| dbpprop:abstract
|
- Taqi ad-Din Ahmad ibn Taymiyyah (January 22, 1263 – 1328), full name: Taqī ad-Dīn Abu 'l-ʿAbbās Ahmad ibn ʿAbd al-Ḥalīm ibn ʿAbd as-Salām Ibn Taymiya al-Ḥarrānī, was a famous Muslim scholar born in Harran, located in what is now Turkey, close to the Syrian border. He lived during the troubled times of the Mongol invasions. As a member of the school founded by Ibn Hanbal, he sought the return of Islam to its sources, the Qur'an and the Sunnah.
- Taqi ad-Din Ahmad ibn Taimiyya war ein muslimischer Gelehrter, dessen Auffassungen in Theologie und Fiqh gemeinhin als hanbalitisch betrachtet werden. Man kann ihn mit einigem Recht als einen geistigen Inspirator des modernen Islamismus nennen (wie etwa Irshad Manji in ihrem Buch "Der Aufbruch", dtv, 2005, S. 153).
- Taki ad-Din Ahmad ibn Taymiyyah (Harran 22 de gener de 1263 – Damasc 26 de setembre de 1328, de nom complert Taqī ad-Dīn Abu 'l-ʿAbbās Ahmad ibn ʿAbd al-Ḥalīm ibn ʿAbd as-Salām Ibn Taymiya al-Ḥarrānī, fou un famós teòleg musulmà que va viure al temps de les invasions mongòliques. Com a membre de l'escola hanbalita va preconitzar el retorn del islam a les seves fonts, l'alcorà i la sunna. Es considerat una icona pel moviment salafista.
- Ibn Taymiyya, de son nom complet Taqī ad-Dīn Abu 'l Abbās Ahmad ibn 'Abd al-Halīm ibn 'Abd as-Salām ibn 'Abdullah ibn Taymiyya al-Harrānī arabe : تقي الدين أبو العباس أحمد بن عبد السلام بن عبد الله ابن تيمية الحراني, est un théologien arabe musulman, apparenté au madhhab hanbalite. Il est souvent considéré comme l'un des plus grands théologiens sunnites et l'un des maîtres du traditionalisme. Il est né dans la ville de Harran (aujourd'hui au sud-est de la Turquie), puis, suite à l'invasion des Mongols il a émigré avec son père, à l'âge de six ans, à Damas. Son grand père Majd 'ud-dīn 'Abu-l-barakat Ibn Taymiyya fut un juriste reconnu du madhhab hanbalite.
- Ibn Taymiyya, ossia Taqī al-Dīn Abu l-‘Abbās Ahmad ibn 'Abd al-Halīm ibn 'Abd al-Salām Ibn Taymiyya al-Harrānī, nato a Harran il 22 gennaio 1263 e morto a Damasco il 26 settembre 1328, fu un teologo hanbalita e un giureconsulto. Appartenente a una nota famiglia di teologi, Ibn Taymiyya, come appartenente al madhhab fondato da Ibn Hanbal, proclamava il ritorno all'Islam delle origini e alla sue fonti originarie. È considerato un convinto sostenitore del jihad e della necessità di applicare le norme della shari’a, tanto da diventare una figura di riferimento del cosiddetto Fondamentalismo islamico. Fu costretto a lasciare la sua città natale nel 1269 prima dell'arrivo dei Mongoli e trovò rifugio a Damasco insieme a suo padre 'Abd al-Halim e ai suoi tre fratelli. Il padre divenne direttore della madrasa Sukkariyya, pronunciando anche sermoni dal pulpito della moschea Omayyade di Damasco. Ibn Taymiyya fu educato dai grandi studiosi del suo tempo (tra i suoi insegnanti vi fu anche Shams al-Dīn ʿAbd al-Rahmān al-Makdisī). Suo primo insegnante di fiqh fu il padre, cui egli succedette in qualità di direttore della Sukkariyya, diventando l’anno dopo insegnante di esegesi coranica nella Moschea degli Omayyadi. Compì il pellegrinaggio a Mecca nel novembre del 1292, tornando a Damasco nel febbraio del 1293. Portò con sé da questo viaggio il primo materiale