| dbpprop:abstract
|
- Harald Sigurdsson, later given the epithet Hardrada was the king of Norway from 1047 until 1066. He was also claimed to be the King of Denmark until 1064, often defeating King Sweyn's army and forcing him to leave the country. Many details of his life were chronicled in the Heimskringla. Among English-speakers, he is generally remembered for his invasion of England in 1066. Harald's death is often recorded as the end of the Viking Age.
- Harald III. oder auch Harald Hardråde (dt. Harald der Harte) war König von Norwegen von 1047 bis 1066. Er war der Sohn von Sigurd II. Syr, Unterkönig von Ringerike, Hordafylke und Romerike und Halbbruder von Olav II. dem Heiligen. Seine Mutter war Åsta Gudbrandsdotter.
- Harald III Haardrade (1015- 25 de setembre de 1066), rei de Noruega (1047-1066) descendent de Harald I de Noruega (el de la bella cabellera). Anomenat també Harald Hardrada, Harald Hardraade o Harald Haarderade sobrenom que significa el Despietat, encara que també se'l coneixia com el Rei de la mà dura després d'ascendir al tron i, de vegades, se l'esmenta també com a Harald Sigurdarson. Nascut en 1015, quan només tenia 15 anys va lluitar contra els danesos en la batalla de Stiklestad en el 1030 juntament amb el rei Olaf II de Noruega (del qual era el menor dels seus germanastres), morint aquest últim en la batalla contra els rebels noruecs que tenien el suport del regne de Dinamarca. Harald va resultar ferit greument en la lluita i després de recuperar-se, va fugir cap als territoris de l'Orient, pels quals va viatjar durant 14 anys, recorrent i alimentant la seva idea d'un imperi organitzat. Va prestar serveis en els exèrcits de l'Orient i de Bizanci com a membre de la guàrdia imperial de l'emperadriu bizantina Zoé Porfirogeneta, deixant un llegat de grans fetes pel mediterrani, la qual cosa es recull en diverses sagues, en les quals s'esmenta que els reis d'Europa en aquesta època li pagaven perquè custodiés els seus territoris i no cometés actes de saqueig en contra d'altres estats.
- Harald III. Sigurdsson, později znám jako Harald Hardråda, staronorsky Harald Harðráði, což lze zhruba přeložit jako Harald „přísný“ či „tvrdý vládce“, v české literatuře se nejčastěji objevuje Harald „Krutý“. Harald III. Sigurdsson byl norským králem od roku 1046 do své smrti roku 1066. Mnoho podrobností o jeho životě bylo zaznamenáno v Heimskringla – sáze o Haraldovi Krutém.
- Harald III Haardrade, rey de Noruega descendiente de Harald I (el de la hermosa cabellera). Llamado asimismo Harald Hardrada, Harald Hardraade o Harald Haarderade, apodo que significa el Despiadado, aunque también se le conocía como el Rey de la mano dura tras ascender al trono.
- Harald Ankara (Harald Hadråde, Harald III Sigurdsson) oli Norjan kuningas 1046–1066. Hän kuoli vuonna 1066 käydyssä Stamfordin sillan taistelussa sen jälkeen kun oli lähtenyt valloitusretkelle Englantiin. Ennen kuin hänestä tuli kuningas Harald palveli Bysantin valtakunnan varjagikaartissa.
- Harald III Sigurdsson, en vieux norrois Haraldr Sigurðarson, « l'éclair du Nord », surnommé bien plus tard « hardraada », ou encore le « Dernier des Vikings », fut roi de Norvège de 1046 à 1066, et le demi-frère de Olaf II (Saint Olaf). Harald III de Norvège épousa Thora (fille de Thorberg). Quand son demi-frère fut tué lors d'une bataille, Harald fut exilé. Il choisit de partir pour Constantinople, où il devint chef de la garde varangienne. Plus tard, il revint en Norvège où il partagea le pouvoir avec le fils de Olaf II, Magnus I. À la mort de ce dernier en 1047, Harald devint le seul dirigeant du pays. Harald fut tué à la bataille de Stamford Bridge dans le Yorkshire, en combattant contre Harold Godwinson, quelques jour avant la défaite de ce dernier à Hastings. Harald fut également un scalde prolifique et de talent.
