In music, a fugue' is a composition (in classical music) in two or more voices, built on a subject that is introduced at the beginning in imitation (repetition at different pitches) and recurs frequently in the course of the composition. The English term fugue originated in the 16th century and is derived from either the French word fugue or the Italian fuga. This in turn comes from Latin, also fuga, which is itself related to both fugere (‘to flee’) and fugare, (‘to chase’).

PropertyValue
dbpedia-owl:abstract
  • Die Fuge (von lateinisch fuga = „Flucht“) ist ein musikalisches Kompositionsprinzip, das durch eine besondere Anordnung von Imitationen gekennzeichnet ist. Eine Fuge kann ein einzelnes, nach diesem Prinzip komponiertes Stück sein, Fugen und fugenartige Strukturen werden aber auch innerhalb von Werken anderer Formen verwendet, z. B. in Kantaten, Messen, Konzerten oder Ouvertüren.
  • In music, a fugue' is a composition (in classical music) in two or more voices, built on a subject that is introduced at the beginning in imitation (repetition at different pitches) and recurs frequently in the course of the composition. The English term fugue originated in the 16th century and is derived from either the French word fugue or the Italian fuga. This in turn comes from Latin, also fuga, which is itself related to both fugere (‘to flee’) and fugare, (‘to chase’). The adjectival form is fugal. Variants include fughetta (literally, 'a small fugue') and fugato (a passage in fugal style within another work that is not a fugue). A fugue usually has three sections: an exposition, a development, and a recapitulation containing the return of the subject in the fugue's tonic key, though not all fugues have a recapitulation. In the Middle Ages, the term was widely used to denote any works in canonic style; by the Renaissance, it had come to denote specifically imitative works. Since the 17th century, the term fugue has described what is commonly regarded as the most fully developed procedure of imitative counterpoint. Most fugues open with a short main theme, the subject, which then sounds successively in each voice (after the first voice is finished stating the subject, a second voice repeats the subject at a different pitch, and other voices repeat in the same way); when each voice has entered, the exposition is complete. This is often followed by a connecting passage, or episode, developed from previously heard material; further "entries" of the subject then are heard in related keys. Episodes (if applicable) and entries are usually alternated until the "final entry" of the subject, by which point the music has returned to the opening key, or tonic, which is often followed by closing material, the coda. In this sense, a fugue is a style of composition, rather than a fixed structure. The form evolved during the 18th century from several earlier types of contrapuntal compositions, such as imitative ricercars, capriccios, canzonas, and fantasias. The famous fugue composer Johann Sebastian Bach (1685-1750) shaped his own works after those of Johann Jakob Froberger (1616–1667), Johann Pachelbel (1653–1706), Girolamo Frescobaldi (1583–1643), Dieterich Buxtehude (c. 1637–1707), and other composers. With the decline of sophisticated styles at the end of the baroque period, the fugue's popularity waned, eventually giving way to sonata form. Nevertheless, composers from the 1750s to the present day continue to write and study fugues for various purposes; they appear in the works of Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) and Ludwig van Beethoven (1770–1827). Many composers such as Felix Mendelssohn (1809–1847), Anton Reicha (1770–1836) and Dmitri Shostakovich (1906–1975) wrote cycles of fugues.
  • Fuga es una forma de construcción musical, con un procedimiento de creación y estructura muy determinados. Su composición consiste en el uso de la polifonía vertebrada por el contrapunto entre varias voces o líneas instrumentales (de igual importancia) basado en la imitación o reiteración de melodías en diferentes tonalidades y en el desarrollo estructurado de los temas expuestos. Cuando esta técnica se usa como parte de una pieza mayor, se dice que es una sección fugada o un fugato. Una pequeña fuga se llama fughetta. Hasta el final de la Edad Media el término fuga fue ampliamente utilizado para describir las estructuras y obras canónicas, en el renacimiento servía para designar específicamente a los trabajos basados en la imitación. No será sino hasta el Siglo XVII cuando fuga cobraría el significado que se mantiene en la actualidad.
