| dbpedia-owl:abstract
|
- Hebräisch gehört zur kanaanäischen Gruppe des Nordwestsemitischen und damit zur afroasiatischen Sprachfamilie, auch semitisch-hamitische Sprachfamilie genannt. Hebräisch ist die vereinfachte Bezeichnung für das Althebräische, von dem das modern-hebräische Ivrit, die Amtssprache des Staates Israel, zu unterscheiden ist. (Alt-)Hebräisch wird meist als die Sprache eines tradierten religiösen Literaturkorpus (Altes Testament, Hebräische Bibel) und dessen Folgetraditionen, dann als ‚Biblisch-Hebräisch‘, definiert; im Hebräischen wird dafür die Selbstbezeichnung sefat hathora verwendet. Sprachwissenschaftlich gesehen ist (Alt-)Hebräisch ein unter soziolinguistischem Gesichtspunkt eher marginales südkanaanäisches Dialektkonglomerat des 1. Jahrtausends v. Chr. , das in einem Dialektkontinuum mit den kanaanäischen Sprachen Moabitisch, Ammonitisch, Edomitisch, Ugaritisch, Phönizisch usw. stand. Die heilige Schrift der Juden, die hebräische Bibel, wurde im Laufe des 1. Jahrtausends v. Chr. überwiegend in Hebräisch kodifiziert und den folgenden Generationen weitergegeben. Nach der Zerstörung des Jerusalemer Tempels durch Nebukadnezar II. im Jahre 586 v. Chr. und dem darauf folgenden babylonischen Exil kam die dortige Amtssprache Aramäisch unter den Juden in Umlauf; späte Teile der Bibel enthalten deshalb aramäische Bestandteile. Auch die Muttersprache Jesu von Nazareth war Aramäisch. Nach der Zerstörung des Zweiten Tempels zu Jerusalem im Jahre 70 verlagerte sich das Zentrum jüdischen Lebens von Judäa nach Galiläa. Damit verbunden ging auch die Verwendung der hebräischen Sprache zurück. Etwa ab dem Jahre 200 hörte Hebräisch auf, als Alltagssprache zu fungieren. Es blieb indessen eine Sakralsprache, wurde jedoch nie ausschließlich zu liturgischen Zwecken benutzt, sondern auch zur Abfassung von philosophischen, medizinischen, juristischen und poetischen Texten, so dass sich das Vokabular im Laufe der Jahrhunderte erweitern konnte. Es ist ebenfalls bezeugt, dass sich die verstreuten jüdischen Gemeinden zur Verständigung untereinander des Hebräischen bedienten. Die Erneuerung des Hebräischen als Muttersprache begann im späten 19. Jahrhundert unter Elieser Ben-Jehuda. 1889 gründete er in Jerusalem den „Rat der hebräischen Sprache“, den Vorläufer der Akademie für die Hebräische Sprache, mit dem Ziel, die seit etwa 1700 Jahren kaum mehr gesprochene Sprache der Bibel wiederzubeleben. Auf diesem Wege entstand eine neuhebräische Muttersprache, deren Unterschiede zum biblischen Hebräisch recht gering sind – etwa im Vergleich mit den Unterschieden zwischen Altgriechisch und Neugriechisch –, so dass in Israel gar nicht zwischen Alt- und Neuhebräisch unterschieden wird. Das moderne Hebräisch ist eine Wiederbelebung des Entwicklungsstandes der Sprache, den die Masoreten von Tiberias mit ihrer Vokalisation fixiert hatten. Einige althebräische Formen werden zwar in Israel verstanden, aber in der Alltagssprache nicht verwendet oder haben heute eine andere Bedeutung (Zeitformen des Verbs). Jedenfalls ist Ivrit weltweit das einzige Beispiel für die erfolgreiche Umwandlung einer Sakralsprache zu einer Nationalsprache. Dies wurde von David Ben Gurion, dem ersten Ministerpräsidenten des neuzeitlichen Staates Israel, mit folgendem Ausspruch erläutert: „Wenn Moses heute zurückkäme und um ein Stück Brot bäte, verstünde man ihn“.
