New Criticism was a dominant trend in English and American literary criticism of the mid twentieth century, from the 1920s to the early 1960s. Its adherents were emphatic in their advocacy of close reading and attention to texts themselves, and their rejection of criticism based on extra-textual sources, especially biography. New Criticism is a type of formalist literary criticism that developed in the 1920s-30s and peaked in the 1940s-50s.

PropertyValue
dbpprop:abstract
  • New Criticism was a dominant trend in English and American literary criticism of the mid twentieth century, from the 1920s to the early 1960s. Its adherents were emphatic in their advocacy of close reading and attention to texts themselves, and their rejection of criticism based on extra-textual sources, especially biography. New Criticism is a type of formalist literary criticism that developed in the 1920s-30s and peaked in the 1940s-50s. The movement is named after John Crowe Ransom's 1941 book The New Criticism. New Critics treat a work of literature as if it were self-contained. They do not consider the reader's response, author's intention, or historical and cultural contexts. New Critics perform a close reading of the text, and believe the structure and meaning of the text should not be examined separately. New Critics especially appreciate the use of literary devices in a text. The New Criticism has sometimes been called an objective approach to literature, similar to the approach students in public schools are taught to take. The notion of ambiguity is an important concept within New Criticism; several prominent New Critics have been enamored above all else with the way that a text can display multiple simultaneous meanings. In the 1930s, I. A. Richards borrowed Sigmund Freud's term "overdetermination" to refer to the multiple meanings which he believed were always simultaneously present in language. To Richards, claiming that a work has "One And Only One True Meaning" is an act of superstition (The Philosophy of Rhetoric, 39). In 1954, William K. Wimsatt and Monroe Beardsley published an essay entitled "The intentional fallacy", in which they argued strongly against any discussion of an author's intention, or "intended meaning. " For Wimsatt and Beardsley, the words on the page were all that mattered; importation of meanings from outside the text was quite irrelevant, and potentially distracting. This became a central tenet of the second generation of New Criticism. On the other side of the page, so to speak, Wimsatt proposed an "affective fallacy", discounting the reader's peculiar reaction (or violence of reaction) as a valid measure of a text ("what it is" vs. "what it does"). This has wide-ranging implications, going back to the catharsis and cathexis of the Ancient Greeks, but also serves to exclude trivial but deeply affective advertisements and propaganda from the artistic canon. Taken together, these fallacies might compel one to refer to a text and its functioning as an autonomous entity, intimate with but independent of both author and reader. This reflects the earlier attitude of Russian formalism and its attempt to describe poetry in mechanistic and then organic terms. (Both schools of thought might be said to anticipate the 21st century interest in electronic artificial intelligence, and perhaps lead researchers in that field to underestimate the difficulty of that undertaking. ) Studying a passage of prose or poetry in New Critical style requires careful, exacting scrutiny of the passage itself. Formal elements such as rhyme, meter, setting, characterization, and plot were used to identify the theme of the text. In addition to the theme, the New Critics also looked for paradox, ambiguity, irony, and tension to help establish the single best interpretation of the text. Such an approach may be criticized as constituting a conservative attempt to isolate the text as a solid, immutable entity, shielded from any external influences such as those of race, class, and gender. On the other hand, the New Critical emphasis on irony and the search for contradiction and tension in language so central to New Criticism may suggest the politics of suspicion and mistrust of authority, one that persisted throughout the cold war years within New Criticism's popularity. The Southern Agrarians, for instance, enfolded New Criticism's emphasis on irony into their anti-authoritarianism and criticism of the emerging culture of spending, consumption, and progress but — in the view of such writers as Robert Penn Warren — authoritarian populism early in the 20th century. Perhaps because of its usefulness as an unassuming but concise tool of political critique, New Criticism persisted through the Cold War years and immanent reading or close reading is now a fundamental tool of literary criticism, even underpinning poststructuralism with its associated radical criticisms of political culture. New Critical reading places great emphasis on the particular over the general, paying close attention to individual words, syntax, and the order in which sentences and ideas unfold as they are read. They look at, for example, imagery, metaphor, rhythm, meter, etc. Besides the names mentioned above, other prominent New Critical figures include the following: F. R. Leavis William Empson Robert Penn Warren Cleanth Brooks T. S. Eliot R. P. Blackmur Not all the thoughts and works stemming from these individuals fall within the New Critical camp. For example, Eliot’s relationship with New Criticism was rather complicated. In 1956, he claimed that he failed to see any school of criticism which can be said to derive from himself, referring to the New Criticism as “the lemon-squeezer school of criticism. " He never understood the ways that the New Critics had come to interpret The Waste Land, noting in "Thoughts after Lambeth" (1931), "When I wrote a poem called The Waste Land some of the more approving critics said that I had expressed the ‘disillusionment of a generation,’ which is nonsense. I may have expressed for them their own illusion of being disillusioned, but that did not form part of my intention. " Of course, Eliot's commentary would be largely irrelevant to a New Critic's close reading of his work. (Furthermore — and in the first place — New Criticism ought to take a dim view of socio-historic contextualization embodied in phrases like "disillusionment of a generation". ) Empson, too, attempted to distance himself from the New Criticism, and was particularly critical of Wimsatt. His last book, Using Biography, was largely an attempt to refute the doctrine of the "intentional fallacy".
