The Ostrogoths (Latin: Ostrogothi or Austrogothi) were a branch of the later Goths (the other major branch being the Visigoths). The Ostrogoths, under Theoderic the Great, established a kingdom in Italy in the late 5th and 6th centuries. The Ostrogoths traced their origins to the Greutungi and a semi-legendary kingdom north of the Black Sea in the 3rd and 4th centuries.

PropertyValue
dbpedia-owl:abstract
  • Les Ostrogoths étaient une des deux fractions des Goths, peuple germanique venu des confins de la Baltique et établi au IV siècle en Ukraine et en Russie méridionale, au nord de la mer Noire - l'autre fraction étant celle des Wisigoths. Ils jouèrent un rôle considérable dans les événements de la fin de l'Empire romain.
  • Ostrogoci, Goci wschodni lub Greutungowie (dosł. "ludzie stepu") – jedno z plemion germańskich. W 378 r. n.e. Ostrogoci wspomogli Wizygotów w bitwie pod Adrianopolem, w wyniku której zginął cesarz rzymski Walens. Nowy cesarz zgodził się na zamieszkanie przez Ostrogotów Dacji i Mezji pod warunkiem, że nie będą nękać Konstantynopola.
  • Gli Ostrogoti (in latino Ostrogothi o Austrogothi) erano il ramo orientale dei Goti, una tribù germanica che influenzò gli eventi politici del tardo Impero Romano. Sconfissero Odoacre, che aveva deposto Romolo Augustolo, ultimo Imperatore Romano d'Occidente, e si insediarono in Italia. Furono poi sconfitti dai Bizantini. Erano denominati dai Romani col generico termine di "Barbari".
  • 東ゴート族(Ostrogoths)はゲルマン人の一派。
  • Os ostrogodos eram um ramo dos godos, povo germânico que, segundo Jordanes, surgiu na região meridional da Escandinávia. Esse povo originalmente era um povo unificado mas acabou por dividir-se em dois ramos: visigodos (que significa "godos do oeste") e ostrogodos (que significa "godos do leste"). Nenhuma outra fonte primária menciona esta longa migração, que poderia ter-se iniciado no Báltico ou no Mar Negro e é possível que os godos tenham se desenvolvido como um povo distinto dos demais bárbaros nas fronteiras do Império Romano . Os godos, segundo Jordanes, se distinguiam por usarem escudos redondos e espadas curtas e obedecerem fielmente a seus reis. A única fonte da história inicial dos godos é a Getica de Jordanes, um resumo de Libri XII De Rebus Gestis Gothorum, história escrita por Cassiodoro, em doze volumes, por volta de 530. A obra de Cassiodoro perdeu-se e Jordanes nem mesmo deve tê-la em mãos para consulta, portanto esta fonte primária deveria ser considerada com cuidado. Cassiodoro estava no lugar certo para escrever sobre os godos, por ser ele um dos principais ministros de Teodorico o Grande, que certamente havia ouvido algumas das canções góticas que falavam de suas origens tradicionais.
