| dbpedia-owl:abstract
|
- Märchen (Diminutiv zu mittelhochdeutsch Maere = „Kunde, Bericht, Nachricht“) sind Prosaerzählungen, die von wundersamen Begebenheiten berichten. Märchen zählen zu einer bedeutsamen und sehr alten Textgattung in der Mündlichen Überlieferung oder Oralität und treten in allen Kulturkreisen auf. Im Gegensatz zum mündlich überlieferten und anonymen Volksmärchen steht die Form des Kunstmärchens, dessen Autor bekannt ist. Im Unterschied zur Sage und Legende sind Märchen frei erfunden und ihre Handlung ist weder zeitlich noch örtlich festgelegt. Charakteristisch für Märchen ist unter anderem das Erscheinen phantastischer Elemente in Form von sprechenden Tieren und Zaubereien mit Hilfe von Hexen oder Zauberern sowie Riesen. In Deutschland wurde der Begriff des Märchens insbesondere durch die Brüder Grimm geprägt. Von vielen dieser Werke entstanden im Laufe der Zeit Theaterfassungen, zu denen vor allem die noch heute gespielten Bühnenmärchen von Robert Bürkner gehören.
- A fairy tale is a type of short narrative that typically features such folkloric characters, such as fairies, goblins, elves, trolls, dwarves, giants or gnomes, and usually magic or enchantments. However, only a small number of the stories refer to fairies. The stories may nonetheless be distinguished from other folk narratives such as legends (which generally involve belief in the veracity of the events described) and explicitly moral tales, including beast fables. In less technical contexts, the term is also used to describe something blessed with unusual happiness, as in "fairy tale ending" or "fairy tale romance" (though not all fairy tales end happily). Colloquially, a "fairy tale" or "fairy story" can also mean any far-fetched story or tall tale. In cultures where demons and witches are perceived as real, fairy tales may merge into legends, where the narrative is perceived both by teller and hearers as being grounded in historical truth. However, unlike legends and epics, they usually do not contain more than superficial references to religion and actual places, people, and events; they take place once upon a time rather than in actual times. Fairy tales are found in oral and in literary form. The history of the fairy tale is particularly difficult to trace, because only the literary forms can survive. Still, the evidence of literary works at least indicates that fairy tales have existed for thousands of years, although not perhaps recognized as a genre; the name "fairy tale" was first ascribed to them by Madame d'Aulnoy in the late 17th century. Many of today's fairy tales have evolved from centuries-old stories that have appeared, with variations, in multiple cultures around the world. Fairy tales, and works derived from fairy tales, are still written today. The older fairy tales were intended for an audience of adults as well as children, but they were associated with children as early as the writings of the précieuses; the Brothers Grimm titled their collection Children's and Household Tales, and the link with children has only grown stronger with time. Folklorists have classified fairy tales in various ways. Among the most notable are the Aarne-Thompson classification system and the morphological analysis of Vladimir Propp. Other folklorists have interpreted the tales' significance, but no school has been definitively established for the meaning of the tales.