  • New Criticism bezeichnet eine vor allem in den USA, in geringerem Maße auch in England beheimatete literaturkritische und –theoretische Richtung. Sie entwickelte sich in den 1920er Jahren und war in den USA bis in die 1970er Jahre die bestimmende Art der Literaturbetrachtung. Ihren Namen erhielt der New Criticism nach der Anthologie The New Critics, die 1941 von John Crowe Ransom herausgegeben wurde. Der New Criticism richtete sich gegen die seit dem 19. Jahrhundert vorherrschende Literaturkritik, die sich oft nur auf historische, philologische und biographische Details der Dichtung bzw. der Dichter beschränkte und nahm Einfluss u.a. auf Roland Barthes 1968 ausgerufenen Tod des Autors (vgl. auch das sog. Close Reading). Die New Critics wendeten sich gleichsam gegen die Annahme, dass ein jedes Gedicht eine „Prosabedeutung“ oder gar eine Moral enthalte, das aus der Lyrik geborgen werden müsse. Sie pochten stattdessen auf die Bedeutung einer symbolischen Sprache als Mittel der Erkenntnis und versuchten herauszufinden, „was das Gedicht als Gedicht aussagt“. Ihre Analyse untersuchte so vor allem formale Aspekte des Gedichts und ist derart dem späteren Strukturalismus französischer Prägung verwandt, mit dem der New Criticism seit den 1950er Jahren einherging. Die Hauptvertreter des New Criticism in den USA waren John Crowe Ransom, Allen Tate und Cleanth Brooks, die allesamt um 1920 an der Vanderbilt University in Nashville zueinander gefunden hatten. Zu den Hauptvertretern des New Criticism in Großbritannien zählten William Empson und I. A. Richards. Kritiker bemängelten vor allem seit den 1980er Jahren, dass das Kunstwerk von den New Critics völlig aus seinem Entstehungszusammenhang gerissen würde. Der New Historicism ist demzufolge als Reaktion auf den New Criticism und den Poststrukturalismus der 1960er und 1970er Jahre zu verstehen.
