| dbpprop:abstract
|
- The Goncourt brothers were Edmond de Goncourt (1822-96) and Jules de Goncourt (1830-70), both French Naturalist writers. They formed a partnership that "is possibly unique in literary history. Not only did they write all their books together, they did not spend more than a day apart in their adult lives, until they were finally parted by Jules's death in 1870". Their career as writers began with an account of a sketching holiday together. They published books on aspects of eighteenth-century French art and society (eg Portraits intimes du XVIII siecle), dismissing the vulgarity of the Second Empire in favour of a more refined age. They also wrote the long Journal des Goncourt from 1851, which gives an interesting view of the literary and social life of their time. They are often not only caustic, but even spiteful. They published six novels, of which Germinie Lacerteux, 1865, was the fourth. It is based on the true case of their own maidservant, Rose Malingre, whose double life they had never suspected. Their emphasis on pathological cases occasionally trumped their psychological delicacy, but their impressionist style nonetheless had an intense and original precision.
- Edmond de Goncourt und Jules de Goncourt waren französische Schriftsteller.
- Los hermanos Goncourt, son dos escritores franceses del Siglo XIX, pertenecientes a la corriente naturalista: Edmond y Jules de Goncourt.
- Lorsqu'on parle des frères Goncourt, on fait référence aux deux écrivains du XIX siècle : Edmond de Goncourt et Jules de Goncourt.
- Goncourt-brødrene var Edmond de Goncourt (1822-96) og Jules de Goncourt (1830-70), begge franske forfattere nært forbundet med naturalismen. De utgjorde et partnerskap som «muligens er unikt i litteraturhistorien. Ikke bare skrev de alle bøkene sammen, de tilbrakte ikke mer enn ett døgn fra hverandre i løpet av sine voksne liv, inntil Jules' død endelig skilte dem ad i 1870». De gav ut bøker som omhandlet kunst og samfunnsliv på 1700-tallet (f. eks. Portraits intimes du XVIII siecle), De skrev også den lange Journal des Goncourt fra 1851, som gir et interessant innblikk i litteratur og samfunnsliv i deres levetid. De publiserte seks romaner, hvorav Germinie Lacerteux (1865) var den fjerde. Den er basert på den sanne historien om deres hushjelp, Rose Malingre, som levde et dobbeltliv de ikke hadde noen mistanke om.
- Edmond och Jules Huot de Goncourt (bröderna Goncourt), franska skriftställare. Edmond född 26 maj 1822 i Nancy, död 16 juni 1896 i Champrosay. Jules född 17 december 1830 i Paris, död 20 juni 1870 i Auteuil. Bröderna Goncourt var söner till en fransk officer. Efter att 1848 ha mist sin mor slöt sig båda bröderna allt närmare varandra och levde så oskiljaktigt förenade att de under loppet av 22 år endast en gång, och då för ett par dagar, var skilda åt. De hade i allt samma tankar, vanor och tycken. Alla sina skrifter författade de gemensamt, och deras samarbete var så intimt att det är nästan omöjligt att urskilja vardera broderns andel. I besittning av en liten förmögenhet kunde de ostört ägna sig åt sitt intresse för konst och litteratur. De hade först för avsikt att bli målare och företog för sin utbildning 1849 en studieresa genom Frankrike till Alger, vars solbelysta skönhet gjorde ett djupt intryck på dem. För första gången sökte de tolka sina intryck i inte bara linjer och färger, utan även i ord. 1850 företog de en liknande resa till Schweiz och Belgien. Deras samtidigt författade vådeviller och proverb förkastades av teatrarna. Deras verkliga debut utgörs av En 18... (1851), en roman, i Jules Janins kvickhetsjagande kåsörstil, som dock är en vittnesbörd om deras intresse för nutidslivet och förmåga att beskriva. Samtidigt skrev de