| dbpprop:abstract
|
- Oscan, the language of the Osci, is in the Sabellic branch of the Italic language family, which is a branch of Indo-European that also includes Umbrian, Latin, and Faliscan. It was spoken in Samnium and in Campania, as well as in Lucania, Ager Bruttius and Abruzzo. Oscan is known from inscriptions beginning in the 5th century BC. The most important Oscan inscriptions are the Tabula Bantina and the Cippus Abellanus. Oscan was written in the Latin and Greek alphabets, as well as in a variety of the Old Italic alphabet. Dialects of Oscan include Samnite, Marrucine, Paelignan, Vestinian, Sabine, and Marsian. Oscan had much in common with Latin, though there are also many striking differences, and many common word-groups in Latin were absent and represented by entirely different forms. For example, Latin volo, velle, volui, and other such forms from the Proto-Indo-European root *wel ('to will') were represented by words derived from *gher ('to desire'): Oscan herest ('he wants, desires', English cognate 'yearns') as opposed to Latin vult (id.). Latin locus (place) was absent and represented by slaagid (place). In phonology, Oscan also showed differences from Latin: Oscan 'p' in place of Latin 'qu' (Osc. pis, Lat. quis); 'b' in place of Latin 'v'; medial 'f' in contrast to Latin 'b' or 'd' (Osc. mefiai, Lat. mediae), similar to the P-Celtic/Q-Celtic change in the Celtic languages. Oscan is considered the most conservative of all the known Italic languages, and among attested Indo-European languages it is rivaled only by Greek in the retention of the inherited vowel system with the diphthongs intact.
- Oskisch, eigentlich die Sprache der Samniten, gehört zum oskisch-umbrischen Zweig der italischen Sprachen, die wiederum ein Zweig des Indogermanischen sind.
- El idioma osco u osco fue una lengua indoeuropea, perteneciente al grupo de las lenguas itálicas, hablada en la parte centro-meridional de la península itálica durante parte de la Antigüedad. Se trata en realidad un concepto lingüístico complejo, con variantes dialectales. Sirvió de lengua principal de los samnitas, habitantes de la zona vecina del Lacio, en la Campania. En el 290 a. C. los samnitas fueron sometidos a Roma, pero hasta la guerra social del 90-89 a. C. mantuvieron el uso oficial de su lengua. Quedan de ella algunos nombres propios de persona y algunas glosas, además de unas 200 inscripciones, la mayoría muy breves (aunque hay una de unas 300 palabras) y escritas en tres alfabetos distintos: griego, latín y un tercero nativo, derivado del griego por intermedio de los etruscos. En relación con el osco estaban los llamados dialectos sabélicos, hablados por una serie de tribus localizadas al Este del Lacio, entre Umbría y la Campania, conocidos por glosas y en varios casos también por algunas inscripciones.
- Oskin kieli oli itaalinen kieli esiroomalaisella ajalla, jota puhuivat samnilaiset eli oskit. Kieli tunnetaan etenkin Campaniasta joistakin piirtokirjoituksista. Oski on läheistä sukua umbrille. Oskia kirjoitettiin kreikkalaisin, latinalaisin tai etruskiaakkosin.
- L'osque est une langue indo-européenne du groupe sabellique aujourd'hui disparue et cousine lointaine du latin avec lequel elle partage une structure grammaticale commune. La zone d'implantation de la langue osque correspond à toute la partie sud de l'Italie à l'exclusion des régions actuelles des Pouilles et de la Calabre, et remonte sur la côte adriatique jusqu'aux Abruzzes. On pense que le peuplement de la péninsule italienne par les Indo-Européens s'est fait en deux vagues : une première au II millénaire avant J-C (les Italiotes, qui fondent entre autres la civilisation des Terramares ou terramaricole) et une seconde vague vers -1000. La première vague correspondrait linguistiquement au sous-groupe de langues italiques latin-falisque-Sicule, la seconde au groupe osque-ombrien, ce qui explique les écarts constatés entre l'osque et le latin. On possède peu d'informations concernant la formation de l'osque, mais l'on suppose que cette langue n'a plus été parlée après le I siècle av. J. -C. Du moins n'en trouve-t-on plus de trace, le latin dominant alors toute l'Italie. Les premières traces écrites de la langue osque remontent au IV siècle av. J. -C. Sur le plan du vocabulaire, si certains mots sont aisément identifiables à partir du latin, de nombreux mots sont propres à l'osque et probablement issus d'un substrat non indo-européen . Comparativement aux autres langues italiques, de nombreux textes en osque nous sont parvenus dont le fameux Cippus Abellanus et la Tabula Bantina. Les Osques utilisaient un alphabet inspiré de l'étrusque, lui-même inspiré de l'alphabet grec. La langue osque est sans doute la langue italique la mieux connue après le latin du fait de la domination tardive de Rome sur cette région.
