| dbpedia-owl:abstract
|
- Die Heruler (lateinisch Eruli bzw. Heruli) waren ein (ost)germanischer Stamm, der in den 60er Jahren des 3. Jahrhunderts n. Chr. am Schwarzen Meer zum ersten Mal geschichtlich in Erscheinung trat und bis ins 6. Jahrhundert in den Quellen belegt ist.
- The Heruli were an East Germanic tribe from Scandinavia. They raided towns in the Roman Empire, captured Byzantium in 267 AD and sacked several Greek cities.
- Los hérulos eran una tribu germánica que invadió el Imperio romano en el siglo III, provenientes de Escandinavia, seguramente tras ser expulsados. Según algunos historiadores medievales, sus integrantes se aliaron con los godos y participaron con ellos en varias expediciones de merodeo por las costas de los mares Negro y Egeo. A principios del siglo VI, los lombardos vencieron a los hérulos y disolvieron su reino, situado en la cuenca del río Elba. Algunos de sus integrantes emigraron a Escandinavia y otros se enrolaron como mercenarios en el ejército del Imperio romano de Oriente. Un jefe hérulo, Odoacro, depuso al último emperador romano de Occidente, Rómulo Augústulo, y fue nombrado rey de Italia por sus tropas. Gobernaría Italia del 476 al 493 hasta que los ostrogodos luchasen y venciesen a su ejército, instalándose en la península Itálica.
- Herulit olivat germaaniheimo, joka oli luultavasti alun perin lähtöisin Itämeren rannoilta. Kansainvaellusajalla herulit liikkuivat ympäri Eurooppaa, ja heidän pääjoukkonsa asettui Krimin niemimaalle, jossa he sekoittuivat gootteihin. Herulijoukkoja palveli myös Bysantin armeijassa. Vuonna 267 herulit hyökkäsivät Aigeianmerelle ja tuhosivat useita Kreikan kaupunkeja Yksi heruliryhmä perusti noin vuonna 470 Pannoniaan kuningaskunnan, jonka langobardit kuitenkin kukistivat jo vuonna 510. Tämän jälkeen herulit sulautuivat vähitellen muihin kansoihin.
- Gli Eruli erano una popolazione germanica della quale è ancora incerta l'origine; per alcuni studiosi erano originari dello Halland mentre secondo altri del vicino Jutland. Tra il II e il III secolo si spostarono, contemporaneamente ad altre popolazioni germaniche, nella regione compresa tra il fiume Dnepr e il Mare d’Azov. Da queste basi partivano per compiere azioni piratesche lungo le coste della Calcedonia e dell'Asia Minore. I primi contatti diretti tra Romani ed Eruli sono riferibili alle scorrerie operate da un'orda di Germani (composta oltre che dagli Eruli, dai Goti e dai Gepidi) nei Balcani ed alla decisiva battaglia vinta dai Romani guidati dall'Imperatore Claudio II nel 268 nei pressi di Niš in Serbia (per queste vittorie ed altre vittorie nei due anni seguenti l'imperatore si guadagna il titolo di "Gotico Massimo"). Anche l'allora Cesare e futuro Imperatore Galerio sconfigge gli Eruli, insieme ai Franchi e ai Batavi tra il 293 e il 295. In seguito, gli Eruli sono citati tra le popolazioni che si uniscono agli Unni guidati da Attila al cui seguito parteciparono alle scorrerie per tutta l'Europa. Morto Attila, nel 454 gli Eruli si distaccarono dagli Unni e costituirono un forte regno intorno a Brno e Vienna, sottomettendo le popolazioni vicine tra cui i Longobardi. Gli Eruli furono nuovamente in Italia al seguito di Odoacre: sconfissero l'ultimo imperatore romano d'Occidente e vennero a loro volta sconfitti dagli Ostrogoti di Teodorico. Nel 508, secondo la narrazione che ne fa Procopio, i Longobardi si affrancarono dalla sudditanza cui erano sottoposti sconfiggendo in un'epica battaglia gli Eruli guidati dal loro re Rodolfo, figlio adottivo di Teodorico. Dopo questa sconfitta gli Eruli scomparvero quasi completamente; infatti, i superstiti della battaglia subirono una diaspora, venendo in gran parte assorbiti dagli stessi Longobardi. Una parte di loro preferì trasferirsi in Illiria ottenendo la protezione di Bisanzio ed un'altra parte, tra la quale si trovava la famiglia reale, migrò nell'odierna Svezia meridionale, probabilmente le loro terre native. Da questo momento in poi si perdono le tracce di questa popolazione che tanto terrore aveva portato tra le popolazioni dell'Impero.