kåserier i L'éclair och Paris; men då ett av dessa grundlöst åtalats för osedligt skrivsätt, drog de sig ifrån journalistiken, även om de frikändes. Åtskilliga av deras tidningsartiklar är samlade i Salon de 1862 (1852), La lorette (1853), Mystéres des théatres (1853), Une voiture de masques och Pages retrouvées (1886). Deras första banbrytande arbeten är emellertid studier över 1700-talets konst- och kulturhistoria, som, då bröderna började sina forskningar, var i stort sett bortglömd och föraktad. De har ibland fått äran av dess återuppväckande. Det var framför allt tidens vardagshistoria, dess intima liv, inte de stora händelserna eller idéerna, som de försökte återgiva. Kvinnan blev centrum i dessa skildringar, vilka är ytterst minutiösa, tablå avlöser tablå, detaljerna trängs, och särskilt de tidigaste arbetena tyngs av kanske alltför mycket fakta. Men just genom denna oändliga mängd av nyanser lyckades de ge en ny och mera levande föreställning om denna tid än någon före dem. Raden av dessa deras historiska skildringar, som inledde reaktionen mot romantikens förakt för 1700-talet, började med Histoire de la société francaise pendant la revolution et pendant le directoire (2 band, 1854-55; flera upplagor), som följdes av Sophie Arnould (1857; flera upplagor), Portraits intimes du dix-huitième siècle (1857; flera upplagor), Histoire de Marie-Antoinette (1858; flera upplagor), L'art du dix-huitième siècle (12 häften, 1859-75), som innehåller monografier över flera av 1700-talets förnämsta konstnärer och illustrationer av Jules, Les maitresses de Louis XV och La femme au dix-huitième siècle (1862; flera upplagor). Av ännu större betydelse blev de romaner som de samtidigt utarbetade, fast de länge förbisågs av publiken och kritiken. Bröderna Goncourt tillhör den generation av författare som efter Balzac sökte komma verkligheten ännu närmare in på livet än mästaren, en skola som efter 1870 fick namnet naturalismen. Den nya alldeles individuella form av roman som bröderna Goncourt skapat är född av deras historiska betraktelsesätt. Deras romaner vilar alltid på en bred bas av observationer och har i själva verket formen av historiska monografier; de är nästan utan händelser och utan intrig och utgör oftast en sedeskildring eller en själshistoria, som framföres i en serie av dramatiskt utförda tavlor och dialoger. Ämnesvalet är även nytt och epokgörande: de skildrar det moderna livet och moderna människor, överintelligenta och nervösa konstnärsnaturer som de själva. I överensstämmelse med hela tidens psykologi sökte de överallt driva framställningen ned till det fysiologiska och dröjde därför framför allt vid människans natursida; därav också deras intresse för rent sjukliga själstillstånd. De iakttog alla dessa fenomen med en målares skarpa öga och skrev i en raffinerad, impressionistisk stil, som framför allt lade an på epitetet, men åsidosatte satsbyggnadens regelbundenhet; tvärtom upplöste de den gärna, i det de hopade det ena attributet på det andra. Såsom stilister utgick de från Théophile Gautier. Starka intryck tog de också inte bara av Balzac och 1700-talets romanförfattare, särskilt Diderot, utan även av sin vän och samtida tecknaren Gavarni. Gemensamt skrev bröderna sex romaner. I Les hommes de lettres (1860; omtryckt under titeln Charles Demailly 1868) skildras modernt författarliv och hur en intelligent man går under för en banal och hjärtlös kvinna; Soeur Philomène (1861; flera upplagor) visar en barmhärtighetssysters tysta strid mellan kärlek och plikt; Renée Mauperin (1863; flera upplagor, sv. översättn. 