After the overthrow of the Papal States in 1870, Italy's Law of Guarantees accorded the Pope certain honors and privileges similar to those enjoyed by the King of Italy, including the right to send and receive ambassadors who would have full diplomatic immunity, just as if he still had temporal power as ruler of a state. But the papacy would have been subject to Italian generosity, as it was expected to depend on reliable Italian payments for all time to come.

PropertyValue
dbpprop:abstract
  • After the overthrow of the Papal States in 1870, Italy's Law of Guarantees accorded the Pope certain honors and privileges similar to those enjoyed by the King of Italy, including the right to send and receive ambassadors who would have full diplomatic immunity, just as if he still had temporal power as ruler of a state. But the papacy would have been subject to Italian generosity, as it was expected to depend on reliable Italian payments for all time to come. Pope Pius IX and his successors refused to recognize the right of the Italian king to reign over what had formerly been the Papal States, or to be mollified by the Law of Guarantees. They instead considered themselves prisoners of the Vatican, refusing to set foot outside the walls of the Vatican until the Lateran Treaty of 1929. The Treaty settled the Roman Question by making Vatican City an independent state and paying compensation to the Vatican for the loss of the Papal States.
  • La loi des Garanties, de son intitulé complet loi des Garanties sur les prérogatives du Souverain Pontife et du Saint-Siège et sur les relations de l'État avec l'Église est une loi italienne promulguée le 13 mai 1871 qui cherche à résoudre la « Question romaine », née de la disparition des États pontificaux en 1870. La loi accorde au pape un certain nombres d'avantages : l'inviolabilité de sa personne, son immunité de juridiction devant les tribunaux italiens, sa protection pénale contre les injures publiques, la liberté de correspondance ou encore de célébration du culte. Elle lui reconnaît le droit aux honneurs souverains et le droit de légation actif et passif, c'est-à-dire la capacité d'envoyer et de recevoir des ambassadeurs reconnus comme tels, et jouissant à ce titre de l'immunité diplomatique. Elle lui octroie également une rente de 3,225 millions de lires. Enfin, elle lui donne la jouissance des palais du Vatican, du Latran et de Castel Gandolfo. Cependant, la loi ne reconnaît aucune souveraineté au pape sur les territoires qu'il occupe. En outre, sa forme montre bien qu'il s'agit là pour l'Italie d'affaires intérieures : c'est une loi, et donc un acte unilatéral, et non un traité. Par ailleurs, le Vatican ne bénéficie d'aucune extraterritorialité au regard de la loi italienne : les tribunaux nationaux sont déclarés compétents pour les délits qui y sont commis, y compris dans la basilique Saint-Pierre, à qui la jurisprudence récuse tout droit d'asile. Aux termes de la loi, le pape se trouve donc dans une situation inédite et ambiguë, que le juriste Joël-Benoît d'Onorio rapproche de celui d'un protectorat colonial. Le 15 mai, Pie IX refuse la loi des Garanties par l'encyclique Ubi nos et se considère comme « prisonnier au Vatican ». La Question romaine ne sera définitivement réglée que par les accords du Latran (1929).
  • Il Ministro di Grazia, Giustizia e Culti del Governo Lanza, Matteo Raeli, all'indomani della Breccia di Porta Pia e l'insediamento del Governo Italiano a Roma, ebbe incarico di redigere una legge per disciplinare i rapporti tra il Regno d'Italia e il Vaticano, che prese nome di legge delle Guarentigie e che venne approvata dal Parlamento il 13 maggio 1871. La legge constava di venti articoli e si divideva in due parti. La prima riguardava le prerogative del Pontefice a cui veniva garantita l'inviolabilità della persona, gli onori sovrani, il diritto di avere al proprio servizio guardie armate a difesa dei palazzi, Vaticano, Laterano, Cancelleria e villa di Castel Gandolfo. Tali immobili erano sottoposti a regime di extraterritorialità che li esentava dalle leggi italiane e assicurava libertà di comunicazioni postali e telegrafiche ed il diritto di rappresentanza diplomatica. Infine si garantiva un introito annuo di 3.250.000 lire (pari a circa 14,8 milioni di euro attuali) per il mantenimento del Pontefice, del Sacro Collegio e dei palazzi apostolici. La seconda parte regolava i rapporti fra Stato e Chiesa Cattolica, garantendo ad entrambi la massima pacifica indipendenza. Inoltre al clero veniva riconosciuta illimitata libertà di riunione e ai vescovi era esentato il giuramento al Re.
