września 1864 aż do wybuchu wojny francusko-pruskiej. Dowodził drugą armią pod Wörth, a następnie został wzięty do niewoli pod Sedanem. Powrócił w 1871 roku, walcząc jako dowódca armii wersalskiej i tłumiąc powstanie Komuny Paryskiej. Został wybrany prezydentem III Republiki (powstałej na gruzach II Cesarstwa Napoleona III) po obaleniu Louis Adolphe Thiersa. Podobnie jak jego poprzednik był zwolennikiem monarchii, ale w odróżnieniu od niego (zwolennika monarchii konstytucyjnej – orleańskiej) dążył do restauracji legitymistycznej i sam uważał się za "przejściowego przywódcę między powrotem Burbonów na ich prawowity tron". Po dramatycznym głosowaniu w Zgromadzeniu Narodowym, w którym jego stronnictwo klerykalno-monarchistyczne przegrało zaledwie jednym głosem walkę o obalenie Republiki . Nie poddał się i przygotował w roku 1873 obwołanie hrabiego Chambord królem poprzez decyzję senatu, w którym miał większość, ale plan runął, gdy Chambord odmówił uznania trójkolorowej flagi republiki i współrządzenia z parlamentem. Mac-Mahon zaczął wtedy, jak pokaźna część legitymistów, popierać restaurację cesarstwa Bonapartych z Napoleonem IV jako monarchą. Rok przed upływem swej siedmioletniej kadencji Mac-Mahon podał się do dymisji. Jego następcą został przekonany republikanin Jules Grevy, Republika została utrwalona. Mac Mahon zmarł 16 października 1893 roku na zamku Montcresson, Loiret. Pochowany został w Kościele Inwalidów w Paryżu.
- Edme Patrice Maurice, conde de Mac-Mahon, duque de Magenta e príncipe de Solférino, foi marechal da França e presidente da República francesa entre 24 de maio de 1873 e 30 de janeiro de 1879. Sai de Saint-Cyr e participa nas campanhas da Argélia. Legitimista por natureza, serve lealmente os diferentes regimes, distinguindo-se durante as guerras da Criméia e da Itália. Após a vitória de Magenta, recebe a patente de marechal e o título de duque. Foi governador-geral da Argélia de 1864 a 1870, onde foi encarregado de aplicar a política do "reino árabe". Na guerra de 1870, foi colocado à cabeça do primeiro corpo da armada do Reno, tendo sido esmagado pela superioridade numérica das forças inimigas em Wissembourg e em Froeschwiller. Após ter organizado o seu exército, o governo impõe-lhe que vá em socorro de Bazaine, sendo cercado em Sedan, onde foi ferido e feito prisioneiro. Mac-Mahon acaba por ser libertado a pedido de Thiers, que lhe confia o exército de Versalhes contra a Comuna. Apesar de monarquista, aceitou a presidência da República, esperando que as condições para a Restauração fossem realizadas. As eleições de 20 de Fevereiro de 1876 elegeram uma maioria republicana, tendo Mac-Mahon aceite os presidentes do Conselho eleitos. A Assembleia é dissolvida em 25 de Junho de 1877 e o governo prepara novas eleições. Estas dão a maioria ao republicanos. O marechal acaba por renunciar em 1879 devido a problemas com o governo. Enquanto presidente de França, em 1875, Mac-Mahon decidiu a favor de Portugal numa disputa com a Grã-Bretanha relativamente à posse da região sul de Moçambique.
- Мак-Маго́н, Мари-Эдм-Патрис-Морис де (по-французски произносится Мак-Мао́н), — граф, герцог Маджентский, французский военачальник и политический деятель, сенатор, Маршал Франции. По убеждениям монархист, согласился стать временным президентом Франции, но остался у власти и после принятия республиканской конституции.