- Az oszk vagy oscus nyelv (saját elnevezése talán samnis lehetett, az oszkul beszélőket szamnitáknak – latinul samnites – nevezték) az indoeurópai nyelvcsalád itáliai ágán az oszk–umber csoportba tartozó, kihalt ókori nyelv, amelyet Itália déli területein és Szicíliában beszélhettek. Kiterjedésének körvonalai bizonytalanok, mivel az sem biztos, hogy az oszk, illetve a többi, kevéssé ismert ókori itáliai nyelv valóban különálló nyelvek voltak-e, vagy csak egymáshoz és a latinhoz közel álló dialektusok. Az oszkok saját ábécét használtak, amely etruszk közvetítéssel a görögből származik, de találtak görög és latin betűs oszk nyelvű feliratokat is. Legközelebbi rokona az umber nyelv volt.
- L'osco, la lingua degli Osci e dei Sanniti, fa parte delle lingue osco-umbre, che è un ramo delle lingue indoeuropee e che include tra le altre lingue l'umbro e i dialetti sabellici. Era parlato nel Sannio, così come in Lucania e nell'Abruzzo. L'Osco è noto da iscrizioni che datano a partire dal V secolo a.C. Le più importanti iscrizioni in osco sono la Tabula Bantina ed il Cippus Abellanus. L'osco è stato scritto in alfabeto latino, alfabeto greco, così come in una serie di varietà dei Vecchi alfabeti italici. Esiste anche una forma di alfabeto osco, adattamento dell'alfabeto etrusco. I dialetti oschi comprendono i dialetti dei Sanniti, Marrucini, Peligni, Vestini, Sabini e Marsi. L'osco aveva molto in comune con il latino, benché ci fossero anche molte vistose differenze e molti gruppi di parole comuni in latino erano assenti e rappresentati da forme interamente differenti. Per esempio, il verbo latino volo, volui, velle, ed altre forme simili provenienti dalla radice del Proto-indoeuropeo * wel ('volere') erano rappresentati da parole derivate da *gher ('desiderare'): l'osco herest ('desidera, vuole') in contrasto con il Latino vult. Il latino locus (luogo, posto) era assente e rappresentato da slaagid. La fonologia osca ha anche evidenziato differenze dal latino: in osco 'p' al posto del 'qu' latino (osco pis, latino quis); 'b' al posto della 'v' latina; 'f ' mediale invece della 'b' e della 'd ' (osco mefiai, latino mediae). Considerato il più conservatore di tutte le lingue italiche conosciute, l'osco rivaleggia solo col greco nel mantenere intatto il sistema ereditato di vocale+i dittonghi. Permangono ancora iscrizioni in caratteri greci, etruschi e latini in Campania. Iscrizioni osche si possono ancora riconoscere su alcune facciate di case ed edifici negli scavi archeologici di Pompei, cittadina dove in epoca romano-repubblicana veniva ancora parlato l'osco. Una ricca collezione di iscrizioni osche è - di conseguenza - conservata nel Museo archeologico nazionale di Napoli, nella sezione Epigrafica. Molte parole dialettali attualmente utilizzate nelle varie zone della Campania presentano elementi di sostrato di derivazione osca. Infatti poiché nell'alfabeto degli osci non esistevano le vocali "a" ed "o" esse venivano soppiantate, rispettivamente, dalla "e" e dalla "u.