- ヘルール族またはヘルリ族（Heruli）はゲルマン人の放浪部族で、3世紀から5世紀に東ゴート族、フン族、東ローマ帝国に征服された。その名称は earl（伯爵、古くは勇士や貴族一般を指した）に関係しており、なんらかの軍事的尊称だったと見られている。西ローマ帝国最後の皇帝ロムルス・アウグストゥルスを廃位させたオドアケルはヘルール族出身とも言われている。
- De Herulen waren een Oost-Germaans volk, verwant aan de Goten. Waarschijnlijk waren ze oorspronkelijk woonachtig aan de Oostzeekust.
- Herulene eller erulene var betegnelsen på en rekke germanske stammer som lå i strid med østgotere, hunerne, og bysantinerne i tiden 200- til 400-tallet. Forbindelsen mellom de ulike gruppene av herulere er uklar, og det beskrives plyndingstokter av heruler på så vidt forskjellige steder som Gallia, Spania, Italia, Balkan og ved Svartehavet. Området rundt Østersjøen kan ha vært herulenes opprinnelige utgangspunkt og opphav.
- Herulowie – lud germański wywodzący się z terenów południowej Szwecji. W nieznanych okolicznościach nastąpił podział plemienia (na dwie grupy – wschodnią i zachodnią), którego część (ok. poł. III wieku n.e. ) powędrowała (a raczej popłynęła) na zachód (nad dolnym Renem już w III wieku), a część ruszyła w ślad za Gotami, zatrzymując się na jakiś czas w okolicach ujścia Wisły. W połowie III wieku Herulowie pojawili się na stepach nad Morzem Czarnym, i dotarli nad Morze Azowskie, skąd organizowali łupieżcze wyprawy (po części morskie) na nabrzeżne miasta. W 267 roku napadli Półwysep Bałkański, docierając aż do Sparty. W 269 roku zostali pobici wraz z Gotami przez cesarza Klaudiusza w bitwie pod Naissus. Około połowy IV wieku dostali się pod panowanie Ostrogotów, których z kolei ujarzmili Hunowie. Około 405 roku przeszli wraz z Hunami w rejon dorzecza środkowego Dunaju. Po upadku potęgi Hunów, ok. 455 roku Herulowie utworzyli własne państewko na terenie południowych Moraw. Poczęli niepokoić najazdami Noricum i Pannonię i podbijać sąsiadów, m. in. Langobardów, Burów i innych, zmuszając ich do składania trybutu. Około 501 roku rozpoczęli kolejne najazdy na sąsiadów, tym razem wraz z Ostrogotami. W początkach VI wieku wdali się w konflikt z Longobardami, którzy zajmowali w tym czasie siedziby w Kotlinie Czeskiej. Langobardowie w 505 rozbijają ich niemal doszczętnie. Część Herulów osiedla się wówczas w Dacji, inni wracają do stron rodzinnych (w Skandynawii), przechodząc m. in. przez opustoszałe tereny Śląska i zachodniej Małopolski. Z czasem część plemienia pozostająca na południu zostaje wchłonięta przez Langobardów. Starożytni kronikarze opisywali Herulów jako bardzo silnych, bitnych i nieustraszonych, ale też okrutnych wojowników. W porównaniu z innymi ludami germańskimi posiadali prymitywniejszą kulturę. Znane były liczne przypadki składania ofiar z ludzi przez Herulów. Wielu z nich służyło jako najemnicy w armii rzymskiej. Herulem był Odoaker, który usunął z tronu ostatniego cesarza Zachodu, Romulusa Augustulusa, i stworzył w Italii królestwo, zniszczone potem najazdem Ostrogotów. W 2002 roku archeolodzy UMCS odkryli w miejscowości Ulów pierwsze stanowisko Herulów w Polsce.
