| dbpprop:abstract
|
- Lorenzo Campeggio (1471 or 1472 – 1539) was an Italian cardinal and politician. He was the last cardinal protector of England. Campeggio was born in Milan, the eldest of five sons. In 1500, he took his doctorate in canon and civil law at Bologna and married Francesca Guastavillani with whom he had five children. When she died in 1509, Campeggio began an ecclesiastical career under Pope Julius II's patronage. He was soon appointed to two diplomatic missions, both against the Council of Pisa, first to the emperor Maximilian I, who gave him the bishopric of Feltre in 1512 (held until 1520), and then in 1512–13 to the duke of Milan. In 1513 he returned to Germany seeking a league against the Turks. Pope Leo X made him a Cardinal on 1 July 1517, and Maximilian made him cardinal–protector of the Holy Roman Empire. On 3 March 1518 he was sent to England as part of Leo's peace policy. This gave Thomas Wolsey the chance to become legate himself by using permission for Campeggio to enter England as leverage, and then to outmanoeuvre the new legate when he arrived, taking over the process of peace-making which led to the Treaty of London in 1519. He was also a member of Johann Goritz's humanist sodality. Campeggio was appointed cardinal–protector of England on 22 January 1523. He was not involved in much English business, except for the referring of episcopal provisions in consistory. The election of Pope Adrian VI in 1522 cemented his position in the Roman Curia. Campeggio wrote his De depravato statu ecclesiae for Adrian, which proposed radical reforms for the papal bureaucracy. On 2 December 1524 he received the bishopric of Salisbury, which he had been promised in 1518. The election of Pope Clement VII in 1523 further exalted Campeggio's power. Clement made him bishop of Bologna on 2 December 1523 (held until 1525) and then on 9 January 1524 legate to the Diet of Nuremberg. During the sack of Rome in 1527, Campeggio lost everything. Clement, who fled to Orvieto, left him behind as papal legate in the city, just when the English political situation required his attention. Wolsey and Henry VIII expected his support for their proposal that a papal co-legate should decide Henry's divorce from catherine of Aragon in co-operation with Wolsey. Campeggio had, however, already given a legal opinion to the pope supporting the validity of the marriage. Nevertheless, he was named legate on 8 June 1528, after a joint commission with Wolsey had been agreed on 13 April. Campeggio arrived in London on 8 October 1528 and held the first of many sessions with Wolsey and Henry, the first English king to sue before a papal judge in person. Campeggio found himself in an almost impossible position, since emperor Charles V, Katherine of Aragon's nephew, was determined to prevent the divorce, and was putting pressure on Clement. The deciding point in law for Campeggio was Julius's dispensation for Henry and Katherine's marriage. In Katherine's possession from early in 1528, she showed it to Campeggio in October, and he took it to invalidate his commission, since the latter failed to cover the document. He tried to make the case disappear on 23 July 1529 by proroguing it until October, but this was forestalled by the pope sending the matter to Rome a week earlier. On his way back to Rome, Campeggio met Charles and Clement in Bologna, where the pope gave Campeggio the castle of Dozza and the emperor took Campeggio's family under his patronage. Charles later (2 September 1530) gave Campeggio the Spanish bishopric of Huesca and Jaca, which he held until 17 June 1534 when he became bishop of Candia (until 1536); in 1532, moreover, when making Campeggio's son Gianbattista bishop of Majorca, the emperor reserved the administration of the see to the young man's father. Campeggio was legate to the Diet of Augsburg in 1530, where he pursued negotiations with Philip Melanchthon. By 20 May 1531, Henry had dismissed Campeggio as legate. In August 1533, he lost the revenues of Salisbury, and on 21 March 1534 was deprived of the bishopric by act of Parliament. Campeggio was a member of the commission which excommunicated Henry in 1535. He remained protector of Germany until his death, at the same time devoting much energy to insuring the future of his family; his two sons, two brothers, and one nephew all became bishops. He was named legate to the general council called first at Mantua and then at Vicenza, but he attended only the first session in May 1538. He died on 25 July 1539, aged sixty-seven, and was buried in Santa Maria in Trastevere; in 1571 at least some of his bones were transferred to the church of Santi Marta e Bernardino that he had built in Bologna.