- Hebrew (עִבְרִית, Ivrit) is a Semitic language of the Afroasiatic language family. Culturally, it is considered the language of the Jewish people, though other Jewish languages had originated among diaspora Jews, and the Hebrew language is also used by non-Jewish groups, such as the Samaritans. Modern Hebrew is spoken by most of the seven million people in Israel while Classical Hebrew has been used for prayer or study in Jewish communities around the world. The language is attested from the 10th century BCE to the late Second Temple period, after which the language developed into Mishnaic Hebrew. It is one of the official languages of Israel, along with Arabic. Ancient Hebrew is also the liturgical tongue of the Samaritans, while modern Hebrew or Arabic is their vernacular, though today about 700 Samaritans remain. As a foreign language it is studied mostly by Jews and students of Judaism and Israel, archaeologists and linguists specializing in the Middle East and its civilizations, by theologians, and in Christian seminaries. The core of the Torah (the first five books of the Hebrew Bible), and most of the rest of the Hebrew Bible, is written in Classical Hebrew, and much of its present form is specifically the dialect of Biblical Hebrew that scholars believe flourished around the 6th century BCE, around the time of the Babylonian exile. For this reason, Hebrew has been referred to by Jews as Leshon HaKodesh (לשון הקודש), "The Holy Language", since ancient times.
- El hebreo es una lengua semítica de la familia afroasiática hablada por cinco millones de personas en Israel (95%) y por otros dos o tres millones en comunidades judías repartidas por el mundo, lo que da un total de ocho millones de hablantes. El hebreo es, junto con el árabe, una de las dos lenguas oficiales del país y es hablada por la mayoría de su población.
- Heprea (hepreaksi עברית, ivrit) on Israelin virallinen kieli. Sitä puhuu noin viisi miljoonaa ihmistä. Hepreaa kirjoitetaan oikealta vasemmalle heprealaisella kirjaimistolla, joka koostuu pelkistä konsonanttimerkeistä. Vokaalit voidaan merkitä näkyviin erillisillä vokaalimerkeillä, mutta yleensä ne jätetään pois.
- Per lingua ebraica si intendono sia l'ebraico biblico (o classico), sia l'ebraico moderno, lingua ufficiale dello Stato di Israele, che conta circa 7 milioni di locutori (oltre che un cospicuo numero di ebrei della Diaspora); l'ebraico moderno, cresciuto in un contesto sociale e tecnologico molto diverso da quello antico, contiene molti elementi lessicali presi in prestito da altre lingue. L'ebraico è una lingua semitica e quindi parte della stessa famiglia che comprende anche le lingue araba, aramaica, amarica, tigrina, ed altre. Per numero di locutori, l'ebraico è la terza lingua di tale ceppo dopo l'arabo e l'amarico.
- ヘブライ語（ヘブライご、Template:Rtl-lang; Ivrit）は、アフロ・アジア語族のセム語派に分類される言語。
- Klassiek Hebreeuws, ook bekend als Lesjon HaKodesj ('de heilige taal') maar soms ook als Ivriet, is algemeen de taal van het jodendom. Er bestaan verschillende algemene varianten, zoals het Hebreeuws van de Thora, dat van de Misjna, en dat van de rabbijnse en andere literatuur daarna. De verschillen tussen deze soorten liggen in de kleine details van de spelling of zelfs compleet andere woorden en zinsconstructies. Modern Hebreeuws, ook bekend als Ivriet, is de officiële landstaal van de moderne staat Israël. Het verschil tussen modern Hebreeuws en klassiek Hebreeuws is niet zo groot, maar toch noemenswaardig en enigszins apart. Met name de zinsconstructie wijkt op veel punten af.