- Un cuento de hadas es una historia ficticia que puede contener personajes folclóricos —tales como hadas, duendes, elfos, brujas, sirenas, troles, gigantes, gnomos y animales parlantes así como encantamientos— normalmente representados en una secuencia inverosímil de eventos. En el lenguaje contemporáneo así como fuera del contexto literario, el término es también utilizado para describir algo que está vinculado con princesas o cosas relacionadas con éstas, como las expresiones «un final de cuento de hadas» (un final feliz) o «un romance de cuento de hadas», aunque no todos los cuentos de hadas terminan con un final próspero. De igual manera, en el aspecto coloquial un «cuento de hadas» puede ser asociado con cualquier historia rocambolesca y extraordinaria. Por lo general, este tipo de relatos suele atraer a los niños pequeños, al compenetrar éstos de forma rápida y sencilla con los personajes arquetípicos de cada historia. En las culturas donde los demonios y las brujas son percibidos como seres reales, los cuentos de hadas pueden mimetizarse con el género de las leyendas, en el que el contexto es percibido, tanto por el narrador como por los oyentes, como si se tratara de una realidad histórica. Sin embargo, a diferencia de las leyendas y epopeyas, que tienden a tener referencias superficiales a la religión y a lugares, personas y sucesos reales, este tipo de historias tiene lugar en un período indefinido («Érase una vez», «Había una vez») más que en un instante preciso. Los cuentos de hadas se encuentran ya sea en forma oral o literaria. Intentar detallar con exactitud su desarrollo histórico resulta una labor difícil, puesto que sólo las formas escritas han sido capaces de sobrevivir con el paso del tiempo. No obstante, la evidencia escrita al menos da una indicación de que los cuentos de hadas han existido durante miles de años, aunque tal vez no reconocidos desde un principio como un género propiamente dicho; el término «cuento de hadas» se les aplicó a partir de la obra de Madame d'Aulnoy, quien propuso la denominación francófona «Contes des Fées». A través de los siglos, se encontraron hallazgos literarios de cuentos de hadas en todo el mundo, siendo recogidos por los folcloristas en diversas culturas. Incluso, hoy en día, se siguen redactando cuentos de hadas y obras derivadas del mismo género. Aun cuando los primeros cuentos de hadas estaban destinados principalmente a las audiencias adultas, y en menor grado a los niños, éstos comenzaron a asociarse con los infantes desde los escritos de los preciosistas; a partir de que los hermanos Grimm titularan a su colección como Children's and Household Tales, el vínculo con los niños ha ido fortaleciéndose con el transcurso de los años. Los folcloristas han clasificado a los cuentos de hadas de diversas formas; entre las más notables agrupaciones están el sistema de Aarne-Thompson y el análisis morfológico del erudito Vladímir Propp. Por otro lado, otros folcloristas han interpretado la importancia de los cuentos, pero ninguna escuela ha sido establecida de manera definitiva para abordar el significado de este tipo de relatos.
- La fiaba es un subgénero teatral cómico creado por el dramaturgo veneciano Carlo Gozzi. Este género escénico mezcla sobre una endeble trama cómica lo fantástico y lo maravilloso, el cuento de hadas y la bufonada. De Carlo Gozzi todavía se representan El amor de tres naranjas, La princesa Turandot, El cuervo, El rey Ciervo.
- Sadut ovat melko lyhyitä, juoneltaan selkeitä mielikuvituksellisia tarinoita, jotka kuvaavat ihmisten elämään ja erityisesti kasvamiseen liittyviä vaikeuksia. Tapahtumien tarkkaa aikaa ja paikkaa ei yleensä kerrota tarkasti, vaan tärkeintä on päähenkilöiden elämäntilanne. Joitain yleisiä satujen teemoja ovat lähteminen, matka, päähenkilössä tapahtuva muutos ja heikomman taistelu vahvempaa vastaan. Saduissa on usein tarunomaisia hahmoja, kuten keijuja, peikkoja, haltijoita, lohikäärmeitä tai jättiläisiä. Suurin osa kuuluisista saduista perustuu ikivanhaan, kansainväliseen perinteeseen. Vanhimmat sadut ovat yli 4 000 vuoden ikäisiä. Sadun ja myyttisen kertomuksen eli tarun erona pidetään sitä, että satuihin ei oikeasti uskottu, kun taas myyttisiin kertomuksiin uskottiin ainakin vertauskuvallisesti. Esimerkiksi Kalevalan taustalla olevat kansanperinteelliset kertomukset eivät ole satuja, koska niitä on pidetty tosina tavalla tai toisella. Kansansadut perustuvat suulliseen kansanperinteeseen. Kansansadut ovat tyyliltään melko yksinkertaisia, ja ne sisältävät runsaasti toistoa. Tarinat ovat usein kaavamaisia ja opettavaisia. Samat satuaiheet esiintyvät paikallisina muunnoksina eri maissa. Kansansatujen systemaattinen kerääminen ja tutkimus saivat alkunsa 1800-luvulla, kun saksalaiset Jacob ja Wilhelm Grimm julkaisivat kansansatujen kokoelmansa. Saduissa voidaan erotella useita lajityyppejä. Näitä ovat muun muassa eläinsadut, ihmesadut ja pilasadut. Taidesadut poikkeavat kansansaduista monin tavoin, vaikka taidesatujen pohja onkin usein kansanperinteessä. Taidesadut ovat tunnettujen kirjailijoiden kirjoittamia, ja ne ovat usein taiteellisesti kunnianhimoisia teoksia. Satuja ovat kertoneet myös kaikenikäiset lapset. Sadutusmenetelmän avulla saadaan talteen lasten (ja myös aikuisten) vapaata tarinan kerrontaa. Näitä satuja on Suomessa koottu jo vuodesta 1995. Lasten kertomissa saduissa mielikuvitus lentää usein vilkkaammin ja monisäikeisemmin kuin perinteisissä aikuisten saduissa. Lasten omat sadut ovat avanneet uusia näkökulmia lasten kerrontakulttuuriin. Nuorimmat sadunkertojat ovat olleet yhden vuoden ikäisiä. Nämä sadut vaihtelevat sisällöltään, muodoltaan ja kerrontatavaltaan aikuisten kertomista saduista. Aikuisten satuja ovat tutkineet muun muassa Antti Aarne, Bruno Bettelheim ja Vladimir Propp. Lasten satujen tutkiminen on alullaan.