- Os hérulos foram um povo germânico, originários do sul da Escandinávia. Invadiram o Império Romano no século III, provavelmente após ser expulso de sua região de origem. Segundo alguns historiadores medievais, os hérulos junto com os godos participaram de varias expedições ao longo da costa saqueando o mar Negro e o mar Egeu. São mencionados pela primeira vez em fontes romanas do século III quando em 268 e 269 participaram de uma coalizão bárbara que reunia os pecinos e os carpianos, as pequenas tribos germânicas, mas também os gépidas e sobretudo os godos. Este exército reunido, que contava com mais de 300.000 guerreiros (cifra certamente exagerada por cronistas romanos e gregos), atacou as forças do imperador Claudio II sobre o Danúbio. Fixaram-se na costa do mar Negro, onde foram dominados pelos Ostrogodos e pelos Hunos, entre o século III e o século IV. Alguns de seus integrantes emigraram para a Escandinávia e outros se envolveram como mercenários do exercito do Império Romano do Oriente. Após a morte de Átila, rei dos hunos em (453), os hérulos, em 454 se separaram dos hunos e constituíram um forte reino em torno de Brno e Viena, submetendo as populações vizinhas, entre as quais os lombardos. Em 476, os hérulos, liderados por Odoacro, invadiram a Itália e depuseram Rômulo Augusto, o último soberano do Império Romano do Ocidente. Nominado rex gentium das suas tropas, Odoacro decidiu não nomear um sucessor ao imperador deposto. Em vez disso, enviou as insígnias imperiais ao imperador do Império Romano do Oriente, Zenão I, o qual, ainda que o convidando a submeter-se à autoridade do imperador legítimo, Júlio Nepos, aceitou de fato a sua soberania sobre as terras do Ocidente, decretando assim "oficialmente" o fim do Império Romano do Ocidente. A administração de Odoacro se baseou numa política conservadora, deixando aos romanos a possibilidade de manter o exercício de cargos menores e o livre exercício do cristianismo, mantendo assim substancialmente intacta a estrutura organizacional precedente. Desta maneira assegurou a fidelidade da aristocracia, do Senado e da Igreja. Depois de uma campanha militar contra os vândalos (476 - 477) que ocupavam a Sicília e a anexação da Dalmácia, Zenão I, preocupado com os recentes sucessos do rei germânico Odoacro, estimulou Teodorico, o Grande, rei dos ostrogodos, a invadir a Península Itálica. Teodorico derrotou Odoacro em Verona e, depois de um longo assédio a Ravenna, o obrigou a capitular, para depois julgá-lo por traição.
- Fil:Roman Empire 125. svg Europa ca. 125 e. Kr. med germanska stammar markerade. Heruler, (lat. Heruli l. Eruli), ett från mitten av 200-talet e. Kr. till mitten av 500-talet namn på germanska folkgrupper, på 300-talet ofta romerska hjälptrupper. Sambandet mellan olika grupper av heruler är dunkelt och omtvistat. Troligen hade herulerna vissa band till södra Skandinavien: Enligt Jordanes hade de fördrivits från sina hem av danerna innan de deltog i folkvandringarna på kontinenten. Den grekiske historikern Prokopios, som berättade om dem, hävdade att dessa heruler efter sitt nederlag splittrades i två grupper: en som bosatte sig i Illyricum och en som vandrade genom danernas land och sedan bosatte sig i Thule på andra sidan havet i närheten av en folkrik stam som kallades för Gautoi, vilket bara kan tolkas som götarna. Runt 250 e. Kr. dök en grupp, enligt Jordanes, upp runt den nordöstliga bukten Azovska sjön. Vid Svarta havet härjade de, till en början även till havs tillsammans med goter, tills det att stammarna börjar bli oense. Herulerna besegrades av den östgotiske kungen Ermanarik och inordnades i hans stora rike i nuvarande Sydryssland. Herulerna omnämns som plundrare i Gallien, Spanien, på Balkan och möjligen vid Svarta havet (helouroi). I samband med goternas angrepp på romarna vid Svarta havet vid mitten av 200-talet e. Kr. nämns de som den folkstam som stod för de största räderna till sjöss och försökte erövra Byzantion (som senare blev Konstantinopel). "Dessa anfall räknade ofta så många fartyg att de mer kunde betraktas som flytande kungariken än som sjörövareskader" enligt en samtida betraktare. De besegrades dock andra gången de kom till Aten, och en stor del av herulerna stupade eller blev tillfångatagna. År 268 e. Kr. kommer de tillbaka tillsammans med goter och flera andra stammar, men besegras på nytt av kejsar Claudius II Gothicus i slaget vid Naissus (i Serbien) där tiotusentals germaner lär ha stupat. I början av 300-talet e. Kr. nämns herulerna som