  • New criticism es el nombre con se conoce a un serie de críticos estadounidenses e ingleses muy diferentes cuya línea común podría centrarse en la creencia de que hay que analizar la obra en sí, prescindiendo del fundamento científico, que era en gran medida la clave del formalismo ruso. No constituye una escuela propiamente dicha. En los años treinta, con independencia de lo que pasaba en la Europa continental y lo que había pasado en formalismo ruso y checo, hay una serie de autores que se plantean una crítica profesoral, es decir, una crítica literaria que fuera transmisible de profesor a alumno, y que pudiera educar el gusto para distinguir lo que es buena literatura y lo que no lo es. Las primeras tendencias giran alrededor del nombre de J. R. Ranson. Denuncia este autor que la crítica académica estaba más preocupada por la erudición histórica que por la técnica de la poesía; por otro lado, esta escuela y estos primeros autores –precedentes del que será llamado new criticism- ven con preocupación el nacimiento de una crítica literaria marxista en Estados Unidos. La crítica de T. S. Eliot, coherente con su concepción de la poesía, representará un papel importante en esta corriente crítica. Eliot defiende que sólo puede ser buen crítico aquel que tiene capacidad de creador, prejuicio éste que será atacado por el new criticism y que suele estar presente en los críticos que son a la vez creadores. Las aportaciones de Eliot a esta corriente son básicamente dos: . Una teoría de la objetividad: la crítica literaria se interesa por la poesía con independencia de la biografía del autor y con independencia de la historia. El conocimiento del poema será, pues, ahistórico. Todas las obras literarias pertenecerían a una misma tradición: a la tradición de las obras logradas. . Una teoría del correlato objetivo: ese descubrimiento que lleva a una obra lograda necesita una traducción lingüística adecuada. Un poema puede fallar, pues, por dos causas: porque no hay ningún descubrimiento; o porque, aunque se dé ese descubrimiento, el autor no sepa darle forma lingüística adecuada. El denominador común de los autores del new criticism fue sistematizado por Wimsatt en una serie de puntos que critican algunos supuestos de los estudios literarios tradicionales: . Falacia intencional: consiste en creer que se puede identificar el valor externo del poema, lo que el poema es, con lo que el autor quiere que sea, con lo que el autor quiere decir. Así, el objeto de la crítica tiende a desaparecer. Dejaría de ser el poema para pasar a ser el autor. Por eso, en las investigaciones literarias hay que distinguir entre un posible estudio psicológico del autor, que puede dar lugar a una tipología de autores, y un estudio de poética, que ha de centrarse en el poema mismo. . Falacia afectiva o psicológica: consiste en afirmar que el valor del poema o lo que quiere decir el poema depende del lector. Si la falacia intencional derrota por el lado de la psicología del autor, la afectiva se excede por el lado de la psicología del lector. Si la primera llevaba a un estudio fuera del texto, la se-gunda lleva a un relativismo total: si resulta que la entidad del poema depende de lo que el lector encuentra en él, es posible, en consecuencia, que cada lector encuentre algo distinto. . Falacia biografista: el new criticism se desentiende de los aspectos biográficos de los autores. La experiencia del autor y su intención en el momento de la es-critura carecen del mínimo interés. El poema es, antes que nada, un objeto de dominio público. . Falacia del mensaje: la que considera que la obra literaria fundamenta su valor en el ser transmisora de doctrinas particulares y que considera misión de la crítica sacar a la luz esas doctrinas implicadas en el texto. El new criticism denuncia la falacia por considerar que si el valor literario estuviera fundamentado en el sustrato ideológico, entonces lo que tendría más valor desde este punto de vista sería un tratado cualquiera. Se acepta, pues, el lema de que «un poema no debería significar, sino ser». La doctrina de los nuevos críticos conduce a una conclusión próxima a la de los formalistas rusos en el sentido de abolir la tradicional diferencia entre una forma y un fondo. No es posible separar ambos conceptos puesto que los elementos de contenido reciben una elaboración formal y los elementos significantes reciben valores de significación o contenido. En el new criticism se llega a hablar de materiales, tanto de forma como de fondo, y de construcción a través de la cual se constituye el poema. En esto coincide con el formalismo ruso, pero se diferencia en todo lo demás. Si el new criticism opina que la construcción en el poema es algo a cuyo servicio está la manipulación, el formalismo ruso piensa que lo que constituye el poema es, precisamente, la manipulación, es decir, la literariedad.