  • Ostrogoter eller östgoter (lat. ostrogothi, l. ostrogothæ) var ett av de två huvudfolken bland goterna som är kända sedan år 291. Det självbeskrivande namnet ostrogoter (först nämnt på 390-talet som Greutungi-Ostrogothi) har betydelsen den uppgående solens goter, från vilken de sekundära tolkningarna "öst-" och "de lysande" senare härletts. Redan i början av 400-talet försvann beteckningen Greutungi som betydde ungefär "de som bor på stäpper och grusstränder" och som hörde ihop med det gamla namnet på Visigoterna: Tervingi (skogsbor). Sidonius Apollinaris nämner 456 att ostrogoterna är ättlingar till det folk som Ammianus Marcellinus omkring 395 hade skrivit om och då kallat Greutungi. Det största verket om ostrogoternas historia av Cassiodorus har gått förlorat, men sammanfattas av Jordanes i Getica. En annan källa är Prokopios. Redan i början av 200-talet anlände de första goterna till Svarta havet, efterföljda av gepider och heruler. Goternas förtrupp begav sig snart därifrån och bosatte sig vid Donaus mynning, och denna stam var de senare så ryktbara visigoterna. Goterna och herulerna anföll sedan Romarriket både till lands och till sjöss ett flertal gånger och försökte erövra Konstantinopel, Aten m. fl. Deras anfallande flottor "räknade ofta så många fartyg att de mer kunde betraktas som flytande kungariken än som sjörövareskader". År 268 kommer främst herulerna tillbaka men besegras av kejsar Claudius II, och sammanlagt stupar drygt 100 000 goter, varefter Moesien och Thracien åter blir romerska besittningar. Sedan Dacien (motsvarande ett område som utgör nuvarande östra Ungern, Moldavien, stora delar av Rumänien och de nordligaste delarna av Serbien och Bulgarien) givits åt goterna, lyckades ostrogoterna småningom underkuva en mängd germanska, slaviska och finskugriska folk norr om Donau, så att de under Ermanarik efter år 350 slutligen kanske kom att härska ända upp mot Östersjön. Ermanariks stora, men löst hopfogade välde störtade emellertid samman vid hunnernas anstormande 375, och ostrogoterna blev själva lydfolk under dessa, tidvis med, tidvis utan egna kungar. Efter hunnerkonungen Attilas tåg till Gallien, vid vilket ostrogoterna måste medverka, lösgjorde de sig emellertid från det hunniska oket och fick såsom romerska foederati (bundsförvanter) slå sig ned i Pannonia (västra Ungern). Den vidare historien fram till Theoderiks död finns beskriven i artikeln om Theoderik den store. Efter Theoderiks död år 526 störtade även detta ostrogotiska välde samman, och följdes av en tid av upplösning som ledde till ostrogoternas nästan fullständiga förgörelse. Theoderiks dotter Amalasuntha fick förestå sin omyndige son Athalaric men retade sina gotiska undersåtar genom att gynna den romerska befolkningen och då hon sökt stöd hos den bysantinske kejsar Justinianus I och låtit mörda huvudmännen för den gotiska oppositionen bemäktigade sig vid Athalarics död år 534 hennes släkting Theodahad kronan och lät döda Amalasuntha. Detta gav kejsar Justinianus förevändning att sända Belisarius med en armé till Italien (535). Theodahad avsattes och dödades sedan det ryktats att han i hemlighet stått i samförstånd med fienden, och Witigis (lat. Vitiges) valdes till kung samt gifte sig med Athalarics syster Mathasuentha. Rom föll i Belisarius händer genom de romerska invånarnas försorg, och trots en årslång belägring (feb. 537-mars 538) lyckades inte Witigis återta staden. Witigis erbjöd frankerna de ostrogotiska besittningarna i Gallien men detta fick som enda resultat att frankerna stärktes i sin ambition att permanenta sin närvaro i Italien - Belisarius avvärjde detta och belägrade 539 Witigis i Ravenna. Under belägringen av Ravenna anlände fredsbud från kejsar Justinianus, kanske tack vare att Witigis lyckats hetsa perserna till krig mot denne. Belisarius fortsatte dock belägringen på eget bevåg. Ostrogoterna erbjöd då Belisarius kronan och han låtsades ta emot erbjudandet, varefter han bemäktigade sig Ravenna 540 och sedan avseglade med Witigis, dennes gemål och den ostrogotiska kungaförmögenheten, till Konstantinopel. Ildibad valdes då till ny ostrogotsk kung, varpå han omgående mördades, och rugiern Erarik bemäktigade sig tronen, mördades, och efterträddes av Ildibads brorson Totila (lat. Badvila). Totila drog nytta av Belisarius frånvaro och lyckades erövra större delen av Italien. Justinianus återgav då Belisarius befälet år 544 för att denne skulle rädda Rom, men gav honom inte tillräckliga resurser för att fullgöra uppdraget. 546 lyckades Totila inta Rom, men vågade inte utsätta sig för belägring utan utrymde staden efter att ha störtat en del av dess murar. Belisarius återintog Rom och Totila belägrade honom ånyo men utan att lyckas inta staden. När kejsaren inte skickade förstärkning utverkade Belisarius sin återkallelse 549 och Totila kunde återigen besätta Rom och därefter söka fred med kejsaren. Istället skickade Justinianus 551 en betydande armé under Narses, som 552 vid Taginæ i Umbrien besegrade goterna, varvid Totila omkom. Den siste ostrogotiske kungen skulle bli Teja, som slutligen omkom samma år efter att hans här huggits ner så när som på 1000 man vid foten av Vesuvius. De överlevande fick fri lejd ut ur Italien. Vissa fasta platser var ännu i ostrogotisk besittning och styrkor från dessa förenade sig 552-553 med en frankisk-alemannisk här som ryckte in i Italien, men Narses besegrade denna här vid Capua och därmed var erövringen av Italien fullbordad.