- オスク語(英語:Oscan language)は、古代イタリアで用いられた言語の一つで、死語。インド・ヨーロッパ語族イタリック語派(ラテン語が代表的である)のうち、オスク・ウンブリア語群に含まれる。イタリア中南部のサムニウム、カンパニアを中心とし、ほかにルカニア、アゲル・ブルッティウス(現カラブリア)、アブルッツォで話された。 碑文が多数知られ、古いものは紀元前5世紀にさかのぼる。ラテン文字、ギリシア文字のほか、様々なイタリック・アルファベットで書かれ、サムニウム、ウェスティ、サビニ、マルシなどの方言があった。 オスク語にはラテン語との共通点も多いが、全く異なる単語も多い。例えばラテン語の「欲する」volo, velle, volui など(印欧祖語 *wel に由来:英語 will と同源)に当たる語はなく、代わりに herest など(*gher に由来:英語 yearn「あこがれる」と同源)が使われた。 音韻論的にもオスク語とラテン語には違いがある。オスク語の'p'はラテン語の'qu'に当たり(オスク pis:ラテン quis)、オスク語の'b'はラテン語の'v'に当たる。オスク語の語中の'f'はラテン語では'b'または'd'となる(オスク mefiai:ラテン mediae)。これはケルト語におけるPケルト語とQケルト語の区別に似ている。 オスク語はイタリック語派では知られる限り最も保守的な言語とされ、ギリシア語とともに二重母音など印欧語本来の母音システムが保存されている言語でもある。
- Oskisch is een Italische taal met als kerngebied Samnium en Campanië, het gebied der Bruttii en een deel van Sicilië. Samen met onder meer het Umbrisch vormt het Oskisch de tak der Sabellische talen. Het Oskisch is gekend uit inscripties vanaf 400 v. Chr.. Van het totale corpus, dat uit ongeveer 250 inscripties bestaat, zijn de Tabula Bantina en de Cippus Abellanus de belangrijkste. De taal is al sinds de Oudheid uitgestorven. Dialecten van het Oskisch zijn: het Samnitisch, het Marrucinisch, het Paelignaans, het Vestiniaans, het Sabijns, het Volscisch en het Marsisch. Het Oskisch maakte gebruik van het Latijnse, het Griekse en een eigen, Oskisch alfabet.
- Język oskijski wchodzi do podgrupy oskijsko-umbryjskiej języków italskich. Język ten był rozpowszechniony na terenach południowej Italii do początku naszej ery, kiedy to został wyparty przez blisko z nim spokrewnioną łacinę. Zachowało się około 200 inskrypcji w tym języku, zapisywanych w alfabetach: łacińskim, greckim oraz miejscowym (opartym na greckim). Najstarsze inskrypcje pochodzą z IV wieku p.n.e. , najmłodsze z I wieku p.n.e.
- A língua osca, idioma dos oscos, é um ramo sabélico das línguas itálicas, que, por sua vez, é uma família pertencente ao indo-europeu e inclui o umbro, o latim e o falisco. Era falada em Sâmnio e em Campânia, assim como na Lucânia e em Abruzzo. Conhece-se o osco por inscrições datadas do século V a.C.. As inscrições oscas mais importantes são a Tabula Bantina e o Cippus Abellanus. O osco foi escrito não só nos alfabetos latino e grego, como também numa variedade do alfabeto etrusco. Dialetos do osco incluem o samnita, o marrucino, o peligno, o vestino, o sabino e o marsigno. O osco tinha muito em comum com o latim, apesar de haver também muitas diferenças pungentes. Muitos grupos de palavras latinas de natureza comum não eram encontrados no osco, sendo representados de maneiras inteiramente diferentes. Por exemplo, os vocábulos latinas volo, velle, volui, assim como outras formas proto-indo-européias da raiz *wel ("desejar", "querer"), eram representadas por palavras derivadas de *gher ("desejar"): vide osco herest (ele/a quer, deseja) em contraste com a forma latina vult (de significado idêntico). A forma latina locus (local) não se encontrava no osco, sendo representada por slaagid (lugar). Também na fonologia o osco mostrava diferenças do latim: 'p' no lugar do latim 'qu' (osco piss, latim quis); 'b' no lugar do latim 'v'; 'f' medial em contraste com latim 'b' ou 'd' (osco mefiai, latim mediae). Considerado como o mais conservador de todas as línguas itálicas conhecidas, o idioma osco encontra rival apenas na língua grega no que diz respeito a herdar uma retenção do sistema vocálico com ditongos simplesmente intactos.