- Lorenzo Campeggio war ein italienischer Kardinal. Der Sohn des berühmten Juristen Giovanni Campeggio studierte die Rechte und wurde Professor, trat aber nach dem Tod seiner Gattin in den geistlichen Stand und wurde von Papst Julius II. , dem er zur Herrschaft über Bologna verholfen hatte, zum Bischof von Feltre ernannt und als Nuntius nach Deutschland und Mailand geschickt. Leo X. übertrug ihm das Bistum Bologna und beförderte ihn 1517 zum Kardinal. 1519 ging er als päpstlicher Legat nach England, wo ihm Heinrich VIII. das Bistum Salisbury gab. Seine bekannteste Sendung ist die an den Reichstag zu Nürnberg 1524, wo er den entschiedenen Forderungen der Stände nach einer Kirchenreform geschickt auszuweichen wusste, während er gleichzeitig in Regensburg einige deutsche Fürsten für einen festen Anschluss an den Papst gewann. Eine neue Mission nach England, um Heinrich VIII. von der Absicht einer Ehescheidung abzubringen oder Katharina zu freiwilligem Verzicht zu bewegen, war dagegen erfolglos (1528). Nachdem er der Krönung Karls V. in Bologna beigewohnt hatte, begleitete er den Kaiser 1530 auf den Reichstag zu Augsburg, wo er denselben zur Unnachgiebigkeit gegen die Protestanten und im Notfall zur Gewalt antrieb. Nachdem er 1534 für die Wahl Pauls III. eifrig gewirkt hatte, starb er 1539. Sein Neffe Thomas Campeggio begleitete den Onkel bei mehreren Missionen, folgte ihm als Bischof von Feltre, nahm als päpstlicher Nuntius am Wormser Religionsgespräch (1540/41) teil und war in der ersten Zeit des Trienter Konzils päpstlicher Legat. Er starb 1564. Bischofsämter Lorenzo Campeggis
- Fájl:Lorenzo Campeggio. jpg De Campeggio portréja a 18. századból. Laurentio De Campeggio olaszul Lorenzo Campeggio latinul Laurentius Campeggius itáliai bíboros, diplomata. Testvére Tommaso De Campeggio is egyházi pályára lépett és szintén látott el diplomáciai feladatokat. Eleinte világi életet élt és családja volt, hanem amikor felesége meghalt, bánatában a papi pályát választotta. 1499-ben még jogtanár volt a Bolognai Egyetemen, ahol 1500-ban doktorátust szerzett. Pápai nunciusként I. Miksa német-római császárt próbálta lebeszélni, hogy a pisai zsinathoz csatlakozzék, konkurenciát teremtve ezzel a pápának. Ugyanebből a célból Milánóba ment II. Francesco Sforza herceghez. 1514-től 1517-ig újból a császárnál teljesített diplomáciai szolgálatot. A pápától megkapta a feltrei püspökséget, de arról lemondott Tommaso javára 1520-ban. 1523-tól 1526-ig Bologna, 1524-ben Salisbury, 1530-tól 32-ig Huesca, 1533-től 37-ig Parenzo, 1534-től 1536-ig az észak-olasz Candia püspöke, ill. adminisztrátora volt A török elleni nagy szövetség létrehozásán fáradozott, amelyhez a pápa Angliát is csatlakoztatni kívánta. Campeggio VIII. Henriknél 1518-19-ben volt ezért követségben. Közben a bíboros foglalkozott a reformálás gondolatával, 1520-ban a Signatura justitiae tagja lett és 1522-ben egy szakvéleményt állított össze VI. Adorjánnak. 1524-ben legátus volt a nürnbergi birodalmi gyűlésen, ahol nem tudta megakadályozni, hogy nemzeti zsinat kerüljön összehívásra, de egy reformösszejövetelt kieszközölt Regensburgban a délnémet fejedelmek és püspökök részére. 