per la redazione del suo trattato chiamato Manāsiq al-hajj, in cui denunciava un certo numero di innovazioni biasimevoli affermatesi nel rituale del hajj. Durante il regno del mamelucco al-Malik al-Mansur Lajin, fu incaricato dallo stesso sultano di esortare i fedeli musulmani al jihad, in occasione della spedizione militare mamelucca contro il regno della Piccola Armenia. Nello stesso periodo Ibn Taymiyya scrisse una delle sue più famose professioni di fede, la al-ʿAqīda al-Hamawiyya al-kubrà (La grande dichiarazione di fede, Hama). Durante l'invasione mongola di Ilkhan Ghazan, con l’appoggio dell’Emiro mamelucco Qibjaq, a Damasco, si fece interprete della richiesta di scarcerazione dei suoi concittadini, imprigionati su disposizione del figlio di Hulegu. Da notare che Ibn Taymiyya non richiese solo la scarcerazione dei musulmani ma anche dei cristiani, a dimostrazione di un impegno etico che travalicava gli angusti confini di un’astratta religione. Dopo qualche anno si riaffacciò contro di lui l'accusa di antropomorfismo (scaturente dalla sua convinzione che il Corano dovesse essere interpretato letteralmente A nulla valse una sua nuova “professione di fede” . Le accuse di antropomorfismo non vennero fatte cadere e si giunse alla sua condanna e alla sua incarcerazione nella cittadella del Cairo, dove rimase per circa un anno e mezzo . Ottenuta finalmente la libertà, ma con il divieto di tornare in Siria, Ibn Taymiyya continuò a denunciare tutte le innovazioni che egli considerava come eretiche. Negli anni che seguirono conobbe ancora il carcere, gli arresti domiciliari e forme di persecuzione per le sue idee religiose, senza che tutto ciò lo inducesse a rinunciare al suo impegno intellettuale e religioso. Riuscì a tornare al Cairo solo nel marzo del 1310 e lì rimase per circa 4 anni. Occasionalmente fu consultato su affari politici siriani, mentre continuava ad insegnare privatamente e a dare risposte e pareri ai vari quesiti che gli venivano posti. Fu in questo periodo che si occupò del suo trattato sul diritto pubblico, il Kitàb al-Siyasa al-shar'iyya. Una nuova minaccia mongola causò il suo ritorno il 28 febbraio 1313 a Damasco e fu qui che Ibn Taymiyya trascorse i suoi ultimi 15 anni di vita. Nel 1318, una lettera dal sultano impedì a Ibn Taymiyya di pubblicare alcune sue fatwà sul ripudio. Nell'agosto del 1320 fu imprigionato nella cittadella di Damasco, dove rimase per oltre cinque mesi. Cinque anni dopo fu ancora arrestato, questa volta senza alcun processo, e privato del diritto di scrivere fatwà. Fu criticato anche per la sua risala riguardante le pie visite alle tombe, in cui egli condannava il culto dei morti e dei santi. Questa volta rimase nella cittadella per più di due anni. Di questo periodo ci sono pervenuti il Kitab ma'arif al-wusul, sulla metodologia del fiqh, il Raf' al-malàm e il Kitāb al-Radd ʿalā l-ikhmà'i. Il 21 aprile 1328 il sultano ordinò che gli venissero sottratti fogli, calami e inchiostro. Cinque mesi più tardi Ibn Taymiyya moriva nella cittadella, nella notte tra il 26-27 settembre 1328 all'età di 65 anni. La sua sepoltura avvenne alla presenza di un gran numero di abitanti di Damasco, nel cimitero di Sùfiya, dove la sua tomba è ancora oggi oggetto di venerazione.