- ハーラル3世“苛烈王”（ノルウェー語Harald Hardråde、1015年 - 1066年9月25日）はノルウェー王（在位：1046年 - 1066年）。オーラヴ2世の異父弟。父はノルウェー東部の小王で、ハーラル美髪王4代の子孫。 1030年にデンマーク王クヌート大王にノルウェーが征服されると、キエフ大公国の庇護を求めた。キエフ大公ヤロスラフ1世の親衛隊や東ローマ皇帝のヴァリャーギ親衛隊に加わっていたとも言われる武断派で、甥のマグヌス1世を追放してノルウェー王に就いた。エドワード懺悔王の死後、イングランドを手中に収めんとしてハロルド2世の弟トスティを支援して戦うも、スタンフォード・ブリッジの戦で戦死。
- Harald III van Noorwegen, alias Harald Sigurdsson (zoon van Sigurd) en Harald Hardråde (de harde regent of rechter), was koning van Noorwegen van 1047 tot zijn dood in 1066. Zijn onsuccesvolle veldtocht in 1066 om Engeland te veroveren luidde het einde van het Viking-tijdperk in. Volgens de overlevering werd de Noorse hoofdstad Oslo rond 1048 door Harald gesticht. Oslo bestond al, maar werd door Harald uitgebouwd tot een stad. Een standbeeld uit 1950 van Harald te paard is te zien op het stadhuis van Oslo.
- Harald Hardråde var norsk konge fra 1046 først sammen med Magnus den gode, siden enekonge fra 1047 til 1066 da han falt i slaget ved Stamford Bridge og ble senere begravet i klosteret som lå i området rundt Klostergata i Trondheim. Han var sønn av Sigurd Syr på Ringerike og halvbror til Olav den hellige. Han var den tredje norske konge ved navn Harald. Harald var bare en guttunge da han ble med halvbroren Olav den hellige på flukten til Gardarike i 1028. Da Olav vendte tilbake til Norge to år senere var Harald med, og han var en av de meget få av Olavs hær som unnslapp etter slaget på Stiklestad. Han kom seg over til Sverige og videre over Gardarike til Bysants. Den bysantinske (østromerske) keiseren holdt seg med en avdeling av skandinaviske leiesoldater, altså en slags fremmedlegion; den såkalte varjagergarden. De var viden kjent for å være spesielt fryktløse, sterke og dristige, og keiseren satte særlig stor pris på dem. En må tro at den unge Harald, som både hadde kamperfaring og var av kongelig byrd, ble ønsket hjertelig velkommen, og at han visste å vise gjengjeld for gjestfriheten. I løpet av de sju årene han var i Bysants gjorde han en kometkarriere, og ble snart utnevnt til øverstkommanderende for varjagerne. Skal man oversette dette til moderne militær stilling, ville han vel vært noe tilsvarende regimentssjef. Sagaene regner opp de militære aksjonene Harald deltok i, det skal være i alt 18 større slag rundt om i middelhavslandene, blant annet på Sicilia og i Nord-Afrika, og han hadde vært med og erobret hele 80 byer. Sagaene forteller at han fikk vite om at nevøen, Magnus Olavsson, var tatt til konge i Norge. Harald mente han selv hadde krav på kongeverdigheten og dro hjem. Ved et sjeldent lykketreff er det bevart et bysantinsk manuskript som forteller om Harald. Det ble oversatt og kommentert av historikeren Gustav Storm i 1884: Araltes var sønn av kongen i Varangia, og hadde til bror Julavos, som etter sin fars død arvet det fedrene rike og gjorde sin bror Araltes til den annen i riket etter seg. … Men etter at keiser Mikhael og den følgende keiser, hans søstersønn, begge var døde, ville Araltes i keiser Monomakhos’ tid dra hjem til sitt land; men det ble ikke tillatt ham, og man la hindringer i veien for hans reise. Likevel kom han seg unna i hemmelighet og ble konge i sitt land i stedet for broren Julavos; og han hadde vært vel tilfreds med å være utnevnt til manglabites og spatharokandidatos, og også som konge bevarte han troskap og kjærlighet mot romerne. Sagaene forteller at Harald reiste ganske brått fra Bysants; bysantinerne sier rett ut at han deserterte fra en høyt ansett offisersstilling. Videre forteller sagaene at Harald og hans menn var over all måte rike da de vendte hjem. Skipet deres var søkklastet med gull og kostbarheter, sier Snorre. Etter alt å dømme skal vi ta det bokstavelig. I løpet av Haralds tid i Bysants hadde tre keisere dødd. Bysantinerne hadde den skikken at ved keiserens død hadde gardistene rett til å plyndre palasset og stikke alle de kostbarheter de fant i sin egen lomme. Og selvfølgelig hadde de rett til utbyttet ved plyndringer