| dbpedia-owl:abstract
|
- Jean Racine oli ranskalainen traaginen näytelmäkirjailija. Häntä pidetään Pierre Corneillen kanssa suurena ranskalaisen tragedian klassikkona.
- Jean Racine was een Frans toneelschrijver, een van de "grote drie" van de zeventiende eeuw in Frankrijk. Racine schreef voornamelijk tragedies, maar ook één komedie (Les Plaideurs).
- Jean Racine, va ser un dramaturg francès. Juntament amb Pierre Corneille, que va precedir-lo, és considerat un dels dos autors francesos de tragèdies clàssiques més important.
- Jean Racine [žán rasín] byl francouzský dramatik, jeden z „velké trojky“ francouzských dramatiků 17. století. Psal především tragédie, i když v jeho repertoáru je i jedna komedie. Náměty čerpal především z antiky. Snažil se vybírat takové, které by promlouvaly k problémům 17. století. 12. ledna 1673 se stal, na přání Ludvíka XIV. , členem Francouzské akademie.
- Jean Racine var en fransk dramatiker som opererte under den fransk-klassiske perioden sammen med andre dramatikere som Corneille og Molière. Denne perioden hadde sin blomstringstid fra 1630 til 1730.
- Jean Baptiste Racine war einer der bedeutendsten Autoren der französischen Klassik. Er gilt den Franzosen als ihr größter Tragödienautor neben oder gar vor Pierre Corneille.
- Jean-Baptiste Racine – francuski dramaturg, główny przedstawiciel późnobarokowego klasycyzmu. Autor przesiąkniętych pesymizmem sztuk, uważanych za mistrzowskie w przedstawianiu kobiecej psychiki. Zaliczany do trójki wielkich francuskich dramatopisarzy XVII wieku. Członek Akademii Francuskiej.
- Jean Racine francia író, drámaíró. A franciák nagy századának (Grand Siècle) klasszicista drámaírója Pierre Corneille és Molière mellett.
- Racine è il massimo esponente, assieme a Pierre Corneille, del teatro tragico francese del Seicento.
- Jean Baptiste Racine foi um poeta trágico, dramaturgo, matemático e historiador francês. É considerado, juntamente com Pierre Corneille, como um dos maiores dramaturgos clássicos da França.
- ジャン・バティスト・ラシーヌ(Jean Baptiste Racine,1639年12月21日誕生、12月22日受洗 - 1699年4月21日没)は、17世紀フランスの劇作家で、フランス古典主義を代表する悲劇作家である。 シャンパーニュ地方出身。幼少時に両親を亡くし、ジャンセニスムの影響下にある修道院の付属学校で、厳格なカトリック教育を受ける。ラシーヌはこの学校で古典文学に対する教養と、ジャンセニスムの世界観を身につけた。このことは後のラシーヌの作品に深い影響を及ぼした。 その悲劇作品のほとんどは、三一致の法則を厳格に守り、主にギリシア神話、古代ローマの史実に題材をとる。『旧約聖書』に題材をとるものを、ラシーヌは悲劇とせず史劇と呼んだ。 ラシーヌは均整の取れた人物描写と劇的な筋の構成を、アレクサンドラン詩行と呼ばれるイアンボス6詩脚の丹精で華麗な韻文に綴った。後期の『聖書』を題材とする作品を除けば、ラシーヌの劇は、二人の若い恋人を中心とするものが多い。二人は愛し合っているが、女性が王など高位の男性に望まれる、あるいは二人が敵対しあう家系にいるなどして、恋愛は成就しない。この葛藤がラシーヌの悲劇の中心となる。これに第三者の嫉妬、政治闘争などが加わり筋が複雑になり、最終的に二人の恋は成就せず、主人公の死をもって幕が下りる。 またラシーヌは自身の作品を印刷に付し刊行する際、必ず書き下ろしの序文をつける習慣があった。このためラシーヌの作品は、たんに悲劇としての価値のみならず、演劇論としての価値をももつ。ラシーヌの詩論のなかではオスマン帝国の皇位継承争いを題材にする『バジャゼ』につけた序文での「悲劇の題材は観客から適切な隔たりをもつものでなければならない。この隔たりは神話や古い歴史のような時間的な隔たりだけでなく、時間的にはあまり遠くないがわれわれの風俗になじみのない距離的な隔たりであってもよい」とするものなどが知られる。 ラシーヌの代表作として今日もなお上演されるものには『アンドロマック』、『ベレニス』、『フェードル』などがある。 なお、彼の肖像はかつて、フランスの50フラン紙幣に描かれていた。
- Жан Бати́ст Раси́н — французский драматург, один из трёх выдающихся драматургов Франции XVII века, наряду с Корнелем и Мольером, автор трагедий «Андромаха», «Британик», «Ифигения», «Федра».