1525-ig Magyarországon is volt VII. Kelemen pápa megbízásából, ahol igyekezett megszüntetni a belső viszályokat, mivel az ország hadban állt a törökökkel. Közreműködött a Német Lovagrend ügyében is, mivel annak nagymestere áttért az evangélikus vallásra és jogot formált a rend észak-lengyelországi birtokaira. Megpróbálta ugyancsak eredménytelenül Henrik angol királyt eltéríteni attól a szándékától 1528-ban, hogy elválljon Aragóniai Katalin nevű spanyol feleségétől, de 1529-re kudarcot vallott a próbálkozása és a canterbury érsek semmisé nyilvánította a házasságot, ami az anglikán egyház kialakulását vonta maga után. Az 1530-as augsburgi gyűlésen V. Károly német-római császár segítségével próbálta egy táborba vonni részben az Oszmán Birodalom ellen a katolikusokat és protestánsokat, de nem tudta meggátolni a szakadást. Ekkor már súlyos beteg volt, de elvállalta a vicenzai zsinaton való részvételt, végül a zsinatot nem tartották meg.
- Lorenzo Campeggio was een Italiaans kardinaal en politicus. Bekend werd Lorenzo door zijn rol in de echtscheidingsprocedure tussen koning Hendrik VIII van Engeland en zijn vrouw Catharina van Aragon.
- Lorenzo Campeggio. Kardinal, pavelig diplomat, fremstående kanoniker og kirkelig reformator.
- Файл:Lorenzo Campeggio. jpg Кардинал Лоренцо Кампеджо Лоренцо Кампеджо — итальянский религиозный деятель. Окончил университет в Болонье. С 1509 г. начал церковную карьеру, выполняя различные дипломатические поручения папы Юлия II. В 1517 г. папа Лев X назначил его кардиналом. Значительная часть церковной карьеры Кампеджо была связана с Англией: в 1518 г. он был отправлен туда легатом, в 1524 г. назначен епископом Солсбери. Известен тем, что принял положительное решение о разводе короля Англии Генриха VIII и Екатерины Арагонской. Паоло Капидзукки после апелляции Екатерины изменил решение Рима.
- Lorenzo Campeggio, född 7 november 1474 i Milano, död 19 juli 1539 i Rom, var en italiensk kardinal. Han föddes som den äldste av fem söner till Giovanni Zaccaria Campeggio och Dorotea Tebaldini. Campeggio doktorerade i kanonisk- och civilrätt i Bologna 1500 och gifte sig med Francesca Guastavillani, med vilken han fick fem barn. Då hon avled 1509 inledde Campeggio en kyrklig karriär under påve Julius II. Han utsågs snabbt för två diplomatiska uppdrag, båda vid Pisamötet. Det första fick han av kejsar Maximilian I, som utnämnde honom till biskop av Feltre 1512 (han innehade posten fram till 1520), och sedan 1512–13 av hertigen av Milano. År 1513 återvände han till Tyskland för att bilda en allians mot osmanerna. Påve Leo X utsåg honom den 1 juli 1517 till kardinalpräst av San Tommaso in Parione, och Maximilian gjorde honom till kardinalsprotektor av det Tysk-romerska riket. 3 mars 1518 sändes han till England som ett steg i Leos fredspolitik. Detta gav Thomas Wolsey chansen att själv skaffa sig en legation genom att använda Campeggios tillstånd att få komma in i England som påtryckning, och sedan utmanövrera den nye påvlige legaten då han anlände, för att sedan ta över fredsstiftningsprocessen som ledde till Londonfördraget 1519. Campeggio utsågs formellt till kardinal–protektor av England den 22 januari 1523. Han var inte inblandad i mycket engelska affärer, förutom att hänskjuta biskopsutnämningar i konsistorium. Valet av påve Hadrianus VI 1522 befäste hans position i kurian. Campeggio skrev sin De depravato statu ecclesiae för Hadrianus, som föreslog många radikala reformer av den påvliga byråkratin. Den 2 december 1524 tilldelades han biskopsdömet Salisbury, vilket han hade blivit lovad 