  • Uuskritiikki oli angloamerikkalaisen kirjallisuuskritiikin hallitseva suuntaus 1900-luvun puolessa välissä 1920-luvulta 1960-luvun alkuun. Sen kannattajat kiinnittivät huomiota tekstien analyysiin (close reading) eli kirjallisuuden tekniseen ja muodolliseen rakenteeseen. He eivät käyttäneet tekstien tulkinnassa tekstin ulkopuolisia lähteitä, kuten elämäkertoja, tai huomioineet erityisesti psykologisia, sosiaalisia tai historiallisia edellytyksiä ja ehtoja. Termin The New Criticism keksi vuonna 1910 amerikkalainen Joel E. Springarn. Uuskritiikki kiinnitti huomiota monimielisyyteen. Useat uuskriitikot ihastuivat tapaan, jolla teksti voi ilmaista monia samanlaisia merkityksiä. I. A. Richards lainasi 1930-luvulla Sigmund Freudin termiä ”ylitulkinta” (Überdeterminierung), viittaamaan niihin moniin merkityksiin, joiden hän uskoi olevan aina samanaikaisesti läsnä kielessä. Richardsille väite, että teoksella on ”yksi ja vain yksi todellinen merkitys” on ennakkoasenne. Vuonna 1954 William K. Wimsatt ja Monroe Beardsley julkaisivat esseen otsikolla "The intentional fallacy", jossa he vastustivat voimakkaasti tekijän intention, tai ”intentionaalisen merkityksen” pohdintaa. Wimsattille ja Beardsleylle kirjan sivulla olevat sanat olivat kaikkein tärkeimpiä; merkitysten tuominen tekstien ulkopuolelta oli aivan epäolennaista ja mahdollisesti häiritsevääkin. Tästä tuli keskeinen opinkappale uuskritiikin toiselle sukupolvelle. Toisaalta Wimsatt esitti myös ajatuksen ”affektiivisesta harhasta”, suhtautumalla väheksyvästi lukijan erityiseen reaktioon (tai reaktion väkivaltaisuuteen) tekstin pätevänä mittapuuna (”mitä se on” vastaan ”mitä se saa aikaan”) tukeutumalla Antiikin kreikkalaisten katharsikseen ja kateksiin asti. Hän halusi myös sulkea pois viittaukset pois triviaaliset, mutta syvästi affektiiviset mainokset ja propagandan taiteellisen kaanonin ulkopuolelle. Nämä harhat yhdessä voivat pyrkiä viittaamaan tekstiin ja sen toimintaan itsenäisenä kokonaisuutena, läheisenä, mutta silti itsenäisenä sekä tekijästä että lukijasta. Tämä kuvastaa aikaisemman venäläisen formalismin asennetta, ja sen yritystä kuvata runoutta mekanistisessa ja aikanaan orgaanisessa muodossa. (Molempien koulukuntien voidaan sanoa ennakoineen 2000-luvun alun kiinnostusta elektroniseen keinoälyyn ja ehkä johtaneet tuon alan tutkijat aliarvioimaan tuon hankkeen vaikeutta. ) Proosan tai runouden tekstin tutkiminen uuskriittisellä tyylillä vaatii huolellista, tiukkaa tekstin tarkkailua. Muodollisia elementtejä, kuten rytmiä, mittaa, asettelua, luonnehdintaa ja juonta käytettiin tekstin teeman tunnistamiseen. Teeman lisäksi uuskriitikot etsivät myös paradokseja, monimielisyyttä, ironiaa ja jännitteitä näyttääkseen toteen parhaan tulkinnan tekstistä. Sellaista lähestymistapaa voi kritisoida konservatiivisena yrityksenä eristää teksti kiinteänä, muuttumattomana kokonaisuutena, ehkäistynä ulkoisilta, esimerkiksi rodun, luokan ja sukupuolen vaikutteilta. Toisaalta uuskriittinen painotus ironiaan ja sen keskeinen pyrkimys hakea ristiriitoja ja jännitteitä voi viitata siihen epäilyn ja auktoriteettien epäluottamuksen politiikkaan, joka säilyi sitkeästi kylmän sodan vuosina uuskritiikin suosion mukana. Ehkä juuri siksi, että uuskritiikki oli käyttökelpoinen poliittisen kritiikin vaatimaton mutta suppea työkalu, se säilyi kylmän sodan ajan ja osallistuva lukeminen tai lähilukeminen on kirjallisuuskritiikin perustyökalu, jopa tuki jälkistrukturalismille, jolla on yhteyksiä radikaaliin poliittisen kulttuurin kritiikkiin. Uuskriittinen lukeminen antaa painoarvoa erityiseen yleisen kustannuksella, kiinnittäen huomiota yksityisiin sanoihin, syntakseihin ja siihen järjestykseen, jossa lauseet ja ajatukset avautuvat kun niitä luetaan. Tarkastellaan esimerkiksi mielikuvia, metaforia, ryhmiä, metriikkaa ja niin edelleen. Uuskritiikin johtavia nimiä ovat Wimsattin, Beardsleyn ja Richardsonin lisäksi: F. R. Leavis William Empson Robert Penn Warren John Crowe Ransom Cleanth Brooks T. S. Eliot R.P. Blackmur
  • Le new criticism est le courant dominant de la critique littéraire anglo-saxonne des années 1920 jusqu'au début des années 1960.