- La fiaba è una narrazione originaria della tradizione popolare, caratterizzata da racconti medio-brevi e centrati su avvenimenti e personaggi fantastici coinvolti in storie con a volte un sottinteso intento formativo o di crescita morale. Nonostante la tendenza generalizzata a considerare la fiaba e la favola come la stessa cosa ed i due termini sinonimi, si tratta invece di generi ben distinti: la favola è un componimento estremamente corto (della durata di poche righe) con protagonisti in genere animali dal comportamento antropomorfizzato o esseri inanimati, la trama è condensata in avvenimenti semplici e veloci, ed infine l'intento allegorico e morale è molto esplicito, a volta indicato dall'autore stesso come postilla al testo; ma ancor più importante di tutto ciò, la discriminante principale fra favola e fiaba è la presenza o meno dell'elemento fantastico e magico, caratteristica peculiare della fiaba e completamente assente nella favola, basata invece su canoni realistici. È diffusa l'opinione per cui le fiabe siano tradizionalmente pensate per intrattenere i bambini, ma non è del tutto corretto: esse venivano narrate anche mentre si svolgevano lavori comuni, per esempio filatura, lavori fatti di gesti sapienti, ma in qualche modo automatici, che non impegnavano particolarmente la mente. Erano per lo più lavori femminili, ed è anche per questo che la maggior parte dei narratori è femminile; oltre al fatto che alle donne era attribuito il compito di cura e intrattenimento dei bambini. Le fiabe tutto sommato erano un piacevole intrattenimento per chiunque, e "davanti il fuoco" erano gradite ad adulti e bambini di entrambi i sessi. In Europa esiste una lunga tradizione orale legata alle fiabe, che riveste un grande interesse per la scienza etnoantropologica. Inoltre, diversi autori hanno raccolto fiabe tradizionali o creato nuove fiabe riprendendo creativamente gli stilemi delle fiabe tradizionali. Fra i trascrittori di fiabe più noti della tradizione europea si possono citare Charles Perrault e i fratelli Grimm, e i più recenti Italo Calvino, William Butler Yeats e Aleksander Afanasiev. Fra gli inventori di fiabe più celebri ci sono invece il danese Hans Christian Andersen, l'italiano Collodi e il britannico James Matthew Barrie.
- 童話(どうわ)とは、児童が読む、または親などの大人が幼年児童に読み聞かせる子ども向けの、民話、伝説、神話、寓話、創作された物語等である。創作童話の多くは幼年、児童向けの短篇作品をさす。
- Een sprookje is een meestal tamelijk kort en over het algemeen episch verteld volksverhaal. Daarnaast is het veelal voorzien van een literair motief. In een of andere vorm komen ze bij vele volkeren, verspreid over de hele wereld, voor. Vaak hebben sprookjes uit verschillende werelddelen vergelijkbare elementen. Het woord sprookje is afgeleid van het middeleeuwse woord 'sproke' dat verhaal of vertelling betekent. Sprookjes behoren tot een zeer oud literair genre. Hoewel ze oorspronkelijk als "sproken" bedoeld waren als vertellingen voor volwassenen, die op deze manier via de orale traditie verhalen die meestal niet werden opgeschreven meekregen (het grootste deel van de bevolking leerde niet lezen of schrijven), zijn het tegenwoordig vooral "sprookjes", verhalen voor kinderen waarin hen spelenderwijs iets over het leven bij wordt gebracht, en met een zekere moraal. Als genre op zich is het sprookje het nauwst verwant aan de fabel. In iets mindere mate is het ook verwant aan de mythe, de sage en de legende.