  • Fuuga on perinteisesti kontrapunktia käyttäen sävelletty musiikkikappale tai kappaleen osa, joka koostuu useasta itsenäisestä äänestä. Fuugan aloittaa yhdellä äänellä esitetty teema, jonka jälkeen toinen ääni toistaa teeman ja alkuperäinen ääni säestää kontrapunktisesti. Tämän jälkeen mahdolliset muut äänet tulevat mukaan yksitellen samaan tapaan, enimmillään jopa kymmenen. Myöhemmin teema esiintyy fuugassa eri äänissä eri transpositioissa, jolloin sen ilmenemismuoto voi olla alkuperäisestä poikkeava. Musiikinhistorian tunnetuimmat fuugat sävelsi Johann Sebastian Bach. Muun muassa hänen säveltämänsä Das wohltemperierte Klavierin molemmat osat koostuvat 24 preludista ja fuugasta. Bachin Die Kunst der Fuge on puolestaan hänen polyfonisen työskentelynsä huipentuma, ja se koostuu neljästätoista fuugasta ja neljästä kaanonista, joista kaikki ovat erittäin hienovaraisesti ja monimutkaisesti sävellettyjä ja esittelevät mitä moninaisimpia fuugatyyppejä. Klassismin aikaan fuugamuotoa käytettiin vielä jonkin verran. W. A. Mozartin requiemin Kyrie-osassa voi kuulla esimerkin kaksoisfuugasta, fuugasta, jossa on kaksi teemaa (kyseisessä kappaleessa nämä teemat aloittavat peräkkäin). Myös esimerkiksi Joseph Haydnin jousikvartettojen ja Ludwig van Beethovenin pianosonaattien osissa on fuugia. Romantiikanaikaisissa sävellyksissä fuugia on melko vähän; urkumusiikin säveltäjät ovat kuitenkin yleensä jossain määrin pitäneet yllä fuugasäveltämisen perinnettä, esimerkiksi myöhäisromantiikan aikana erityisesti Max Reger. Sen sijaan eräät 1900-luvun musiikin säveltäjät käyttivät fuugamuotoa runsaasti: Béla Bartók, Paul Hindemith ja Dmitri Šostakovitš (esimerkiksi 24 preludia ja fuugaa op. 87 sekä 15. jousikvarteton alku) sävelsivät useisiin kappaleisiinsa fuugia.
  • La fuga è una forma musicale polifonica basata sull'elaborazione contrappuntistica di un'idea tematica (a volte due o tre), che viene esposta e più volte riaffermata nel corso della ricerca di tutte le possibilità espressive e/o contrappuntistiche da essa offerte. La struttura della fuga e i procedimenti imitativi e canonici in essa applicati si sono consolidati tra il XV e il XVII secolo. Dalla seconda metà del Seicento alla prima metà del Settecento (quindi nel momento di massimo splendore del Barocco) la fuga è stata la più importante forma contrappuntistica strumentale. Per le sue caratteristiche, la fuga è stata scritta soprattutto per strumenti polivoci (in grado cioè di produrre contemporaneamente due o più suoni) ma anche per vari insiemi strumentali e/o vocali. È considerata una delle più importanti espressioni del contrappunto nella storia della polifonia occidentale.
  • フーガ(伊: fuga、遁走曲)は対位法を主体とした楽曲形式のひとつである。
  • Een fuga is een muziekvorm waarin meerstemmigheid en gevarieerde herhaling een hoofdrol spelen.
  • En fuge er en type musikkstykke som ble utviklet i barokken, og som følger visse regler. En fuge er alltid polyfon, men antall stemmer kan variere. Fugen baserer seg hovedsakelig på et hovedtema og et sidetema, som gjentas i de forskjellige stemmene, og som overlapper hverandre.