- Marie Edme Patrice Maurice Mac-Mahon, född 13 juni 1808 på slottet Sully i dep. Saône-et-Loire, död 17 oktober 1893 på La Forest vid Montargis, fransk militär; hertig av Magenta, marskalk av Frankrike 1859, president 1873-1879. Mac-Mahon tillhörde en irländsk familj, som mot slutet av 1600-talet slog sig ned i Frankrike. Mac-Mahon, vars far var pär av Frankrike och kung Karl X:s personlige vän, genomgick krigsskolan i och utnämndes 1830 till officer vid 4:e husarregementet. Efter att ha deltagit i expeditionen till Algeriet samma år bevistade han som general Achards adjutant Antwerpens belägring och befordrades 1833 till kapten. År 1835 återvände han till Algeriet, där han vid Constantines belägring 1837 visade lysande tapperhet och svårt sårades. Hans bedrifter förde honom raskt framåt, så att han redan 1845 blev överste, 1848 brigadgeneral och 1852 divisionsgeneral. I spetsen för 1:a infanteridivisionen av 2:a armékåren (marskalk Bosquets kår) avgick han 1855 till Krim och satte där genom stormningen av Malakov (8 september 1855), nyckeln till Sevastopol, kronan på sina bedrifter. "Jag är där, jag blir där" (J’y suis, j’y reste) uppges han från det stormade Malakovtornet ha svarat, då överbefälhavaren lät meddela, att ryssarna gjort förberedelser att spränga det i luften. Själv bestred han emellertid senare sannolikheten av, att han skulle ha fällt dessa sedan bevingade ord. Hans bedrift belönades med bl.a. senatorsvärdighet (1856). År 1857 deltog han under marskalk Randon i det svåra fälttåget mot kabylerna och blev 1858 befälhavare för hela den i Algeriet förlagda krigsstyrkan både till lands och till sjöss. År 1859 togs hans verksamhet i anspråk i Italien. I spetsen för 2:a armékåren gick han 2 juni vid Turbigo över Ticino och anföll 4 juni österrikarna norrifrån, medan återstoden av armén ryckte fram från väster längs stora vägen mot Magenta. Ställningen var farlig, men Mac-Mahon samlade sina krafter, under det att österrikarna splittrade sina, och avgjorde slaget genom anfallet mot själva staden Magenta. På slagfältet utnämndes han till marskalk och hertig. I drabbningen vid Solferino, 24 juni samma år, hade han sin plats i centern och stormade med sin kår byn Cavriana. År 1861 representerade den nye hertigen kejsar Napoleon III vid preussiske kungen Vilhelms kröning, varvid han utvecklade en utomordentlig ståt. Han utnämndes 1862 till befälhavare för 3:e armékåren och flyttades 1864 som generalguvernör till Algeriet. Vid utbrottet av kriget med Tyskland, 1870, ställdes Mac-Mahon i spetsen för 1:a armékåren, som samlades i Strasbourg, och fick även 5:e och 7:e kårerna under sitt befäl. Utan kännedom om fienden och underskattande dennes egenskaper, utsatte Mac-Mahon sin svaga styrka för att vid Wörth bli fullständigt slagen 6 augusti, varpå följde ett brådstörtat återtåg till Châlons. Där organiserades en ny armé, som fick Mac-Mahon till högste befälhavare. Han ville med denna armé dra sig tillbaka mot Paris för att med stöd av denna starka fästning återuppta striden, men av politiska skäl yrkade kejsarinnan och regeringen enträget på, att Mac-Mahon skulle marschera norrut till den i Metz inneslutne Bazaines understöd. Den tappre, ridderlige och sin härskare tillgivne generalen saknade tillräcklig fasthet för att motsätta sig en plan, vars stora vådor han mer än väl insåg. Rörelsen var illa förberedd och utfördes med långsamhet. Fransmännen trängdes alltmera åt norr, tills de slutligen blev instängda vid Sedan. Där upptogs striden 1 september mot den överlägsne fienden, utan någon närmare bestämd plan. Mac-Mahon sårades genast i drabbningens början i låret av en granatskärva, så att han måste lämna befälet. Då fransmännen ej lyckades slå sig igenom, nödgades de ingå en kapitulation, enligt vilken hela Mac-Mahons armé och kejsaren, som vistades vid densamma, gav sig fångna. Mac-Mahon följde sin armé i fångenskapen och ställdes efter sitt frigivande (i mars 1871) i spetsen för den s.k. Versaillesarmén med uppgift att kuva kommunupproret i Paris, vilket även skedde, sedan han 28 maj intagit staden. Mac-Mahons anseende var vid denna tid utomordentligt, och han drogs mot sin vilja in i det politiska livet. Flera departement erbjöd honom, ehuru förgäves, kandidatur vid fyllnadsvalen till nationalförsamlingen i juli 1871 och januari 1872, och utan eget åtgörande, eller snarare mot sin önskan, valdes