  • The Ostrogoths (Latin: Ostrogothi or Austrogothi) were a branch of the later Goths (the other major branch being the Visigoths). The Ostrogoths, under Theoderic the Great, established a kingdom in Italy in the late 5th and 6th centuries. The Ostrogoths traced their origins to the Greutungi and a semi-legendary kingdom north of the Black Sea in the 3rd and 4th centuries. Invading southward from the Baltic Sea, the Ostrogoths, at the time known as the Greuthungi, built up a huge empire stretching from the Dniester to the Volga River and from the Black Sea to the Baltic shores. The Ostrogoths were probably literate in the 3rd century, and their trade with the Romans was highly developed. Their Danubian kingdom reached its zenith under King Ermanaric, who is said to have committed suicide at an old age when the Huns attacked his people and subjugated them about 370. After their subjugation by the Huns, little is heard of the Ostrogoths for about 80 years, after which they reappear in Pannonia on the middle Danube River as federates of the Romans. However, a pocket remained behind in the Crimea when the bulk of them moved to central Europe, and these Crimean Ostrogoths existed until at least the 16th century. After the collapse of the Hun empire after the Battle of Nedao (453), the Ostrogoths under Theoderic the Great first moved to Moesia (c. 475–488) and later conquered the Italian Kingdom of the German warrior Odoacer. Theoderic became king of the Ostrogothic Kingdom in 493 and died in 526. A period of instability then ensued, tempting the Eastern Roman Emperor Justinian to declare war on the Ostrogoths in 535 in an effort to restore the former western provinces of the Roman Empire. Initially, the Byzantines were successful, but under the leadership of Totila, the Goths reconquered most of the lost territory until Totila's death at the Battle of Taginae. The war lasted for almost 20 years and caused enormous damage and depopulation of Italy. The remaining Ostrogoths were absorbed into the Lombards who established a kingdom in Italy in 567 AD.
  • Los ostrogodos fueron un pueblo germánico procedente de la división que sufrieron los godos a raíz de las invasiones de los hunos, hacia el año 370 de n.e.. Los ostrogodos constituyeron un vasto reino al este del río Dniéster, en las tierras alrededor del mar Negro (lo que hoy es parte de la actual Ucrania y Bielorrusia). Los visigodos fueron los godos del occidente, cuyo dominio territorial se extendía desde el Dniéster hasta el Danubio. Los ostrogodos estuvieron sometidos a los hunos desde 375, en que vencen al rey Hermanarico, hasta la muerte de Atila, ocurrida en 453, cuando recobraron su independencia y se establecieron como un pueblo federado de Roma. Posteriormente se les unieron otros godos que habían huido de sus tierras a la llegada de los hunos. En el año 474 fue elegido rey Teodorico, el más conocido de los monarcas ostrogodos. Hubo varios períodos de guerras y treguas entre él y el emperador bizantino Zenón. En el año 488, Teodorico invadió Italia y en 493 derrotó y dio muerte en Adda a Odoacro, rey de los hérulos. Tras su muerte en el año 526, la situación se volvió tan violenta que en el 535 el emperador bizantino Justiniano I envió a su general Belisario en contra de los ejércitos ostrogodos en Italia. La superioridad del ejército bizantino fue la clave para el exterminio y el aplastamiento de la resistencia ostrogoda. Este pueblo fue finalmente asimilado en forma gradual por otras tribus germánicas, tales como los vándalos y los francos.