  • Garantilagen är den vanliga benämningen på den 13 maj 1871 utfärdade lag (it. Legge sulle prerogative del summo pontifice), varigenom italienska staten efter Roms erövring sökte reglera påvens nya ställning inom det italienska samhället samt ange grunddragen för förhållandet mellan stat och kyrka i Italien. Lagen upphävdes sedan Lateranfördraget slutits 11 februari 1929. Garantilagen förkastades formligen av påven Pius IX genom encyklikan av 15 maj 1871 och hade inte folkrättslig karaktär, utan var en inre italiensk lagstiftningsakt. Enligt denna lag erkändes påvens personliga okränkbarhet och straffrihet; i fråga om hedersbetygelser tillerkändes honom samma förmåner, som gavs honom av utländska katolska suveräner, varjämte han hade rätt att hålla egen livvakt. Exterritoriell ställning garanterades åt de påvliga palatsen. Ingen italiensk tjänsteman fick där utan påvligt bemyndigande intränga, och liknande undantagsställning garanterades även uppehållsorterna för konklav och allmänt kyrkomöte. De påvliga palatsen, museerna och biblioteken var enligt lagen skattefria, och påven hade kostnadsfri post- och telegrafförbindelse med alla katolska biskopar, utländska regeringar o.s.v. , varjämte på italienska statens bekostnad en telegrafstation med påvliga tjänstemän upprättades i Vatikanen. Brev och telegram till och från påven åtnjöt vid befordran samma företrädesrättigheter som kungens och italienska myndigheters skrivelser. Påven hade också rätt att utsända och emotta diplomatiska sändebud, vilka i allt var likställda med de utländska sändebud, som ackrediterats vid italienska hovet. Åt påven anslog lagen dessutom ett fast och oförytterligt årsanslag på 3 225 000 lire. Utom dessa bestämmelser, vilka avsåg att lugna utländska katolikers bekymmer för påvens ställning under den nya regimen, innehöll lagen även en rad bestämmelser, delvis förverkligande det Cavourska programmet "fri kyrka i fri stat"; kungen avstod bl.a. från sin utnämningsrätt till vissa kyrkliga ämbeten, och den kyrkliga domsrätten erkändes i andliga och disciplinära mål. Även i fall då påven protesterade mot garantilagen och vägrade att ta emot årsanslaget, följdes lagen från den italienska statens sida i allt väsentligt. Årsanslaget bokfördes som italienska statens skuld till den heliga stolen, dock med preskription efter fem år, så att påven vid en eventuell försoning endast kunde lyfta högst fem års anslag med därtill kommen ränta.
dbpprop:hasPhotoCollection
dbpprop:reference
rdfs:comment
  • After the overthrow of the Papal States in 1870, Italy's Law of Guarantees accorded the Pope certain honors and privileges similar to those enjoyed by the King of Italy, including the right to send and receive ambassadors who would have full diplomatic immunity, just as if he still had temporal power as ruler of a state. But the papacy would have been subject to Italian generosity, as it was expected to depend on reliable Italian payments for all time to come.
  • La loi des Garanties, de son intitulé complet loi des Garanties sur les prérogatives du Souverain Pontife et du Saint-Siège et sur les relations de l'État avec l'Église est une loi italienne promulguée le 13 mai 1871 qui cherche à résoudre la « Question romaine », née de la disparition des États pontificaux en 1870.
  • Il Ministro di Grazia, Giustizia e Culti del Governo Lanza, Matteo Raeli, all'indomani della Breccia di Porta Pia e l'insediamento del Governo Italiano a Roma, ebbe incarico di redigere una legge per disciplinare i rapporti tra il Regno d'Italia e il Vaticano, che prese nome di legge delle Guarentigie e che venne approvata dal Parlamento il 13 maggio 1871. La legge constava di venti articoli e si divideva in due parti.
  • Garantilagen är den vanliga benämningen på den 13 maj 1871 utfärdade lag (it. Legge sulle prerogative del summo pontifice), varigenom italienska staten efter Roms erövring sökte reglera påvens nya ställning inom det italienska samhället samt ange grunddragen för förhållandet mellan stat och kyrka i Italien. Lagen upphävdes sedan Lateranfördraget slutits 11 februari 1929.
rdfs:label
  • Law of Guarantees
  • Loi des Garanties
  • Legge delle Guarentigie
  • Garantilagen
owl:sameAs
skos:subject
foaf:page
is dbpprop:redirect of