| dbpprop:abstract
|
- The Norwegian language struggle (målstriden, språkstriden or sprogstriden) is an ongoing controversy within Norwegian culture and politics related to spoken and written Norwegian. From the 16th to the 19th centuries, Danish was the standard written language of Norway due to the Danish rule of Norway. As a result, the development of modern written Norwegian has been subject to controversy related to nationalism, rural versus urban, Norway's literary history, dialect versus standard language, spelling reform, and orthography. In the United Kingdoms of Denmark and Norway (1536–1814), the official language was Danish. The urban Norwegian upper class spoke Dano-Norwegian, a form of Danish with Norwegian pronunciation and other minor local differences. After the two countries separated in 1814, Dano-Norwegian remained the official language of Norway and evolved gradually to incorporate Norwegian forms. In the early 20th century, a more activist approach to written Norwegian was adopted in public policy, leading to reforms to reflect Norwegian urban and rural vernacular. Initially, the Norwegian successor to Dano-Norwegian was known as riksmål, but since 1929, this official written standard has been known as Bokmål. Later attempts to bring it closer to and eventually merge it with the other Norwegian written standard, Nynorsk, constructed on the basis of Norwegian dialects, have failed due to widespread resistance. The Norwegian language is a North Germanic language spoken primarily in Norway, where it is an official language. As established by law and governmental policy, there are two official forms of written Norwegian — Bokmål (literally "book language") and Nynorsk (literally "new Norwegian"). There is no officially sanctioned spoken standard of Norwegian, but there is a de facto spoken standard of Bokmål known as Standard Østnorsk (Standard East Norwegian). Historically, Bokmål is a Norwegianized variety of Danish, while Nynorsk is a language form based on Norwegian dialects and puristic opposition to Danish. The now abandoned official policy to merge Bokmål and Nynorsk into one common language called Samnorsk through a series of spelling reforms has created a wide spectrum of varieties of both Bokmål and Nynorsk. The unofficial form known as Riksmål is considered more conservative than Bokmål, and the unofficial Høgnorsk more conservative than Nynorsk. Norwegians are educated in both Bokmål and Nynorsk. Danish and Norwegian Bokmål are very similar languages. Most speakers of the three Scandinavian languages (Danish, Norwegian and Swedish) can read each other's languages without great difficulty. The primary obstacles to mutual comprehension are differences in pronunciation. Spoken dialects vary throughout Scandinavia, but are broadly mutually intelligible throughout all three countries, including across national borders.
- Norska språkstriden, språkdebatt i Norge. Efter det att Norge 1814 inte längre stod under danskt styre kunde norrmännen börja frångå det danska skriftspråk som dittills varit allenarådande i landet. Under 1800-talet uppkom två former av skriftspråket, som Norge har att leva med än i dag: dels bokmålet, resultatet av en gradvis förnorskning av det danska skriftspråket på basis av det dannede dagligtale, det vill säga bildade människors talspråk i Oslo, dels nynorskan, det skriftspråk som Ivar Aasen skapade på basis av norska dialekter. Dessa bägge språkvarianter och de bakomliggande filosofierna har sedan mitten av 1800-talet stått i skarp kontrast mot varandra, och den upprörda kampen mellan de bägge målformernas respektive anhängare har innefattat allt från stortingsbeslut till bokbål. Den första språkstriden gällde å ena sidan nynorskans rätt att räknas som fullvärdigt samhällsbärande språk, å andra sidan motståndet mot landsmålsrörelsens kampmål att göra sitt språk till Norges enda skriftspråk. Frågan var aktuell kring sekelskiftet 1900, då allt fler städer och byar valde nynorskan som undervisningsspråk i skolorna. Kampen som drevs av landsmålsföreningen Noregs Mållag