- Оскский язык — вымерший представитель оскско-умбрской ветви италийских языков (время распада XIV—XII вв. до н. э.). Был распространен в центральной и южной Италии среди сабелльских племен. Генетически близок к языкам вестинов, марруцинов и пелигнов. Известен по кратким надписям (всего около 400), датируемым сер. V в. до н. э. — I в. н. э. Оскское письмо создано на основе одного из южно-этрусских алфавитов.
- Oskiska, oskernas språk, tillhör den sabelliska gruppen av de italiska språken. Oskiskan är känd från inskrifter med början på 400-talet f. Kr. och talades i de dåtida områdena Samnium, Kampanien, Lucania och Abruzzo. De viktigaste oskiska inskrifterna är Tabula Bantina och Cippus Abellanus, den senare från staden Abella. Oskiskan skrevs med det latinska alfabetet, grekiska alfabetet samt olika varianter av fornitaliska alfabetet. Bland oskiskans dialekter fanns samnitiskan, marrukinskan, peligniskan, vestinskan, sabinskan och marsiskan. Oskiskan hade många gemensamma drag med latin, men också många slående skillnader, och många vanliga ordgrupper i latinet saknades och motsvarades av helt andra former. Till exempel motsvarades latinets volo, velle, volui, och liknande former från den protoindoeuropeiska roten *wel ('att vilja') av ord avledda från *gher ('att önska'): oskiska herest ('han vill, önskar') i motsats till latin vult. Latinets locus (plats) fanns inte och motsvarades av slaagid (plats). Oskiskans fonologi uppvisade också skillnader mot latinets: Oskiskan har 'p' där latinet har 'qu' (oskiska pis, latin quis), 'b' för latinets 'v', medialt 'f' till skillnad från latinets 'b' eller 'd' (oskiska mefiai, latin mediae). Språket anses vara det mest konservativa av de italiska språk som man känner till, och anses ha bevarat det gamla vokalsystemet inklusive diftonger i liknande utsträckning som grekiskan.
- 奧斯坎語是奧斯坎人所操的語言,它是屬於印歐語系意大利語族薩貝利克語支的,同語支的還有拉丁-法利希語和翁布里亞語,奧斯坎人分佈於薩姆尼烏姆、坎帕尼亞、盧卡尼亞、阿布魯索。奧斯坎語因公元前五世紀初的牌銘而聞名,其中兩個最重要的牌銘是:班迪納牌銘和賽普斯·阿貝拉努斯牌銘。奧斯坎語使用的是拉丁字母和希臘字母,同時也曾使用過古意大利字母。 奧斯坎語有六種方言,包括:薩姆尼特方言,馬魯齊內方言,貝利涅方言,維斯蒂尼方言,薩比內方言,馬爾斯方言。 奧斯坎語與拉丁語有許多共同點,但也有許多顯著區別,很多常見拉丁語詞組缺失並使用完全不同的詞來。例如:拉丁語的volo,velle,volui,和來自普魯東-印歐語系的詞根wel(將,會),奧斯坎語裡就是緣自*gher的herest(他想,他希望),與拉丁語的vult完全不同,又如「地方、位置」一詞,拉丁語是locus,奧斯坎語是slaagid。 在語音體系方面,奧斯坎語和拉丁語也有不同:奧斯坎語用p替換拉丁語的qu(奧斯坎語pis,拉丁語quis);用b替換v;用f替換b或d(奧斯坎語mefiai,拉丁語mediae)。 就目前所知,在意大利語族的所有語言中,只有奧斯坎語保畱了完整的雙元音系統,在這一方面,只有希臘語可與之相比。
|
| rdfs:comment
|
- Oscan, the language of the Osci, is in the Sabellic branch of the Italic language family, which is a branch of Indo-European that also includes Umbrian, Latin, and Faliscan. It was spoken in Samnium and in Campania, as well as in Lucania, Ager Bruttius and Abruzzo. Oscan is known from inscriptions beginning in the 5th century BC. The most important Oscan inscriptions are the Tabula Bantina and the Cippus Abellanus.
- Oskisch, eigentlich die Sprache der Samniten, gehört zum oskisch-umbrischen Zweig der italischen Sprachen, die wiederum ein Zweig des Indogermanischen sind.