- Eventyr er f. eks fantasifulle fortellinger om mennesker, dyr og overnaturlige vesener. Fortellingene inneholder gjerne faste stilmessige trekk som f. eks det var en gang, fantastiske elementer og handler ofte om overnaturlige og overmodige heltedåder. Flere eventyr har opphav i gamle myter med klangbunn i religion og psykologi. Eventyr som opprinnelig ble overlevert muntlig, har ukjent opphavsperson og kalles folkeeventyr, mens eventyr med kjent forfatter ofte kalles kunsteventyr. Folkeeventyrene tilhører den eldste diktningen vi kjenner. Eventyrene ble til lenge før bøkenes tid. Vi kjenner ofte ikke til deres opprinnelse, men en del eventyr kan knyttes til den religiøse opplæringen i middelalderen og tidlig nytid. Eventyrene har ofte et pedagogisk poeng, eller ble fortalt for å formidle livsvisdom.
- Baśń – jeden z fantastycznych gatunków epickich, zazwyczaj niewielkich rozmiarów, odwołujący się zwykle do folkloru. Dominują w niej elementy fantastyki; opowiada o siłach nadprzyrodzonych, cudownych zdarzeniach, nadnaturalnych postaciach i zjawiskach. Jedną z ważniejszych cech baśni jest nieokreślony czas i miejsce akcji. Zawiera ludową mądrość, przedstawia wierzenia ludowe i magiczne; baśń może być osnuta na podaniach, legendach.
- Os contos de fadas são uma variação do conto popular ou fábula. Partilham com estes o fato de serem uma narrativa curta, transmitida oralmente, e onde o herói ou heroína tem de enfrentar grandes obstáculos antes de triunfar contra o mal. Caracteristicamente envolvem algum tipo de magia, metamorfose ou encantamento, e apesar do nome, animais falantes são muito mais comuns neles do que as fadas propriamente ditas. Alguns exemplos: "Rapunzel", "Branca de Neve e os Sete Anões" e "A Bela e a Fera".
- Ска́зка: 1 Сказка фольклорная — эпический жанр устного народного творчества: прозаический устный рассказ о вымышленных событиях в фольклоре разных народов. Вид повествовательного, в основном прозаического фольклора, включающий в себя разножанровые произведения, тексты которых опираются на вымысел. Сказочный фольклор противостоит «достоверному» фольклорному повествованию (несказочная проза). 2) Сказка литературная — эпический жанр: ориентированное на вымысел произведение, тесно связанное с народной сказкой, но, в отличие от нее, принадлежащее конкретному автору, не бытовавшее до публикации в устной форме и не имевшее вариантов. Литературная сказка либо подражает фольклорной (литературная сказка, написанная в народнопоэтическом стиле), либо создаёт дидактическое произведение на основе нефольклорных сюжетов. Фольклорная сказка исторически предшествует литературной. Слово «сказка» засвидетельствовано в письменных источниках не ранее XVII века. От слова «каза́ть». Имело значение: перечень, список, точное описание. Современное значение приобретает с XVII—XIX века. Ранее использовалось слово баснь, до XI века — кощуна. Слово «сказка» предполагает, что о нём узнают, «что это такое» и узнают, «для чего» она, сказка, нужна. Сказка целевым назначением нужна для подсознательного или сознательного обучения ребёнка в семье правилам и цели жизни, необходимости защиты своего «ареала» и достойного отношения к другим общинам. Примечательно, что и сага, и сказка несут в себе колоссальную информационную составляющую, передаваемую из поколения в поколение, вера в которую зиждется на уважении к своим предкам.