- Jean Racine fue un dramaturgo francés del Neoclasicismo. Se le considera, junto a Pierre Corneille, el mayor exponente de la tragedia clásica francesa.
- 장 밥티스트 라신은 프랑스의 극작가로, 몰리에르, 피에르 코르네유와 함께 17세기 프랑스의 3대 극작가 중 하나로 여겨진다. 역사상의 인물을 주인공으로 한 비극을 주로 썼는데, 인물에 인간성을 주고 과장을 피해 가면서 쓴 것이 특징이다. 저서로는 《앙드로마크》, 《페드르》, 《베레니스》등이 있다. 또 문장은 프랑스어의 모범이 되었다. 라신은 비록 한편의 코미디를 작성했으나, 기본적으로 비극 작가였다.
- Жан Бати́ст Расі́н — французький драматург, один із «Великої Трійці» драматургів Франції XVII століття, поруч з Корнелем та Мольєром.
- Jean-Baptiste Racine, thường được biết tới với tên Jean Racine là một nhà viết kịch nổi tiếng của sân khấu Pháp thế kỉ 17. Với rất nhiều vở bi kịch xuất sắc, Racine cùng với Pierre Corneille được coi là hai nhà kịch tác gia cổ điển vĩ đại nhất nước Pháp.
- 让·拉辛(法语:Jean Racine,1639年12月22日-1699年4月21日),法国剧作家,与高乃依和莫里哀合称十七世纪最伟大的三位法国剧作家。 拉辛出身于一个小官员家庭,自幼父母双亡,被外祖母和舅妈收养。拉辛天资聪颖,才思敏捷,他日后所得的成就归功于两件事:一是巴黎王家码头修道院冉森派教士的培养,教他学习拉丁文和希腊文,对古代西方文化有精深的理解;二是莫里哀剧团排演了他的最初的剧本《德巴依特》(1664)、《亚历山大》(1665),使他掌握舞台剧的创作经验。拉辛的作品主要发表在1667年到1677年的十年间,如《昂朵马格》(1667)、《讼棍》(1668)、《布里塔尼居斯》(1669)、《蓓蕾尼丝》(1670)、《巴雅泽》(1672)、《米特里达特》(1673)、《伊菲莱涅亚》(1675)和《费德尔》(1667)。 1672年拉辛三十三岁时入选法兰西学院。第二年路易十四从弗朗什·孔泰战役凯旋,接着签订奈梅亨条约,西班牙拱手把瑞士边境的这一大片土地让给法国,确立了法国在欧洲的霸主地位,路易十四也被巴黎尊为「路易大帝」。路易十四踌躇满志,在凡尔赛宫大宴群臣,拉辛的《伊菲莱涅亚》被选中在宫里演出,后来又在巴黎演出,使拉辛的名声盖过高乃依。三一律在拉辛手中运用自如,不感到丝毫约束。拉辛不但会写悲剧,也会写喜剧,《讼棍》至今读来还是非常生动,不比莫里哀的作品逊色。此外,拉辛还擅于写抒情诗,《心灵雅歌》(1694)使他成为如龙沙、雨果、波德莱尔一样伟大的诗人。 封建时代,艺术家像其他处处仰人鼻息的工匠一样,没有多少地位和尊严。拉辛的最后一部杰作《费德尔》;又受到保守贵族的攻击,以“有伤风化”而停演。由于国王干预事态平息,拉辛则辍笔达十二年之久。他在路易十四宫廷当史官。1689年应德·曼特依夫人要求,创作《爱斯苔尔》、《阿达莉》,又受到莫里哀在二三十年前讽刺过的伪君子和假道学的贬斥,直至1699年病故以前,没有再为他心爱的舞台创作过一个剧本。 拉辛的戏剧创作以悲剧为主,作品被称为古典主义戏剧代表作。
- Jean Racine, baptismal name Jean-Baptiste Racine (22 December 1639 – 21 April 1699), was a French dramatist, one of the three great playwrights of 17th-century France, and an important literary figure in the Western tradition. Racine was primarily a tragedian, producing such 'examples of neoclassical perfection' as Phèdre, Andromaque, and Athalie, although he did write one comedy, Les Plaideurs, and a muted tragedy, Esther, for the young. Racine's plays displayed his mastery of the dodecasyllabic alexandrine; his verse is renowned for elegance, purity, speed, and fury, and for what Robert Lowell described as a 'diamond-edge', and the 'glory of its hard, electric rage'. The language effects of Racine's works are widely considered to be untranslatable, although many eminent poets have attempted to do so, including Lowell, Ted Hughes, and Derek Mahon into English, and Schiller into German. The latest to attempt to translate Racine's plays into English, and the first to render the plays in rhymed heroic couplets, earned a 2011 American Book Award for the poet Geoffrey Argent. Racine's dramaturgy is marked by his psychological insight, the prevailing passion of his characters, and the nakedness of both the plot and stage.