- イブン・タイミーヤ(アラビア語 تقي الدين أبو العباس أحمد بن عبد الحليم بن عبد السلام بن عبد الله ابن تيمية، Taqī al-Dīn Abū al-‘Abbās Ahmad b. Abd al-Halīm b. ‘Abd al-Islām b. ‘Abd Allāh Ibn Taymīya、1263年-1328年)は、中世シリアのハンバル派イスラム法学者。サラフィー主義の祖とされている。 現在のトルコ領・ハッラーンの出身。幼い頃にダマスカスに移住してその地で育った。神と人間の絶対的不同を唱え、人間はイバータ(神への奉仕)を行うことを最高の責務であると唱えた。また、シーア派やギリシア哲学、神秘主義に反対してその影響を排除することを唱えた。そのために、彼はシャリーア(イスラーム法)を絶対性を唱え、クルアーン(コーラン)とスンナこそが信仰の基本でありこのふたつをシャリーアの法源の第一とすべきであるとし、また、シャリーアの厳守と完全な実施がイスラム国家の指導者の義務であると主張した。反対にイスラム国家であってもこの義務を果たさない国家及び指導者は出自や資質を満たしても正当な指導者とは認められず、彼らに対するイスラム教徒の戦いにはジハードが成立するとするファトワーを出してこれを正当化した。 当時モンゴル帝国のイランにおける政権であるイルハン朝(フラグ・ウルス)は、第7代君主ガザン以降「イスラームの帝王」(Pādshāh-i Islām)を名乗りイクター制度の施行やサイイドをはじめシーア派保護等、従来のモンゴル王権を維持しつつ新たにイスラーム政権としての権威も主張し始めていた。イブン・タイミーヤはマムルーク朝の脅威であったイルハン朝との闘争はジハードであると主張したが、本来、これらはイルハン朝の正当性を否定して、スンニ派のマムルーク朝を擁護するためのものであった。後世においては既存の王権・政権を否定して革命を起こすための名分に用いられた。更にシャリーアの解釈に必要なものは法学者の権威ではなく、イジュティハードであると主張して、それに基づいた正しいシャリーア解釈をイスラム法学者に求めた。 その著書は生涯にクルアーン学、クルアーン解釈学(タフスィール学)、ハディース学、イスラーム法学(シャリーア)、法源学、神学批判などイスラーム諸学について500以上にあるとされているが、その厳格さと非妥協性からウラマーやスーフィーらとしばしば対立し、彼らの迫害によって異端審問を受けさせられたり、投獄されることもしばしばであった。最後は獄中で死亡したと伝えられている。だが、彼の著書の多くが弾圧にも関わらず後世に伝えられて、近世以後のワッハーブ派の成立など、イスラム改革運動に影響を与えることとなった。
- Ahmad ibn Tajmijja (diverse spellingvarianten) uit Damascus was een islamitisch geestelijke en filosoof. Hij was een van de belangrijkste hanbalitische juristen.
- Ibn Tajmijja arab. ابن تيمية, (ur. 22 stycznia 1263 w Harranie - zm. 26 września 1328 w Damaszku) - wybitny teolog, prawnik i uczony muzułmański. Był członkiem szkoły założonej przez Ibn Hanbala; walczył o powrót islamu do pierwotnych źródeł: Koranu i sunny. Jego poglądy uważane są za jedną z intelektualnych podstaw wahhabizmu. Wielu współczesnych fundamentalistów w świecie sunnickim powołuje się na jego dzieła i z nich czerpie inspirację.
- Ибн Тайми́я (араб. ابن تيمية, полностью أبو عباس تقي الدين أحمد بن عبد السلام بن عبد الله ابن تيمية الحراني Абу́ Абба́с Таки́ ад-Дин А́хмад бин Абд ас-Сала́м бин Абдулла́ ибн Тайми́я аль-Харрани́) — исламский учёный, последовательный агностик, критик исламской метафизики и нововведений в религии.
- Ibn Taymiyya, född 1263 i Harran, död 1328, var en islamisk teolog. Han var en stark förespråkare av sunnimuslimsk ortodoxi och var anhängare till den hanbalitiska rättsskolan. Ibn Taymiyya verkade främst i Damaskus, men även i Kairo. Hans fullständiga namn var Taqī ad-Dīn Abul Abbās Ahmad ibn 'Abd al-Halim ibn 'Abd as-Salam Ibn Taymiya al-Harrānī Hans åsikter bidrog till att han flera gånger under sitt liv fängslades, bland annat efter anklagelser om antropomorfism och på grund av åsikten att sultanens alla åtgärder skulle vara förenliga med sharia. Flera härskare drog nytta av Tamiyyas goda talarförmåga för att sporra muslimer till heligt krig, han spred därför framgångsrikt sina idéer när han var i olika sultaners tjänst. Han spred även sina idéer på andra sätt, när han satt i husarrest i Alexandria genom kontakt med pilgrimer, när han studerade i Damaskus genom kontakten med andra studenter. Ibn Tamiyya strävade efter att upprätta en genuin och enkel trosupplevelse genom att låta den islamiska teologin återgå till dess ursprungliga källor, Koranen samt Muhammads Sunna. Han avvisade allt som stod mellan människan och Gud, i form av till exempel helgonkult. Enligt honom hade de tidigaste muslimerna känt denna äkta trosupplevelse eftersom de följde principen om avvisande. Genom att rätta sig efter de tidiga muslimernas seder kunde den troende uppnå en orubblig tro.