- Hebraisk er et semittisk språk i den afro-asiatiske språkfamilien. Det brukes av mer enn syv millioner mennesker i Israel og jødiske samfunn verden rundt. I Israel er språket statens og befolkningens de facto-språk, samt ett av to offisielle språk, og benyttes av et flertall i befolkningen. Hoveddelen av Tanakh er skrevet på klassisk hebraisk, og mye av dens nåværende form er nærmere bestemt dialekten bibelsk hebraisk, som man tror ble talt omkring 500-tallet f. Kr. , nær det babylonske fangenskapet i tid. Av den grunn har hebraisk fra gammelt av blitt kalt Lĕshôn Ha-Qôdesh, «det hellige språket». På 500-tallet ødela det nybabylonske riket Jerusalem og flyttet befolkningen til Babylon, før det persiske riket tillot dem å vende tilbake. De fleste språkforskere er enige om, at det bibelske språket som kjennes fra Bibelen, etter den tid ble erstattet i daglig bruk av nye dialekter av hebraisk og en lokal variant av arameisk. Etter 100-tallet e. Kr. , da Romerriket fordrev den jødiske befolkningen i Jerusalem og deler av Bar Kokhba-staten, opphørte hebraisk gradvis å være talespråk, men det forble et viktig skriftspråk. Brev, kontrakter, vitenskap, filosofi, medisin, poesi og lover ble skrevet på hebraisk, som utviklet seg ved å låne og oppfinne nye uttrykk. Da hebraisk lenge hadde vært utdødd utenfor jødisk liturgi, lærdom og som lingua franca i forretningssammenheng, ble det gjenopplivet som et litterært og fortellende språk av haskalá-bevegelsen fra slutten av 1700-tallet. Ved slutten av 1800-tallet begynte den jødiske språkforskeren Eliezer Ben-Yehuda under påvirkning av sionismen, og i et miljø i det nåværende Israel der sefardisk hebraisk allerede var veletablert som handelsspråk, å gjeninnføre hebraisk som familiespråk og som et moderne tale- og skriftspråk. Til slutt erstattet det en rekke språk som på den tiden ble brukt av jøder, slik som arabisk, ladino (også kalt judezmo), jiddisk, russisk og andre språk som ble brukt av den jødiske diasporaen. Fordi hebraisk hadde vært ute av bruk som dagligspråk i familesammenheng i så mange århundrer, manglet språket mange moderne ord. Mange ble opptatt som neologismer fra den hebraiske Bibelen eller lånt fra jiddisk eller andre språk av Eliezer Ben-Yehuda. Moderne hebraisk ble et offisielt språk i det britisk-styrte Palestine i 1921 (sammen med engelsk og arabisk), og ble så i 1948 et offisielt språk i den nyopprettede staten Israel.
- Język hebrajski (hebr. עִבְרִית, trb. iwrit) – język z grupy kananejskiej języków semickich, należący do afroazjatyckiej rodziny językowej, zapisywany alfabetem hebrajskim. Posługiwano się nim w starożytnym Izraelu, od czasów niewoli babilońskiej zaczął on jednak wychodzić z powszechnego użycia, stając się de facto martwym językiem, używanym jedynie w modlitwie, podczas ceremonii oraz do zapisu tekstów religijnych. W życiu codziennym Żydzi posługiwali się innymi językami, początkowo aramejskim, później w diasporze głównie jidysz, ladino – dżudezmo bądź arabskim. Pod koniec XIX w. , dzięki staraniom m. in. Eliezera ben Jehudy, okrzykniętego "wskrzesicielem hebrajszczyzny" (hebr. מחייה השפה העברית), powstała nowoczesna wersja języka hebrajskiego, który od chwili powstania państwa Izrael w 1948 jest oficjalnie językiem urzędowym tego kraju. Obecnie posługuje się nim ok. 5,1 mln ludzi (wg niektórych szacunków, uwzględniających także Arabów izraelskich oraz Izraelczyków żyjących na emigracji, liczba użytkowników języka hebrajskiego może dziś sięgać nawet 8 mln).