- Jean Racine, né à La Ferté-Milon le 22 décembre 1639 et mort à Paris le 21 avril 1699, est un dramaturge et poète français considéré comme l'un des plus grands auteurs de tragédies de la période classique en France sous Louis XIV. Issu d'une famille de petits notables et vite orphelin, il est éduqué par les "Messieurs" (les "Solitaires") de Port-Royal et reçoit une solide éducation littéraire et religieuse (peu marquée par les nuances théologiques du jansénisme). Il choisit ensuite de se consacrer à la littérature et particulièrement au théâtre en faisant jouer La Thébaïde en 1664 et Alexandre le Grand en 1665, qui est son premier succès et qui lui vaut le soutien du jeune roi Louis XIV mais il se brouille avec Molière. Le succès d'Andromaque en 1667 ouvre une décennie de grande création où l'on trouve à côté d'une unique comédie six grandes tragédies : Britannicus (1669), Bérénice (1670), Bajazet (1672), Mithridate (1673), Iphigénie (1674) et Phèdre (1677). Élu à l'Académie française en 1672, et parvenu au faîte de la gloire grâce à Iphigénie et Phèdre tout en ayant acquis une confortable aisance financière, il se laissa convaincre par ses appuis haut placés à la Cour (notamment Mme de Montespan et sa sœur Mme de Thianges) d'abandonner le "métier de poésie" pour briguer le "glorieux emploi" d'historien du roi . Devenu l'un des courtisans les plus proches du Roi-Soleil, il n'abandonna quelquefois son travail d'historien que pour répondre à la demande de Madame de Maintenon en donnant deux tragédies aux sujets bibliques aux jeunes filles de Saint-Cyr : Esther (en 1689) et Athalie (en 1691), ou pour écrire dans le plus grand secret son Abrégé de l'histoire de Port-Royal (publié seulement cinquante ans après sa mort). L'énorme travail auquel il avait consacré l'essentiel des vingt dernières années de sa vie, l'histoire de Louis XIV, disparut entièrement dans l'incendie de la maison de son successeur, Valincour. Privilégiant les sujets grecs, Racine, cherchant à rivaliser avec Pierre Corneille, a néanmoins traité trois sujets romains, et un sujet moderne, Bajazet (1672), mais décalé dans l'espace puisque se déroulant dans l'Empire ottoman. On a pu lui reprocher le manque de vérité historique (dans Britannicus ou Mithridate par exemple) et le manque d'action (particulièrement dans Bérénice), mais on a salué la musique de ses vers, son respect assez strict des unités de temps, de lieu et d'action qui renforcent la densité et le sentiment tragique, ainsi que de la vraisemblance psychologique : les passions de chacun deviennent en effet les instruments du destin. Parmi ces passions, l'amour tient la première place et Racine l'analyse avec ses manifestations physiologiques . La passion anime et détruit les personnages pourtant tout-puissants (rois, empereurs, princesses... ) qui tentent en vain de lutter contre la pente fatale de l'entraînement des passions. Racine est ainsi parvenu à montrer si puissamment ce cheminement inexorable propre à faire naître la frayeur et la pitié (Aristote les présentait comme les deux émotions fondamentales du genre tragique) que la critique a longtemps estimé qu'il avait cherché à associer la prédestination janséniste et le fatum des tragédies de l'Antiquité. L'économie des moyens (densité du propos avec un nombre restreint de mots pour toutes ses œuvres, utilisation du confident pour rendre plus naturelle l'expression des personnages), la rigueur de la construction (situation de crise menée à son acmé), la maîtrise de l'alexandrin et la profondeur de l'analyse psychologique font des œuvres de Jean Racine un modèle de la tragédie classique française.