  • De Ostrogoten (Ostragoten, Oostgoten) vormden samen met de Visigoten de twee hoofdgroepen waarin de (Oost-)Germaanse stam der Goten zich splitste. Volgens de klassieke geschiedschrijvers werd vanaf circa 270 onderscheid gemaakt tussen de twee Gotische stammen. De Ostrogoten werden ook wel Oostgoten genoemd ter onderscheiding van de Visigoten of Westgoten. Deze benaming is echter omstreden. Vermoedelijk zijn de benamingen ontstaan op basis van de verschillende gebieden waarin de Goten zich hadden gevestigd.
  • Остго́ты (остроготы или грейтунги) — древнегерманское племя, составлявшее восточную ветвь готского племенного объединения, распавшегося к середине III века на две племенные группы: вестготов и остготов. Наряду с лангобардами остготы считаются одними из далеких предков современных итальянцев.
  • 東哥德人(Ostrogoths)也译作東哥特人,哥德人的一個分支,3世紀時曾在黑海北邊建立一個帝國。5世紀末在義大利建立東哥德王國。東哥德人自波羅的海地區向南擴張,建起一個其幅員由頓河至德涅斯特河(在今烏克蘭西部)的大帝國。在4世紀時期,臻於鼎盛。被匈奴人武力入侵征服(374年)後,大部分东哥特人臣服匈人,成为匈人的民众,后一些東哥德人沿頓河(450年?)定居。后匈人在454年灭亡之后大部分東哥德人在狄奧多里克領導下入侵亚平宁半岛。493年狄奧多里克稱義大利王。东罗马帝国皇帝查士丁尼一世征伐东哥特王国達二十年(535年?-554年),終徹底敗於东罗马帝國。此後東哥德人即不復以一個民族存在於世。 而有一部份的東哥德人遷移至克里米亞半島,所使用的語言形成了克里米亚哥德语,但是約十六世紀末其語言消亡,現代居住當地的東哥德人已經屬於斯拉夫化的德國人。
dbpedia-owl:thumbnail
dbpedia-owl:wikiPageExternalLink
dbpedia-owl:wikiPageID
  • 22428 (xsd:integer)
dbpedia-owl:wikiPageInLinkCount
  • 835 (xsd:integer)
dbpedia-owl:wikiPageOutLinkCount
  • 215 (xsd:integer)
dbpedia-owl:wikiPageRevisionID
  • 544458525 (xsd:integer)
dbpprop:hasPhotoCollection
dcterms:subject
rdf:type
rdfs:comment
  • Les Ostrogoths étaient une des deux fractions des Goths, peuple germanique venu des confins de la Baltique et établi au IV siècle en Ukraine et en Russie méridionale, au nord de la mer Noire - l'autre fraction étant celle des Wisigoths. Ils jouèrent un rôle considérable dans les événements de la fin de l'Empire romain.
  • Ostrogoci, Goci wschodni lub Greutungowie (dosł. "ludzie stepu") – jedno z plemion germańskich. W 378 r. n.e. Ostrogoci wspomogli Wizygotów w bitwie pod Adrianopolem, w wyniku której zginął cesarz rzymski Walens. Nowy cesarz zgodził się na zamieszkanie przez Ostrogotów Dacji i Mezji pod warunkiem, że nie będą nękać Konstantynopola.
  • Gli Ostrogoti (in latino Ostrogothi o Austrogothi) erano il ramo orientale dei Goti, una tribù germanica che influenzò gli eventi politici del tardo Impero Romano. Sconfissero Odoacre, che aveva deposto Romolo Augustolo, ultimo Imperatore Romano d'Occidente, e si insediarono in Italia. Furono poi sconfitti dai Bizantini. Erano denominati dai Romani col generico termine di "Barbari".