i vellykte felttog. Harald, som høy offiser, hadde krav på den største andelen av byttet. Kort sagt, det er sant at Harald og hans menn var ufattelig rike da de kom hjem; så rike at de var i stand til å dreie politikken. Dessuten hadde de en militær kompetanse som overgikk det meste her hjemme. I løpet av et par år hadde Harald kjøpt seg støtte fra flere hold innen Norge, fra danekongen Svein Estridsson og fra svenskekongen Anund Jakob. I 1046 måtte Magnus den gode akseptere Harald som medkonge. Så døde Magnus allerede året etter, og Harald var enekonge i Norge. Fra nå arbeidet han målbevisst for å eliminere opposisjonen i det gamle aristokratiet. Blant annet var trønderhøvdingen Einar Tambarskjelve, Magnus den godes gamle støttespiller, en mulig fare som ikke lot seg bestikke. Einar og sønnen ble myrdet ganske brutalt i et bakhold. Einars hustru forsøkte å egge trønderne til opprør mot Harald, men forgjeves. Harald var rik nok til å kjøpe seg støtte fra hvem det skulle være, og brutal nok til å kvitte seg permanent med dem som ikke lot seg kjøpe. Øst-Norge var fortsatt styrt av mer eller mindre selvstendige småkonger som for det meste anerkjente danekongen som overherre. Det var nok konger før Harald som hadde forsøkt å legge under seg i hvert fall deler av Øst-Norge, men stort sett hadde det blitt med forsøkene. Danskene satt med store økonomiske ressurser, og handelen over Oslo og Skien må ha vært ganske innbringende. Harald, med sin bakgrunn fra Bysants, var selvsagt klar over hvor viktig det var å ha kontroll over handelen. Siden Harald Gråfells dager hadde den norske kongen behersket nordhandelen langs vestkysten. Nå ville Harald også ta styring med handelen fra det norske innlandet. Det gjorde han med de metodene han kjente fra tjenesten i varjagergarden. Harald var fullstendig uten skrupler, og det er mulig det er nå han fikk tilnavnet «hardråde». Den politiske situasjonen på Østlandet har vært omdiskutert. Sagaene er klare på at landsdelen på dette tidspunkt var under den norske kongens overhøyhet. Nyere forskning, bl.a. ved historikeren Claus Krag har sannsynliggjort at Østlandet, og særlig områdene i Viken og Grenland, har hatt nær tilknytning til Danmark, og at Kaupang og Oslo opprinnelig ble anlagt for å tjene handelen mot Danmark. Videre går det fram at den norske kongemakten har gjort forsøk på å hevde overherredømme her, men at det har begrenset seg til bare kortere perioder. Harald Hardråde var dog ikke fornøyd med å kun herske over Norge. Han mente at han hadde vel så stor rett til å være konge over Danmark. Han kjempe en rekke slag mot danskekongen Svein Estridsson. Det blir ikke fred mellom de to partene før etter slaget ved Niså i 1062. Da går Harald i gang med å konsolidere riket innad. Tre sommersesonger går, der Harald og hans lille, men meget kompetente hær sveiper over Viken og Opplandene og slår all motstand ned for fote. Her benytter de også de mest drakoniske metodene de tilegnet seg i bysantinsk tjeneste. Skaldene forteller om at de etterlater «plogen stående i marka». Det vil si at soldatene har slaktet alle husdyr og brent alt korn, slik at de plyndrede bøndene og deres familier går en lang vinter med hungersnød i møte, og deretter - hvis de overlever - har de ingen trekkdyr til å pløye jordene. Det er etter alt å dømme i forbindelse med dette felttoget at Harald tar kontroll over Oslo. For byen eksisterte på dette tidspunkt og hadde vært der i bortimot hundre år. Det som skjer er at han bygger ut byen til et administrativt senter og militært støttepunkt i Viken. Fra midten av 1000-tallet virker det som Oslo vokser kraftig.
- Harald III Surowy (Harald Hårdråda/Hardraada) - król Norwegii w latach 1045 - 1066. Był najmłodszym z trzech synów Sigurda Syra, króla Ringerike w południowo-wschodniej części Norwegii, i Asty Gudbrandsdatter, wdowy po Haraldzie Grenske, królu Vestfoldu. W 1044 ożenił się z Elżbietą córką księcia kijowskiego Jarosława Mądrego.