- Jean Racine, född 22 december 1639 i La Ferté-Milon, död 21 april 1699 i Paris, var en fransk tragedidramatiker under barocken. Han var far till Louis Racine. Racine är en av Frankrikes mest kända dramatiker. Tillsammans med Molière och Corneille räknas han som en ledande företrädare för franskklassicismen under 1600-talet. Racine blev tidigt föräldralös. Istället uppfostrades han hos moralstränga jansenister vid Port-Royal. Dessa upprätthöll en sträng augustinsk uppfattning inom den romersk-katolska kyrkan. Han blev upptagen av dem 1655 och tillbringade tre år där, samtidigt som han fick en utbildning och lärde sig bland annat grekiska. År 1664 började Racine arbeta som dramatiker hos Molière med La Thébaïde, men lämnade honom snart och blev istället en av hans största konkurrenter. Nu började han arbeta efter franskklassicismens regler och skrev sitt första stora mästerverk – Andromake (1668), en pjäs som är inspirerad av den grekiska sagohistorien. Den handlar om Andromakes trofasthet emot sin döde make Hektor och vägen till det tragiska slutet. Framgångarna med Andromake gjorde att Racine vid den tiden blev det största namnet inom tragedin, vid sidan av Corneille. I Racines verk kan man notera att han var en skarp skildrare av psykologiska händelseförlopp, för konflikterna är hårdragna. Han använder sig av ett uttryckligt språk, vilket man speciellt kan se i Britannicus (1669), en tragedi om kejsar Nero, vilken liksom många av Racines verk handlar om kvinnorna i en mansdominerad värld. Efter Britannicus fortsatte Racine göra tragedier med antikt tema, vilka gestaltade mänskligt lidande och konflikter. Där kan vi se Berenike (1671) - som tar upp fakta ur den romerska historien, Bajazet (1672) - som utspelar sig i ett samtida Turkiet, Ifigenia i Aulis (1675) - vilket bygger på ett verk av Euripides, och Faidra (1677) - där han visar en stor talang när det gäller att skildra kvinnopsykologi. Då han berättar om hur Faidra möter den sanna passionen och övervinner förnuftets motstånd. Efter stora framgångar med Faidra väckte Racine missnöje från de högt uppsatta i samhället, samtidigt som han genomgick en religiös kris på grund av återuppväckta tvivel från sin tid som jansenist. Detta gjorde att han lämnade teatern och inte kom ut med några nya verk på tio år. I stället anställdes han vid hovet som kunglig historiograf tillsammans med sin vän Nicolas Boileau. Racine skulle så småningom återvända till teatern. När Madame de Maintenon, som var Ludvig XIV:s mätress, kom med en beställning på två verk med bibliskt tema antog han den och genomgick en av de viktigaste tiderna i sitt kreativa liv. Det första verket blev Esther som han skrev för flickskolan Saint-Cyr, vilken de Maintenon var föreståndare för, och 1691 kom han med det andra dramat, Atalja, vilket även det uppfördes på skolan. Till Atalja skrev Racine även Cantiques spirituels, vilket betyder ungefär andliga sånger. Detta verk är skrivet med ett allvar och en utsökt stil som har gjort det till ett av de främsta verken inom fransk lyrik. Av Racines arbeten har eftervärlden framför andra hyllat Faidra, som har beskrivits som skådespelerskornas Hamlet. Svenska översättningar på originalets versmått, alexandriner, utgavs 1797, 1906 och 1974 . En icke rimmad tolkning spelades på Dramaten 2006 . (Libris)
|
| rdfs:comment
|
- Jean Racine oli ranskalainen traaginen näytelmäkirjailija. Häntä pidetään Pierre Corneillen kanssa suurena ranskalaisen tragedian klassikkona.
- Jean Racine was een Frans toneelschrijver, een van de "grote drie" van de zeventiende eeuw in Frankrijk. Racine schreef voornamelijk tragedies, maar ook één komedie (Les Plaideurs).
- Jean Racine, va ser un dramaturg francès. Juntament amb Pierre Corneille, que va precedir-lo, és considerat un dels dos autors francesos de tragèdies clàssiques més important.
- Jean Racine, baptismal name Jean-Baptiste Racine (22 December 1639 – 21 April 1699), was a French dramatist, one of the three great playwrights of 17th-century France, and an important literary figure in the Western tradition. Racine was primarily a tragedian, producing such 'examples of neoclassical perfection' as Phèdre, Andromaque, and Athalie, although he did write one comedy, Les Plaideurs, and a muted tragedy, Esther, for the young.