ett av de folk som översvämmar Gallien efter kejsar Diocletianus död. När hunnerna stormade fram mot Svarta havet och Balkan, invaderades romarriket av germaner och herulerna deltog tillsammans med goterna i slaget vid Adrianopel år 378, där romarna led ett stort nederlag. Herulerna tycks en tid ha uppehållit sig i nuvarande Slovakien och senare i Pannonien (Ungern). Många gick i tjänst hos Odovakar i Italien, den härskare som 476–93 styrde Italien. Odovakar har också kallats Rex Herulorum, ”herulernas kung”. Odovakar utmanades och besegrades av östgoterna under Teoderik den store. Teoderik höll sig väl med herulerna, och den heruliske ledaren Rodulf förärades både stridshäst och rustning av Teoderik. Denna grupp heruler blev på 470-talet en regional stormakt, men de besegrades ca 510 av langobarderna och var sedan av sekundär betydelse tills de assimilerades av andra folk. Den grekiske historieskrivaren Prokopios har beskrivit hur en del av herulerna återvandrade till Skandinavien: De ska ha vandrat genom ödsliga trakter upp till danerna, fick tåga genom danernas land, och begav sig till "Thule", där de ska ha slagit sig ner bland "gauterna", som oftast tolkas som göterna. Vissa forskare har velat placera de till Skandinavien nyanlända herulerna i Blekinge och Värend, men det beror på en rad av lösa antaganden. Detta har medfört att begreppet heruler används inom svenska flottan som skämtsam benämning för blekingebor. Mats G. Larsson anser det troligare att det var till Sveriges västkust de kom. Det finns vissa indicier som stödjer detta, bland annat den stora koncentrationen fornborgar i området, och det faktum att man funnit brakteater i området närmast kusten men inte i västgötarnas kärnområden. Uppgifterna om herulernas nya bosättningsplats är dock så vaga, och det arkeologiska materialet tillåter så många tolkningar, att det inte kan bli fråga om något annat än spekulationer. I Sösdala och några andra skånska orter, har det gjorts fynd, primärt förnämlig hästutrustning från folkvandringstid, som har en dekor som kallas "Sösdala-stilen". Fynden i Sösdala kan kopplas till en kult där hästen spelat en roll som totemdjur. Fynd som liknar dessa fynd i Skåne har även gjorts i Öst- och Mellaneuropa och då ställts i samband med östeuropeiska ryttarfolk, primärt hunnerna. Sösdalafynden kan ha förts till Norden av en grupp människor som varit influerad och/eller beroende av hunnerna. Detta har kopplats till herulerna, men osäkerheten kring dessa slutsatser är stor.
- Герулы, Верлы — германское племя, жившее в Северном Причерноморье, на среднем Дунае и нижнем Рейне в 3-5 вв. н. э. С IV в. известны как наёмники в Древнем Риме. Связи между различными группами герулов неясны. Из различных источников известно, что герулы совершали морские набеги в Галлии, Испании, на Балканах и на Чёрном море. Одна группа на среднем Дунае около 470 г. создала собственное королевство, которое было покорено лангобардами около 510 г. , после играло второстепенную роль, пока не ассимилировалось среди других народов. По всей видимости, герулы в Паннонии поддерживали связи с южной Скандинавией, куда, согласно греческому историку Прокопию, и отправилась часть герулов после поражения от лангобардов, поселившись рядом с племенем гётов. Слово «Erilaz», часто встречающееся на рунических памятниках в южной Швеции, часто связывается с герулами.
- Les Hérules sont un peuple germanique appartenant au groupe ostique, ou groupe des Germains dits « orientaux », issus de Scandinavie, comme les Goths, les Vandales, les Burgondes, et les Gépides entre autres. Peu connus, les Hérules apparaissent comme un peuple mineur mais furent souvent signalés dans les raids gothiques et notamment sur la Mer Noire, où ils se découvrent vite une vocation de pirates.
|
| rdfs:comment
|
- Die Heruler (lateinisch Eruli bzw. Heruli) waren ein (ost)germanischer Stamm, der in den 60er Jahren des 3. Jahrhunderts n. Chr. am Schwarzen Meer zum ersten Mal geschichtlich in Erscheinung trat und bis ins 6. Jahrhundert in den Quellen belegt ist.
- The Heruli were an East Germanic tribe from Scandinavia. They raided towns in the Roman Empire, captured Byzantium in 267 AD and sacked several Greek cities.
- ヘルール族またはヘルリ族（Heruli）はゲルマン人の放浪部族で、3世紀から5世紀に東ゴート族、フン族、東ローマ帝国に征服された。その名称は earl（伯爵、古くは勇士や貴族一般を指した）に関係しており、なんらかの軍事的尊称だったと見られている。西ローマ帝国最後の皇帝ロムルス・アウグストゥルスを廃位させたオドアケルはヘルール族出身とも言われている。
- De Herulen waren een Oost-Germaans volk, verwant aan de Goten. Waarschijnlijk waren ze oorspronkelijk woonachtig aan de Oostzeekust.