- O hebraico (עברית, ivrit) é uma língua semítica pertencente à família das línguas afro-asiáticas. A Bíblia original, a Torá, que os judeus ortodoxos consideram ter sido escrita na época de Moisés, cerca de 3.300 anos atrás, foi redigida no hebraico dito "clássico". Embora hoje em dia seja uma escrita foneticamente impronunciável, portanto indecifrável, devido à não-existência de vogais no alfabeto hebraico clássico, os judeus têm-na sempre chamado de לשון הקודש, Lashon haKodesh ("A Língua Sagrada") já que muitos acreditam ter sido escolhida para transmitir a mensagem de Deus à humanidade. Por volta da primeira destruição de Jerusalém pelos babilônios em 586 a.C. , o hebraico clássico foi substituído no uso diário pelo aramaico, tornando-se primariamente uma língua franca regional, tanto usada na liturgia, no estudo do Mishná como também no comércio. O hebraico renasceu como língua falada durante o final do século XIX e começo do século XX como o hebraico moderno, adotando alguns elementos dos idiomas árabe, ladino, iídiche, e outras línguas que acompanharam a Diáspora Judaica como língua falada pela maioria dos habitantes do Estado de Israel, do qual é a língua oficial primária (o árabe também tem status de língua oficial).
- Hebreiska, hebr. ‘Ivrit (עברית), är ett semitiskt språk som talas av ca 9 miljoner människor, främst av judar runt om i världen och i Israel, där hebreiska är officiellt språk. De som talar hebreiska kallas ofta hebréer, ett ord som enligt den arameiska traditionen kommer av deras ord "abar" eller "habar", och betyder "de som gått över", och ska enligt samma tradition anspela på att patriarken Abraham gick över floden Eufrat och begav sig med sin stam till det som idag kallas Palestina (och som innan dess kallades Judéen); de som bodde på andra sidan floden kallades följaktligen "de folk som gick över floden". Hebreiska är ett gammalt språk som från början använde det fenicisk-kanaaneiska alfabetet som omfattade 22 bokstäver med endast konsonanter. I och med Jerusalems fall 587 f. Kr. och de efterföljande deportationerna bytte man alfabet från det fenicisk-kanaaneiska till det arameiska, även det med 22 konsonanter. De äldsta bevarade skrifterna återfinns bland Nash-papyrusen och Dödahavsrullarna. Med tiden upphörde hebreiskan som talspråk. Riktigt när vet man inte, men det har inte skett på en gång. Men judarna behöll sina heliga skrifter på hebreiska, man brukar kalla denna typen av hebreiska för bibelhebreiska. När nu hebreiska enbart var ett skriftspråk fick man problem med att komma ihåg hur orden uttalades. Därför började man tillfoga hjälpbokstäver för att antyda vilka vokaler som skulle användas. Systemet var inte tillräckligt, och under 500-talet började man markera vokalerna med punkter i texten. Den moderna hebreiskan, som utvecklades under 1900-talet, har i princip samma formlära som den som användes i Gamla Testamentet, Mishna och den medeltida och moderna litteraturen, men har tillförts flera moderniteter som hjälpverb, verbens tempusformer samt ett utökat ordförråd. Hebreiskan blev ett talspråk igen ca 1890 i Palestina, med den ökade invandringen av judar till landet. Återupplivandet av hebreiskan som talspråk initierades av Eliezer Ben-Yehuda,, tidigare en revolutionär i Tsar-Ryssland, som hade anknutit sig till den judiska nationella rörelsen, och som flyttade till det Osmanska riket år 1881. Eliezer Ben-Yehuda organiserade en systematisk bearbetning av det hebreiska språket och moderniserade det till den grad att det återigen var möjligt att använda det som ett talspråk. Efter första världskriget erkände den brittiska regeringen i Palestina, som nu blivit ett brittiskt protektorat, hebreiskan som ett av de tre officiella språken i landet (engelska, arabiska och hebreiska). Det blev ganska snabbt, redan på 1920-talet, det dagliga språket för många i det judiska (som kallade sig själv "hebreiska") samfundet. 1948, när staten Israel proklamerades av de judiska ledarna, fanns ca 600 000 hebreisktalande i landet. Hebreiska blev då omedelbart landets huvudspråk, fast arabiskan också är ett officiellt språk. Det finns olika uppfattningar om huruvida den moderna hebreiskan är ett konstruerat språk, ett så kallat esperantospråk. De flesta lingvister är dock av uppfattningen att språket är så oregelbundet (med avseende på syntax, grammatik, fonetik) att det inte kan vara konstruerat.