- Jean Racine [žán rasín] byl francouzský dramatik, jeden z „velké trojky“ francouzských dramatiků 17. století. Psal především tragédie, i když v jeho repertoáru je i jedna komedie. Náměty čerpal především z antiky. Snažil se vybírat takové, které by promlouvaly k problémům 17. století. 12. ledna 1673 se stal, na přání Ludvíka XIV. , členem Francouzské akademie.
- Jean Racine var en fransk dramatiker som opererte under den fransk-klassiske perioden sammen med andre dramatikere som Corneille og Molière. Denne perioden hadde sin blomstringstid fra 1630 til 1730.
- Jean Racine, né à La Ferté-Milon le 22 décembre 1639 et mort à Paris le 21 avril 1699, est un dramaturge et poète français considéré comme l'un des plus grands auteurs de tragédies de la période classique en France sous Louis XIV. Issu d'une famille de petits notables et vite orphelin, il est éduqué par les "Messieurs" (les "Solitaires") de Port-Royal et reçoit une solide éducation littéraire et religieuse (peu marquée par les nuances théologiques du jansénisme).
- Jean Baptiste Racine war einer der bedeutendsten Autoren der französischen Klassik. Er gilt den Franzosen als ihr größter Tragödienautor neben oder gar vor Pierre Corneille.
- Jean-Baptiste Racine – francuski dramaturg, główny przedstawiciel późnobarokowego klasycyzmu. Autor przesiąkniętych pesymizmem sztuk, uważanych za mistrzowskie w przedstawianiu kobiecej psychiki. Zaliczany do trójki wielkich francuskich dramatopisarzy XVII wieku. Członek Akademii Francuskiej.
- Jean Racine francia író, drámaíró. A franciák nagy századának (Grand Siècle) klasszicista drámaírója Pierre Corneille és Molière mellett.
- Racine è il massimo esponente, assieme a Pierre Corneille, del teatro tragico francese del Seicento.
- Jean Baptiste Racine foi um poeta trágico, dramaturgo, matemático e historiador francês. É considerado, juntamente com Pierre Corneille, como um dos maiores dramaturgos clássicos da França.
- ジャン・バティスト・ラシーヌ(Jean Baptiste Racine,1639年12月21日誕生、12月22日受洗 - 1699年4月21日没)は、17世紀フランスの劇作家で、フランス古典主義を代表する悲劇作家である。 シャンパーニュ地方出身。幼少時に両親を亡くし、ジャンセニスムの影響下にある修道院の付属学校で、厳格なカトリック教育を受ける。ラシーヌはこの学校で古典文学に対する教養と、ジャンセニスムの世界観を身につけた。このことは後のラシーヌの作品に深い影響を及ぼした。 その悲劇作品のほとんどは、三一致の法則を厳格に守り、主にギリシア神話、古代ローマの史実に題材をとる。『旧約聖書』に題材をとるものを、ラシーヌは悲劇とせず史劇と呼んだ。 ラシーヌは均整の取れた人物描写と劇的な筋の構成を、アレクサンドラン詩行と呼ばれるイアンボス6詩脚の丹精で華麗な韻文に綴った。後期の『聖書』を題材とする作品を除けば、ラシーヌの劇は、二人の若い恋人を中心とするものが多い。二人は愛し合っているが、女性が王など高位の男性に望まれる、あるいは二人が敵対しあう家系にいるなどして、恋愛は成就しない。この葛藤がラシーヌの悲劇の中心となる。これに第三者の嫉妬、政治闘争などが加わり筋が複雑になり、最終的に二人の恋は成就せず、主人公の死をもって幕が下りる。 またラシーヌは自身の作品を印刷に付し刊行する際、必ず書き下ろしの序文をつける習慣があった。このためラシーヌの作品は、たんに悲劇としての価値のみならず、演劇論としての価値をももつ。ラシーヌの詩論のなかではオスマン帝国の皇位継承争いを題材にする『バジャゼ』につけた序文での「悲劇の題材は観客から適切な隔たりをもつものでなければならない。この隔たりは神話や古い歴史のような時間的な隔たりだけでなく、時間的にはあまり遠くないがわれわれの風俗になじみのない距離的な隔たりであってもよい」とするものなどが知られる。 ラシーヌの代表作として今日もなお上演されるものには『アンドロマック』、『ベレニス』、『フェードル』などがある。 なお、彼の肖像はかつて、フランスの50フラン紙幣に描かれていた。
- Жан Бати́ст Раси́н — французский драматург, один из трёх выдающихся драматургов Франции XVII века, наряду с Корнелем и Мольером, автор трагедий «Андромаха», «Британик», «Ифигения», «Федра».