  • New Criticism è una corrente letteraria critico-poetica che si è sviluppa negli USA e in Inghilterra fra gli anni trenta e gli anni cinquanta nel segno del rifiuto di ogni spiegazione storico-ideologica della poesia. Il movimento deve il suo nome al volume di John Crowe Ransom The New Criticism (La nuova critica, 1939) e nasce in opposizione alla rigida ortodossia della critica marxista e al moralismo del neoumanesimo. Matrice culturale comune degli scrittori che lo formarono è l'origine "sudista", ovvero la provenienza da gruppi di intellettuali contrari all’industrializzazione, al marxismo e alla politica di Roosevelt, tesi a contrastare il dominio critico e ideologico della Nuova Inghilterra. Il tentativo della Nuova critica era di liberare il testo dal riferimento al contesto storico in cui era nato, considerarlo in modo separato rispetto alla storia dell’autore, alla sua poetica e alle sue intenzioni per conquistare alla critica del testo una nuova oggettività. Figure legate al New Criticism includono Robert Penn Warren, William Empson e Thomas Stearns Eliot.
  • Begrepet nykritikk blir brukt om den toneangivende litteraturteori- og analysen ved amerikanske universiteter fra 1920 frem til 1960-årene. Selve uttrykket nykritikk stammer imidlertid fra John Crowe Ransoms bok The New Criticism fra 1941.
  • New Criticism (nowa krytyka) - brytyjsko-amerykańska szkoła teoretycznoliteracka, zwana także formalizmem amerykańskim, powstała w latach 40. XX wieku, inspirowana działalnością krytycznoliteracką T. S. Eliota, a także Ezry Pounda. Charakteryzuje ją postawa antyintencjonalna (krytyk nie powinien przy badaniu dzieła literackiego zajmować się intencjami, które przyświecały jego autorowi) oraz ergocentryczna (skupienie się na samym dziele, "czyste badanie"). Według założeń tej szkoły dzieło literackie zbudowane jest z rdzenia (decydującego o jego wewnętrznej spójności) i szczegółów (logicznej zawartości dzieła, jego treści), czyli inaczej ze struktury i tekstury. Celem badań Nowych Krytyków miało być badanie i analizowanie tekstury, jako elementu indywidualnego dla każdego dzieła. Najwybitniejsi przedstawiciele New Criticism to m. in. John Crowe Ransom, Robert Penn Warren, Allen Tate, Cleanth Brooks.
  • A Neo Crítica, ou também chamada de Nova Crítica, é um movimento inicial da teoria literária surgido nos anos 20 nos Estados Unidos. Ele propõe a separação do texto e do autor a fim de que o texto seja objeto em si mesmo. Rompe com biografismo da crítica de então, mas rejeita também a análise literária a partir de contextos sociais ou culturais. Por isso dizemos que se enquadra na Corrente Textualista dos estudos literários. Um dos conceitos mais conhecidos destes teóricos é o Leitura Atentiva, leitura analítica e minuciosa do texto preconizada por T.S. Eliot.
  • Nykritik (new criticism) är en analys- och tolkningsmodell där man sätter texten i sig i centrum, utan att ta hänsyn till den historiska eller biografiska bakgrunden till verket. Man försöker vara så kritisk som möjligt och söker den mest sannolika lösningen/beskrivningen av textens budskap. Nykritiken är främst en amerikansk företeelse som fick sin teoretiska influens från den ryska formalismen. En av de namkunniga nykritikerna är Cleanth Brooks som formulerat sina formalistiska utgångspunkter i ett antal trossatser. En litteraturkritiker söker beskriva och värdera det litterära konstverket. Form och innehåll kan inte skiljas åt. En historisk anekdot som kompletterar nykritkernas teoretiska motivering av sin verksamhet är den att amerikanska litteraturkritiker såg att studenterna lärde sig allting utanför texten, men sällan läste och analyserade litteraturen i sig. Det resulterade i så kallade närläsningar, som sedan dess varit en etablerad term. Med en uppkopierad dikt, starka glasögon och uppmärksam läsning skulle betydelsen i det slutna autonoma konstverket tas fram
dbpprop:hasPhotoCollection
rdfs:comment
  • New Criticism was a dominant trend in English and American literary criticism of the mid twentieth century, from the 1920s to the early 1960s. Its adherents were emphatic in their advocacy of close reading and attention to texts themselves, and their rejection of criticism based on extra-textual sources, especially biography. New Criticism is a type of formalist literary criticism that developed in the 1920s-30s and peaked in the 1940s-50s.