  • Os ostrogodos eram um ramo dos godos, povo germânico que, segundo Jordanes, surgiu na região meridional da Escandinávia. Esse povo originalmente era um povo unificado mas acabou por dividir-se em dois ramos: visigodos (que significa "godos do oeste") e ostrogodos (que significa "godos do leste").
  • 東ゴート族(Ostrogoths)はゲルマン人の一派。
  • Ostrogoter eller östgoter (lat. ostrogothi, l. ostrogothæ) var ett av de två huvudfolken bland goterna som är kända sedan år 291. Det självbeskrivande namnet ostrogoter (först nämnt på 390-talet som Greutungi-Ostrogothi) har betydelsen den uppgående solens goter, från vilken de sekundära tolkningarna "öst-" och "de lysande" senare härletts.
  • The Ostrogoths (Latin: Ostrogothi or Austrogothi) were a branch of the later Goths (the other major branch being the Visigoths). The Ostrogoths, under Theoderic the Great, established a kingdom in Italy in the late 5th and 6th centuries. The Ostrogoths traced their origins to the Greutungi and a semi-legendary kingdom north of the Black Sea in the 3rd and 4th centuries.
  • Los ostrogodos fueron un pueblo germánico procedente de la división que sufrieron los godos a raíz de las invasiones de los hunos, hacia el año 370 de n.e.. Los ostrogodos constituyeron un vasto reino al este del río Dniéster, en las tierras alrededor del mar Negro (lo que hoy es parte de la actual Ucrania y Bielorrusia). Los visigodos fueron los godos del occidente, cuyo dominio territorial se extendía desde el Dniéster hasta el Danubio.
  • De Ostrogoten (Ostragoten, Oostgoten) vormden samen met de Visigoten de twee hoofdgroepen waarin de (Oost-)Germaanse stam der Goten zich splitste. Volgens de klassieke geschiedschrijvers werd vanaf circa 270 onderscheid gemaakt tussen de twee Gotische stammen. De Ostrogoten werden ook wel Oostgoten genoemd ter onderscheiding van de Visigoten of Westgoten. Deze benaming is echter omstreden.
  • Остго́ты (остроготы или грейтунги) — древнегерманское племя, составлявшее восточную ветвь готского племенного объединения, распавшегося к середине III века на две племенные группы: вестготов и остготов. Наряду с лангобардами остготы считаются одними из далеких предков современных итальянцев.
  • 東哥德人(Ostrogoths)也译作東哥特人,哥德人的一個分支,3世紀時曾在黑海北邊建立一個帝國。5世紀末在義大利建立東哥德王國。東哥德人自波羅的海地區向南擴張,建起一個其幅員由頓河至德涅斯特河(在今烏克蘭西部)的大帝國。在4世紀時期,臻於鼎盛。被匈奴人武力入侵征服(374年)後,大部分东哥特人臣服匈人,成为匈人的民众,后一些東哥德人沿頓河(450年?)定居。后匈人在454年灭亡之后大部分東哥德人在狄奧多里克領導下入侵亚平宁半岛。493年狄奧多里克稱義大利王。东罗马帝国皇帝查士丁尼一世征伐东哥特王国達二十年(535年?-554年),終徹底敗於东罗马帝國。此後東哥德人即不復以一個民族存在於世。 而有一部份的東哥德人遷移至克里米亞半島,所使用的語言形成了克里米亚哥德语,但是約十六世紀末其語言消亡,現代居住當地的東哥德人已經屬於斯拉夫化的德國人。
rdfs:label
  • 東哥德人
  • Ostrogoths
  • Pueblo ostrogodo
  • Ostrogoths
  • Ostrogoti
  • 東ゴート族
  • Ostrogoten
  • Ostrogoci
  • Ostrogodos
  • Остготы
  • Ostrogoter
owl:sameAs
http://www.w3.org/ns/prov#wasDerivedFrom
foaf:depiction
foaf:isPrimaryTopicOf
is dbpedia-owl:wikiPageRedirects of
is dbpprop:combatant of
is dbpprop:group of
is dbpprop:title of
is owl:sameAs of
is foaf:primaryTopic of