1518. Valet av påve Clemens VII 1523 stärkte Campeggios makt ytterligare. Han var också medlem av Johann Goritz humanistiska sällskap. Clemens utnämnde honom till biskop av Bologna den 2 december 1523 (vilket han förblev till 1525) och sedan den 9 januari 1524 legat till riksdagen i Nürnberg. Under Roms skövling i maj 1527 förlorade Campeggio allting. Clemens, som flydde till Orvieto, lämnade honom efter sig som påvlig legat i staden, just när den politiska situationen i England krävde hans uppmärksamhet. Wolsey och Henrik VIII förväntade sig hans stöd för deras förslag att en påvlig med-legat skulle besluta om Henriks skilsmässa från Katarina av Aragonien i samarbete med Wolsey. Campeggio hade dock redan givit ett juridiskt utlåtande till påven som stödde äktenskapets giltighet. Trots detta utnämndes han till legat den 8 juni 1528, efter att man kommit överens om ett gemensamt uppdrag åt honom med Wolsey den 13 april. Clemens planerade att använda Campeggio för att dölja sin egen ovilja att ta hand om ärendet, under politiskt tryck från Karl. Campeggio anlände till London den 8 oktober 1528 och utsattes för den första av många sessioner med Wolsey och Henrik, den förste engelske kung som processade inför en påvlig domare personligen. Campeggio befann sig nu i en nästan omöjlig position, eftersom kejsar Karl V, Katarina av Aragoniens nevö, var inställd på att förhindra skilsmässan. Den avgörande punkten i lagen för Campeggio var Julius dispens för Henriks och Katarinas giftermål i den fulla formen som nyligen upptäckts i Spanien. Denna var i Katarinas besittning från början av 1528. Hon visade den för Campeggio i oktober, och han ansåg att den vederlade hans uppdrag, eftersom detta inte inbegrep det spanska dokumentet. Han försökte få ärendet att försvinna den 23 juli 1529 genom att skjuta upp det till oktober, men denna handling hade förhindrats av påvens rekommendation av ärendet till Rom en vecka tidigare. På vägen tillbaka till Rom mötte Campeggio Karl och Clemens i Bologna, där påven överförde borgen Dozza till Campeggio, och kejsaren tog familjen under sitt beskydd. Karl gav senare Campeggio det spanska biskopsdömet Huesca och Jaca, som han innehade till 17 juni 1534 när han blev biskop av Candia. När kejsaren år 1532 utsåg Campeggios son Giambattista till biskop av Mallorca reserverade han administrationen av stiftet till den unge mannens far. Campeggio var legat till Riksdagen i Augsburg 1530, där han förde intensiva förhandlingar med Philipp Melanchthon. Den 20 maj 1531 hade Henrik avskedat Campeggio. I augusti 1533 förlorade han inkomsterna från Salisbury, och den 21 mars 1534 blev han avsatt genom parlamentsbeslut. Campeggio var medlem av den kommission som exkommunicerade Henrik 1535. Han förblev protektor av Tyskland till sin död, samtidigt som han ägnade mycket energi åt att säkra sin familjs framtid. Han efterlämnade två söner, två bröder och en nevö som biskopar. Han utnämndes till legat till det allmänna rådet som först sammankallades för Mantua och sedan för Vicenza, men närvarade bara på den första sessionen, i maj 1538. Han dog den 25 juli 1539 vid sextiosju års ålder, och begravdes i portiken till kyrkan Santa Maria in Trastevere. År 1571 överfördes åtminstone några av hans ben till kyrkan Santi Marta e Bernardino som han hade byggt i Bologna.
|
![[RDF Data]](/statics/sw-cube.png)