- Saga är en fantastisk berättelse, som oftast börjar med "Det var en gång". Den är vanligen berättad för barn och handlar ofta om magi, talande djur, förtrollade skatter och mytologiska väsen. Ofta handlar de om moral, och har en slående sensmoral. Prinsar och prinsessor är vanliga, men även fattiga bondpojkar och -flickor, som i sagan får en chans att bevisa sin duglighet för de kungliga i ett samhälle med medeltida drag. I vidare bgrepp kan man också kalla all barnlitteratur för saga. Många av de mest kända sagorna, som Askungen, Törnrosa, Rödluvan, Mästerkatten i stövlar med flera, går tillbaka till Charles Perraults sagosamling Histoires ou contes du temps passé, avec des moralités: Contes de ma mère l'Oye publicerad 1697. På svenska är samlingen känd som Gåsmors sagor, översatta flera gånger, bland annat av Hjalmar Gullberg 1955. Disney har gjort tecknad film äv många gamla sagor. Sagorna kallas ofta "folksagor" och deras ursprung förlorar sig i historiens dunkel. Så till exempel är sagan om Askungen och skon hon tappar i trappan känd redan från 800-talet i Kina. Där är skon visserligen inte av glas utan av guld. Det är bevisat att flera Europeiska folksagor är av indiskt ursprung, eller åtminstone kommit från Indien via perser och araber till Europa. Alternativet att de skulle vara av gemensamt indoeuropeiskt eller annat ursprung anses mindre troligt. Man skiljer mellan folksagan som sprids genom muntlig tradition och konstsagan som har en bestämd upphovsman. Man skiljer även på folksagor, som helt och hållet har ett fantastiskt innehåll ("Det var en gång för länge sedan i ett land långt borta ... "), och folksägner, där verkliga platser och personer figurerar, och som av berättarna ansetts ha varit mer eller mindre sanningsenliga. Jämför Fantasy, Symbol. En saga är ofta en allegori: en tolkning av den gällande moralen. Historiskt sett förevigar den bestående värderingar (folksagor och klassiska sagor). Rättvisa, hjälpsamhet, mod, företagsamhet och kreativitet framställs i varje saga som berömvärda egenskaper. Sagor skrivs inte bara för barn. Ferenc Móra, den ungerska författaren (ursprungligen journalist) och många andra världen över har ofta skrivit samhällskritik i form av sagor, en frekvent använt metod att uttrycka samhällskritik när censuren begränsar yttrandefriheten.
- 童话是一种小說題材的文学作品,通常是写给小孩子的,文字通俗,像儿童说话一样。一般童话裡有很多超自然人物,像会说话的动物、精灵、仙子、巨人、巫婆等。在現代西方文學的寫作方法中,「童話故事的結局」(fairy tale ending)通常指的也是快樂的結局,就像大多童话故事中公主和王子一般。 在許多文化中,惡魔與巫婆等常被認為是存在於真實世界中的,這時童話就可能變成傳説,如此一來說故事和聽故事的人也會更覺得故事是一段史實。但是和傳說與史诗有所區別的是,童話故事往往會在故事內容中多加入一些對實際人、事、物未必是真實的描述以增強故事性。通常故事的起頭都會用「很久很久以前……」來開始對整個故事的描述,而非真實事件所發生的時間。 幾個世紀以來,各種形式的童話在不同的國家及不同的文化中廣泛被發現。童話故事可以口述或寫作的方式存在,但僅有寫作的方式得以流傳下來,使得童話故事確切出現的年代難以考證。但就所流傳下來可考的文學紀錄而言,童話故事至少已經存在超過千年。在西方,早期的童話並不被稱為「fairy tale」,而是被視為短篇小說的文體。「fairy tale」一词被認為最先是由法國作家d'Aulnoy女士所提出。時至今日,童話故事的流傳仍以寫作方式為主。 早期「童話」的聽眾群除了兒童外还包括成人,后来,随着格林兄弟所搜集整理的《兒童與家庭童話集》以及其他一些作家作品的出现,童話這一文體被正式與兒童相聯,并且这之后這種關聯性日渐加深。 在童話的分類上,民俗學者採用了許多不同的方法,其中最爲著名的有阿尔奈-汤普森分類法以及弗拉基米尔·普罗普的形態分析法。
- Le mot conte désigne à la fois un récit de faits ou d'aventures imaginaires et le genre littéraire qui englobe ces dits-récits. Le conte, en tant qu'histoire, peut être court ou long. Conçu pour distraire comme pour édifier, il porte en lui une force émotionnelle ou philosophique puissante. Depuis la Renaissance, les contes font l'objet de réécritures, donnant naissance au fil des siècles à un genre écrit à part entière. Cependant, il est distinct du roman, de la nouvelle et du récit d'aventures par son rejet de la vraisemblance. Il y a donc deux pratiques du genre littéraire du conte : orale et écrite. Ces deux pratiques se différenciant par leur fonctionnement (modes de création, de diffusion... ) comme par leur contenu, il convient de les distinguer. Le conte est un objet littéraire difficile à définir de par son caractère hybride et polymorphe. Le genre littéraire comme les histoires elles-mêmes font l'objet d'études convoquant des savoirs connexes, à la lumière des sciences humaines, tels que l'histoire littéraire, la sémiologie, la sociologie, l'anthropologie ou la psychanalyse. Par ailleurs, le terme de « conte » peut aussi désigner l'activité de conter, quel que soit le type d'histoires. Le conte est alors l'art du conteur.