han 24 maj 1873 till chef för verkställande makten efter Thiers, som samma dag störtats av den klerikal-monarkistiska majoriteten i nationalförsamlingen. Vänstern deltog ej i valet, och Mac-Mahon valdes med 390 röster vid ett sammanträde, vari 721 nationalförsamlingsmedlemmar var närvarande. Han förklarade genast, att han skulle med kraft och beslutsamhet upprätthålla den då bestående ordningen, tills nationen bestämt sig för en statsform. Och ehuru i botten monarkiskt sinnad, stod han utanför de legitimistiska underhandlingar, som hösten 1873 tycktes leda till ett kungadöme under greven av Chambord. Han avböjde sålunda ett av greven, som i hemlighet kommit till Versailles, begärt samtal (10 november), och man har lagt i hans mun de orden, att chassepotgevären skulle brunnit av utav sig själva och att han ej längre kunde svara för ordningen på gatorna och för disciplinen inom armén, om den vita fanan vecklats ut bredvid trikoloren. Den 19 november 1873 gavs med 383 röster mot 317 den verkställande makten åt Mac-Mahon på sju år (det s.k. septennatet). Ännu hade ej någon definitiv statsform blivit antagen. Mac-Mahon betonade återigen vid flera tillfällen, att han skulle försvara "de bestående institutionerna", vilket ej uppskattades av den yttersta högern, som önskade att han skulle medverka till en monarkisk restauration. Trots detta var han i själva verket mest benägen för en högerpolitik, att han ville stödja sig på "moderata av alla partier", såsom han själv sade. Hans kabinett utgjordes en tid därefter av monarkiskt sinnade män (ministärerna Broglie, Cissey och Buffet), som höll strängt efter republikanerna, även sedan den republikanska statsformen definitivt antagits genom nationalförsamlingens beslut av 30 januari och 25 februari 1875. Först i Dufaures kabinett (februari 1876) fick det republikanska elementet en representant, och i december 1876 såg Mac-Mahon sig tvungen att utse den utpräglade republikanen Jules Simon till konseljpresident. Men då denne inte gjorde någon insaga mot deputeradekammarens skarpa protester och anmärkningar med anledning av de klerikalas bearbetningar inom landet, gav Mac-Mahon honom i sin bekanta skrivelse av 16 maj 1877 en vink att avgå, tog en klerikal-monarkistisk ministär (Broglie, Fourtou m. fl. ) och fick senatens tillstånd att upplösa deputeradekammaren. Under den stormiga valstrid, som följde under sommaren och i vilken Mac-Mahon personligen deltog på högersidan, riktade Gambetta till honom sin beryktade uppmaning att "avgå eller underkasta sig" (se démettre ou se soumettre). Men i ett manifest till nationen av 19 september förklarade Mac-Mahon, "att han skulle stanna kvar på sin post för att med senatens hjälp försvara de konservativa intressena". Valen 14 oktober gav emellertid oppositionen seger (335 republikaner; 198 antirepublikaner, splittrade i fyra grupper). Mac-Mahon måste avskeda ministären av 16 maj och tog sig nya rådgivare - utom kammaren (expeditionsministären Rochebouet). Då kammaren förklarade sig icke kunna träda i något slags förbindelse med detta kabinett, blev krisen allvarsam. Mac-Mahon ämnade avgå, men lät sig övertalas att stanna och uppdrog 13 december 1877 åt Dufaure att bilda ett kabinett av majoritetsmedlemmar. Mac-Mahon förklarade visserligen dagen därefter för nationalförsamlingen, att "valen av 14 oktober ånyo bekräftat landets förtroende till den republikanska statsformen" och att han "ställde sig landets svar till efterrättelse"; men situationen var honom plågsam, och 30 januari 1879, sedan vänsterpartiet vid de partiella valen till senaten fått tillväxt även i denna församling, nedlade han sitt ämbete, begagnande som förevändning en konflikt med ministären angående det högre militärbefälet. Samma dag valdes Grévy till hans efterträdare. Åtnjutande alla partiers aktning, drog Mac-Mahon sig tillbaka ur det politiska livet, i vilket han sedan dess ej tog någon del. Mac-Mahon, som en gång av greven av Chambord kallades "våra tiders Bayard", var en tapper krigare, varmt fosterlandsälskande och alltid strävande att lojalt fylla sin plikt mot nationen; i politiken kunde hans av alla erkända välmening emellertid ej ersätta frånvaron av den statsmannabegåvning, som hade krävts för en självständig personlig insats i de kritiska förhållandena under hans presidentskap. Bildstoder av honom har rests i Paris och på Magentas slagfält (1895).