- Herulene eller erulene var betegnelsen på en rekke germanske stammer som lå i strid med østgotere, hunerne, og bysantinerne i tiden 200- til 400-tallet. Forbindelsen mellom de ulike gruppene av herulere er uklar, og det beskrives plyndingstokter av heruler på så vidt forskjellige steder som Gallia, Spania, Italia, Balkan og ved Svartehavet. Området rundt Østersjøen kan ha vært herulenes opprinnelige utgangspunkt og opphav.
- Los hérulos eran una tribu germánica que invadió el Imperio romano en el siglo III, provenientes de Escandinavia, seguramente tras ser expulsados. Según algunos historiadores medievales, sus integrantes se aliaron con los godos y participaron con ellos en varias expediciones de merodeo por las costas de los mares Negro y Egeo. A principios del siglo VI, los lombardos vencieron a los hérulos y disolvieron su reino, situado en la cuenca del río Elba.
- Herulit olivat germaaniheimo, joka oli luultavasti alun perin lähtöisin Itämeren rannoilta. Kansainvaellusajalla herulit liikkuivat ympäri Eurooppaa, ja heidän pääjoukkonsa asettui Krimin niemimaalle, jossa he sekoittuivat gootteihin. Herulijoukkoja palveli myös Bysantin armeijassa. Vuonna 267 herulit hyökkäsivät Aigeianmerelle ja tuhosivat useita Kreikan kaupunkeja Yksi heruliryhmä perusti noin vuonna 470 Pannoniaan kuningaskunnan, jonka langobardit kuitenkin kukistivat jo vuonna 510.
- Gli Eruli erano una popolazione germanica della quale è ancora incerta l'origine; per alcuni studiosi erano originari dello Halland mentre secondo altri del vicino Jutland. Tra il II e il III secolo si spostarono, contemporaneamente ad altre popolazioni germaniche, nella regione compresa tra il fiume Dnepr e il Mare d’Azov. Da queste basi partivano per compiere azioni piratesche lungo le coste della Calcedonia e dell'Asia Minore.
- Herulowie – lud germański wywodzący się z terenów południowej Szwecji. W nieznanych okolicznościach nastąpił podział plemienia (na dwie grupy – wschodnią i zachodnią), którego część (ok. poł. III wieku n.e. ) powędrowała (a raczej popłynęła) na zachód (nad dolnym Renem już w III wieku), a część ruszyła w ślad za Gotami, zatrzymując się na jakiś czas w okolicach ujścia Wisły.
- Os hérulos foram um povo germânico, originários do sul da Escandinávia. Invadiram o Império Romano no século III, provavelmente após ser expulso de sua região de origem. Segundo alguns historiadores medievais, os hérulos junto com os godos participaram de varias expedições ao longo da costa saqueando o mar Negro e o mar Egeu.
- Герулы, Верлы — германское племя, жившее в Северном Причерноморье, на среднем Дунае и нижнем Рейне в 3-5 вв. н. э. С IV в. известны как наёмники в Древнем Риме. Связи между различными группами герулов неясны. Из различных источников известно, что герулы совершали морские набеги в Галлии, Испании, на Балканах и на Чёрном море. Одна группа на среднем Дунае около 470 г. создала собственное королевство, которое было покорено лангобардами около 510 г.
- Fil:Roman Empire 125. svg Europa ca. 125 e. Kr. med germanska stammar markerade. Heruler, (lat. Heruli l. Eruli), ett från mitten av 200-talet e. Kr. till mitten av 500-talet namn på germanska folkgrupper, på 300-talet ofta romerska hjälptrupper. Sambandet mellan olika grupper av heruler är dunkelt och omtvistat. Troligen hade herulerna vissa band till södra Skandinavien: Enligt Jordanes hade de fördrivits från sina hem av danerna innan de deltog i folkvandringarna på kontinenten.
- Les Hérules sont un peuple germanique appartenant au groupe ostique, ou groupe des Germains dits « orientaux », issus de Scandinavie, comme les Goths, les Vandales, les Burgondes, et les Gépides entre autres. Peu connus, les Hérules apparaissent comme un peuple mineur mais furent souvent signalés dans les raids gothiques et notamment sur la Mer Noire, où ils se découvrent vite une vocation de pirates.
|