|
| rdfs:comment
|
- La fiaba es un subgénero teatral cómico creado por el dramaturgo veneciano Carlo Gozzi. Este género escénico mezcla sobre una endeble trama cómica lo fantástico y lo maravilloso, el cuento de hadas y la bufonada. De Carlo Gozzi todavía se representan El amor de tres naranjas, La princesa Turandot, El cuervo, El rey Ciervo.
- 童話(どうわ)とは、児童が読む、または親などの大人が幼年児童に読み聞かせる子ども向けの、民話、伝説、神話、寓話、創作された物語等である。創作童話の多くは幼年、児童向けの短篇作品をさす。
- Baśń – jeden z fantastycznych gatunków epickich, zazwyczaj niewielkich rozmiarów, odwołujący się zwykle do folkloru. Dominują w niej elementy fantastyki; opowiada o siłach nadprzyrodzonych, cudownych zdarzeniach, nadnaturalnych postaciach i zjawiskach. Jedną z ważniejszych cech baśni jest nieokreślony czas i miejsce akcji. Zawiera ludową mądrość, przedstawia wierzenia ludowe i magiczne; baśń może być osnuta na podaniach, legendach.
- Os contos de fadas são uma variação do conto popular ou fábula. Partilham com estes o fato de serem uma narrativa curta, transmitida oralmente, e onde o herói ou heroína tem de enfrentar grandes obstáculos antes de triunfar contra o mal. Caracteristicamente envolvem algum tipo de magia, metamorfose ou encantamento, e apesar do nome, animais falantes são muito mais comuns neles do que as fadas propriamente ditas. Alguns exemplos: "Rapunzel", "Branca de Neve e os Sete Anões" e "A Bela e a Fera".
- 童话是一种小說題材的文学作品,通常是写给小孩子的,文字通俗,像儿童说话一样。一般童话裡有很多超自然人物,像会说话的动物、精灵、仙子、巨人、巫婆等。在現代西方文學的寫作方法中,「童話故事的結局」(fairy tale ending)通常指的也是快樂的結局,就像大多童话故事中公主和王子一般。 在許多文化中,惡魔與巫婆等常被認為是存在於真實世界中的,這時童話就可能變成傳説,如此一來說故事和聽故事的人也會更覺得故事是一段史實。但是和傳說與史诗有所區別的是,童話故事往往會在故事內容中多加入一些對實際人、事、物未必是真實的描述以增強故事性。通常故事的起頭都會用「很久很久以前……」來開始對整個故事的描述,而非真實事件所發生的時間。 幾個世紀以來,各種形式的童話在不同的國家及不同的文化中廣泛被發現。童話故事可以口述或寫作的方式存在,但僅有寫作的方式得以流傳下來,使得童話故事確切出現的年代難以考證。但就所流傳下來可考的文學紀錄而言,童話故事至少已經存在超過千年。在西方,早期的童話並不被稱為「fairy tale」,而是被視為短篇小說的文體。「fairy tale」一词被認為最先是由法國作家d'Aulnoy女士所提出。時至今日,童話故事的流傳仍以寫作方式為主。 早期「童話」的聽眾群除了兒童外还包括成人,后来,随着格林兄弟所搜集整理的《兒童與家庭童話集》以及其他一些作家作品的出现,童話這一文體被正式與兒童相聯,并且这之后這種關聯性日渐加深。 在童話的分類上,民俗學者採用了許多不同的方法,其中最爲著名的有阿尔奈-汤普森分類法以及弗拉基米尔·普罗普的形態分析法。
- Märchen (Diminutiv zu mittelhochdeutsch Maere = „Kunde, Bericht, Nachricht“) sind Prosaerzählungen, die von wundersamen Begebenheiten berichten. Märchen zählen zu einer bedeutsamen und sehr alten Textgattung in der Mündlichen Überlieferung oder Oralität und treten in allen Kulturkreisen auf. Im Gegensatz zum mündlich überlieferten und anonymen Volksmärchen steht die Form des Kunstmärchens, dessen Autor bekannt ist.