- Haroldo III Sigurdsson foi rei da Noruega de 1047 até a sua morte, e era meio-irmão de Olavo II (Santo Olavo). Haroldo III da Noruega se casou com Thora, filha de Thorberg. Quando seu irmão foi morto em uma batalha, Haroldo foi exilado. Ele decidiu partir para Constantinopla, onde seria chefe da guarda varegue. Tempos depois, voltou à Noruega onde dividiu o poder com o filho de Olavo II, Magno I. Quando este último morreu em 1047, Haroldo tornou-se o único dirigente do país. Haroldo foi morto na batalha de Stamford Bridge em Yorkshire, lutando contra Haroldo Godwinson, alguns dias antes da derrota deste último em Hastings.
- Harald al III-lea Sigurdsson, supranumit ulterior Harald Hardråde a fost rege al Norvegiei din 1047 până în 1066. A fost şi Rege al Danemarcei până în 1062. Multe dintre faptele sale sunt consemnate în Heimskringla. Moartea lui este ades folosita pentru a marca sfârşitul erei vikinge.
- Харальд III Сигурдссон, Харальд Суровый — король Норвегии. Погиб в бою при попытке завоевать английский трон. С гибелью Харальда прекратился трёхвековой период вооружённой экспансии скандинавских правителей — эпоха викингов.
- Harald Hårdråde, född 1015 som son till Sigurd Syr och Asta (vilken i ett tidigare gifte med Harald "Grenske" även var mor till Olav den helige) död 25 september 1066 vid Stamford Bridge, England, var kung av Norge 1045-1066. Han var gift med Ellisif/Elisabet av Kiev, dotter till Jaroslav I och Ingegärd Olofsdotter av Sverige. Harald Hårdråde räknas i den sena sagalitteraturen som Oslos grundläggare. Utgrävningar visar dock att bebyggelsen i Oslo är äldre. Kungsgården och Mariakyrkan är dock från Harald Hårdrådes tid. Som 15-åring deltog Harald i slaget vid Stiklastad på Olav den heliges sida och flydde efteråt till Gårdarike och reste vidare till Bysantiska riket där Harald tog värvning 1034. Han deltog i strider på Sicilien och Bulgarien och tjänstgjorde slutligen i väringagardet i Miklagård. Harald lämnade Konstantinopel som en rik man och gifte sig med storfurst Jaroslavs dotter Ellisif i Kiev. 1045 återkom han till Norge där hans anspråk på tronen erkändes. Han blev medregent till Magnus den gode. Vid Magnus död två år senare var Harald ensam kung. Harald angrep Danmark med norska flottor, och danske kungen Svend Estridson gick en augustikväll 1062 till attack mot Harald vid mynningen av Nissan utanför Hallands kust. Svend förlorade och lyckades med nöd klara sig i land. Fred slöts på Danaholmen i Göta älv. Men 1066 seglade Harald Hårdråde till England med sin hird, och stupade i slaget vid Stamford Bridge i strid mot kung Harald Godwinson, vilken nitton dagar senare förlorade sitt land och sitt liv mot Vilhelm Erövraren i slaget vid Hastings.
- Гаральд III Суворий, Гаральд Сміливий - норвезький король (1046-1066). Загинув в бою при спробі завоювати англійський трон.
|
| rdfs:comment
|
- Harald Sigurdsson, later given the epithet Hardrada was the king of Norway from 1047 until 1066. He was also claimed to be the King of Denmark until 1064, often defeating King Sweyn's army and forcing him to leave the country. Many details of his life were chronicled in the Heimskringla. Among English-speakers, he is generally remembered for his invasion of England in 1066. Harald's death is often recorded as the end of the Viking Age.
- Harald III. oder auch Harald Hardråde (dt. Harald der Harte) war König von Norwegen von 1047 bis 1066. Er war der Sohn von Sigurd II. Syr, Unterkönig von Ringerike, Hordafylke und Romerike und Halbbruder von Olav II. dem Heiligen. Seine Mutter war Åsta Gudbrandsdotter.
- Harald III Haardrade (1015- 25 de setembre de 1066), rei de Noruega (1047-1066) descendent de Harald I de Noruega (el de la bella cabellera). Anomenat també Harald Hardrada, Harald Hardraade o Harald Haarderade sobrenom que significa el Despietat, encara que també se'l coneixia com el Rei de la mà dura després d'ascendir al tron i, de vegades, se l'esmenta també com a Harald Sigurdarson.
- Harald III. Sigurdsson, později znám jako Harald Hardråda, staronorsky Harald Harðráði, což lze zhruba přeložit jako Harald „přísný“ či „tvrdý vládce“, v české literatuře se nejčastěji objevuje Harald „Krutý“. Harald III. Sigurdsson byl norským králem od roku 1046 do své smrti roku 1066. Mnoho podrobností o jeho životě bylo zaznamenáno v Heimskringla – sáze o Haraldovi Krutém.