- İbn Teymiye Selefiyye anlayışının en önemli alimlerinden sayılan, ve görüşleri çeşitli İslam alimlerini ve akımlarını etkilemiş olan İslam alimi ve düşünür.
|
| rdfs:comment
|
- Taqi ad-Din Ahmad ibn Taymiyyah (January 22, 1263 – 1328), full name: Taqī ad-Dīn Abu 'l-ʿAbbās Ahmad ibn ʿAbd al-Ḥalīm ibn ʿAbd as-Salām Ibn Taymiya al-Ḥarrānī, was a famous Muslim scholar born in Harran, located in what is now Turkey, close to the Syrian border. He lived during the troubled times of the Mongol invasions. As a member of the school founded by Ibn Hanbal, he sought the return of Islam to its sources, the Qur'an and the Sunnah.
- Taqi ad-Din Ahmad ibn Taimiyya war ein muslimischer Gelehrter, dessen Auffassungen in Theologie und Fiqh gemeinhin als hanbalitisch betrachtet werden. Man kann ihn mit einigem Recht als einen geistigen Inspirator des modernen Islamismus nennen (wie etwa Irshad Manji in ihrem Buch "Der Aufbruch", dtv, 2005, S. 153).
- Taki ad-Din Ahmad ibn Taymiyyah (Harran 22 de gener de 1263 – Damasc 26 de setembre de 1328, de nom complert Taqī ad-Dīn Abu 'l-ʿAbbās Ahmad ibn ʿAbd al-Ḥalīm ibn ʿAbd as-Salām Ibn Taymiya al-Ḥarrānī, fou un famós teòleg musulmà que va viure al temps de les invasions mongòliques. Com a membre de l'escola hanbalita va preconitzar el retorn del islam a les seves fonts, l'alcorà i la sunna. Es considerat una icona pel moviment salafista.
- Ibn Taymiyya, de son nom complet Taqī ad-Dīn Abu 'l Abbās Ahmad ibn 'Abd al-Halīm ibn 'Abd as-Salām ibn 'Abdullah ibn Taymiyya al-Harrānī arabe : تقي الدين أبو العباس أحمد بن عبد السلام بن عبد الله ابن تيمية الحراني, est un théologien arabe musulman, apparenté au madhhab hanbalite. Il est souvent considéré comme l'un des plus grands théologiens sunnites et l'un des maîtres du traditionalisme.
- Ibn Taymiyya, ossia Taqī al-Dīn Abu l-‘Abbās Ahmad ibn 'Abd al-Halīm ibn 'Abd al-Salām Ibn Taymiyya al-Harrānī, nato a Harran il 22 gennaio 1263 e morto a Damasco il 26 settembre 1328, fu un teologo hanbalita e un giureconsulto. Appartenente a una nota famiglia di teologi, Ibn Taymiyya, come appartenente al madhhab fondato da Ibn Hanbal, proclamava il ritorno all'Islam delle origini e alla sue fonti originarie.
- イブン・タイミーヤ(アラビア語 تقي الدين أبو العباس أحمد بن عبد الحليم بن عبد السلام بن عبد الله ابن تيمية، Taqī al-Dīn Abū al-‘Abbās Ahmad b. Abd al-Halīm b. ‘Abd al-Islām b.
- Ahmad ibn Tajmijja (diverse spellingvarianten) uit Damascus was een islamitisch geestelijke en filosoof. Hij was een van de belangrijkste hanbalitische juristen.
- Ibn Tajmijja arab. ابن تيمية, (ur. 22 stycznia 1263 w Harranie - zm. 26 września 1328 w Damaszku) - wybitny teolog, prawnik i uczony muzułmański. Był członkiem szkoły założonej przez Ibn Hanbala; walczył o powrót islamu do pierwotnych źródeł: Koranu i sunny. Jego poglądy uważane są za jedną z intelektualnych podstaw wahhabizmu. Wielu współczesnych fundamentalistów w świecie sunnickim powołuje się na jego dzieła i z nich czerpie inspirację.
- Ибн Тайми́я (араб.
- Ibn Taymiyya, född 1263 i Harran, död 1328, var en islamisk teolog. Han var en stark förespråkare av sunnimuslimsk ortodoxi och var anhängare till den hanbalitiska rättsskolan. Ibn Taymiyya verkade främst i Damaskus, men även i Kairo.
- İbn Teymiye Selefiyye anlayışının en önemli alimlerinden sayılan, ve görüşleri çeşitli İslam alimlerini ve akımlarını etkilemiş olan İslam alimi ve düşünür.
|