- Jean Racine fue un dramaturgo francés del Neoclasicismo. Se le considera, junto a Pierre Corneille, el mayor exponente de la tragedia clásica francesa.
- 장 밥티스트 라신은 프랑스의 극작가로, 몰리에르, 피에르 코르네유와 함께 17세기 프랑스의 3대 극작가 중 하나로 여겨진다. 역사상의 인물을 주인공으로 한 비극을 주로 썼는데, 인물에 인간성을 주고 과장을 피해 가면서 쓴 것이 특징이다. 저서로는 《앙드로마크》, 《페드르》, 《베레니스》등이 있다. 또 문장은 프랑스어의 모범이 되었다. 라신은 비록 한편의 코미디를 작성했으나, 기본적으로 비극 작가였다.
- Jean Racine, född 22 december 1639 i La Ferté-Milon, död 21 april 1699 i Paris, var en fransk tragedidramatiker under barocken. Han var far till Louis Racine. Racine är en av Frankrikes mest kända dramatiker. Tillsammans med Molière och Corneille räknas han som en ledande företrädare för franskklassicismen under 1600-talet. Racine blev tidigt föräldralös. Istället uppfostrades han hos moralstränga jansenister vid Port-Royal.
- Жан Бати́ст Расі́н — французький драматург, один із «Великої Трійці» драматургів Франції XVII століття, поруч з Корнелем та Мольєром.
- Jean-Baptiste Racine, thường được biết tới với tên Jean Racine là một nhà viết kịch nổi tiếng của sân khấu Pháp thế kỉ 17. Với rất nhiều vở bi kịch xuất sắc, Racine cùng với Pierre Corneille được coi là hai nhà kịch tác gia cổ điển vĩ đại nhất nước Pháp.
- 让·拉辛(法语:Jean Racine,1639年12月22日-1699年4月21日),法国剧作家,与高乃依和莫里哀合称十七世纪最伟大的三位法国剧作家。 拉辛出身于一个小官员家庭,自幼父母双亡,被外祖母和舅妈收养。拉辛天资聪颖,才思敏捷,他日后所得的成就归功于两件事:一是巴黎王家码头修道院冉森派教士的培养,教他学习拉丁文和希腊文,对古代西方文化有精深的理解;二是莫里哀剧团排演了他的最初的剧本《德巴依特》(1664)、《亚历山大》(1665),使他掌握舞台剧的创作经验。拉辛的作品主要发表在1667年到1677年的十年间,如《昂朵马格》(1667)、《讼棍》(1668)、《布里塔尼居斯》(1669)、《蓓蕾尼丝》(1670)、《巴雅泽》(1672)、《米特里达特》(1673)、《伊菲莱涅亚》(1675)和《费德尔》(1667)。 1672年拉辛三十三岁时入选法兰西学院。第二年路易十四从弗朗什·孔泰战役凯旋,接着签订奈梅亨条约,西班牙拱手把瑞士边境的这一大片土地让给法国,确立了法国在欧洲的霸主地位,路易十四也被巴黎尊为「路易大帝」。路易十四踌躇满志,在凡尔赛宫大宴群臣,拉辛的《伊菲莱涅亚》被选中在宫里演出,后来又在巴黎演出,使拉辛的名声盖过高乃依。三一律在拉辛手中运用自如,不感到丝毫约束。拉辛不但会写悲剧,也会写喜剧,《讼棍》至今读来还是非常生动,不比莫里哀的作品逊色。此外,拉辛还擅于写抒情诗,《心灵雅歌》(1694)使他成为如龙沙、雨果、波德莱尔一样伟大的诗人。 封建时代,艺术家像其他处处仰人鼻息的工匠一样,没有多少地位和尊严。拉辛的最后一部杰作《费德尔》;又受到保守贵族的攻击,以“有伤风化”而停演。由于国王干预事态平息,拉辛则辍笔达十二年之久。他在路易十四宫廷当史官。1689年应德·曼特依夫人要求,创作《爱斯苔尔》、《阿达莉》,又受到莫里哀在二三十年前讽刺过的伪君子和假道学的贬斥,直至1699年病故以前,没有再为他心爱的舞台创作过一个剧本。 拉辛的戏剧创作以悲剧为主,作品被称为古典主义戏剧代表作。
|