- 玛利·埃德姆·帕特里斯·莫里斯·德·麦克马洪，馬真塔公爵（Marie Edme Patrice Maurice de Mac-Mahon, Duc de Magenta，1808年7月13日－1893年10月16日），法國軍人，法兰西第三共和国第二任總統（1873年—1879年）。在克里米亞戰爭及義大利馬真塔戰役（1859）中揚名，被升為法國元帥，并受封為馬真塔公爵（duc de Magenta）。 他是詹姆斯黨的愛爾蘭家族後裔，於1827年展開軍旅生涯，1864～1870年間擔任阿爾及利亞總督，後來又在普法戰爭中擔任指揮官。他也是凡爾賽軍司令，這支軍隊於1871年擊敗了巴黎公社起義。1873年，阿道夫·梯也尔辭去總統職務之後，他被選為總統。他在總統任內頒布了1875年憲法。之後發生了憲法危機，麥克馬洪辭職，由議會接管、主控政府。
|
| rdfs:comment
|
- Marie Edme Patrice Maurice de Mac-Mahon, 1st Duc de Magenta, Marshal of France (13 July 1808 - 17 October 1893) was a French general and politician. He served as Chief of State of France from 1873 to 1875 and as the first president of the Third Republic, from 1875 to 1879.
- Marie Edme Patrice Maurice, Comte de Mac-Mahon, Duc de Magenta, war ein französischer General und Staatsmann, Marschall von Frankreich und zweiter Präsident der Dritten Republik. Er war seit 14. März 1854 mit Elisabeth Charlotte Sophie de la Croix verheiratet.
- Edme Patrice Maurice, comte de Mac-Mahon, duc de Magenta, príncep de Solférino, (Sully,, 13 de juliol 1808 - Montcresson Loiret, 8 d'octubre 1893 fou mariscal de França i primer President de la República francesa del 24 de maig de 1873 al 30 de gener de 1879. Era descendent d'una noble família irlandesa resident a Borgonya. El 1855 participà en la Guerra de Crimea, i fou decisiu en la victòria de Malakoff .
- Marie Edme Patrice Maurice, hrabě de Mac Mahon, kníže de Magenta byl francouzský maršál a třetí prezident Francie od 24. května 1873 do 30. ledna 1879.
- Marie Edmé Patrice Maurice Mac-Mahon, conde de Mac Mahon, duque de Magenta y mariscal de Francia, 13 de julio1808 - 8 de octubre1893. Militar y político francés. Presidente de Francia, y el segundo de la Tercera República francesa, del 24 de mayo 1873 al 30 de enero 1879. Procede de una familia de ascendencia irlandesa, que emigró a Francia a finales del siglo XVII.