- El idioma osco u osco fue una lengua indoeuropea, perteneciente al grupo de las lenguas itálicas, hablada en la parte centro-meridional de la península itálica durante parte de la Antigüedad. Se trata en realidad un concepto lingüístico complejo, con variantes dialectales. Sirvió de lengua principal de los samnitas, habitantes de la zona vecina del Lacio, en la Campania. En el 290 a. C. los samnitas fueron sometidos a Roma, pero hasta la guerra social del 90-89 a. C.
- Oskin kieli oli itaalinen kieli esiroomalaisella ajalla, jota puhuivat samnilaiset eli oskit. Kieli tunnetaan etenkin Campaniasta joistakin piirtokirjoituksista. Oski on läheistä sukua umbrille. Oskia kirjoitettiin kreikkalaisin, latinalaisin tai etruskiaakkosin.
- L'osque est une langue indo-européenne du groupe sabellique aujourd'hui disparue et cousine lointaine du latin avec lequel elle partage une structure grammaticale commune. La zone d'implantation de la langue osque correspond à toute la partie sud de l'Italie à l'exclusion des régions actuelles des Pouilles et de la Calabre, et remonte sur la côte adriatique jusqu'aux Abruzzes.
- Az oszk vagy oscus nyelv (saját elnevezése talán samnis lehetett, az oszkul beszélőket szamnitáknak – latinul samnites – nevezték) az indoeurópai nyelvcsalád itáliai ágán az oszk–umber csoportba tartozó, kihalt ókori nyelv, amelyet Itália déli területein és Szicíliában beszélhettek.
- L'osco, la lingua degli Osci e dei Sanniti, fa parte delle lingue osco-umbre, che è un ramo delle lingue indoeuropee e che include tra le altre lingue l'umbro e i dialetti sabellici. Era parlato nel Sannio, così come in Lucania e nell'Abruzzo. L'Osco è noto da iscrizioni che datano a partire dal V secolo a.C. Le più importanti iscrizioni in osco sono la Tabula Bantina ed il Cippus Abellanus.
- Oskisch is een Italische taal met als kerngebied Samnium en Campanië, het gebied der Bruttii en een deel van Sicilië. Samen met onder meer het Umbrisch vormt het Oskisch de tak der Sabellische talen. Het Oskisch is gekend uit inscripties vanaf 400 v. Chr.. Van het totale corpus, dat uit ongeveer 250 inscripties bestaat, zijn de Tabula Bantina en de Cippus Abellanus de belangrijkste. De taal is al sinds de Oudheid uitgestorven.
- Język oskijski wchodzi do podgrupy oskijsko-umbryjskiej języków italskich. Język ten był rozpowszechniony na terenach południowej Italii do początku naszej ery, kiedy to został wyparty przez blisko z nim spokrewnioną łacinę. Zachowało się około 200 inskrypcji w tym języku, zapisywanych w alfabetach: łacińskim, greckim oraz miejscowym (opartym na greckim). Najstarsze inskrypcje pochodzą z IV wieku p.n.e. , najmłodsze z I wieku p.n.e.
- A língua osca, idioma dos oscos, é um ramo sabélico das línguas itálicas, que, por sua vez, é uma família pertencente ao indo-europeu e inclui o umbro, o latim e o falisco. Era falada em Sâmnio e em Campânia, assim como na Lucânia e em Abruzzo. Conhece-se o osco por inscrições datadas do século V a.C.. As inscrições oscas mais importantes são a Tabula Bantina e o Cippus Abellanus.
- Оскский язык — вымерший представитель оскско-умбрской ветви италийских языков (время распада XIV—XII вв. до н. э.). Был распространен в центральной и южной Италии среди сабелльских племен. Генетически близок к языкам вестинов, марруцинов и пелигнов.
- Oskiska, oskernas språk, tillhör den sabelliska gruppen av de italiska språken. Oskiskan är känd från inskrifter med början på 400-talet f. Kr. och talades i de dåtida områdena Samnium, Kampanien, Lucania och Abruzzo. De viktigaste oskiska inskrifterna är Tabula Bantina och Cippus Abellanus, den senare från staden Abella. Oskiskan skrevs med det latinska alfabetet, grekiska alfabetet samt olika varianter av fornitaliska alfabetet.
|