motiverade tillkomsten av Riksmålsforbundet 1907. Efter 1929, då skriftspråken döptes om till de neutralare bokmål och nynorsk, har nynorskans existensberättigande inte varit lika ifrågasatt. Senare bröt en hätsk, men kanske inte lika ödesdiger, språkstrid ut kring frågan om hur mycket rättskrivningsnormen för bokmålet skulle anpassas till det folkliga tal- och vardagsspråket. En större revision av den norska rättstavningen gjordes 1907, då man bland annat, ganska okontroversiellt, övergick från danska konsonanter b, d och g till de mer uttalsnära p, t och k i många ord, som i skib/skip, ud/ut och kage/kake. En mer radikal linje, den så kallade samnorsk-tanken, med målsättningen att få bokmålet och nynorskan att så småningom smälta samman, följdes i den 1938 statligt reviderade rättskrivningen. Den väckte liten debatt då Norge under andra världskriget hade annat att tänka på. Men 1952, då Norsk språknemd inrättats, med uppdrag att arbeta för ”tilnærming” av bokmål och nynorsk, ”på norsk folkemåls grunn”, kom en kraftig motreaktion från Riksmålsforbundet, som gav ut en konservativ ordlista som alternativ till rättskrivningen från 1938. 1953 grundades Det Norske Akademi for Sprog og Litteratur av en grupp författare och intellektuella, med syfte att motverka den stilistiska utarmning som de menade att tillnärmningen av de bägge skriftspråken skulle innebära. Därmed lades stridslinjer för en rad konflikter, som inte bilades (eller institutionaliserades) förrän en statlig ”språkfredskomité” på 1960-talet reviderade samnorsk-linjen och ett nytt Norsk språkråd inrättades 1972, där också Riksmålsforbundet kunde representeras. Ett av de främsta stridsäpplena var frågan om vilken rättstavning skolans läroböcker skulle följa, och den första så kallade ”læreboknormalen”, utsänd från språknemden 1959, väckte debatt och protester i språkkonservativa kretsar. Föräldrar strök över de nya språkformerna i barnens läroböcker och ersatte med konservativa former. Föräldraföreningar i Oslo ordnade bokbål och brände de nya skolböckerna och samlade in pengar för tryckning av nya. En grupp författare bröt sig ur Norges författarförening, då de menade att denna inte rätt företrädde sina medlemmars intressen om den inte bekämpade de statliga försöken till språkstyrning. Det var ett faktum att en liberalisering av skriftspråksnormen innebar att drag ur talspråket (’vulgärspråket’, ’folkemålet’) släpptes in. För Riksmålsförbundet och dess liktänkande, som byggde sin kulturkamp på det ”dannede talesprog”, upplevdes ordformer som språk i stället för sprog, snø i stället för sne och framför allt böjningsformer som (jeg har) snakka i stället för snakket och boka i stället för boken som vulgära. Man protesterade särskilt mot att gamla, danska former (som vann och frem) skulle "utrotas". I nya språkreformer, 1981 och 2005, har man infört fler varianter av stavnings- och böjningsformerna i ordböckerna. Norska skribenter kan välja sin egen linje bland variantformerna och skriva moderat eller radikalt bokmål eller moderat eller radikal nynorska. I dag är den kanske mest högljudda, men mindre inflytelserika språkstriden den som dagligen pågår i de norska skolorna, där alla elever ska få undervisning och skrivträning i "sidemålet". Nynorskan är mindre populär bland norska ungdomar med bokmål som huvudspråk (och kallas av somliga för "spynorsk"). Den norska språkstriden rasar inte lika het som förr, men inom överskådlig framtid kommer språksituationen i Norge att fortsätta vara splittrad. Kombattanterna är lika många som språkvarianterna: Noregs Mållag, som kämpar för utvidgat bruk av nynorsk Riksmålsforbundet, som hävdar sin rätt att följa rättstavningen från 1907 Landslaget for språklig samling, som fortfarande siktar mot en enda norsk skriftspråksnorm Ivar Aasen-sambandet, som vill skriva "högnorska" enligt Aasens ursprungliga rättskrivning Bokmålsforbundet, som motarbetar bruk av nynorska i till exempel skolans modersmålsundervisning Norsk språkråd, som i möjligaste mån söker kompromissa mellan ovanstående synpunkter.
|
![[RDF Data]](/statics/sw-cube.png)