  • Fuga – jedna z najbardziej kunsztownych form muzycznych, oparta na ścisłej polifonii. Dwa lub więcej głosów wymaganych. Od momentu powstania w XVII wieku była swoistym sprawdzianem warsztatu kompozytorskiego twórcy. Występują fugi instrumentalne (na instrument solowy, zespół instrumentalny) i chóralne. Może stanowić samodzielny utwór muzyczny lub część większej formy. Ze względu na ścisłość reguł panujących podczas jej pisania, często porównywana jest do jednej z najbardziej kunsztownych form literackich – sonetu. Na przestrzeni wieków – od momentu powstania, aż do współczesności trudno znaleźć kompozytora, który chociaż raz nie zmierzyłby się z fugą.
  • Ficheiro:Kdf2. jpg Fuga a seis vozes da obra Oferenda Musical, manuscrito de Johann Sebastian Bach. Em música, uma fuga é um estilo de composição contrapontista, polifônica e imitativa, de um tema principal, com sua origem na música barroca. Na composição musical o tema é repetido por outras vozes que entram sucessivamente e continuam de maneira entrelaçada. Começa com um tema, declarado por uma das vozes isoladamente. Uma segunda voz entra, então, "cantando" o mesmo tema mas noutra tonalidade, enquanto a primeira voz continua desenvolvendo com um acompanhamento contrapontista. As vozes restantes entram, uma a uma, cada uma iniciando com o mesmo tema. O restante da fuga desenvolve o material posterior utilizando todas as vozes e, usualmente, múltiplas declarações do tema. Estas técnicas estilísticas todas, típicas de várias peças de J. S. Bach, das suas invenções, das aberturas, nas partitas, tocatas, e especialmente usada nas fugas, deram-se origem primeiramente na forma musical chamada de cânone, mas que Bach elabora mais ainda, explorando a fuga com a forma de variações sobre o tema, variando o tom, o ritmo e especialmente a voz, com uso de imitação, assim como com uso de tema retrógrado, de inversão do tema, ou espelhando-o, modulando-o, expandindo-o, sintetizando-o, ou transpondo-o, em fim, utilizando ao máximo exaustivo das demais técnicas da forma de tema e variação na fuga, que o próprio nome já indica, como se o compositor estivesse fugindo e perseguindo o tema (perseguindo todas as pequenas partes do tema espalhados pela música) com cada uma de suas diversas variações. A fuga evoluiu durante o século XVIII, a partir de várias composições contrapontísticas: ricercares, caprichos, canzonas, fantasias. Compositores do barroco intermediário e final, tais como Dieterich Buxtehude (1637–1707) e Johann Pachelbel (1653–1706) fizeram grandes contribuições para o desenvolvimento da fuga e o gênero atingiu o ápice de sua maturidade nas obras de Johann Sebastian Bach (1685-1750). Com o declínio de estilos sofisticados do contraponto no fim do Período Barroco, a popularidade da fuga como um estilo de composição enfraqueceu-se, eventualmente abrindo o caminho para a forma-sonata. Contudo, compositores de 1750 até o dia de hoje continuam a escrever e estudar a fuga com vários propósitos; elas aparecem no trabalhos de Wolfgang Amadeus Mozart na dupla fuga barroca, que já fora usada antes por Bach e Haendel (ie. no "Kyrie Eleison" do Réquiem em Ré menor-1791), e Beethoven (i.e. no fim do "Credo" da Missa Solemnis-1822), e muitos outro compositores como, Anton Reicha (1770–1836), Dmitri Shostakovich (1906–1975) escreveram ciclos completos de fugas. Felix Mendelssohn (1809–1847) também foi um compositor prolífico de fugas que mantêm um forte vínculo com o estilo de Bach e ainda assim soam novas e originais. As fugas de Mozart também são tão, ou mesmo mais, aderentes ao estilo barroco quanto as de Mendelssohn. A palavra fuga vem do latim fugare (perseguir) e fugere (fugir). As variações incluem: fughetta (uma pequena fuga) e fugato, uma obra ou seção parecendo uma fuga sem, necessariamente, aderir às regras de formação de uma fuga. A forma adjetiva de fuga é fugal. Escutar uma fuga (Fuga em Dó menor, a 3 vozes, do Livro I, de O Cravo Bem Temperado de Johann Sebastian Bach). Veja a música (Para esta fuga é necessário o Adobe Shockwave Player).