- Иври́т (עִבְרִית — «еврейский язык») — язык семитской семьи, государственный язык Израиля, язык некоторых еврейских общин и диаспор; древняя форма иврита — традиционный язык иудаизма. Современный иврит возрождён и адаптирован как разговорный и официальный язык Государства Израиль в XX веке.
- 希伯来语（Template:Lang-he 或 罗马字 'Ivrit'，读音：Template:Lang-en Template:IPA）属于亚非语系闪米特语族（或属闪含语系闪语族），為具有古代猶太民族（以色列民族或希伯來民族）意識之現代人民的民族語言、也是犹太教的宗教语言。过去的二千五百年，“希伯来语”主要用于《圣经》与相关宗教方面的研究，自从20世纪特别是以色列复国以来，“希伯来语”作为口语在犹太人中复活，渐渐取代阿拉伯语、犹太西班牙语和意第绪语，以色列復国后将“希伯来语”定为官方语言之一，採用希伯来语字母書寫；另一种官方语言是阿拉伯语。希伯来語亦如同其它大部分的閃語族系般，其拼寫法為橫寫由右到左。
- L’hébreu est une langue appartenant à la branche centre-nord de la famille des langues sémitiques. Elle est étroitement apparentée à l’arabe et aux langues araméennes. Modèle:Référence nécessaire. L’hébreu est l’une des deux langues officielles de l’État d’Israël, avec l’arabe.
|
| rdfs:comment
|
- El hebreo es una lengua semítica de la familia afroasiática hablada por cinco millones de personas en Israel (95%) y por otros dos o tres millones en comunidades judías repartidas por el mundo, lo que da un total de ocho millones de hablantes. El hebreo es, junto con el árabe, una de las dos lenguas oficiales del país y es hablada por la mayoría de su población.
- Heprea (hepreaksi עברית, ivrit) on Israelin virallinen kieli. Sitä puhuu noin viisi miljoonaa ihmistä. Hepreaa kirjoitetaan oikealta vasemmalle heprealaisella kirjaimistolla, joka koostuu pelkistä konsonanttimerkeistä. Vokaalit voidaan merkitä näkyviin erillisillä vokaalimerkeillä, mutta yleensä ne jätetään pois.
- ヘブライ語（ヘブライご、Template:Rtl-lang; Ivrit）は、アフロ・アジア語族のセム語派に分類される言語。
- Иври́т (עִבְרִית — «еврейский язык») — язык семитской семьи, государственный язык Израиля, язык некоторых еврейских общин и диаспор; древняя форма иврита — традиционный язык иудаизма. Современный иврит возрождён и адаптирован как разговорный и официальный язык Государства Израиль в XX веке.