- Edme Patrice Maurice, comte de Mac-Mahon, duc de Magenta, prince de Solférino, Ranskan marsalkka, oli Ranskan kolmannen tasavallan ensimmäinen presidentti 1875–1879. Sullysta syntyisen oleva Patrice de Mac-Mahon oli aatelisperheensä 16. seitsemästätoista lapsesta. Hänen esi-isänsä olivat kotoisin Irlannista ja paenneet Jaakko II:n katolilaisten rangaistuslakeja. Ludvig XV aateloi isoisän Marquis d'Equillyksi.
- Patrice de Mac Mahon, comte de Mac Mahon, duc de Magenta, né le 13 juillet 1808 au château de Sully près d'Autun, mort le 17 octobre 1893 au château de la Forêt, à Montcresson, a été maréchal de France, et le 3 président de la République française, fonction qu'il a occupée du 24 mai 1873 au 30 janvier 1879.
- マクマオン伯爵およびマジェンタ公爵マリー・エドム・パトリス・モーリス・ド・マクマオン（Marie Edme Patrice Maurice de Mac-Mahon, comte de Mac-Mahon, duc de Magenta, 1808年7月13日 - 1893年10月16日）は、フランスの軍人、政治家。フランス第三共和政第2代大統領。ヨーロッパにおいて国家元首に就任した唯一のアイルランド系フランス人である。
- Marie Edmé Patrice Maurice markies de Mac-Mahon, hertog de Magenta was een Frans generaal en president van Ierse afkomst. Als generaal voerde MacMahon het bevel over de Keizerlijke troepen tijdens de Italiaanse oorlogen van Napoleon III. Hij versloeg de Oostenrijkse legers bij Magenta in 1861. In de Frans-Pruisische Oorlog van 1870 was hij minder succesvol: bij Sedan raakten zijn troepen omsingeld waarna hij moest capituleren. In 1873 werd hij president van de Derde Franse Republiek.
- Marie Edmé Patrice Maurice Mac-Mahon, duc de Magenta, var en franskmann av irsk avstamning. Han var Frankrikes statssjef og den første av Den tredje franske republikks presidenter. Før han ble statsjef hadde han en lysende militær karriere, først i Algerie, deretter under Krimkrigen og Den østerriksk-sardinske krig. Han var også en av de sentrale marskalker under den fransk-preussiske krig 1870-1871 (som Frankrike tapte), og var i 1871 med på å slå ned Pariserkommunen.
- Marie Edme Patrice Maurice de Mac-Mahon, diuk (duc) de Magenta (Marne), książę (prince) de Solferino – marszałek Francji i jej prezydent w latach 1873-1879. Mac Mahon był Francuzem pochodzenia irlandzkiego. Jest jedną z dwóch osób w historii pochodzącą z Irlandii, która była głową państwa na kontynencie. Drugim jest inny prezydent Francji, Charles de Gaulle, który miał również irlandzkie korzenie.
- Edme Patrice Maurice, conde de Mac-Mahon, duque de Magenta e príncipe de Solférino, foi marechal da França e presidente da República francesa entre 24 de maio de 1873 e 30 de janeiro de 1879. Sai de Saint-Cyr e participa nas campanhas da Argélia. Legitimista por natureza, serve lealmente os diferentes regimes, distinguindo-se durante as guerras da Criméia e da Itália. Após a vitória de Magenta, recebe a patente de marechal e o título de duque.
- Мак-Маго́н, Мари-Эдм-Патрис-Морис де (по-французски произносится Мак-Мао́н), — граф, герцог Маджентский, французский военачальник и политический деятель, сенатор, Маршал Франции.
- Marie Edme Patrice Maurice Mac-Mahon, född 13 juni 1808 på slottet Sully i dep. Saône-et-Loire, död 17 oktober 1893 på La Forest vid Montargis, fransk militär; hertig av Magenta, marskalk av Frankrike 1859, president 1873-1879. Mac-Mahon tillhörde en irländsk familj, som mot slutet av 1600-talet slog sig ned i Frankrike. Mac-Mahon, vars far var pär av Frankrike och kung Karl X:s personlige vän, genomgick krigsskolan i och utnämndes 1830 till officer vid 4:e husarregementet.
|
![[RDF Data]](/statics/sw-cube.png)