- Harald III Haardrade, rey de Noruega descendiente de Harald I (el de la hermosa cabellera). Llamado asimismo Harald Hardrada, Harald Hardraade o Harald Haarderade, apodo que significa el Despiadado, aunque también se le conocía como el Rey de la mano dura tras ascender al trono.
- Harald Ankara (Harald Hadråde, Harald III Sigurdsson) oli Norjan kuningas 1046–1066. Hän kuoli vuonna 1066 käydyssä Stamfordin sillan taistelussa sen jälkeen kun oli lähtenyt valloitusretkelle Englantiin. Ennen kuin hänestä tuli kuningas Harald palveli Bysantin valtakunnan varjagikaartissa.
- Harald III Sigurdsson, en vieux norrois Haraldr Sigurðarson, « l'éclair du Nord », surnommé bien plus tard « hardraada », ou encore le « Dernier des Vikings », fut roi de Norvège de 1046 à 1066, et le demi-frère de Olaf II (Saint Olaf). Harald III de Norvège épousa Thora (fille de Thorberg). Quand son demi-frère fut tué lors d'une bataille, Harald fut exilé. Il choisit de partir pour Constantinople, où il devint chef de la garde varangienne.
- Harald III van Noorwegen, alias Harald Sigurdsson (zoon van Sigurd) en Harald Hardråde (de harde regent of rechter), was koning van Noorwegen van 1047 tot zijn dood in 1066. Zijn onsuccesvolle veldtocht in 1066 om Engeland te veroveren luidde het einde van het Viking-tijdperk in. Volgens de overlevering werd de Noorse hoofdstad Oslo rond 1048 door Harald gesticht. Oslo bestond al, maar werd door Harald uitgebouwd tot een stad.
- Harald Hardråde var norsk konge fra 1046 først sammen med Magnus den gode, siden enekonge fra 1047 til 1066 da han falt i slaget ved Stamford Bridge og ble senere begravet i klosteret som lå i området rundt Klostergata i Trondheim. Han var sønn av Sigurd Syr på Ringerike og halvbror til Olav den hellige. Han var den tredje norske konge ved navn Harald. Harald var bare en guttunge da han ble med halvbroren Olav den hellige på flukten til Gardarike i 1028.
- Harald III Surowy (Harald Hårdråda/Hardraada) - król Norwegii w latach 1045 - 1066. Był najmłodszym z trzech synów Sigurda Syra, króla Ringerike w południowo-wschodniej części Norwegii, i Asty Gudbrandsdatter, wdowy po Haraldzie Grenske, królu Vestfoldu. W 1044 ożenił się z Elżbietą córką księcia kijowskiego Jarosława Mądrego.
- Haroldo III Sigurdsson foi rei da Noruega de 1047 até a sua morte, e era meio-irmão de Olavo II (Santo Olavo). Haroldo III da Noruega se casou com Thora, filha de Thorberg. Quando seu irmão foi morto em uma batalha, Haroldo foi exilado. Ele decidiu partir para Constantinopla, onde seria chefe da guarda varegue. Tempos depois, voltou à Noruega onde dividiu o poder com o filho de Olavo II, Magno I. Quando este último morreu em 1047, Haroldo tornou-se o único dirigente do país.
- Harald al III-lea Sigurdsson, supranumit ulterior Harald Hardråde a fost rege al Norvegiei din 1047 până în 1066. A fost şi Rege al Danemarcei până în 1062. Multe dintre faptele sale sunt consemnate în Heimskringla. Moartea lui este ades folosita pentru a marca sfârşitul erei vikinge.
- Харальд III Сигурдссон, Харальд Суровый — король Норвегии. Погиб в бою при попытке завоевать английский трон. С гибелью Харальда прекратился трёхвековой период вооружённой экспансии скандинавских правителей — эпоха викингов.
- Harald Hårdråde, född 1015 som son till Sigurd Syr och Asta (vilken i ett tidigare gifte med Harald "Grenske" även var mor till Olav den helige) död 25 september 1066 vid Stamford Bridge, England, var kung av Norge 1045-1066. Han var gift med Ellisif/Elisabet av Kiev, dotter till Jaroslav I och Ingegärd Olofsdotter av Sverige. Harald Hårdråde räknas i den sena sagalitteraturen som Oslos grundläggare. Utgrävningar visar dock att bebyggelsen i Oslo är äldre.
- Гаральд III Суворий, Гаральд Сміливий - норвезький король (1046-1066). Загинув в бою при спробі завоювати англійський трон.
|
![[RDF Data]](/statics/sw-cube.png)