  • 賦格是複音音樂的一種固定的創作形式,而不是一種曲式。 赋格的主要特点是相互模仿的声部在不同的音高和時間相继进入,按照對位法组織在一起。
  • För andra betydelser, se Fuga-skålar. Fuga, (latin fuga, "flykt"), är den musikteoretiska termen för en polyfon, kontrapunktisk, imitativ kompositionsform, utvecklad genom att ricercaren stramades upp och att toccatan (mer eller mindre) koncentrerades till sina polyfona avsnitt. Den hade en höjdpunkt under barocken. Den är mera en sats- än en plandefinierad form, vilket kanske är logiskt med dess polyfona natur - mera en teknik för att ordna stämmorna i stycket än en standardplanritning för det som till exempel sonatformen - och drag från den kan därför lätt användas också i sonatsatser, rondon och annat.
  • Фу́га (от лат. fuga — «бегство», «погоня») — музыкальная форма, являющаяся наивысшим достижением полифонической музыки. В фуге присутствует несколько голосов, каждый из которых в соответствии со строгими правилами повторяет, в основном или изменённом виде, тему — короткую мелодию, проходящую через всю фугу.
  • Une fugue, en musique, est une forme d'écriture contrapuntique exploitant le principe de l'imitation. On désigne, à partir du Modèle:XVIIe siècle du nom de Modèle:Citation étrangère (de fugere, « fuir » en latin) une composition entièrement fondée sur ce procédé : Modèle:Citation, parce que l'auditeur a l'impression que le thème de la fugue fuit d'une voix à l'autre. La pratique de la fugue demande de très solides compétences. On considère généralement que les nombreuses fugues écrites par Jean-Sébastien Bach en sont le modèle insurpassable. Néanmoins, tous les grands compositeurs ont pratiqué avec succès la fugue, y compris les grands romantiques.
dbpedia-owl:thumbnail
dbpedia-owl:wikiPageExternalLink
dcterms:subject
rdfs:comment
  • Die Fuge (von lateinisch fuga = „Flucht“) ist ein musikalisches Kompositionsprinzip, das durch eine besondere Anordnung von Imitationen gekennzeichnet ist. Eine Fuge kann ein einzelnes, nach diesem Prinzip komponiertes Stück sein, Fugen und fugenartige Strukturen werden aber auch innerhalb von Werken anderer Formen verwendet, z. B. in Kantaten, Messen, Konzerten oder Ouvertüren.
  • フーガ(伊: fuga、遁走曲)は対位法を主体とした楽曲形式のひとつである。
  • Een fuga is een muziekvorm waarin meerstemmigheid en gevarieerde herhaling een hoofdrol spelen.
  • En fuge er en type musikkstykke som ble utviklet i barokken, og som følger visse regler. En fuge er alltid polyfon, men antall stemmer kan variere. Fugen baserer seg hovedsakelig på et hovedtema og et sidetema, som gjentas i de forskjellige stemmene, og som overlapper hverandre.
  • 賦格是複音音樂的一種固定的創作形式,而不是一種曲式。 赋格的主要特点是相互模仿的声部在不同的音高和時間相继进入,按照對位法组織在一起。
  • Фу́га (от лат. fuga — «бегство», «погоня») — музыкальная форма, являющаяся наивысшим достижением полифонической музыки. В фуге присутствует несколько голосов, каждый из которых в соответствии со строгими правилами повторяет, в основном или изменённом виде, тему — короткую мелодию, проходящую через всю фугу.