- 希伯来语（Template:Lang-he 或 罗马字 'Ivrit'，读音：Template:Lang-en Template:IPA）属于亚非语系闪米特语族（或属闪含语系闪语族），為具有古代猶太民族（以色列民族或希伯來民族）意識之現代人民的民族語言、也是犹太教的宗教语言。过去的二千五百年，“希伯来语”主要用于《圣经》与相关宗教方面的研究，自从20世纪特别是以色列复国以来，“希伯来语”作为口语在犹太人中复活，渐渐取代阿拉伯语、犹太西班牙语和意第绪语，以色列復国后将“希伯来语”定为官方语言之一，採用希伯来语字母書寫；另一种官方语言是阿拉伯语。希伯来語亦如同其它大部分的閃語族系般，其拼寫法為橫寫由右到左。
- Hebräisch gehört zur kanaanäischen Gruppe des Nordwestsemitischen und damit zur afroasiatischen Sprachfamilie, auch semitisch-hamitische Sprachfamilie genannt. Hebräisch ist die vereinfachte Bezeichnung für das Althebräische, von dem das modern-hebräische Ivrit, die Amtssprache des Staates Israel, zu unterscheiden ist.
- Hebrew (עִבְרִית, Ivrit) is a Semitic language of the Afroasiatic language family. Culturally, it is considered the language of the Jewish people, though other Jewish languages had originated among diaspora Jews, and the Hebrew language is also used by non-Jewish groups, such as the Samaritans. Modern Hebrew is spoken by most of the seven million people in Israel while Classical Hebrew has been used for prayer or study in Jewish communities around the world.
- Per lingua ebraica si intendono sia l'ebraico biblico (o classico), sia l'ebraico moderno, lingua ufficiale dello Stato di Israele, che conta circa 7 milioni di locutori (oltre che un cospicuo numero di ebrei della Diaspora); l'ebraico moderno, cresciuto in un contesto sociale e tecnologico molto diverso da quello antico, contiene molti elementi lessicali presi in prestito da altre lingue.
- Klassiek Hebreeuws, ook bekend als Lesjon HaKodesj ('de heilige taal') maar soms ook als Ivriet, is algemeen de taal van het jodendom. Er bestaan verschillende algemene varianten, zoals het Hebreeuws van de Thora, dat van de Misjna, en dat van de rabbijnse en andere literatuur daarna. De verschillen tussen deze soorten liggen in de kleine details van de spelling of zelfs compleet andere woorden en zinsconstructies.
- Hebraisk er et semittisk språk i den afro-asiatiske språkfamilien. Det brukes av mer enn syv millioner mennesker i Israel og jødiske samfunn verden rundt. I Israel er språket statens og befolkningens de facto-språk, samt ett av to offisielle språk, og benyttes av et flertall i befolkningen. Hoveddelen av Tanakh er skrevet på klassisk hebraisk, og mye av dens nåværende form er nærmere bestemt dialekten bibelsk hebraisk, som man tror ble talt omkring 500-tallet f. Kr.
- Język hebrajski (hebr. עִבְרִית, trb. iwrit) – język z grupy kananejskiej języków semickich, należący do afroazjatyckiej rodziny językowej, zapisywany alfabetem hebrajskim. Posługiwano się nim w starożytnym Izraelu, od czasów niewoli babilońskiej zaczął on jednak wychodzić z powszechnego użycia, stając się de facto martwym językiem, używanym jedynie w modlitwie, podczas ceremonii oraz do zapisu tekstów religijnych.
- O hebraico (עברית, ivrit) é uma língua semítica pertencente à família das línguas afro-asiáticas. A Bíblia original, a Torá, que os judeus ortodoxos consideram ter sido escrita na época de Moisés, cerca de 3.300 anos atrás, foi redigida no hebraico dito "clássico".
- Hebreiska, hebr. ‘Ivrit (עברית), är ett semitiskt språk som talas av ca 9 miljoner människor, främst av judar runt om i världen och i Israel, där hebreiska är officiellt språk.
- L’hébreu est une langue appartenant à la branche centre-nord de la famille des langues sémitiques. Elle est étroitement apparentée à l’arabe et aux langues araméennes. Modèle:Référence nécessaire. L’hébreu est l’une des deux langues officielles de l’État d’Israël, avec l’arabe.
|