1901 och 1907) ger en ny typ av den unga borgarflickan, som strax imiterades av andra författare; Germinie Lacerteux (1865; flera upplagor), en kriminalstudie, förebild till Émile Zolas L'assommoir; Manette Salomon (1867; flera upplagor), historien om en kvinnlig modell, som genom sin snikenhet och sin själssimpelhet dödar målaren som gift sig med henne; Madame Gervaisais (1869) handlar om en filosofiskt bildad världsdams och fritänkerskas övergång till katolicismen. Dessa romaner med de, för den tiden, djärva ämnena och det nya behandlingssättet gjorde föga lycka vid sin första framkomst, men vann så småningom publik även bland mer avancerade läsare, och under 1870- och 1880-talet utövade de ett inte obetydligt inflytande. Efter det sjönk, under intrycket av nya litterära riktningar, intresset för deras litterära uppfattningssätt. Det litterära motståndet bidrog säkerligen till Jules, den yngre och svagare broderns, tidiga död. Edmond fortsatte, fast under åratal nedböjd av sorg, deras arbete i ungefär samma banor. Han utgav 1872 Gavarni, l'homme et l'oeuvre, en mästerlig skildring av deras gemensamme högt värderade vän, 1875 Catalogue raisonné de l'oeuvre d'Antoine Watteau och 1876 en liknande katalog över Proudhon. Först 1878 återupptog han romanproduktionen med La fille Elisa, ett av brödernas svagaste arbeten, men det första som observerades i större kretsar. 1879 följde Les frères Zemganno, där Edmond under bilden av två cirkusclowner ger en rörande och poetisk skildring av brödernas eget långa samliv, La Faustin (1881), en skildring av en kvinnlig skådespelares, och Chérie (1884) av en ung flickas själsliv, La maison d'un artiste (2 band, 1881), närmast en resonerande katalog av brödernas villa i Auteuil med dess rika konstsamlingar, Madame Saint-Huberty (1879), Mademoiselle Clairon (1889), La Guimard (1893), skildringar av berömda kvinnliga skådespelare från 1700-talet, och Préfaces et manifestes litteraires (1888), som innehåller brödernas litterära åsikter. Bröderna försökte sig också på dramatiskt författarskap, med Henriette Maréchal (tryckt 1866) och La patrie en danger (tryckt 1873 och jämte det förra i Théâtre, 1879), men hade ingen framgång. Brödernas åsikter om dramats reformering är emellertid av intresse och har gett ett visst inflytande. Dessutom samlade Edmond broderns brev: Lettres (1885). Stort uppseende väckte det högst intressanta memoarverket, Journal des Goncourt (I-IX, 1887-96), brödernas dagboksanteckningar i urval från 1851-95, innehållande livfulla skildringar av deras samtida, ofta ej så litet indiskreta, då personerna ännu levde. Bröderna Goncourt är dessutom jämte Burty bland de första, som i Frankrike intresserat sig för den japanska konsten och förstått att propagera för den, så att den kommit fransk konst och konstindustri till godo. Under sina sista år påbörjade Edmond en serie skildringar av japanska konstnärer, Outamaro, le peintre des maisons vertes (1891) och Hokousai (1896). Dessutom finns en stor mängd teckningar, akvareller, etsningar mm. av de båda bröderna. Edmond förvärvade under sina sista år en betydlig förmögenhet, som han testamenterade till upprättandet av en akademi med brödernas namn i (Goncourt-akademien).
- 龔古爾兄弟，法國兄弟作家，即19世紀法國作家龔古爾·德·愛德蒙（Edmond de Goncourt，1822年—1896年）和他的弟弟龔古爾·德·儒勒（Jules de Goncourt，1830年—1870年）。 哥哥埃德蒙1822年5月26日生於南锡，弟弟儒勒1830年12月17日生于巴黎。1849年兩兄弟定居巴黎，一起研究法国18世纪的历史，发表《18世纪的艺术》一書。龔古爾兄弟這兩位作家對法國自然主義小說、社會史和藝術評論都有貢獻，兩人都終身沒有結婚，他們並非孿生兄弟，且相差八歲，但他們舉止行為相似，有相同的愛好，儘管為過於神經質的敏感症所困擾（一說弟弟患有梅毒），永遠以單數龔古爾發表著作。重要作品有《翟米尼·拉賽特》、《少女艾爾莎》、《親愛的》等，龔古爾兄弟強調小說一定要反映生活，動筆之前一定進行廣泛的調查研究，人物大都实有其人，是“文獻小說”之創始人。因為兩兄弟抱持獨身主義，小說中不時流露對女人的偏見。 龔古爾兄弟的另一重要文獻是他們堅持寫作數十年、多達22卷的《龔古爾日記》，是研究法蘭西第二帝國和第三共和國時代的文藝界情況的寶貴史料。弟弟儒勒1870年6月20日於于巴黎。1896年7月16日哥哥愛德蒙卒於尚皮尼，愛德蒙死後遺囑宣布將全部財產成立龚古尔学院，並設立龔古爾學會，由10位委員負責，每年從當年發表的小說中評選出最佳新人作，獎勵5000金法郎。《龔古爾文學獎》從1903年開始評選，獎金雖然不多，但獲獎者的作品保證暢銷，所以這個獎項非常受關注，每年12月學會委員聚集在巴黎德魯昂飯店進行評選，外面等候的記者雲集。
|
![[RDF Data]](/statics/sw-cube.png)