  • In music, a fugue' is a composition (in classical music) in two or more voices, built on a subject that is introduced at the beginning in imitation (repetition at different pitches) and recurs frequently in the course of the composition. The English term fugue originated in the 16th century and is derived from either the French word fugue or the Italian fuga. This in turn comes from Latin, also fuga, which is itself related to both fugere (‘to flee’) and fugare, (‘to chase’).
  • Fuga es una forma de construcción musical, con un procedimiento de creación y estructura muy determinados. Su composición consiste en el uso de la polifonía vertebrada por el contrapunto entre varias voces o líneas instrumentales (de igual importancia) basado en la imitación o reiteración de melodías en diferentes tonalidades y en el desarrollo estructurado de los temas expuestos. Cuando esta técnica se usa como parte de una pieza mayor, se dice que es una sección fugada o un fugato.
  • Fuuga on perinteisesti kontrapunktia käyttäen sävelletty musiikkikappale tai kappaleen osa, joka koostuu useasta itsenäisestä äänestä. Fuugan aloittaa yhdellä äänellä esitetty teema, jonka jälkeen toinen ääni toistaa teeman ja alkuperäinen ääni säestää kontrapunktisesti. Tämän jälkeen mahdolliset muut äänet tulevat mukaan yksitellen samaan tapaan, enimmillään jopa kymmenen.
  • La fuga è una forma musicale polifonica basata sull'elaborazione contrappuntistica di un'idea tematica (a volte due o tre), che viene esposta e più volte riaffermata nel corso della ricerca di tutte le possibilità espressive e/o contrappuntistiche da essa offerte. La struttura della fuga e i procedimenti imitativi e canonici in essa applicati si sono consolidati tra il XV e il XVII secolo.
  • Fuga – jedna z najbardziej kunsztownych form muzycznych, oparta na ścisłej polifonii. Dwa lub więcej głosów wymaganych. Od momentu powstania w XVII wieku była swoistym sprawdzianem warsztatu kompozytorskiego twórcy. Występują fugi instrumentalne (na instrument solowy, zespół instrumentalny) i chóralne. Może stanowić samodzielny utwór muzyczny lub część większej formy.
  • Ficheiro:Kdf2. jpg Fuga a seis vozes da obra Oferenda Musical, manuscrito de Johann Sebastian Bach. Em música, uma fuga é um estilo de composição contrapontista, polifônica e imitativa, de um tema principal, com sua origem na música barroca. Na composição musical o tema é repetido por outras vozes que entram sucessivamente e continuam de maneira entrelaçada. Começa com um tema, declarado por uma das vozes isoladamente.
  • För andra betydelser, se Fuga-skålar. Fuga, (latin fuga, "flykt"), är den musikteoretiska termen för en polyfon, kontrapunktisk, imitativ kompositionsform, utvecklad genom att ricercaren stramades upp och att toccatan (mer eller mindre) koncentrerades till sina polyfona avsnitt. Den hade en höjdpunkt under barocken.
  • Une fugue, en musique, est une forme d'écriture contrapuntique exploitant le principe de l'imitation. On désigne, à partir du Modèle:XVIIe siècle du nom de Modèle:Citation étrangère (de fugere, « fuir » en latin) une composition entièrement fondée sur ce procédé : Modèle:Citation, parce que l'auditeur a l'impression que le thème de la fugue fuit d'une voix à l'autre. La pratique de la fugue demande de très solides compétences.
rdfs:label
  • Fuge (Musik)
  • Fugue
  • Fuga
  • Fuuga
  • Fugue
  • Fuga (musica)
  • フーガ
  • Fuga
  • Fuge (musikk)
  • Fuga (muzyka)
  • Fuga
  • Фуга
  • Fuga
  • 赋格
owl:sameAs
foaf:depiction
foaf:page
is dbpedia-owl:wikiPageDisambiguates of
is dbpedia-owl:wikiPageRedirects of
is owl:sameAs of
is foaf:primaryTopic of