- A fairy tale is a type of short narrative that typically features such folkloric characters, such as fairies, goblins, elves, trolls, dwarves, giants or gnomes, and usually magic or enchantments. However, only a small number of the stories refer to fairies. The stories may nonetheless be distinguished from other folk narratives such as legends (which generally involve belief in the veracity of the events described) and explicitly moral tales, including beast fables.
- Un cuento de hadas es una historia ficticia que puede contener personajes folclóricos —tales como hadas, duendes, elfos, brujas, sirenas, troles, gigantes, gnomos y animales parlantes así como encantamientos— normalmente representados en una secuencia inverosímil de eventos.
- Sadut ovat melko lyhyitä, juoneltaan selkeitä mielikuvituksellisia tarinoita, jotka kuvaavat ihmisten elämään ja erityisesti kasvamiseen liittyviä vaikeuksia. Tapahtumien tarkkaa aikaa ja paikkaa ei yleensä kerrota tarkasti, vaan tärkeintä on päähenkilöiden elämäntilanne. Joitain yleisiä satujen teemoja ovat lähteminen, matka, päähenkilössä tapahtuva muutos ja heikomman taistelu vahvempaa vastaan.
- La fiaba è una narrazione originaria della tradizione popolare, caratterizzata da racconti medio-brevi e centrati su avvenimenti e personaggi fantastici coinvolti in storie con a volte un sottinteso intento formativo o di crescita morale.
- Een sprookje is een meestal tamelijk kort en over het algemeen episch verteld volksverhaal. Daarnaast is het veelal voorzien van een literair motief. In een of andere vorm komen ze bij vele volkeren, verspreid over de hele wereld, voor. Vaak hebben sprookjes uit verschillende werelddelen vergelijkbare elementen. Het woord sprookje is afgeleid van het middeleeuwse woord 'sproke' dat verhaal of vertelling betekent. Sprookjes behoren tot een zeer oud literair genre.
- Eventyr er f. eks fantasifulle fortellinger om mennesker, dyr og overnaturlige vesener. Fortellingene inneholder gjerne faste stilmessige trekk som f. eks det var en gang, fantastiske elementer og handler ofte om overnaturlige og overmodige heltedåder. Flere eventyr har opphav i gamle myter med klangbunn i religion og psykologi. Eventyr som opprinnelig ble overlevert muntlig, har ukjent opphavsperson og kalles folkeeventyr, mens eventyr med kjent forfatter ofte kalles kunsteventyr.
- Saga är en fantastisk berättelse, som oftast börjar med "Det var en gång". Den är vanligen berättad för barn och handlar ofta om magi, talande djur, förtrollade skatter och mytologiska väsen. Ofta handlar de om moral, och har en slående sensmoral. Prinsar och prinsessor är vanliga, men även fattiga bondpojkar och -flickor, som i sagan får en chans att bevisa sin duglighet för de kungliga i ett samhälle med medeltida drag. I vidare bgrepp kan man också kalla all barnlitteratur för saga.
- Ска́зка: 1 Сказка фольклорная — эпический жанр устного народного творчества: прозаический устный рассказ о вымышленных событиях в фольклоре разных народов. Вид повествовательного, в основном прозаического фольклора, включающий в себя разножанровые произведения, тексты которых опираются на вымысел. Сказочный фольклор противостоит «достоверному» фольклорному повествованию (несказочная проза).
- Le mot conte désigne à la fois un récit de faits ou d'aventures imaginaires et le genre littéraire qui englobe ces dits-récits. Le conte, en tant qu'histoire, peut être court ou long. Conçu pour distraire comme pour édifier, il porte en lui une force émotionnelle ou philosophique puissante. Depuis la Renaissance, les contes font l'objet de réécritures, donnant naissance au fil des siècles à un genre écrit à part entière.
|