  • New Criticism bezeichnet eine vor allem in den USA, in geringerem Maße auch in England beheimatete literaturkritische und –theoretische Richtung. Sie entwickelte sich in den 1920er Jahren und war in den USA bis in die 1970er Jahre die bestimmende Art der Literaturbetrachtung. Ihren Namen erhielt der New Criticism nach der Anthologie The New Critics, die 1941 von John Crowe Ransom herausgegeben wurde. Der New Criticism richtete sich gegen die seit dem 19.
  • New criticism es el nombre con se conoce a un serie de críticos estadounidenses e ingleses muy diferentes cuya línea común podría centrarse en la creencia de que hay que analizar la obra en sí, prescindiendo del fundamento científico, que era en gran medida la clave del formalismo ruso. No constituye una escuela propiamente dicha.
  • Uuskritiikki oli angloamerikkalaisen kirjallisuuskritiikin hallitseva suuntaus 1900-luvun puolessa välissä 1920-luvulta 1960-luvun alkuun. Sen kannattajat kiinnittivät huomiota tekstien analyysiin (close reading) eli kirjallisuuden tekniseen ja muodolliseen rakenteeseen. He eivät käyttäneet tekstien tulkinnassa tekstin ulkopuolisia lähteitä, kuten elämäkertoja, tai huomioineet erityisesti psykologisia, sosiaalisia tai historiallisia edellytyksiä ja ehtoja.
  • Le new criticism est le courant dominant de la critique littéraire anglo-saxonne des années 1920 jusqu'au début des années 1960.
  • New Criticism è una corrente letteraria critico-poetica che si è sviluppa negli USA e in Inghilterra fra gli anni trenta e gli anni cinquanta nel segno del rifiuto di ogni spiegazione storico-ideologica della poesia. Il movimento deve il suo nome al volume di John Crowe Ransom The New Criticism (La nuova critica, 1939) e nasce in opposizione alla rigida ortodossia della critica marxista e al moralismo del neoumanesimo.
  • Begrepet nykritikk blir brukt om den toneangivende litteraturteori- og analysen ved amerikanske universiteter fra 1920 frem til 1960-årene. Selve uttrykket nykritikk stammer imidlertid fra John Crowe Ransoms bok The New Criticism fra 1941.
  • New Criticism (nowa krytyka) - brytyjsko-amerykańska szkoła teoretycznoliteracka, zwana także formalizmem amerykańskim, powstała w latach 40. XX wieku, inspirowana działalnością krytycznoliteracką T. S. Eliota, a także Ezry Pounda. Charakteryzuje ją postawa antyintencjonalna (krytyk nie powinien przy badaniu dzieła literackiego zajmować się intencjami, które przyświecały jego autorowi) oraz ergocentryczna (skupienie się na samym dziele, "czyste badanie").
  • A Neo Crítica, ou também chamada de Nova Crítica, é um movimento inicial da teoria literária surgido nos anos 20 nos Estados Unidos. Ele propõe a separação do texto e do autor a fim de que o texto seja objeto em si mesmo. Rompe com biografismo da crítica de então, mas rejeita também a análise literária a partir de contextos sociais ou culturais. Por isso dizemos que se enquadra na Corrente Textualista dos estudos literários.
  • Nykritik (new criticism) är en analys- och tolkningsmodell där man sätter texten i sig i centrum, utan att ta hänsyn till den historiska eller biografiska bakgrunden till verket. Man försöker vara så kritisk som möjligt och söker den mest sannolika lösningen/beskrivningen av textens budskap. Nykritiken är främst en amerikansk företeelse som fick sin teoretiska influens från den ryska formalismen.
rdfs:label
  • New Criticism
  • New Criticism
  • New criticism
  • Uuskritiikki
  • New criticism
  • New Criticism
  • Nykritikk
  • New Criticism
  • Neo crítica
  • Nykritik
owl:sameAs
skos:subject
foaf:page
is dbpprop:redirect of